Flydda Tider

Flydda Tider.

Anteckningar och minnen.

af Gustaf Björlin.

A -B Fahlcrantz' Boktryckeri, Stockholm 1914.

Inledning.

Gustaf Björlin (1845-1922) var militär och krigshistoriker. Han blev generallöjtnant 1908 och fil heders doktor 1918. Han har skrivit om Finska kriget 1808-09 (1882), Carl den tolfte (1888), Carl X Gustaf (1889), Gustaf II Adolf (1890), Kriget i Norge 1814 (1893), Junker Sven (1899), Carl Svenske (1900), Johan Baner (1908-10) mm. Han skrev även pianomusik. Björlin var född i Åmål. Minnesruna finns i Hembygden 1923.

Denna nyutgåva av hans bok Flydda tider, avsedd för Cyberspace, är lätt anpassad till de krav som ställs i det nya mediet. Personregister, bilder och fotnoter har ej medtagits.

Sturefors 2001-02-04

Per-Olov Bergman

Innehåll.

De gamle på Steg

Anteckningar om Håbolssläkten på Dal

Handel och vandel förr i tiden

Namnregister (ej medtaget här)


De gamle på Steg

Kontraktsprosten i Frändefors på Dal, Peter Ekelund, af en gammal värmlandssläkt, hade i sitt första gifte med Anna Catharina Rosell 10 barn, af hvilka det sjätte i ordningen, som föddes den 3 augusti 1754, i dopet erhöll namnet Daniel. Det är om honom, som var min mormors far, samt hans ädla maka, Helena Fryxell, född den 18 juli 1758 och deras släkt, som efterföljande minne handlar.

Sedan Daniel genomgått skola och gymnasium i Skara begaf han sig vid 18 års ålder, jämte sin yngre broder Peter, till Uppsala, för att fortsätta sina studier. Tre år därefter hade han lyckligt absolverat hofrätts- och bergsexamina, hvarefter han antogs som auskultant i bergskollegium. Såsom sådan erhöll han snart förordnande att förrätta vissa mätningar i Sala och Falu grufvor. Hans håg låg dock mera åt naturvetenskapliga studier. Under sin vistelse i Uppsala hade han omfattats med mycken vänskap af lärde naturforskaren, professor Torbern Bergman, hvilken ingifvit honom en brinnande lust att, liksom han själf utforska "naturens dolda krafter". Mången kväll hade han i sin lärde väns och gynnares studerkammare under andaktsfull tystnad fått lyssna till hans utläggningar om de intressanta kemiska experiment, som denne anställt under dagens lopp i sitt laboratorium. Därunder hade han äfven fått redogöra för hvad han visste om sin hembygds märkvärdigheter. Särskildt hade han kommit att nämna ett berg i Örs socken i Valbo härad vid namn Borekulle, i hvilket det, enligt sägen i orten, skulle finnas en underjordisk gång eller håla, som ingen närmare vågat undersöka, men där det troligen skulle finnas åtskilligt märkligt att anteckna. Bergman hade då på det enträgnaste uppmanat honom att, när han nästa gång besökte sin hembygd, icke underlåta att göra en vetenskaplig beskrifning öfver det märkvärdiga bergets inre samt gifva honom i sinom tid ett utförligt besked öfver resultatet af sina forskningar. Så länge arbetet pågick i grufvorna hade han emellertid ingen tid därtill. Men vid påsken 1776 erhöll han helt oväntadt några dagars ledighet och beslöt nu att sätta sin länge närda plan i verket. Då han vid hemkomsten omtalade hvad han hade i tankarna, afråddes han emellertid på det bestämdaste af sina föräldrar och andra han talade vid, att söka utforska Borekulles hemligheter, då alla, som i forna tider försökt sig därpå, råkat illa ut. Han var dock säker på sin sak. Innan afresan från Uppsala hade han noga genomgått med professor Bergman huru nedstigningen borde ske samt de försiktighetsmått, som därvid vore att iakttaga. I öfverensstämmelse därmed lät han, för att skingra den osunda, eller, som man sade, "ruttna" luften i hålans inre, fylla en stor järngryta med en blandning af tjära, svafvel och kol, som skulle antändas, då grytan nedsänktes före honom i hålet. Starka tåg att binda om lifvet anskaffades, äfvenså facklor att lysa med. För att den demon, onda ande eller jätte, som sades dväljas där nere i djupet, icke skulle få någon makt med honom, beslöt han vänta med nedstigningen till skärtorsdagskvällen, då enligt folktron ett spöke, af hvad slag det vara månde, icke hade någon makt på vår jord under de tre nätter som vår herre Kristus legat i grafven.

Sålunda utrustad och förberedd for han åstad på utsatt dag till det märkliga berget, åtföljd af tvänne bonddrängar, som mot goda ord och löfte om riklig ersättning för sitt besvär åtagit sig att vara hans medhjälpare på denna farliga expedition, hvilken, enligt deras fasta öfvertygelse, inom kort skulle föra dem ansikte mot ansikte med en af underjordens främste. Nedsänkandet af den rykande grytan försiggick utan svårighet. När man förnam att den nått bottnen, band han repet om lifvet och begaf sig själf efter, sedan han tillsagt sina båda medhjälpare att ta säkert motspjärn och, när han ryckte i den lösa ändan, genast dra upp honom igen. Han hade dock icke kommit långt, då elden i grytan slocknade. Men då han nu började rycka i repet blefvo drängarna så förskräckta och det dröjde både länge och väl innan de kommo sig för med att, såsom han tillsagt dem, dra upp honom igen. Och då de ändtligen lyckades att få upp honom ur hålet var han afsvimmad och, när han efter någon stund återfick sansen, alldeles förvirrad. Han repade sig dock snart sedan han återförts till hemmet och man trodde ej att han skulle få lida något men däraf för framtiden. Själf antog han att han blifvit förgiftad af de "mefistiska ångor", som funnits där nere på djupet och som hans rökverk icke förmått rena.

Någon tid därefter återvände han till sitt arbete i grufvorna. Han fick därvid tillfälle att besöka professor Bergman i Uppsala och redogöra för honom om sitt misslyckade försök, samt inhämta hans råd, angående fortsättandet af forskningarna. Då hände en dag att han plötsligt öfverfölls af ett häftigt illamående. Doktor Sidrén, en af dåtidens skickligaste läkare, som tillkallades, höll före att hans sjukdom härrörde från den skrämsel han erfarit, då han känt sig nära att kväfvas i den osunda luften nere i hålan och trott att hans medhjälpare hade för afsikt att lämna honom åt sitt öde. På Dal, dit ryktet om den sällsamma sjukdomen snart spred sig, hade man dock sin egen mening om den saken. Hvarför, sade man, hade det då gått på samma sätt med alla som före honom försökt sig på att utforska hemligheten i Borekulle? Det var ju tydligt att Ekelund, liksom dessa, straffats för sin nyfikenhet af någon som mött honom där, vare sig nu att denne någon varit ett troll eller en bergande.

Efter sju veckors sängliggande vardt han emellertid så pass återställd att man kunde anse sjukdomen vara öfvervunnen. Något arbete i grufvorna kunde det dock icke blifva tal om på mycket länge. Hans håg stod i stället till hemmet, och när han en dag fick bref därifrån, att pastor Fryxell i Högsäter rustade till bröllop för sin borsdotter Anna Lena med notarien i Vänersborg, Magnus Beckman, kunde han icke längre motstå sin hemlängtan, utan afreste i midten af september till Frändefors. Såsom alltid, då den unge bergsnotarien vistades i hemorten, väckte han mycken uppmärksamhet. De äldre hade lärt sig att uppskatta hans kunskaper och litterära begåfning, medan hans jämnåriga icke kunde nog beundra hans skicklighet i alla kroppsliga idrotter samt hans talanger i dans och ritning. På bröllopet, som ägde rum den 6 oktober - och "i de dagarna tre", som bruket var den tiden, - var han, såsom brudens närmaste släkting på manssidan - hon var nämligen systerdotter till hans styfmor - själfskrifven värd och han fullgjorde detta sitt hedersuppdrag med mycken munterhet. Man sade efteråt att han onekligen varit den gladaste och behagligaste af alla bröllopsgästerna. Tredje bröllopsdagen, då ungdomen roade sig med gymnastiska lekar, visade han prof på en betydande styrka samt en synnerlig vighet i alla lemmar, jämte "snällhet i språng och rörelser".

Den 11 oktober tog han afsked för att återvända till sitt hem i Frändefors. Några yngre släktingar hade emellertid gjort upp med honom att följa med ett stycke på vägen och därunder hälsa på hos prosten Ullman i Torp, för att ytterligare öka på feststämningen med några dagars nöjen. Men denna gång tog glädjen en bråd ände; ty knappt hade Ekelund börjat sina gymnastiska språng, förrän han fick ett återfall af sin sjukdom och detta så häftigt, att han genast måste intaga sängen. Visserligen gick det snart öfver. Det hade emellertid varit så allvarsamt, att hans ressällskap icke ansåg, att man kunde låta honom fara alldeles ensam den två mil långa vägen till Frändefors, utan öfvertalade honom att i stället återvända med dem tillbaka till Högsäter. Deras ankomst till prästgården vid niotiden på kvällen väckte icke ringa förvåning, då de icke väntats tillbaka dit på flera dagar, en förvåning som förbyttes till oro och ängslan, när orsaken till deras snara återkomst blef bekant.

