Cykelresa till Afrika sommaren 1992

– 320 mil på 8 veckor

svensk vårmorgon– Vill du följa med och cykla till Turkiet?, frågade Josef en vårdag 1991. Ingen av oss hade någonsin långfärdscyklat, och ett sådant tillfälle kommer inte igen, så jag svarade ja, köpte utrustning och började träna.

Den utrustning vi köpte var främst en bra långfärdscykel med många växlar och plats för särskilda packväskor. Till skillnad från tävlingscykeln måste långfärdscykeln ha ett brett register från mycket låga till ganska höga växlar. Det gäller ju att kunna klara branta och långa uppförsbackar med packning. Jag och Josef köpte varsin Miyata One Thousand med 21 växlar. Övrig utrustning är bl a riktiga cykelbyxor med konstgjort sämskskinn på insidan mot grenen.


– Vill du följa med och cykla till Turkiet, frågade Josef en vårdag.

Efter ett tag slog vi samman våra planer med den erfarne långfärdscyklisten Arne Rydén, som skulle komma att åka tåg till Paris för att cykla med oss därifrån. Vi kom att träffas många gånger för att planera resan. Vi bestämde oss för att cykla Stockholm - Göteborg - Århus - Nordtyskland - Holland - Belgien - Paris - Marseille och sedan åka båt över Medelhavet till Tunis. Därmed skulle vi dels slippa cykla genom hela långa Italien eller krigshärjade Jugoslavien, och dels fick vi med lite äventyr i Afrika. Från Tunisien skulle vi cykla till Libyen, sedan båt till Malta - Sicilien - Grekland - Turkiet. Slutligen flyg, tåg eller buss hem till Sverige.

hus med emaljskyltar, VästergötlandVi bestämde oss för att inte ha med tält, sovsäck eller spritkök. I stället höll vi oss till vandrarhem och billiga hotell för att ha det bekvämt och spara vikt. Varken Josef eller jag hade långfärdscyklat förut, så vi rådfrågade andra och läste böcker. Det var många som sade att det var mycket viktigt att vara vältränad. Därför simmade vi, gick vi på gym och försökte att cykla ofta. En dag gjorde vi en gemensam provtur med full packning till Arlanda och tillbaka (9 mil).

telefonkiosk i VästergötlandÄntligen start! 

Den 24 maj 1992 startade vi från Rinkeby utanför Stockholm. Först tvärs genom Sverige  (bild 1-3) mot Göteborg, sedan båt till Fredrikshamn i Danmark. Vi tog det lugnt de första dagarna. Kom igång mellan 9 och 11 på förmiddagen med dagsetapper 5-10 mil, sakta trampande i 10-20 km/h och en liten rast varje timme. Övernattningar i vandrarhem eller hos bekanta. Vi märkte snart att vi inte alls hade behövt träna konditionen innan resan. De varningarna var överdrivna. Kondisen kommer efter hand bara man tar det lugnt i början. Den viktigaste förberedelsen var vår provtur till Arlanda då vi kunde kolla att allt satt bra och inget skavde. Det är viktigt.

Vi cyklade genom Danmark 31 maj - 6 juni, längs Jyllands ostkust och över öarna Fyn, Ærø och Langeland. Färjeturerna mellan öar blev välkomna avbrott i cyklandet, då vi kom framåt under någon timme utan att behöva trampa. Cyklandet var också skönt. Danmark och Holland är Europas bästa cykelländer. Ganska platt, bra cykelvägar och cyklister överallt. Vi övernattade på vandrarhem och drack danskt öl på pubarna på kvällen. Ibland stannade vi och badade på Jyllands fina sandstränder där man inte behöver trängas med andra.

[hästar]Den 6 juni kom vi till Kiel med färja från danska ön Langeland. Vi såg att det gamla Kiel tyvärr helt hade bombats bort under kriget. Alltså fanns det inget intressant att se så vi fortsatte mot Atlantkusten, längs cykelvägar och landsbygd (bild 4).

Halvvägs kom vi till Rendsburg som var en fin medeltidsstad (obombad!) med ett stort marknadstorg. Så vi övernattade där på vandrarhemmet. Sedan tog vi båten från kuststaden Büsum till den vackra ön Helgoland där vi turistade under dagen. Därefter ny båt från Helgoland till tyska Willhelmshafen och vidare på cykel till Holland (lika bra cykelland som Danmark). I Holland stannade vi tre dagar i Amsterdam och hälsade på bekanta. Jag besökte det berömda Sexmuseum (bild 5). Det ska givetvis inte förväxlas med våldsporr eller annat dumt.

