Sjöfartspärrar och Östergötlands hövdingadöme

Av Anders Högmer, Arkeologiskt kontaktseminarium, Jyllands Rømø 1994

Farledspärrar, ofta med ortnamnet Stäk, har de senaste hundra åren påträffats längs Skandinaviens kuster. Jag vill utifrån denna maritima översikt över Danmark och svenska kusten försöka belysa vilka makthavare som låtit bygga Östergötlands marina försvar. Detta kanske kan visa på hur Östergötland enades till ett landskap – ett steg i den svenska statsbildningsprocessen.

Ortnamnet Stäk

Stäk-namnet i olika former steg-, stig och stik- betyder stake, staket, och betecknar pålarna i farledspärr, fiskeanläggning, och övriga pålar i vattnet (Karta 1). I åar menas en pålrad i V-form med liggande slanor och inflätat granris emellan snett över ett sund, som leder fisken längs stängslet till en fångstöppning i mitten. Pålsund och andra namn på anlägg i vattenleder finns. I Uppland fanns pålar på en plats Pålhagen vid en å i Söderby-Karl socken. I åkanten hade Sveriges näst äldsta kyrkklocka, från 1100-talet grävts ned. Äldst är den lilla klockan i Skeppsås väster om Linköping, samtida med 800-900-tals storklockan från Hedeby hamn – just sådana framställdes parvis i Tyskland på den tiden (Gammeltoft -79:169). Fanns kyrkliga förbindelser mellan Östergötland och Frankerriket?

De äldsta historiska källorna

Om pålspärrar i viktiga vattenpassager berättar flera isländska sagor. Enligt Breta sagor lät britterna till skydd emot den romerska flottan slå ner pålar beslagna med bly och järn i Themsen: ”hann let stik gera i ana Temps”. I Snorre Sturlasons Heimskringla berättas om hur Harald Hårfager omkring 870-900, som nyligen lyckats ena Norge, ämnade utvidga sitt välde med anfall i Göta älv. Om våren när isarna lossnade, ”stikudu Gautar Gautelfi” så att kungen inte skulle kunna föra sina skepp upp i landet. Han styrde då sina skepp upp i Älven och lade till vid ‘stikin‘, härjade på båda stränder och brände bygden. I Olov den Heliges saga nämns ‘stik‘ om försvarsanordningar i den oidentifierade sjön Lagen i Sverige.

Den danske historieskrivaren Saxo nämner att danskarna på 1150-talet spärrade vikar och fjordar med långa pålar mot de slaviska rövarskeppen. Baggenstäket i Stockholms skärgård nämns som ‘Harustik‘ i danske kung Valdemars jordeboks itinerarium från 1231, sjöledsbeskrivningen längs svenska östkusten. Stegeborg nämns första gången 1290-96 som ‘castrum Stakæburgh‘ och 1310 som ‘Stækaborg‘.

De äldsta källorna till stäk-namnet är nedskrivna på 1100-1200-talen, och visar språkbruket åtminstone vid denna tid.

Farledspärrar ute i vattnet

kan bestå av ett något tiotal meter brett stråk av pålar av ett helt träds längd med toppen nedåt minst en tredjedel under botten för att stå emot påsegling och med hullingar uthuggna för att hindra fienden att dra upp dem och slippa igenom med fartygen. Spärrarna skyddar segelvägen till handelsplats och bygd.

De kan även innesluta själva hamnen såsom vid Hedeby. Detsamma gäller den fyndrika Björkö handelsplats i sjön Mälaren. Genom fem C14-prover är hamnspärren daterad till 700-talet, kompletterad på land av ringvallen från ca 930-talet. Hamnskyddet passar bra i tiden med att handelsplatsen kommer igång efter 750! Man hade tydligen omedelbart behov av skydd. Remarkabelt är att skyddet alls behövdes här inne i landet, eftersom Mälaren sägs ligga i Svearikets centrum. Man kan då kräva att en mäktig sveakung skulle kunnat värna Mälaren redan vid inloppen. En bit utanför ön har man dykt på en märklig, anlagd platå av sten på sjöbotten, som inte kan hindra angripares båtar.

Biskop Olaus Magnus har flera bilder från 1555 på sjöfartshinder mot båtar, dock bara kransar av stående pålar och fästade vid dem flytande länsor på vattnet framför befästningen eller stadsmuren att förhindra stormning från båtar (Olaus 1555). Pålkransar finns vid borgarna Stegeborg, det bortglömda Axevallahus vid västgötska Varnhem, åländska Kastelholm och sydfinska Raseborg.

Farledspärrar kan även bestå av bro-kar (timrade lådor fyllda av sten), som en bro kan gå över eller av sänkta stenfyllda båtar på rad. Förutom i Stegeborg ligger i Kalmar en rad brokar mittemot slottet som spärr framför den gamla (inre) hamnen.

Dateringar vilar vanligen endast på några få pålar. De kan härröra från såväl den äldsta anläggningen som händelsevis ur senare reparationer. Någon gång kan sekundärt bruk inte uteslutas av virke, som haft en tidigare funktion på land. Så länge man inte daterat många av ofta tusentals pålar i en spärr, visar en enstaka datering när skydd åtminstone vid én tid behövdes.

En rad kända farledspärrar

I den smala fjorden Slien, som leder in till den berömda handelsplatsen Hedeby i Slesvig, har man dendrodaterat ett pålstråk till år 737 AD (Kramer -92:82). När vi nu känner åldern på det 2 km långa pålstråket, är det synnerligen träffande att notera landsbynamnet Stexwig, som hette Stegschwieg på en karta av år 1641, alldeles intill sundets smalaste del där pålstråket idag löper längs med i sundet. Emellertid sticker från motsatt land en smal låglänt udde ut som heter Palörde, där vi nog känner igen orden påle samt grus. Man har funnit att vattenleden västerut in mot själva Hedeby som anlagts en kort tid före 737, ursprungligen gick över denna lilla sandudde, varvid pålstråket blir meningsfullt att tjäna som farledspärr. Idag når ca 200 meter av stråket in genom hela uddens vidd, där det inte gjort någon nytta. Min tolkning blir att ortnamnet Palörde är recent, och tillkommit sedan sundet slammat igen där och västra änden av det långa stråket blivit omvärvt av massorna. Namnet Stexwig härrör rimligen från pålspärrbygget.

Haderslev fjord i Sydjylland har två spärrar. Av den inre har man tiden vid 290. Den förnyades enligt dendrodatering år 403. Den blev påbyggd igen vid 1030. Den yttre spärren gav åldern omkring 240 och 260. Vid denna finns ortnamnet Stikshage.

Gudsø Vig i Kolding fjord har spärrar, som löper ut från udden Stegenav, från tiderna 180 BC samt mellan 640 och 990.

Homindespärren på Lolland fanns på 900-1100-talen, med en påle fälld omkring 930.

I Helnæs på Fyn är pålspärren från 1000-talet.

Vordingborg har spärrar på 900-1100-talen.

Vid Stege Nor finns en borg daterad till 1200-talet. Nära sundet lär finnas en gammelborg, som i sin tur kan ha vaktat en pålspärr äldre än så.

I Roskildefjorden vid Fredriksund finns pålar med grenar och sten daterade till omkring 140, 340 och 390. Där finns också pålar från 1000-talet. Vid Skuldelev har de fem stenfyllda vraken, förstärkta med pålspärrar i de grunda inloppen till kongens by daterats till tiden 950-1050.

Lödde kar i Skåne, som kan ha varit en hamnpir vid Lödde ås mynning, är från 900-talet. Löddeköpinge handelsplats en bit uppströms är från tiden kring 1000.

Foteviken har spärrar i utloppet, som kallats Stijgegapet och består både av pålar, stenfyllda vrak och stenpackning. Fem C14 prover ligger i 1000- och 1100-talen.

I Hallarumsviken öster om Karlskrona har tre pålspärrar hittats.

Västerut vid Hjortahammar löper ett halvdussin pålstråk mellan öarna. Alla dessa har dateringar i 1000-1100-talen.

I Stegeborg på östgötakusten har dykarna hittat mängder av pålar från omkring 900-talet, och i 1300- och 1500-talen.

I Rönö Stäk öster därom har pålstråk hittats från 1200- och 1300-talen.

Nära gården Bredstäket vid Fållnäsviken söder om Stockholm har dykare sett en pålspärr, idag nående en halvmeter upp över botten. Jag förmedlade ett prov av en påle därifrån till datering, som en bonde tagit vara på vid muddringen för en hamn och förvarat 20 år i en vedbod! Pålen var huggen inom 1165-1288 (noggranhet ±1 sigma, dvs med 68% sannolikhet).

Just i höjd med gården Stäket, innanför Bagghusfjärden i uppländska Roslagen känner man två parallella stråk av pålar i V-form, vilket passar till fiske samt de flera raderna snarare som farledspärr.

Stäknamn i Sverige och Danmark

Klicka här för karta 1: Stäknamn i Sverige och Danmark. Kräver Acrobat Reader.

Stäken heter märkligt nog en rad av brokar i Sörsundet, ett av de tre sunden in till Hamrångefjärden norr om Gävle, eftersom en stenspärr har ett ‘stäk‘-namn. C14-proverna från flera av stockarna därifrån visar på 1200-tal. Enligt dendrodatering har en stam fällts efter 1317. Om ingen pålspärr funnits där dessförinnan, så kanske allmänt namnet i senare tid kunnat överföras på spärrar av sten.

Att allmänt stäk-namnet kan ha varit i bruk redan på 200-talet är inte omöjligt, något som medges av Haderslevs yttre spärr. Alternativt gavs namnet till en senare förnyelse, som de yngre av pålarna i Gudsø Vig kanske visar på. Helnæs kraftiga pålspärr passar inte till fiskeanlägg och har visserligen inget stäk-namn. Men andra pålanlägg från samma tid har stäk-namn och medger att stäk är namn på farledspärrar.

Vi ser av de daterade spärrarna att sjöfartskontroll behövdes under 100-300-talen samt från 900-talet fram i medeltid.

Hur stor bygd skyddades?

Inloppen till Sibofjärden och Trobofjärden i Södermanland har stäk, som väl bara skyddar var sin småbygd med skog omkring. Ett stäk finns även vid inloppet till medeltidstaden Nyköping. Men här tar man sig in i hela det egentliga Sörmland via sjösystemen, varför en landskapskung kan haft anledning att särskilt spärra detta inlopp och vid annan tid. Där inga bygdeskiljande ödemarker fanns, blir det för oss enbart utifrån spärrarnas lägen svårt att se hur stora bygder som hotades. En fornlämning som kan hjälpa till att belysa detta är Olgerdiget. Denna och 28 liknande vallar på Jylland kan markera gränser mellan hövdingadömen. Olgerdiget är byggt av flera palissader jämte en jordvall med dike. Pålarna dateras till tiden omkring 150 AD. Olgerdiget ligger på gränsen mellan två områden med skilda gravformer och dessutom olika keramisk utveckling.Med yngre romartid börjar dessa skillnader uppkomma, lite efter att Olgerdiget har anlagts.

Vallen tolkas som en större stamgräns anlagd av anglerna mot jyderna i norr, och är en politisk gräns och i viss mån en militär gränsvall med tullstationer vid passager av de större landsvägarna längs med Jylland (Neumann -82:95f).

