VM i precisionsflygning i USA 1996
I förra numret av Kontakten rapporterades kort om framgångarna för Mats Warstedt
vid årets VM i precisionsflygning i Fort Worth, USA, där han tog hem en silvermedalj.
Mats återkommer här med ett utförligare reportage från tävlingen.
Efter fem mästerskap i rad i före detta öststater, var förväntningarna stora inför årets VM i USA. Landslagets sammansättning var också något förändrad från de senaste åren: Från Stockholm kom Claes M Johansson, Sven Bohlin och Christer Lundholm, Botkyrka bidrog med Johan Nylen och Linköping med undertecknad.
Ståhej kring kartan
VM startade denna gång redan innan vi ens hade begett oss mot tävlingsplatsen. Orsaken
var den karta, som arrangörerna valt som tävlingskarta för tävlingen. Kartan var i skala
1:250 000 precis som här hemma, men där slutade likheterna.
Kartan var en utpräglad flygkarta, som nästan helt saknade topografisk information. Många länder var mycket tveksamma till om det skulle gå att precisionsflyga på denna karta. Vissa var så tveksamma att de hotade med att stanna hemma, om ingen bättre karta ordnades fram. Alla anmälda länder kom dock slutligen till start, även om protesterna fortsatte på plats.
Oordnad gruppresa
Precisionsflyglandslaget består av ett gäng individualister med bestämda viljor. Det
märktes bl.a. da det var dags att beställa biljetter inför resan till Fort Worth. Alla
hade hittat sin egen "flight" som de tyckte var bäst.
Samtliga lämnade således Svedala på lördagsmorgonen den 21 september i var sitt flygplan, för att sedan sammanstråla på hotellet i Fort Worth framåt kvällen.
Metroplex
Tävlingsplats var Fort Worth i Texas i södra USA. I ett ganska ödsligt prärieområde ligger
denna stad i nära anslutning till Dallas. Tillsammans bildar de en storstadsregion, som
fått namnet Metroplex, med närmare fyra miljoner invånare.
Fort Worth är en stad som är känd i flygarkretsar bl a för tillverkning av F- 16 och Bell helikoptrar. Flygplatser fanns det också gott om. Den största - och mest kända Dallas/Fort Worth International Airport var förstås inte att tänka på för en precisionsflygtävling. Denna flygplats invigde för övrigt sin sjunde bana då vi var där, med möjlighet att som mest landa tre och starta två flygplan samtidigt! Flygplatsen satsar nu på att bli "biggest in the world", vad annars...?
Själlöst
"BIG" är för övrigt något som utmärker USA i allmänhet och Texas i synnerhet. En biff som
är "Texas style" står man sig på en hel vecka. Lokalpatriotismen är stark i denna USA:s
till befolkningsmängden näst största stat.
Annars är naturen tämligen själlös i de norra delarna av Texas. Egentligen finns ingen naturlig orsak till att Dallas och Fort Worth ligger där de ligger. Frågar man en infödd om sevärdheter, får man sällan något svar. Stadskärnan i Fort Worth är typisk amerikansk, med ett antal skyskrapor i ett för övrigt helt dött centrum.
Meacham International
Inom en radie av 30 NM från Fort Worth centrum ligger inte mindre än ca 40 olika flygfält.
Det var därför med viss förundran som vi konstaterade att valet fallit på Meacham International, en
flygplats utan reguljära avgångar, men med en trafiktäthet som är i storlek med Arlandas.
Som framgår av bilden nedan, så utnyttjades två parallella banor. Den kortaste av dem vigdes åt våra landningsövningar, medan den långa fick ta våra navstarter och landningar tillsammans med all den trafik, som normalt fördelades på två banor! Att det blev trångt i bansystemet torde vara århundradets "understatement".
"Spännande" radiotrafik
Radiotrafiken på Meacham hade jag kunnat skriva en egen berättelse om. Terminologin som vi
lär oss här i Europa har modifierats markant, så man kände sig som en verklig nybörjare.
