Cinerama i Seattle

The Seattle Cinerama

Under 1950 och -60-talen när Cinerama var som mest populärt skulle det ha varit så gott som omöjligt att resa runt i världen och besöka alla Cinerama-biograferna. De fanns i hundratals. Idag finns bara tre kvar, oräknat en eller ett par privata installationer som inte är öppna för allmänheten.

Jag hade redan besökt Bradford och Los Angeles (Hollywood), och den enda återstående var Seattle. I år (2013) fick jag chansen att åka dit så att min ”samling” av befintliga Cinerama-biografer blev komplett.

Affisch Cinerama-biografen i Seattle är kanske den lättaste av de tre att nå med flyg. Från flygplatsen är det bara 35 minuter med tåg till centrala Seattle. Därifrån behöver man sen bara gå norrut ett par kvarter från Westlake Station så är man där. Det är också väldigt lätt att hitta någonstans att bo. Det finns massor av bra hotell inom gångavstånd. Jag bodde på The Warwick Hotel som ligger så nära biografen att det nästan är för bra för att vara sant.

Bion är ganska ful på utsidan. Byggnaden är bara en stor, överdimensionerad låda. På insidan ser det betydligt bättre ut. Den är väl inte jättevacker inuti, men funktionell, och man sitter bekvämt.

The Big Screen 70mm Film Festival är inget årligt arrangemang. Den arrangeras med viss oregelbundenhet, något slumpartat tycks det. Förra gången var för två år sedan. Jämfört med andra festivaler är det ett ganska basalt arrangemang. De har satt ihop ett program av 70mm- och Cinerama-filmer som visas rakt upp och ner utan några speciella åthävor. Där finns inga presentationer, inga föreläsningar, inga gästartister, inget programhäfte, inga souvenirer, inga överraskningar, inget mer än själva filmerna och en massa popcorn. Mot den bakgrunden är det väl inte så konstigt att publiken till 99% kommer från orten.

Hela festivalen pågick under 2½ vecka, men jag var bara där under den sista veckan. Mer än så behövdes inte eftersom de flesta filmerna visades mer än en gång. Med endast en eller två filmer per dag på programmet var det trevligt att också hitta andra saker att se och göra. Som tur är har stan många sevärda turistattraktioner och många bra matställen och kaféer. Starbucks har sitt huvudkontor här, så det finns ett Starbucks i nästan varje gathörn.

Redan första dagen träffade jag lokalbon Matt Lutthans som inte sparade några ansträngningar under veckan för att jag skulle trivas i Seattle. Matt är en känd profil bland oss Cinerama-entusiaster. För drygt 15 år sen bildade han The Cinerama Society of Seattle som propagerade för att den då rivningshotade biografen skulle räddas. Miljardären Paul G. Allen (en av Microsofts grundare) hörde talas om kampanjen, köpte biografen och lyxrenoverade den.

Interiör 70mm-programmet började med några av mina favoritfilmer: Baraka, År 2001 – Ett rymdäventyr, Studie i brott och Sound of Music, och en inte så favorit – Patton – Pansargeneralen. Jag var tvungen att hoppa över Lawrence av Arabien för att ta hand om min jetlag.

Precis som i Bradford har biografen två filmdukar, en ”platt” (som egentligen inte är helt platt, utan något lite välvd) för vanliga filmer och en kraftigt välvd Cinerama-duk. Men till skillnad från Bradford, där man bara trycker på en knapp, är det en komplicerad och tidskrävande procedur att växla mellan de två. Jag hade väntat mig att alla 70mm-filmerna skulle visas på den platta duken, men till min förtjusning visades allt på den välvda.

De flesta 70mm-filmerna såg väldigt bra ut på Cinerama-duken som går ända ner till golvet, men det ska sägas att trots att duken är vad man kallar louvered (d.v.s. består av ett antal vertikala band), har banden vinklats felaktigt så att de inte dämpar korsreflektioner. En duk i ett stycke skulle i själva verket ha fungerat bättre. Som det ser ut nu får man alla nackdelarna med den uppspaltade duken men ingen av dess fördelar.

Huvudmaskinrummet är ganska litet med tanke på att där måste få plats två ordinarie 35/70mm projektorer, en digital projektor och mittprojektorn till Cinerama. Man har löst det genom att sätta projektorerna på räls så att man kan flytta fram en maskin i taget till projektionsgluggen. Dessutom finns ytterligare två maskinrum för sidoprojektorerna till Cinerama.

C:a 10 minuter före pausen avbröts År 2001 – Ett rymdäventyr och ljuset tändes i salongen. Tydligen hade en man i publiken blivit akut sjuk, så ambulans måste tillkallas. Sjukvårdarna kom efter bara några minuter och tog honom till sjukhus. Vi fick veta att han hade blivit väl omhändertagen innan föreställningen så småningom kunde fortsätta. Därefter gjorde maskinisten något mycket sällsynt och lovvärt. Han spolade tillbaka ett par minuter och startade om akten så att publiken inte skulle behöva missa något av filmen.

Baldakin Festivalen avslutades med två filmer i äkta tre-projektors Cinerama: Så vanns Vilda Västern och På vift med Cinerama. För mig var det höjdpunkten på min vecka i Seattle, även om visningarna inte var helt tekniskt perfekta.

Det finns bara tre platser i världen där man kan se riktig tre-projektors Cinerama, och Seattle har potential att bli den allra bästa av dem. Festivalen förtjänar bättre än att bara vara en lokal angelägenhet för folk som bor här. Precis som sina ”syskon” i Bradford och Los Angeles, borde bion kunna locka fans från hela världen. Förutsättningarna finns, men då behövs bättre marknadsföring, kringarrangemang och uppmärksamhet på de mindre tekniska bristerna.

The Seattle Center Monorail

Alwegtåget The Seattle Center Monorail är troligen det enda äkta Alwegtåget i världen som fortfarande går i reguljär passagerartrafik. Linjen byggdes till världsutställningen 1962 och förbinder centrala Seattle med utställningsområdet (”Seattle Center”) ett par kilometer längre norrut.

Fler bilder från min resa till Seattle

Några länkar till mer information om Cinerama:

Sidan senast uppdaterad 2013-10-07