Om under och andra märkliga ting.

OM UNDER OCH ANDRA MÄRKLIGA TING.

Ångbåt, fyrtorn, solförmörkelse, propellerångbåt, stadens omvandling, järnvägen.

En tidig vårmorgon 1847 fingo Åmåls invånare för första gången skåda en ångbåt i viken. Några affärsmän i staden hade, såsom förut är nämndt, föregående höst beslutat starta ett bolag för åstadkommande af reguljär ångbåtsförbindelse mellan Arvika, Åmål och Göteborg. Saken hade genast vunnit stor tillslutning och inom några få dagar hade den, i Jönssons affär vid Kungsbron, utlagda aktielistan blifvit fulltecknad. Lika stort intresse för företaget hade lagts i dagen i Arvika, där äfven afsevärda belopp tecknats. Redan samma höst hade därför styrelsen kunnat gå i författning om anskaffandet af en lämplig båt, hvarvid valet fallit på en liten hjulångare "Anders Knape" (1), som varfvet i Motala åtog sig att öfverse och iordningsställa.

Under tiden beslöt stadens myndigheter att låta reparera våghuset, hvilket varit alldeles förfallet, samt låta utlägga en ny träbrygga, ett stycke norr om gamla stenbryggan, där ångbåten kunde lägga till. Hela vintern och våren talades det sedan endast om den nya ångbåten och undrades om den snart skulle kunna öppna sina turer, samt "om den skulle få svårt med sina stora skofvelhjul att kunna svänga in i viken utan att välta". Ändtligen i slutet af april kunde Åmålstidningen meddela sina subskribenter den intressanta nyheten, som kommit den till handa "med sista torsdagsposten", att ångbåten låg färdigrustad på varfvet i Motala och afvaktade endast första öppet vatten för att börja sina turer upp igenom vattendragen. I sitt nummer för onsdagen den 12 maj kunde bladet ytterligare meddela, att "Anders Knape" kunde förväntas redan vid slutet af veckan, att den var af trä samt försedd - hvilket man redan visste - med hjulhus på båda sidor, och att styrelsen beslutat att den hädanefter skulle benämnas Arvika.

Men lördagen kom utan att någon ångbåt syntes till i viken och äfven flera lördagar efter denna. Hvarthän man än riktade sina "beväpnade eller obeväpnade ögon utåt det våta elementet", förklarade tidningen, hade man icke kunnat upptäcka "några annalkande rökpelare på den vidsträckta vattenytan bortom Örnäsudden". Hvart hade då båten tagit vägen? Hade den stött på grund någonstädes, kanske fastnat i slussarna vid Trollhättan, sprungit läck ute på Vänern eller hade blåsten gripit tag i de stora hjulen och kommit den att kantra? Men ännu fanns ju hvarken telegraf eller telefon, postgången var långsam och man förlorade sig slutligen i fåfänga gissningar. Slutligen kom glädjebudet. Det var fredagen den 28 maj. Solen hade nyss gått upp, då man skrek ute på gatorna att man såg den efterlängtade utanför inloppet. Och nu skyndade skaror af människor upp på Galgåsen, alla spejande utåt Väners vida vatten, som i stilla lugn glittrade så vackert i solskenet, ty enhvar ville vara den första som upptäckte "det stora undret". Ändtligen syntes röken; så framträdde ångfartygets konturer allt tydligare och snart skulle det visa sig om herrar amatörer af segelsporten spått rätt, då de slagit vad om att en sådan tingest till följd af de stora hjulhusen, icke skulle kunna "turnera Fogden" (2), som det hette, utan att taga öfverbalansen och vända kölen i vädret. Men deras elaka spådom kom på skam; ty utan minsta krängning svängde den lilla hjulbåten förbi den farliga Fogden och styrde under åskådarnas oerhörda jubel in i viken. Nu lossades tvänne kanonskott från fören, väckande med sitt dån nejdens alla ekon till mullrande gensvar. Saluten besvarades af stadens kanoner på Galgåsen. Sedan blef det en allmän rusning från åsen till bryggan för att man på nära håll skulle få beskåda "det plaskande vidundret" och få allt ombord förklaradt.