Sexmuseum i AmsterdamSedan följde vi Atlantkusten över dammar och broar till belgiska Brügge. Det var en av de vackraste medeltidsstäderna jag sett så vi stannade en extra dag. Den stan måste ses helt enkelt. Sedan vidare mot Frankrike. Mitt i gatan i den flamländska staden Menen var gränsen, fast på andra sidan hette staden Halluin. Det var mycket svårt att upptäcka någon gräns. Inte ens en skylt om ”Välkommen till Frankrike”. Ovanligt att passera en gräns utan kontroller.

Väl i Frankrike märkte vi att det inte finns några cykelbanor alls. Vi fick cykla på kanten av vanliga landsvägar. Det gick dock bra, eftersom mycket av den tunga trafiken tycktes välja motorvägarna. Vi upptäckte också sanningen bakom myten att Frankrike var ett cykelland. Cykling förekom nämligen inte som i Holland, Danmark eller Sverige. Den vanlige fransmannen eller fransyskan körde bil och inget annat. Ungdomarna hade förstås moped. I södra Frankrike och Italien körde man även Vespa. Cykel tycktes vara en leksak för barn. De enda cyklister vi mötte var enstaka sportentusiaster som träningstrampade på racercyklar, iklädda ”proffsiga” cykelkläder i skrikande färger. Det var alltså denna minoritet sportcyklister som gjort Frankrike känt för cykelloppet Tour de France. Vi mötte inte en enda vanlig fransman som använde cykeln som ett färdmedel. Vi såg samma fenomen senare på Sicilien.

I Amiens norr om Paris tittade vi på katedralen och så mötte vi Arne, som kom dit med tåg för att cykla med oss därifrån. Hans semester räckte inte för att cykla hela vägen. Arne var motsatsen till vår bild om att motionera inför resan. Han hade långfärdscyklat förut, och han struntade totalt i kondis. Han rökte, och motionerade aldrig. Hemma tog han alltid bilen i stället för cykel. Men när vi sedan cyklade tillsammans med Arne i Frankrike tog det bara ett par dar för honom att komma upp i mitt och Josefs tempo. Slutsatsen är att man kan påbörja en långfärdscykling utan någon särskild kondis. Det viktigaste är att vara väl inkörd med sin utrustning. Allt ska kännas bra, inget får skava, styre och sadelhöjd ska vara rätt inställda.

Den 19 juni kom vi till Paris. Vi hade haft tur med vädret hela vägen från Stockholm – först utanför Paris kom det första regnet. För att spara pengar sov vi i svenska kyrkans vandrarhem à 60 franc. Tyvärr måste via vara inne före tio på kvällen. Under resan hade vi inte tagit några längre stopp längs vägen; vi hade tyvärr inte råd att stanna länge på intressanta platser. Men i Paris stannade vi hela tre dagar, hälsade på bekanta och turistade.

fransk lastbilsskrotSedan gav vi oss iväg mot Lyon, längs floden Yonne, som är ett av tillflödena till Seine. För övernattning hittade vi ofta små hotell som var lika billiga som vandrarhemmen. Vi kom allt högre upp. Halvvägs passerade vi Bel-Air. Det är den högsta punkten (561 m) mellan Paris och Lyon. Nu började långa och fina nedförsbackar ner mot Rhône-dalen och Medelhavet. En av nedförsbackarna, mot Chagny, är över en mil lång. Det var härligt. I nästan varje dalgång ser vi vinodlingar, och i byarna längs vägen bjuds gratis provsmakning. En bilskrot längs vägen tycktes specialisera sig på lastbilar från 30-talet (bild 6).

Efter Lyon bestämde vi oss för att cykla de sista 35 milen till Marseille helt på egen hand. Därför stämde vi träff på ett av Marseilles vandrarhem fyra dagar senare. På vägen kom jag till Vienne, 6 mil söder om Lyon. Det var en fantastisk stad för mig som gillar antik historia. Där finns ett helt romerskt tempel och en av världens bäst bevarade romerska amfiteatrar. Också en helt ny utgrävning av den romerska gamla stan. Det finns också mycken medeltida bebyggelse i Vienne, med bl.a. en gotisk katedral. Därför stannade jag två nätter i det fina vandrarhemmet vid flodsidan, centralt i staden.

