Bakåt Framåt Innehåll

4. Installation

4.1 Välja maskin

Jasså, du är fortfarande intresserad - du vill verkligen installera Linux. Det är då hög tid att ställa och besvara två frågor: vilken maskin ska jag installera Linux på och vilken distribution ska jag använda.

För inre allt för länge sedan fanns det inte så många svar att ge på den första. Linux fungerade fortfarande enbart på den plattform Linus från början skrev den på Intelprocessore av typen 386 och uppåt. Ja, Linus själv uttryckte stora tvivel på att Linux över huvud taget skulle vara möjlig att överföra till andra processorakitekturer.

Nu börjar Linux finnas till allt fler plattformar. Det arbetas på en portning (konvertering, anpassning) för flera plattformar med Motorola 680x0 (för närvarande körs den under vissa Amiga- och Atari-maskiner), som nu fungerar ganska bra. Den kräver en 68020 med en MMU, en 68030, 68040 eller 68060, och kräver dessutom en FPU.

Linux fungerar också på DECs Alpha-maskiner och fungerar sedan en tid tillbaka också på Sun SPARC-ar; i huvudsak sun4c och sun4m. Ett flertal försök att få Linux att fungera på PowerPc-processorer pågår också. Den mest välkända är förmodligen apples utveckling av mklinux som nu fungerar på powermacar med processor 601 och 604, både med NUBUS och PCI. Portningar till andra maskiner, inklusive MIPS och ARM, är på väg och uppvisar varierande framgång.

Den utan tvekan vanligaste och mest utrpovade plattformen är emellertid fortfarande Intel. Få plattformar torde dessutom uppvisa en såda pris-prestanda som Intel med Linux installerat. Vi ska dessutom tänka på att den installerade basen för windows 3.x är över 100 miljoner och Linux kan med tämligen stor sannolikhet köras på alla dessa maskiner.

Om du tänker installera Linux på någon annan maskin än en Intelbaserad så vänta dig ingen hjälp av detta installationskapitel. I fortsättningen ska vi ägna oss helt åt 386-processorer och högre.

Därmed är emellertid inte de möjliga maskinvalen helt överstökad. På vilken sorts intelmaskin ska du installera Linux? Och hur ska den bestyckas? Vad är kort sagt bäst?

Ska du bara använda Linux som en prinserver eller kanske en ftp- eller web- eller mail-server och inte har så hög användarbelastning kan man nöja sig med en rätt svag maskin med lite interminne. Så ock om du enbart tänker köra radbaserat i Konsollen.

Vill du ha X11 och använda netscape och andra minnestörstiga program; tänker du uteckla eller kompielera stora program eller ska Linux fungera som en tung belastad server av något slag. Ja, då behövs nog minimum en 486DX2/50, minst 16 MB internminne och så mycket hårddisk din dator och din plånbok kan ta.

Om du redan har en maskin och inte har råd att köpa någon ny är valet inte så stort. Du måsta kolla att Linux stödjer din typ av maskin och dess delar. Är det en 386SX/16 eller uppåt är chansen ytterst stor att så är fallet; om du inte råkar ha en IBM "true blue ps/2-dator med MCA-buss. Det är till och med så att det är möjligt att starta Linux på en 386SX/16 med 1 MB internminne och en diskettstation. Men det går inte att utföra något särkilt nyttigt med en sådan maskin.

Men även om man redan har en maskin kan det vara en del man behöver tänka på. Hur snabba är t.ex dina serieportar? Ända upp till minst 486DX33 var serieportarna av en typ som inte klarar av hastigheter över 9600 kb/s. De buffrar nämligen inte det som kommer in på linan tillräckligt bra och därmed kommer var och varannat paket att gå förlorat. Så om dina planer är att använda internet bör du skaffa snabbare serieprotar, så kallade UART 16550. Det finns lösa seriekort med en port för under 200 kronor.

Hur har du det med hårddiskutrymme? Linux kräver eget hårddiskutrymme och den kan vara både bökigt, förenat med förlust av data att använfa befintlig(a) hårddisk(ar). På äldre datorer är det dessutom så att det oftast bara finns stöd för två enheter på den så kallade IDE-bussen och bioset stödjer oftast inte hårddiskar på över 540 MB. Det kan låta tragiskt. Men ska man verkligen använda Linux till något nyttigt är 540 MB i sig själv väl lite, även om det fungerar. En fullständig installation av de befintliga distributionerna tar upp mellan 300 och 400 MB.

Här är det dags att ge rekomendation nummer ett: skaffa en egen hårddisk till Linux. Det gör installationen betydligt enklare. Det ger Linux maximalt utrymme.

För äldre maskiner innebär emellertid detta något av ett moment 22. Om man inte sitter på ett nätverk med snabb förbindelse till Internet eller ett nätverk där det finns någon anna dator som innehåller en Linux-distribution - i form av ftp eller en NFS-montetrbar cd behöver du ju själv något medium att installera Linux-distributionen ifrån. Du behöver med andra ord en CD (eller gott om utrymme på någon anna hårddisk och stort tålamod). Har du emellertid bara en IDE-kanal och på den ena sitter din DOS-hårddisk så har du ju bara plats för antingen en till hårdisk eller en cd-romspelare.

I praktiken finns det bara två lösningar på detta dilemma. Antingen köper du ett nytt kontrollerkort (och får då stöd för 4 stora hårddiskar och snabba serieportar), vilket finns för cirka 400 kronor, eller så skaffar du en SCSI-adapter och köper en SCSI-hårddisk och SCSI-CD-rom. Det kostar emellertid så pass mycket att frågan är om det inte är bättre att köpa en kraftfullare (kanske begagnad) dator.

Om du tänker köra X11 är min ytterst bestämda rekomendation att du dessutom skaffar dig en tre-knappars mus. Den ska dessutom ha en liten knapp som gör den möjlig att ställa om mellan Microsofts musprotokoll (två knappar) och PC/AT-, eller så kallat mousesystems-protokollet (3 knappar). Många program under X11 använder nämligen alla tre knapparna och även om det går att emulera tre knappar för en tvåknappsmus (man får då trycka ner båda knapparna) så är det betydligt enklare om man har tre knappar. Vissa tre-knappsmusar går bara att ställa om med hjälp av mjukvara. Det är fullt möjligt att göra under Linux - men det är bökigt.

En sista rekommendation är att utöka minnet. Det kan nästan aldig bli för mycket av detta. Minst 16 MB är att rekommendera.

Aha, du tänker köpa en ny dator. Vad ska man då tänka på. Något generellt kan först sägas. Hastighetern på bussen, hastighetern på hårddisken, skärmkortet och mängden internminne är i princip viktigare än hur snabb processorn är.

Utifrån detta kan vi säga: moderkortet bör ha en PCI-buss, kör så snabba hårdiskar som möjligt. Anser du dig ha råd så skaffa SCSI-hårddiskar. Då måste du också skaffa dig en SCSI-adapter. De som fungerar väl med Linux är tämligen dyra. Undvik Adaptec och läs SCSI-HOWTO. Där kan man i det finstilta hitta vilken adapter som passar bäst för ändamålet. Det är flera adaptrar som inte fungerar särskltt bra med flera enheter som arbetar samtidigt kopplade till sig. Om du enbart tänker använda CD-n för att installera program gehöver du knappast köpa en dyr SCSI-CD. Det räcker gott med en så kallad IDE-ATAPI-CD; dessa är dessutom extremt väl stödda av Linux-kärnan. Stoppa i så mycket minne du har råd med. Helst 32 MB, gärna 64.

Skärmkort kan däremot vara en svår fråga. Det första man kan säga är att ska du använda din maskin som en X arbetsstation skaffa ett skärmkort med åtminstone 2 MB skärmminne. Det gör att du kan använda fler färger (större färgdjup - minst 16 bit är rekomenderat) och högre upplösning (så att du ser mer på skärmen). Vilket av alla skärmkort ska jag välja då? Här gäller det helt enkelt att kontrollera hos XFree86 vilka skärmkort som stöds av x-servern; eller om du väljer någon av de kommersiella X-servrarna X inside eller MetroX så får du kolla med respektive leverantör.

