Nöjen och tidsfördrif i slutet af 1800-talet.

NÖJEN OCH TIDSFÖRDRIF I SLUTET AF 1800-TALET.

Ett omtyckt nöje i gamla Åmål voro "picknickerna" eller utfärder i det gröna, då flera familjer sammanslöto sig om välfägnaden. Färden ställdes vanligen öfver viken till Meteberghålan, Kilsviken eller Årbol, någon gång till lands åt Lugnet, ett stycke ofvanför Nygårdskvarn eller till Kotten. Den i stora spånkorgar medförda "förningen" bestod, utom "sexan", af kaffe, som kokades bakom någon passande stenhäll, saft samt till bådadera dryckerna mycket "dopp", limonade gazeuse, gingebeer - ett slags ingefärsdricka - och, icke sämst, hembryggd sockerdricka. För de äldre herrarnes räckning medfördes arrakspunsch till 40 Sk. B:co buteljen samt soda- eller seltersvatten, de enda läskevatten, som den tiden funnos i handeln och som förvarades i flaskor, med botten som en spetskula, till följd hvaraf de ej kunde stå utan måste ligga.

Under det att man väntade på sexan roade sig ungdomen med att "springa sista paret ut", "kurra gömma", "krans och lyra" och andra friluftslekar, medan de äldre herrarne sträckte ut sig i gröngräset, diskuterande dagens stora fråga: "den nya näringspolitiken", som genom att uppmuntra landthandeln hotade småstäderna med fullständig ruin. När matbudet kom voro de diskuterande ense därom att ingenting kunde vara galnare. "Nej! tacka vet jag förr i tiden", tyckte man, "annat var det då"!

"När potatisen var kokad" intogs sexan, då damerna började med att dricka herrarne till i "rosenliqueur", hvarpå herrarne svarade i "pomerans eller kummin". Hemresan i båt från Kilsviken öfver den lugna vattenytan, i hvilken fullmånen speglade sig, hör till mina vackraste barndomsminnen från dessa nejder.

Årbols brunn hade ej längre sin forna dragningskraft. Dess glansperiod hade varit i århundradets början. Frekvensen af brunnsgäster hade då varit så stor att de haft svårt att finna spiskvarter i staden. Dess bättre tid var dock icke helt förbi. Sedan apotekaren i staden, C. A. Weinberg, på 1840-talet öfvertagit den på arrende af ägaren, herr P. Ryss, hade den gjort ett nytt uppsving. Man färdades dit antingen åkande eller med båt öfver norra viken och genom en nästan igenvuxen å, bekant för sina vackra näckrosor. Afståndet från norra tullen är vid pass 3 km. Liksom på 1700-talet började brunnsdrickningen tidigt på morgonen, hvarför brunnsgästerna, af hvilka flertalet bodde i staden, måste vara uppe i första ottan för att icke försumma bönen. Men det var tidens sed att ej vara bortskämd och minst i fråga om bekväma kommunikationer. För oss småfolk - ty äfven barn skulle vara med om att "rensa magen" medelst det hälsobringande vattnet - var därför brunnslifvet allt annat än nöjsamt, då vi fingo traska vägen till fots både dit och hem. Som uppmuntran fingo vi lof att följa med dit ut på en roddtur någon söndagseftermiddag, då det var bal. Den stora brunnssalongens tak och väggar, brunerade af tiden, voro vid sådana tillfällen klädda med girlander af lingonris och vilda blommor.

För äldre herrar, som funno det för besvärligt att hvarje morgon färdas ut till brunnen, hade apotekaren anordnat en filial i Brantenbergska trädgården, midt emot apoteket (1), där de hade tillgång äfven till flera artificiella mineralvatten, såsom "Stålpyrmonter", Eger, Dreiburger, Saidschützer- och Kisingenvatten och kunde om kvällarna få roa sig med ett parti käglor, under inmundigande af ännu mera lifgifvande fluida.

Ett annat "hälsonöje" denna tid var "spatserandet". Man spatserade åt olika håll. Äldre herrar hade vanligen sin väg genom södra tullen; deras mål var "Ekmans tall", icke långt från Mörtebol. Det yngre släktet ställde gärna sina steg till Örnäs, där åtskilligt fanns att beskåda, såsom de under byggnad varande fartygen och fiskarne som drogo not. Efter en uppfriskande klunk ur den klara kalkkällan ställdes hemvägen förbi Petter på backen och det ofullbordade tullhuset vid södertull, hvars tomma fönstergluggar och kala, af ålder och stormar snedvridna takröste tecknade sig spöklikt mot den sena kvällshimlen.

Åt väster brukade promenaden utsträckas till Stupekulle eller Nygårds kvarn. Under kvarnrännan där hade man ett tillfälle att få uppfriska sig med ett bad efter det heta solgasset på landsvägen. I ett litet, mörkt prång, öppet för allmänheten, fick man nämligen gratis ta sig en härlig dusch. Man kunde äfven ro från staden direkt upp till fallet och på återvägen öka nöjet genom att plocka ett fång näckrosor (2).