Talar dessutom trafikledaren Texasdialekt, så blir livet inte lättare. Lägg slutligen till
att vi inte hade några headset de första dagarna, så förstår ni att varje flygning blev en
"spännande" upplevelse.
Trafiktätheten hade förstås sin inverkan även på radiotrafiken. Vid ett tillfälle pratade tornet oavbrutet i tolv minuter, utan att släppa in någon trafik! Då stod jag först i en kö på ca 25 flygplan som väntade på att få starta. Efter 20 minuter fick jag starttillstånd, men då jag skulle kvittera fungerade inte sändarknappen... Yeah! ! !
Annars får man beundra trafikledarna för deras oceaner av tålamod, som de hade med flera av deltagarna i tävlingen. Ett kommando, som hade svårt att tränga in hos piloterna, var "Hold short of RWY 34R", som alltså betyder att man ska STANNA innan man korsar banan. Denna uppmaning kvitterades glatt med "ROGER" av många tävlande, varpå de korsade banan utan att stanna. Nu vet jag hur en hjärtattack låter på radion... !
Här kan du lyssna på aktuell trafik på Dallas FW Airport.
Flygintresserad Clinton?
Att det var presidentval i USA i höstas har väl knappast kunnat undgå någon. Men att
Clinton jagade väljare bland precisionsflygare var däremot kanske inte helt känt. I alla
fall valde Clinton att valtala i Fort Worth ett par dagar före tävlingen.
Och var ska man då landa sin 747:a då man ska till Fort Worth. Ja, inte duger väl en militärbas nära city med fyra km bana och nästan ingen trafik? Inte heller en alldeles nybyggd jätteflygplats norr om stan med ingen trafik alls? Nej då, då ska man landa på Meacham International, där VM i precisionsflygning just ska gå av stapeln. Det var bara för oss att packa ihop grejerna och flytta alla 52 flygplanen till en annan flygplats!
Intensiv träning
Den något undermåliga kartan fick kompenseras med att vi fick lägga lite extra tid på att
lära oss terrängen. Timmarna tickade således iväg, och inte blev det bättre av att man i
USA använder sig av en Hobbs-mätare för debitering av flygtid. Hobbs-mätaren går så fort
generatorn laddar, och motsvarar ungefär vår blocktid. På detta fält blev det således att
betala för en hel del tid på marken.
Då vi gjorde slutsummeringen efter tävlingen, visade det sig att jag flugit 25.2 timmar! Med en kostnad på $60 per flygtimme, blev totalen nästan SEK 10 000! Det var ju tur att det gick bra i tävlingen, annars hade hålet känts extra stort i planboken...
Att flyga i USA
Den amerikanska filosofin vad gäller privatflygning är att trafiken kontrolleras så lite
som möjligt och att piloterna själva ansvarar för separationen: "See and be seen" gäller
alltså stenhårt. Ni som har flugit i USA kan skriva under på att det är MÅNGA flygplan i
luften samtidigt, så det gäller att inte somna till.
Det är också på sin plats att påpeka att det krävs ett amerikanskt certifikat för att flyga i USA. Detta är dock mest en formalitet; det svenska certet gäller som underlag, så det är bara att leta upp något lokalt FAA-kontor och konvertera. Dock är myndigheterna väldigt fixerade vid när, var och vem som gjort läkarundersökningen. I mitt fall fick handläggaren på LFV vara stand-in som flygläkare! Man tager vad man haver...
"Downtown Parade"
Ska det vara amerikanskt så ska det förstås vara pompa och ståt. Vad passar då bättre än
att paradera genom stadens centrum med flaggor, vagnar, blåsorkestrar och allt annat som
hör en parad till?
Efter denna övning vidtog ångtågstransport genom Fort Worth med destination "Stock-yards", som är den enda sevärdheten, i denna annars så kulturfattiga stad. Stock yards är det område, där all försäljning och lastning av boskap skedde förr. Numera är boskapen borta, men kvar finns den genuina westernbebyggelsen, numera inrymmandes affärer och restauranger. Här ligger också "Billy Bob's Honky Tonk Bar" med ett dansgolv som är tre tunnland (!) stort. Hörde jag BIG...? Väl på plats i Stock-yards, bjöds vi på Tacos och Margueritas, till ackompanjemang av en mexikansk orkester. En riktig höjdarinvigning !