Glöm inte treknappars musen. Linux stödjer dessutom en lång rad nätverkskort - här kan man välja ur 3coms sortiment eller köpa en NE2000-klon. Vill du ha ett ljudkort finns också flera val - t.ex stöds SoundBlaster16 med kloner.

Här kommer några tips om stödd hårvara från Linux Infosheet:

CPU:

Allt som kan köra program i 386 skyddat läge (protected mode) (alla modeller av 386,

486, 586 och 686 borde fungera). 286:or och äldre processorer kommer kanske att kunna

användas någon gång i framtiden på en mindre kärna kallad ELKS (Embeddable Linux

Kernel Subset), men förvänta dig inte samma funktionalitet. Dessutom utvecklas det en

version för 680x0 CPU:n (där x = 2 med extern MMU, 3, 4 och 6) som kör under Amiga

och Atari. Den kan hittas vid tsx-11.mit.edu i katalog (directory) 680x0. Många DEC

Alpha stödjs också. Det finns numera stöd för vissa Sparc. Portningar till PowerPC-,

ARM- och MIPS- arkitekturer är också på väg. Se annorstädes för mer information.

Arkitektur:

ISA- eller EISA-buss. Stöd för MCA (mestadels ``true blue'' PS/2:or) är inte komplett

(se ovan). Local bus (VLB och PCI) fungerar. Linux ställer högre krav på hårdvara än

DOS, Windows och faktiskt de flesta andra operativsystem. Detta betyder att marginell

hårdvara som inte har problem med mindre krävande operativsystem kan åstadkomma fel

under Linux. Linux är en utmärkt minnestestare...

RAM:

Teoretiskt upp till 1 GB; mer på 64-bitars plattformar. Detta har inte testats. (Låt mig

veta om du testar det!) Vissa (inklusive Linus) har noterat att om man lägger till mer

RAM utan att lägga till mer cache samtidigt kan det göra deras maskiner extremt mycket

långsammare, så om du lägger till mer minne och upptäcker att din maskin blir

långsammare, försök med att lägga till mer cache. Över 64 MB kräver en parameter vid

bootning, då BIOS:en inte kan rapportera mer än 64 MB, därför att den är ``broken as

designed''.

Lagringsmedia:

Vanliga AT-diskar (EIDE, IDE, 16-bitars HD controllers med MFM eller RLL, eller

ESDI) stödjs, så också SCSI-hårddiskar och CD-ROM, med en understödd

SCSI-adapter. Vanliga XT-controllers (8-bitars controllers med MFM eller RLL) stödjs

också. Understödda SCSI-apdaptrar: Adaptec 1542, 1522, 1740, 27xx- och 29xx-serien,

Buslogic-controllers (förutom Flashpoint), NCR53c810-baserade controllers,

DPT-controllers, Seagate ST-01 och ST-02, Future Domain TMC-88x-serien (eller

något kort baserat på TMC950-kretsen) och TMC1660/1680, Ultrastor 14F, 24F och 34F,

Western Digital wd7000 och andra. SCSI, QIC-02 och vissa QIC-80 band stödjs också.

Många CD-ROM-enheter stödjs också, inklusive Matsushita/Panasonic, Mitsumi, Sony,

Soundblaster, Toshiba, ATAPI (EIDE), SCSI och andra. För exakta modeller, se

Hardware-HOWTO.

Video:

VGA, EGA, CGA eller Hercules (och kompatibler) fungerar i text-mod. För grafik och X

finns det stöd för (åtminstone) normal VGA, vissa SuperVGA-kort (de flesta av korten

baserade på ET3000, ET4000, Paradise och vissa Trident-chipsets), S3, 8514/A, ATI

MACH8, ATI MACH32 och Hercules. (Linux använder XFree86 X-servern, så det är

den som avgör vilka kort som stödjs.)

Nätverk:

Western Digital 80x3, ne1000, ne2000, 3com503, 3com509, 3com589 PCMCIA, Allied

Telliesis AT1500, de flesta LANCE-kort, d-link fickadaptrar, PPP, SLIP, CSLIP, PLIP

(Parallel Link IP) och mycket mer.

Seriellt:

De flesta 16450 och 16550 UART-baserade korten, inklusive AST Fourport, Usenet

Serial Card II och andra. Understödda intelligenta kort inkluderar Cyclades

Cyclom-serien (med stöd från tillverkaren), Comtrol Rocketport-serien (med stöd från

tillverkaren), Stallion (de flesta korten; med stöd från tillverkaren) och Digi (vissa kort, ej

med stöd från tillverkaren). Viss ISDN, frame relay och hårdvara för leasade linjer stödjs.

Annan hårdvara:

Soundblaster, ProAudio Spectrum 16, Gravis Ultrasound, de flesta andra ljudkort, de

flesta (alla?) sorters bussmöss (Microsoft, Logitech, PS/2), etc.

Låt mig avsluta med att säga något om mina egna maskiner. Det kanske kan ge lite hjälp eller inspiration eller möjlighet att undvika fällor.

486DX40

Min första maskin som jag installerade Linux på var än begagnad 486DX40. På den satt en hårddisk på 330 MB och den hade 4 MB internminne. Hårddisken var i princip proppful. Till den följde en gammal 14" NEC 2A skärm och i maskninen satt ett gammal skärmkort av märket Trident 8900 med 1 MB skärmmine.

Jag bedömde det som omöjlig att frigöra hårddsikutrymme för Linux så jag inhandlade en ny hårddisk på 540 MB och installerade den. Därmed kunde jag inte installera någon CD-rom. Alltså fick jag väla att ta hem Linux via en uppringd förbindelse. För att lyckas med det var jag för det första tvungen att ändå rensa kraftigt på DOS-disken; dessutom tvingades jag köpa ett seriekort eftersom de befinliga serieprotarna var alldeles för långsamma. Eftersom jag tänkte köra X11 på den utökade jag den med extra 16 MB instenminne. Sedan gick det mycket enkelt att installera Slackware 2.0.

Men hur funkar maskinen? Det är fullt möjligt att arbeta i X11; jag använder till och med det tunga programmet Applixware på den för tillfället. Men ärligt talat är det plågsamt långsamt. Processorn är för slö, skärmkortet för dåligt och hårddisken för liten. För tillfället har jag bara 6 MB ledigt på hårddisken.

I maskinen sitter numra ett 3com509B kombo-nätverkskort och till och från kör jag den i ett litet BNC-nätverk. Det har också gjort det möjligt att uppgradera Linux utan problem genom att NFS-montera CDn från den andra maskinen.

Som X-arbetsstation är den således alldeles för slö; även om den funkar. Det är förvisso möjligt att uppgradera den. Ett nytt kontrollerkort möjliggör både större hårddiskar och en CD; en overdrive-processor skulle öka hastigheten osv. Men någon stanns går ju gränsen...

Som en liten server för utskrift, DNS, web, ftp och så vidare är det däremot en utmärkt maskin. Så länge man inte laddat någon X-server är den riktigt snabb.

486DX4/75

Min senaste maskin jag installerade Linux på är en AST 910N bärbar datorn med en aktiv färgsskärm. Den innehåller 8 MB internminne och en hårddisk på 330 MB. För att kunna installera Linux på den skaffade jag ett PCMCI nätverkskort och kopplade upp den på ett litet Twisted-pair-nätverk. Därmed kunde jag NFS-montera en CD från min andra maskin på nätverket och installera Linux från den.

Även denna mskin är tycker jag egentligen för slö (förmodligen mest på grund av den lilla mängden insterminne), innehåller för lite hårddisk, och klarar bara av att köra skärmen i upplösning 640x480 med ett färgdjup på 8 bitar, vilket inte är så roligt att arbeta under.

