Som tidigare
beskrivet hade jag blivit kristen genom att ha drabbats av vår
Herres manipulationer under ett kristet läger, och också blivit döpt på ett
sätt som jag själv är mycket klar över vår Herres inblandning i. Under lägret
byggdes fördomar upp i mig på ett nästan regelbundet sätt, för att sedan – som en
omvänd hand – punkteras i tur och ordning. Dopet hade mina kristna vänner sett
fram mot att få närvara vid, men när vår Herre petade mig i ryggen var det vid
ett tillfälle då dopet skulle bli en ensak mellan mig och ryggpetaren.
Så Gubben där uppe bland molnen hade redan visat prov på viss humor, men
tydligare skulle det bli.
Första året på
min civilingenjörsutbildning i Linköping tog jag inte någon tenta. Jag försökte
läsa för att förstå, men det visade sig inte finnas utrymme för så grundliga
studier. Tentorna kom allt för tätt för det.
Den tenta jag
hade kvar till sista tenta för hela min utbildningstid var ”Funktionsteori”,
vilken gavs första gången i andra årskurs.
Den ursprunglige
examinatorn för det ämnet gick det rykten om. Det påstods att han hade jobbat
på SAAB. En avdelning hade fått problem som de inte kunde lösa själva. De hade
jobbat i veckor utan att finna lösningen. ’Min examinator’ hade kastat ett
intresserat öga på problemet, och efter ett par dagar kom han tillbaka med en
lösning.
Ingen vågade tro
att han ensam hade kunnat finna den korrekta lösningen, när en hel avdelning
hade misslyckats så kapitalt. Så man kopplade in ett specialistteam från Amerikat som skulle komma och nyttja de senaste datorerna
för att finna lösningen på problemet. Efter någon vecka kom de fram till samma
lösning som geniet i fråga. Han sa då upp sig, och började på LiTH istället.
Ytterligare ett
rykte sa att de övriga examinatorerna använde sig av honom för att bedöma att
deras tentor fick en lagom svårighetsgrad. Tog det honom mer än fem minuter att
i huvudet lösa deras tentor var de definitivt för svåra för teknologer.
Funktionsteori
var inte ett ämne som jag hade lätt för. Jag är osäker på hur många försök jag
gjorde, men de var många nog att ge mig tillfälle att testa olika tillvägagångssätt att tillgodogöra mig
ämnet. Jag hade följt alla föreläsningar och lektioner, jag hade tagit hjälp av
mina mer begåvade vänner för att försöka förstå ämnet, jag hade räknat hjärnan
matt, och dessutom de flesta kombinationer av ovanstående vid olika tentatillfällen, men ändå inte lyckats ta den.
När jag denna gång bestämde mig för att gå upp på tentan – den enda som
dåmer skilde mig från min examen – bestämde jag mig
för att inte studera till den alls! Jag hade ett allvarligt samtal med Vår
Herre, och meddelade att jag nu hade gjort allt jag förmår utan att lyckas. Nu
var det upp till Honom att visa vad Han går för.
Så blev det dags
att åka. Jag hade hållit mig till planen och inte läst något inför tentan. Men
när jag satte mig på tåget från Stockholm till Linköping hade jag ändå med mig
kurslitteraturen. Jag kom ju inte ihåg NÅGONTING!
Jag började läsa
i böckerna så snart jag tagit plats i tåget. Men väderleken var av den arten
som lägger ett tungt, mörkgrått tidlöst, fjärrskådande täcke över ens värkande
huvud. Jag förmådde bara stirra med ögonen rakt fram… och gräla på Vår Herre!
Han borde ju känna mig så väl att Han visste att min hjärna är känslig för
lågtryck, och att jag inte har en chans att ta någon tenta om detta var det
väder han skulle bjuda på!
Resan blev en
transport av min huvudvärkande, stumma lekamen tills vi nådde Norrköping. Den aktivitet
min stackars hjärna hade ägnat sig åt var att oavbrutet förebrå Vår Herre för
det extremt opassande valet av väder för denna min viktiga dag.
När vi lämnade
Norrköping var det som att stiga ut genom en port till ett somrigt, soligt
sagolandskap! Lågtrycket var bortfluget, och tillvaron bara toppen!
När jag kom fram
till Linköping råkade jag på en väninna som var i Linköping just då bara för
att studentorkestern LiTHe Blås hade en sammankomst
där just då. Vi gick och fikade gott tillsammans, och hade det väldigt
trevligt.
När det blev så
dags, promenerade jag från staden mot universitetsområdet medan fåglar
kvittrade runt om kring, och solen sken i den svala brisen. Allt var toppen!
Den ursprunglige
examinatorn hade för länge sedan fått lämna ifrån sig kursen om funktionsteori.
Det var ju önskvärt att examinationen inte var svårare än att vi stackars
teknologer skulle ha en chans att klara den. Examinatorn som hade tagit över
hade, också han, svårt att hitta rätt svårighetsgrad. Var annan tenta hade
blivit mycket svår, och var annan rena genomsläppet. Jag hörde av ett par andra
som skulle tentera samma ämne, att förra tentan hade varit ett genomsläpp, så
denna gång borde det alltså bli en svår tenta!
Lagom till min
mammas 65-årsdag hade jag fått tillbaka resultatet, och gav som
födelsedagspresent min funktionsteoritentamen, inramad och med betyget 4 väl
synligt!
Jag hade ingen
aning om hur många som hade engagerat sig i mitt studieöde.
Från alla håll fick jag höra gratulationer från personer som verkade till och
med mer lättade än jag själv över att jag äntligen hade lyckats ta tentan.