Kapten Söderström hade det ej heller så lätt, då han skulle tillfredsställa en så allmän och ingående nyfikenhet. Icke nog med att man ville veta hvad allting hette, man ville äfven ha reda på hvad det kostade och hvartill det användes. Man kunde tro att hvarenda Åmålit hade sin lilla del i "underdjuret". Men genom sitt lugna, vänliga sätt och sin stora beredvillighet att lämna upplysningar lyckades han genast att vinna publikens gunst och få en vacker eloge i Åmålstidningen, och småningom fick han så mycket andrum att han kunde börja lossningen. Men undret var så stort och kunskapstörsten så omättlig, att han fick genomgå samma pärs en längre tid framåt hvarje gång han lade till vid Åmåls nya brygga. Stadsborna hade faktiskt fått flera nya högtidsdagar i almanackan, då de regelbundet togo sig ledigt för att få beskåda ångbåten och höra efter "hvad den förde med sig!"

Emellertid hade det varit en stor villfarelse af de besökande om de föreställt sig att en resa med den lilla hjulbåten vore någonting ännu mera bedårande, när blåsten grep tag i den ute på sjön, än att promenera omkring på dess däck, när den låg förtöjd vid bryggan. Äfven på den korta distansen mellan Säffle och Åmål (3) kunde nämligen en sådan tur vara högeligen obehaglig. I ett bref till en nära anhörig ger min mormor en realistisk beskrifning öfver en resa med nämnda båt hösten 1849. Hon hade hälsat på hos sin syster på Stömne och befann sig på återväg till sitt hem i Åmål. "Vår resa", börjar hon brefvet "var just inte så rolig, må du tro. Efter att ha lämnat Stömne, som du minns vid middagstiden, kommo vi till Säffle - Elli (4) och jag kl. 9 om afton. I sällskap hade vi en gammal fru, som hette Weman, syster till major von Heland. Hon var från Stockholm och skulle till Motala, men ville först hälsa på släktingar på Näset, samt en mansell Henriksen från Christiania, som skulle flytta till Baldersnäs, och en mängd Herrar. Det var mycket kallt, endast i matsalongen kunde man härda ut i kylan. Vi fingo ock ligga där, för där var varmt, tack vare kaptens godhet. Den hör eljest fruntimren på båten till. Natten gick bra, men om morron började det blåsa rent ohyggligt; jag blef först så illa sjuk, att jag aldrig kan beskrifva det. Båten krängde som ett nötskal. Så blef Elli sjuk, och äfven mansellen. Vi lågo på hvar sin bänk och kräktes! Aldrig trodde vi att vi nån'sin skulle komma fram med lifvet. När vi ändtligen kommo in till Sta'n voro Hilda och mina gossar nere och togo emot oss. Men jag var då så usel att de knappt kunde släpa mig i land och upp till mitt hem samt lägga mig till sängs. Och där låg jag sedan som ett strandvrak hela den dagen och kräktes illa, så snart jag satte upp hufvudet. Äfven dagen därpå gick det rundt för mina ögon ..."

Så svårt var det att med den lilla ångbåten ta sig förbi Busarne (5), när sydvästen vräkte på utifrån sjön. Att lägga märke till är äfven att de fem milen från Stömne till Åmål togo icke mindre än 9 timmar i anspråk samt att den omkring fem fjärdingsväg långa distansen mellan Låka och inloppet till Åmålsviken torde vid nämnda resa kräft halfva denna tid. Så att fort gick det icke heller. Vid mörker och svår dimma var det för öfrigt omöjligt, för hvilken större båt som helst, att taga sig in genom inloppet, emedan utkiken på det långa afståndet icke kunde skönja gamla kyrkan, som var enda inseglingsmärket. Och under sena vårar ställde sig saken ännu svårare genom den myckna packis, som hopades i inloppet, hvilken understundom tornade upp sig till "riktiga isberg". I mars 1850 infunno sig ett par personer på Åmålstidningens redaktion för att bestyrka sanningen af detta "under". Dagligen under en veckas tid hade de observerat det genom sina kikare, och sett huru isbergen flöto omkring utanför inloppet, stundom höjande sig flera famnar öfver vattenytan. Ehuru redaktionen ställde sig något tvifvelsam i fråga om trovärdigheten af deras märkliga upptäckt, ville den likväl icke alldeles förneka riktigheten af deras observatorier, hvarför den offentliggjorde densamma, i den förhoppning, att "undret" observerats äfven annorstädes vid sjöns stränder, så att man kunde få konstateradt att flera famnar höga isberg verkligen existerade ibland på insjöarna i Södra Sverige!