Men, måste man fråga sig, vad använder jag den egentligen till. Jo, som en X-terminal. Och som sådan fungerar den utmärkt. Det innebär att i princip det enda jag kör på den maskiner är X-servern och fönsterganteraaren och en eller ett par Xterm-fönster. Sedan använder jag min huvudmaskin som en sorts program-server. Programmen körs då på den maskinen men visar upp sig på den bärbaras skärm. För att kunna göra på detta sätt måste datorerna sitta på ett gemensamt nätverk.

Trots det skulle jag helst vilja ha mer internminne och en större hårddisk så att jag även kan använda den till något nyttigt på resande fot. Det vore inte heller så dumt med en skärm och ett inbygt skärmkort som klarade högre upplsöning och större färgdjup. Men då skulle jag behöva köpa en moderna och avsevärt dyrarare bärbar.

Pentium 120

Min huvudmaskin är en Pentium 120 Mhz. När jag köpte den bestyckade jag den med en extra hårddisk, betalade för mer skärmminne och skaffade ett 3com509B-kombo-nätverkskort. I dag innehåller den 32 MB interminne, två hårdiskar på 1,2 GB vardera, en 6xCD-rom (IDE-ATAPI), ett SounBlaster16-kompatibelt djudkort, ett Trio64v+ skärmkort med 2MB minne. Till den är kopplad en 15" Sony Trinition skärm.

Det hela är en på många sätt suverän och blixtrande snabbmaskin. Valet av kombokort visade sig vara värt den extra hundralappen eftersom den gjort det möjligt att i arbetslokalen använda maskinen på ett BNC-baserat nätverk (koaxialkabel) och hemma på ett twisted-pair-nätverk. CD-rommen har alldeles tillräcklig hastighet och ljudkortet fungerar utmärkt.

Ändå är allt inte bra. Trio64v+ är inte ett särskilt bra skärmkort. Eller också är det inte så bra stött av X-servern som det borde vara. Det innebär att det med tunga applikationer blir irriterande fördröjningar vid uppritande av skärmen. Ett snabbare skärmkort vore därför inte så dåligt.

Trots att jag använder halva ena hårddisken och hela den andra och därmed har total 1,9 GB till Linux förfogande råder det permanent brist på utrymma. Och jag måste med jämna mellanrum rensa bort saker som jag egenlige skulle vilja ha kvar. Så blir det lätt om man plockar hem många program och dessutom kompilerar dem själv; om man tar hem mycket dokumentation, kör USENET på den egna maskinen och har omfattande epost-korrespondans.

Dessa hårddiskar arbetar dessutom extremt hårt och jag upplevere ofta att de är en flaskhals. Mer och snabbare hårddisk vore därför bra även för denna maskin.

De 32 MB internminne är ofta tillräckligt nog. Men inte tillräckligt ofta. När man kör tunga applikationer händer det allt för ofta att Linux tvingas lyfta programmen in och ut ur den så kallade swapen (som ju sitter på hårddisken och därmed drabbas av deras långsamhet.)

En tape-station vore inte heller så dumt att ha för att backa upp viktiga filer. Linux är extremt stabil. Men när den krachar (eller om någon råkar rycka ur sladden) visar den sin enda obehagliga sida. Hinner den inte uppdatera hårddiskarna är risken stor att viktiga data eller filer bara går upp i rök.

4.2 Välja distribution

När du väl valt din maskin och kontrollerat att dess olika delar stödjs av Linux är det hög tid att hitta något att installera. Det är som sagt möjligt att plocka ihop ett eget Linux-system, men det är näpperligen något att rekomendera. I stället bör Du välja någon distribution. En distribution är alltså en samling program som tillsamman med Linuxkärnan skapar ett fungerande system när det väl installeras. Så vitt jag känner till följer det till samtliga förekommande distributioner med någon form av installationsprogram.

En distribution kan dessutom fås på olika sätt. Det två vanligaste är att man antingen köper en på CD-tomskiva eller att man hämtar hem (eller installerar direkt från) något ftp-arkiv. CD-romskivor kan man för flera disributioner få antingen genom att köpa en officiell CD-rom från en distributör som enbart innehåller den aktuella distributionen, eller så kan man köpa ett sätt med CD-romskivor som innehåller så kallade speglingar av stora ftp-arkiv med Linux på. På dessa finns ofta alla stora Linux-distributioner.

De tre vanligaste Linux-distributionerna är Slackware, Debian och Red Hat. Men det finns också den tyska CUSE Linux, den tunga kommersiella Caldera eller Linux Pro. Båda de senare är dock byggda ovanpå RedHat. Andra som finns är: Craftworks, Linux universe, Linux-FT och Linuxware.

Slackware är den traditionstyngda distributionen. det var den första distributionen som fanns för Linux och skapades av Patrick Volkerding. Han sköter fortfarande om distributionen själv. Slackware består av en rad paket uppdelade i delar till storleken av en HD-diskett. De heter saker som a1, a2, b1 och så vidare. Slackware finns att få tag på i en officiell version på CD från Wallnut Creac och kan också hämtas från deras ftp-arkiv ftp.cdrom.se. Till den officiella CDn följer en 35-sidig installationsmanual. Den finns också på en rad så kallade arkiv- eller speglings CDn.

Slackware går inte att uppgradera på något smidigt sätt. Antingen får man hämta hem nya program själv eller göra en total ominstallering. Vilket gör att den inte är min personliga favorit. Något för nostalgikern kanske?

Debian skapades av Ian Murdock 1993. Den var då tänkt som Free Software Foundations Linuxdistribution. Under första året var Murdock anställd av FSF. Debian har nu kopplats loss från FSF, som i stället satsar på sitt eget operativsystem HURD; men debian betraktas ändå som en avkomma av GNU.

Tvärtemot alla andra Linuxistributioner skapas debia genom ett omfattande frivilligt sammarbet mellan hundratalet personer världen över, vars mål är att göra en helt fri Linux-distribution tillgänglig. Den bygger alltså på samma principer som utvecklingen av själva kärnan. Debian är alltså distributionen för den som verkligen villl kämpa för fri prorammvara samt för de som själva kanske vill vara med och utveckla en distribution.

Debian är förmodligen mest känd för att den var först med att skapa ett specielt system för att hantera paket. Det kör det mycket enkelt att uppgradera Debian. Ja, det går att göra direkt mot debians ftp-arkiv. Säga att du vill uppgradera programmet foobar. Men foobar är beroende av en ny version av noobar. Detta sköter installationsprogrammet om alldeles automatiskt.

Debian finns att köpa på CD från i-connect (http://www.i-connect.net/i-connect/services/cdrom.html). Den finns också på en rad arkiv-CDs. Jag har själv ingen erfarenhet av Debian.

Red Hat är en distribution som skapats och säljs av det lilla men hyperaktiva företaget Red Hat i USA. Det är nog den Linux-distribution som har bäst renome just nu. Red Hat är alltså en kommersiell distribution i den meningen att det finns ett antal människor som lever av att sälja den. Köper man en så kallad Officiell version av Red Hat får man teknsikt support, en installationshandbok på cirka 250 sidor och ett par kommersiella program, x-servern MetroX och webberowsern RedBaron.

Även Red Hat har utvecklat ett eget pakethanterings system som används vid installation och uppgradering av programvara. Detta är ytterst enkelt att hantera. För nybörjaren innebär det att man kan installera nya program eller uppdateringar i en handvändning. På Red Hats ftp-arkiv läggs ständigt upp nya versioner av alla populära program ompaketerade till så kallat rpm-format.

Även om Red Hat är en kommersiellt produkt deltar de aktivt i utvecklingen av fri programvara. Deras pakethanteringssystem är fritt lillgängligt, installationsmanualen går att ladda nr och skriva ut och alla fria delar av en Red Hat-distribution finns fritt tillgängligt på nätet.

