Den hemlighetsfulla ön

Från mina yngre år minns jag en liten oljemålning som var uppsatt på ett litet miniatyrstativ (se bilden). Den föreställer en liten ö mitt i sjön med en schweizisk alp i bakgrunden. Det helar verkade litet billigt – som en sådan där souvenir man köper i hastigt mod, men kastar bort när man kommit hem (eller litet senare).  Jag tror den här saken stod framme någonstans hemma hos mina farföräldrar David och Betty i Stockholm där de bodde som pensionärer. Jag måste ha frågat vad det var, men fick bara svaret att det var Isle de Salagnon i Genève-sjön och att alpen hette Dent du Midi. Därmed var det slut på mitt intresse.  När David och Betty var borta hittade den här lilla souveniren vägen hem till oss. Jag undrade någon gång varför pappa behöll den, men jag kan inte påminna mig att jag frågade.

Jag skulle komma till Clarens, nära Montreux vid Genève-sjöns strand och träffa en Madame Perret. Pappa förklarade mycket noga hur jag skulle komma dit: Från järnvägsstationen i Lausanne går du nedför backen till sjöstranden. Där tar du spårvagnen åt vänster. Stig av vid  Saint Gingeorge och fortsätt i samma riktning tills du kommer till en brant gata upp mot vänster. Gå uppför den till första huset. Det är Pre Boisé och där bor Madame Perret.

Jag följde beskrivningen till punkt och pricka: tog spårvagnen, klev av och promenerade vidare i samma riktning. Och plötsligt vid en vägkrök stannade jag som förstenad. Vad var det jag såg? Exakt bilden av Isle de Salagnon – fast ön låg inte mitt i sjön, utan mycket nära stranden (även om man fortfarande behövde en båt för att komma dit). Naturligtvis fanns också den mäktiga  Dent du Midi i bakgrunden.

Så det här var platsen! Men vad var det för märkvärdigt med den, eftersom min far Erik sparade den där lilla målningen? Först på senare år fick jag svaret, och här kommer det.

Ironiskt nog kom hon under mitt korta besök att ordna så att jag fick besöka Mountain House i Caux. Det var ett ståtligt hotell som stack ut från bergssidan, väl synligt och inte så långt (fågelvägen) från hennes hus. Där träffade jag en massa människor på en konferens för Moralisk upprustning (MRA). På den tiden var det en mycket aktiv rörelse, som använde det stora hotellet för internationella konferenser.

Till min studentexamen hade jag fått i present en bok om MRA (Idéer på marsch av Peter Howard). Jag hade läst den på tåget och blivit väldigt nyfiken. Jag ville gärna själv på ort och ställe se och höra mera om MRA. Det var speciellt en metod man hade för att "lyssna på Gud" som jag var nyfiken på. Jag var mycket förvånad, men ganska förtjust, över att Madam tycktes ha så god kontakt med folket där uppe att hon med en dags varsel kunde ordna ett studiebesök för mig.

Besöket varade bara en dag, men jag lärde mig verkligen ett och annat om att "lyssna på Gud". Howards bok och detta sammanträffande med människor inom rörelsen kom att göra ett kraftfullt intryck på mig. Det konfronterade mig med Guds utmaning om hur jag skulle använda mitt liv, som troligtvis genom detta fick en helt annan kurs än jag hade tänkt. (Den historien hade jag tänkt berätta i en annan avdelning, om jag hinner med...:-)

Ett år senare hade jag blivit kvitt det militära, och jag hade bestämt mig för att börja läsa vid universitetet (trots att jag inte ännu visste hur jag skulle ha råd; studiemedel och sådant var inte uppfunna då, 1950).  I själva verket var jag just då mycket förargad och besviken på Gud. Det kändes som om han hade svikit mig. De nya planer för mitt liv, som jag trodde han hade visat mig i samband med förra årets besök i Caux hade brakat ihop fullständigt. Jag kände mig alldeles vilsen och tänkte, att om Gud menade allvar så var det nu dags att han gav sig till känna...:-)