När bär och frukt började mogna om hösten utsträckte vi yngre gärna vår promenad till Nygård, där alla skolpojkars vän och farbror, patron E. V. Schweder - en originell gammal hedersman - residerade, i vår föreställning som enväldig monark. Vi ägde där full frihet att taga för oss af en välskött trädgårds rika skatter, så mycket vi orkade stoppa i våra magar - men intet mera. Vi fingo äfven leka "tjuf och fasttagare" i hans rymliga logar, lador och "tramphus". Sommaren 1846 hade hans trädgård haft en särskild dragningskraft äfven för den äldre generationen, genom "det mirakulösa alster på hortikulturens gebit", som han lyckats frambringa genom att inympa en äppelgren i en rönnbärsstam. Samtidigt som apelgrenen bar mogna frukter voro trädets öfriga grenar fullsatta med stora rönnbärsklasar; något i sanning myckt märkligt, utbrister Veckobladet, efter att ha beskrifvit miraklet.

En annan märkvärdighet af samma slag, som äfven mycket beundrades, var doktor Segerstedts bananväxt, "Musa Rosaceæ", hvars blomstängel utvecklat sina sköna blommor. Den ansågs som en så stor raritet att den uppsändes till Vetenskapsakademien, hvarefter dess ägare aftackades i Posttidningen, som uttalade sin förvåning öfver att det lyckats honom att förmå denna exotiska växt att slå ut i blom så högt upp i norden.

Äfven flera vinternöjen funnos att välja på. Utom julkalasen, som skulle erfordra sitt eget kapitel, anställdes publika baler af olika slag: baler med slädparti, barnbaler, baler i grannsocknarna. De större balerna ägde för det mesta rum på rådhussalen eller i fabrikör J. A. Ljunggrens "eleganta salong" i hörnet af Kyrkogatan och Lunnegatan. Här brukade också "komedien" ta in, när den, innan teaterhuset uppförts, hedrade staden någon gång med sina besök.

Af balerna voro Oskarsbalen och "Lussebalen" de mest frekventerade. På den förstnämnda föreslog borgmästaren "i högstämda ordalag" den sedvanliga skålen för konungen, som dracks i champagne, hvarefter publiken sjöng folksången unisont. Första gången "nya folksången" uppstämdes i Åmål var på Oskarsbalen 1846. Under vintermånaderna anställdes vanligen af enskilda arrangörer subskriberade danssoireer "under aktningsvärda direktörers uppsikt", som det stod i annonserna. Och ville någon tråda dansen ännu oftare, hade han tillfälle därtill genom att fara till Skog i Gillberga eller till Säffle och Krokstad. På de större balerna exekverades musiken af "medlemmar af Wermlands Kongl. regementes hoboistcorps". Eljest var det gemenligen Knapen, en liten torr, snusig gubbe, till yrket snickare, som ersatte dem med sin fiol och på samma gång stampade takten (3). En af hans kadriljer blef emellertid mycket populär och är det kanske ännu. Den gick länge under namnet "Knapens testamente" och ansågs vara hans egen komposition. Men hans förmåga att fabricera något annat än af trä tror jag icke blifvit honom beskärd. Allt han spelade var nämligen efter gehör. Åtskilligt talar för att så äfven var förhållandet med hans kadrilj. Jag vill visserligen minnas att jag hörde som barn af någon musicus ex professo att den skulle ha komponerats af ingen mindre än "Svenska tonkonstens fader", kongl. kapellmästaren Johan Henrik Roman, hvilken på 1740-talet lär ha befattat sig med att skrifva dansmusik vid furstliga personers bröllop, för assembleer på hofvet och de soireer, som den högre societeten arrangerade på riddarhuset. Om så är förhållandet, vore det ju ej så underligt om samma tongångar, som animerat hofvets damer och kavaljerer, skulle hundra år därefter, fastän framlockade ur den olärde spelmannen "fela", förtjusa den lilla landsortstadens enkla borgarfolk (4).

Bland stadens nöjen intog musiken, liksom i den tidens andra småstäder, ett framstående rum. Hösten 1846 bildade några "tongifvande" herrar ett "Sällskap", där sång och musik tidt och ofta exekverades. Äfven i hemmen idkades mycken musik. Musiklifvets centrum låg i många år hos organisten, fabrikör L. Högdahl, hvilken lämnat efter sig ett varaktigt minne af sitt intresse för den ädla tonkonsten och dess idkare genom den fond, han stiftat af sina under många år intjänade löner till förbättrandet af organistens aflöning m. m. En annan musikälskare var handlanden och vågmästaren Svante Ödman, hvars hem äfven var ett tillhåll för musikens vänner, hemmahörande såväl som främlingar. Framför allt var han alla kringresande konstnärers "välvillige patronus". Gällde det att ställa till rätta för dem, bereda dem framgång och skaffa dem en angenäm tillvaro under deras vistelse i staden, skydde han intet besvär. Han trakterade själf med erkänd skicklighet flöjt. Hur det lät, när han blåste på sitt instrument, har jag intet minne af. Men hans svarta flöjt af ebenholts med silfverbeslag lyser ännu för mina ögon.