På Red Hats www-site finns också tämligen omfattande dokumentation vid sidan om den vanliga Linux-doumentation. Personligen tycker jag alltså att man mycket väl kan använda Red Hat utan att svika idealen om fri programvara.

Red Hat finns alltså att köpa i en officiell version. Det kostar mellan 300 och 400 kronor. Även Red Hat finns på arkiv-CD, bland andra Red Hats egen Red Hats egen, Ygdrasill Linux Archives och InfoMagics Linux Developers Resource.

För den som verkligen vill känna stadigheten i en kommersiellt suportad produkt finns olika versioner från Caldera. Deras målsättning är att få Linux att bli accepterat som ett affärskritiskt operativsystem. Man har bland annat utevecklat ett eget Desktop-system som gör Linux mer lik andra populära operativsystem. Caldera har också arbetat hårt för att kunna presentera tunga kommersiella applikationer för Linux. Bland annat har man portat WordPerfect och Wabi (en windows-emulator) till Linux.

Den distribution jag själv har bäst erfarenheter av är Red Hat. Jag har för tillfället tre versioner av Red Hat på olika maskiner. 3.0.3 på min älsta maskin, 4.0 på min bärbara och 4.1 på min huvudmaskin och jag har i princip enbart positiva erfarenheter av det. Därför kommer alla disrtibutionsspecika beskrivningar i fortsättningen helt att vila på Red Hat. Vi ska till exempel nedan se hur man installerar Red Hat 4.1.

Trots det tål det att sägas att val av distribution på det hela taget är en fråga om tycke och smak. Det är verkligen svårt att peka ut den för alla ändamål "bästa". Har man emellertid - av slump eller rationellt val - installerat en distribution är det enklast att hänga kvar vid den eftersom man lärt sig just dess speciella egenskaper.

Om man sitter på en fast förbindelse till Internet är det förmodligen smidigast att installera med hjälp av ftp. Då gäller det att leta reda på något ftp-arkiv så nära som möjligt som speglar ens favoritdistribution.

Ska man köpa en CD finns det flera affärer i Sverige som man kan handla ifrån. Det går också bra att handla direkt från USA. Här följer några adresser:

Red Hat - www.redhat.com

Caldera - www.caldera.com

Debian - www.i-connect.net

Slackware - www.cdrom.com

InfoMagic - www.infomagic.com

Yggdrasil - www.yggdrasil.com

4.3 Installation - i princip

Så nu har vi både en maskin och en distribution. Varför inte köra igång med det samma? Lugn i stormen. Även om det är fullt möjligt att dra igång direkt, finns det några saker som kan vara bra att känna till först. Vi börjar därför med hur en installation i princip går till. Sedan ska vi gå igenom hur man installerar Red Hat 4.1.

För att installera Linux krävs något av ett konsstycke, lite magi. Kort kan man uttrycka det som att endast Linux kan installera Linux eftersom Linux kräver (ok, det finns ett undantag men vi lämnar det år sidan) att hårddisken är anpassad till Linux. Hur gör man då detta?

Kort kan man säga ett en Linuxinstallation kräver följande steg:

1. Boota Linux installationsmedia.

2. Använda fdisk för att skapa Linux-partitioner på den tilltänkta hårddisken.

3. Köra mke2fs och mkswap för att formatera hårddiskapartitionerna och en så kallad swap-partition

4. Installera Linux.

5. Installera bootladdaren LILO på hårdisken eller skapa en bootbar systemdiskett med Linuxkärnan på.

För att lösa det första problemet följer med varje distribution ett antal systemdisketter med vars hjälp man faktiskt kan starta en fungerande Linux. Om sådana disketter inte fäljer med CDn du skaffat eller om du tänker installera över nätverket måste du själv skaffa de så kallade diskett-"bilderna" och kopiera dem till egna disketter. Alla Linux-distributioner har sådana boot-bilder.

Tidigarekunde detta innebära en hel del utforskande. Det Linux man bootar måste ju nämligen stödja åtminstone den hårdvara som behövs för att lyckas med installationen. Före kärna version 2.0 innebar det att stöd för denna hårvara måste vara inkompilerad i kärnan. För att inte göra kärnan för stor innebar det att man var tvungen att välja en boot-bild som innehöll stöd för just ens egen hårvara.

Sedan version 2.0 är emellertid Linuxkärnan något som kallas modulariserad. Det innebär att kärnan vid behov kan ladda in stöd för specifik hårdvara. Det gör att de moderna distruibutionerna kan nöja sig med en eller ett par boot-disketter (vi ska titta närmare på Red Hats uppsättning nedan).

Dessa bilder måste alltså kopieras till en HD-diskett, en 1,44 MB diskett med andra ord. Det går emellertid inte att använda något vanligt kopieringskommando under DOS för detta. I stället har ett speciell program skapats för detta ändamål, nämligen RAWRITE. Det DOS-programmet följer också med i alla distributioner.

För att kopiera ett bootbild till en diskett ger man alltså kommandot RAWRITE under DOS. Skriver in namnet på bootbilden som svar på första frågan, t. ex. boot.img och vart det ska kopieras som svar på den andra frågan, det a:.

Hjälp jag har inte DOS. Då ligger du sämre till. Om du redan kör Linux fungerar det emellertid ändå. Fast det gör du knappast om du läser detta. Men i varje fall. Under linux ger man fäljande kommando:

dd if=boot.img of=/dev/fd0 bs=1440k

Om inget av det ovansående gäller för dig får du se till att köpa en distribution där installationsdisketterna följer med, eller hitta någon kompis med DOS eller Linux som kan hjälpa dig.

Disketen/arna använder man seda för att boota Linux. Förhoppningsvis känner den igen all din hårvara och du kan fortsätta. Om den inte gör det så måste du vidta en del åtgärder.

När man startar Linux kommer först en så kallad LILO promtp upp. Vid denna kan man skriva vilket operativsystem eller vilken kärna man vill starta. Man kan också ge argument till LILO. Argument som hjälper Linux att hitta hårdvaran. Detta är alldeles för knepigt för att gå in på här. Men principen kan nämnas. Säga att den inte känner igen din SCSI-adapter. Då kan man få skriva in följande:

 boot: linux tmx8xx=<interrupt>,<memory-address>

Där tmx8xx är märket på adapter, interupt dess IRQ-nummer och , memory-adress dess adress. Det kan vara bra så knepigt att hitta dessa. Använd dos för att undersöka din hårdvara, t. ex med kommandot msd.

När man bootar kommer sedan installationsprogramet starta och man får för det mesta ange från vilken typ av medium man vill installera, var det finns och om man t. ex tänker använda PCMCI. Mer om detta nedan.

För att installationen ska kunna fortsätätta måste Linux emellertid först preparera ett hem åt sig. Den måste ha åtminstone en partition att placera sina filer på och helst en så kallad swap-partition.

Vad är då detta? En partion är - kan man säga - en hårddisk på hårddisken. För hårddiskar iordningställda för DOS finns oftas bara en DOS-partition som täcker hela hårddisken (detta är inte riktigt sant därför att det alldra först på hårddisken finns ett litet utrymme för en bootladdare.) Det är emmelrtid möjligt att dela upp hårddisken i flera av varandra oberoende utrummen, en sorts behållare.

Linux behöver alltså en sådan behållare. Det finns dessutom flera typer av partitioner:

primära partitioner

utökad partition

logiska partitioner

En hårddiskt kan innehålla maximalt fyra primära partitioner; kan alltså delas upp i fyra behållare. Det finns emellertid en väg runt denna begränsning. Man kan också skapa en (inte flera) utökad partition. Denna kan i sin tur innehålla flera logiska partitioner.

