Håret klippt på kvällen. Sov på soffan för att slippa sanera sängen från håravfall. Sov lagom bra.

Hade tänkt mig att gå till sängs kl 20 för att vara utsövd när det var dags att åka till Arlanda. Flyget skulle lyfta kl 07:00! Skulle alltså vara där kl 06. Behövde alltså åka strax efter kl 5. Stiga upp runt 4. MADRE MIA!

När klockan blev 20 hade jag ännu inte börjat packa väskan! Pratade med ressällskapet, Stefan, om hur han tänkte lösa problemet. Han var på jobbet och avsåg inte att alls sova den natten. Jag följde hans exempel.

Stefan och hans pappa hämtade upp mig med bil kl 05:30. Vi var på Arlanda kl 06. Allt väl! Snart ropades det dock ut att avfärden hade blivit fördröjd. Fyra olika bud om när planet skulle lyfta, tills vi faktiskt lyfte från Arlanda kl 10:23. Ett lager i ett landningsställ hade skurit.

Vid landningen bromsas planet så kraftigt att midjan smalnar betänkligt under säkerhetsbältet, för att hinna stanna innan landningsbanan övergår i blött hav.

På natten, efter välkomstträffen gick vi vilse under några timmar på stan. De hade inte byggt staden efter den karta som vi hade fått! Men det blev en skön promenad.

Blåhimmelsförskönad utsikt från levadan:

Efter den 5-timmars promenaden hade jag överansträngt ett korsband i ena knät. Jag fick gå baklänges ned för backarna på väg hem på grund av smärtan.

På kvällen bjöd Stefan på 40-årsmiddag på hotellet, och min Pappa fick ett telefonsamtal på 75-årsdagen.

2 gånger stadspromenad. Först på egen hand, sedan av Veronica guidad tur. Fantastiskt vacker park i staden. Men tog förstås inte med mig kameran på promenaden.

Vi såg hur Madeiras berömda broderier kommer till. Gammal, smart teknik för att standardisera mönsterna så att de blir lika trots att byinnevånare från hela ön utför själva broderandet.

Madeiravinprovning:
Jag avsåg att köpa med mig gott Madeiravin åt Pappa som tröst för att jag inte var närvarande vid hans födelsedagsfirande.
Jag försökte gå vetenskapligt till väga.Vinet är minst 3 år gammalt. Det finns i Torr, HalvTorr, HalvSöt och Söt variant.
Jag gladde mina värdar med den tydligen ovanliga frågan om jag kunde få ett glas vatten att skölja munnen med mellan avsmakningarna.
Först smakade jag alla varianterna av det 3-åriga vinet. Därefter hämtade jag både 5-åriga och 10-åriga versioner av alla varianterna.
Det 3-åriga vinet smakade lite omoget. Det torra var det som jag uppskattade bäst.
Det 5-åriga var så dominerande att jag inte kunde dricka av det utan att skrynkla ansiktet.
Det 10-åriga var åter mildare. Fortfarande var det den torraste varianten som jag tyckte bäst om. Men den 10-åriga, torra varianten tyckte jag smakade mest som vanligt vitt vin. Övriga varianter tyckte jag var för dominanta för att jag skulle kunna tycka om dem. Så det blev inget köp.

Heldagstur Västra Madeira:
Höga berg och djupa dalar. Mycket vackert, men sällan att rastplatserna var på rätt ställen. Besök vid världens näst högsta havsklippa, ca 500 m rakt ned. Men så molnigt att det inte lönade sig att ta fram kameran. Extremt trångt mellan turistbussarna.

På högplatån skulle man ha byggt öns flygplats om det inte var för de svåra vindförhållandena.

Vår reseledare, Angelica, berättade av någon anledning berättelsen om tre män som hade mött en god fé som var på ett alldelse förträffligt gott humör. Hon lovade dem att uppfylla en önskan åt dem var.
Den förste önskade att han var 10 ggr vackrare och 10 ggr intelligentare. Fén svängde sitt spö, och busenkelt hade hans önskan gått i uppfyllelse.
Den andre tyckte att om det var så enkelt för fén att uppfylla den önskan, så var det lika bra att slå på stort. Han ville i stället bli 100 ggr vackrare och 100 ggr intelligentare! Utan större ansträngning lyckades fén också att uppfylla den önskan.
Den tredje av männen såg hur väl fén hade lyckats med de övriga två, och önskade sig att bli 1000 ggr vackrare och 1000 ggr intelligentare.
Fén såg lite konfunderad ut, men så svängde hon spöt, och mannen blev en kvinna.

