| 21 - 30 november 1986 åker jag på charterresa till Georgien med Finnsov Tours, en
finsk resebyrå. Först åker jag med finlandsbåten till Helsingfors. Där samlas gruppen och åker buss
till Leningrad. Vid själva gränsen är den fruktade spärrzonen. Där måste alla gå ur bussen medan
passagerare och bagage kontrolleras av soldater och knarkhundar. Därefter kör vi genom den grå
trista gamla svenskstaden Viborg. Väl i Leningrads flygplats blir det några timmars väntan i en trist
terminal utan kiosker, kafé eller någonting, bara ett stort rum. Att flyga med Aeroflot är sen
riktigt skoj och spännande. Vi sitter i tältstolar med fällbara ryggar (så att det kan göras till
militärplan) och flygvärdinnan serverar te och kex.
Efter några timmar landar vi på Tbilisis lilla flygplats i Kuraflodens dalgång. Jag får bo i det
gamla hotellet Tbilisi på Rustavieligatan. Under de följande dagarna besöker jag bl a
revolutionsmuseet och den gamla kungastaden Mtscheta.
Det sägs att många georgier fortfarande är stolta över Stalin, trots att han terroriserade
georgier lika illa som andra folk. ”Han kanske var hemsk, men han var vår.” I Tbilisi kan
jag se spår av Stalin lite här och var. Ett Univermag-varuhus har ett porträtt på väggen.
Stadens park heter fortfarande ”Park Kulturi Imena I. V. Stalina” dvs Stalinparken. Dock
inga statyer. På kvällarna provar jag det söta rödvinet Kindzmarauli, som sägs ha varit Stalins
favoritmärke.
Till slut, en dag får vi besöka Gori, Stalins födelsestad. Där står Stalinstatyn fortfarande på
torget! Det sägs att det är den enda Stalinstatyn kvar i Sovjet.
Museet
Sen går vi till resans ”höjdpunkt”, Stalinmuseet. I själva museet har man byggt in Stalins
födelsehus, ett gammalt ruckel. I övrigt består museet av en rad rum. Första rummet visar de typiska
propagandistiska retuscherade fotografierna över hans ärorika liv. Från avhoppad präststudent, till
bandit, till diktator.
Andra rummet innehåller en samling kitschiga presenter han fått vid olika födelsedagar, från
fjäskande sympatisörer i olika länder. Det kunde vara vaser, skålar, tallrikar, plaketter, mm.
Härligt osmakligt fula presenter!
Det tredje rummet är det allra heligaste. Belysningen är dämpad. I mitten ser man en gipskopia av
den store diktatorns dödsmask. Personkultens andaktsrum! Här kunde man visa sin sorg. Och för en del
kan sorgen ha känts äkta. Min rysklärarinna i Sverige var själv en skolflicka i Sovjet när Stalin
dog. Självklart grät hon den dagen 1953. Det gjorde alla – man visste inget annat.
Därmed har vi fått nog, och går ut i solljuset.
Några år senare skulle Sovjetunionen vara borta. Men tyvärr inte sekter och fanatism.
Per Åkesson, okt 1997
Fakta
Josef Vissarionovitj Dzjugasjvili växte upp som en georgisk stråtrövare och gangster. Han kom in i
kommunistpartiet och tog snart ledningen, där han fick utlopp för sitt människoförakt. Eller som
Kristian Gerner skriver i SvD den 9 februari 2000 ”nazismen och stalinismen hade mer gemensamt med
varandra än vad var och en av dem hade med fascismen”. Mer fakta finner du i Dagens
Nyheter 30 april 2000. De här vidrigheterna har även beskrivits av Arthur Koestler, Isaac Babel och
många andra.
Bonus 1
Spela Sovjets nationalsång.
Bonus 2
Ändra sidans bakgrundsfärg så att det passar tyrannen!
|