För att hålla reda på vilka partitioner som finns på en hårddisk måste dessa ha någon form av namn. Under DOS är det bokstavseländet som gäller. Första partitionen, vare sig den sträcker sig över en hel eller enbart delar av en hårddiskt kallas för C; andra partitionen - oberoende av om den finns på samma hårddisk som C eller på en egen - brukar kallas D. Det finns med andra ord utifrån dessa beteckningar inget sätt att veta vilken fysisk hårddisk som menas.

Under Linux används ett annat namngivningssystem. Där heter första hårddisken (om det är en IDE-hårddiskt) /dev/hda. /dev står här för device och är en katalog i filsystemet som innegåller så kallade devicefiler, vilket är speciella filer med vars hjälp man får tillgång till diverse hårdvara.

Den första primära partitionen på /dev/hda heter sedan klart och tydligt /dev/hda1 den andra /dev/hda2 och så vidare upp till fyra.

Eftersom det går att ha fler partitioner än så genom att ha placerat logiska partitioner under en uttökad partition heter den första logiska partitionen /dev/hda5 och så vidare.

Den andra hårddisken, om man nu har någon, heter följdriktigt /dev/hdb och partitionerna numreras på samma sätt som ovan. Detta är nu inte riktigt sant. /dev/hd står egentligen för kanalerna på IDE-syrkortet. Det innebär att om du på den första kanalen slavplats har en CD-spelare så är det CD-spelaren som heter /dev/hdb.

För SCSI-hårddiskar gäller ett annat namn. Dessa kallas för /dev/sda,/dev/sda1, /dev/sdb,/dev/sdb1 osv.

Innan vi sätter igång och skapar partitioner för Linux är det emellertid ett par saker vi bör utföra eller tänka igenom.

Om du trots allt har bestämt dig för att inte skaffa en separat hårddsikt till Linux måste du först först minska eller ta bort din/a DOS-partitioner. Har du t.ex en enda DOS-partition på hela hårddisken bör du göra en backup av alla dina filer och sedan med hjälp av DOS eget program FDISK först ta bort den gamla partitionen och sedan skapa en ny, fast mindre. Formatera sedan den nya DOS-partitionen och installera din backup.

FDISK är i princip självförklarande även om den kan vara lite nojig när det gäller att ta bort partitioner. Här är de användbara kommandona:

Skapa en systemdiskett:

FORMAT /s A:

Kopiera dit verktyd från /DOS, särsklit FORMAT.COM ocg FDISK.EXE. Boota om.

FDISK C:

Följ instruktioner och formatera sedan den nya mindre partitionen med:

FORMAT /s C:

Det finns visserligen ett program som säger sig klara en ompartitionering utan behov av backup, fips. Det följer med de flesta Linux-distributioner. Använd det på egen risk.

Har du flera DOS-partitioner och har bestämt dig för att låta en intas av Linux bör du också köra FDISK eftersom Linux inte är helt tillitlig när det gäller att manupulera DOS-partitioner. Ta således bort den DOS-partition du vill ha Linux på med hjälp av DOS FDISK.

Nästa steg kräver lite planering och kunskap om Linux filsystem. Linux (liksom) UNIX filsystem är hierarkiskt, med något som kallas root allra högst upp. Denna anges med hjälp av /. Alla andra kataloger och filer ligger under rooten. Direkt under rooten ligger flera standarkataloger som har speciell betydelse och innehåller speciella filer. Här finns t.ex /usr som innehåller program, programbibliotek och programdokumentation. Här finns /home som innehåller användarnas hemkataloger, här finns /etc som innehåller konfigurationsfiler för systemets program.

För användaren spelar det ingen roll på vilken hårddisk eller partion en viss del av filsystemen härbergerar. Under Linux är - som vi kanske redan förstått - själva filsystemen skilt ifrån hårdisken kan man säga. För att associera en viss del av filsystemet med en viss hårddisk eller partition måste man montera (mounta) filsystemet på den eller de hårddiskar som ska användas.

Låt oss titta på hur mitt filsystem hänger samman med de olika partitionerna:

/dev/hdb1   /
/dev/hdb4   /home
/dev/hdc    /mnt/cdrom
/dev/hdb3   /usr
/dev/hda3   /opt
/dev/hda5   /usr/local
/dev/hda6   /usr/local/src
/dev/hda2               swap
/dev/hdb2               swap

Redan när man skapar partitionerna bör man således tänka igenom hur många man vill ha, vilken del av filsystemet man tänker montera på dem och därmed hur stort utrymme de kan tänkas behöva.

Det är inte alls nödvändigt att ha fler än en partition (förutom swap-partitionen - men även den kan man klara sig undan). Det går bra att montera / på en partition och därmed hela filträdet. Det finns fakiskt en fördel med detta. Om man inte riktigt vet vilka delar av filsystemet som kommer ta stor plats allkoeras utrymmet maximalt om allt finns under samma partition. (Jag har själv ett flertal gånger tvingats ompartionera och ommontera därför att vissa delar växt över sina bräddar).

Det finns också fördelar med flera partioner. Genom att placera skilda delar av filsystemet i skilda behållare skyddar man dem något från varandra. En del av filsystemet kanske ändras sällan, tex /etc eller /usr medans andra delar ståändigt är utsatt för arbete och klantiga kommandon, tex /home. Om dessa inte finns på samma partionen är chansen större att någon del överlever en krach eller något annat hemskt.

En annan fördel är just när man råkat ut för problem med partitionen i fråga. För att reparera en viss partition bör denna monterar ner (umount). Om allt ligger under samma partition är detta emellertid inte möjligt eftersom man då inte har något system att arbeta med (det finns vägar runt detta, men det är extra bökigt.

Ännu en sak måste man tänka på. På grund av begränsningar i BIOSET på de flesta PC:n (BIOSET är den första mjukvaran som finns instansat på moderkortet och som sköter den alldra första uppstarten av datorn) är det inte möjligt att boota ett system som ligger över den 1023-e cylinder på hårddisken. Var denna cylinder rent storleksmässigt ligger beror på hur stor hårddisken är.

För att boota Linux måste LILO rycka en bild av kärnan i håret, oftast kallad wmlinuz. Denna ligger för det mesta antingen direkt under / eller under /boot. Det innebär att denna del av filsystemet måste befinna sig (vara monterat) på en partition som befinner sig under cylinder 1023. Enda sätter att ta sig runt denna begränsning är att boota från en diskett. Har du trång om utrymme är en anna möjlighet att göra en lite partition (5-10 MB) under 1023 och montera enbart /boot på denna.

Vad kräver då de olika delarna av filsystem för utrymme? Det beror alldeles på vad du gör med maskinen. Har du t.ex många användare, eller lägger upp stora ftp-arkiv eller web-sidor bör /home ha stort utrymme (på Red Hat ligger www och ftp under /home). Om du komplierar program själv behöver de delar av filsystemet där du gör det stort utrymme. Ett filpaket på 3 MB kan under kompileringen ledigt kräva 25-30 MB utrymme. Har du enorm mail-korresondens eller tar du hem många USENET grupper, ja då är det /var/spool som får ta smällen. En fullständi spegling av USENET tar flera GIGA-byte (vilket belastar /var/spool/news)

En rekomendation? Ok,då.

/ 50 MB

/var 100 MB

/usr 500-600 MB

/usr/local 500 MB - 1 GB (behöver inte egen partition om man inte installerar och kompilerar mycket egen programvara).

/home 100 MB per användare, men ta gärna till rejält mycket mer.

I den mån du inte väljer att lägga en viss del på en egen partition lägg till storleken till den del av filsystemet som ligger närmast över och som har egen partition.

Allt under / med en användare skulle alltså i ovanstående fall ge 750 MB - 1,75 GB.