Någon sådan notis hördes dock icke af hvarken detta år eller något af de följande - åtminstone blefvo de icke offentliggjorda. Däremot dröjde det icke länge innan de svårigheter, som mötte vid inseglingsen i viken, kommo att på allvar dryftas af de makthafvande, hvilket, när allt kommer omkring, kanske innerst afsetts af observatörerna med deras förmenta upptäckt. Resultat af dessa öfverläggningar gafs till känna på nyåret 1852, då ett anslag vardt beviljadt till ett fyrtorn på ön Fogden, utanför inloppet och entrepenadauktion angående uppförandet utlystes. Arbetet tog omedelbart sin början och det bedrefs med sådan fart att fyren kunde tändas redan den 15 sept. samma år för att sedan lysa under hela seglationstiden hvarje natt, från skymningens inbrott till full dagning. Och nu blef fyren på Fogden ett nytt "under", som stadsborna icke underläto att taga i betraktande vid sina utfärder under lugna augustikvällar, helst när månen spred sitt förtrollande skimmer öfver viken.

Lysapparaten var fullt modern för sin tid. Lampan var en större Siderallampa, ställd i en sexkantig lanternin, 18 m. öfver vattenytan. Den skulle tjäna till ledning icke blott vid inseglingen i Åmålsviken, utan äfven för de seglare, som ärnade anlöpa Tösseviken eller befunno sig på ingående till Byälfven.

Det första "under" jag själf erinrar mig fått skåda var intetdera, af de nu nämnda, utan ett ännu större, som visade sig på himlahvalfvet, nämligen solförmörkelsen den 27 juli 1851. En så total förmörkelse af solen hade icke, skref Åmålstidningen, förekommit i mannaminne. Och den sensation, den väckte var ofantlig. Liksom öfverallt annorstädes, hade man beredt sig därpå genom att svärta glasbitar med rök af näfver eller sticka hål med en synål i ett spelkort, på det att ens ögon icke skulle taga skada.

Enligt almanackan skulle fenomenet börja visa sig kl 1/2 3 e. m. och väl en timme dessförinnan stodo fullt af nyfikna på torget, medan andra klifvit upp på stegar och bodtrappor, enhvar med sin rökta glasbit eller spelkort i handen beredd att se upp "mot dagens strålande stjärna". Själf hade jag min ståplats vid norra ändan af nedre bron. Och hvad fingo vi icke skåda! Ett sådant under mellan hemmel och jord hade min fantasi aldrig drömt om. Efter en stund blef det midt på ljusa sommardagen så mörkt som i den svartaste natt. Ja, det var ju natt. Stjärnorna tindrade. Glasbiten, som min mor satt i handen på mig med sträng tillsägelse att använda densamma, hade jag i häpenheten totalt förgätit. Men jag hade icke heller behöft den, då jag icke vågat se så högt upp som till solen. I stället tittade jag så mycket mer omkring mig på jorden och människorna och undrade om mörkret någonsin skulle ta slut, och hur någon fått veta att det skulle bli ljust igen.

Hvad man hade mycket att tala om den kvällen. Någon af våra grannar hade berättat, att kreaturen, som befunno sig ute på bete på stadsjordarna, af sig själfva lämnat sina beten, när det börjat skymma på, förmodligen i den tro att det var kvälldags, och ställt kosan hem mot staden. Något år senare läste en kvinnlig släkting högt ur Åmålstidningen en artikel om solförmörkelsen, hvilken jag på gamla dagar lyckats återfinna, och kanske detta är orsaken till att jag, ehuru jag blott var fem år gammal, minns själfva läsningen, fastän jag icke kom ihåg något om innehållet. Artikeln går i den högre stilen.

"Ögonblicket var både hemskt och högtidligt", börjas den. "Himlahvalfvets egna, besynnerliga färg, stjärnornas synliggörande, det dystra mörker, som månens skugga bredde öfver naturen, det fullkomliga lugn och den stillhet i luften, som därunder uppstod, djurens och fåglarnas oro och ängsliga beteende, liksom hade de blifvit öfverrumplade af en häftigt inbrytande natt, allt visade ett skådespel, lika storartadt som underbart och ovanligt o.s.v."