Familjen på stället utgjordes af vice pastorn Jöns Fryxell och hans maka Ulrika Ullholm - dotter af prosten i församlingen, Magnus Ullholm, hvilken, gammal och orkeslös, icke förmådde upprätthålla sin tjänst - samt deras barn, af hvilka endast de tvänne äldsta döttrarna, Helena Hedvig och Sophia, voro uppväxta. Pastor Fryxell var nu en femtioårs man, from och nitisk i sin tjänst samt allmänt aktad för lärdom och snille. Hans maka, fjorton år yngre, var synnerligen omtyckt inom församlingen för sin fromhet, människokärlek och barmhärtighet, hvilka vackra egenskaper hon gifvit i arf åt sina bägge döttrar, hvilka "både till det yttre och inre voro ovanligt älskvärda unga kvinnor". Själf kallades hon af allmogen "den fromma pastorskan". Inom denna familjekrets, känd lika mycket för sin stora gästfrihet som varma religiositet, var det nu som den sällsamma sjukdom, hvilken den unge bergsnotarien åsamkat sig, och som sedermera blef bekant under namnet "Borekullesjukan", kom att visa sina mest besynnerliga fenomen. För denna gammaldags omgifning föreföllo de rent af så underbara, att Fryxell redan första kvällen beslöt att iakttaga hvad kyrkolagen i sitt 24 kap föreskref rörande skyldigheten för pastor, att noggrant uppteckna allt hvad som tilldroge sig inom hans församling, "som utom naturens ordentliga skickelse i elementen eller på kvickt eller dödt sig visar och som är värdt att uppteckna", och för den skull genast anteckna i en journal de sällsamma företeelser, som tilläfventyrs skulle komma att visa sig, och detta icke blott beträffande det han själf såg eller hörde, utan äfven hvad han kunde genom noggranna och grundliga korsförhör utleta af den sjukes omgifning, och hvilket allt han genast ville för hvarje gång fatta i pennan.

Enligt Fryxells anteckningar voro de första symtom, som visade sig, "grufveliga häfningar, kastningar, brytningar, ovanlig kroppsstyrka, magens uppbärningar, hufvudets dragande åt väggen, händernas slående, dängande på hufvudet och bröstet, ett grufveligt sparkande och spännande med fötterna m m." Själf kunde han icke utan den största vemodighet åse eländet. Sedan den sjuke arbetat så en stund låg han stilla som i en dvala, med förlorad andedräkt, alldeles svart i ansiktet, samt jollrade som man gör, när man talar i sömnen. Därefter började han ånyo med sina häfningar och brytningar. Såvidt Fryxell kunde förstå var det samma symtom, som doktor Sidrén beskrifvit. Men efter några dagar tillkom ett nytt moment, som gaf åt de hela en mystisk anstrykning. Patienten sade sig få besök af andar, med hvilka han kunde underhålla sig i timslånga samtal. Därvid hände flera gånger att han förutsade ett och annat, som skulle hända i framtiden, såsom eldsvådor och dylikt, och detta äfven på aflägset belägna orter. Beträffande sin egen sjukdom kunde han på timmen angifva när anfallen skulle komma. Det kunde naturligtvis icke annat än väcka den största förvåning och förundran, när ryktet om dessa förmenta andebsök och uttalade spådomar kom ut i trakten, och det spred sig snart i allt vidare kretsar. I förstone antog Fryxell och många med honom, att patienten blifvit påverkad af Swedenborgs skrifter, samt att man däri hade att söka den rätta förklaringen till hans gåtfulla sjukdom. Men vid den undersökning, som med anledning häraf anställdes, visade det sig att Ekelund saknade all kännedom om den store siarens fantasier och drömsyner.

Hvad som föreföll hans omgifning allra mest underbart var det inflytande, som äldsta dottern i huset, mamsell Lena, utöfvade. När paroxysmerna nådde sin höjdpunkt och hans nervsystem befanns som mest upprördt, behöfde hon blott lägga sin ena hand på hans arm, för att denna skulle sjunka maktlös tillbaka, samtidigt som öfriga delar af hans kropp fortforo att häfva och vrida sig i de våldsammaste konvulsioner. Något dylikt voro flera starka drängar, med näfvar af järn, icke i stånd till att göra efter, äfven om de uppbjödo sina krafter till det yttersta. Hur stor hennes makt var öfver honom visade sig särskildt en dag, då hon gått för att besöka en sjuk kvinna i ett torp i närheten. Medan hon var borta kom anfallet öfver honom. Hans jämnårige vän och studiekamrat Gustaf Ullman samt sockenadjunkten Anders Hedrén, hvilka vakade öfver honom, sökte förgäfves hålla hans armar, på det att han icke måtte tillfoga sig någon skada under sina våldsamma paroxysmer. Men det föreföll dem som om hans kraft i samma ögonblick fördubblats. Han slängde dem omkring åt alla sidor som om de varit barnungar och en brottning uppstod, hvarunder de närvarande hyste den största fruktan för att han skulle fördärfva både sig själf och dem. Han bröt sig ock så svårt i sin vänstra handled, att det dröjde mycket länge innan han blef fullt återställd. Men när mamsell Lena, sedan anfallet varat i tvänne timmar återkom, såg man, till sin stora förvåning, hurusom han strax blef betydligt lugnare, samt efter en stund kunde stiga ur sängen och gå omkring i rummet.

Anfallen förekommo i regeln fem till sex gånger om dygnet. Under de ljusa mellanstunderna föreföll patienten som en vanlig människa, kunde sysselsätta sig med läsning och kemiska experiment eller hjälpa de båda flickorna med deras arbete vid den i kammaren uppspända sybågen, hvari han visade sig ganska förfaren. När sedan tidpunkten närmade sig, då han förutsagt under sina fantasier att anfallet skulle återkomma, blef han plötsligt sömnig, började släpa och sluddra på målet samt skyndade sig själfmant att intaga sängen, på det att hans vårdare skulle finna honom där, då det skulle bryta ut. Under hela natten måste ljus brinna i rummet, och en af drängarna vaka, med order att genast väcka mamsell Lena om något ovanligt skulle tillkomma.

Efter några veckor började emellertid paroxysmernas våldsamhet att aftaga och symtomerna antaga mildare former. Däremot blefvo andarnes besök tätare och långvarigare och i samma mån deras föregifna löften förhoppningsfullare. I början av december utvisade sjukdomsbilden en stadigvarande förbättring. Han kände sig nu själf så kry efter sin utståndna, svåra sjukdom, hvilken, enligt hans egen öfvertygelse, ingen vanlig läkare varit i stånd att bota, att han beslöt skrifva till sin far och underrätta honom därom, samt på samma gång bedja honom om skjuts för hemfärden. Endast den allsmäktige, allgode guden, skref han i sitt bref, hade han att tacka för sin frälsning. Ingen förstod det bättre än han, som blifvit så illa anfäktad. Men underliga voro vår Herres vägar. Nu vore han emellertid viss uppå att, därest han framdeles vandrade Hans vägar och icke inlät sig alltför mycket i världens buller, skulle han för alltid varda förskonad därifrån. Numera var det endast drömmar, som plågade honom, men han antog att detta kom sig af hans stora mattighet. I slutet af brefvet bad han sin far att själf komma och hämta honom. Ville hans käre far göra sig det omaket kunde ingenting vara kärare, då syster Anna Kajsa ju äfven kunde få följa med. I gengäld ville han då anförtro sin far en högeligen sällsam händelse, som han icke finge eller kunde omtala för någon annan.

Brefvet är hållet i en exalterad ton, men klart och redigt skrifvet. I prästgården undrade man mycket öfver hvad det kunde innehålla, ty att han, såsom han föregaf, anmodat sin far att hämta sig till Frändefors, ville man icke riktigt sätta tro till, då han i deras ögon alltjämt föreföll vara obotligt sjuk. Det otroliga skulle likväl ske. En timme efter faderns ankomst steg patienten, efter ett kortare anfall, upp ur sängen, till utseendet fullkomligt frisk. Han fortfor också att vara det under hela aftonen och, när han vaknade följande morgon vid femtiden, sade han till Helena, som vakat öfver honom under natten: "Nu kan kusin gå. Nu är jag fri!"

