Jag ringde runt bland alla mina vänner för att de skulle närvara när jag döptes. Många hade i förväg uttryckt önskan om att få vara med när jag väl tog steget.

Av alla jag ringde var det bara en som var hemma. Hon skulle vara på ett annat dop samtidigt.

Det kändes bra, för nu var det verkligen en sak mellan bara Gud och mig. Jag skulle ha kunnat döpa mig för vännernas förväntningars skull, för dem som så länge bett för mig. Men i och med att jag var ensam när jag döptes kunde ingen, särskilt inte jag själv, beskylla mig för att göra det annat än för Gud och mig.