Dräparöppning av Claes
Efter sedvanliga övningslandningar på söndagen och övningsnav på måndagen, var det så
äntligen dags för själva tävlingen. Första naven gick i för oss bekant terräng, dvs där vi
förlagt flera av våra träningsrundor. Om det var just det som inspirerade Claes till
stordåd vet jag inte, men han öppnande i alla fall i rena knock-out-stilen, med endast
nio prickar totalt för hela naven!
Övriga svenskar öppnande lite mer försiktigt med undertecknad på 17:e, Johan på 25:e, Sven på 46:e och Christer på 63:e plats. Tyvärr utbröt just det kaos som många befarat, med protester mot brytpunkter, tidkontroller, foto- och dukmål, ja allt man tänka sig... Några definitiva resultat fanns därför inte att beskåda förrän två dagar senare!
Landningar i "slow-motion"
Då 83 tävlande ska genomföra en landningstävling, krävs arrangemang utöver det vanliga.
Tyvärr var inte tävlingsledningen så väl förberedda på detta, så på hela onsdagen hanns
endast två landningar med per man.
Claes fortsatte mycket övertygande, med endast 11 prickar totalt för båda landningarna. Detta betydde att Claes befäste sin ledning, tätt följd av polacken Janusz Darocha, som alltid är med i toppen. Även övriga svenskar gick bra, med undertecknads nio, Svens 27, Johans 31 och Christers 33 prickar.
Disig torsdagsnav
Det annars så behagliga vädret i Texas förbyttes under torsdagen i låga moln och kraftigt
dis. Starten fick skjutas upp en timme, varpå juryn kontrollflög banan. Efter detta
bedömdes tävlingen kunna börja, och de första startande släpptes iväg. Dessa var dock
inte lika övertygade om vädrets forträfflighet; den anmodade flyghöjden kunde inte hållas
och sikten var mycket dålig. Upplagt för en ny protestsväng alltså... !
En av dem som flög bort sig redan på väg till starten var Claes, som dock efter mycket
letande äntligen hittade fram. Då var han tyvärr två minuter (!) sen, och så var den
tävlingen förstörd.
Det svänger snabbt i precisionsflygning! Vädret förbättrades något under dagen, vilket
alltså gynnade de sent startande. Till dessa hörde jag själv, och resultatet räckte till
en fjärdeplats på denna nav. Darocha tog hem detta delmoment, och ryckte således ifrån i
täten.
Spännande avslutningsdag
Tävlingen kom att avgöras under fredagen, då de resterande två landningarna genomfördes.
Övriga svenskar hade tyvärr blivit avhängda vid det här laget, men med ett hyggligt
resultat visste jag att jag hade chansen att slå mig in bland de tio bästa.
Första landningen (bedömningen utan klaff) blev lite forcerad, så där damp jag ner på minus sex meter. Inte så bra ! På den avslutade hinderlandningen prickade jag plus två meter, och hoppet återvände! Fortfarande hade vi dock mycket dålig uppfattning om det slutliga resultatet, eftersom sammanställningen gick mycket långsamt. Det var bara att ge sig till tåls...
En som inte var så nöjd med sista landningen, var norrmannen Björn Ström. Han hade nämligen Iyckats med konststycket att pricka in tre (!) nollor på de tre första landningarna. Förväntningarna var således stora inför den sista. Björn ville dock lite f ö r mycket, och efter en hård sättning studsade han bort mot 25 meter, vilket renderade 95 prickar. Så var den landningstävlingen förstörd!
"Real Texas Party"
Det spekulerades och räknades en hel del bland de olika landslagen efter landningarna.