Vid denna tid börjar offermossefynden. Längs östra Jylland har offrade vapen och personlig utrustning från slagna angripare påträffats i mossar. De är samtida med farledspärrarna där. Med spärrarna fördröjdes landstigande fiender så att man hann mobilisera tidigare. Kring Kattegatt är det oroligt under 100-200-talen (Ilkjær -91:277). Analyser av fynden visar lite varifrån härar kom. Vapnen i Illerup ådal vid Århus visar att en här på 200-talet kommit från Västsverige eller Oslofjorden.

Anfallen flyttar vid 200-talets mitt till södra Danmark och kom över Östersjön. Att de även kommit söderifrån, visas av att virket till en båt i Nydam från 300-talet via dendromönstret synes ha byggts på nordvästtyskt område.

Vapenoffren ligger på tämligen jämna avstånd, ca 40 km emellan och delar upp landet i stort motsvarande amtsindelningen, vilket kan visa att ett sådant antal stammar på Jylland funnits som ingått i ett försvarsförbund och småningom utvecklas till småkungadöme (Lønstrup -88:97; Hedeager -90:139).

Motsvarar de funna pålanläggen samtida angrepp över havet eller var de fasta fiskeredskap? De kraftiga pålstråken i Helnæs på Fyn från 1000-talet utan V-form kan inte varit till för fiskeri. Saxo nämner att danskarna på 1150-talet spärrade vikar och fjordar med långa pålar mot rövarskepp. Mossefynden kommer från besegrade fiender. Farledspärrar längs samma kuster visar att de kom sjövägen.

Men fartygsfynd saknas nästan från mossefyndens tid. Medan vi har ett antal skrifter om sjöfärder i vikingatid, som stämmer överens med de många båtfynden från denna tid, kan vi av de få båtfynden och de fåordiga texterna dessförinnan inte säga att man tidigare brukade fartyg i obetydlig omfattning. Det vore en slutsats ex silentio.

I brist på funna båtar utvisar de tidiga farledspärrarna ändå att båtar brukats under dessas tid. Mossefyndens sammansättning kan säga något om antalet fiender och så indirekt indikera antalet båtar som brukats vid ett visst angreppstillfälle. Man borde utreda samband mellan en farledspärr och vapenofferfynd i landet innanför. Om spärren byggts kort tid före vapendeponeringen, kan spärren haft den verkan att försvararna äntligen hunnit samlas och besegrat fienden.

Mossevapenfynden upphör under 400-talet. Detta tolkas som att Jylland politiskt enats genom en slutgiltig erövring från just Mälardalen. Jørgen Ilkjær (-94), Århus menar sig se spår av hur svear oförtröttligt hållit på att misslyckas med anfall mot Danmark under denna långa period. Angriparnas vapen är nämligen av samma slag som ett enda svärd från en grav i Skuttunge norr om Uppsala!

Men ett enstaka fynd ger inte något statistiskt underlag för att bedöma varifrån anfallande flottor kom. Att lita på det vore detsamma, för att citera Ilkjær själv, som att påstå att man vet när en spärr byggdes utifrån en enda daterad påle. Associerbara fynd finns också i sydvästra Finland och Baltikum.

Man kan av så få exemplar över ett så stort område inte bevisa att en tänkbar överkung (overlord) haft sitt huvudsäte i just Skuttunge och Uppland. Inte så länge detta inte står på utrustningen. Vid en tid när ännu inte ens hela Jylland blivit enat, är det en anakronism att hävda att ett mäktigt sveavälde existerar inbegripet Östersjön, något som gällde först på 1600-talet.

Tendentiöst om Adam

I ett invigningstal i Uppsala museum ordar enligt Kärnhuset i Riksäpplet ärkebiskop Weman arrogant om den ”uppländskt självmedvetna – och sakliga! – titeln ... Kärnhuset i Riksäpplet” (utställningens programblad).

Utställningen ”markerar nu med eftertryck att Uppland är centrum”. Han påstår i det blå: ”Västgötaskolan lidit ett fullständigt nederlag ... kunde kanske upplänningen tillägga med klädsam saklighet!” ”Det har funnits segdragna diskussioner om var kärnan/centrum kan ha legat” (Weman -93). Av dem har då Weman ingenting alls velat lära sig. Att missbruka Svenska Kyrkans auktoritet till att ärekränka folk runtom i landet med skällsordet ”västgötaskola” som inte heller definierats, utgör exempel på översittarfasoner från makthavare i Stockholmstrakten gentemot övriga Sverige, den s.k. ”landsorten”.

Man har av hävd utan bevis påstått att missionären Ansgar kom till just Birca modell Mälar-Björkö. Det vet vi inte. Vart Ansgar kom och därmed hur den svenska riksbildningen inte gick till, är numera allt mer ifrågasatt.

Kyrkohistorikern magister Adam av Bremen hade en verklighetsnära bild av Danmarks geografi sjövägen (Jørgensen&Nyberg -92). Men på grund av sina geografiska svårigheter på 1070-talet beträffande sina diffusa orter Birca och Ubsola i landen öster eller norr om Skåne, så långt har han själv inte farit, råder ända in på 1980-talet den prestigeladdade à priori-teorin att hela Sveriges ”sveakungar” ligger begravna i Gamla Uppsalas tre storhögar i ”Svea rikets centrum” här och att den förkristna uppsalakulten skulle ha ägt rum på ett enda ställe och just i denna landsby med samma namn. (Se ex. även nyligen Sawyer -91; Duczko -93).

Denna fastrostade teori (Upplandsskolan) har inbillat oss ända sedan medeltiden att hela Ryska riket, Rus‘ skulle ha grundlagts av kustborna i Roslagen norr om Stockholm! Hur skulle dessa så tidigt kunnat vara rådgivare vid statsbildningen i Kiev och Novgorod, när själva Sverige inte var enat förrän framåt 1300-talet? Ett mäktigt svearikes centrum vid Mälaren skulle sannerligen ha befäst sjöns inlopp och där tidigast i Sverige. Var finns resterna av sådana spärrar? Idén att ledare från det senare rikskungasätet Roskilde grundat Rus‘ är då mindre galen. I ankdammen Mälardalen håller man än idag arrogant fast vid den storsvenska herrefolksidén i stil med Kossinna (nazisternas tyske favoritarkeolog på 20-talet). De som ifrågasätter tolkningen av Birca och Ubsola som ett ”sveaväldes” enda heliga orter just vid Mälaren, får bannlysningen ”Västgötaskola” – ett alibi för att slippa diskutera sakfrågorna och det riskera uppdagas att Upplandskolan nesligen har fel.

Bakgrunden är att nationalmyten med Gamla Uppsala som en Svea rikes vagga som odlades på 1600-talet för stormaktens behov, har sin upprinnelse i kyrkans prestigebehov vid ärkesätets instiftande där 1164. All hedendoms inbillade högsäte Ubsola var därmed symboliskt besegrat. Numer opponerar allt fler emot Upplandskolans myter.

Beträffande vilka ‘sveones‘ (svearna) var, gäller att i varje fall under 1000-talet de bestod av delmängderna götar, värmlänningar, skridfinnar och andra svenska stammar (Adam IV:24; 84:221,316).

Att de danska våtmarksoffren upphör omkring 500 tolkas som att den gamla kollektiva kulten i offermossar överflyttas till enskilda hövdingars gårdar på torra land (Fabech -91:287). Kanske enbart detta är skälet till att mossevapenoffren upphör, inte erövring?

Sjöröveri följde efter den begynnande handelssjöfarten från 700-talet. Men inga försvarsverk är kända i vattnet utanför 700-talets Ribe eller Helgö. På deras tid hotade tydligen inte fiender från Vesterhavet eller i Mälaren.

Först från 900-talet, mitten av vikingatid återkommer farledspärrarna, när skyddsbehovet ökar mot sjöfartens militära sida. De skepp man sökte stänga ute var mest polska vender från den södra och senare ester, kurer och novgoroder från östra sidan av Östersjön, som företog egna vikingaräder mot Norden. Baltikum pacificerades slutligen framåt 1220-talet genom tyska, danska samt svenska korståg.

Kända försvarstillfällen

Den väldiga Danevirkevallen tvärs över södra änden av Jylland, som faktiskt byggts i tre tidigare faser, påbyggdes år 737 samma år som Stexwigspärren slogs i. Vallens uppgift var nu att stoppa den slaviska expansionen (Hoffmann -86:1), därmed också pålspärrens uppgift. Då Danevirkevallen är ett försvarsverk till lands, är förpålningen vid Stexwig också ett försvar mot fiendens fartyg, eftersom båda skyddar samma inland jämte Hedeby.

Vi förstår att en kung, som stod bakom båda dessa byggen, var mäktig nog att styra över minst södra Jylland, troligen också öarna. Dennes föregångare lät anlägga Ribe redan ca 690-720, Nordens äldsta handelsplats. Dennes efterföljare, kung Godfred härskade kring 800 förmodligen över en stor del av Danmark och hade resurser att kriga emot Karl den Stores Frankerrike och emot vendiska stammar. Han skaffade sig makten över handelsplatsen Reric nära vår tids Lübeck.

Nordiska vikingar härjade också. Adam av Bremen beskriver 1075 hur en svensk kung Anund på 800-talet med danska fartyg anfaller Birca någonstans. Folket flyr till en närbelägen borg. Även nära Söderköping finns en fornborg, en av landets tre största. Vi förstår varför Adam särskilt anger hur man skyddat viken in till en Birca med stenmassor till fara för sjörövare (Adam I:60). Birca nämns som en trygg hamn lämplig till missionsstation. En regional kung var alltså mäktig att värja sitt territorium eller handelsplats såpass väl, att Adam fann det motiverat att omtala en i kyrkohistorien så oväsentlig geografisk detalj.

Enligt Saxo förhärjade de slaviska venderna hela Danmark på 1150-talet såpass att kustlanden lämnades obefolkade, samt de hade underkastat sig Lolland och Falster. Vendernas mest berömda anfall är det på Kongahälla år 1135, enligt Snorre.

Under 1100-talet härjar så ester och kurer på Östersjön. Vid ett tillfälle år 1170 lyckades danskarna segla efter kurernas småskepp, överfalla och slå ihjäl alla i en hamn enligt två samstämmiga källor, troligen någonstans i Kalmarsund (Westerdahl -85:15 ff). Den nedgrävda 1100-talsklockan i åbanken i Söderby-Karl kan jämte pålarna i ån och en lokal helgontradition tyda på att Roslagen anfallits.

Almare Stäk

Ester, kareler eller kanske ryska novgoroder låg bakom den berömda härjningen av Sigtuna 1187, varvid ärkebiskop Johannes omkom ”in Almarum”, stäket nordväst om Stockholm. Även om stäknamnet Almaræstek här är känt först från 1308, så är spärrar i denna farled motiverade bara under äldre tider. Sedan skyddar Stockholm Mälaren. Ester från Ösel härjade enligt Henrik av Lettlands krönika år 1203 i Blekinge och vid ett tillfälle förstörde en kyrka, slog ihjäl, samt tillfångatog slavar, som de brukade härja i Danmark och Sverige. I Blekinge finns spärrar.

I Almare Stäk borde en första spärr ha anlagts till skydd för främst Sigtuna. Denna rikets äldsta medeltidsstad anlades omkring 980, sannolikt av fadern till Olov Skottkonung. Var det kanske så att sveakungen Olov inte behärskade ens hela Mälardalen, utan var tvungen att skydda sitt Sigtunaland sjövägen med en spärr i Almare Stäk? Men hans mynt är funna även på södra Mälarlandet. Annars bör man väl senast efter anfallet 1187 ha insett behovet av en spärr. Vi är ju gärna efterkloka. Upplands Bro hembygdsförening har hittills dendrodaterat några stockar till 1360- och 1440-talen (Sandén -94).

