"Smia" – en sydd båt från 800-talet  

Här är rekonstruktionen av en båt påträffad i en rik kvinnograv invid Tuna i Badelunda socken, Västmanland. Bygget utgör ett prov på experimentell arkeologi och utförs i samarbete mellan forskningsprojektet "Skeppet i samhället under yngre järnålder" inom ämnet Arkeologi vid Södertörns Högskola och Sjöhistoriska Museet. Båten byggs med samma metoder och redskap som originalet: en sydd båt med en botten av en utspänd stock. Det är första gången en båt byggs med dessa tekniker inom experimentell arkeologi i Sverige.

Båten 

Båten i graven har varit ca 6,5 - 7,5 m lång, 1,15-1,30 m bred och 0,45 m hög. Båtbottnen utgörs av en ca 0,9 m bred, utspänd stock. Med denna teknik har man kunnat få en betydligt bredare botten än den ursprungliga stocken. Den är försedd med en stråkköl fastsatt med tränaglar. På den spetsigt avslutade båtbottnen har man fäst stävträn. Båten har förhöjts med en bordgång på varje sida, minst 30 cm bred. Av fibrernas ritning där dessa ansluter till stävarna, kan man sluta sig till att det är möjligt att även bordläggningsplankorna tillverkats genom utspänning av en stock. Borden har fästs till kölstocken med syteknik. Sömnadsmaterialet har varit rottågor. Båten har haft fem spant av självvuxna stycken av ene, tränaglade till båtbottnen och eventuellt naglade eller surrade till den ej bevarade äsingen. Två tofter av ek har kunnat konstateras liksom ett mindre träflak av furu i båtens ändskepp som ett däck i stävutrymmet. Av lös utrustning återfanns fragment av tre åror, varav en var nästan helt bevarad och mätte 1,8 m i längd, med ett 25 cm långt och 11 cm brett blad. I skaftändan fanns spår av en järnögla.

"Mjuka båtar" 

De utspända stockbåtarna kallas ibland för mjuka båtar. För att möjliggöra utspänningen urholkas båtbottnen till ett mycket tunt, "mjukt" skal. Tjockleken kontrolleras genom islagna mörkfärgade tränaglar, som från utsidan slås i ca 1,5 cm. Likt en ärtskida är formen på hålet timglasformat. Utspänningen har i detta fall gått till så att stocken har pallats upp på trästockar invid en långsmal eld. Allteftersom stocken har blivit så varm att den nästan bränns och tjära kan koka på insidan, har kokhett vatten slagits över båtens insida. Bottnen har därefter spänts ut successivt med allt längre stickor. Stocken till denna båt var i ursprungsläget 45 cm, efter utspänning 90 cm vid mitten. Tekniken att spänna ut stockbåtar är känd från ett flertal skandinaviska fynd fram till järnålder. Idag har tekniken levat kvar i fyra områden i världen (Crumlin-Pedersen 1991 s. 179):

I. Finland, Estland och norra Ryssland . 
II. Sydöstra Indien och Indokina. 
III. Alaska och V. Canada. 
IV. NO delen av Sydamerika, framförallt N. Brasilien, Guyana och Karibien.

Under järnålder är det i de sydskandinaviska fynden, de engelska fynden och det holländska fyndet ek som har använts, med undantag av Hjortspringbåten, där den utspända bottnen är tillverkad av lind. I Mellansverige har lind använts till bottnen i Björkebåten från 300-talet (Humbla 1950), men annars har furu använts förutom i Tunabåten även i offerfyndet från Fiholm (Lindquist 1924 s. , Westerdahl 1985 I s 61, II s. 129). Utspända stockbåtar har varit tämligen vanliga under yngre järnålder och förekommer ett flertal gånger i båtgravarna, men materialet kan sällan p g a den dåliga bevarandegraden bestämmas. På Tunagravfältet har åtminstone ytterligare 3 av de 7 övriga båtarna varit utspända. På ett uppländskt båtgravfält vid byn med samma namn i Alsike socken har åtminstone grav X varit en utspänd och förhöjd stockbåt (Arne 1934).

Konsten att sy en båt 

Den äldsta sammanfogningstekniken för båtar i Skandinavien är sytekniken, men redan på 300-talet började man i mellersta och södra Skandinavien att fästa borden till varandra med järnnitar, försedda med bricka på insidan. I Västmanland finns sytekniken kvar till vikingatid, vilket vi kan se i Tunabåten och ett fynd från Fiholm, där reparationen av en stockbåt utförts i syteknik. I norra Skandinavien däremot, liksom i Finland och nordvästra Ryssland har man fortsatt att sammanfoga bordläggningen med syteknik. Den variant som företräds i Tunabåten är den samiska med löpande söm. Materialet som använts har varierat; rottågor, rensenor, vidjor, hamptråd eller lindbast. Tunabåten var förmodligen sammanfogad med rottågor. Här har vi valt rötter av gran. De hålls på plats av små träpinnar. Vid syningen spänns tråden med ett T-format redskap.

Båtbyggaren 

Mark Naimark som bygger båten är båtbyggare. Han har studerat lämningar efter sydda båtar i Ryssland och även intervjuat äldre båtbyggare som använt denna metod. Själv har han byggt flera båtar i ryska Karelen vid Ladogasjön. Han har även en universitetsutbildning i Fysik vid Moskvas Universitet. Sedan mitten av juni är han anställd som gästforskare vid Södertörns Högskolas marinarkeologiska forskningsprojekt.

Kvinnan i båtgraven 

Vid Tuna i Badelunda uppdagades ett stort gravfält vid husbyggnation i början på 50-talet, vilket undersökts och publicerats av Erik Nylén och Bengt Schönbäck (1994). De flesta gravläggningarna utgörs av brandgravar, men här finns också tre kammargravar och åtta båtgravar. Till de rikaste av dessa hör en kammargrav från romersk järnålder och de åtta båtgravarna huvudsakligen från vikingatid. Till skillnad från Valsgärde och Vendels båtgravfält, är det här troligen endast kvinnor begravda, även om två har osäker könsbestämning. Av båtgravarna utgör just nr 75, den som byggs här, den rikast utstyrda. Kvinnan i graven är begravd i sin högtidsdräkt. Överst bar hon en sjal hopsatt med ett likarmat spänne av brons. Under sjalen – en hängselkjol uppburen av två ovala spännbucklor av brons. Över bröstet bar hon ett par halsband med pärlor av glas, brons och bärnsten, samt med flera hängen av silver, kopior av arabiska silvermynt. På armarna bar hon två armbyglar och en armring av brons. Av dräkten fanns fragment av samitumsiden importerat från östra Medelhavsområdet, linne vävt i tuskaft och exklusivt svart ylletyg i diamantkypert (Nockert i Schönbäck 1994:1, s. 114). Att gravläggningen ägde rum på sommaren visas av att hon lagts på en bädd av mossa och friskt gräs. Kring henne var ett urval husgeråd för mat och dryck, trätråg, träfat, snidad sked av en, trätallrik, snidad träbägare på fot, en ask av näver, brynsten och en laggad spann. Den stora mängden träföremål har bevarats tack vare leran i graven och gör den unik bland järnålderns gravar i Sverige.

Länk

Tunabåten