När ett resande teatersällskap anlände till staden, var hans första problem att söka skaffa det en lämplig lokal för dess prestationer, då det ännu icke fanns något teaterhus, och det nästan var omöjligt att få hyra någon i privat ägo, som finge apteras för ändamålet. Ofta hade detta också misslyckats, och Åmålsborna måst finna sig i att de resande konstnärerna passerat deras näsa förbi. Då i början af juni 1847 den i våra teaterhäfder bekante diektören J. F. Smitt anmälde sin snara ankomst till staden och hans program föreföll lofvande gjorde Ödman de mest förtviflade ansträngningar att skaffa honom någon lämplig lokal. Äfven i staden var intresset allmänt. Man hade icke sett en "komedi" där sedan 1833, då direktör Berggrens trupp spelat några gånger, därvid bland andra den, genom August Blanchs berömda lustspel "Ett resande teatersällskap" sedan så ryktbar vordne aktören Erasmus Peter Sjövall uppträdt som onkeln i komedien "Kusin Benjamin från Polen". Slutligen lyckades det Ödman och en hans vän att beveka fabrikör Ljunggren att ställa sin stora sal till förfogande. Men om denna vår lång och bred nog, så räckte den icke till på höjden. En upphöjd scen kunde det därför icke bli fråga om, utan måste de uppträdande finna sig i att agera i nivå med spektatörerna, skilda från dem endast genom ett smalt rampbräde, hvarjämte platsen för åskådarna endast kunde göras helt obetydligt docerande. Detta hindrade likväl icke Smitt, när han en vacker sommardag tog den i besittning, att uppföra Eugene Aram, ett af den tidens större skådespel, i 12 tablåer, med kör och kyrkomusik (5). Men för Gud Fader i himmelen och en teaterdirektör, sade man den tiden, var ingenting omöjligt. Den fullsatta salongen blef också utom sig af förtjusning, "icke minst öfver den vackra kyrkommusiken", som lär ha utförts på ett klaver med ackompanjemang af en större speldosa.

När Smitt afrest med sitt sällskap, efter att ha medhunnit ytterligare tvänne större skådespel, fann Ödman rätta tidpunkten vara inne att ställa en varm vädjan till stadens invånare att göra sitt bästa för att afhjälpa bristen af ett teaterhus, ty utan att staden kunde erbjuda ett sådant kunde en teaterdirektör med något anseende icke reflektera på att våga uppträda där. Hans förslag vann genklang. Ett aktiebolag blef, som förut är nämndt, bildadt, aktiebeloppet fulltecknades inom kort, och redan sommaren 1848 stod huset under tak. Det låg uppe i Kungsbacken, midt emot Ödmans-gården. Föga ansenligt, liknade det till sitt yttre en röd lada med många blindfönster. Någon brädfodring hade man ej haft råd att bestå det med och dess inre var det yttre likt. Salongen, delad i en öfre och en nedre parkett, var rymlig nog och kompletterades för öfrigt med en liten läktare i fonden. Men de kala, opanelade väggarna voro icke ägnade att tillfredsställa ens de mest anspråkslösa skönhetskraf. Här och hvar i fogarna stack mossan fram mellan de grofva timmerstockarna. Bänkarna voro smala och omålade och sittplatserna endast åtskilda medelst svarta streck. Rampen var sparsamt belyst af osande oljelampor.

Om någon uppvärmning under den kalla årstiden var aldrig fråga. Trotsande lamposet och det ständiga draget samt om vintern iförda päls och bottforer, tillbragte dock den tidens nöjeslystna Åmåliter, detta oaktadt, mången glad stund i denna anspråkslösa lokal. Om sommarkvällarna var ett teaterbesök ej så besvärligt, hvarjämte spektatörerna, under mellanakterna, från den rymliga altanen utanför schweizeriet i öfre våningen hade den mest bedårande utsikt öfver det månbelysta inloppet till viken, med den tända fyren på Fogden i bakgrunden, medan de smuttade på ett glas limonade gazeuse eller mumsade på mamsell Marie Meijers vidt berömda hallonkarameller.

Teatern invigdes den 17 september 1848 af direktör P. J. Deland, som spelat någon tid i Karlstad och anmodats därom, sedan Smitt, som därom vidtalats, fått förhinder. Huset var utsåldt långt i förväg. Vid biljettförsäljningen, som ägt rum i Marie Meijers konfektbod på andra sidan gatan, hade trängseln varit oerhörd. Delands utmärkta sällskap gjorde, som naturligt var, mycken lycka. Hvarje kväll var det fullt hus. Detta hade helt säkert blifvit fallet en längre tid bortåt, då många familjer på landet, hvilka reste in flera mil för att få se den fina komedien, ännu icke fått sitt lystmöte. Men Deland kunde icke stanna, då han iklädt sig bindande aftal på andra håll, hvilket tvang honom att afbryta sin sejour, då förtjusningen stod på sin höjdpunkt.

Däremot infann sig Smitt med sitt sällskap längre fram på hösten. Det var en mager ersättning, tyckte man. Hans storhet hade betydligt sjunkit i publikens ögon, sedan den fått se Delands prestationer, och han fick därför spela för nästan tomma väggar. Till en del bar han själf skulden därför, genom sina fåfänga försök att vilja öfverglänsa sin rival. Han företog sig nämligen att uppföra sorgespelet Erik den fjortonde (6). Pjäsen väckte en "rättvis beundran genom den onekligen sköna, men också mödosamt utarbetade dialogen", men att sitta i kylan sex timmar å rad för att höra "de sköna verserna" var för mycket af det goda, äfven för den spektakelhungriga Åmålspubliken. När den väntade framgången uteblef tröttnade slutligen Smitt och begaf sig till en annan marknad.

