Analogi för expansion I

Fortfarande under vikingatiden var Sydafrika trots sitt jordbruksvänliga klimat endast bebott av Bush-folk, jägar/samlare på stenåldersnivå. Under medeltiden började en grupp av dem med boskapsskötsel. Det tror man inträffade i södra Botzwana då Bush-folket där och de boskapsskötande Hottentotterna talar närbesläktade språk. Hottentotterna spred hastigt ut sig drivande Bush-folken upp i bergen. Det berodde uppenbart inte på rasmässiga skäl utan för att de boskapsskötande hade större kontroll på sitt näringsfång. Hottentotterna kunde operera i större grupper och överväldiga Bush-grupper i takt med att de expanderade. 

Under modern tid samtidigt som vita män började landstiga längs kusterna ryckte bantufolken söderut i generationsvisa språng. De kunde jaga Hottentotterna framför sig, knappast av rasmässiga skäl utan beroende på att de förenade jordbruk med boskapsskötseln. De hade alltså tätare populationer och kunde överväldiga Hottentott-stammarna efter behov. Hottentott-kvinnor vägrade nedlåta sig till jordbruk på samma sätt som Bush-män vägrade nedlåta sig till att vakta och mjölka kor. 

Bantu-folken hade expanderat söderut i tusen år och deras kultur förutsatte att deras ohämmade fortplantning skulle finna utlopp i expansion. När Bantufolken stötte ihop med Boerna blev följden en serie av krig då hungriga Bantu-folk försökte jaga boerna från betesmarkerna. 

Analogi för expansion II

Om en stridande part skaffat sig ett strategiskt övertag genom att ha större bataljoner så tenderar övertaget att förstärka sig självt. Gång på gång har detta visat sig vid luftkrig. Den som kommer i underläge förlorar sina piloter snabbare. Därför kommer en större andel av deras flygare att vara nybörjare som får bli kanonmat åt fiendens veteraner utan att komma åt dem. För att fylla luckorna måste de underlägsna knappa in på utbildningen med följden att pojkarna slaktas ännu fortare. De segrandes flygvapen fylls av gamla listiga veteraner som aldrig ger sina fiender en chans att lära sig av sina misstag. 

Mongolernas stora expansion österut byggde på samma självförstärkande spiral. Genom att förinta armé efter armé i sin väg blev mongolerna allt bättre och bättre och deras förluster var låga. Deras fiender upplevde dock ingen inlärningskurva då de vanligtvis inte överlevde sitt första möte med mongolerna. 

När mongolerna till slut fick stryk vid Ain Djalut 1260 så bestod den egyptiska arméns kärna av tartarer som mongolerna tagit till fånga och sedan sålt till Egypten. Dessa slavar hade lärt sin läxa och kunde slå mongolerna. 

Neanderthalarnas troliga TV-vanor

I Spanien har man funnit kubikmeter med Neanderthal-ben. Många så gamla att man kallar dem Homo Antecessor. Trots att Neanderthalarnas var byggda som bandvagnar hade de många och svåra frakturer, vanligtvis läkta. Genom en innovativ jämförelse så har man funnit att Nenderthalarna har samma sorts och samma mängd frakturer som pensionerade amerikanska fotbollsspelare! Detta illustrerades med en grupp Neander-män som jagar en uroxe med flintspets-spjut!!

Neanderthalarna vandrade minsann också då de lämnat spår i Afghanistan och Nordafrika men deras tekniska konservatism och lokala stenverktygs-stilarters ickespridning skall nog tolkas som att de inte rörde sig långt i stora grupper om de kunde låta bli.

Inte bara i Sydafrika har stenåldersbefolkningen varit så stationär att helt olika språk avlöst varandra med ett par mils mellanrum. När spanjorerna kom till södra Kalifornien klagade de över att varandra helt främmande språk avlöste varandra varannan timmes ritt.

Jag tror att de flesta Nenderthalare levde i terrorbalans ( stavas vanligtvis h-a-r-m-o-n-i ) med sin omgivning i familjegrupper och med förmåga att kommunicera med ett fåtal andra familjegrupper. Graden av isolering från andra Homo måste självklart ha varierat. I Kanada fanns jägarbyar med 2000 fasta innevånare. De låg vid flaskhalsar som kariboerna vandrar förbi två gånger om året. Neanderthalarna gjorde säkert sådant. De tittade på Captain Video and his Space Rangers.

Kraniologi och Cro-Magnonernas därav följande seger

Neanderthalarna hade som bekant ett kranium som klämmer åt vid talcentrum och buktar ut vid minnescentrum. Vi vet självklart inte vad de använde det extra utrymmet till, snuskiga visor måhända? 