Dykare fann dem i det igengrodda västra sundet liggande lösa på botten. Så sent kan man undra vad som vore mera värt att försvara innanför Stäket jämfört med resten av Mälardalen, när Stockholm nu var en etablerad kontrollpunkt ute vid havet. Kanske kommer fynden i vattnet kring slottet från pålkransar till skydd mot landstigning. Med en pålitlig spärr i Stockholm hade Almare Stäk knappast behövt byggas till farledskontroll. Var finns spärrar runtom i övriga Mälaren?

Stockholm

Stockholm fick inte heta Stäkholm. Anlades aldrig någon pålspärr i denna viktiga, kanske enda infart till landskapen kring Mälaren, så tidigt som man sade stäk? Snett under riksdagshuset fanns stående ekstolpar i det äldsta sundet genom Stockholm (Ödman -87:81,137). De har dendrodaterats till 1000-talets början. Om därav en hel farledspärr rentav fanns i Stockholm redan kring 1000 är tveksamt, då de få ekstolparna står på en plats. Annat, bearbetat ekvirke har påträffats liggande löst på botten och skulle kunna kommit från byggen på land.

Samtidigt iakttogs en vid barriär av smala pålar över sundet. Dessa var för klena för dendrodatering. De nämnda fynden påminner tillsammans svagt om Helnæsspärren med liggande länsor mellan stående stolpar utanpå sitt pålstråk från samma tid som ekstolparna vid riksdagshuset. En stor brist är att man inte C14-daterade ett tiotal pålar spridda över barriären samt det lösa virket, kombinerat med dendrodateringsförsök. I Mälardalen finns ju ständigt resurser.

Denna odaterade barriär jämte ekvirket är det enda som pekar på att en farledspärr funnits i Mälarutloppet. Ödman vill datera den sannolika pålspärren på historisk väg till 1200-talets maktkamp mellan den östgötske regenten Birger Jarl och stormannapartiet folkungarna i Mälardalen. Är inte det lite sent? Spärren är byggd så att passerande fartyg måste föras mellan två öar på tvärs i sundet. Därvid utsätts de alltmera för en störande avdrift, när strömmen i sundet börjar under 1200-talets första hälft, pga att Mälaren höjer sig över havet. Sjön var tidigare havsvik. Så när spärren byggdes insåg man tydligen inte en kommande stark ström. Till år 1187 kan väl barriären passa, om ingen spärr fanns inne vid Almare Stäk eller i andra sund runtom Mälaren.

Året efter Sigtunas förstörelse anföll ryssar även Nyköping och Torsharg (Torshälla) (Lind -81:145). Ester från Ösel härjade enligt Henrik av Lettlands krönika år 1203 i Blekinge och vid ett tillfälle förstörde en kyrka, slog ihjäl samt tillfångatog slavar, vilka de brukade ta i Danmark och Sverige. Baltikum pacificerades slutligen framåt 1220-talet genom danska, svenska och tyska korståg. Sibofjärden och Trobofjärden i Södermanland har var sitt stäk i inloppet, som väl bara skyddar var sin småbygd. Men i inloppet till medeltidsstaden Nyköping finns ett stäk. Här förbi tar man sig in i det egentliga Södermanland via sjösystemen, varför en landskapskung kan haft anledning att särskilt spärra detta inlopp.

Några handelsplatser

Kontrollen av prestigevaror var viktig för en hövding eller småkung. Denne ville i ett tidigare skede starkt kontrollera handeln, för att utestänga andra stormän. Småkungen nöjde sig i senare tider med att ta tullar i en friare handel. Därvid måste han kunna garantera friden inom sitt territorium för främmande handelsmän, för att de skulle fortsätta komma till hans handelsplats.

Herrebro

I Herrebro lite inåt land från Norrköping har man upptäckt en handelsplats, som varit i bruk under 700-1000-talen (Kaliff -92a:55). Den anses vara liten och enbart säsongsvis bebodd. Egenskaper som fast bosättning året runt, svarta jordens utsträckning och tjocklek, volymen av tillverkning eller handel kan inte utan vidare bevisa hur mäktig hövdingen eller kungen i området var. Att överdriva betydelsen hos en enda sådan pga fyndrikedomen som sker med Mälar-Björkö, visar att man ännu ser denna ort som en svearnas enda likt Göteborgs Skandiahamn, varifrån gods distribueras över hela Sverige idag.

Hedeby

Hedeby överlappar tidsmässigt Roskilde, där danska rikskungen får sitt säte. Flera andra handelsplatser i Danmark fortsätter ända till 1100. Inkomster därifrån går till lokala småkungar och senare till rikskungen. Här finns flerfaldig kontinuitet hos handelsplatsen.

Björkö

Björkö blev lagd öde ca 970. Ingen annan ort fortsätter dess handel, inte heller Sigtuna grundad ca 980, som man tagit för givet. Märklig diskontinuitet i Mälarens handel. Björkös fyndrikedom verkar misstänkt omfattande för att egentligen passa till normalt svenska förhållanden. Har ingen tänkt på det? Medan handelsplatser låg på gränsen mellan härader eller bygder, är Björkö den enda som ligger avskilt på en ö med gott om vatten till båda landen. Kan Björkö liknas vid Hong Kong, en av fjärran intressen dominerad handelsstation, där man ville vara lite ifred utanför Mälarlandens insyn?

Sigtuna

Sigtuna var troligen ett missionsbrohuvud och maktbas för Olov Skottkonung, som tydligen inte var allsmäktig i Mälardalen. En stor sveakung hade inte tillåtit kung Olov att etablera sig i Sigtuna. Man inser därför att Olov kan ha behövt farledspärrar emot sjörövare inne framför sitt Sigtuna.

Signhildsberg nära Sigtuna var en mycket äldre hövdingagård men aldrig något handelscentrum för riket. Upphörde ”sveakungens” behov av handel, just som handelstraden i österled upphörde? Huvudstad blev först på 1200-talet Stockholm, grundad av en östgöte. Det fanns inte någon sveakung.

Man har alltför inskränkt sysslat med handelsplatserna Hedeby, Ribe och särskilt national-chauvinistön Björkö med dess sammanhängande svartjord, medan andra handelsplatser också har funnits i Norden. Några kanske har legat som spridda bebyggelsekärnor (Adam 84:330), vilket ger liten och mera svårfunnen svartjord.

För att få en balanserad bild av vad svearnas (alltså alla svenskarnas) land egentligen bestod av, måste alla sorters handelsplatser hittas (Ulriksen -90:69; Callmer -91:31). Flera låg ju längs Gotlands kust. Sådana kan ha funnits på Östgötakusten. Har Stegeborg kanske varit det marina skyddet för en av dem? Vad kan vi lära av de marina förhållandena när vi betraktar det blivande landskapet Östergötland?

Stäk - Stegeborg - Stäkängen

Östergötlands kända stäkplatser är: Rönö Stäk ute vid havet, Stegeborg i inloppet till Slätbakenviken, samt Stäkängen innerst i Bråviken. (Karta 2) Från de två havsvikarna kunde man lättast dra in till centrala Östgötaslätten.

Rönö Stäk, Stegeborg och Stäkängen

Klicka här för karta 2: Vikbolandet, kräver Acrobat Reader

Rönö Stäk

Rönö Stäk ute vid havet nära Arkösund nämns 1505 som gården Stäk (Karta 3). Där har jag undersökt flera pålavsnitt under Christer Westerdahls egid. Några av dem löper i ett rakt, 90 m långt och ca 1 m brett stråk snett över dalgången, tidigare havsvik in till Rönö kungsgård. En representativ, smal påle i stråket är C14-daterad till 1184-1290 (±1 sigma). Dendrodatering gav därpå vinterhalvåret 1262/63 (Alf Bråthen, Trollhättan). Frågan är om de klena pålarna dög till farledspärr och inte enbart var fiskeanlägg. Men inflätat ris till att styra fisken mot fångstöppningen har inte setts mellan pålarna, som står oregelbundet flera dm isär och lätt släpper igenom fisk. De kunde väl hindra sälar. En enkel pålrad räcker till fiskespärr. Så det metervida stråket är överflödigt brett om man bortser från att spärren efterhand kan ha förnyats vid mångårigt bruk.

Rönö Stäk

Klicka här för karta 3: Rönö Stäk. Kräver Acrobat Reader.

Stråket kan knappast passa som ena armen av en V-formig fångstkil, eftersom dess ändar når nära båda stränderna. Vid norra stranden kan nog funnits några m passage, men där bör ha varit alltför grunt och vassbevuxet för fångstnät. Den andra armen skulle då löpa därifrån onödig i strandkanten eller löpa alltför rakt över viken, snarare hindrande än ledande fisken. Inte heller stämmer stråkets sneda riktning med en pålrad som håller fisknät tvärs över ett vattendrag.

Ca 10-20 m ut mot havet är tre fristående avsnitt påträffade. Där är en representativ påle, och lika smal som dem i 90-m stråket, C14-daterad till 1225-1307 (0.82) eller 1358-1383 (0.18) (±1 sigma). Tydligen gäller att 90-m stråket är samtida med minst ett fristående avsnitt.

Har vi här ett sillfångstanlägg med flera armar likt det sentida i samma hav nere i Holstein (Brandt -84:189, Fig.351)? Men 90-m stråket stryker förbi avsnitten utan öppning vid dessa och verkar så vara oberoende. Dess inre hälft mot norra stranden vore meningslös om den hade sambandet.

Ifall avsnitten däremot visar att fler stråk löper parallellt med 90-m stråket över hela viken, passar inte fiskeanlägg heller. Räcker med enkel pålrad att styra fisk. Ett avsnitt löper synligt fem meter ut mot havet och skär färdriktningen in i viken endast lite snett, vilket inte i sig spärrar mot fartyg. Enstaka grova pålar står bredvid ett annat avsnitt. Fler pålanlägg kan dölja sig även innanför 90-m stråket, eftersom en grov påle sågs i en liten grop.

Kanske kan ändå en farledspärr ha bestått av flera stråk snett åt skilda håll över viken för att stegvis avlänka fartygets energi bort från den rammande färdriktningen och fartyget kanske lägger bredsidan mot många fler småpålar och fastnar ute i viken? Segelbart djup då uppskattas till högst 2 m, vilket kunde passa till koggar vid högvatten.

Det dubbla V-stråket vid Stäket i Roslagen och det sneda stråket i Stegeborgs norra sund är problematiska som jämförelser. De ser ut som fiskeanlägg, men är nog även varianter av farledspärr. Kanske är de yttre anläggen till för fiske, kombinerade med 90-m stråket till farledspärr.

Professor Gösta Franzéns pålrad som han iakttagit på 30-talet i höjd med gården Stäk, bestod av en rad glesa, grova pålar. De kan ha förankrat flytande länsor. Även denna pålrad löper snett. Den kan ha bidragit till ortnamnet, men har inte kunnat återfinnas i nutid.

I denna glesbygd kan inte gärna någon annan än Rönö kungsgård, enligt källorna tidigast ägd av frälset, haft anledning bygga pålanlägget och det gör kungsgården äldre än det första skriftliga belägget från 1331.

Kanske spärrar i Stäk skyddade en uthamn i samband med kraftsamlingen inför korstågen. Här ytterst vid havet var det lämpligast att ligga och vänta på rätt vind. Till Gotland, som nu kom under linköpingsbiskopen, var sjövägen kortast ut från Rönö Stäk.

