Ambulanshelikoptrar i Sverige – en sorglig historia

Sedan mer än 30 år vet vi att helikoptrar räddar liv. Förslagen har funnits men inte genomförts. Under tiden står militära helikoptrar stilla till ingen nytta.

Under 1950-talet blev ambulanshelikoptrars värde känt under Koreakriget. De började användas mer och mer i större delen av världen.

Under 1960-talet hade nästan hela Europa sådana. I förhållande till invånarantal, hade Sverige mindre antal än alla andra demokratiska och de flesta socialistiska länder i Europa. Därvid räknas dock ej småstaterna Andorra, Monaco och Liechtenstein.

Exempelvis hade Tjeckoslovakien ett integrerat sjukvårds- och sjuktransportsystem. I sjukhusets källare fanns sjukbilar, normalambulanser, operationsbussar och på taket ambulanshelikopter vid hissen till kirurgavdelningen. Sjukvårdskunnig personal styrde akutledningen.

Fördelarna med lufttransport var snabba skonsamma transporter, snabbt ingripande på skadeplats, vård under återtransport och kortare operationstider eftersom patienten kommer till sjukhuset i bättre skick.

Från 60-talet och framåt samlade Försvarets forskningsanstalt (FOA), Försvarets sjukvårdsstyrelse, Arméstaben och Arméns helikopterbataljon statistik och erfarenheter. Omkring 1968 erbjöd man Socialstyrelsen och Landstingsförbundet att utan kostnad under några sommarmånader ställa militära helikoptrar med läkare till sjukvårdens förfogande, i t ex Stockholm, Göteborg och Malmö. Intresset var mycket svagt utom i Malmö.

Tyvärr förbjöds försöksverksamheten genom att dåvarande rikspolischefen Persson fick försvarsministern stoppa det hela. Skälet var att polisen var räddningstjänstansvarig. De befintliga polishelikoptrarna Jet Ranger skulle svara för detta. Bra idé! Tyvärr kunde dessa ej ta bårar ombord.

Vid ett tillfälle fanns en startklar flygvapenhelikopter i Skåne. Och på Falsterbonäset en sjuk man. Skånehelikoptern fick ej starta. Polishelikopter i Örebro sändes, tankade på vägen och nådde fram strax efter mannens död.

Från militärt håll hade sagts att vinsten med lufttransport var störst under helger i tätorter. Till slut startades civila försök i Jämtland, som knappast är ett typiskt tätortsområde. Behoven där visade sig vara små.

Lyckligtvis har under åren civila kommersiella ambulanshelikoptrar tillkommit. I vissa fall får försvarets helikoptrar sättas in, t ex från Gotland och vid katastrofer. Ett exempel är Estonia 1994. Från Norge kan numera helikopterhjälp erhållas till angränsande områden.

Om fördelarna med ambulanshelikoptrar är alla överens. I Sverige avfärdas därefter användningen med argumentet att det är för dyrt. I de ovan nämnda militära studierna lät man försäkringsbolag räkna på totalkostnaden för död, invalidisering, behandlingslängd och kostnader respektive återgång till arbetsliv. Vinsten av ökad överlevnad och återgång till arbetsliv beräknades vara så stor att helikoptern ganska snabbt blev betald och därefter gick med vinst. En byråchef vid Socialstyrelsen sade då: ”Så kan man ju inte räkna. Och förresten ska väl militären ha ihjäl folk och inte ägna sig åt att rädda liv.”

I ett allsidigt sammansatt sjukvårdssystem bör helhet och verklighet beaktas. I Värmland finns t ex fem ”heliga” sjukhus som behövdes på grusvägarnas och hästambulansernas tid. Kostnaderna för de fem sjukhusen är enorma. Med färre sjukhus och effektivare transporter kan mycket vinnas. Tidigare nämnda Jämtland har ett sjukhus. Stockholm har lagt ned flera kostnadskrävande sjukhus för att frigöra resurser.

Idag är Sverige fortfarande ett U-land då det gäller ambulanshelikoptrar.

Hans Åkesson

f.d. överstelöjtnant vid Försvarets sjukvårdsstyrelse
och förste forskningsingenjör vid FOA