Nu var det bråttom för att hinna till mötet i Marseille två dagar senare. Jag kom iväg på morgonen och tillbringade en hel dag med att bara cykla, äta, dricka och cykla. Inte så hög fart men endast korta vilopauser. Det blev 14 mil den dagen. Nästa dag på samma sätt, och efter 16 mil var jag i Marseille och mötte vännerna. Ett år tidigare hade jag aldrig trott att jag kunde cykla 30 mil på två dagar.

På morgonen den 1 juli cyklade vi från vandrarhemmet i Marseille till hamnen. Vi kom med den tunisiska båten Habib mot Tunis. På kajen köade tunisiska invandrare och gästarbetare med sina bilar för att resa hem på semester, fullastade med varor. En del bilar hade enorma paket med varor lastade på takräcket, andra hade begagnade kylskåp och annat som är värdelöst i Frankrike men användbart i Tunisien.

TunisUnder båtresan kom det kraftigt regn över Medelhavet. Var vi verkligen på väg mot Afrika? Vid ankomsten i hamnen nästa morgon regnade det fortfarande (bild 7). Är Afrika ett ställe där det alltid regnar? Det var 15 km till själva staden Tunis, så vi trampade på i det blöta. Strax före staden slutade regnet och solen kom fram! Vi går till Tunis' enda vandrarhem, som ligger mitt i Medina, gamla stans spännande kvarter. Sängplatsen kostade 3 dinarer (20 kr). Dessutom ville man ha 1½ dinar (10 kr) per natt för parkering av cykel på innergården i det vackra gamla arabhuset.

Nästa dag åkte jag ensam med tåg för att se Kartago över dagen. Det är strax utanför Tunis. För 2500 år sen var Kartago Medelhavets ekonomiska och militära huvudstad. Den grundades av feniciska köpmän och erövrades sedan av romarna som förstörde staden och återuppbyggde den efter romerskt mönster. Småningom föll Kartago i ruiner efter att de arabiska muslimerna hade grundat den nya huvudstaden Tunis på 700-talet. I mer än tusen år var det inget annat än en nästan obebodd slätt utanför Tunis. Först i modern tid har man börjat gräva ut ruinerna. Det arbetet är nu i full gång och jag försöker se så mycket som möjligt. En del av fynden finns att se i Musée du Bardo i Tunis.

I Kartago besöker jag bl a resterna av den stora marinbasen. Fenicierna hade grävt en konstgjord sjö med en konstgjord ö i mitten. På den ön hade det funnits väldiga båthus, där omkring 100 krigsfartyg kunde dras upp på slip och förvaras under tak. Ungefär på samma sätt som de grekiska båthusen från samma tid, som visas i The Hellenic Maritime Museum, Grekland.

templet i Dougga Den 5 juli gjorde vi alla tre en heldagsutflykt tillsammans med Martin Stein från USA, en granne från vandrarhemmet. Martin tillbringar flera månader med att leva billigt och bara resa omkring i Nordafrika – det verkar vara en bra idé. Vi reste med landsvägsbuss tidigt på morgonen. Efter två timmars resa i luftkonditionerad buss kom vi till Dougga, tio mil in i landet. Under romartiden hette staden Thugga och var en rik stad i ett bördigt jordbruksområde. Nordafrika var Roms kornbod, så härifrån skickades säden. Då det romerska imperiet kollapsade gjorde det ekonomiska systemet likaså. Thugga förvandlades till en övergiven ruinstad mitt i ett glesbefolkat eroderat slättlandskap, nästan öken.

Idag heter orten alltså Dougga, och är en liten fattig tunisisk by längs den dammiga landsvägen. Men tre kilometer bort står ruinstaden. Vi betalade en bonde för att skjutsa oss dit på sitt lastbilsflak. Väl framme såg vi att staden nästan är orörd efter 2000 år! Det innebar att pelare, valv och husväggar av sten ännu stod upprätt. Vi vandrade fram på de gamla gatstenarna, en del med hjulspår, kvarter efter kvarter mellan stadsportar och tempel (bild 8). Detta är mycket ovanligt. De flesta antika byggnader på andra platser har nämligen förstörts av att senare tiders folk tagit stenarna för att bygga andra saker av. I synnerhet har marmor varit en begärlig sten. Trakten kring Dougga är lyckligtvis ganska öde, så ingen har orkat släpa bort stenarna. För mig är Dougga det bästa under hela Tunisien-vistelsen. Dougga är för övrigt ganska nära Zama, där romarna 202 f Kr vann sin avgörande seger. Därefter kom hela landet att bli romerskt under nära tusen år.