Så här ser mitt eget utrymme ut (jag har dessutom 600 MB DOS):

Filesystem         1024-blocks  Used Available Capacity Mounted on
/dev/hdb1              50717   45267     2831     94%   /
/dev/hdb4             452805  419048    10372     98%   /home
/dev/hdc              468450  468450        0    100%   /mnt/cdrom
/dev/hdb3             694727  584624    74219     89%   /usr
/dev/hda3             247871  213065    22005     91%   /opt
/dev/hda5             160029  150724     1041     99%   /usr/local
/dev/hda6             181498  124308    47818     72%   /usr/local/src

Det är med andra ord ganska så mycket utrymme jag har till mitt förfogande, 1,9 GB. Samtidigt är det tydligt att det är tämligen sprängfullt trots det. Det som jag ogillar mest i denna partitionering är rooten som jag - enligt rekomendationer bara gav 50 MB. Men under denna ligger /dev /etc och inte minst /var. För att över huvud taget klara av att ta hem USENET-news har jag varit tvungen att skapa en länk från /var/spool/news till /usr/local/news, men som framgår av ovanstående är även det på väg att gå åt helvete.

Åtminstone en av partitionerna man gör bör reserveras för något som kallas swap. Linux använder denna swap partition för att flytta ut "sidor" från program som körs med inte är aktiva, för att därigenom ge utrymme för nya eller flera processer att komma åt det mycket snabbare internminne. Swapen är så att säga en aktiv lagringslokal som är snabbare att använda än att behöva stänga av och på program.

I bland sägs det att har man bara tillräckligt mycket internminne behövs det ingen swap. Det är möjligt, min rekomendaation är ändå. Ta till rejält med swap. En anna rekomendation är att man ska dubbelt så mycket swap som internminne. Alltså 8 MB RAM -> 16 MB swap. 16 MB RAM -> 32 swap. Själv har jag 32 MB RAM och 48 MB swap, varav 16 är så kallade swapfiler. Visar det sig således att du gjort en för liten swap kan du alltså senare utöka swapen. swapfiler är emellertid långsammare än en swappartition.

För att skapa Linux-partitioner använder man Linuxprogrammet fdisk. Jag känner inte till något installationsprogram som gömmer undan detta från användaren. Redan innan man lärt sig Linux måste man alltså hantera ett ganska typiskt Linux-program. För att använda fdisk ger man fdisk som argument den hårddisk man vill paritionera. T ex

fdisk /dev/hda

Då kommer följande rad upp:

Command (m for help):

Vi kollar in vilka kommandon som finns med m.

Command (m for help): m
 Command action
 a toggle a bootable flag
 d delete a partisjon
 l list known partision types
 m print this menu
 n add a new partisjon
 p print the partision table
 q quit without saving changes
 t change a partision's system id
 u change display/entry units
 v verify the partision table
 w write table to disk og exit
 x extra functionality (experts only)
 Command (m for help):

Vi börjar med att kolla hur den befintliga partitionetabellen ser ut. Detta gör man genom att ange bokstaven p.

Command (m for help): p

 Disk /dev/hda: 16 heads, 38 sectors, 683 cylinders
 Units = cylinders of 608 * 512 bytes
 Device Boot Begin Start End Blocks Id System
 /dev/hda1 * 1 1 203 61693 6 DOS 16-bit >=32M
 Command (m for help):

Vi ser då att hårddisken bara innehåller en partition; en dospartition. Men denna dospartition sträcker sig inte över hea hårddisken. Den slutar vid cylinder 203. Eftersom hårddisken består av 683 cylindrar finns det plats för Linux på den. Vi säger nu att vi ska skapa en Linuxpartition och en partition som ska innehålla swap.

För att skapa en ny partition ger man kommandot n.

 Command (m for help): n
 Command action
 e extended
 p primary partisjon (1-4)
 p

Nu frågar Linux om vi vill upprätta en primär eller en utökad partition. Vi väljar att göra en primär. (Kom i ihåg att vi kan skapa en utökad som vi sedan fyller med logiska partitioner).

Partition number (1-4):

I nästa steg måste vi välja vilken primär partition vi vill skapa. Eftersom det redan finns en primär (DOS) partition måste vi starta med nummer två.

Partition number (1-4): 2
First cylinder (204-683):

Linux talar då om vilken som är den första lediga cylindern och vi anger den:

First cylinder (204-683): 204
Last cylinder or +size or +sizeM or +sizeK (204-683):

Vi får då frågan hur många cylindrar denna partition ska omfatta. Här kan vi svara med ett cylindernummer. Men vi kan också ange hur stor vi vill att partitionen ska vara i byte, Kilobyte eller Megabyte. Vi kan alltså t.ex ange 473 för cylinder eller +50M om den ska vara 50 Megabyte stor.

På våran exempelhårdisk motsvarar varje cylinder 608x512 byte; alltså ungefär 300Kb. Vi säger att vi har bestämt oss för att Swap-arean ska vara 16 MB och det ska vara den tredje partitionen. Räknat baklänges måste det då finnas plats för 16M/300Kb cylindrar; alltså drygt 50 cylindrar. Det skulle innebära att den andra partitione skulle kunna sträcka sig upp till cylinder 630 ungefär. Vi anger det:

Last cylinder or +size or +sizeM or +sizeK (204-683): 630

Nästa steg är att skapa partition tre:

Command (m for help): n
 Command action
 e extended
 p primary partisjon (1-4)
 p
 Partisjon number (1-4): 3
 First cylinder (631-683): 631
 Last cylinder or +size or +sizeM or +sizeK (474-683): 683

Nu är det hög tid att titta på partitionstabellen igen (skriv ner den och förvara den på trygg plats - den kan vara bra att ha vid hårddiskkrach).

Command (m for help): p
 Disk /dev/hda: 16 heads, 38 sectors, 683 cylinders
 Units = cylinders of 608 * 512 bytes
 Device Boot Begin Start End Blocks Id System
 /dev/hda1 * 1 1 203 61693 6 DOS 16-bit >=32M
 /dev/hda2 204 204 630 129808 81 Linux/MINIX
 /dev/hda3 631 631 683  16112 81 Linux/MINIX

Vi kan då se att ingen partition överlappar den andra. Vår andra partition är, ser vi också, på 129808 block, det vill säga ungefär 129Mb och vår tilltänkta swap-area är, så som vi tänkt, ungefär 16Mb.

Vi ser också att Linux automatiskt talat om att dessa partitioner är av Linux-typ. Tyvärr är det i detta fallet inte helt korrekt. Vi ser att det står en siffra framför Linux/MINIX, nämligen 81, vilket står för partitionstyp. Linux bör emellertid ha partitionstyp 83. Swaparean ska dessutom ha en egen partitionstyp, nämligen 82.

Vi kan ändra på partitonstypen med hjälp av kommandot t.

Command (m for help): t
Partition number (1-3): 2
Hex code (type L to list codes): 83

Och så swaparean:

Command (m for help): t
Partition number (1-3): 3
Hex code (type L to list codes): 82

Vi tittar på partitionstabellen en gång till:

Command (m for help): p
 Disk /dev/hda: 16 heads, 38 sectors, 683 cylinders
 Units = cylinders of 608 * 512 bytes
 Device Boot Begin Start End Blocks Id System
 /dev/hda1 * 1 1 203 61693 6 DOS 16-bit >=32M
 /dev/hda2 204 204 630 129808 83 Linux native
 /dev/hda3 631 631 683  16112 82 Linux swap

För att spara partiotionstabellen avslutar vi med kommandot w. Det går också att avsluta utan att förändringarna träder i kraft, med kommandot q.

Command (m for help): w
 #

Det här är i princip det enda programmet vi måste kunna redan innan vi installerar. De två partitionerna måste sedan formateras. Det sköter intstallationsprogrammet om. Principen är följande.

Först ska ett filsystem skapas på Linux-partitionen (formatering kan vi kalla detta). Vi användet då kommandot mke2fs, text

mke2fs -c /dev/hda2

Man kan också ange antalet block för partitionen, men det är inte nödvändigt. mke2fs kan ta reda på det själv.

