Jag är poet...

Dessa två dikter skrev Taube som företal till "Svärmerier" och "Ballader i det blå".
Båda kan ses som en slags programförklaring vid den tid de tillkom.

SÅ TALADE RÖNNERDAHL

Ur "Svärmerier", 1946

Är du poet så gyckla ej med orden
men bruka folkligt språk i dina dikter!
Det språk som talas man och man emellan
skall du ge konstens prägel i din sång.
Du har som diktare en dubbel uppgift:
dels den, att ge din känsla, dina syner
en språklig form som var och en kan fatta,
en tydlig, klar och överskådlig form,
dels är din uppgift den, att genom valet
av ord, av klang, av rytm, av metaforer
berika och förnya själva språket
och därvid är förenkling huvudsak.
Den uppgiften är svår. Att dikta konstlat
och obegripligt kräver mindre möda
och varken snille eller smak dessutom -
men ack, hur många dikta inte så!
De vet till slut ej själva vad de mena,
att minnas deras fraser är omöjligt.
Men Höga Visans och Homeros dikter
och Pindaros poemer minns man lätt.
Det är den sanna diktens kännemärken
att den är språkligt klar och lätt att minnas,
hur djupt dess tanke än i grunden syftar,
i bilden, formen, är den alltid klar.
Nu födas många språkligt hemska kväden
och nervsjukt kusliga och hopplöst dunkla,
man säger: tidens människa är trasig
och kuslig, giv henne då sådan sång!
Välj du det svårare: förbliv naturlig!
Dödsstrålens tid med larm av megafoner
skall ej förbanna dina svärmerier.
I kaos längtar man till trastens flöjt.

***

  TILLÄGNAN

Ur "Ballader i det blå", 1948

Jag är poet. Jag gycklar ej med orden
fast jag är mera känd för glada visor
om dans och lustig älskog än för djupa
och doktorala ting i diktens form.
Jag vill se glada människor omkring mig,
att sprida glädje med min sång till luta
det sätter jag en ära i och gärna
jag skämtar bort en natt i glada lag.
Men orätt vore det att helt förslösa
på stundens nöjen sångens dyra gåva
och bittert att i livets afton finna
utslocknat allt jag sjöng, liksom min röst,
och därför vill jag dikta nya sånger,
ballader i det blå, ballader burna
på Ariels vinge och på skummets pärlor
dem havets svallvåg bär som diadem.
Och nära hennes läppar, ädelt böjda
i amorbågens form, och mycket nära
den lilla snäcka som är hennes öra,
skall jag, för henne som jag tänker på,
beskriva, med min sång, hur vind och vågsvall
och mörka lundar under nytänd måne
och blåa berg berätta om min kärlek
och hur den tonar fram i fåglars sång.
Den som jag talar om är mera vacker
än ord kan tolka, likväl kan hon röras
till tårar av min sång, så barnslig är hon
och vet ej själv hur underbar hon är.
Till henne vill jag dikta nya sånger
ballader i det blå, romantiskt ljuva,
samt en och annan lustig strof dessutom
ett skämt, en sorglös visa gjord för dans.
Då får jag se hur hon ibland blir tankfull
och döljer blicken under ögonfransen,
ibland, med tårad blick, slår upp sitt öga
och skrattar åt en lustighet jag fann
och säger: - Min poet, när blir du vuxen?
När blir det djup och allvar i din diktan?
När får din dikt den sanna konstens prägel?
Jag svarar: - När ditt hjärta rörs därav.

***

Bakgrundsmusik: Inbjudan till Bohuslän

Åter till Taubesidan