”De större kända sjöburna krigståg som utgått från det svenska fastlandet före senare 1200-talet... har samtliga utgått från Östergötland-Småland och den kyrkliga dimensionen i samband med dessa färder, alltså där en biskop kan identifieras, har skötts av linköpingsbiskopen” (Sjöstrand -93:2).

Ålands kyrkor har inte byggnadsstilen från Uppland på fastlandet närmast i väster, utan de tyder på intryck från Östergötland - Gotland - Sydskandinavien (Ringbom -91). Detta indikerar ett kyrkligt samband Östergötland - Åland under 1200-talets stenkyrkbyggen. I bakgrunden skymtar ett äldsta Linköpings stift, kanske med rötter i Birca biskopsdömes största utsträckning.

Stegeborg

Stegeborg utanför en av rikets första medeltidsstäder Söderköping var centralpunkten i ett av de ”slottslän” från omkring 1300, som det svenska riket i regel förvaltades från. Slottets olika roller upphörde en tid efter att Gustav Wasa och hans söner hållit till där under 1500-talet (Karta 4). Borgens äldsta bevarade del är ett fyrkantigt torn av tegel, en kastal. Sådana tidiga borgar började byggas i Danmark redan i mitten av 1100-talet. Tegel kom till Sverige efter 1200. Emellertid består denna kastals understa 5 m av natursten, vilket möjliggör att den kan ha byggts tidigare.

Stegeborg

Karta 4: Stegeborg. Kräver Acrobat Reader.

Rimligt är att de svenska kastalerna anlagts av den västgötske rikskungen Knut Eriksson, som lyckades behålla makten i nära ett kvartssekel till 1196. Stegeborgskastalen skyddade det framväxande Söderköping, en av Sveriges första medeltidsstäder. Segelleden förbi ön genom de 250 och 150 m breda sunden kontrollerades från borgen.

Om den marina hälften av Stegeborg

I januari 1502 meddelar slottsfogden att han skall hålla en vak öppen kring slottet, slå ned pålar och låta gjuta bössor (kanoner). En påle i det södra sundet har daterats till 1300-tal. Någon förpålning samtida med kastalen har hittills inte blivit daterad. I slutet av 1980-talet fann sportdykare i vattnen kring Stegeön en mängd stående pålar, som dels bara kan kännas i bottenslammet, dels ännu når en halvmeter över botten. Pålarna löper dels i ett eller kanske flera stråk tvärs över båda sunden, dels i två - tre kransar kring ön. Dessutom löper två stråk ute i norra sundet på långs, och kan så knappast ha gjort nytta som farledspärr.

Snett över norra sundet löper ett stråk av ännu höga kraftiga pålar (som därför kan vara yngre) mot bergväggen i NO. Fördelen med att låta spärren sluta där, är att båtar inte kunnat dras förbi änden av spärren. Detta gällde på ca 1500-talet eller tidigare, när vi har en havsnivå på mer än 1.5 m högre än idag. Rakt över framträder då en vik i norra stranden. Därför löpte stråket ändå kortast sträcka. Till jämförelse har vi pålstråket snett över havsviken ute vid Rönö med en påle från 1262. Viken i norra Stegesundet fanns ännu vid denna tid. Man kan undra om sneda pålspärrar bättre stoppade koggar. Men om de jämförda pålstråken hade samma funktion är osäkert.

Det sneda stråket pekar i riktning mot kullen på slottets östsida. I södra sundet pekar pålstråket också mot kullen. Vidare övervakar slottets äldsta del, kastalen passagen i södra sundet invid denna kulle. Fanns en äldsta befästning på kullen, samtida med våra 800- eller 900-talsspärrar – som avlöstes av kastalen ca 1200 – som i sin tur utvecklades till den kända borgen?

Raden av stenfyllda brokar tvärs över båda sunden är idag de enda från land synliga lämningarna. De har utgjort kombinerade farledspärrar och broar, innan man 1812 röjde genom norra sundet för en farledsränna åt Göta kanal. Strömmen eroderar sedan dess bort sedimenten i rännan. Pålar som annars bevaras under botten, exponeras en halvmeter upp i rännans sidor och ruttnar småningom ner. Topparna eroderas smala likt en vässad blyertspenna. Av proverna återstod därför oftast ca 30-60 årsringar. Vidare hade virke vuxit oregelbundet pga skiftande lokala växtbetingelser. Så växte ett träd från sitt 17de år snabbare, kanske efter att storm eller skogsbrand avlägsnat konkurrerande vegetation åt solen till. Stammen får två skalor på årsringarna, som blir för få att datera med. Dendrodatering har så inte lyckats särskilt bra ännu. Proverna, flera tiotal, kunde inte dateras på annat sätt sedan de aldrig hörts av efter att ha sänts till dendroförsöket i Lund via Linköpings museum.

Men för några få av dem med nära 100 årsringar lyckades dateringen i Lund. Här kunde en stam kopplas till vinterhalvåret 1603, medan tre andra fälldes 1549 eller snart därefter (T. Bartholin). Enligt landskapshandlingarna för år 1551 användes 358 stockar till att ”påla kring om slottet” (Lundberg -64:148). Proverna som hade sågats just utanför öns södra strand, visar en lyckad överensstämmelse mellan en skriftlig källa och ett marint fynd! Här är vi inne i det svenska riket, som styrs i detalj av olyckskungen Gustav Wasa likt dagens skattmas. Han höll nu på att bygga om Stegeborg efter Dackefejden i beredskap mot nya folkuppror.

Sex andra pålprover ur båda Stegesunden levererade vi till C14-datering utan oansvariga mellanhänder. Två av dem togs i Södra sundet. Det första där har givit en kalibrerad ålder till ca 1300-talets mitt eller 1400-talets mitt. Den andra pålen med en sämre standardavvikelse ligger någonstans i intervallet ca 700 - ca 1100, och troligare i 800-900-talen. Pålens tidsram överlappar alla dateringarna i Norra sundet.

Där uppe söker i sin tur det tredje och fjärde provet (STE-41, 43) sitt år inom 860-990 (genomgående ±1 sigma). De är pålar ur pålstråket bredvid brokaren. Det femte (STE-40) höggs inom 880-1020 och togs ur en liggande stock nere i en rasbrant av sten under brokaren i norra farledskanten. Frågan är vad detta daterar. Man kan föreställa sig att det kom ur en ”bottenflotte”, en först flytande rustbädd från bygget av ett brokar med optimal ergonomi, där sten successivt fylls i karet medan detta byggs på uppe vid vattenytan, tills det ställer sig till rätta på botten. Alternativt kunde den liggande stocken ha ingått i timmerväggen. Genom att datera flera stockar som hör till samma anlägg, kan man utesluta risken för sjunket drivtimmer eller en fälld påle under brokaren samt snävare få veta byggtiden.

Ett brokar är ett slutet fynd. Pålar kan man inte slå i efter att stenarna kommit på plats. Och brokaren kan väl inte gärna ha ställts rakt ovanpå ett tidigare anlägg eftersom de i så fall ställvis skulle riskera haverera. Pålar har setts stående under stenspärren, vilket ställer till problem att förklara hur brokaren kommit dit oskadda.

Kommer vår stock endast ur ett brokar ställt på steril botten? I så fall gäller vår datering bygget av de äldsta brokaren. Risken finns ju även att sekundärt virke använts till brokaren. I så fall är brokaren yngre än dateringen förespeglar.

Utanför den syndiga staden Jönköping som till straff långsamt sjunker under sjön Vätterns yta, har dykare kartlagt rester av brokar och en del pålar. Utanför Huskvarnaån skall brokaren ha daterats till 500-tal (Bergenblad 64:80). De ligger även på rustbäddar, en viktig detalj vid en jämförelse med Stegeborg. Härav är det inte orimligt med brokar i Stegeborg redan från 900-talet!

De tre pålarna från Norra sundet (STE-40, 41, 43) som daterades i Stockholm med ±75år, synes ligga nära varandra i tid (1 sigma). Om man antar att de är samtida, så kan en bättre kalibrerad ålder av 900- 980 erhållas. Har vi därmed en pålspärr samtida med stenspärren, eller är dateringarna för grova?

Den sjätte (STE-42), som står något för sig lite utanför pålstråket och nära brokaren, fälldes 776-897 (0.74) eller 910-962 (0.26). Detta avvikande resultat indikerar försiktigt en tidigare fas hos pålspärren – tidig vikingatid.

Vi ser att spärrar under vattnet funnits i Stegeborg redan före rikskungens tid, 1100-talet (Högmer -89:27). Stegeborgspärrarna, samtida med flera danska spärrar, är i Sverige ensamma om att vara äldre än år 1000. De kan jämte Götavirke kanske visa på danska influenser i Östergötland.

Stäkängen

Stäkängen låg bredvid oljehamnen i Norrköping (Karta 5). Linköpingsbiskopen Brask skriver år 1517 från sin gård Rönö (innanför Stäk) till riksföreståndaren om behovet att låta förbättra ”then gambla paalningh j Braawiken”. En spärr fanns så även i Bråviken under medeltid. Historikern Christian Lovén (-94) menar att denna endast kunnat byggas innerst i Bråviken, eftersom fjorden är för bred och inemot norra strandens bergsstup alltför djup. Vi har faktiskt ännu en källa och den kan styrka hans iakttagelse.

Stäkängen

Utsnitt ur karta 5: Stäkängen. Du bör klicka för att se hela bilden. Kräver Acrobat Reader.

1. På en karta till Lindö gård från 1760 upptäcker man nämligen namnet ‘Stäkängen‘ vid älven Motala Ströms utlopp i Norrköping. Parceller på Händelö gårds karta av år 1757 uppvisar namnen ‘Östersund‘, ‘Sundet‘, ‘Kärrsundet‘ angränsande till ‘Stäkängen‘. Ägogränsen mellan gårdarna drogs mitt i sundet där detta grundats upp sist. Lindö kanal skär idag längs ägogränsen genom den gamla Stäkängen in mot Norrköpings hamn. Ett motsvarande sund som nu är Motala Ströms utlopp runt Händelö, ligger logiskt väster om vårt torrlagda Östersund. Man borde därför söka en motsvarande spärr längs sidorna av Motala Ström. Alla parallella farleder måste självklart vara spärrade. Visserligen visar dessa namn det sentida förhållandet. Kan namn tidigare ha funnits på andra sund och spärrar vid högre havsnivåer?

2. Dessutom stämmer den topografiska kontexten för en farledspärr. Landhöjningen kan ge en grov uppskattning av när en spärr varit motiverad. Vid 650-700 AD nådde havet 4 m högre än idag (Mörner 94). Spärren vore då meningslös ute i en skärgård med passager omkring. Från denna tid känner vi allmänt inga spärrar, inte heller uppgifter om oroliga kuster, vilket ju kan bero på att skriftliga källor saknas.

Framåt 1000 när vattennivån sjunkit mot 2 möh, har vi kvar bara en passage genom ”Östersund” med ett berg mitt i. All sjöfart ovanpå vårt Stäkängen kunde då stoppas av en enda pålspärr. En spärr är motiverad kring denna tid av landhöjningen.

Någonstans lägre hejdar trösklarna mellan bergen slutgiltigt sjöfarten. Ända fram på 1200-talet härjade balterna, som opererade med mindre båtar parvis. De kunde säkert ta sig över tröskeln i Östersundet även vid en halvmeters djup. I brist på uppgift om tröskelnivån, funna och daterade spärrar och precisare strandförskjutningskurva får man tänka sig en alltför vid tidsram, ungefär mellan merovingertid och senmedeltid.

Var över det forna Östersundet löpte så en sannolik pålspärr? Varför ligger Stäkängen ute i det breda sundet istället för i de smala dalarna mellan bergen? Kanske berggrunden där ligger för nära bottenytan, så att pålar inte kunde få gott fäste.

