Var det rätt av Nato att bomba Serbien 1999?

Europa hade haft fred sedan 1945. Vi trodde verkligen att världen var bättre och mer civiliserad, att Hitler, Stalin och Djingis Khan tillhörde historieböckerna.

Så kom Bosnien.

Den bosniska befolkningen bestod till stor del av tre etniska grupper: serber, kroater och muslimer. Alla tre var huvudsakligen ättlingar till samma slaviska folk. Alla tre talade samma serbokroatiska språk.

De synliga skillnaderna var mycket små: Serberna var ortodoxa kristna, kroaterna katoliker och muslimerna ättlingar till folk som frivilligt konverterat till islam under det turkiska styret för flera hundra år sedan. Men de flesta var inte särskilt religiösa, så de här etniska titlarna fanns mest av traditionella skäl. Serberna skrev också med det kyrilliska alfabetet, men språket var ändå det samma.

Sommaren 1991 kollapsade staten Jugoslavien. Provinserna ville bryta sig ur federationen. För Slovenien, Kroatien och Makedonien gick det bra.

Men inte för Bosnien, där befolkningen var helt blandad av de tre grupperna.

Var och en av dessa tre grupper vårdade kärleksfullt minnena av historiska illdåd. Den här situationen utnyttjades av tre serbiska herrar: främst av general Ratko Mladic och herr Radovan Karadic (poet och psykiater) – och i viss mån av president Slobodan Milosevic. De engagerade sig alla i nedsättande propaganda gentemot de andra grupperna. General Mladic gav personligen order om massmord på befolkningen i de erövrade städerna, exempelvis Srebrenica och bombningen av Sarajevo. Historien kan vara mycket farlig och ful om man använder den som en ursäkt för att slå in skallen på sina grannar.

Jag påstår inte att det serbiska folket som sådant är de skyldiga. Serbien bara råkade ha den jugoslaviska arméns vapen. Därför skedde det mesta av folkmorden av serber mot obeväpnade civila. (Om muslimska eller kroatiska extremister hade haft kontroll över arméns vapen, kanske de skulle ha mördat flest.)

Världen såg på morden med förskräckelse. Europeiska regeringar, FN och Nato försökte diskutera. Den fredliga vägen. Det var kanske just det som vissa folkmördare ville ha! Innehållslösa samtal. Så folkmorden fick fortsätta. När det inte fanns så många människor kvar att döda eller fördriva,  slöts fred i november 1995.

Europa hade fred men några bovar hade fortfarande makten.

Så kom Kosovo.

Den Jugoslaviska provinsen Kosovo bestod av två etniska grupper: den albanska majoriteten som levt där i mer än 2000 år och den serbiska minoriteten som bott där i några århundraden.

Uppenbarligen ökade våldet mot albanerna. Redan 1993 sökte tusentals kosovoalbaner asyl i Sverige. De flesta fick avslag och tvingades återvända.

Omkring 1996 började den albanska UCK-gerillan (Kosovos befrielsearmé) bekämpa den serbisk-jugoslaviska armén. Detta trappades upp under de första månaderna av 1999, när beväpnade banditer såväl som serbisk polis påbörjade massavrättningar av den albanska civila befolkningen i Kosovo. Med den serbiske presidenten Milosevics välsignelse. Syftet var att få bort alla albaner från deras land för att skapa utrymme för serbiska bosättningar.

Den här gången var omvärlden fast besluten att inte få en upprepning av Bosnien. Nato attackerade de serbiska styrkorna, och ockuperade sen Kosovo. Jag anser att Nato gjorde rätt, och hade modet att reagera. Vad kunde man annars göra? Bara titta på när övergreppen begicks? Mer innehållslösa samtal?

Tyvärr fanns det civila offer i Natos attacker. Men de största bovarna är president Milosevic och hans kolleger.

Per Åkesson, augusti 1999

Milosevic

Karadic

Mladic

Jag har pratat med en person som är kritisk till Natos bombningar som bemötte mig med dessa argument:

A: ”Du har blivit manipulerad av media. Det är inte sant, det är en sammansvärjning.”

Vi bör alla vara kritiska till vad vi läser i tidningar, men det torde vara svårt att lura en hel omvärld i Internetåldern. Vad som än sägs i de flesta medierna så finns det alltid någon som presenterar en avvikande åsikt på webben. Jag anser att de här bombningarna har debatterats rätt fritt och jag tror inte på någon sammansvärjning.

B: ”UCK-gerillan startade konflikten och det är deras fel.”

Jag tror att de kan ha startat den väpnade striden i Kosovo i en liten skala, men som ett svar på det etniska förtrycket från den Jugoslaviska regeringen.

C: ”UCK-gerillan fick sina vapen från USA.”

Nej. Det ligger helt enkelt inte i USA:s intresse. Först och främst så har UCK en kommunistisk ideologi och USA brukar oftast inte hjälpa (öppet eller dolt) kommunister. För det andra vill inte USA upprepa händelseförloppet i Afghanistan, när vapen som gavs till motståndsrörelsen senare hamnade hos terrorister.
  

Vidare läsning

• Svenska Dagbladets ledare 000409
• Svenska Dagbladets Brännpunkt 000504. Artikelns åsikter är långt från mina, partiska påståenden anser jag, men döm själv, i jakt efter sanningen.
• Amnesty Press 1/2000, berättar om övergrepp från båda sidor i Kosovo och FN:s försök att skapa fred. Amnesty ifrågasätter även Natos bombning av den serbiska TV-stationen.