Sedan måste swaparean initieras. Först formaterar man den med kommandot mkswap:

mkswap -c /dev/hda3

Även här kan man ange antalet block, men det är inte nödvändigt.

Sedan måste swaparean aktiveras med hjälp av swapon:

swapon /dev/hda3

Installationen forsätter sedan genom att alla program installeras. Du kommer säkert att får svara på en del frågor om eventuella nätverk, musen, skärm och skärmkort om du vill installera X11, tidszoon, tangentbord, lösenord för root.

När det är färdisgt startar du om och kör.

4.4 Installera - RedHat 4.1

Nu har vi tittat på principera. Låt oss gå igenom hur en riktig installation kan gå till. Vi ska titta på en installation av Red Hat 4.1. För den som tycker denna beskrivning är väl spartansk rekomenderas Red Hats Userguide för 4.1.

Vi utgår allstå ifrån att du redan har bestämt dig för hur du ska installera din Red Hat. Antingen har du skaffat en CD som du använder lokalt på den egna maskinen eller via NFS från någon annan maskin, eller så tänker du installera via ftp och har redan utsett det ftp-arkiv du installerat ifrån. Eller så har du redan laddat ner rubbet till en DOS-hårddiskt. I och för sig tänker jag bara gå igenom CD-installation lokalt eller via NFS, men det mesta är sig likt.

Innan du börjar kan det vara bra att ta reda på en del om sin hårdvara:

Hårddiskarna - hur många, hur stora, IDE eller SCSI, hur ska du utnytja dem?

minne - hur mycket RAM har du?

CD-rom - IDE eller SCSI. Inget dera? Vilken typ är det, vilken modell?

SCSI-adapter - typ och modell?

nätverkskort - typ och modell

mus - typ (seriell, PS/2 eller bussmus), protokoll (Logitech, Micrososftm MouseMan, etc), antal knappar och för seriell vilken serieport den sitter på.

Ska du installera X11 bör du också veta

videokortet - typ och modell, storlek på videominnet

skärmen - typ och modell samt tillåten horisontal- och vertikal svepfrekvens

Sitter du på ett nätverk eller tänker installera via NFS eller ftp måste du också käna till:

ip-nummer, nätmask, gateway, nameserver, domännnamn och maskinnamn.

Nästa steg är att skapa åtminstone en bootdiskett. För vissa typer av installationer krävs en extra diskett. CD-rom och NFS kräver bara en bootdisket. FTP, hårddsisk eller om på något sätt ett PCMCI-kort är inblandat i installationen kräver en extra diskett.

Boot-bilden och den extra diskett-bilden finns i en katalog (på CDn eller ftp-akrivet) som heter images. Du måste nu antingen använda RAWRITE eller dd för att kopiera dem till disketterna. RAWRITE finns i katalogen dosutils. Vi säger att din CD under DOS heter d:. Gör så här:

d:
cd \images
..\dosutils\rawrite.exe

Och svara på frågorna. Skriv boot.img för boot-bilden och a: om din diskettstation heter a:. Behöver du en extra diskett. Gör om proceduren men ange supp.img i stället.

Har du tillgång till Linux redan så använd dd, tex:

mount /mnt/cdrom
cd /mnt/cdrom/images
dd if=boot.img of=/dev/fd0 bs 1440k

Du måste vara root för att utföra dessa kommandon. För extra diskett gör:

dd if=boot.img of=/dev/fd0 bs 1440k

Det går att starta installationsprogrammet utan disketter om du har DOS och kör CDn lokalt. Detta är inte alltid att rekomendera, särskilt om du enbart har win95. Men det kan vara värt att testa. Starta DOS (inte bara en DOS-prompt) och gör:

d:
cd \dosutils
autoboot.bat

Om du kör från diskett. Sätt i boot-disketten och starta om datorn. Du kommer du få upp en prompt:

boot:

Vid denna trycker du bara på retur så bootar Linux.

Om uppstarten inte fungerar därför att Linux inte känner igen din hårdvara kan du bli tvungen att ange parametrar vid boot-promten, så som beskrivits ovan. Tex:

boot: linux hdc=cdrom

I princip ska detta inte vara nödvändigt. Linux är sedan version 2.0 möjlig att modularisera. Det innebära att drivrutiner för olika typer av hårdvara laddas in i kärnan vid behov. Red Hats kärna som används vid installationen är starkt modulariserad. Om en modul behöver laddas kommer installationsprogrammet fråga efter eventuella parametrar som behövs. Parametrar angivna vid boot-prompten ignoreras då.

Efter att Linux startats körs installationsprogrammet igång. Installationsprogrammet består av ett fönster som täcker hela skärmen. I fönstret ges en rad olika alternativ och när man valt ett forsätter installationen och nästa fönster dyker upp.

Det första som händer är att du får frågan om du har en färgskärm eller ej. Du kan se att cursorn står vid det alternativ som kommer gälla när de trycker reurntangenten.

Det finns flera sätt att flytta cursorn i fönstren. Grunderna är enkla. Man flyttar sig mellan olika alternativ med tabulatorknappen (TAB). För att välja ett alternativ eller välja bort ett alternativ använder man Mellanslagstangenten (MEL). För att gå vidare i installationen måste man oftast avsluta med att trycka på en OK-knapp. Detta gör man med returtangenten (RET).

Från och med Red Hat 4.0 kan man också följa installationsprocessen i flera så kallade Virtuella Consoller (VC). Det gör man genom att använda Alt-tangenten och F-tangenterna.


VCTangenterInnehåll
1Alt-F1installations-fönster
2Alt-F2skal
3Alt-F3installationslogg
4Alt-F4systemlogg
5Alt-F5programmeddelanden

När vi svarat på frågan om vår skärm kommer nästa dialilog som undrar om vi verkligen vill fortsätta installationen. Du kan avbryta här genom att ta ut bootdisketten och starta om datorn.

I nästa steg måste du ange om du tänker använda ett PCMCI-kort under installationen. Om du svarar ja här blir du tvungen att sätta i även den extra disketten. Följ anvisningarna.

Sedan kommer en fråga vilken installationsmetod du vill använda. markera med hjälp av TAB och MEL och tryck på RET.

Om du väljer ftp eller hårddsik och inte redan valt stöd för PCMCI kommer du ombedjas att sätta i den extra disketten.

CD-rom

Anger du CD-rom kommer nästa dialog att fråga vilken typ av CD-rom du använder. Ange vilken typ du har och fortsätt.

NFS

Anger du NFS kommer ett paket av frågor därför att du redan nu måste konfigurera ett fungerande nätverksintreface.

1) Vad har du för nätverkskort? Ange typen.

2) Du måste nu fylla i dina världen för nätverket. Dessa behöver inte nödvändigtvis vara de värden du kommer använda senare. Det är fullt möjligt att plocka med sig datorn och koppla in den tillfälligt på någon annas nätverk för att göra installationen.

Du måste känna till


IP-nummer10.0.2.15
Nätmask255.255.255.0
Gateway10.0.2.254
Primär namnserver10.0.2.1
Domännamnredhat.com
Datornamnpooh

Du skriver i ip-numret och trycker RET. Installationsprogarammet kommer försöka gissa både nätmask, gateway och namnserver. Ändra på värdena om de är fel.

I nästa steg får du anger domännamn och datornamn. Detta sätter sedan installationsprogrammet ihop till ett så kallat fullt kvalificerat domännamn, pooh.redhat.com.

Till sist måste du ange på vilken maskin du ska NFS-montera CD-n (eller programarkivet) ifrån. Du måste du ange namnet på maskinen (text nfs.redhat.com) eller ip-numret (t.ex 10.0.2.3). Du måste också ange vilken katalog på nfs-servern du vill montera. Om du installerar från en CD kan det t .ex vara

/mn/cdrom

Tänk på att även NFS-serverns måste konfigureras. Din maskin måste ha tillstånd att NFS-montera volymer från serven och servern måste veta vilket filsystem som du är tillåten att montera. Detta görs i filen /etc/exports. Tex

/etc/exports
/mnt/cdrom 10.0.2.15

När du ändrat i filen måste du starta om nfs-servern. På Red Hat kan det görsa med kommandona

/etc/rc.d/init.d/nfs stop
/etc/rc.d/init.d/nfs start

När du ställt in nfs klart (eller cd-rom) kommer ett dialogfönster som frågar om du vill installera eller uppgradera en tidigare version av Red Hat. Här täcker vi enbart installation.