Ordnad levadavandring med danska Susanne som reseledare:

Jag hade nu bara diafilm kvar, varför inga illustrationer till resten av dagarnas äventyr finns på digital form.
Som vanligt sprang pensionärerna ifrån oss. Men tack och lov väntade den snälla reseledaren på oss (Stefan och mig). När solen belyste oss var den het, men mest var det disigt. Vi besökte ett korgbinderi, där man inte bara flätade korgar utan även t ex giraffer.

Luftfuktigheten var så hög att handdukarna som städerskan skulle ersätta våra använda med, inte hade kunnat torka efter tvätten, utan var färdigblötta utan att vi behövde anstränga oss därför.

På eftermiddagen avsåg vi att besöka det anrika hotellet Reid's, och avnjuta deras berömda 'afternoon tea'. Jag kom på att det kanske var så populärt att man bör boka i förväg. Jag ringde därför våra reseledare. Den jag pratade med menade att det stämde att man bör boka i förväg, och erbjöd sig att ringa dit och kontrollera om det gick bra att vi kom dit samma kväll. Hon ringde åter och meddelade att det skulle gå bra.
Vi promenerade dit och blev vägledda av en dörrvakt med superförnäm näsföring. Men när vi visade oss så blev vi avvisade med hänvisning till att det var fullt. Att vi hade fått klartecken att komma spelade ingen roll. Någon formell bokning fanns inte. Vi fick inte heller vandra i deras berömda, vackra park. Den var endast för hotellets rumsgäster. Vi fick senare höra att det tydligen inte var så ovanligt att män avvisas därför att deras klädsel inte är tillräckligt passande. Kvinnor brukar däremot inte ha några större problem.

I stället fick vi avnjuta en alldeles förträfflig kväll på ''Terace D'Ajuda". En resturang där all personal verkar vara unga tjejer. Men det var hög klass både på maten och på servicen! En av tjejerna var den som fungerade som resturangens ansikte. De andra var mycket diskreta och liksom bara fanns och verkade. Men 'Mamma' hon pratade med oss och uppfostrade oss på ett fint sätt i de manér som vi råa nordbor saknade. Jag åt förrätt, soppa, varmrätt och efterrätt. Halvvägs in på varmrätten hade jag ätit så mycket att lungornas volym måste tas i anspråk av magen. Men det var så gott att jag trots allt lyckades klämma i mig även efterrätten!

Lite bilder från stadsvandringen:

Vy från hotellbalkongen:

Heldagstur med den norska reseledaren Jeanette runt öns östra delar.

Om möjligt minst lika vackert som västra Madeira.
Åter lite levadavandring, åter sist.

Lunch i Santana. Ser dock inte till den park som alla vackra vykort är fotograferade i. De har en väldigt specifik byggnadsstil här. Taken räcker nästan hela vägen ned till marken och, vill jag minnas, består av veteax. Det odlas inga sädesslag på ön varför det är väldigt dyrt varje gång som taken behöver läggas om, och det är ungefär var femte år. För att garantera att inte traditionen dör ut så får ägarna särskilda bidrag för att förmås att stå ut med olägenheten att inte bo modernare.

Som vanligt är transportstreckorna underbart vackra, men utsiktsplatserna antingen mer alldagliga eller höljda i moln. Vi besöker bl a Madeiras 3:e högsta topp. I den kalla blåsten väntar vi länge på att molnen ska blåsa bort. Jag lyckas knäppa några diabilder i luckor mellan förbifarande moln.

För den som tycker om blåbär, men har ryggbesvär kan Madeira rekommenderas. Där växer vårt vanliga blåbärsris som manshöga buskar.

På kvällen promenerade vi längs havskanten och i staden till runt 21:30. Gnagde på sockerrör som middag.

