Dessa två dikter skrev Taube som
företal till "Svärmerier" och "Ballader i det
blå".
Båda kan ses som en slags programförklaring vid den tid de
tillkom.
SÅ
TALADE RÖNNERDAHL |
TILLÄGNAN Ur "Ballader i det blå", 1948 Jag är poet. Jag gycklar ej med orden fast jag är mera känd för glada visor om dans och lustig älskog än för djupa och doktorala ting i diktens form. Jag vill se glada människor omkring mig, att sprida glädje med min sång till luta det sätter jag en ära i och gärna jag skämtar bort en natt i glada lag. Men orätt vore det att helt förslösa på stundens nöjen sångens dyra gåva och bittert att i livets afton finna utslocknat allt jag sjöng, liksom min röst, och därför vill jag dikta nya sånger, ballader i det blå, ballader burna på Ariels vinge och på skummets pärlor dem havets svallvåg bär som diadem. Och nära hennes läppar, ädelt böjda i amorbågens form, och mycket nära den lilla snäcka som är hennes öra, skall jag, för henne som jag tänker på, beskriva, med min sång, hur vind och vågsvall och mörka lundar under nytänd måne och blåa berg berätta om min kärlek och hur den tonar fram i fåglars sång. Den som jag talar om är mera vacker än ord kan tolka, likväl kan hon röras till tårar av min sång, så barnslig är hon och vet ej själv hur underbar hon är. Till henne vill jag dikta nya sånger ballader i det blå, romantiskt ljuva, samt en och annan lustig strof dessutom ett skämt, en sorglös visa gjord för dans. Då får jag se hur hon ibland blir tankfull och döljer blicken under ögonfransen, ibland, med tårad blick, slår upp sitt öga och skrattar åt en lustighet jag fann och säger: - Min poet, när blir du vuxen? När blir det djup och allvar i din diktan? När får din dikt den sanna konstens prägel? Jag svarar: - När ditt hjärta rörs därav. *** |