Sex år senare, när den stora kometen visade sig på himlahvalfvet, förhöll man sig mera indifferent. Man hade hunnit bli blaserad i fråga om "under i naturen". Lokaltidningen inskränkte nu sitt omnämnande till en kort notis, tydligen hämtad ur ett annat blad. Endast ute bland de små fattigstugorna på Örnäs, där "Stjärnstedtskan" gått omkring och predikat, att undret bebådade världens snara undergång, togs saken mera allvarligt.

Ångbåtstrafiken på vattendragen till Arvika hade visat sig öfverträffa äfven de högsta förväntningar, hvarför man snart fann att det inköpta underverket var alldeles för litet för att kunna fylla trafikbehofvet. Ett nytt bolag bildades därför våren 1851, hvilket inköpte ett "propellerjärnångfartyg", och en dag i slutet af juli 1851 inlöpte det för första gången i viken. Äfven nu stod Arvika måladt i fören (6), och när det lade till vid bryggan var äfven min ringhet med bland åskådarna. Mycket folk var i rörelse, dock, efter hvad jag sedan hört, på långt när icke så många människor som då "gamla Arvika" gjorde sin första entre, ehuru det äfven nu fanns åtskilligt, som var ägnadt att reta nyfikenheten. Redan att ett fartyg af järn kunde flyta på vattnet var konstigt och ännu mera att hjulen sutto i aktern och detta så djupt att man icke kunde se om det var ett eller två. För att gifva allmänheten ett osökt tillfälle att få en sakkunnig lösning på dessa gåtor, utan att lossning och lastning därigenom stördes, anordnade ångbåtsbolagets styrelse torsdagen den 24 juli kl. 11 f. m. en utfärd till Trollön och Vingershamn. Återkomsten ägde rum klockan 10 på kvällen. Inklusive sexan, som serverades ombord, kostade biljetten 2 Rdr för dam och 2 Rdr och 12 Sk. för herre. Båten var vid afresan fylld till sista plats; många fingo icke komma med, bland dem författaren, utan fingo nöja sig med att vifta på stranden. Befälhavaren på den nya båten, löjtnanten vid Kungl. flottan A. V. Zethelius, en elegant och käck sjöofficer, blef genast mycket populär, ehuru han var en ganska stram herre, när han stod på kommandobryggan. I umgänget med passagerarna var han däremot artigheten själf, trots deras, mer eller mindre orimliga frågor, som surrade i öronen på honom framför allt om det "underliga akterhjulet".

De ordinarie sommarturerna voro denna tid:


                Från Göteborg    söndag  kl.  7 f.m.
                 "   Vänersborg    "     "   10 e.m.
                 "   Åmål          "     "    8 f.m.
                Tisdag öfverliggning i Arvika
                Från Arvika      onsdag  kl.  7 f.m.
                 "   Åmål          "     "    6 e.m.
                 "   Vänersborg  torsdag "    7 f.m.
                Till Göteborg      "        sent på kvällen.
                Fredag och lördag öfverliggning i Göteborg. 


Turen från Göteborg till Arvika, eller vice versa, tog alltså tvänne dagar i anspråk.

Under höstmånaderna voro turerna ej så regelbundna, då de ofta måste ändras till följd af regn eller tjocka. Äfven mörkret var hindersamt innan det blef fyrar i Vänern.

Ångbåtskontoret i Åmål, stort som en "lekerstuga" (7) och uppfördt af tunna bräder, låg ett stycke nedanför gamla kyrkan. Ett smalt prång mellan skyhöga staplar af plank eller pitprops ledde därifrån ned till "Nya ångbåtsbryggan", ytterst på udden. I kontoret residerade vågmästarens och ångbåtskommissionärens Petter Larssons faktotum, vågskrifvaren Carl Fredrik Thorin.

Jag känner ännu taggen sticker, då en främling med ett försmädligt grin kallade min lilla idylliska födelsestad för "Åmålshållan", som "låg i en grop", och dess aktningsvärda borgare för "kältringar" (8). Nekas kan ju icke heller att många hus i staden voro ruskiga att skåda, att renhållningen icke var den bästa, att invånarna, isolerade som de voro en stor del af året, icke kunde i allt följa med sin tid, icke heller förstodo att pietetsfullt bevara sitt arf från det förgångna, som förtjänat att bevaras, eller söka försköna det fula i det nya och skona det gamla som fördärfvades. Men å andra sidan, hur ringa voro icke de medel, som för dylika ändamål stodo till förfogande och hur förändradt har icke nu allt blifvit. I den 1901 afbrända norra stadsdelen ha flera vackra två och trevånings stenhus blifvit uppförda. Äfven i de andra stadsdelarna ha flera vackra byggnader efter hand tillkommit, såsom Samskolan, Sjukhuset, Folkskolan, det stora Stadshotellet, Ålderdomshemmet och Badinrättningen. Ån är numera till hela sin längd försedd med kajer af huggen sten och omgifven af vackra planteringar. Äfven kyrkbergets fula sluttning mot staden och den kala Galgåsen ha inklädts med vackra, lummiga planteringar.