3. Stäk-namnet är ju produktivt under äldre medeltid och troligen ännu tidigare. Denna tidsrymd stämmer in mellan de havsnivåer, där en spärr gör nytta. Med landhöjningen smalnade sundet ihop till ett dike. En ersättande strandäng med pålresterna hann väl överta Stäk-namnet, särskilt om Brask fick sin spärr år 1517 här. Ett sund syns här på en grovt ritad 1600-talskarta.

4. Allmänt betyder ju stäk pålanlägg i trånga vatten. Då båda de andra stäk-namnen i området visar sig vara knutna till sjöleder och ha pålanlägg, kan vi förvänta oss att även namnet Stäk-ängen motsvaras av ett sådant.

Stridsudden i norr var ett näs bara vid högre havsnivåer. En folkligt minnesvärd militär händelse kan ha inträffat här längre tillbaka i tiden, kanske i samband med spärrarna.

Ledungshammar hette en liten landsby som försvann på 1500-talet. Den låg innanför Stäkängen vid berget söder om Norrköpings hamn. Namnet visar på att en ledungshamn funnits där. Längs de långgrunda stränderna hade man fastare mark för båtläge intill berget. Havet nådde fram till berget vid 4 m högre havsnivå, vilket gällde 650- 700 AD redan. Omvänt skulle dateringen av strandrelaterade båtnaust, dvs. vintergarage, husgrunder, bryggor och lämningar efter skeppsreparationer i sin tur visa oss bättre än hittills vart havsnivån nådde när, och så anvisa på vilken nivå man på denna kust skall söka andra hamnar. En hamn här vid älvmynningen låge ju skyddad innanför sannolika spärrar. Så kan ha gällt för Hamrångefjärden norrut (Broberg -87:6). Farledspärrar och en hamn skall ses i kontext med handelsplatsen Herrebro från 700-1000-talen några km uppströms älven. Under marknadsdagar kan handelsfartygen utifrån havet ha legat bevakade här.

Ledungen som rikskungens militära redskap kan ha uppstått i Östergötland (Lindkvist -89:180). Etablerades en hamn här inte förrän på 1100-1200-talet vid rikskungen Sverkers eller Birger Jarls krigståg över Östersjön?

Datering av en hamn nånstans vid berget kunde bidra till diskussionen, om ledung här tjänade en hela Östergötlands landskapskung i den begynnande riksbildningen och vid försvaret mot de baltiska sjörövarna, eller om den redan under vikingatid tjänade bl.a. en lokal hövding vid Bråviken, en vår s.k. Borgkung. Ledungen uppkom i lokala stormäns herravälden (Lindkvist -89:179).

Snäckviken

Snäckviken finns innerst i Slätbakenviken vid Mem (Karta 2). På Gotland var Snäck-platserna hamnar och motsvarar en distriktsindelning (Kyhlberg -91:52). Namnet, som förekommer i grupper längs svenska kusten, var kanske tidigt till för ledungskepp och utvisar då småkungadömen? Låg en ledungshamn skyddad även innanför Stegeborg?

Götavirke

Götavirke heter två parallella vallar 9 - 11 km väster om Söderköping. Den västliga är en stenvall längs en bergsbrant åt öster, förstärkt av en fornborg med fynd från 400-500-talen. Stenvallen kompletteras av fler fornborgar i norr. Öster därom löper en 3,5 km lång jordvall. I norra delen bildar en å vallgrav längs en km av vallens östsida. Nere under blåleran intill ån har på tre ställen påträffats en risflätning ovanpå en jordvall med några stockar senare nedfallna över. Men i ett schakt mittemot på åns östsida fanns inget. Av dessa skäl var ett försvar på vallarna riktat mot öster.

Ovanför ån återstår en vall i korta avsnitt på höjderna. Avsnitten av risflätning nere intill ån synes inte ligga mitt för dem på höjderna. Därför undrar man om alla fyndställena är delar i en enda vall, eller om två vallar löpt långsides. Ett stycke vall går intill ån nära ett vadställe. Här kan även en öppning i vallen varit förstärkt för den urgamla landsvägen mellan kusten och inlandet, förbi en husaby 500 meter därifrån.

Tre lösa huggspån i leran vid åns västsida har daterats, två till bronsålderns sista år och det tredje till 650-750 AD. Detta låg ca 30 m från ett vallavsnitt (Gustafsson et al. -94). Huggspånen kan inte komma från risflätningen. En datering av flätningen kanske bara visar dess egen byggtid. Delar av Götavirke kunde då ha byggts vid tre skilda tider! Götavirke jordvall måste dateras i flera avsnitt på åbanken, i ett väl synligt avsnitt 2 km söderut samt dykas efter en eventuell pålspärr som fortsättning av dels jordvallens södra ände i en sjö (som måste skyddas mot kräftpesten) och dels av norra änden ut i sjön där ån börjar, innan man kan veta östra vallens ålder.

Götavirke löper enligt en äldre tolkning över en grav som kunde vara från romersk järnålder. Väster om vallen är gravfälten från yngre järnålder och ortnamnen där är unga (Kenas -88). Den smala bygden där är skild från inlandet av storskogen och hör därför likväl ihop med kustbygderna. Om jordvallen tillkom sent, så skär den genom bygden. Därmed vore den anlagd av en fjärran, större hövding. Annars skedde nykolonisationen västerut efter vallbygget. Så den kan inte närmare dateras av att den nu skär genom bygden.

Vallen, som är unik i Sverige, har förebilder i Danmark. Danevirke som förbättrades år 737, kan jämte andra danska vallar ha varit aktuell att ta efter, vilket kan visa på östgötska kontakter med danerna vid tiden för bygget. Den spärrade av vägen och vattenleden i den smalaste passagen in mot centrala Östergötland, en av Sveriges tre kärnområden.

Så stora anläggningar krävde en större organisation att bygga och försvara. Man kan beräkna antalet dagsverken och få en uppfattning om hur många som byggt hur länge (Engström -84:81). Dess uppgift utesluter inte en symbolisk, ekonomisk och politisk gränsmarkering lik Olgerdiget, kanske i en tid när kustbygderna ännu inte hade låtit sig inordnas under en kung på centralslätten. Danevirke år 737 visar ju på en större kung bakom denna vall och kung Godfred var ju mäktig där norrom kring 800.

Götavirke har tidigare setts som ett försvarsverk mot erövrande svear norrifrån Svealand på 500-talet (Nordén -37). Förutsättningen för bygget är att hot förelegat under längre tid. Tydligen var man tillräckligt mäktig att motstå ”svearnas” anfall länge, eftersom vallen hunnit byggas klar. Varför anlades inga sådana vallar hemma i Mälardalen?

Farledspärrar och vårdkasar

Vårdkasar kallas i Norden även varde, vite, bavn och böte. De restes av trädstammar till en ihålig kon, som tändes inifrån och avgav en hög eldslåga från toppen. De sägs ha brukats i gamla tider i serie för att förvarna hotade bygder om fientliga företag. En sådan linjes slut visar då var hövdingen höll till, samt vilka bygderna inom synhåll från kasarna var, som var lojala med denne. Om rikskungen Sverker under vistelse på Visingsö kungsgård i Vättern på 1100-talet önskade få en snabbaste underrättelse om anfall just mot östgötakusten, lär man ha fått hålla 20 kasar ända från skärgården utanför Stegeborg.

Med hjälp av L Axelsson i Hjo försökte jag i fält rekonstruera en hel linje från ön Vindsböte (böte mot venderna?) i skärgården in förbi Stegeborg och Götavirke över östgötaslätten till tänkbara kungasäten. Med karta och kompass klättrade vi i bergen, drack kaffe med infödingarna och kikade tillbaka mot föregående vårdkaseplats och kämpade med att känna igen nästa för att fastställa om ett eldsken kunde ha setts och kvitterats.

Tveksamt visade det sig vara om man signalerat vidare genom skogen på slätten upp till platåberget Omberg vid Vättern. Man kunde ju inte begära att folk skulle ha hållit en siktlinje några meter över marken röjd kilometervis genom obebyggd skog. Vi fick nöja oss med antagandet att en linje nog kunnat fungera från kusten in mot ett hövdingasäte vid Ledberg i Linköpingstrakten.

Linjen från Söderköping och längs sjön Roxen dit in anses löpa längs med bergstupen ovanför Göta kanal. Här erbjuds visserligen en vid sikt söderut över skog och bygd. Men fri sikt är inte självklar längs med bergskanten, något man inomhus lätt inbillar sig, och sikten gick pga skogklädda utsprång inte att bekräfta.

Möjligt är också att en linje gått från Stegeborg nordväst över det tätbefolkade Vikbolandet in mot ett hövdingasäte i Borg vid Norrköping.

Vårdkasevakt kan man rimligen bara hållit kortare perioder under beredskap. I normalt oförberett läge får man tänka sig linjen sågtandad i höjdled. Elden från grannens kase syns så ned till själva bygden, där man kanske uppmärksammar signalen och därefter genast tänder sin egen kase. Att klättra i branta och snöiga berg tar sin tid.

Även om eldskenet från en högre bergstopp kan synas längre, får vi nog räkna med att kasen ställdes där den närmast byn kunde avge sitt eldsken åt rätt håll. En linje bör förvarna längs med sådana bygder som är förenade av en landsväg (stig), eftersom fienden följde vägen. Hövdingar måste snabbt varskos om ett anfall. Ett budskap bör i regel ha gått snabbare med eld om natten och rök på dagen från vårdkasarna än på hästryggen.

Bergig terräng begränsar sikten till vissa sektorer och blir så till en metod för oss att koppla en kase till nästa, och utesluta mellan vilka kaseplatser en signal inte kunde gå. Så kan vi nog bitvis rekonstruera en linje och få veta vilka bygder som samarbetade.

Men linjerna, som skulle kunna ge oss kunskap om hövdingadömenas utsträckning, når kanske inte så långt. Snabba räder från havet gällde väl kustnära bygd, medan varaktiga invasionsförsök även drabbar inlandet. När man i Finland testade att bränna av en linje vid god sikt, kunde signalelden ändå inte ses ända fram (Taavitsainen -90:156). När vädret försämrade sikten, fick man väl ta till hästen istället.

Vårdkasar består mest av ortnamn och tradition, sällan av konkreta rester såsom av en stensatt fot om ca 5 m diameter eller av en kolbotten. Vårdkaselinjer beskrivs alltför lättvindigt som autentiska allt efter egna önskemål. Likväl finns uppgifter om vårdkasar ända från romartid och i våra nordiska landskapslagar.

Om man experimentellt bränner av en rad kasar på troligen autentiska bergshöjder och testar hur komplicerat ett meddelande man kan överbringa ända fram till linjens ände vid vilka väderförhållanden, kan vårdkasar hjälpa oss att avgöra till vilken hövding en viss farledspärr kan anknytas. Ett test vore massmedialt spännande. Fienden skulle uppehållas så länge möjligt vid en farledspärr, medan man uppbådade krigsfolk inåt bygderna. Därför antar jag att vissa vårdkaselinjer utgått från spärrade farleder. Osäkert är om vi med vårdkasarna kan särskilja vilken makthavare som låtit bygga det äldsta Stegeborg.

Östergötland

bestod under bronsålder av minst tre centralområden (Kaliff -92b:103), senare har landskapet två centra: i trakten av Ledberg och i Borg (Karta 1-2). Från folkvandringstid har vi storhögar enbart kring Ledberg vid centralslättens mitt. Därför kan man tro att en landskapskung slutligen behärskat hela Östergötland därifrån.