Och därmed, skriver den gode pastorn i sin dagbok, blef nu "ett välsignadt slut på hans svåra, oerhörda sjukdom, och detta utan läkedom eller någon människas åtgörande." En stund därefter steg han upp och klädde sig, helt annorlunda disponerad till sin kropp än tillförne. Hans fader, liksom alla de andra, gladde sig outsägligt öfver denna märkliga förändring, för hvilken de i djupet af sitt hjärta tackade den allgode guden, genom hvars stora nåd ett så märkligt under fått ske. Samma dag, som var Luciedagen, reste prosten Ekelund, lycklig och nöjd, med sina båda barn till sitt hem i Frändefors. Den unge bergsnotarien, skrifver Fryxell, "var frisk som en kärna och lustig som en fågel, som sluppit ut ur buren". Och, då det sålunda ej fanns något mera att anteckna, afslutade han sin journal den 22 december, med några ord, däri han för sin del tog ställning till denna mystiska sak. Han trodde icke själf, skrifver han, på några fördolda makter, "visste blott att människorna voro underkastade tusende illusioner, själfbedrägerier och fantasier". Han ville därför icke uttala något bestämdt omdöme om sjukdomens beskaffenhet. "Vid mörka omständigheter äro vi människor underkastade oräkneliga villfarelser". Han instämde därför i lärofadern Augustini bekanta utlåtelse: "Nihil hic in alterutram partem disputo. Liceat cuivis aestimare quod velit", tillägggande: "Gud lende oss i sin sanning i Jesu namn!"

Inom orten voro åsikterna om den besynnerliga sjukdomens verkliga natur, såsom fallet brukar vara i dylika mystiska ting, mycket olika. Medan några fullt och fast trodde på det kringsmygande pratet, att den djärfve naturforskaren råkat ut för "ett faseligt spöke eller jättegestalt", i den mörka berghålan och att han, af fruktan för spökets hämnd, icke vågade omtala hvad han sett där nere, höllo andra, mera skeptiskt anlagda naturer, för mera sannolikt, att hans yrsel och därpå följande krampanfall uteslutande härledde sig, såsom han själf från första stund förmodat, från inandningen af de "inuti hålan befintliga mephistiska ångorna". Det torde kanhända vara onödigt att tilllägga, att för oss nutidsmänniskor doktor Sidréns antagande förefaller mest naturligt, eller att sjukdomen, som synes företrädesvis ha yttrat sig i en lindrigare stelkramp med stundom förekommande spasmer, framkallats af den skrämsel, som Ekelund erfor, då han kände sig nära att kväfvas i röken och trodde att hans medhjälpare icke skulle draga upp honom igen. Hvad åter det "magnetiska tillstånd" beträffar, hvari han stundom befann sig, och hvarunder han skulle ha besuttit en egendomlig förmåga att förutsäga kommande händelser, lämnar oss journalen så få och så föga detaljerade fakta, att det ej är möjligt att ensamt af dem bilda sig något omdöme, huruvida hans uttalade spådomar verkligen slagit in eller ej, samt i förra händelsen om kontrollen varit tillräckligt noggrann och tillförlitlig. När allt kommer omkring, har det kanske endast varit yrselbilder, framkallade af stegrad nervositet, hvilka hans lättrogna omgifning sedermera sökte inpassa på ett naturligt sätt i händelsekedjan.

Men snart tillkom något, som satte ryktets vingar på nytt i rörelse mellan de fredliga prästtjällen nere på Dal, och som gaf allmänheten en helt annan uppfattning om saken. Någon tid efter hans tillfrisknande spordes nämligen, att han så väl förstått att begagna sin tid under sin långvariga vistelse i prästgården, att han lyckats vinna den vackra mamsell Helenas hand. Nu blef det nämligen klart för de flesta att hans sjukdom endast varit ett gyckelspel, tillställdt af honom i syfte att göra sig mera intressant för sin omgifning. Denna misstanke var dock fullständigt ogrundad. Den strider alldeles mot hans nobla karaktär. Och lika otroligt är det att någon i hans omgifning skulle haft sin hand med vid framställandet af "underverken". Dessa hederliga och strängt religiösa människor skulle aldrig kunnat låna sig till något sådant. I sin barnsliga menlöshet förstodo de måhända ej, att med nog kritiska ögon uppfatta de egendomliga fenomenen och kontrollera sin egen inbillning, men detta är också det enda man kan tillvita dem.

När allt kom omkring var icke heller ryktet fullt sanningsenligt. Visserligen hade mamsell Lena blifvit, som han skref, "hans endaste, bästa vän", hvilket hon ock vid flera tillfällen visat honom. Men till någon förlofning hade saken ännu icke avancerat, om den än varit å bane. Ett litet missförstånd från hennes sida hade ställt sig hindrande emellan. Ett bref från honom till henne den 4 april 1777 låter oss få en inblick i deras förhållande till hvarandra. När han föregående dag, börjar han, kom hem från Högsäter, hade hans far genast velat gratulera honom "til väl slutat och uträttat ärende". Då han nu sagt honom att så ej var fallet, utan att saken ingalunda var så väl beställd, som han tycktes antaga, hade han blifvit mycket bestört och frågat: hvarför? "Jag svarade att Du, min Bästa Vän, varit oroad öfver hans tal, sist han var på Högsäter, hvilket Du trodde gifva tilkienna, att han ej är fullkomligen nöjd med mitt upsåt, samt att Du för den ordsaken ej ville lämna något visst svar, förr än Du härom blefve fullkomligen öfvertygad. Han drog sig då til minnes, att han, när moster Ulrika ville skicka efter Dig, sagt på det sättet, som Du berättade för mig; men bedyrade nu på samma gång, att han ej sagt det i någon annan mening än den, att han vid tillfället var både själf så rörd och sågo de andra så rörda, att hans sinne ej tålde att se Dig, som han visste mäst skulle oroas, då Du finge höra de saker som voro före, emedan de närmast rörde Dig. För öfrigt sade han detsamma nu, som han altid tillförene har sagt för mig, eller att han aldrig hvarken varit eller kunnat vara deremot, utan altid ansåge det för en heder för mig. För öfrigt trodde han att hans sista bref skulle fullkomligt nog gifva tilkienna hans samtycke til denna saken. Min Aldra Bästa Vän! Jag påstår således att Din oro och Dina misstankar i denna delen äro aldeles orättmätiga och jag bedyrar att hans mening aldrig varit sådan, som Du tror, eller att han någonsin varit häremot."

"Hvad åter angår att han, som Du tror, ej skulle vilja hjelpa oss, så tror jag att Du i denna delen ej skall få tillfelle att vara missnöjd, ty min far har nu lofvat mig att kiöpa Steg samt stå vid det bud, som jag lofvat, och betala hvar styfver nesta fardag. Han vill äfven låta oss få utsäde och kreatur så mycket vi villa hafva til gården, samt eljest hvad han kan åstadkomma til vår hjelp, och då tycker jag att vi ej behöfva mera på en gång."

"Min far har bedt, att om Ridderbjelke behöfver någon säd til utsäde eller föda, så skall han få så mycket han vill hafva här på räkning. Hafran kostar 8 daler tunnan och kornet 12 daler 16 öre s m. Min far säger att han gärna ville gifva Ridderbjelke 200 daler til på kiöpet, om Ridderbjelke ville lämna det (Steg) nu til våren. Men jag vet att det är omöjeligt. Fråga honom dock för ro skull; men kanske Du ej heller vill detta?"

Riktigt lugn kände sig dock icke den eventuelle fästmannen trots faderns förklaring. Det kunde ju hända att dessa bref icke skulle göra tillbörlig verkan. "Sötaste vän", tillfogade han därför på slutet, "skrif mig til för all ting några ord til om söndag" (det var tvänne dagar dit!) "ty om jag ej får bref från Dig då, så får jag intet någon roo! Jag väntar således - med otrolig oro - bref ifrån Dig då, min Endaste Vän! Gud välsigne altid morbror och moster. Jag tror ej de neka Dig att skrifva mig til. All ting är ombyteligt; men min kierlek til Dig bytes aldrig om. All ting förändras, men min kierlek tål ej vid annan förändring än tilväxt. Han är således oföränderlig.(!) Huru lyckelig är jag ej, då jag är öfvertygad om att Du bemöter mig med samma kierlek igen och hvarom jag Dig af innersta hierta beder."

Förmodligen blef saken klar veckan därpå, då han på följande fredag, den 11 april, besökte Högsäter. Äfven hon tyckte kanhända, när allt kom till, "att de icke behöfde mera på en gång". Vid samma tillfälle torde äfven affären med Ridderbjelke blifvit uppgjord, ty brefven börja nu att uteslutande röra sig om den blifvande bosättningen och inköpen därför. Han besöker till den ändan auktioner, som hållas i orten. Men allt är så skamlöst dyrt. För en liten sockerdosa hade han bjudit 28 daler, men man ville ha 40 och han kunde icke gå längre, då han icke visste hvad den vägde. Men det kunde ju bli bättre köp nästa gång. I Göteborg, dit han ärnade sig inom kort, funnes det nog åtskilligt att välja på för den som hade mynt. Han hade fått en gåfva af sin far, nämligen en hel sätting (1/4 tunna) Ågårdsärter, som han själf plockat och rensat. Nu ville han att hon satte dem på våren vid Steg. Blå och röd färg, som hon önskade sig till sina väfnader, lofvade han tillaga och sända henne med det första.