Sandlyckan - såsom förut är nämndt en del af Åmulabackens urgamla marknadsplats - hvilken af min far förändrats till trädgård, hvarvid jag en höst hjälpte till att packa upp och plantera de späda telningar af olika slags löfträd, som uppsändts från Göteborgs trädgårdsförening, och hvilka nu som lummiga träd skyla den fula bergväggen mot väster - utgör nu en bebyggd del af staden. Det var, som vi minnas af det föregående, något som Anders Amelberg så ifrigt förfäktade för nära 200 år sedan. Och söker man sig ut i stadens omgifvningar, öfverraskas man icke minst vid inträdet i den vackra, välordnade parken på Örnäs och de rent af bedårande utsikter, man har därifrån en stilla sommarkväll. Med ett ord, af den "smutsiga illaluktande kåkstaden", som det stod att läsa om Åmål i en af hufvudstadens tidningar på 1870-talet, har faktiskt blifvit en af landets vackraste och på samma gång snyggaste småstäder. Och det skulle vara mig ett sant nöje att få visa "undret" för tit:s "Smörlund" (9), sittande i sin karriol och omgifven af den flock vackra damer, han mötte på utresan vid södra tullen. Deras åsyn var då hans tröst, sedan han funnit staden fattig på vackra utsikter, medan bristen i detta fall af en vis försyn blifvit rikligen ersatt i ett annat afseende. Kunde han nu efter 80 år vända åter till jorden, skulle han helt visst komma underfund med att hvarken någon ersättning eller afprutning å någondera sidan vore behöflig, alldenstund staden nu var på god väg att få sig tillerkänd sin på 1850-talet usurperade härledning från latinets Amalia, det är den behagliga, den angenäma, den vänliga! Tack vare renhållningsväsendets kommunalisering och därmed i sammanhang utfärdade förordningar hafva såväl luft som vatten renats. De många illaluktande garfverierna, färgerierna, sämskmakarierna m. m. med ty åtföljande barkkar och bryggor längs ån, äro för länge sedan aflysta. Inga "koparader" med folkonda tjurar få nu marschera hvarje kväll under sommaren genom torg och gator, utställande sina trofeer till beskådande här och hvar på gångbanan, ej heller "okynnesfä" och herrelösa hundar få mera fritt husera som irreguljära trupper. Allt detta och mycket mera har måst vika för den moderna hygienens kraf. Och den fräna stank, som fått en främling att under heta rötmånadsdagar "pjoska med näsan", känner man ej mer. Därigenom har ock, som vi vilja hoppas, doktor Segerstedts farliga miasma nödgats retirera för alltid från dessa nejder.

Lifvet och rörelsen i staden ha på samma gång fått en annan prägel än förr i tiden. Förr var det hamnen, kan man säga som var det centrum, hvarom allt hade sin rörelse. Här väntade man sina ankommande fränder och vänner, hit följde man dem vid deras afresa, viftande på bryggan tills ångbåten "hunnit bortom den sjunde dykdalben". Där är det nu mera tyst. Några stångjärns- eller planklass slamra icke längre under sin väg dit ned öfver knaggliga gator, ej heller hör man dånet af "plankskotten" eller tackjärnsbottnarnas instufning i järnbodarna. Järnbärare, skutbyggare, skutskeppare, skutebåtsmän ha längesedan försvunnit därifrån. Strömmen af resande går nu i stället åt väster, till järnvägsstationen. Här är det nu "stinsen", som öfvertagit den gamle vågmästarens och ångbåtskommissionärens roll och "som vet allt och bestyr allt". Där borta var det förr i tiden, som man icke väntade sig få se något annat än om åskan vore i annalkande i "Kottehåla".