Vi tänker oss raskt hur denne redan på fornborgstid anlade Götavirke stenvall. Hans efterföljare bygger senare den östra jordvallen. Efter 700 kan en handelsplats ha uppkommit, som fick behov av skydd i Stegeborg under vikingatid. Stexvigspärren förpålades ju 737 av en större makthavare. Därefter kunde lika gärna en kung över hela Östergötland ha låtit anlägga Stegeborgspärren efter dansk förebild.

Det troligen senmedeltida Pålsundet närmast havet kompletterar bilden av hur försvarsverken blir allt yngre österut, vilket passar till ett växande kungadöme. Det parallella Ettersundet nämns vid en sjöstrid 1521 med den danske amiralen Søren Norrby, som ville undsätta Stegeborg. Pålsundets pålstråk hindrar än idag båtar (Karta 2). De ger så ett ungt intryck. Utanför Stexvigspärren finns ju en senmedeltida spärr, när vi vet att allt land ut till havet ingick i staten Danmark. Innebär tillkomsten av Stegeborgspärren att Östergötland har en landskapskung senast på 800-talet?

Denna enkla bild störs av guldgubbar från ca 700-talet i Svintuna vid Bråviken som indikerar ett annat hövdingasäte. Vidare synes den nyupptäckta handelsplatsen i Herrebro under 700-1000-talen ha tillhört en småkung i Borg. Om inte dessa hövdingar var underordnade en överkung, så vore Östergötland inte enat ens under denna period.

Vem hade nytta av spärrarna?

Borgkungen hade mest bara nytta av en spärr över Stäkängen till skydd för hans Herrebro och bygderna omkring. Han hade ingen nytta av Stegeborgspärrarna.

Vikbolandets folk hade mest bara nytta av spärrarna i Stegeborg, men kan väl knappast ensamma ha byggt dem, där även rikskungar hållit till under medeltid. Stegeborg hinner inte besättas och försvaras av manskap inifrån landet. En kung måste haft en lojal befolkning ute vid Slätbaken som hade egen nytta av spärren. Götavirke löper på östsidan av Aspvedenskogen. Ödemarken som breder ut sig mellan försvararna och vallen medför väl att det tagit lång tid att besätta vallen inifrån slätterna. Kustbygderna eller en handelsplats vid Slätbaken skyddades inte av den, utan var exponerade utifrån havet. En vall ute på kusten hade inte hunnit besättas. Men kustfolket kan ju ha flytt in bakom Götavirke och därmed vore den även i deras intresse. Ett samarbete kan då anas mellan kustbygderna och centralslätten. Men vilka maktförhållanden kan gälla, ifall Stegeborg vore lika gammalt som eller äldre än Götavirke? Kustfolket kan också ha samverkat med Borgkungen i ett gemensamt intresse att rikta huvudförsvaret mot den ospärrbara Bråviken. I så fall bör denne haft makten över kustlandet.

Ledbergskungen däremot hade skydd både av Götavirke, Stegeborg och i flanken av Stäkängen; och direkt av samtliga ifall han var landskapskung. Han kan väl ha byggt Götavirke som i början nog kan ha fungerat som en politisk gränsmarkering likt Olgerdiget.

När kung Godfred ca 800 kunde behärska stora delar av Danmark nog för att stå emot Karl den Store, är ett östgöta välde ut till minst Götavirke senast vid denna tid rimligt. Framåt vikingatid fanns småkungadömen av Wessex storlek, sammanhängande bygder som kunde nås på kort tid. Slätterna i Östergötland och Närke kan tidigare ha kontrollerats av enskilda härskare (Sawyer -91:9). Ledbergskungen vinner i denna jämförelse. Götavirkes ålder kan vara indicium på när en landskapskung uppträder.

Vem hade nytta av handelsplatserna?

Medeltidens Söderköping med sin vikingatida namnled ‘-köping‘ kan visa på att en handelsplats funnits i närheten. Staden ligger i mötet mellan Björkekinds och Hammarkinds härader.

Medeltidens Norrköping visar tecken till att ha startat senare (Medeltidstaden nr 50, -84:8) och så enbart ha fått ett särskiljande namn utifrån Söderköping. Båda ligger ålderdomligt på en häradsgräns. På detta vis går det inte att särskilja deras åldrar.

Sebbersund handelsplats lades ner när centralmakten tog över i norra Jylland (Birkedahl -91:222). Genom att anlägga en stad en bit bort, tog rikskungen över kontrollen av handeln och undergrävde så lokala hövdingens makt (Christophersen -89:129).

Blev rentav Herrebro, som slutar på 1000-talet, utmanövrerad av rikskungens Söderköping som börjar framåt 1100-talet och kunde betjäna hela landskapet bättre med hamn med kajer, dit havsgående fartyg kunde nå ända fram? Hade dittills Herrebro vid Norrköping varit hela Östergötlands enda handelsplats? Där ligger dateringarna mest kring 700-talet (Lindeblad -92:22).

Hur förklarar vi då att Stegeborgspärrarna är mycket äldre än Söderköping stad innanför? Kan en andra handelsplats ha uppkommit, eventuellt framåt 800-talet? En sådan skulle väl visa på att landskapet fortfarande inte blivit enat. En upptäckt av en handelsplats även vid Slätbaken skulle förstärka intrycket att det är Ledbergskungen som utvidgat sitt välde till havet och anlagt den. Orsaken till att Stegeborg anläggs vore att handelsplatsen, som då inte får vara yngre än Stegeborg, behövt beskydd, där Götavirke innanför inte dög. Då faller tanken att Borgkungen låtit bygga Stegeborg, eftersom han inte haft två handelsplatser. Två välden hade då rått. Vad gäller? Sök efter en handelsplats vid Slätbaken!

Östergötland kungadöme

Har ett Stäkängen samband med Stegeborgspärrarna? Om sjörövare stött på för stort motstånd i Stegeborg, kan anfallen ha ökat i Bråviken, vars inlopp inte kan spärras. Härav kan troliga Stäkängenspärrar vara samtida med de vikingatida i Stegeborg. Försvarsförbund kan så ha uppkommit mellan kustbygder likt dem kring offermossarna i Jylland, kanske med följd att landskapsbildningen försenades av anfallen från havet? Folk kan ha byggt vårdkasar också längs kusten för ömsesidig förvarning. Ett sådant förbund kan yttra sig i likheterna mellan runstenarna öster om Götavirke och dem i Södermanland (Goldhahn -93:48). En sådan likhet är de stenar som berättar att folk dött på den tydligen södermanländske småkungen Ingvars ödesdigra färd österut 1040.

Ändå når Östergötland idag ut till havet. Försvarsverken på östgötakusten visar på ett område som man hade tidigt intresse av att försvara. Det verkar ju lite märkligt i förhållande till övriga kusten. Kanske förenade man sig här med starka bygder i inlandet om ett gemensamt försvar – ett indicium för att ett landskap tillkommer vid denna tid?

Vad innebär land t.ex. tre i Uppland till skillnad från landskap? Hur flera bygder eller (folk-) land slås ihop till landskap med ett gemensamt landsting för stormännen och en småkung, vet vi så lite om. Våra landskapslagar skrivs på 1100-1200-talen, men landskap kan vara äldre än bruket att skriva lagarna. Östergötland kunde, efter någon upptäckt av samtida spärrar även vid Stäkängen, genom sitt kustförsvar troligen visa på ett större kungadöme tidigare än i omgivningen, något som bör ha varit attraktivt som bas för missionen.

Missionen

i sin tur kunde nog hjälpa till att stabilisera ett kungavälde och i gengäld få en tryggare bas för vidare expansion. Kanske landskap uppstod på detta vis? Där missionen tidigast fick en stabil bas, har vi ett möjligt riksbildningscentrum. Missionen kunde verka efter medgivande av de ledande inom ett hövdingadöme, som också tydligen avgränsat en runristares arbetsfält. Sådana storbygder har format prosterierna (Schück -59:163). Vandringsbiskoparna kan ha funnit det praktiskt att verka i bygder med goda förbindelser, såsom med samma skepp, vid visitationer i de tidiga prosterierna på ca 900-1100-talen.

Söderköpings prosteri bestod under tidigare medeltid av hela kustzonen öster om Götavirke med Norrköpingsområdet. Kan så möjligen detta prosteri som en del i den ”Goldhahnska kustzonen” Östergötland - Södermanland ha ingått i det tidigare Birca biskopsdöme, som fanns ännu på 1070-talet?

Detta omfattade minst ett stycke svenskt kustland runt någon ort ”Birca”, öarna i det Baltiska havet samt kustbygder bortom Östersjön (Adam IV: Skl 94). Dit bör vi kunna räkna Gotland och Åland (Ringbom -91:57). Därmed ingick flera hövdingadömen, lättillgängliga från samma fartyg. Låt vara att tyskarnas planerade Birca stift sedan hade långvariga motgångar ute i fält.

Birca oviktig

Sådana frågor ”sysslar vi inte med idag”! Problemet var Birca låg anses löst, utan att läget kunnat bevisas, eller varför den tidiga tyska missionens Ansgar bara for till én småkung. Han lyckades visserligen mindre väl i Sverige. Men eftersom han blev ärkebiskop fick han en tidstypisk äreskrift efter sig, Ansgars levnad författad av efterträdaren Rimbert. Och den har bevarats. Det var också hans katolska kyrka som vann över och förteg annan mission, som var på gång i Norden. Hans roll kom så att överdrivas. Man trodde tveklöst på Adam och nöjde sig med orterna vid det nya ärkesätet där man också skrev ned Svea rikes historia.

Gravstenar, de s.k. Liljestenarna inom Västergötland, tyder på att den östkyrkliga (ortodoxa) tron funnits åtminstone där bland stormännen (Rhodin -94).

När Rimbert anger att danske kung Harald var en av flera samtida småkungar hos danerna på Ansgars tid, kan vi glömma det envisa gamla pratet om ett enda dåtida ”mäktigt svearike”.

Att återfinna kung Björns Birca (åren 829 och 850) bevisar inte var centrum låg, eftersom han var ingen rikskung, utan sidoordnad andra samtida ”sveakungar” i de svenska landen. Allmänt har man intrycket att utvecklingen sker senare i Sverige än i Danmark.

Ansgar kan kanske ha kommit till Mälar-Björkö, som kan ha givit namnet Birca. Byn fanns på 800-talet. Biskopsätet Birca på Adams tid (1060-talet) kan däremot uteslutas från Björkö, då byn där var nedlagd sedan hundra år. Biskopen satt inte heller på ön Adelsö intill med namnet Birca bevarat i sin titel eller så, eftersom biskopsätet mer eller mindre var Sigtuna i dessa trakter.

Birca väsentlig

De få källor vi har kvar, bör man givetvis och har man rätt att granska, utan att bli stämplad ”Västgötaskola”. Var Birca låg vet vi inte. Vi måste ta reda på vad alla tiders ”Birca” egentligen var och fanns för vilka bygder.

Det är rimligt att själva Birca biskopssäte på 1000-talet visar på ett riksbildningscentrum i närheten. Kyrkans administrativa kapacitet möjliggjorde ett bestående rike och Birca (ett eller flera) var ju kyrkligt brohuvud i Sverige. Birca behöver inte vara ett ortnamn, utan kan av tyskarna ha uppfattats som ett nordiskt ord för handelsplats.

Samtida med det diffusa Birca biskopsdöme är Skara blivande stift, som på 1000-talet redan hade många kyrkor. Inom detta låg således ett annat riksbildningscentrum.

