Heldagstur med den norska reseledaren Jeanette runt öns östra delar.

Om möjligt minst lika vackert som västra Madeira.
Åter lite levadavandring, åter sist.

Lunch i Santana. Ser dock inte till den park som alla vackra vykort är fotograferade i. De har en väldigt specifik byggnadsstil här. Taken räcker nästan hela vägen ned till marken och, vill jag minnas, består av veteax. Det odlas inga sädesslag på ön varför det är väldigt dyrt varje gång som taken behöver läggas om, och det är ungefär var femte år. För att garantera att inte traditionen dör ut så får ägarna särskilda bidrag för att förmås att stå ut med olägenheten att inte bo modernare.

Som vanligt är transportstreckorna underbart vackra, men utsiktsplatserna antingen mer alldagliga eller höljda i moln. Vi besöker bl a Madeiras 3:e högsta topp. I den kalla blåsten väntar vi länge på att molnen ska blåsa bort. Jag lyckas knäppa några diabilder i luckor mellan förbifarande moln.

För den som tycker om blåbär, men har ryggbesvär kan Madeira rekommenderas. Där växer vårt vanliga blåbärsris som manshöga buskar.

På kvällen promenerade vi längs havskanten och i staden till runt 21:30. Gnagde på sockerrör som middag.

Första dagen med väder som alla talat om att det är på Madeira! Normalt ska alla dagar vara soliga med någon regnskur, men den gångna veckan har i stället regeln varit att dagarna som bäst varit disiga med någon solglimt per dag.

Halvdagsutflykt ägnad växter på Madeira. Reseledaren Veronica, som jag tror också är någon sorts platsansvarig, visade oss först den privata trädgården "Blandy's Garden". Tyvärr alldeles för lite tid! Det var frustrerande att försöka fånga vackra bilder utan störande inslag av medlemmar ur turistskocken, och ändå inte röra sig så långt från gruppen att man gick miste om den intressanta, kunniga och underhållande undervisningen som Veronica förmedlade.

Efter "Blandy's Garden" åkte vi till en smal gränd med ett dörrhål i muren genom vilket vi gick in. Där väntade långa rader av växthus. När jag steg in i ett av växthusen drabbades jag av chock! Talförmågan försvann, all tankeverksamhet avstannade. Jag stod inför långa rader av orkidéer av så många olika slag att jag inte kunde tro mina ögon.

Vad jag då inte inser, trots att personalen talar svenska med finlandssvensk och gotlänsk dialekt, är att det inte bara är att stoppa dem i jord, vattna och njuta. Jorden ska inte vara vanlig jord, vattning, gödsling och luftfuktighet ska skötas med omsorg, några blommor från rotknöl eller frön får man vänta flera år på. Knöl och frön fick jag med mig från "Boa Vista Orchids", men den oranga plantan levererades till hotellet på kvällen, specialförpackad för att klara flygresan dagen därpå.

På eftermiddagen gick vi till havsbadet (det finns inga stränder att tala om på ön, utan man stiger ned i havet från trappor vid klipporna). Mottog väl solen under ca 1,5 timme. Jag lämnade oceanen åt Stefan. Det såg lite vanskligt ut att inte slås sönder av vågorna mot klipporna, när man skulle upp igen från plasket. Mig veterligen lyckades alla som blötte ned sig också komma upp igen den dagen.

Vi avslutade kvällen på favoritstället "Terrace D'Ajuda". Stefan tog längre tid på sig att efteråt lämna lokalen än jag. Jag stod untaför och undrade vart han hade tagit vägen. En av flickorna i personalen kom ut (de hade också uteservering) och log väldigt glatt åt mig, som om något roligt hade hänt. När Stefan till slut äntligen kom ut så frågade jag varför han hade dröjt så. Han påstod sig då ha tagit sig tid att pussa alla flickorna på vägen ut. Jag vet inte om jag ska tro honom.

