Polens moderna historia

Jämfört med Sverige, har Polen en svår och komplicerad historia. Det är bra att känna till den för att förstå det som hände under och efter andra världskriget.

Före 1795

Historiskt var Polen ett mycket heterogent kungarike. Landet var splittrat mellan olika klasser: allt från adel till livegna bönder. Klasskillnaderna var så stora att bönderna betraktades som ett annat folkslag än adel och fria borgare.

Ända fram till mitten av 1800-talet var Polen ett feodalsamhälle. Den livegna bondeklassen kallades chłopi, ett ord som kommer från cholopy, som betyder slavar. (Davies s 191)

Delningen

Sedan 1795 var Polen uppstyckat mellan Ryssland, Österrike och Preussen. Fram till 1846 var en del av den ryska kakan avdelad som ”Kongress-Polen” med begränsad självständighet och ryske tsaren som kung. Men efter uppror 1830 och 1863 blev även detta en del av själva Ryssland. Förtrycket i de ryska delarna var särskilt hårt. I de få skolor som fanns tvingades lärarna använda ryska som undervisningsspråk, för att lära de polska barnen polska!

Polen var inte bara splittrat geografiskt. Befolkningen var även splittrad mellan olika folkgrupper - utöver polacker fanns det tyskar, judar, ukrainare, litauer och ryssar.

Livegenskapen upphörde officiellt 1848-1861. De flesta bönderna var analfabeter och levde utan någon kontakt med penningekonomin. Det tredelade Polen var mycket fattigt och miljoner polacker, tyskar och judar emigrerade till Amerika.

Warszawa och Łódź utvecklades till industristäder, och 1905 års ryska revolution satte fart på självständighetsrörelsen. Den ryska delen av Polen förblev orolig fram till första världskriget.

Judarna under delningen

Under loppet av 1800-talet ökade judarnas befolkning i Warszawa från ca 10 000 till 220 000. Det innebär att andelen ökade från 5 till 34%. Och 1918 bodde 319 000 judar i staden, vilket motsvarade 42% av befolkningen.

Folkökningen var delvis naturlig. Men berodde även på att det var först under 1800-talet som judar fick frihet att flytta. Och efter olika pogromer, bl a 1882, flydde man till städerna. Flera av dessa nyinflyttade judar kunde endast ryska och yiddish men ingen polska.

Denna snabba ökning av ”främlingar” kan ha bidragit till den polska antisemitismen. (Davies s 251)

Första världskriget

Tysklands krig mot Ryssland var framgångsrikt och redan 1915 var hela Polen under tysk kontroll. Frihetskämpen Jozef Piłsudskis trupper hade kämpat på tysk sida och fick i gengäld 1916 administrera Polen under tysk kontroll. 1917 kom ryska revolutionen och ryska militären kollapsade.

1918 var det dags för Tyskland att kapitulera, mot västmakterna, och tyska soldater gjorde uppror. I detta vakuum etablerades Polen. Samma dag som Tyskland kapitulerade övertalade Piłsudski den tyske kommendanten i Warszawa att lämna över. Sen var bara för Piłsudski att ta över landet.

Det hela skedde med moraliskt stöd av USA, som hade ett fritt Polen som en av punkterna i de föreslagna villkoren för allmän fred. Gränserna fastställdes senare efter Parisfreden och efter folkomröstningar. Efter ett kort krig mot Sovjet, som Polen vann, slöts fred 1921.

Republiken

1918-21 hade Polen blivit självständigt för första gången på mer än 100 år. Visst fanns det stor entusiasm och patriotism bland nästan alla medborgare i den polska republiken, men det var fortfarande ett heterogent samhälle, med motsättningar under ytan.

Befolkningen bestod till 69% av polacker, 14% ukrainare, 9% judar, 3% vitryssar och 2% tyskar. Man kan tänka sig att många polacker tyckte illa om både tyskar och ryssar, som hade varit herrefolken under delningen.

Detta splittrade samhälle är en bidragande faktor till de etniska våldsamheterna under och efter andra världskriget.

Men samtidigt rådde i stort sett större kulturell och språklig frihet för de olika minoriteterna än någonsin tidigare. Den auktoritära polska regimen var tolerant och gav stor självständighet åt minoriteterna, så länge de inte var våldsamma. Just antisemitismen var förmodligen lägre i Polen på 30-talet än i de flesta grannländer. De flesta polacker umgicks med judar utan problem. (Davies s 263)

Under 30-talet härskade djup ekonomisk kris - depressionen. Det förekom blodiga sammandrabbningar mellan den auktoritära statsmakten och militanta bönder. Dessutom rådde våldsamma motsättningar mot ukrainare och vitryssar i söder och öster, som krävde full självständighet. Dessa separatister leddes delvis från Sovjet.