Ansgarsmissionen må ha misslyckats – ett vidsträckt biskopsdöme kallas likväl Birca ännu på Adams samtid, och detta hundra år efter att Björkö by lagts ner. Bircanamnet försvinner en kort tid efter Adams bok från 1075. En del av dömet uppgår i Linköpings stift, eller Liunga som stiftet tidigast kallas ca 1100 i Florenslistan. En senare marginalanteckning anger ju att sedan (”Birca destructa, sedes Lincopiam translata est”) Birca förstörts, överfördes biskopsätet till Linköping, vilket kan ha berott på vendernas härjningar på kusten.

Stenspärren av brokar i Stegeborg, som kanske anlagts redan på 900-talet, vore unik i Sverige så tidigt: Vi finge inte då stå främmande inför möjligheten att denna initierats av tyska biskopar i eget intresse att försöka säkra en viktig missionsstation innanför mot det tilltagande sjöröveriet.

Linköpings stift omfattade under tidigare medeltid även östra Småland, Öland och Gotland, vilket möjligen kunde vara en fortsättning på en del av Birca biskopsdöme. Man stoppar inte ”nordmännens raseri” genom att tämja ett enda hövdingadöme uppe i Norden. Flera hövdingars handelsplatser vid detta hav och efterhand inlanden utsattes för missionen. Tanken slår en att Adam kan ha uppfattat flera handelsplatser mellan 829 och sin samtid som en enda, och som han givit det namn som Ansgars efterträdare Rimbert långt där nere i Bremen på sin tid använde, ”Birca”.

Eftersom Sverige bestod av flera småkungadömen eller andra bygder, kan vi fråga oss vilket av dem Ansgar valde att besöka år 829. Han kom enbart till én kung, Björn i dennes handelsplats. Ansgar påbörjade sin mission hos danske kung Harald. Troligen låg hans kungadöme närmast sachsarna, eftersom de första kyrkorna i Danmark strax efter Ansgars besök finns i Ribe och Hedeby, som markerar det område av danernas länder som ligger närmast Ansgars Hamburg.

Inte nämns något om att Ansgar skulle ha rest ända upp till de orter Jellinge eller Lejre mitt i danernas länder, som är arkeologiskt och skriftligen beryktade för sina kungar/stormän vid ungefär denna tid. Av denna jämförelse tycker jag att Ansgar först skulle ha sökt sig till det närmaste betydande hövdingadömet också hos svenskarna. Därför att:

(a). Kortsiktigt kunde antalet härjningar på tyska och frisiska kusterna ha minskats. En jämförelse bland Sveriges bygder av mängden byte från Frankerriket kunde visa på varifrån flertalet vikingar kom och hur många som drog söderut; hur man nu kan identifiera sådant byte.
Ett sådant område skulle varit attraktivt för den tyska missionen att bearbeta och kan indicera Bircamissionens centrum. Antalet härjande vikingar beror av hembygdernas storlek och av goda ledare. Men antalet är ju inte beroende av en Bircas storlek, något man tycks ta för givet. På en handelsplats finns köpmän som vill behålla friden och kunna segla tryggt. Där möttes folk från bygderna omkring och en hövding kunde ge tillstånd och frid åt missionärer att verka.

(b). Strategiskt kunde det mäktigaste kungadömet utgöra en bas för infiltration och korståg med pacificering till övriga hövdingadömen runtom. Under tiden skulle de tyska skeppen slippa risken med att passera denna kust på väg mot mera fjärran handelsplatser.

Ansgars skepp överfölls halvvägs till Birca. Så de fick fortsätta en mycket lång väg till fots, och ibland över de ”mellanliggande haven”, väl bitvis med båt längs östkusten med sina långa vikar ivägen. På dåtidens dåliga vägstigar var redan 100 km mycket långt att gå för bekväma herrar. Ansgar själv var bräcklig. De hade alltså valt att passera minst ett hövdingadöme. Om överfallet väl inträffade i Blekinge eller i Kalmarsund, så låg detta Birca inte där. Alternativt anfölls Ansgar i Køge bukt och tog sig iland i Falsterbo (Dufberg -94). Då kan Birca ha legat ännu mera åt söder.

Angreps de frankiska kusterna av vikingar just utifrån Mälardalen, så att skäl funnes att först fara dit och pacificera dessa? Om Ansgar bestämt sig för just Björkö, måste han bortom danerna på sin andra resa ha seglat förbi åtminstone hövdingadömena i Blekinge, Kalmarsund, Östgötakusten och Södermanlandskusten med halvön Tören. Dessa ligger närmare Frankerriket än Mälaren gör.

Annan mission kunde kanske redan ha etablerats i några av dem med omgivande bygder. Då behövdes inte mer mission från annat håll. Den tyska missionen i Birca bemöttes ofta fientligt av ”hedningar”. En del av dem kan i verkligheten ha varit ariankristna. Östkyrklig, ortodox mission är trolig. Stenar i form av ett 5,6 m långt patriarkkors ligger utanför Sandby kyrka på Öland (Beskow -72:42). Även Sigtuna synes haft inslag av ortodox samt engelsk mission.

De många nyliga fynden på Björkö utvisar omkring år 900 massiva kontakter med de sedermera känt ortodoxt dominerade Kiev- och Novgorodstaterna. Närmaste väg därifrån, i Mälardalen bör således främst östliga missionärer ha nästlat sig in. Om därför Björkö redan hade ortodox mission, funnes knappast anledning för Ansgar att verka just där.

Ansgar själv fick i varje fall frid av kung Björn att verka i sitt Birca utan större hinder av ”hedningar”. I detta scenario kan han ha kommit till en annan handelsplats än Björkö.

Husabyar

bör ha med statsbildningen att göra. De finns i nästan hela Norden. Flertalet svenska finns i Mälarlandskapen, minskande neråt östkusten. Enligt den konventionella uppfattningen var de sveakungens förvaltningsgårdar (Larsson -86). De sägs ha utgjort kärnan i statens egendom, Uppsala öd. Hur vet vi det? Ett axiom man glatt upprepar. Varför hette godset då inte Husaby öd istället?

Husabyarna i Södermanland ses som samtida med 1100-talets sockenbildning, och är inte byggda för något äldre svearike. Allmänt sett har de ett starkt samband med kyrkor (Wijkander -84:136) samt ligger vissa inte invid storhögar, utan som avgärda by, nykoloniserad lite utanför forntida bebyggelse, något man beträffande husabysystemets ålder inte vill bry sig om. En ensam röst påpekar kort att dessa perifera avstyckningar är relativt sent uppodlade (Andræ -68:543). Enstaka husabyar kan väl vara gamla, men själva systemet är tydligen inte äldre än den medeltida statsbildningen.

Vad är orsaken till att hela 5 av Östergötlands 7-8 husabyar ligger öster om Götavirke? Tre ligger inom ett härad kring Söderköping, mot vanligen en. Om husabyarna vore förvaltningsgårdar i ett tänkt förkristet sveavälde, varför byggdes inte också ett dussin inne på den stora östgötaslätten, som orkade försörja många flera och där en sveakung behövde kontrollera en desto större befolkning?

Många husabyar kan visa att området varit intressant för kunglig kontroll i för makten perifera områden (Hyenstrand -89:50). Så centralmakten fanns från början inte i de husabytäta Mälarlandskapen, tydligen inte heller öster om Götavirke med norrköpingslandet där flertalet husabyar ligger.

Behövde en kung längre bort få mera kontroll runt Söderköping vid en viss tid? Om Östergötland var enat långt före det medeltida statsenandet, behövde landskapskungen väl inga särskilda maktgårdar i en viss trakt?

Husabysystemet var aktivt under 1100-talet, när varannan statskung i medeltids Sverige kom av den östgötska Sverkerätten. Är det kung Sverker som utprovat husabysystemet hemma i östra Östergötland och här överdrivit det? Husabyarna kan ha spritts vidare norrut ända tills vi ser ett mest detaljerat system i Uppland.

När senare landskapen där bortom knyts fastare till staten, är husabysystemet obsolet. Därför finns så få av dem bortom Uppland. Men om Sverker vore tvungen att ta kontroll över kustlandet här, var Östergötland inte enat förrän under statsbildningen, vilket är orimligt sent.

Flertalet husabyar sammanfaller geografiskt med ledungstypen av skatterna. De kan då ha att göra med införandet av dessa (Kartor: Steinnes -55:94; Lindkvist -89:178). Ledungskatten infördes i Mälardalen under senare delen av 1200-talet, när statskungen befästat sin makt där. Då är redan husabyarna spridda på olika ägare. De upphörde som system rentav innan statskungen fick full skattekontroll där.

Denne borde förstås haft husabyarna i stort likformigt fördelade efter folktätheten över hela det där ”sveaväldet”. Så är inte fallet. Låg statskungamakten verkligen ensam bakom husabyarna? Nådde en sveakungens makt bara över Mälarlandskapen och Östergötland? Eller behövde han dem till kontroll särskilt runt Mälaren? I så fall vore sveakungen snarare en främmande ockupant där.

Husabyarna saknas nästan i övriga medeltida Sverige, varför de knappast generellt varit hövdingars gårdar. Betänk husabyarna utan ättehög. I Uppland ligger de 1-2 i varje hundare, så regelbundet att där krävts en högre makthavare till ett sådant system.

Ledungen uppkom i lokala stormäns herravälden (Lindkvist -89:179), och kan så ha funnits före statsbildningen, i varje fall när de tidigaste farledspärrarna byggs.

Ledungsskatten, som omfattade bygderna öster om Götavirke, visar grovt hur långt inåt land kusthövdingarna tidigare haft inflytande. Men den lite äldre, götiska typen av skatt i Väster- och Östergötland fanns ju här. Området är tydligen en blandzon, samtida eller påföljande, av båda skatterna som är unik i Sverige. Varför? Och varför infördes inte ledungsskatten längs hela svenska kusten?

Vidare sammanfaller husabyarna geografiskt förvånansvärt väl med solskiftet, en skatteberäkning efter en gårds åkerareal. Solskiftet infördes från England via Danmark till först Öland och grovt sett centrala Östergötland senast vid 1200. Det kom senare i bruk inåt östra Småland och nådde Mälardalen sist. Förloppet antyder spridning sjövägen. Det var inte den ännu tämligen svaga statskungamakten som stod bakom solskiftet, utan lokala stormän (Göransson -87).

Kyrkan hade också intresse däri för tiondets uttaxering och låg i utvecklingen före staten, vars stående skatter påfördes folk senare under 1200-talet.

Eftersom husabyarnas och solskiftets spridningsbilder överensstämmer så väl, borde ungefär samma tid och utbredningsriktning gälla.

I Husaby norr om Skara eller i de trakterna ska Olov Skottkonung ha döpts av den engelske biskopen Sigfrid i tidigt 1000-tal. Ortnamnet hos denna kristna händelse kan möjligen antyda ursprunget till namnet på alla dessa gårdar och därmed att det främst var kyrkan som låg bakom husabyarna i kungligt samförstånd.

Att denna tidiga kyrkoverksamhet var engelskinfluerad kan i så fall läggas till iakttagelsen att även solskiftet har sitt ursprung i England. Då skulle ett samband mellan husabysystemet och solskiftet framstå som sannolikare.

Husabyfunktionen kan ha provats där kyrkan tidigt nått inflytande, kanske kring kung Olovs Sigtuna och öster om Götavirke, varefter kyrkans organisation tar fart under 1100-talet med en snabb utbyggnad av husabyarna till baser.