Ändtligen voro förberedelserna till bosättningen undanstökade. Ridderbjelke hade varit medgörligare än man väntat och redan nu på våren afträdt Steg. Kor och annat mera voro ditflyttade från Frändefors. Det var sålunda färdigt för dem att träda i brudstolen. Detta skedde också midsommardagen 1777 i Högsäters kyrka. Det gamla templet var löfvadt och blomsterprydt från ofvan till nedan samt till sista plats fylld af högtidsklädda församlingsbor. En vacker vinterdag, tjugu år tidigare, hade hennes föräldrar trädt fram där som brud och brudgum. Den gode pastorn mindes det nog där han stod framför altaret och såg det unga paret närma sig kyrkgången uppföre, ett föremål för mängdens beundrande blickar; ty alla tyckte att det var ett vackert brudpar.

Efter vigseln blef det gästabud i prästgården, där bröllopet ägde rum. Efter måltiden upplästes af brudgummens bror, magister Peter Ekelund, följande

	
	B R U D S K R I F T
				  
	den 24 juni 1777.


	Jag ville Kärleks lagar lyda
	Jag ville all den sällhet tyda,
	Ett upprördt hjärta hysa kan,
	Jag ville själens krafter höja
	Men skulle då den satsen röja, 
	Ju mera öm, ju mindre grann.

	Jag ville glad om Kärlek skrifva,
	Hur den kan lag åt hjertat gifva.
	Och hur den om vårt öde rår.
	Jag ville på dess loford yrka,
	Men saknar all den eld och styrka,
	Som själen genom kärlek får.

	Att under skydd af gröna ekar,
	Bland ömma vänners glada lekar,
	Få välja muntra tidsfördrif,
	Ja, ack! Hvad kan man bättre säga,
	Än att en älskad Maka äga
	Är höjden af ett lyckligt lif.

	Min Bror! Se hur Din lycka strålar,
	Den jag för Dig så upprörd målar,
	Du känner i Ditt lugn igen,
	Hur kunna blida öden fela
	När Du dem alla ömt får dela
	Med Dygden och Din vackra vän?

	Den Gud, som enat Edra öden,
	Den dygd, som segrar efter döden,
	Den oskuld, som är lifvets ro,
	Förene sig med Edra nöjen,
	Så skola ständigt lekar, löjen
	sin fristad hålla i Ert bo.

Nu följde, som bruket var, landtliga lekar och upptåg på ängen vid sjöstranden, samt mot kvällen långdans och polska. Alla ville dansa med den vackra bruden. Och med ett skälmskt leende öfver sina täcka anletsdrag, hvilket stundens pröfvande allvar icke längre förstod att dölja, gjorde hon sin allra sirligaste nigning och tackade för den äran, öfverlämnande åt sin ståtliga man att välja sig en annan dam.

Bröllopet gaf anledning till åtskilliga litterära utgjutelser i lokalpressen. Sålunda förekom bland annat en versifierad hyllning i länstidningen, tillägnad prins Paris och sköna Helena, och strax därefter lästes en uppsats på prosa i Wenersborgs Weckotidning, i hvilken det drefs mycket gyckel med de underliga historier, "som det tusentungade ryktet förkunnat från de fridfulla prästtjällen uppe på Dal". Efter notisen: "Dahl. Förleden midsommardag sammanvigdes vice-notarien i Kongl: Bergscollegio, Daniel Ekelund, med Mademoiselle Fryxell, Dotter af Bataillons Predikanten Fryxell", gör redaktionen följande reflexioner:

"Det är bekant, at här i Landet finnes åtskilligt Berg, som hittills allena gifvit oss järn, jämväl silfver och koppar; men för vår uplysta tid äro dessa för mycket materiella saker. Borekulle, et högt Berg i Walbo Härad, har haft den sällsamma äran, at gifva oss en Prophet. Det är et hål i detta Berg, som innehåller så fin luft, at de som andas den samma vinna denna gåfva, hvilken så länge varit räknad ibland de förlorade konsterna. En märkelig olägenhet åtföljder dock konsten; Propheten måste falla i dvala och få starka convulsioner, innan spådomen kan födas. En Man här i orten har gifvit oss öfvertygelse både om det ena och det andra. Convulsionerna hafva varit så svåra, at de sysselsatt 3-4 starka karlar, men det är dock märkvärdigt at hvad hvarken Biblisk eller armkraft kunnat uträtta, det hafver et klent Fruntimmer åstadkommit, så at äfven vid den aldra häftigaste oro och ryckning i Prophetens kropp detta Fruntimmers blotta vidrörande förordsakat en fullkomlig hvila; och på det Propheterne må blifva lättare at frambringa, har man fallit på det rådet, at ordentligen sammanpara detta Fruntimmer med sin Prophet. Och genom denna utväg väntar man sig en lättare och fullkomligare upplysning i framtidens dolda hemligheter."

Afunden och illviljan förmådde dock icke med sitt gyckel störa de ungas lycka. Efter en kort smekmånad i brudens föräldrahem flyttade de undan till det lilla Steg, beläget i skogsmarkerna vid norska gränsen, tre fjärdingsväg norr om Högsäter. Mycket hade de nog ej att lefva av trots att de försågos med kreatur och utsäde samt annat in natura från prosten i Frändefors. Svårigheter och bekymmer för framtida utkomst, sedan Ekelund numera definitivt slagit ämbetsmannabanan ur hågen, infunno sig, här som allestädes under dylika förhållanden, i synnerhet sedan familjen ökats. Det var därför äfven i ekonomiskt hänseende en stor förlust som drabbade dem, då hjälpen från föräldrahemmet upphörde vid faderns frånfälle, den 15 april 1779.

Många år efter gamle prostens död uppkom ett rykte om ett egendomligt varsel eller drömsyn, som skulle ha förebådat hans öde. Henrik Lilljebjörn berättar om det förmenta spökeriet i sina "hågkomster från ungdomen" följande: Hans farfar, häradshöfding Knut Jakob Lilljebjörn hade en gång i sällskap med en vän rest till Frändefors för att hälsa på sin gamle vän och Uppsalakamrat, Ekelund. Denne var dock icke hemma, men då han väntades inom kort bad prostinnan dem stanna kvar. De inkvarterades i en flygelbyggnad, i ett rum med fönster åt gårdsplanen. Frampå natten vaknade båda af ett buller i våningen inunder, liknande när någon hyflar, hvilket förföll dem besynnerligt vid en sådan tid på dygnet. De beslöto att undersöka hvad orsaken kunde vara att man arbetade midt i natten, hvarför båda stego upp och sågo då genom fönstret i det klara månskenet tvänne karlar komma inkörande på gården med en släde, på hvilken låg något som var öfverhöljdt med ett lakan. Då släden stannade framför stora trappan öppnades förstugudörren och de sågo nu huru prostinnan kom ut och frågade karlarna någonting, hvarefter hon föll ned liksom afdånad. Så snart de hunnit få på sig kläderna skyndade de sig ner på gården, men nu var där tyst och folktomt och något hyflande förspordes icke mer. Vid närmare undersökning funno de äfven att stora förstugudörren var låst. De kommo nu öfverens om att det varit ett olycksbådande spökeri, som de ej borde omtala för någon på stället. Om morgonen funno de sin värdinna i allsköns välmåga och frampå dagen kom prosten hem välbehållen. Den oförklarliga händelsen om natten blef, enligt deras öfverenskommelse, icke omnämnd för någon och efter några dagars vistelse där med god välfägnad reste de hem till sitt. Men jämnt ett år därefter inträffade i verkligheten att prosten Ekelunds lik blef hemfördt - berättaren minnes ej om han drunknat eller kört ihjäl sig - och alldeles så, som synen visat sig för de båda gästerna, samt att prostinnan, som händelsevis kom ut, svimmade vid den smärtfulla anblicken af sin makes lik.

Tyvärr går det emellertid med detta spökeri, som mycket annat af samma slag, när man träder det närmare inpå lifvet och lyser därpå med forskarens fackla. Prosten körde hvarken ihjäl sig eller drunknade, utan dog den vanliga sotdöden i sin säng i Frändefors prostgård. I Carlstads weckotidningar för den 24 april 1779 står nämligen att läsa följande notis bland "Stifts Nytt": "I från Dals Land är den underrättelse ankommen, at Prosten och Kyrkoherden i Frennefors Pastorat, magister P Ekelund aflidit efter 9 dygns sjukdom i rötfeber." Då Knut Jakob Lilljebjörn dog 1775 och prosten Ekelund 1779, brister äfven sammanhanget i den punkten, att dödsfallet skulle ha inträffat ett år efter spökeriet. Detta har likväl icke hindrat att äfven inom släkten den besynnerliga drömsynen, som Lilljebjörn och hans vän Burman skulle ha haft, en natt i Frändefors prästgård berättats som ett oomkullrunkligt faktum.