Sen kom kriget.

Andra världskriget

1939 hade Storbritannien och Frankrike lovat angripa Tyskland om Tyskland attackerade Polen. Men vid krigsutbrottet var de allierade för fega för att göra något, och Polen förlorade.

I den sovjetiska ockupationszonen började säkerhetstjänsten NKVD brutala utrensningar från första dagen. Alla intellektuella deporterades, det räckte med att någon gång ha varit utomlands eller att samla frimärken. Flera hundra tusen deporterades, ofta till slavlägren i Kolyma. Kanske hälften överlevde. (Davies s 447-48).

Dessutom avrättades nästan alla medlemmar i det polska kommunistpartiet. Eftersom partiet hade hållit sig självständiga från Moskva betraktades även dessa som fiender. (Davies s 545)

Från 1941 var hela Polen tyskockuperat. Det var ett flera år långt helvete och slumpmässiga terroravrättningar kunde drabba vilka polacker som helst. Motståndsrörelsen dominerades av den ickekommunistiska Hemarmén (Armia Krajowa, AK) med ca 400 000 man.

De tyska ockupanterna började 1941 med förintelsen, med Hitlers mål att mörda alla judar. Men det var även många andra polacker som mördades i planlös terror, och cirka 2 miljoner sovjetiska krigsfångar som dog i läger. Av 10 000 sovjetiska krigsfångar i arbetsläger hösten 1941 levde endast 945 fyra månader senare. (Browning s 221)

Det var inte endast nazister som mördade judar. Sommaren 1941 mördades den judiska befolkningen i byn Jedwabne av sina polska grannar. Mellan 300 och 1600 personer dödades.

Hösten 1944 gjorde Warszawa uppror, men det misslyckades. Ca 250 000 dödades av de tyska ockupanterna med hjälp av ukrainska hjälptrupper, nationalbiblioteket brändes, staden förstördes och tömdes helt på människor. Därmed var den ickekommunistiska Hemarmén knäckt. Först därefter kom sovjetarmén och ockuperade Warszawa och resten av Polen.

Den tyska befolkningen

Ostpreussen tillhörde på den tiden Tyskland. I byn Nemmersdorf massakrerades hela befolkningen av sovjetarmén. Ryktet spreds och de flesta tyska civila försökte fly västerut. Tyska civila som stannade kvar i Ostpreussen och Polen utsattes för övergrepp och plundring av sovjetiska soldater. (Davies s 483)

Skyldiga polacker?

Nazisternas massmord på judar hade börjat först 1941 och pågick till krigsslutet. Det hävdas ofta att många polacker samarbetade med nazisterna i förintelsen. Men bakgrunden är följande: Det var dödsstraff för polacker som hjälpte judar, så det var inte så lätt att vara hjälte. Förintelsen var alltså nazisternas verk och inga andras.

Enligt Davies går det inte att generellt klandra polacker för morden på judar. Judar och polacker levde fredligt tillsammans fram till 1939 och det fanns åtskilliga judar som kom att räddas av både polacker och även av tyskar.

Men visst förekom pogromer. Ett exempel var Jedwabne 1941, då hundratals judar mördades av sina polska grannar. Ett annat exempel var Keilce 1946, då soldater och civila deltog i mord på cirka 40 judar, medan polis inte ingrep. Pogromen i Kielce bidrog till att de flesta av Polens överlevande judar lämnade Polen och utvandrade till Israel.

Det var ca 11% av Polens judar som överlevde förintelsen, de flesta efter att ha flytt eller deporterats till Sovjet. (Davies s 264-65)

Tvångsflyttningarna

Efter segrarmakternas avtal flyttades både Polen och polackerna ca 20 mil västerut. Staden Lwów/Lemberg tillföll Ukraina, och döptes till Lviv, trots att nästan hela befolkningen varit polacker och judar. Befolkningen fördrevs och flyttades till heltyska Breslau, vars befolkning flytt västerut. Och Breslau döptes om till Wroclaw.

Den gamla hansestaden Danzig tvångsavfolkades och fick heta Gdansk. På samma sätt gick det med många städer som bytte land och folk.