Och det gjorde han verkligen! Jag var på nytt hos min familj i Schweiz. Hela familjen hade blivit inbjudan att gästa Madame Perret några dagar under sommaren. Så en dag sa hon till mig och min far att hon kände att Gud hade sagt henne att hon skulle bekosta mina studier. Hur mycket skulle det gå på? Hmm... Jag sa att i Sverige var själva undervisningen avgiftsfri, men att man måste betala kost och logi. Myndigheterna påstod att det skulle kosta sisådär 3 500 svenska kronor för ett år. Hon svarade att det var litet mer än hon räknat med, men att hon kunde betala för mitt första studieår till att börja med. Och så fick vi en check på 3 000 schweizerfranc. (Ja, den svenska kronan var hårdvaluta 1950!)

(Det visade sig senare att från och med andra året kunde jag betala för mina studier själv, eftersom jag lyckades få jobb som riksdagsstenograf, men också det tar vi en annan gång.)

Nu: Varför gjorde denna fru Perret, som var alldeles okänd för mig, något sådant?

Min mormor Leonarda de Groot fick cancer under sin tid i Japan (1920). Kanske visste hon inte då att det var cancer, men läkarna i Japan hade sagt att det inte kunde botas. Hon blev svagare och klarade inte de arbetsamma uppgifter hon åtagit sig bland kvinnor och barn. I den biografi över henne som gavs ut några år efter hennes död (Leonarda de Groot, Ein Lebensbild) står att hon inte berättade för sin familj vad läkarna hade sagt. Hon ville inte hindra sin man från att fortsätta sitt arbete som territoriell ledare för Frälsningsarmén.
 

Men Johannes de Groot anhöll om att få ett mindre krävande förordnande och sändes som territoriell ledare till Schweiz. Där konsulterade hans fru Leonarda de bästa läkare hon kunde finna. En av dem var professor Niehans i Clarens. Kanske var han ännu inte professor vid den tiden (1920). På 1950-talet blev han berömd för en behandling med injektioner som påstods ge patienterna hälsa och långt liv. Om behandlingen förlängde livet på Leonarda vet vi inte. Hon dog av sin cancer i januari 1924.    Bilden visar Château de Chillon, historiskt berömd fästning nära Montreux (och Clarens) vid Genève-sjöns strand.  (För hundra år sedan användes det som fängelse. En av FA:s tidiga officerare satt en tid fängslad här.) Den snötäckta alpen är Dent du Midi.

Men medan hon behandlades av Dr Niehans tycks hon ha gjort ett djupt intryck på honom och hans syster – som var, eller senare blev, hustrun till en annan läkare: Perret! Frieda ledsagade sin mor på dessa sjukresor och tycks också ha gjort ett djupt intryck på Madame Perret.
 

Långt senare visade pappa mig hur Frieda i en av sina dagböcker hade skrivit: "Jag är glad att jag sa till Mrs.P. att om jag lämnade Armén skulle det betyda att jag lämnade Gud." Mrs.P. betydde Madame Perret. Hon hade försökt värva över Frieda från Armén som medhjälpare i Madames egna välgörenhetsåtaganden. Men Frieda avböjde.  När Frieda gifte sig med Erik omkring fem år senare blev paret inbjudet att tillbringa en del av sin smekmånad hos Madame. Det erbjudandet avböjde de inte – det visar en mängd foton från detta tillfälle. Bland dem är startbilden i denna berättelse, tagen av Frieda sittande i ett fönster på Château de Chillon!  Och Madams intresse för Frieda fanns kvar även efter Friedas död, för att fokuseras på Friedas son – Sven. (Bilden visar Erik och Frieda, i främre raden, och M. et Mme. Perret)

"Sänd ditt bröd över vattnet, en dag får du det åter." (Pred 11:1)
"Den som sår rikligt får en riklig skörd." (2 Korintierbrevet 9:6)

• Till sidans början
• Till menyn
• Fortsätt till epilog 2: Dödgrävarens berättelse