Vi återvända nu till det nygifta paret på Steg. Arfvet efter fadern var icke stort. Det som fanns behöfde den efterlefvande änkan för egen del. Men det visade sig nu, inför dessa mörka utsikter för framtiden, skrifver en minnestecknare i Wenersborgs Weckoblad 1841, den direkta nyttan af att i ungdomen ha tillvunnit sig lärares och förmäns högaktning och vänskap. Då professor Bergman erfor att en af hans mest hoppgifvande lärjungar råkat i ekonomiska svårigheter, gaf han honom ett kraftigt handtag genom att anvisa de studenter, som ärnade taga bergsexamen, att först genomgå en kurs för Ekelund på Dal, särskildt i sättet att begagna det af professorn fullkomnade blåsröret, innan de gingo upp i examen. Häraf begagnade sig också ett större antal under de närmaste åren, hvarvid nattstugan eller loftet begagnades till laboratorium. Äfven lyckades det för honom att icke oväsentligt förbättra sina inkomster genom att verkställa undersökningar af olika jordarter och jordblandningar samt annat rörande landthushållningen. Hela nattstugan blef snart uppfylld af moderna apparater och instrument af allehanda slag. Under åren 1780-1790 deltog han äfven i de undersökningar, som pågingo angående den tran, som tillverkades af sillgrumset, samt dref själf under någon tid denna handtering för egen räkning, hvarvid han fick tillfälle att anställa försök och göra iakttagelser med afseende på dess inflytande på vegetationen. Sedan ständerna vid 1786 års riksdag beslutat inrättandet af en spannmålsdirektion i länet, byggde han, på anmodan af landshöfdingen, ett större upplagsmagasin för säd vid Västra Ed, hvarefter han förordnades till magasinsförvaltare därstädes.

Tack vare den ordning och sparsamhet, som städse var rådande i hemmet, lyckades de båda makarna så småningom att få debet och kredit att gå ihop, såväl under de goda åren som under de många "oår", då jorden knappast gaf utsädet tillbaka, när skörden inbärgades. Fru Helena på Steg var alltjämt lika vacker och gladlynt som i sina unga år, samt fryntlig och vänlig mot alla. Barnen började växa upp och bli stora. Peter, den äldste af sönerna, var i slutet af 90-talet redan ute i det praktiska lifvet, sysselsatt med att utbilda sig i bruksyrket. Wilhelm, den tredje i ordningen, gick ur tiden redan 1792. Det var för henne en tung sorg att bära, som tiden hade svårt att mildra. Han hade nyss börjat sina fösta steg på lärdomsbanan hos kyrkoherden i Blomskog i Nordmarken, då han häftigt insjuknade. Hon skyndade genast till hans sjuksäng och det tycktes som om han skulle repa sig igen, hvarför hon efter några dagars vistelse där vände åter till sitt hem och skref härifrån:


       ā Monsieur

            Monsieur Wilhelm Ekelund
			
			                BLOMSKOG.
							
      Mit kära barn!
	  
	  Gud välsigne dig! Aldrig kan du tro hvad
	  dät kostade på mig, när jag reste ifrån 
	  dig i dag. Men jag vill hoppas at du blir 
	  snart frisk i gen; jag längtar hvar stund 
	  at få höra hur det står til med dig. Så 
	  snart du årkar så skal du skrifva mig til.
	  Då blir jag så glad.
	  
	  Hälsa nu din goda Faster så ömt och kärligt
	  från mig. Farväl mit välsignade barn. Jag 
	  skal aldrig upphöra att önska dig alt godt. 
	  Du är min käre Wilhelm och jag städse din
	  ömma och hulda mor.
	  
	                      Helena Hedvig Fryxell.
	  
Detta är tyvärr det enda bref af hennes hand, som finnes i behåll. Man känner en längtan efter mera, då man läser huru ömt och innerligt hon med några få ord uttalar modershjärtats innersta känslor för den nioårige sonen. Tyvärr gick hennes hopp om hans tillfrisknande, såsom nämndt är, icke i fullbordan. Förmodligen dog han strax därefter i Blomskog. Af de andra fyra sönerna voro i slutet af 1790-talet Magnus och Fredrik gymnasister i Karlstad, medan Daniel och Carl liksom Hedda och Ellika (Nelly) ännu befuno sig i uppväxtåldern.

Huru samlifvet mellan Daniel Ekelund och hans "Endaste vän" gestaltat sig vid slutet af de första tjugu åren af deras äktenskap finner man af följande målande bref, som han skref till henne under en resa, hon företog till Värmland, nyåret 1798, för att hälsa på sina systrar, Anna Kajsa, gift med kontraktsprosten Magnus Fryxell i Åmål och Lena, gift med kyrkoherden i Visnum (nära Kristinehamn) Anders Hedrén, den i det föregående omnämnda sockenadjunkten i Högsäter. Enligt reseplanen skulle hon, sedan hon vistats några dagar i Åmål, i sällskap med de båda förstnämnda, resa till hennes andra svåger, som skulle möta dem i Karlstad. Det hade varit ett härligt vinterföre, då hon begaf sig åstad. Men efter någon vecka hade vintern slagit om till vår. Snön gick bort och det "eländiga lenvädret" fortfor dag efter dag. Skulle det väl lyckas henne att taga sig fram till Steg igen utan fara? Borde hennes man kanske göra ett försök att hämta henne med hjuldon? Hon toge sig väl noga i akt att icke våga sig ut på någon is? Under den oro, som dessa frågor framkallade, var det som han skref nedanstående bref, med hvars författande han, af brist på lägenhet att få det afsändt, var sysselsatt i nära en vecka.

	"Min aldra kiäresta Vän!

   Al Godhets Gud ledsage Dig! Hur ofta
   och hur troget ber jag icke denna bön! Om
   Du viste, hur jag längtade och hur åtankan af
   Dig är mitt alt, så skulle Du skynda Dig hem.
   Du skulle åtminstone ej hafva glömt så snart
   Ditt löfte att skrifva från Carlstad; Du lofvade
   det hemma; Du lofvade det ifrån Åmål! Men
   jag tror ej att detta var Ditt fel. Jag är viss på 
   att Du ville skrifva; ja, jag tror att Du också 
   skref, men att det var svågrarnas fel, som ej 
   passade posten i Carlstad. Emedlertid har detta
   gjort mig otroligt bekymmer, alt tils i qvels, då 
   jag på Högsäter treffade Svantesson, som häl-
   sade från Er, att Ni mådde väl alla och reste
   därifrån på måndagen. Hvad nu detta lenvädret
   bedröfvat mig kan jag icke med ord beskrifva.
   All min nattro är borta. Hela natten äro mina
   tankar hos Dig. Gud gifve det väl vore fredagen,
   så att jag finge resa til Dig. Men tänk om
   vädret fortfar med len eller om du låter truga
   Dig qvar. Skulle väl något nöje kunna hindra
   Dig från att resa hem till Din längtande man och
   til Dina barn? Jag ämnar nu, som sagdt, resa;
   kanske träffar jag Dig då före Du får detta bref.
   Men jag skrifver ändå, i händelse jag skulle få 
   något oförmodadt förfall - hårdare menföre eller
   annat - på det att Du må veta, att alt till denna 
   dag, Gudi vare lof, står väl til här hemma. Alla
   barnen äro friska och snälla - alt folket mår
   bra, med två ord: alt väl! Men alla sakna Dig,
   alla längta efter Dig otroligt. Och dock är deras
   längtan ett intet mot min, ett noll emot millioner!
   - Kom då snart!. Du är nu van vid Calas,
   det är sannt, och jag har hvarken caffe eller
   the eller kryddor. Men Du skall få en sådan
   kyss och ett sådant famntag, att Du ej kännt 
   maken se´n vi skildes åt i Stora Bön! Och så
   ska´ Du få färskt smör, surmjölk, hvitt bröd
   och mycket annat smått och godt, som jag ej vill
   nämna ...
   
   Jag skrifver nu ej mera, emedan jag tror att
   jag treffar Dig snart. Gud afböje alt som kan 
   hindra´t. Men blir det för hårdt len, så få vi
   väl tröka (~ge oss till tåls) begge och bli der vi
   äro. Men Gud har altid varit nådig emot oss
   och hoppas jag derför att han äfven blir det nu
   mot Din i döden trogne gubbe.
   
                   D P:son Ekelund


   P S. Jag kunde väl berätta en hel hop om 
   våra hvardagssysslor, men då hade jag ju intet
   att säga, då vi treffas. I natt har jag legat på
   Högsäter. Jag väntade bror Peter dit, äfvenså
   Bodells. Men ingendera kom. Jag gjorde i
   ordning mina tabeller (rörande magasinet) för att 
   kunna vara ledig och fri tils Du kommer. Jag
   skref äfven contract mellan svärfar och Svantesson
   och kom hem i dag kl 11. Til ottan skickar jag
   "præsis" til Ed för att få bref från Dig. Får
   jag ej något så blir jag rätt bedröfvad. Och dock
   kiänner jag nestan på mig att jag ej får något.
   Jag vet hur ogärna Du skrifver och hur många 
   som hindra Dig, så att knapt någon stund
   blir öfrig åt mig ... Gud låte Dig snart komma
   hem. Då behöfva vi ej mera skrifva till hvarandra."
   
   Nytt P S i kanten af brefvet:
   Den 24.
   
   Herre min Gud hur bedröfvad jag är för
   Din skuld. Ack om Du ändå vore i Åmål, så 
   att jag kunde möta med kiärra! Men, min Gud, 
   nu regnar det så faseligt. Förvåga Dig ej! Res 
   ej på någon is. Blif hällre der Du är tils vädret 
   stadgat sig. Gud kan ej annat än höra alla våra
   trogna böner för Dit väl. Jag reser til Åmål
   om fredag, om ej vädret blir alt för svårt. Gud
   hjälpe oss!
   
