52

I sin memoarbok Inkallad skriver min far, Erik Wickberg:

Ingenting kunde grumla vår lycka, och vi såg fram emot den dag, då vår förstfödde skulle ännu mer förljuva vår tillvaro  –  i ett rum och kök.

Men den dagen och den veckan skulle snabbt bytas i nattsvart sorg. Ett eller två år senare skulle något antibiotika ha räddat Friedas liv. Nu stod läkarna maktlösa. och en lördag middag i början av december 1930 slocknade livslågan, och jag stod där med en åtta dagar gammal gosse -- förtvivlad, nedbruten, oförstående.

Ni kan föreställa er vad jag gick igenom utanför sjukhusets operationssal! Då och då släpptes jag in för att hålla hennes hand. Men jag tror inte hon kände igen mig. Hon var alldeles för svag. Läkarna försökte bara stärka hennes hjärta och motverka det gift som hade trängt ut i hennes blod. Slutet kom lugnt och stilla utan smärta eller kamp. Hon somnade utan att återfå medvetandet.

Där och då kysste jag henne farväl och tackade henne för allt vad hon varit för mig, och bad att Gud skulle ta till sig hennes själ. Jag vet att Han gjorde det. Hon har gått för att förena sig med sin helgonlika mor. Hon var en fin flicka. O vad jag älskade henne. Hon betydde så väldigt mycket för mig, och genom hennes inflytande utvecklades de bästa sidorna i mig.

Gud allena vet vilket slag och vilken enorm förlust detta är för mig. Men Han tröstar på det underbaraste sätt. Han har hittills hjälpt mig att bära bördan av denna svåra förlust i min  älskade Friedas anda. Jag känner närvaron av hennes inflytande var jag går. Jag beder att all bitterhet skall stängas ute från min själ, och att min hängivenhet och förtröstan på Gud må öka.

Hur kan en sörjande make, fyra dagar efter sin älskade hustrus död, finna styrkan att sätta en sådan text på gravstenen? Gottes Wille hat kein Warum (Guds vilja har inga varför) Naturligtvis visste jag ingenting om allt detta när det hände. Jag var bara några få dagar gammal. När jag 1958 för första, och troligen enda gången, såg denna grav, gjorde inskriptionen ett djupt intryck på mig.  Senare läste jag referat från begravningen och de tal som hölls av andra och av Erik själv, och intrycket står kvar. Frieda måtte ha haft en förmåga att hjälpa människor omkring henne att finna en djup förtröstan på Guds allltomfattande kärlek.

Eriks chef  i Berlin väntade honom tillbaka till kontoret på julafton. Men denna gång var det David som "höjde rösten" och ledigheten förlängdes med en vecka till den 2 januari 1931.

Vad skulle hända nu? Den lille pojken (kallad Sven David Johannes – David efter farfar, Johannes efter morfar och Sven efter sig själv) var kvar på BB. Eriks föräldrar erbjöd sig att ta hand om honom, men Erik ville inte gärna ha honom långt borta, i ett annat land. Eriks bror Tott och hans hustru (de gifte sig strax efter Erik och Frieda) erbjöd sig också att ta honom. De bodde i Berlin, så Erik övervägde detta erbjudande, om än motvilligt.
 

Men vad kunde Erik göra? Gifta om sig? I sitt manuskript har han skrivit: Tanken på ett nytt giftermål var främmande och motbjudande. Jag kunde inte tänka mig någon i Friedas ställe.

Så hände ett nytt mirakel. Brigadör Ida Ambrasas, en gammal vän till pappas föräldrar David och Betty och som också hade blivit mycket god vän till Frieda, var nu divisionschef i Hannover, inte långt från Berlin. Hon inbjöd Erik till julen 1931.  I pappas anteckningar står det inget om ifall detta bara var ett vanligt besök eller om han också skulle hålla möten över jul. Inte heller står det något om ifall han tog med sig sin lille son eller inte. I alla fall träffade han där divisionssekreteraren Margarete Dietrich. Hon ville lära sig spela concertina och bättra på sin skolengelska, och hon presenterades för pappa, som lovade att hjälpa henne med bägge delarna. Från England lyckades han skaffa ett begagnat instrument och en lärobok, och han lovade rätta hennes engelska skrivningar. Så började de träffas. Margarete var ung och söt och i maj 1932 svarade hon "ja" på Eriks frieri. Den här gången kom inte svaret så fort. Jag antar att Margarete måste tänka över saken. Hon skulle få två till priset av en – inte nödvändigtvis en god affär.  Bröllopet stod den 31 oktober 1932, och så hade jag en ny mamma, fast jag inte minns ett dugg av saken. Jag var bara 2 år gammal.  Det var nog inte så alldeles lätt att flytta över mig från mina snälla extra-föräldrar Maisons, och kanske var det ännu svårare för dem. att släppa mig. Det måste också ha varit en verklig utmaning för Margarete, bara 23 år gammal. Men det gick bra. Det enda jag minns är att Margarete var den mamma jag växte upp med, och hon förblev min mamma så länge hon levde. Pappa och mamma fick tag på en egen lägenhet, med tre rum, WC och badrum – en otrolig förbättring. Det det blev en framgångsrik start för vår lilla familj.