Som ni vet finns det en koppling mellan handen och tungan. När vi gör något finmotoriskt tenderar vi att försöka hjälpa till med tungan. De berörda delarna av hjärnan ligger tydligen överlappande och/eller kommunicerar med kroppen via samma kabel. Akademiker (må de brinna) anser att Cro-magnonernas (Vi) större förmåga till kommunikation gav oss ett övertag över neanderthalarna.

Ända hit känner jag Neanderthalarnas tysta förakt av Cro-Magnonerna – de tjattrar i ett och kommer sedan inte ihåg vad som sagts. De har muskler som en femåring och ben som vassrör. Varpå herr Neander muttrar ”fjollor” på Neanderthalensiska.

Hottentotternas favoritvapen var kastspjutet. Kastspjutet tror jag var Cro-Magnonernas hemliga vapen (kanske även pilbåge) Vi har otvivelaktigt en medfödd förmåga att instinktivt beräkna kastbanor och andra banor. Vandrande Cro-magnoner med avståndsverkande vapen kunde successivt jaga byten som saknade erfarenhet av dylika högteknologiska vapen. Genom att vandra begränsades Cro-Magnonernas befolkningstäthet inte av terrorbalans med miljön. En tät våg av Cro-Magnon rann sakta över kontinenterna lämnade efter sig en befolkning med just den tätheten. När de stötte på Neanderthalare kunde de med sina avståndsvapen och numerära övertag krossa dem en grupp i taget. Neanderthalarna med sin klämda hjärna och sina närstridsfrakturer använde knappast avståndsvapen i tillnärmelsevis samma skala.

Eftersom Cro-magnonerna nästan alltid vann blev de successivt bättre på Neander-jakt medan förlorarna sällan kunde vidarebefordra sina erfarenheter av Cro-Magnon-krigföring.

Dessutom kunde Cro-Magnonerna äta förlorarna och ännu bättre vidmakthålla sitt numerära övertag.

Undergången

Neanderthalarna blev inte förintade i ett nafs för 35000 år sedan. De marginaliserades och deras stenverktygsteknik utvecklades något men för de som sysslar med sådant skall de nya modellerna fortfarande vara distinkta från Cro-magnonernas verktyg. Neanderthalare som slumpens skördar räddat undan Cro-magnonerna lärde sin läxa och retirerade ut i marginella områden där Cro-magnonerna inte hade någon fördel framför Neanderthalare som kände sin motståndare. En terrorbalans uppstod, genom sina avståndsvapen och säkert också bredare näringssök kunde Cro-Magnonerna på de flesta håll hålla terrängen men på natten i mörka skogar där sådana fanns härskade Neanderthalarna och Cro-magnonerna var proteinkälla.

Men de marginella områdena kunde bara vidmakthålla marginella isolerade befolkningar. Varje gång någon av dem dog ut ersattes de av Cro-Magnoner och de isolerade populationerna dog oundvikligen ut.

När den nuvarande interglacialen började isolerades Tasmanerna och dessutom en population på Flinders-ön i Tasman-sundet. När de vita kom fanns ungefär 5000 tasmaner. Sedan de isolerats hade de teknologiskt utvecklats bakåt! De kände inte till bumerangen men sådana har arkeologer hittat på Tasmanien. De hade samma motvilja mot att äta fisk som vi har emot äta insekter. Arkeologerna har funnit att de en gång i tiden ätit fisk allt vad de orkat men att fiskresterna i kökkenmödingarna glesnat under årtusendena för att till slut upphöra. Tasmanerna har alltså begränsat sitt antal med ett onödigt tabu. Trots de många öarna inom synhåll från Tasmanien har varken Tasmaner eller för den delen australnegrer utvecklat båtar av någon klass alls. Öar mer än tre kilometer från land var helt jungfruliga före den vita mannen. Flinderiterna och Tasmanerna var helt isolerade från varandra trots att deras öar är fullt synliga från varandra.

Lämningarna på Flinders-ön pekar på att flinderiterna försvann före 4000 f.kr. Med samma befolkningstäthet som Tasmanien borde det ha funnits 400 flinderiter. De dog ut efter 4000 års isolering. De måste ha inavlat sig till mulåsnor och sedan försvunnit.

De isolerade Neanderthalpopulationerna försvann på samma vis i stagnation och inavel. Den yngsta Neanderthalslämningen man funnit hittills är 27000 år gammal och finns i Andalusien. Nya yngre fynd väntar säkert ännu på en spade.