				   
Brefvet är omdateradt till söndagen den 27. Någon fredagsresa har således ej kunnat bli af. Det "faseliga väglaget" hade förmodligen blifvit så eländigt att han icke, trots sin längtan, vågade sig ut ens med kärra, utan måste, som han skref "tröka" och se tiden an. Man har svårt att göra sig en riktig föreställning om en resas besvär och vanskligheter denna tid, vare sig vinter eller sommar. Utom på den s k kungsvägen kunde man i regeln endast färdas gående eller till häst. Och äfven på kungsvägen gick det icke fort, på samma gång som det skakade oerhördt, då några fjädrar till åkdonen ännu icke funnos. Sommartiden var dammet kväfvande. De flesta nöjesresor företogos därför när vinterföret var som bäst. Men hade man otur och vintern slog om till lenväder, måste man ofta stanna där man var och tålmodigt vänta till vädret slog om igen på nytt.

Den 20 april 1799 afled svärfadern, prosten Jöns Fryxell i Högsäter, i sitt sjuttiondefjärde ålders år. Det var ett egendomligt slut han fick. När han på femte söndagen i fastan höll predikan i högmässan, hvilken, som vanligt då han predikade, åhördes af en myckenhet folk från när och fjärran, som andäktigt lyssnade till hans utläggning af dagens text, bad han sina åhörare sätta tro till hvad han förkunnade, ty - här höjde han något rösten - "mitt vittne är i himlen och den mig känner bor i höjden". I detsamma han sade sista ordet, sjönk han ihop bakom predikstolen och man tyckte sig höra huru han sakta kallade på "Ulrika! Ulrika!" Det var hans hustrus namn. Som hon var närvarande i kyrkan skyndade hon sig genast att vara behjälplig med att nedbära honom från predikstolen. Sansen återfick han aldrig mer. På förslag af hans måg, Ekelund på Steg, läto hans församlingsbor inrista på grafstenen: "Här hvilar sig en man, en prest af mycket värde, som lärde ganska väl och lefde som han lärde".

Två år senare följdes han åt till det tysta okända af sin trofasta maka, "den fromma pastorskan". Efter mannens död hade hon flyttat till gården Bön i Högsäters socken. En vacker sommarkväll satt hon med sin yngste son, fänrik Daniel, på bänken utanför bostaden och betraktade den vackra aftonrodnaden. Då de suttit så en stund, försjunkna i stilla begrundan, spred sig ett leende af innerlig lycksalighet öfver hennes anlete och, lutande sitt hufvud mot sonens skuldra, hviskade hon sakta, liksom för sig själf: "Nu öppnas himlens portar för mig". Det var hennes sista ord. När han kände på hennes hjärta hade det upphört att slå. På hennes grafsten ristades: "Modershjärtat är naturens mästerstycke ... Den nyttiga dygden står sällan i tideböcker, dock uthärdar den stenen".

-------

Vi förflytta oss nu ytterligare några år framåt i tiden och ställa tidens visare på året efter Kristi börd 1807. Efter många år af arbete och försakelse har ett visst välstånd inträdt i hemmet på Steg. De båda makarna ha i sin börjande ålderdom fått det lugnare och mindre sträfsamt än förr. Det tarfvades ock, ty umgänget är stort och deras hem det gästfriaste man kan tänka sig. Detta gör att en senfödd ättling i tredje led nu äfven tar sig den djärfheten att oombedd hälsa på för att få en närmare inblick i deras hemlif, öfvertygad som han är att den hjärtliga välmening, hvarmed gästen alltid hälsats där, äfven skall möta honom.

När man ett stycke norr om Högsäters kyrka tar af åt Råggärd och hunnit ungefär halfvägs åt detta håll, viker en mindre väg af på vänster hand till Rännelanda kyrka. Illa underhållen går den fram öfver en stenig, ljungbeväxt mark. Här och hvar står någon enstaka enbuske; längre bort kärr, mossar och skog. Efter en stund ser man på vänster hand en grå tvåvåningsbyggnad med torftak. Storskogen ligger där bakom som en stor mörk fond, nästan alldeles inpå den lilla trädgården på husets baksida. Det är Steg, sådant det skulle tett sig för oss i början af förra seklet.

Närmast byggningen på dess framsida är en ojämn gårdsplan, delvis gräsbeväxt och skild från vägen medelst en gärdesgård af den vanliga typen. Till höger ett torp; till vänster den på höga stolpar uppförda, lilla nattstugan, där laboratoriet är inrymdt och där eleverna några år tidigare hade sin bostad. Utanför, närmast vägen, ligga fähuset och logen, samt framför dem några körredskap, en gammaldags plog och en slipsten. Själfva hufvudbyggningen är en medelstor träbyggnad i tvänne våningar: den öfre med tre, nästan fyrkantiga fönster, sittande långt ifrån hvarandra och alldeles tätt under takfoten, den nedre våningen med två fönster, ett på hvardera sidan om ingångsdörren.

Träder man in i förstugan, som går tvärs igenom huset, leder en brant trappa upp till öfre våningen. Till vänster, antaga vi, att köket, med dess tillbehör af visthus och handkammare, är beläget och till höger salen och de tvänne små hörnrummen. I öfre våningen ligga sofrummen. I det inre af huset är allt enkelt och gammaldags. Hvarken rummens indelning eller möblering afser i första hand bekvämligheten. Väggarna äro - där de icke äro som i förstugan öfverstrukna med gulaktig limfärg, med instänk af rödt och grönt - beklädda med enfärgade mörka papperstapeter med förgyllda stjärnor eller kronor. I hörnen stå grönglaserade kakelugnar med stora järnluckor på svarfvade hvitmålade ben. Möblerna, som utgöras af stora ekskåp och höga länstolar eller af något lägre sådana med runda karmar och svängda ben, stå utan all symetri eller anspråk på prydlighet. Det hela verkar dystert på en nutidsmänniska, till en del beroende på de smårutiga fönstren och den närliggande skogen, som skymmer mot söder.

I detta hem rör sig en äldre herre klädd i strumpor och skor med blanka spännen, lång sidenväst, grå eller brun surtut med stora blanka knappar, samt tillbakakammadt hår med stångpiska i nacken. Frun i huset, i beråd att mottaga en främling, har tagit på sig sin bästa sidenklänning. Hon lär ha tvänne sådana till, en "näst bättre" och en till hvardags. Hennes långa opudrade hår är lagdt i lockar på sidorna. De båda flickorna äro klädda i fint hemväfdt tyg; eljest nyttja de under sommaren tunna muslinsklänningar och utomhus schäferhattar. Pojkarna ha tröjor af hemväfdt, fint vadmal. Äfven i den strängaste köld nyttja de ej några ytterkläder. Faller regn eller snö, få de våta kläderna torka på kroppen. Det ingår nämligen i deras uppfostran, att de måste lära sig att tåla såväl köld som väta.

Lefnadssättet är enkelt och sparsamt. Fru Helena står för det hela. Hon verkar dagligen i kök, skafferi, mjölkkammare och visthusbod, därvid biträdd af sina båda döttrar, som hon uppfostrar, på samma gång till dugliga husmödrar som till de älskvärdaste fruntimmer. Och noga är hon i allt. Det går icke an för Ellika, att vid finare bak försjunka i sina svärmerier och låta degarna stå och kallna. När man ser henne och hennes tvänne döttrar i sina hvita muslinsklänningar med röda skärp om lifvet och blommor i håret inträda i balsalen och föra sig med en ledighet i sitt väsende och ett osökt behag, som väcka de kringståendes beundran, kan man icke nog förvåna sig öfver huru mycket en förnuftig uppfostran kan åstadkomma, där de naturliga egenskaperna äro goda, äfven om hvarken pensioner, hushållsskolor eller guvernanter - den tidens s k "symamseller" - kunna anlitas.

På kosthållet har man ej att klaga, ehuru endast tvänne, ganska tarfliga rätter framställas på bordet till middag och kväll. Därvid äro ölost, ölsupa och rågmjölsgröt med mjölk - denna rätt någon gång ersatt af varm kallskål med isoppadt hårdt rågbröd - stående rätter. Vin förekommer mycket sällan och, när det sker, består det endast af rhenskt eller "bittert och spanskt". Äfven kaffe och te brukas sällan. Det talas mycket i bygden om en besynnerlig prostinna i Ör, som kunde dricka flera koppar te om dagen.

Vid kalas och på större högtidsdagar, i synnerhet om främmande gäster äro närvarande, ökas rätterna till öfverflöd. Hur riklig förplägnaden då kunde vara visar följande matlista för en nyårsdag, något af de första åren på 1800-talet. Middagen, som serverades kl 12 på dagen, bestod af småsill och kalfsylta, skinka, "boeuf ā la mode på oxstek", haricot på hjärpar, kalkonstek med nyponkräm samt tårta med "Abelatsbakelser". Till kvällsvarden kl 7 upptager matlistan á la daube på skinka, stufvad lake, ölost, fågelstek samt små tårtor med kompott och sviskon.

Finge gästerna icke nog traktamente den gången var det tydligen icke värdfolkets fel.