Då gick det bättre för direktör A. Roos, som på genomresa från Karlstad i slutet af februari och början af mars 1849 gaf några representationer. Ehuru han, okunnig som han var om sin föregångares missgrepp, äfven började sin sejour med att slå på stort genom uppförandet af skådespelet Erik den fjortondes son (7), hvilket afskräckte enhvar, som fått stifta bekantskap med den olycklige prinsens icke mindre olyckliga fader, att besöka hans föreställning, lyckades han dock snart reparera skadan genom att öfvergå till den lättare genren. Med Webers Preciosa och Cramærs Symamsellerna tog han publiken med storm, "för jämngodt spel, lysande och dyrbara kostymer samt utmärkt vackra dekorationer". Ingen af hans sujetter, tyckte Åmålstidningen, fuskade bort sin roll, och några af dem skötte sina partier utmärkt väl, hvilket, som den trodde sig veta, öfven var spektatörernas enstämmiga omdöme. Särskildt herrr Agrell steg allt högre i gunsten.

Efter Roos' afresa hyrdes teatern en tid af "konstmakaren" G. Hornung, som förevisade en "Mekanisk konst- och verldsteater". Där fick man bland annat, åse Napoleons intåg i Paris, Slaget vid Waterloo, En vårmorgon i Schweiz m. m. Men redan vid midsommartiden fick Hornung vika för Roos. Dennes sista sejour hade varit så gifvande, att han beslutat att ännu en gång "räcka lyckan handen". Det skedde nu med Johan Jolins "erkända mästerstycke Verldens dom eller Barnhusbarnen". Och han hade räknat rätt, lyckan följde honom och ännu en gång knep han Åmålspubliken. Trots att brunnslifvet stod i högsta flor, spelade han hvarje kväll för fullt hus. Långväga ifrån kommande landtbor släppte allt hvad de hade för händer i hemmet för att resa in till staden och "se den goda kommedien". I synnerhet hade Mehuls vackra operett Målaren och modellerna en storartad succes.

I "En theaterbiljet till Amalia" från Selma (8) fäller kritiken sitt domslut. "Du var förliden höst", börjar den förmenta brefskrifverskan - "så flitig att uppvakta med notiser från och om Theatern. Jag var då, som man säger, en liten 'landtlolla' och du, såsom varande stadsbo i tillfälle att besöka hvarje spektakel, hade godheten meddela mig din uppfattning af dessa nöjen. Då nu förhållandet är omvändt, är det äfven i sin ordning att jag söker likvidera något af min brefskuld till dig, helst för närvarande Herr Direktör Roos slagit upp Thalias tempeldörrar. Men du får ej af mig vänta något så 'tvärsäkert' och fullkomligt i smak och omdöme öfver Theatern, som du syntes åstadkomma; besinna blott att jag har knappast haft någon annan läromästare häruti än naturen.

Omdömet öfver härvarande Skådespelaretrupp är för öfrigt i allmänhet odeladt till dess stora fördel här å platsen, om också en och annan liten kantighet skulle vara att anmärka vid ett eller annat tillfälle, ty ingenting är fullkomligt.

Här har givits Jolins 'Verldens dom', ett dramatiskt arbete, som man både här och annorstädes gifvit rang, heder och värdighet af "mästerverk", hvilket jag visst icke kan eller vill jäfva. Denna dram är så rik på theatereffekt, att författaren deri riktigt briljerar; mycket och sann moral är ock en af dess starkaste sidor; men mig föreföll det nästan som om författaren alltför frikostigt trakterade med öfverraskningar och skakande situationer. Man hinner ej att rätt hemta sig mellan hvarje ny påkänning, i synnerhet är slutet af pjesen nästan mer än välsignadt begåfvad dermed.

Hvad utförandet beträffar, så vann det flera gånger rätt ljudliga bifall och åskadarne försattes ofta i stormande handgemäng med sig själfva, dock - förlåt min ovana vid språket - detta heter ju applåder.

Herr Blomqvist, som öfverste, var som alltid ypperlig. Men den som nästan mest intresserade mig af de spelande, så var det Herr Sandström, såsom sjöman. Han var i mitt enskildta tycke alldeles förträfflig, sann och naturlig ända till illusion. Jag ville så gerna äfven ha ett ord till beröm åt de öfriga, emedan de förtjente det. Men då det fattas mig resourser och de icke heller behöfva mitt loford mera specielt, så kan det nu göra detsamma. Men skulle jag nu äfven, för att icke beskyllas vara alldeles ensidig, försöka göra någon anmärkning, så för all del tag icke den såsom ett uttryck af allmän giltighet, utan blott som mitt enskildta tycke och således utan anspråk på någon slags auktoritet. Jag skulle nemligen velat se kammartjenaren Aron - det helas onde genius, något mera kacherad, fin och slipad i sitt spel. Jag tyckte han lade sin djupa bofkarakter något mycket på ytan, eller spelade mera i gester, grimacer och blixtslungande ögon, än jag hade föreställt mig öfverensstämma med denna rol. Misstar jag mig, så mycket bättre för den uppträdande. Men hvad jag deremot icke misstar mig i är den anmärkningen, att han måtte söka till att öfvervinna sin alltför stora elasticitet i fötterna.