16,5 miljoner tyskar tvångsflyttades från Polen, Tjeckoslovakien och Ungern, varav 5 miljoner från det som efter 1945 var Polen. (Davies s 563)

Folkrepubliken

Först efter 1945 hade Polen under kommunistiskt styre blivit ett relativt homogent samhälle, socialt och etniskt. För första gången var landet en nationalstat. Adeln, tyskarna och judarna var eliminerade och borgarklassen decimerad, men till priset av fruktansvärda våldsamheter. Och med förlust av en stor del av den gamla intelligentsian. Kvar fanns polska arbetare och bönder. (Davies s 206)

Landet kom att styras av polska kommunister kontrollerade av Sovjet. Endast den katolskt kyrkan lyckades behålla en någorlunda oberoende ställning. En tänkt kollektivisering av lantbruket fullbordades aldrig.

1956 gjorde arbetare uppror. Det slogs ned men ledde till att den Moskvatrogne militären Rokossowski tvingades avgå och den relativt självständige och populäre kommunisten Gomułka fick ta över makten.

Efter Israels sexdagarskrig 1967 sympatiserade vissa polska officerare med Israel. Det fick regimen att kalla alla meningsmotståndare ”sionister”, trots att det inte fanns många judar i Polen. Efter studentuppror 1968 var antisemitismen i full blom. Och ännu fler av de få kvarvarande judarna lämnade landet.

1970 gjorde arbetare uppror med ca 300 döda som följd. Därefter tvingades Gomułka gå och Gierek blev ny ledare. Priserna höjdes snabbare än lönerna och 1976 blev det åter våldsamma arbetaruppror.

Ekonomin i Folkrepubliken Polen blev aldrig bra. Från början till slutet var handelsbalansen ständigt negativ, och utlandsskulden var 1980 uppe i 20 miljarder dollar. Ett land på väg mot konkurs.

Historierevisionism

Efter tvångsförflyttningarna västerut av tyskar och polacker, döptes nästan alla orter om. De gamla polska områdena fick vitryska och ukrainska namn. F.d. tyska orter gavs polska namn, även i fall där något sådant nytt namn knappast funnits av hävd. Ett syfte var historierevisionism, att senare kunna påstå att området ”alltid” har tillhört just vårt folk. (Davies s 511-514)

I polska skolor fick barnen lära sig att gränserna efter 1945 exakt motsvarar det polska fosterlandets rättmätiga område sedan urminnes tider. De tidigare tyska områdena kallades de ”återvunna områdena”, som på grund av yttre omständigheter under några hundra år befolkats av ”främlingar”. Trots att dessa f.d. tyska områden aldrig någonsin tillhört någon polsk stat. (Davies s 518)

Resonemanget påminner om Milosevic, som 1999 ville bli av med Kosovoalbanerna, med hänvisning till att Kosovo ska ha varit serbernas ”urhem” på 1300-talet. Trots att historiker lätt kan påvisa att även albaner/illyrer bott länge i Kosovo - minst 2000 år.

Likaså nämnde den polska historieskrivningen inte berömda personer, platser och händelser från de tyska områdena. Som om de aldrig funnits. Och ett onödigt avsnörande av den långa gemensamma tysk-polska kulturtraditionen. (Davies s 525-530)

På motsvarande vis skedde en historierevisionism i de områden som Sovjet tog. Wilno/Vilna var en stad med nästan bara polsk och judisk befolkning. Efter andra världskriget heter staden Vilnius och plötsligt hette det att den alltid varit litauisk.

I sovjetrepubliken Ukraina användes historieskrivningen på samma nationalchauvinistiska vis både bland forskare och i skolorna, där barnen fick lära sig att polackerna som bott i Lemberg/Lwow/Lviv varit främmande förtryckare och imperialister.

I den officiella polska historieskrivningen hette det även att polackerna enbart varit offer under kriget och allt ont varit nazisternas fel. Den polsk-kommunistiska nationalismen underblåste hatet mot de ”onda tyskarna”, för att avleda folkets uppmärksamhet från det politiska förtrycket. (Davies s 639)

Friheten

Från 1980 började fackföreningen Solidaritet kämpa för frihet och demokrati. Regimen svarade med undantagstillstånd. Men under slutet av 80-talet bestämde sig Gorbatjov för inte intervenera i grannländerna. Det var droppen. Snabbt rasade de gamla regimerna i Östeuropa och 1989 fick Polen en ickekommunistisk regering.

Omtolkning, sakta

I det fria Polen går det att ifrågasätta kommunisttidens sanning kring vad som är polskt och vad som egentligen hände under och efter andra världskriget. Men det går långsamt att tänka om kring sådant som varit ”sanning” i 50 år.

Under 1990-talet reviderades den officiella polska historieskrivningen något. Fortfarande hette det att polackerna enbart varit offer under andra världskriget. Men nu sade man att allt ont varit både nazisternas och Sovjetkommunisternas fel.