Sedan julkalasen voro öfverstökade - de räckte vanligen hela januari månad - for man, om väglaget så medgaf, på besök till mera aflägset boende släktingar och vänner. Därvid kunde färden utsträckas ända till Kristinehamn, där Fastingsmarknaden, som varade ett par veckor, från slutet af februari till fram i början af mars, erbjöd nöjen af mångahanda slag, såsom baler, spektakler och slädpartier. När de båda flickorna fingo hälsa på hos moster Lena i Visnums prostgård, ställde de därför vanligen så till, att de åtminstone fingo bevista någon af fastingsbalerna i den närbelägna staden, då de förde anteckningar om hur många gånger en hvar af dem varit uppbjuden; ty af alla nöjen tycktes dansen för dem stått högst i kurs.

Umgänget var, som nämndt vidsträckt. Först och främst innefattade det naturligtvis släkten. Äldsta brodern, hofsekreteraren Olof Ekelund, gift med Gustava de Bruce, bodde på Söbyn i Brålanda socken. Där var en stor flock af barn; det äldsta 27 år, det yngsta 14 år. Denna aktningsvärda familj, berättar Lilliestierna i sina "En åttioårings minnen", var vida omkring bekant för sin gästfrihet. Nästan alla resande togo också in hos dem i stället för på den närbelägna gästgifvaregården och blefvo på det hjärtligaste mottagna. Den hederliga värden, fortsätter han, var en mycket enkel man, klädd på gammaldags manér i skor med stora spännen, blå strumpor, omknutna med rosenröda band vid knäet, kortbyxor, en mycket lång väst med tvänne rader förgyllda knappar och så stora fickor, att händerna godt kunde rymmas i dem, och en frack, som hvarken gick igen öfver bröstet eller magen. Håret var uppstruket i en fläta, eller så kallad stångpiska. Alla möbler och husgerådssaker voro i gammal stil. Ett stort ekskåp med många uthuggna grannlåter var den förnämsta prydnaden. Servisen var af tenn och mycket skinande. Fönsterrutorna mycket små, endast omkring 3 tum höga och 4 tum breda, voro insatta i bly. I matsalen var en större spis, i hvilken väl 1/8-dels famn ved kunde rymmas. I det stora ekskåpet förvarades alla husets dyrbarheter, däribland en större silfverkanna, troligen vägande omkring 200 lod samt flera större och mindre bägare, kaffekannor, sockeraskar mm , allt af massivt silfver och i prydligt och blankt skick.

I detta, liksom i många andra förmögnare hus på den tiden, funnos blott några få rum, men dessa voro stora, och kunde rymma en mängd människor. Och vid större tillställningar, såsom vid bröllop eller andra högtidliga tillfällen, då myckt folk var samladt, besannades det gamla ordspråket, att "sämja ger rum".

Icke långt från Söbyn bodde på nedra Ekarebol i Bolstads socken en syster till honom, Brita Stina Ekelund, gift med kronofogden med öfverauditörstitel Anders Ingman, far till den beryktade äfventyraren Carl Ingman-Manderfelt. Men det vill synas som om umgänget med denna besynnerliga familj varit föga lifligt. Detta var i stället så mycket mera fallet med brodern Peters. Denne, numera vorden kontraktsprost i faderns gamla församling Frändefors, var efter sin första hustrus, Anna Christina Waldenströms död, omgift med mamsell Margaretha Bodell. Hans äldsta dotter Sara var jämnårig med Ellika. Två mil från Steg, åt norr till, bodde slutligen på Wästra Ed Ekelunds halfbror, löjtnanten vid Bohusläns regemente Gustaf Ekelund, en några och trettioårs man, gift med Elsa Strandberg.

Äfven fru Helena hade mycken släkt i bygden. Strax norr om Steg, på det lilla Bäckenäs, biskop Johan Jakob Hedréns födelsegård, bodde hennes näst yngsta syster Lisa Maja, gift med sockenadjunkten i Högsäter Pehr Tholér, "en underlig man, som sökte lefva i fred med alla", skrifver Hammarin, "men som aldrig kunde riktigt sämjas med sig själf". Under hela sitt lif var han sysselsatt med arbete, som dock icke lände till den allra ringaste nytta. Bland annat utarbetade han ett register öfver alla böcker, som han lyckades öfverkomma, hvilket arbete fyllde 48 dryga folianter in folio och lika många i mindre format. Fru Helenas yngre syster Johanna Magdalena, gemenligen inom släkten kallad moster Lena, gift med kyrkoherden Anders Hedrén i Visnum i Värmland, hade under flera år på 1780-talet varit bosatt på det närbelägna Bäckenäs, då hennes styfbarn Johan Jakob - nu docent i Uppsala - och Anne Marie varit lekkamrater med barnen på Steg, "i Bäckenäs´dalar och vid Bäckenäs´ vattenbäckar", som den förstnämnde längre fram i tiden skref såsom biskop i Linköping. Slutligen bodde på Högsäters prästgård fru Helenas äldsta lefvande syster Anna Kajsa, sedan 17 år tillbaka gift med prosten Mathias Fryxell. "Hennes utmärkta skönhet", skrifver en minnestecknare, "hade i ungdomen tillvunnit henne många hjärtan, hvilka hennes inre värde kunde bibehålla i ålderdomen." Mathias Fryxell hade förut varit gift med hennes syster Sophia, "en till sitt både yttre och inre ovanligt älskvärd kvinna", hvilken aflidit 1787. Det hade stått hårdt för honom innan han fått henne till äkta, då äktenskap ej var tillåtet mellan så nära anförvanter. Händelserna fogade sig dock så att han omsider vann sitt mål. Han hade gått ut med sitt regemente i kriget såsom tillf. regementspastor och gjorde såsom sådan tjänst på fregatten Camilla. I sjöslaget vid Hogland kom den midt i elden och förlorade mycket folk. Fryxell, modig och djärf, tog sig an de sårades vård och visade därvid så mycken rådighet att hertig Karl efter stridens slut kallade honom till sig och lofvade honom, att om han utbad sig en nåd skulle den beviljas, då Fryxell anhöll att få taga till äkta sin kusin och svägerska Anna Kajsa Fryxell, hvilken anhållan af konungen bifölls".

Förutom nämnda släktingar bestod det närmare umgänget förnämligast af tre familjer: Hägerflychts på Önne, Bondes på Häreholm och brukspatron A M Wennerstens på Öxnäs. Kapten Hägerflycht beskrifves som en kärnkarl af gamla stammen, känd för sin tapperhet under det senaste finska kriget. Nu var han ute med regementet i en ny bardalek, i hvilken det gällde att drifva fransmännen ur svenska Pommern. Hans maka, Louise Natt och Dag, vänlig och behaglig som få, hörde till Heddas och Ellikas intimaste vänner, allt ifrån den dag då hon som husmor tog Önne kompanichefsboställe i besittning. Hvad Bondes familj på Häreholm beträffar var öfversten själf frånvarande såsom kommendant på Marstrand och umgänget torde ha inskränkt sig till Heddas goda vän, dottern Bollij (Ingeborg).

Den uppväxande ungdomsskaran i alla dessa hem gjorde umgänget gladt och lifligt. Man samlades för att roa sig i det fria med enkla, landtliga nöjen. Blef det fult väder höll man på Steg till i salen på nedra botten, där man fördref tiden med att tyda gåtor eller berätta fabler. Man diktade de sällsammaste äfventyr, som man föregaf sig ha upplefvat under en resa till jättarnes land. Det lästes äfven högt, mest poesi: Franzéns och Silfverstolpes sånger, men framför allt Creutz´förtjusande idyll Atis och Camilla. Ack, hur ofta citerades icke ur hans "Sommarqväde" den betagande strofen, "Men hvilken ljuflig luft jag andas", och "Farväl i täcka fält, farväl i gröna lunder". Det kunde äfven hända att Hedda någon gång lät höra sin lilla, nätta röst i "Kära bröder, drickom Gustafs skål!" eller "Fjäriln vingad syns på Haga", ackompagnerad af sin bror Fredrik på flöjt eller fiol, hvilka båda instrument han behandlade med ganska god smak. Blef där riktigt lifligt fram emot aftonen och flera par funnos tillstädes tog dansen, som stod högst i nöjenas rad, öfverhand och då var det långdansen och polskan som mest senterades, ehuru äfven kadriljen någon gång kunde komma i fråga.

I flickornas minnesalbum - små, nätta böcker, inbundna i skinn med fina guldpressningar i kanterna - se vi namnen på deras "bästa vänner", hvilka lämnat efter sig mer eller mindre lyckade försök i den ädla rimkonsten. På första sidan i Heddas minnesalbum uppträder sålunda brodern flöjtblåsaren och gymnasisten med följande bit förståndspoesi:


	"Yngling! Njut! och dö en timma förr.
	Hvem bjöd dig vårens fröjd försaka?
	Blott den vise invid grafvens dörr
	Ser med afund på din vår tillbaka."

                            Fredrik.
							
På nästa blad svarar på detta råd farbror Peter, prosten och pristagaren i Svenska akademien, den 8 aug. 1805 i Frändefors:


	"Mitt barn! Lyd ej din brors, men väl den vises råd.
	Njut icke så din vår, at hösten stormig blifver
	Ej sinnlighetens ny - ej lastens öfverdåd,
	Men dygden, oskulden blott sällhet gifver."