Men om det blifvit tystare vid de gamla våghusen, hvilka för öfrigt nu till största delen försvunnit, är det så mycket lifligare inne i stadens centrum. Äfven på en het sommarsöndag ses folk i rörelse. Att så icke alltid var fallet för en femtio, sextio år sedan minns jag fullväl. Det var en söndag i juli månad 1862. Staden föreföll vara utdöd. Ett antal "Amalekiter" hade med ångbåten Åmål befivit sig ut på en lusttur till Trollholmarna. Och det behöfdes icke mera för att staden skulle synas folktom. När jag vid sextiden på eftermiddagen kom att se ut genom fönstret, kunde jag icke upptäcka några andra lefvande varelser på torget än brukspatron Åbergs kalkontupp, handlanden Carl Lidströms lilla hund "Surre" och, last but not least, herr Lars Svensson, med sin lilla hund Nil i andra ledet, stående på handlanden Gösta Kjellins bodtrappa, det längsta afstånd, på hvilket, denna trogna gårdvar aflägsnade sig, äfven då boden var stängd. Från denna mera upphöjda plats kunde han nog på en hvardag äfven ta yttervärlden i betraktande, men då kunde man också vara viss på att det var tomt på kunder i boden. Okynniga skolpojkar gjorde narr af honom för det han var snål på sötsakerna, man köpte. Men jag säger som skalden med någon travestering:

              Visst tålte han något att skrattas åt,
              Men mera att hedras ändå.

Vi närma oss nu det sista undret, det stora och märkliga undret, som just åstadkom alla dessa förändringar, vi ofvan ha bevittnat.

Efter ett kortvarigt uppsving på 1850-talet hade rörelsen i staden tynat af och utvecklingen i följd däraf afstannat. Det hela visade tydligt tendens att vilja allt fortfarande sacka efter. Invånarantalet höll sig oförändradt, år efter år. Efter handelskraschen i början af 1860-talet kunde man befara att den lilla ökning, som ägt rum under de närmast föregående åren, snart skulle utjännas och minskning åter inträda. Handel och rörelse voro som förlamade. Fraktfarten med järn- och trävaror på Vänern, stadens af ålder förnämsta näringskälla, hade sinat ut, sedan det ena bruket efter det andra nedlagts. Äfven den tilltagande landthandeln hade gjort intrång. Mera framsynta personer i samhället insågo klart att den tid icke kunde vara aflägsen, då det skulle bli en ren fördel för staden att, liksom Skanör och Sigtuna, få komma under landsrätt, på det att utgifterna skulle kunna något nedbringas.

Då hände det stora undret. Det skedde en vacker sommardag i nådens år 1872. Den nye öfveringenjören och på samma gång verkställande direktören för Bergslagernas järnvägsbyggnad, friherre Abraham Leijonhufvud var anländ till staden. Han befann sig på resa genom de trakter, där den tillärnade järnvägslinjen till Bergslagerna skulle gå fram och beslöt göra ett kort uppehåll i Åmål för att närmare studera belägenheten där. För att sätta honom i närmare kontakt med de ledande viljorna inom kommunen inbjöds han af patron Unman på middag ute på hans vackra Nygård, dit äfven "några mera inflytelserika personer" inviterats, på det att de måtte få tillfälle att söka vinna hans sympatier för järnvägslinjens framdragande i stadens närhet samt, om möjligt, få den stora reparationsverkstaden dit förlagd, hvartill Säffleborna, trodde man, hade försteget.

Emellertid förflöt middagen utan att någon af sällskpaet kom sig för med att bringa frågan på tal. Det var bäst att gå försiktigt till väga, tyckte man å ömse sidor. I synnerhet den mäktige baronen uppträdde mycket reserveradt, trots den rikliga förplägnaden, och man skildes åt utan att frågan ens kommit på tal. På hemvägen i den ljumma sommarkvällen hade Petter Larsson, stadsfullmäktiges ordförande och styrpinne, lämnat sig något efter det öfriga sällskapet och, som han hade för vana, "gick han och störade förs sig själf efter vägkanten". Leijonhufvud, som vid det han vände sig om fick syn på honom, stannade och inväntade honom i backen vid Fredriksberg, då han inledde ett samtal om diverse. Uppkomna till vägkorset, där vägen tar af till staden, afbröt Leijonhufvud plötsligt samtalet och frågade, i det han pekade nedåt ägorna vid ån:

"Kan herrn styra om att jag får köpa de där?"

"Det blir kanske nog så svårt", tyckte Larsson. "Man får lättare marken på andra sidan ån!".

"Den ger jag fanken! Den där ska' det vara, den eller ingen!"