Från Tunisien hade vi planerat att cykla till Tripoli i Libyen. Mat och dryck är billigt i Tunisien. Om vi hade börjat cykla i Nordafrika hade pengarna räckt längre. Klimatet är inte heller något problem. I Nordafrika nära kusten är det faktiskt svalare än i Frankrikes inland på sommaren. Huvudvägarna är asfalterade och det finns ett flertal vandrarhem och billiga hotell, så det ska inte vara något problem. Vi hade också med oss prydliga visa från libyska ambassaden i Stockholm. Vi hade sett fram mot att besöka detta land där ytterst få svenskar sätter sina fötter.

Tyvärr rådde just då ett internationellt embargo mot Libyen. Vi kunde cykla in i Libyen, men vi visste inte om båtarna gick från Tripoli till Sicilien och Malta. I värsta fall kunde vi alltså tvingas cykla tillbaks de 70 milen till Tunis! Nu var det inte en fråga om pengar, för det är billigt i Nordafrika. Men tyvärr hade vi inte tid till en sådan chansning den här gången. Därför hade vi bestämt oss för att resa direkt till Sicilien från Tunis. Jag hoppas få besöka Libyen och Turkiet en annan gång.

katedralen i PalermoDen 6 juli tog vi färjan från Tunis till Trapani. Det var så mycket tunisisk pappersbyråkrati i hamnen att vi nästan missade båten, men det gick bra. Från Trapani på Siciliens västra hörn cyklade vi mot Palermo. Vägen var mycket kuperad – det gick upp och ned längs bergssidorna. Längs vägen gjorde jag en omväg via Segesta, som var värd det extra besväret. Där står nämligen ett grekiskt doriskt tempel, 2500 år gammalt. Det är nästan lika stort som Parthenon på Akropolis i Aten och i bättre skick. Att detta tempel inte är mer känt kanske beror på att det ligger så otillgängligt?

Vi besökte Palermo, tittade på den arabinspirerade katedralen (bild 9) och katakomberna, och cyklade vidare österut. Men sedan började pengarna och tiden tryta allt mer. Efter 320 mil avbröt Josef och jag cyklandet den 10 juli. Vi skickade cyklarna till Stockholm med fraktgods. Jag åkte tåg till Sverige och Josef tåg mot Turkiet för att hälsa på släkt. Arne fortsatte dock att cykla en vecka till och besökte Malta, som var hans mål. Därefter skickade även Arne hem både sig själv och cykeln till Stockholm.

Slutsatser

Jag och Josef lyckades inte cykla till Turkiet men väl till Nordafrika och Sicilien, och vi är nöjda. 

Min cykel fungerade mycket bra. Jag gillade bl a att växelspakarna satt i styrändarna. Endast två saker störde mig något:

  1. Bromsarna tar relativt svagt. Detta kan dock vara en smaksak, om man kan tvärnita med en cykel finns risk att framhjulet låser sig och man vurpar.
  2. Cykeln har positronväxel med fasta snäpplägen (kan dock kopplas ur). Det är lite svårt att justera behålla en exakt inställning. Men det kanske gäller alla växelsystem med fasta lägen.

Fakta

Deltagare: Josef Köyluglu, Per Åkesson, Arne Rydén. Samtliga är från Stockholms-trakten. Josef är född i Turkiet och uppvuxen i Sverige.

Detta är ett utdrag ur min dagbok, som är omfattande och full med fakta och adresser. Om du vill läsa den, eller se de bästa diabilderna, går det bra att kontakta mig. Bilderna är tagna med Nikon och Kodachrome 64, sedan scannade direkt från dia hos Anckers & Co AB, Stockholm. Dock ej bilden av Palermos katedral.

Om du är intresserad av långfärdscykling kan du även läsa Mikael Strandbergs böcker och prova länkarna Resor med cykel och Swedish Cycling Page. Jag kan tyvärr inte garantera att dessa länkar fungerar.

©  Per Åkesson, 1993

publicerad i Nya Cykeltidningen 4/93 och i Legatus Mensae 3/93, 4/93, 6/93
på webben sedan 1996, reviderad apr -10

Till Per Åkessons sida

Till huvudsidan