Något mera värma i den unge målarens spel, då han öfverraskas af sin okända mor och i dialogen med sin fostersyster, hade kanske icke skadat.

Söndagsspektaklet (den 3 juli) var särdeles roligt och utfördes till allas belåtenhet. 'Målaren och modellerna' (9), en gammal bekant af äkta skrot och korn, gafs med sin ypperliga musik på ett högst förtjänstfullt sätt och i synnerhet lyckades Fru Blomqvist (hvilken i parentes sagdt alltid lyckas) att såsom bondgosse från Småland alldeles hänföra publiken, hvarför hon ock blef af densamma på det mest skoningslösa sätt 'beklappad' - mera en annan gång!"

Nästa "Theaterbiljett" är från Selma till Amalia och infördes i tidningen den 17 juli. Selma berättar, hurusom "söndagsspektaklet - Målaren och modellerna samt Den resande studenten eller åskvädret (10) - var egnadt att riktigt muntra och pigga upp publiken. I första pjesen uppträdde utom fru Blomqvist, herrar Sandström och Sundell med stor fördel såsom 'Schmaulänningar', i den sista spelade herrar Blomqvist, Eklund och Sandström, hvilka aldrig skämma bort en god sak på scenen. Herr Blomqvist inropades flera gånger efter spektaklets slut.

Chevalier de Maison-Rouge (11), som gafs dagen derpå, är 'ett af de många blodiga och skakande uppträden, hvarpå franska revolutionshistorien är så rik'. Men denna stora och lysande dram fordrar större resourser i utrymme och dekorationsväg än hvad den lilla landsortsstaden kan åstadkomma. Herr Sandström var bäst. Han var en beslutsam och gentil löjtnant. 'Det uppenbarar sig en sådan säkerhet, trygghet och ett sådant lugn hos denne unge, välbildade skådespelare, att det väl alls icke må förundra någon om jag, liksom mitt kön i allmänhet, känner likasom en ljum vårfläkt(!), dessa en blidare naturs löftesrika härolder, nalkas oss - men tro dock icke allt för nära - hvarje gång han uppträder.

Herr Eklund åter har en sådan organ, att jag blefve sjuk af afund om jag vore karl. Unga mamsell Roos lofvar godt. Hon uppträder redan icke utan talang.

P.S. I vår goda stad är man nu mycket begifven på vatten. Hälsokällan vid Årbol är talrikt besökt af stadsborna. Man borde väl deraf kunna sluta sig till att hälsotillståndet vore mindre godt. Och äfven jag borde kanske sluta mig till brunnsgästernas rörliga skara. Men det får väl slinka öfver denna sommar. Jag ämnar i stället till söndagen försöka kurera min lilla åkomma med några 'brösskarameller' (12).

                                         Din Selma."

Roos hade visserligen haft för afsikt att vid sitt afskedsspektakel denna dag uppföra lustspelet Bröstkaramellerna (13). Men intresset för hans föreställningar var ännu så stort att han uppsköt sitt afsked i tvänne veckor, då det ägde rum med en dramatisk soire med bal på rådhussalongen.

Innan vi lämna åt glömskan Roos och hans utmärkta teatertrupp fordrar rättvisan, att vi äfven nämna något om de "muntra musikanter", tack vare hvilkas biträde det blef honom möjligt att uppföra alla dessa sångspel och operetter. De voro alla medlemmar af stadens musiksällskap, och det bästa af allt var att de biträdde honom gratis. Kärntruppen utgjordes af en stråkkvartett, som hade sitt stamhåll uppe bland grenarna i en jättelönn inne på gården af min fars hus vid Hårskobron, där han låtit inbygga ett litet lusthus, nog stort att kvartetten där fick rum, men dit man endast kunde komma på en lätt stege, som kunde dragas upp i trädet för att de spelande icke skulle ofredas af någon besökande. Utom honom själf, som spelade första stämman, voro de tre öfriga herrarne vågmästaren Petter Larsson, handelsbokhållaren Edvard Lidström och vice organisten och kantorn, samt en af stöttepinnarna i frivilliga brandkåren, Christoffer Kjellin, hvarjämte Svante Ödman var sjäfskrifven flöjtist. Ingen hade väl kunna föreställa sig, att gamle vågmästaren, när man såg honom gå och "störa", i sin ungdom varit musiker och spelat mellanaktsmusik - och allra minst att han spelat andra stämman i något.

Efter Rooska sällskapets afresa blef det stilla och tyst i teaterhuset en längre tid. Däremot spred sig en dag i början af nov. 1849 genom Åmålstidningen den "lika glada som oväntade nyheten att löjtnant Höökenberg kommit till staden och ämnade bjuda publiken på sina "lika originella som öfverallt med odeladt intresse omfattade nöjen".

