Under sommaren 1997 genomförde Anders Gutehall, Maria Lundblad och jag dykningar i Huskvarnaviken på stenåldersnivåer.

Med tidigare upptäckter i Huskvarnaviken som utgångspunkt formulerade vi några hypoteser kring vad som mer kan dölja sig på Vätterns botten. En av dessa var den fantasieggande tanken att på djup över 10 meter utanför Huskvarna borde det vara möjligt att finna lämningar från stenåldern. Under sommaren testade denna tanke i praktiken och fick ett resultat som var över förväntan. För att fynden skall förstås i sitt sammanhang börjar vi från början:

Landhöjningsfenomentet

Landhöjningsfenomenet och dess arkeologiska konsekvenser varierar avsevärt inom Sverige. Landhöjningen har som de flesta känner till, sitt ursprung i den is som under senaste istiden täckte Sverige. Inlandsisens enorma tyngd tryckte ner jordskorpan och stora delar av Norden har alltsedan dess höjt sig. Längs kustområdet i Bottenviken höjer sig landet idag med nästan en meter på 100 år. Från denna punkt med maximal landhöjning minskar landhöjningen i alla riktningar. I Mälardalen höjer sig landet bara hälften så fort, dvs nästan en halv meter per århundrade. Landhöjningen får normalt som konsekvens att det som en gång var dolt på botten eller låg vid en strand idag ligger flera kilometer från skärgården i en inlandsmiljö. Det fantastiska med en plats som Huskvarnaviken är att här får samma fenomen motsatt effekt. Det vill säga det som en gång låg på torra land ligger idag dolt i djupen. De miljöer som varit bekanta för forntidens människor, gravar, boplatser och skogar finns idag på Vätterns botten. Eftersom bevaringsförhållanden under vatten är mycket bättre än de är på land kan platser som Huskvarnaviken ge ett stort bidrag till vår kunskap om förhistorien.

Det är på grund av att landhöjningen är olika kraftig i olika delar av Sverige som fornlämningar idag kan hittas på Vätterns botten. I Småland sker landhöjningen med 15-20 centimeter på ett århundrade medan det i norra delen av Vättern går dubbelt så fort. Det är denna skillnad i landhöjningens hastighet som gör att vi idag finner översvämmade landskap från olika perioder på Vätterns botten. Fenomenet kan beskrivas som att Vättern välter mot söder.

Plan över Huskvarnavikens fornlämningar. Här markeras även tidigare fynd på ca 6 m djup, gjorda av bl a Harry Bergenblad.

Tio meter och 5000 år

Landhöjningen är olika inom olika delar av Sverige. Vid sjön Vätterns södra ände får detta stora konsekvenser för landskapet. Beroende på att sjön är mycket lång är skillnaden mellan landhöjningen i norr och söder stor. Vid Askersund i Vätterns norra ände är landhöjningen idag ca 45 centimeter per århundrade och vid Jönköping i dess södra ände är landhöjningen 30 centimeter per århundrade. Under årtusendenas gång har detta resulterat i att sjön sakta ”välter” mot söder och det som tidigare var strandområdet i söder sakta översvämmas. Detta har gjort att vi idag kan finna medeltida lämningar på djup ner till 1 meters djup. Järnålderslämningar finns på djup ner till fyra meter och bronsålder på djup ner till 6 meter. Dessa lämningar har under förhistorisk tid legat vid stranden eller ute i vattnet jämte stranden. Med utgångspunkt i det anförda förutsåg vi att lämningar från stenåldern borde finnas på ännu större djup.

Vi införskaffade kartor över djupförhållandena i södra Vättern. Kartorna analyserades med utgångspunkt i de nivålinjer som borde ha utgjort strandlinjerna under stenåldern. Det är naturligtvis en svår uppgift att försöka rekonstruera denna topografi av flera anledningar. Dels därför att stenåldern är en mycket lång period och dels därför att årtusenden av höststormar och erosion har omplacerat sand och botten sediment. Med dessa problem i åtanke gjorde vi en rekonstruktion av topografin. När denna var färdig utgick vi från vår erfarenhet av inventering av kustbundna boplatser i ett försök att förutsäga var man kunde ha bosatt sig under stenåldern. Vi uppställde fyra hypotetiska platser som möjliga boplatserlägen. När detta gjorts räknade vi ut exakt vilka koordinater som dessa lägen var belägna på och matade in dessa värden i vår GPS. Sedan var det bara att med båt bege sig till de utpekade lägena och dyka.

Vildsvinets käke från 10-metersnivån. Foto: Göran Sandstedt.

På botten var alla konturer utjämnade av sediment men på flera platser syntes jordfasta stubbar som skvallrade om att den yta vi simmade över åtminstone ställvis utgjorde ett omkring 5000 år gammalt strandområde. Vid sållning av material i anslutning till en av stubbarna framkom bearbetad flinta. Inte långt från denna fyndplats påträffades en skalle från ett vildsvin. Skallen som påträffades på stenåldersnivåerna var mycket välbevarad och allt talar för att den hör till stenåldersskedet. Detta kan emellertid inte bevisas förrän en datering av densamma utföres.

Slutsats – framtiden och forntiden

Tippande sjöar har möjlighet att i framtiden ge ett betydligt större bidrag till vår förståelse av forntiden än vad som hittills varit fallet.

Niclas Björck

våren 1998

Denna artikel har något omarbetad publicerats i Marinarkeologisk Tidskrift 2/99

Källor

Anders Gutehall: Huskvarnaviken – ett kulturlandskap under vatten, ur Det nära förflutna (Jönköpings länmuseum 1997)

Mikael Nordström & Johan Rönnby: Marinarkeologisk utredning Huskvarnaviken, Småland, Jönköpings län, Ljungarum och Hakarps socknar (UV Stockholm rapport 1996:97)

Mer info

Projektet har även rapporterats av Nova, Sveriges Television, 17 november 2001.