Polackerna var mycket oroliga för att de skulle gå miste om lagsegern, men lugnade sig
snart efter lite kalkylerande. Att Darocha skulle ta hem slutsegern, var dock helt klart.
Men hur såg det ut sen? Någon hade räknat ut att jag hade "häng" på andraplatsen.
Kunde det vara sant...?
Resultatbekymren lades dock för en stund åt sidan, och istället hänförde vi oss åt en hejdundrade ranchfest, med alla upptänkliga cowboyattribut. Vi prövade Real Texas Line- dance (någon sa att: "Real men don't line-dance" men det brydde vi oss inte om!). Efter en Real Texas Barbeque blev det Real Texas Rodeo, som vi dock lämnade åt proffsen att utföra.
Kaotisk avslutningsceremoni
Under lördagen stegrades återigen förväntningarna inför kvällens prisutdelning. Efter
sedvanlig middag, inleddes så äntligen det högtidliga evenemanget. Först delades de olika
specialprisen ut exempelvis för bästa navresultat, bästa landningar, bästa yngre deltagare
osv. Priset för bästa kvinnliga deltagare delades först ut till en amerikanska, men fick
återkallas, då det visade sig att man räknat fel. Istället delades priset ut till en
fransyska, till amerikanskans stora förtvivlan... Pinsamt, pinsamt, pinsamt!
Tyvärr var inte pinsamheterna slut med detta. Att polackerna vann i lag var vi förberedda på, men sen var det mera osäkert. Silver delades först ut till Schweiz och brons till Tjeckien. Dessa båda nationer fick dock senare byta medaljer med varandra pga felräkningar i resultatlistan!
Allra största missen var nog ända den som innebar att norrmannen Bror-Erik Hjulstad (som förresten var med på vår Safaritävling i våras) fick lämna ifrån sig bronsmedaljen. Jublet från prisutdelningen, där alltså Darocha fick guld och undertecknad silver, förbyttes snabbt i missnöjesyttringar, då det visade sig att tävlingsledningen än en gång räknat fel. Bror-Erik fick nöja sig med en fjärdeplats (inte så dåligt det heller), och bronset gick istället till tysken Thomas Hennig.
Stora kvalitetsbrister
När man summerar intrycken från årets VM, kan man tyvärr konstatera att tävlingen
sportsligt lämnade mycket övrigt att önska. Att enbart välja arrangör efter storleken på
biffarna, visade sig inte vara en bra modell. De ovan nämnda missarna vid prisutdelningen,
var endast kulmen på ett flertal brister under tävlingen.
De största invändningarna mot evenemanget handlar om kvaliteten på navbanorna. Att t ex välja en 800 ft hög mast som brytpunkt, är inte bara olämpligt, utan också direkt farligt ur flygsåkerhetssynpunkt. Det kan låta som en överdrift, men faktum är att kvaliteten på VM-banorna inte skulle dugit för en klubbtävling i LFK!
Nya Zealändarna har utlovat kvalitetshöjning inför sitt VM om två år. Vi får hoppas på det!
Hem via Chicago
Min hemresa planerade jag via Chicago, där jag guidades runt under ett intensivt dygn av en
gammal skolkamrat i förskingringen. Lika besviken som jag blev av vistelsen i Texas, lika
upplyft blev jag av bekantskapen med denna legendariska stad. Ett besök kan varmt
rekommenderas, för den som inte varit där!
Ganska omtumlad kom jag hem till Sverige, efter alla upplevelser och resor. Man vågar inte tänka på hur det blir om två år i Nya Zealand! Det är nog tur att EM går i Frankrike nästa år, så man får lite andrum...
Avslutningsvis
Trots alla missöden och ofullkomligheter som jag rapporterat om här, kommer förstås VM -96
att bli ett av mina käraste flygarminnen. Även om man naturligtvis åker till VM
för att vinna, så måste jag tillstå att en silverplats var bättre än jag räknat med.
Slutligen vill jag också rikta ett tack till vår lagledare Henry Lindholm, som står ut
med oss år efter år, alltid lika glad!
Sidan är upplagd av Christer Lundholm.