Knut Erik Venne Höökenberg hade frestat på litet af hvarje här i lifvet. En tid hade han varit officer, men nödgats taga afsked till följd af lamhet i sin vänstra arm. Sedan hade han under några år varit anställd som notisjägare och korrekturläsare i Hjertas Aftonblad samt under en kort tid innehaft befattningen som skorstensfejarmästare i Linköping, hvarefter han sysslat något med "dykningsexperiment" samt undervisat i "underhållande sällskapsnöjen". Då gjorde han sig en dag riksbekant såsom "muntrationsråd, rolighetsminister ex professo, hexmästarnes pappa, undergörare till lands och vatten m. m.". Han var en godmodig, tokrolig, upptågsmakare, hvars ofta nog bisarra ideer mycket senterades af publiken.

Då han första gången uppenbarade sig på Åmåls horisont 1849 beskrifves han i Åmålstidningen som en fyrtioårs man, något satt till växten och tämligen fetlagd samt med ett fylligt, rödlätt anlete. Han härstammade från en gammal adlig Dalbosläkt. Stamfadern, Åke Höök på Nyböle, som har sitt grafställe i Eds kyrka, hade börjat vid Gustaf II Adolfs Blå regemente som musketerare, småningom stigit i graderna till fänrik vid Lifgardet, drabant hos Carl X Gustaf, major för allmogen på Dal och adlats 1689 med namnet Höökenberg. Löjtnant Knut Erik Venne var hans afkomling i fjärde led. Att det var sin gamla fädernebygd, han gästade, då han kom till Dal, kom ej till synes i någon af de många notiser i Åmålstidningen, som hans prestationer gåfvo anledning till (14). Landsmanskapet var också obehöfligt som reklam. Han hade andra sådana i öfverflöd och hade i god tid dragit försorg om att tidningen skulle kunna ösa ur dem efter behag. Redan på tredje dagen efter sin ankomst var han färdig att skörda frukterna af sin reklamsådd på en


                  Stor barnbal med nya muntrationer.

Den ägde rum på rådhussalongen och öppnades med ett "presidentval". Därefter anställdes ett stort "riddarelag", åtföljd af ett "karnevals-, pepparkaks- och konfektbröllop", med tio de allra små näpnaste brudar, utvalda bland stadens flickor, hvilka infördes uti en af "artificiella flygande svanor dragen karusell". En därefter anställd målskjutning med "österländska luftrör" afslutades med arkebusering (!), hvarvid dock ingen led skada utom den stora pappersfigur, som föreställde "den tappre landssoldat".

Balen var besökt af 317 personer, stora och små eller nästan fjärdedelen af stadens hela befolkning. Också var det mera än salongen "med bekvämlighet" kunde rymma, skrifver tidningen med rätta. Munterheten led dock intet men af den oerhörda trängseln, utan hade alla "ogement roligt". Det var som om publiken, skulle man nu kanske säga, blifvit suggererad af Höökenberg.

Och barnen sedan! När han hof upp sin något beslöjade stämma och ropade: "Alla barn i ring!" var det som om en elektrisk stöt träffat den stora barnflock, som skockades omkring honom och hans leksaker. I ett nu stodo de alla som tända ljus lystrande efter hvad komma skulle. Så skrek han: "Ut med ringen!" Hvilket sprittande lif, hvilken stormande förtjusning blef det ej, då musikorkestern på samma gång lät sina toner ljuda.

Utan att göra sig skyldig till öfverdrift kan man påstå, att hela samhället befann sig i fullständig extas. Man härmade honom genom att ropa åt vänner och bekanta, som man mötte på gatorna "ut med ringen!" och man log så godt, som om man ännu befunne sig på balen, då den anropade svarade: "Alla barn i ringen!"

Dagen efter var han färdig med ett nytt trick, hvilket skulle ännu mer öka hans popularitet, om detta varit möjligt. Denna gång lät han inbjuda alla barn, hvilkas föräldrar icke ansett sig ha råd att köpa biljetter till den föregående aftonens föreställning att konsumera de pepparkakor, som blifvit öfver. Dessutom fingo de äfven dela sinsemellan inkomsten af de biljetter som såldes vid detta tillfälle. Min mor har berättat att jag var med på första dagens fest och haft ofantligt roligt. Själf har jag blott ett mycket dunkelt minne af alltsamman. Om hvad som tilldrog sig där, har jag säkerligen fått veta genom hörsägner (15).