Välj installation och i nästa steg måste du vara på om du har en SCSI-adapter. Har du ingen så svara nej. Svarar du ja följer en dialog där du får specifiera din SCSI-adapter.

Till sist är det så dags att använda fdisk. Därför att nu ska du skapa Linux-partitioner. I dialogfönstret visar installationsprogrammet de hårddiskar den funnit. Du markerar den hårddisk (är det flera får du genomföra proceduren flera gånger) som du vill skapa Linux-partitioner på.

Sedan startas fdisk och du kan göra precis som vi tidigare beskrivit för att ska Linux-partitioner och swaparea.

Ibland måste datorn startas om för att partitionerna ska få genomslag. Gör det om en dialog säger att du behöver göra det. Gå igenom installationen igen fram till partioneringen och tryck på Done då.

I nästa steg undersöker installationsprogrammet om någon partition är marlerad som en swaparea. Välj den/de du vill aktivera swap på och tryck OK.

I nästa dialog måste du välja vilken partition du ska montera root på (/). I dialogen visas alla Linux-partitioner som installationsprogrammet funnit. Välj partition med MEL och tryck på OK. Om du enbart preparerat en partition till Linux är du därmed klar med detta. Hela filsystemet kommer finnas på en och samma partition.

Om du däremot skapat flera Linux-partitioner kommer installationsprogrammet visa dessa och fråga vila monetringspunkter (mount points) du vill använda för dessa partitioner.

Du markerar en partition. Trycker RET och skriver sedan in vilken del av filsystemet du vill montera på denna partition.

Gör så med alla partitioner och tryck OK när du är klar.

Sedan måste partitionerna formateras. Markera alla partitioner du vill formatera och tryck OK.

Till sist är du så framme vid själva installationen av programmen. Detta sker genom installation av en rad paket. Flera dialoger styr denna installation.

I den första dialogen kan du välja generella egenskaper hos din maskin. De möjliga är C Development. Networked Workstation, Web-server. play-station osv.Genom att välja en egenskap installeras en serie program som så att säga skapar denna egenskap. Man kan välja flera egenskaper. Jag tycker du ska välja alla.

I nästa steg kan du också mer i detalj gå in och välja vilka program som ska installeras. Kanske vet du redan att det är några du inte vill ha. Kanske har installationsprogrammet av någon anledning valt bort något du absolut vill ha.

Man går således in under varje grupp med hjälp av RET. Väljer vilka program som ska installeras eller inte installeras med MEL. Det går att få ytterligare information om de individuella programpaketen genom att trycka F1.

När du är klar med ditt val av paket kontrollerar installationsprogrammet att di inte valt bort något paket som något annat är beroende av. Om du gjort det presenterar installationsprogrammet en dialog där den listar olösta beroende. Alltså program som du inte kommer kunna använda om du inte installerar program som de är beroende av. Du strunta i detta. Eller du kan helt enkelt trycka på OK, så installeras dessa program även om du inte valt dem.

Nu är det dags att konfigurerar systemet lite. Det första du måste ställa in är tangentbordet. Alltså vilken teckenuppsättning du vill ha. Eftersom du läser detta utgår jagifrån att du vill ha ett svenskt tangentbord. Välj därför se-latin1.map.

Sedan ska du konfigurerar musen. För de allra flesta torde detta handla om en seriell mus. I princip kan man säga att det då finns två protokoll att välja mellan. Microsoft om du har en tvåknappars mus och MousMan om du har en treknappars mus (som går att ställa om med en knappa på undersidan). Har du en tvåknappars mus kan du också välja att emulera den tredje knappen. markera det alternativet.

En seriell mus måste också vara kopplad till en serieport, som du i nästa dialog måste ange. Tänk på att serieportarna på Linux startar med noll. Motsvarigeheten till com1 heter således ttyS0.

Nu är vi framme vi den delen som kanske kan ställa till mest bekymmer, nämligen X11. Det kan vara väl värt ett försök. Om det visar sig att ditt skärmkort och din skärm finns bland de alternativ installationsprogrammet känner till så kan du med stor sannloikhet få ett fungerande X11-system med en gång. Om din hårvara inte finns kan du försöka ändå. Min rekomendation är dock att du också läser igen kapitlet om en X arbetsstation.

Om du installerar från en Officiell Red Hat CD har du möjlighet att välja mellan två olika x-servrar. Dels den kommersiella MetroX (denna skildrar jag inte här), dels den vanlig XFree86. Det kan vara värt att redan innan konstrollera om XFree86 stödjer ditt kort. Om det inte gör det kanske MetroX gör det. Det omvända gäller också. Själv har jag mest haft problem med Metro X men kör XFree86 utan problem.

Först ska du välja videokort från en lista som installationsprogrammet visar. Finns det inte kan du välja "Unlisted Card" men då måste du veta en helt del om vad du pysslar med.

I nästa steg väljer du monitor från en lista. Finns inte din monotir där kan du välja Custom, och själv fylla i den horisontala- och vertikala sync-frekvensen. Om igen. Vet du inte vad du gör - så gör det inte. Du kan bränna sönder din dyra skärm.

Sedan ska du ange hur mycket videominna du har på kortet och i nästa steg vilket klock-chips ditt kort har. Välj No Clockchip Setting eftersom XFree86 kan lista ut det själv.

Till sist ska du välja vilke tillstånd skärmen ska köras under. Alltså vilken upplsöning och vilket färgdjup. Vilka upplöningar och färgdjup du kan använda avgörs av ditt kort, stöd i XFree86-servern och antalet minne på kortet. Ta så stor upplösning och högt färgdjup som möjligt.

Sedan är det dags för nätverket igen. Denna gång är det emellertid ditt permanenta nätverk du ska ställa in. Följ instruktionerna som gällde för NFS-installering. Om di inte har något nätverkskort har du egentligen inget nätverk att konfigurera. Ditt nätverk kommer bara existera när du, t. ex via PPP, är tillfällig uppkopplad till Internet. Du kan därmed välja att inte ställa in nätverket. (För att använda PPP behövs trots det vissa inställningar göras - se kapitlet om PPP.)

Hur mycket är klockan. Du måste också ställa inm tiden på din dator. Välj helst GMT och ange sedan tidszoon, vilket i vårt fall är Stockholm...

Nästa på listan är root-lösenordet. Det måste vara minst sex ord långt och svårt men samtidigt något du kommer ihåg. Fyll i det två gånger.

Till sist måste vi ha något sätt att starta Linux på. Det alldra vanligaste är att man använder något som kallas LILO (Linux Loader). Du får nu en dialog där du kan välja att installera LILO. Du kan antingen installera LILO i det så kallade Master Boot Record, vilket är att föredra, eller i den första sektorn på din rootpartition, vilket innebär att du måste ställa in en annan bootladdare att i sin tur ladda LILO, och till sist på den första sektorn på en diskett (då kan du lika gärna kopiera kärnan direkt till disketten).

Väljer du det första alternativet får du också möjlighet att ange flera operativsystem som du vill ladda med LILO, t. ex win95. Har du windows 95 så fyll i det.

När LILO väl installerats startar installationsprogrammet automatiskt om din dator. Ta snabbt ur disketten ur diskettstationen; om du inte gjorde den till din startdiskett.

Nu är du snart inne i Linux och kan börja arbeta. Men hjälp. Hur använder man då Linux?


Bakåt Framåt Innehåll