Jag hade under de gångna morgnarna tyckt mig känna en allt klarare grönmögelostsmak vid frukostarna på hotellet. Denna sista morgon såg jag att osten som serverades faktiskt hade möglat betänkligt under veckan. Vi hade fått sova lite extra länge på morgonen, så jag misstänkte att även t ex påläggskorven kanske inte var så fräsch längre. Jag avstod den morgonen från mycket av frukosten.

Reseledaren var försenad, och bussen vilsekommen, när vi skulle hämtas till flygplatsen. Flera stora kryssningsfartyg hade anlänt med anledning av den blomsterfestival som just denna helg, då vi reste bort, skulle hållas i staden. Det hade gjort att alla 'riktiga' turistbussar hade tagits i anspråk av kryssningspassagerarna. Vi fick åka med en gammal buss, i vilken de tvära kurvorna och de kraftiga lutningarna kändes av betydligt mer än de hade gjort under utflykterna med de moderna turistbussarna.

Vi var till slut en skock övergivna skandinaviska turister i en byggnad där all information ges på antingen portugisiska, franska eller engelska, detta genom ett högtalarsystem som förvägrar en möjligheten att avgöra vilket språk som faktiskt användes, eller till vad. Alla skandinaver höll ögonen på varandra, och försökte att dra sig dit där flest andra skandinaver kunde ses. Så småningom hade de flesta av oss, kanske alla, difunderat genom någon sorts passkontroll till ett av många väntrum. Det kändes skönt att veta att om jag missade att komma med på planet, så skulle det vara även många andra som saknades där, så något säkert skulle göras för att leda den vilsna skocken rätt till slut.

Något försenade, men inte alls lika mycket som på Arlanda, lyfte vi till slut med för lite bränsle för att kunna nå hem. Vi fick mellanlanda i Portugal (eller vad det nu var för Gudsförgäten plats) för att tanka. Min plats i planet var allra längst bak, vid toaletterna och personalens utrymmen. Mitt säte verkade ha fungerat som tillfälligt lager tidigare, och var inte iordninggjort för min ända. Över Stefans huvud lagrade personalen bl a muggar och annat smått och gott. Stup i kvarten stod de lutade över honom för att hämta något. Vid ett tillfälle ramlade en stor rulle svarta sopsäckar i huvudet på honom. Sätena var hala och utnött skålade. Eftersom det var längst bak gick de inte heller att luta.

Jag var uppenbarligen inte den ende som hade gjort ett seriöst försök med madeiravinprovningen, för kön till toaletterna verkade aldrig sina. Personalen kunde inte komma ut med sina vagnar för att servera maten på grund av toaköerna. När maten väl serverades var den bränd. Av någon anledning hade inte kaffet blivit lastat vid avfärden, så något sådant blev vi inte heller serverade.

Utan madeiravinet kunde jag kosta på mig att köpa en Absolut Vodka åt Pappa. Så det skrev jag på min beställning till flygpersonalen. Det och en beställning av chokolad till bland andra Mamma och min systerson. För att släppa fram toaköerna så avbröt personalen rundan med att ta upp taxfreebeställningarna innan de hade nått ned till oss. Om vi inte hade frågat om inte också vi kunde få beställa taxfree, så hade vi blivit bortglömda. Nu gjorde det inte så stor skillnad. På punkt efter punkt visade det sig att det jag hade beställt inte fanns ombord, eller hade sålt slut. Som plåster på såren fick jag med några påsar godis till min systerson. Till slut kom jag på att jag ju tycker om "Baileys Irish Cream". Det fanns att tillgå, men jag hade ju inte sinnesnärvaro att beställa med vett. Så jag lämnade planet med två små halvlitersflaskor av plast.

Vi möttes på Arlanda av Stefans föräldrar och lite snö. Vi hade tydligen sluppit ifrån häftiga stormar under tiden vi var på ön. Så man kan väl säga att "vi hade i alla fall tur med vädret".

Allmänna konstateranden...

eller hem i stället...