Med afslutandet af Höökenbergs sejour och efter de obligatoriska balerna på Oskars- och Luciædagarna trodde man att de offentliga förlustelserna voro slut för året. Julen var ju nära och det var nu hemmets tur att sprida nöje och trefnad åt ung och gammal. Då uppenbarade sig midt under det värsta julstöket en liten underlig man med svartlockigt, starkt pomaderadt hår och en stor muff på magen, i hvilken han ständigt höll sina händer. Det befanns var en ung konstnär, pianovirtuosen Jean Kuhlin, som beslutat hedra staden med sitt celebra besök. Hans konsert ägde rum på rådhussalen den 15 december 1849. Redan vid första numret - Thalbergs bravurstycke: "Grande Fantaisie sur airs russes" - slog han sitt auditorium med häpnad. "Mera halsbrytande passager - därvid likväl hvarje ton tydligt angafs - kunde man icke tänka sig kunna framlockas ur stadens enda piano", skrifver musikkritikern i Åmålstidningen. "Man tyckte sig likasom inandas en ljuf, hänryckande fläkt från den harmoniska atmosfär, som vid fantasiens skapelse säkert omgifvit dess upphofsman." Före konsertens början hade den store virtuosen tillkännagifvit att hans afsikt var att omedelbart efter dess slut fortsätta sin turne. Men bifallet hade varit så enhälligt att han ändrade sin turne och uppsköt afresan dag efter dag. Under tiden omhuldades han i familjerna som en storhet af första rangen och öfvertalades att dröja kvar äfven öfver julhelgen, hvilket gaf anledning till musikaliska samkväm och repetitioner i oändlighet. Afskedskonserten annonserades slutligen att äga rum den 25 januari. För att spara en del omkostnader upplät alla musikers mecenat, fabrikör Högdahl, sin stora sal i öfre våningen af sitt hus. Det publik, som nu kom tillstädes, var visserligen fåtaligare än förra gången, men så mycket mer intresserad. Med oförställdt nöje, skrifver recensenten, njöt den af att få höra Willmers ryktbara Serenade exotique för vänster hand, "med flera andra, om en uppöfvad fingerfärdighet vittnande prestationer".

Eljest var det nog icke på många orter i vårt land, som Jean Kuhlin, under sitt kringflackande lif, rönte så mycket bifall som hos musikens vänner i det lilla Åmål. I Uppsala, t. ex., där musiklifvet stod i flor, hade han några år tidigare kommit af sig redan vid ingången. Ett rekommendationsbref till Erik Gustaf Geijer hade beredt honom den stora förmånen att i hans familj inför några utvalda musikälskare få gifva prof på sin talang. Profvet utföll dock icke så väl som i Åmål. Fröken Ulla v. Heland, som vid tillfället vistades hos sin morbror, skrifver därom: "Det var en vildbasare på pianot! Jag trodde hvarenda sträng skulle gå utaf, så slog han. Konstigt spelte han och grant lät det, men vackert var det inte. Aldrig har jag hört en sådan touche, så hård och skärande. Alla åhörarne skockade sig i förmaksdörren för att se på honom, ty det var verkligen något märkvärdigt. Han slängde med sina händer och fingrar som om han varit besatt. Han spelte ohyggligt svåra saker af Liszt, som vi tröttnade att åhöra. Endast den gode morbror satt så tålig och stilla och höll god min." - Summan af saken var den, att herr Kuhlins musik gouterades ej, och man lät honom äfven på ett fint vis förstå, att det ej lönade mödan ställa till konsert (16).

Men detta var vintern 1842-43. Kanhända hade det lyckats honom att under de följande sex åren, innan han uppenbarade sig på Åmåls horisont, få sin "touche" en smula lenare, tack vare den stora muffen, hvilken han förklarat för sina Åmålsbeundrare skulle haft en öfvernaturlig förmåga att uppmjuka hans fingrar.

Men det hade icke varit värdt för någon främmande konstnär af än så hög rang att störa julkalasens kulinariska utsväfningar. För öfrigt fanns det nog af hemmakonstnärer. Redan annandagen hade de första låtit höra sina prestationer. I tidiga ottan hade de infunnit sig på gårdarna och sjungit Staffansvisan. Men det var icke längre lärjungarnas i storskolan friska stämmor man hörde. Den gamla sedvänjan hade sjunkit ned till ett djupare folklager. Man förstod ock på de hesa, skrofliga "fyllebasarne" att deras ägare allenast hade till syfte med sin sång att samla brännvin eller slantar för att därmed öka sin julglädje under helgen. Närstående melodi, hvilken ej är densamma som den man vanligen får höra, upptecknade jag efter gehör annandag jul 1866. (ej här)

Sedan djäknar och skolgossar icke mera uppehöllo de gamla traditionerna, utan staffanssjungningen usurperats af mindervärdiga subjekt från ett lägre kulturellt skikt, blefvo orden af samma simpla innehåll som andra slagdängor, man hörde om sommarkvällarna ute på sjön, såsom t. ex. "Rullan går på Raskens vind ..."; och "Det va' en gång en konung, som dog för landets väl ....". Fortsättningen: "Det sista ord han sade" o.s.v. är en sådan osmaklighet att den ej kan återgifvas i tryck. Häri ligger nog förklaringen till att den gamla staffanssjungningen alldeles kom i vanrykte.