Första dagen med väder som alla talat om att det är på Madeira! Normalt ska alla dagar vara soliga med någon regnskur, men den gångna veckan har i stället regeln varit att dagarna som bäst varit disiga med någon solglimt per dag.

Halvdagsutflykt ägnad växter på Madeira. Reseledaren Veronica, som jag tror också är någon sorts platsansvarig, visade oss först den privata trädgården "Blandy's Garden". Tyvärr alldeles för lite tid! Det var frustrerande att försöka fånga vackra bilder utan störande inslag av medlemmar ur turistskocken, och ändå inte röra sig så långt från gruppen att man gick miste om den intressanta, kunniga och underhållande undervisningen som Veronica förmedlade.

Efter "Blandy's Garden" åkte vi till en smal gränd med ett dörrhål i muren genom vilket vi gick in. Där väntade långa rader av växthus. När jag steg in i ett av växthusen drabbades jag av chock! Talförmågan försvann, all tankeverksamhet avstannade. Jag stod inför långa rader av orkidéer av så många olika slag att jag inte kunde tro mina ögon.

Vad jag då inte inser, trots att personalen talar svenska med finlandssvensk och gotlänsk dialekt, är att det inte bara är att stoppa dem i jord, vattna och njuta. Jorden ska inte vara vanlig jord, vattning, gödsling och luftfuktighet ska skötas med omsorg, några blommor från rotknöl eller frön får man vänta flera år på. Knöl och frön fick jag med mig från "Boa Vista Orchids", men den oranga plantan levererades till hotellet på kvällen, specialförpackad för att klara flygresan dagen därpå.

På eftermiddagen gick vi till havsbadet (det finns inga stränder att tala om på ön, utan man stiger ned i havet från trappor vid klipporna). Mottog väl solen under ca 1,5 timme. Jag lämnade oceanen åt Stefan. Det såg lite vanskligt ut att inte slås sönder av vågorna mot klipporna, när man skulle upp igen från plasket. Mig veterligen lyckades alla som blötte ned sig också komma upp igen den dagen.

Vi avslutade kvällen på favoritstället "Terrace D'Ajuda". Stefan tog längre tid på sig att efteråt lämna lokalen än jag. Jag stod untaför och undrade vart han hade tagit vägen. En av flickorna i personalen kom ut (de hade också uteservering) och log väldigt glatt åt mig, som om något roligt hade hänt. När Stefan till slut äntligen kom ut så frågade jag varför han hade dröjt så. Han påstod dig då ha tagit sig tid att pussa alla flickorna på vägen ut. Jag vet inte om jag ska tro honom.

Jag hade under de gångna morgnarna tyckt mig känna en allt klarare grönmögelostsmak vid frukostarna på hotellet. Denna sista morgon såg jag att osten som serverades faktiskt hade möglat betänkligt under veckan. Vi hade fått sova lite extra länge på morgonen, så jag misstänkte att även t ex påläggskorven kanske inte var så fräsch längre. Jag avstod den morgonen från mycket av frukosten.

Reseledaren var försenad, och bussen vilsekommen, när vi skulle hämtas till flygplatsen. Flera stora kryssningsfartyg hade anlänt med anledning av den blomsterfestival som just denna helg, då vi reste bort, skulle hållas i staden. Det hade gjort att alla 'riktiga' turistbussar hade tagits i anspråk av kryssningspassagerarna. Vi fick åka med en gammal buss, i vilken de tvära kurvorna och de kraftiga lutningarna kändes av betydligt mer än de hade gjort under utflykterna med de moderna turistbussarna.

Vi var till slut en skock övergivna skandinaviska turister i en byggnad där all information ges på antingen portugisiska, franska eller engelska, detta genom ett högtalarsystem som förvägrar en möjligheten att avgöra vilket språk som faktiskt användes, eller till vad. Alla skandinaver höll ögonen på varandra, och försökte att dra sig dit där flest andra skandinaver kunde ses. Så småningom hade de flesta av oss, kanske alla, difunderat genom någon sorts passkontroll till ett av många väntrum. Det kändes skönt att veta att om jag missade att komma med på planet, så skulle det vara även många andra som saknades där, så något säkert skulle göras för att leda den vilsna skocken rätt till slut.