Kyrkan med sin överlägsna administrativa erfarenhet har rimligen allra tidigast byggt husabyarna till nya stödjepunkter i naturliga gamla bygders centra under slutskedet av missionstiden, militärt säkrade i samverkan med en växande statskungamakt i dennas perifera områden, utifrån vilka gårdar sockenbildningen tog form och kanske hundarena sedan började skattläggas.

  1. Husabyarna är nog för sena för att vara bland Östgötakungs kontrollgårdar.
     
  2. Däremot kan väl ledungshövdingar ha ingått i ett ting under en landskapskung redan tidigare, vilket ju antyds av att den götiska, äldre skattetypen fanns även i kustzonen.
     
  3. Visar de tre husabyarna nära Söderköping att ett av möjliga ursprung till kyrkans organisation i Sverige är i Söderköpings gamla prosteri, eller att den ledungsbaserade skatten och husabysystemet i början testades öster om Götavirke? Är det därför vi kan se hur ledungsskatten överlappar den götiska skatten här, ett unikt område i Sverige? Är det därför vi har ovanligt tätt med husabyar öster om Götavirke?

Möjligheterna

bör vara goda att få veta mer om när småkungadömen bildas genom att jämföra åldern hos alla spärrar längs kusterna. ‘Stäk‘ betyder staket tvärs över vattendrag för att kontrollera passage av båtar och ibland fånga fiskar. Östergötland har tre Stäk-namn på kusten. Med sydskandinaviska förebilder bör vi kunna komma närmare dem som byggde upp landskapet Östergötland och få en bättre inblick i statsbildningen.

Visar försvarsanläggen i Östergötland på ett första kungadöme som börjat skydda sitt landskap på eget initiativ, eller var det den tyska missionen som lät bygga farledspärrarna för att trygga sig en bas (det oklara ”Birca”) under orolig vikingatid? Skeppsåsklockan från 800-900-talet, Sveriges äldsta, kom till Östgötaslätten vid Bircatid. När i medeltid större kyrkklockor allmänt kommer i bruk, skulle en såpass obetydlig korklocka knappast ha sålts vidare från t.ex. Björkö i Mälaren ända ned till Östgötaslätten.

En mäktig landskapskung kunde erbjuda en trygg bas för ett växande biskopsdöme. Kyrkan i sin tur bidrog efterhand till att skapa en stabil stat. Tack vare västgötadebatten sedan ca 1970 krossar vi numer den rigida herrefolksyn som har sin upprinnelse i ärkesätets prestige och bildningscentrum i Gamla Uppsala från 1164. Men den naturligare synen att Svearikets ”vagga” är Västergötland, haltar lite. Trots att varannan rikskung under drygt 1100-talet kom ur den östgötska Sverkerätten, jämte den västgötska Erikätten, har man inte brytt sig om Östergötlands del i ”vaggan”.

Förutsättningen för Östergötland som ett statsbildningscentrum indikeras av Götavirke, som är unik i Sverige och av Stegeborg med den äldsta kända farledspärren vid Sveriges kuster! Jämte fornborgarna runt Götavirke samt en sannolik Stäkängenspärr kan de hjälpa visa processen hur Östergötland blir landskap och en bas för statsbildningen. Husabyarna med landets första två skattesystem överlappande bara på Östgötakusten, kan ha varit en del i statsbildningen.

Dyk & grävningar måste till för att klarlägga hur och vilka som låg bakom anläggen till gemensamt bygdeskydd vid olika tider uti Östergötland.

Anders Högmer

publicerad hos Marinarkeologi 1998

Källförteckning

Adam av Bremen, ca1074, i Quellen des 9. und 11. Jahrhunderts zur Geschichte der Hamburgischen Kirche und des Reiches, 1961 Berlin, red. Werner Trillmich; samt Adam av Bremen, red. Hallencreutz, Piltz, Nyberg, 1984, Stockholm.

Andræ, Carl G, recension i Historisk Tidskrift 1968.

Bergenblad, Harry, 1964, Förhistoriska studier,andra avdelningen, Huskvarna; samt recent priv. medd.

Beskow, Margareta, 1972, Glimtar ur Sandbys och Gårdbys forntid, i En bok om Sandby-Gårdby, utg.Sandby-Gårdby hembygdsförening, Färjestaden.

Birkedahl Christensen, Peter, 1991, En handelsplads fra yngre jernalder og vikingetid fra Sebbersund, i Aarbøger for Nordisk Oldkyndighed og Historie, København.

Brandt von, Andres, 1984, Fish catching methods of the world, 3 utg. Farnham Surrey England.

Broberg, Anders, 1987, Här samlades ledungsflottan?, i Populär Arkeologi, Nr 4/1987.

Callmer, Johan, 1991, i Fra stamme til stat i Danmark, 2. Høvdingesamfund og Kongemagt, red. Peder Mortensen, Århus.

Christophersen, Axel, 1989, Kjøpe, selge, bytte, gi; i Medeltidens födelse. Symposier på Krapperupborg 1, red. A. Andrén, Lund.

Crumlin-Pedersen, Ole, 1984, Fotevik. De marinarkæologiske undersøgelser 1981 og 1982, i Pugna Forensis ?, Arkeologiska undersökningar kring Foteviken. Lund.

Duczko, Wladyslaw, 1993, Arkeologi och miljögeologi i Gamla Uppsala, Studier och rapporter. Societas Archaeologica Upsaliensis, 7, Uppsala.

Dufberg, Lars, 1994, Falsterbo kyrka. S:ta Gertrud, Falsterbo.

Engström, Johan, 1984, Torsburgen, tolkning av en gotländsk fornborg, diss, Aun 6, Uppsala.

Fabech, Charlotte, 1991, Samfundsorganisation, religiøse ceremonier og regional variation, i Samfundsorganisation og Regional variation. Norden i romersk jernalder og folkevandringstid, red. Charlotte Fabech, Århus.

Gammeltoft-Hansen, Bendt, 1979, Hedebyklokken, i Acta Campanologica, Vol.2, Nr 6, København.

Goldhahn, Joakim, 1993, Några aspekter på den sociala och politiska organisationen i det senvikingatida samhället. En studie utifrån Östergötlands runstenar, Seminarieuppsats, Umeå universitet.

Gustafsson, Per, 1994, Riksantikvarieämbetet UV Stockholm; Petra Nordin, UV Linköping; Karin Claréus, Länsstyrelsen Linköping; priv. medd.

Göransson, Sölve, 1987, Kulturgeografi, Uppsala universitet, priv. medd.

Hedeager, Lotte, 1990, Danmarks jernalder. Mellem stamme og stat, Århus.

Hoffmann, Erich, 1986, Sachsen, Abodriten und Dänen im westlichen Ostseeraum von der Mitte des 10. bis zur Mitte des 12. Jhs, i Mitteldeutsche Forschungen, Bd 91, Schiffe und Seefahrt, Köln.

Hyenstrand, Åke, 1989, SVERIGE 989, Makt och herravälde I, Stockholm Archaeological Reports Nr 24, Stockholm.

Högmer, Anders, 1989, Skyddade Stegeborg Ansgars Birca?, i Populär Arkeologi, 1989/1.

Ilkjær, Jørgen, 1991, Mosefundene i perspektiv, i Samfundsorganisation og Regional variation. Norden i romersk jernalder og folkevandringstid, red. Charlotte Fabech, Århus; samt 1994, priv. medd.

Jørgensen, Ove & Nyberg, Tore, 1992, Sejlruter i Adam af Bremens danske øverden, i Antikvariskt arkiv, 74, KVHA Akademien, Stockholm.

Kenas, Jaak, 1988, Götavirke, Seminarieuppsats i Arkeologi vt 88, Stockholm.

Kaliff, A, 1992a, En väg med historia, Värnamo.

- ” - , 1992b, Östergötland - ett landskap växer fram, i TOR, Vol.24.

Kramer, Willi, 1992, Ein hölzernes Sperrwerk in der Grossen Breite der Schlei als Teil des Danewerk Baues von 737 AD, i Archäologische Nachrichten aus Schleswig-Holstein, H.3.

Kyhlberg, Ola, 1991, Gotland mellan arkeologi och historia, Theses and Papers in Archaeology 4, Stockholm.

Larsson, Gerhard, 1986, Husabyarna. Tekniska Högskolan i Stockholm, Fastighetsteknik, Meddelande 4:49. Stockholm.

Lind, John, 1981, Varæger, nemcer og novgoroder år 1188. Hvor var Chorózjek og Novotorzjcek?, i Historisk Tidskrift för Finland, 1981:2.

Lindeblad, Karin, 1992, i Populär Arkeologi 4/1992, Stockholm.

Lindkvist, Thomas, 1989, Skatter och stat, i Medeltidens födelse. Symposier på Krapperup borg Del 1, red. A. Andrén, Lund.

Lovén, Christian, 1994, priv. medd.

Lundberg, Erik B, 1964, Stegeborgs slott, i KVHAAH, D12, Stockholm.

Lønstrup, Jørn, 1988, Mosefund af hærudstyr fra jernalderen, i Fra stamme til stat i Danmark, Del 1.Jernalderens stammesamfund, Århus.

Medeltidsstaden nr 50, 1984, RAÄ Rapport, Stockholm.

Mörner, Nils-Axel, 1994, Paleo-geologi, Stockholms universitet, priv. medd.

Neumann, Hans, 1982, Olgerdiget - et bidrag til Danmarks tidligste historie, Haderslev.

Nordén, Arthur, 1937, Östergötlands Järnålder, Linköping.

Olaus Magnus, 1555, Historia om de Nordiska folken, 10de boken, Rom.

Rhodin, 1994, Gudaträd och Västgötska skottkungar - Sveriges bysantinska arv, Vänersborg.

Ringbom, Åsa, 1991, De åländska kyrkorna berättar, i Historiallinen Arkisto 96, Suomen Historiallinen Seura, Helsingfors.

Sandén, Börje, 1994, Upplands Bro hembygdsförening UKF, priv. medd.

Sawyer, Peter, 1991, När Sverige blev Sverige, Alingsås.

Schück,Herman, 1959, Ecclesia Lincopensis, Stockholm.

Sjöstrand, Olle, 1993, Den svenska riksbildningsprocessen och den östra rikshalvan.. Uppsats till Lundsbrunn seminariet (vid Skara) augusti 1993, Historiska institutionen, Åbo akademi.

Steinnes, Asgaut, 1955, Husebyar, Oslo.

Taavitsainen, JP, 1990, Ancient hillforts of Finland, Helsinki.

Ulriksen, Jens, 1990, Teorier og virkelighed... anløbspladser.., i Aarbøger for Nordisk Oldkyndighed og Historie, København.

Westerdahl, Christer, 1985, Schiffsarchäologie. Holznägel und Geschichte, i Deutsches Schiffahrtsarchiv, Vol.8.

Wijkander, Keith, 1984, Kungshögar och sockenbildning, diss. Stockholm.

Ödman, Anders, 1987, Stockholms tre borgar, diss, Från vikingatida spärrfäste till medeltida kastellborg, Stockholm.

Vidare läsning

Dateringar hittills i farvattnen kring Stegeborg, Anders Högmer
Hamnar, konstruktioner och boplatser under vatten

Mossofferfynd
Forntida sjöfart

Acrobat Reader kan kämtas gratis och krävs för att se hela kartorna. Bilderna i texten är endast små utsnitt av själva kartorna, som är stora och detaljerade. När du installerat Acrobat, behöver du endast klicka på bilderna i denna text. Mer info om Acrobat Reader.


Till huvudsidan Åter till Marinarkeologi