Därmed var samtalet slut. Strax därefter skildes man åt. När de räckte hvarandra handen, lofvade Larsson att han skulle göra hvad han kunde åt saken. Själf misströstade han dock att han skulle lyckas, då han visste på förhand att ägarna till de ifrågavarande jordlotterna hållo mycket styft på dem. Men Leijonhufvud önskade honom välkommen till Göteborg så fort som möjligt - "så skulle han genast föredraga ärendet för järnvägsstyrelsen".

När de öfriga i sällskapet gingo hem hvar och en till sitt, voro de inom sig öfvertygade om att frågan redan var afgjord till deras nackdel och att järnvägen skulle gå långt ifrån deras knutar samt att någon mekanisk verkstad hörde till de fromma önskningarna; ty detta hade nog deras konkurrenter, Säffleborna, dragit försorg om.

Dock, "Unverhofft kommt oft"; lyckan kommer, då man minst anar det. Men det gäller att passa på momanget och gripa henne i flykten; ty den det inte gör må aldrig trå efter Fortunas gunst. Tur för Åmåls samhälle var det att gamle vågmästaren var en friare af den rätta sorten.

När han sofvit på saken och tagit sig en funderare på morgonen hade han sin plan färdig. Och klockan hade icke slagit sju, innan han var ute på språng för att söka upp de olika lottägarna, hvilkas namn och bostad han som gammal Åmålsbo kände på sina fem fingrar, utan att behöfva fråga någon därom, då han lätt kunnat väcka misstankar. Redan vid middagstiden hade han i sin innerficka på rocken villkorliga köpeaftal med dem samtliga. En klok affärsman, som han var, hade han icke heller knusslat på anbudet, utan bjudit 700 kronor öfver lag för tunnlandet, eller dubbelt så mycket som då var det gängse priset. Utan att nämna ett ord för någon om sitt ärende - säljaren hade förbundit sig att icke omtala saken för någon, vid risk att, om så skedde, den skulle anses förfallen - steg han vid sextiden om kvällen ombord på sin ägande ångbåt Åmål och reste till Göteborg och två dagar senare föredrogs ärendet inför styrelsen, då köpeaftalet godkändes. Därmed hade Åmål fått järnvägen inpå knutarna och på samma gång den mycket åtrådda stora reparationsverkstaden, för hvilken just de inköpta ägorna voro utsedda till tomtområde.

Under tiden hade emellertid konkurrenterna i Säffle icke heller legat på latsidan. Det hade dock dragit något längre ut med ärendet hos dem, då där voro flera intressenter, som skulle diskutera och besluta i saken. Slutligen hade de lyckats ena sig om att hembjuda järnvägsstyrelsen fri jord för alla dess byggnader, om den ville förlägga verkstaden till Säffle. Öfvertygade om att de nu hade lyckan i handen valde de en deputation med majoren David Lilliehöök som ordförande, hvilken fick i uppdrag att uppvakta vederbörande i Göteborg för att framlägga deras generösa anbud. Då mötte deras ångbåt Arvika, med de deputerade ombord, när den löpte in genom bron i Vassbotten, ångaren Åmål på uppresa. Bredvid kaptenen på kommandobryggan stod hans broder, gamle vågmästaren, trygg och säker som vanligt. Då han fick se Lilliehöök på den mötande ångbåtens kommandobrygga glimtade det till i ögonvrån. Och med skalkaktig min drog han upp ett större kuvert ur innerfickan, med hvilket han vinkade åt honom, då de passerade förbi hvarandra. Däri låg innelykt den stolta trofe han vunnit: det eftersträfvade aftalet med järnvägsstyrelsen, vederbörligen godkändt och bevittnadt. Saken var klar. Åmål hade fått sin järnväg.

Från dessa dagar, då den stora segern vanns, man kan säga på förfallets rand, är det som staden kan räkna sin nya æra. Blir nu äfven frågan om den nya hamnen, som den förbundit sig att bygga, lika säkert och framsynt löst, så att det nya "undret" icke får försämra de fördelar, som det gamla skänkt den, vill det synas för en aflägset boende bedömare, som om Magnus Beckemans stolta framtidsdröm om "Dalslands endesta stad", har all utsikt att förverkligas. Må man då icke glömma att tacksamt erinra sig den man, som tog det afgörande steget på det rätta spåret.

Inlagt 1996-01-12,