Något försenade, men inte alls lika mycket som på Arlanda, lyfte vi till slut med för lite bränsle för att kunna nå hem. Vi fick mellanlanda i Portugal (eller vad det nu var för Gudsförgäten plats) för att tanka. Min plats i planet var allra längst bak, vid toaletterna och personalens utrymmen. Mitt säte verkade ha fungerat som tillfälligt lager tidigare, och var inte iordninggjort för min ända. Över Stefans huvud lagrade personalen bl a muggar och annat smått och gott. Stup i kvarten stod de lutade över honom för att hämta något. Vid ett tillfälle ramlade en stor rulle svarta sopsäckar i huvudet på honom. Sätena var hala och utnött skålade. Eftersom det var längst bak gick de inte heller att luta.

Jag var uppenbarligen inte den ende som hade gjort ett seriöst försök med madeiravinprovningen, för kön till toaletterna verkade aldrig sina. Personalen kunde inte komma ut med sina vagnar för att servera maten på grund av toaköerna. När maten väl serverades var den bränd. Av någon anledning hade inte kaffet blivit lastat vid avfärden, så något sådant blev vi inte heller serverade.

Utan madeiravinet kunde jag kosta på mig att köpa en Absolut Vodka åt Pappa. Så det skrev jag på min beställning till flygpersonalen. Det och en beställning av chokolad till bland andra Mamma och min systerson. För att släppa fram toaköerna så avbröt personalen rundan med att ta upp taxfreebeställningarna innan de hade nått ned till oss. Om vi inte hade frågat om inte också vi kunde få beställa taxfree, så hade vi blivit bortglömda. Nu gjorde det inte så stor skillnad. På punkt efter punkt visade det sig att det jag hade beställt inte fanns ombord, eller hade sålt slut. Som plåster på såren fick jag med några påsar godis till min systerson. Till slut kom jag på att jag ju tycker om "Baileys Irish Cream". Det fanns att tillgå, men jag hade ju inte sinnesnärvaro att beställa med vett. Så jag lämnade planet med två små halvlitersflaskor av plast.

Vi möttes på Arlanda av Stefans föräldrar och lite snö. Vi hade tydligen sluppit ifrån häftiga stormar under tiden vi var på ön. Så man kan väl säga att "vi hade i alla fall tur med vädret".

Allmänna konstateranden:

I samband med skoinköpet gjorde jag en felinvestering. Jag köpte skavsårsplåster. Trots flitig användning av vandringsskorna så fick jag aldrig användning för dessa. Bra skor alltså!

Jag hade inte lyckats att få med mig några svenska pengar. Allt jag hade var 500 kr i portugisiska escudos (ca 10.000). Men det fanns kortautomater som man kunde hämta pengar med VISA-kort ur. De första dagarna fungerade inte någon automat. Förmodligen var telelinjerna med fastlandet i olag. Men därefter fungerade det bra. Det kändes mycket svårt för en nästan smålänning att tvingas plocka ut 10.000 eller 15.000 pengar åt gången. När jag kom hem och såg kontoutdragen såg det däremot riktigt futtigt ut med uttag på några futtiga hundralappar åt gången.

Vill man vara säker på att lära sig av informationen som reseledarna ger, så ska man vägra att resa med de norska reseledarna! Jag märkte hur hjärnan kopplade över från att analysera tal, till att lyssna som till musik när norskorna talade.

Nästan varje dag hade vi en ny reseledare. Kanske var det för att hantera det berömda 'kärlek på lasarett'-syndromet. I nästan alla brancher där omvårdande eller undervisande yrkesroller förekommer, så brukar det också förekomma romanser som mellan t ex patienter och vårdpersonal, sjuksköterskor och läkare... Genom att fördela våra varma känslor för reseledarna på så många, så begränsades måttet av passion som var och en av dem drabbades av till mängder som blev hanterbara. Jag är rädd att mitt hjärta för närvarande är fördelat på ett trettiotal sköntimror, dock alla ej reseledare.

Nästa gång jag reser till Madeira så kommer jag att stanna två veckor, så att jag hinner göra lite annat än att bara följa med på utflykter. Jag kommer att ha finkornigare film i kameran, och jag kommer att ha fototränat lite med kameran innan, så att jag vet vilka knappar som gör vad på den.

Hem igen...