Dagens debatt

Efter att Jan Gross bok ”Grannar” kom ut 2001, sattes en intensiv och delvis upprörd debatt igång i Polen. I boken berättas om hur judarna i byn Jedwabne mördades av sina polska grannar 1941. Alltså fanns det även en del polacker som begick illdåd. Debatten ledde bland annat till att president Kwasniewski officiellt bad judarna om ursäkt. Visserligen var det endast vissa polacker som begått övergrepp mot judar, men nu sprack myten att polackerna enbart var offer under kriget.

För att lyfta fram denna och liknande händelser har polska regeringen tillsatt en kommission, “Institute of National Remembrance” (Instytut Pamięci Narodowej). Den forskar nu i gångna illgärningar.

Utöver debatten kring judar försöker Polen förbättra dialogen med sina östra grannländer, som inte alltid är så demokratiska. Bäst är kontakterna kanske med Litauen.

Bilden av tyskarna idag

Just tyskarnas öde tycks vara den sista historien som återstår att tala ut om. Det är svårt och känslomässigt. Många polacker hatar tyskar (och givetvis även ryssar) efter allt som hänt.

Jag var själv i Gdansk 1997. Det kändes konstigt att läsa officiella turistbroschyrer som beskrev stadens historia som om tysktalande personer aldrig någonsin bott där. Inga tyskar nämndes vid namn. Som om staden förnekade sin rika historia.

Men bilden av tyskarna omprövas sedan mitten av 1990-talet. I Warszawa finns numera ”Deutsches-Historisches Instutut”, som förutsättningslöst forskar i och diskuterar den polsk-tyska historien. Och gemensamma polsk-tyska ungdoms- och kulturprojekt är numera vanliga.

Återstående problem

Känslor, känslor... Ännu 2002 är Polens minoriteter en öm tå. Det finns polacker som hatar tyskar, polacker som är antisemiter. Det finns judar som inte tycker om vare sig polacker eller tyskar. Och det finns tyskar som inte tycker om polacker. I debatten finns röster som är lika högljudda som de är tendentiösa och onyanserade, och bara fokuserar på illgärningarna mot sin egen folkgrupp. Det är farligt att generalisera folkgrupper och anklaga varandra; då tar motsättningarna aldrig slut.

Trots allt detta dominerar det försonliga samtalet efter murens fall. Och nu har nya generationer växt upp, utan egna känsloladdade minnen av kriget.

Spännande fortsättning

Det ska bli spännande att se vad som kommer härnäst. Kommer polsk antisemitism att minska? Vilka övergrepp mot judar och tyskar utreds? Skrivs historieböcker om? Omvärderas tyskarnas historiska roll? Vågar Polen vara stolt över den judiska och tyska delen av sitt kulturarv? Kan man vara stolt över sitt land utan att vara nationalchauvinistisk? När Polens existens inte längre är hotad kanske den gamla nationalismen inte behövs.
  

Per Åkesson, nov 2002

Mer om Polen:

Externa länkar:

  • Institute of National Remembrance, www.ipn.gov.pl 
  • Deutsches-Historisches Instutut, www.dhi.waw.pl
  • Deutsch-Polnisches Jugendwerk, www.dpjw.org, ungdomskontakter mellan polacker och tyskar
  • Bund der Vertriebenen, www.bund-der-vertriebenen.de, intresseorganisation som hävdar att 1-2 miljoner tyskar dog under fördrivningen efter kriget, en uppgift som återstår att kontrollera
  • Midrasz, www.midrasz.home.pl, polsk-judisk kulturtidskrift

Källor:

  • Norman Davies: God’s Playground - a History of Poland, Volume II - 1795 to present (Oxford 1981) Detta har varit huvudsaklig källa. Det är en mycket detaljerad och lättläst bok, som även har varit källa för Nationalencyklopedins text.
  • Nationalencyklopedin 2000
  • Jan Gross: Neighbors (New York 2001). Detta är historien om Jedwabne 1941. Författaren uppskattar antalet judar som mördades av sina grannar till 1600. En undersökning tillsatt av polsk åklagare kom hösten 2002 fram till siffran 300.
  • Christopher R Browning: Helt vanliga män (Norstedts 1998). Om hur någorlunda vanliga män, kan utföra grymheter i en given situation. I detta fall tyskar på morduppdrag i Polen. Slutsatsen är att de flesta människor skulle lyda order i liknande situationer.
  • Teresa Toranska: De ansvariga (Brombergs 1986). Om hur någorlunda vanliga män, kan utföra grymheter i en given situation. I detta fall de ledande kommunisterna i Polen under Stalintidens utrensningar. Inte heller dessa människor kan demoniseras när man läst boken.

Åter

To Main Page