Efter "staffansgossarne" kom turen till "stjärngossarne". Dessa uppförde liksom de förstnämnde sitt trettondedagsspel för att genom insamlande af några små gåfvor i penningar och matvaror skaffa sig medel till att roa sig och andra ungdomar före julens slut. Deras uppträdande, som skedde på aftonen, var mera städadt. Sedan de erhållit tillstånd att sjunga sina sånger, fingo de inträda i barnkammaren eller köket. Vanligtvis voro de sex till antalet. Tre af dem föreställde de "tre vise männen" från Österlandet och voro klädda i långa hvita skjortor med ett rödt band om lifvet samt bärande på hufvudet såsom kronor pappersmössor, utsirade med guld- och silfverpapper. En af dem var svärtad i ansiktet för att antyda , att han var kommen från Morieland (en förvrängning af Morgenland, Österlandet.) Den fjärde var "stjärnkungen", som hade en dräkt, ännu mera lysande och grann. På en lång stång bar han "stjärnan", hvilken bestod af ett större såll, i hvars midt satt ett tändt ljus, bakom ett öfver sållets kanter spändt oljadt papper, och som var så inrättadt att den hölls i ständig rotation. Den femte föreställde "Judas med pungen". Iklädd en päls, med hårsidan vänd utåt och en strutformig svart pappersmössa, var han narren i spelet, hvilken skulle hålla munterheten vid makt med sina tokroligheter, då han gick omkring med sin stora skinnpung för att insamla gåfvorna. Den sjätte slutligen var kung Herodes, som var utstyrd i yfvigt hvitt skägg, hvit pappershatt och ett träsvärd vid sidan. Deras "julanoter" har jag glömt. Endast orden till tvänne verser sväfva dunkelt i minnet, den ena handlar om kung Herodes, som åker med hästar och vagn till dess han kommer in i Midians land; den andra är stjärngossarnes slutstrof:


              Hafven tack, hafven tack för redeligen skänk,
              Eder skänk skall vara hos Gudi betänkt. 
              Så hafva vi nu en lycksalig god jul ...
                        Goder natt, goder natt!

Troligtvis ha stjärngossarnes trettondedagsspel och "julanoter", liksom staffansgossarnes sång, numera förstummats i min födelsebygd. Liksom många andra sedvänjor och gammaldagsbruk ha de fått vika för en ny tids mera prosaiska åskådningssätt. Men det är icke utan vemod, man försätter sig tillbaka till de flydda tider, då dessa spel och sånger utgjorde en väsentlig del af våra förfäders julfirande.

I pingsthelgen 1850 anlände till staden en teatertrupp, som befanns vara en af de bättre. Dess ledare och förstyre var direktör I. V. Weselius och hans repertoar utgjordes nästan uteslutande af stora skådespel, såsom "Klostret Castro" (17); "Kean, eller den engelske aktören" (18); "Carl Moore, eller röfvarbandet" (19) m. fl. Mera omtyckta af publiken blefvo dock några mindre stycken, som han omväxlade med under sejourens fortgång, såsom "Flickorna på söder" (20), "Fattig på mynt, men rik på kärlek" (21). Han afslutade sin Åmålssejour den 19 juni med Felix Pyat's och Eugene Sue's skådespel "Mathilde eller den onde dæmon" (22). Stadens teatervänner voro utom sig af förtjusning. "Det odelade bifall, hvarmed direktör Weselius och hans trupp uppträdt på andra ställen, där anspråken och fordringarna, till följd af ett oftare erbjudet tillfälle att se skådespelarsällskap, kunna vara större", skriver Åmålstidningen, "har naturligtvis äfven här uttalat sig."

Längre fram på sommaren fingo teatervännerna anledning till ännu större glädje, då den store aktören vid Kongl. teatern i Stockholm Georg Dahlqvist passerade staden på genomresa till Göteborg. Besöket vardt helt kort. Men de togo tiden väl i akt och lyckades öfvertala honom att vid återresan till Värmland stanna öfver hos dem en dag och gifva en "deklamatorisk-dramatisk representation" på deras nya teater. Programmet blef äfven bestämdt. Det upptog:

Carl IX:s dröm i Ridderstads skådespel med samma namn.

Carl XII:s monolog vid Fredrikshald af samme författare, samt

Fritz Sturlers monolog i episoden ur Grefve Herrman von Schaumburg (23).

De förväntningar man gjorde sig, voro sagolika. Föreställningen annonserades att äga rum den 29 aug. 1850. Det tillkännagafs i annonsen att uppträdandet skulle ske i kostym. Alla biljetter kunde anses som upptingade på förhand. En af musiksällskapet redan annonserad konsert blef inställd. Ja, man gick så långt i sin entusiasm, att man totalt för ett ögonblick glömde att den fruktade koleraepidemien spridt sig till Göteborg.

Den store tragikern hördes dock icke mera af. Han var och förblef borta med kostymer och öfrig rekvisita.

I stället fick man åtnöja sig med musiksällskapets försmådda soire, "som gick af stapeln med stor effekt". Särskildt tersetten ur Skapelsen vann mycket bifall.

Efter Dahlqvists besök och fåfängt inväntade återkomst kom fram på hösten koleran och dref muserna på flykten och några år senare, då de åter närmade sig kom den stora handelskrisen, hvarvid många gamla, nyss så burgna borgarhem sköflades i grund. Det dröjde nu åratal innan nöjeslifvet åter tog någon fart. Så sammanhållande och på samma gång förädlande, som det varit i all sin enkelhet, blef det dock aldrig mera. Teaterföretaget gick med förlust. Till slut nödgades bolaget sälja byggnaden, som af de nya ägarne i slutet af 1850-talet flyttades ut till Örnäs, där den omgestaltades till en tändsticksfabrik, hvilket efter en kort tillvaro brann ned till grunden.

Inlagt 1996-01-13,