Magnus, nu student i Upsala, skrifver:


	"Hvad önskan skulle jag väl gifva,
	Som enligt med min känsla är? -
	Om icke den, att jag må blifva
	En vän, som du har alltid kär."

Bland de sista i boken skrifver Bollij Bonde på Steg den 22 aug. 1806 helt enkelt utan rim:


	Glöm ej den som skattar sig lycklig att vara din vän.

I Ellikas album skrifver Sigrid Ekström på Öxnäs den 24 maj 1807:


	"I oskuldens och dygdens famn
	Må stilla dina dar försvinna
	Och vänskapsfullt ditt hjärta brinna
	Vid minnet utaf detta namn."

En anonym tillägger:


	Nellys dygd samt godhet och behag
	Förbinder mig till vänskaps ljufva lag.

Gamla prosten Anders Hedrén afslutar boken med följande karakteristiska kärnspråk:

	Var vänlig mot alla,
	Vän med många,
	Förtrolig med få,
	Afvig mot ingen.

Det gick en brusande ström af lifsglädje genom all denna ungdom. Äfven de äldre trifdes väl därmed på Steg. Medan den anställde sina gymnasistiska lekar och språng sutto de som åskådare och sågo på, bredvid muggar, fyllda af cider eller krusbärsvin och med långa pipor i munnen, berömmade den "flinkaste och snällaste" och förlöjligande den tafatte. Sällan gick någon dag förbi utan att där voro flera gäster på besök eller väntades. Och trots de dammiga vägarna på sommaren och det "eländiga lenvädret" på vintern återgäldades besöken. Mest af alla längtade de frånvarande sönerna och deras inbjudna studiekamrater till det kära, gamla hemmet på Dal, i synnerhet när det led emot någon af de stora högtiderna. I alla deras bref tränger denna ständiga hemlängtan igenom som en röd tråd. Borta kan nog vara bra, men hemma i närheten af mammas välfyllda skafferi och det otvungna, familjära umgänget är det bäst på jorden. Åtskilligt i dessa bref innehåller en del kulturhistoria, som förtjänar att räddas från glömskan. Vanligen är det systrarna, som ombesörja korrespondensen. Magnus nyvorden student och blifvande prästkandidat, är Heddas förtrogne, likaså Fredrik som ärnar bli läkare. Längre fram blir det Ellikas tur att korrespondera med Daniel och Carl. Magnus och Hedda ha ingenting fördoldt för hvarandra. Han förefaller, af brefväxlingen att döma, vara en begåfvad och rättänkande ung man, som förtjänar att kallas föräldrarnas stolthet. Fredrik är, såsom förut är nämndt, ännu blott gymnasist i Karlstad, där han har inackorderat sig på Forsnäs, ett stycke utanför staden. Han är muntrare till humöret än Magnus och hans bref andas af en pojkaktig humor, som mycket senteras af den lefnadsglada Hedda. När han skämtar med allt och alla är däremot Magnus mera allvarlig. Det vill förefalla som vore den vackra Anne Marie Hedrén den egentliga driffjädern till dennes bref. Han måste tala om för någon, hvad det är han bär i sitt hjärta, och hvem är då närmare därtill än hans goda älskade syster. När Anne Maries far bodde på det lilla Bäckenäs byggde hon och han sina féslott långt inne i den djupa skogen eller drömde sina framtidsdrömmar under hägg och körsbärsblom i försommarnattens ljusa skymning. Sedan dess ha flera år flytt sin kos. Han bar ännu en klockkedja, gjord af hennes hår, som souvenir. Hon hade följt sina föräldrar till Visnum i östra Värmland och ditåt ställde också han sin kosa, när han beträdde den bana han valt.

Hans första bref till Hedda är från Glänne, det lilla komministerbostället vid Frykeruds kyrka, stamhemmandet för den ansedda Fryxellska släkten.


				Glänne den 18 febr. 1803.

	Ömma syster!

	Det är nu så länge sedan jag hade bref från 
	dig att jag ej längre kan fördraga denna 
	ovisshet. Utan när du hör denna bön, när du 
	får dessa rader, så skrif mig till och förgät 
	ej. Men hvarföre har du ej skrifvit på så 
	lång tid? Nå, hur står det till med dig? 
	Hvilka sken ha glimmat i den lystra sferen 
	omkring dig? - berätta - skrif! Måtte icke 
	någon mindre önskad omständighet hindrat dig. 
	Kanhända du tänker: berätta sjäf du, som skriker 
	så. Ja, då står jag, vacker gosse, utan att 
	få ett ord för mig. Dock, repa mod min tomma 
	skalle, och ge dig ej så snart. I jul var jag 
	i Visnum 8 dar, på Rudskoga ock. Där voro 
	mamsellerna Sundelius från Filipstad, vackra 
	flickor. Vi blefvo cousiner - styft! På Visnum 
	var ej roligt nu. Om Anne Marie varit hemma 
	hade det varit annorlunda. Var An´ M:e mycket 
	på Steg? Hvad tycker du om Ådén? Är Ellika på 
	Ed och du för beständigt derifrån? Jag väntar 
	nu med första ett långt bref från dig om alla 
	edra julnöjen mm. Helsa alla, - till Högsäter 
	och Öxnäs i synnerhet - från din bror.

				Magn. Ekelund.

Den i brevet omnämnde Ådén var en tjugufyraårig gymnasist, som sades svärma för den trettonåriga Ellika. Ordningsföjden mellan de bägge meningarna i brefvet tyder på att brefskrifvaren haft detta förhållande i tankarna, då han skref. Förmodligen var det hela ett skämt. Partiet var i hvarje fall ej något eftersträfvansvärdt. Sedan Lars Ådén tagit studentexamen och blifvit prästvigd, stannade han nämligen på sin bana som obefordrad prästman, tills han efter några år blef afsatt från ämbetet.

Nästa bref från Magnus är från Upsala och dagtecknadt den 28 oktober 1805. Året förut har han tagit studentexamen och läser nu på prästexamen. Hans drastiska skildringar från det dåtida lifvet i lärdomsstaden saknar icke sitt intresse.


	Kära syster!

	Tack älskade syster för ditt nöjsamma bref. 
	Om jag icke hade dig, som sade mig hvad som 
	passerar där hemma finge jag säkert lefva i 
	okunnighet om alt. Jag önskar blott att jag 
	nu hade något att säga dig i utbyte, som 
	kunde vara intressant. Men sådana ämnen finnas 
	ej i Upsala. Du må veta att jag lefver i en helt 
	annan verld än du och hörer ej talas om annat 
	än latin och annat lärdt gräl, hvilket aldraminst 
	gifva muntrande concepter; snarare söka de 
	uttömma det lilla förnuft, som ännu finnes i 
	behåll. Du bör derföre icke undra öfver att 
	denna breflapp, i största hast sammanrafsad 
	endast för att upmuntra dig, består af idel 
	plattheter.

Jag fröjdar mig redan af att jag får resa hem till jul och föreställer mig hur roligt jag skall få i eder nöjsamma och okonstlade krets, långt skild från stora verldens pedanteri. Du kan icke föreställa dig hvilken skilnad det är på detta umgängessätt och det, hvarvid vi äro uppfödda, samt huru långt folket här kan gå i förställning, och hur alla äro öfverfödigt artiga blott för att kunna draga någon nytta deraf och komma åt ens pengar. Sådan är Caracteren i allmänhet på folket här. Man behöfver derföre omändra sin natur och studera ett nytt umgängssätt, om man ej vill blifva bedragen. - Men hvartill alt detta? Eller hvarföre, lärer du fråga dig, gör han denna målning? Månne han tror att jag ärnar mig åt Upsala? Härtill kan jag ej svara annat än att jag blott skrifver det som nu faller mig in, utan afseende på hvartill det gagnar. Jag ser nu att papperet lider till slut och jag slutar derföre denna intressanta epistel med helsning till Öxnäs, Högsäter och Rennelanda etc etc. Glöm ej din bror. Magnus. Örtenblad helsar. Han och Sundelius äro de enda jag umgås med. Helsa Fredrik. Jag har ej "stunner" att skrifva. Om jag kan få några blommor skall han få, men ännu har jag ej någon. Låt ingen se usligheterna!

Nästa gång han skrifver är han prästvigd och gör tjänst hos sin moster Lenas man, kyrkoherden Hedrén i Visnum.


	Visnum den 21 juli kl 4 om morgonen (1807).

	Älskade syster!
	
	Den upgående solens glans, som angriper 
	mitt till sömn så benägna öga, jämte en 
	hop näsvisa flugor, hafva redan stört 
	hvilan för denna gången. Jag är nu dermed 
	ganska nöjd, ty det är sällan man skådar 
	naturen så behaglig som en vacker 
	sommarmorgon. Hastande från dessa föremål 
	tager jag nu pennan, för att med några rader 
	upmuntra dig, som kanhända är störd af andra 
	föremål, ur din slumrande dvala. Jag menar 
	att jag skref några rader med min far, då han 
	reste härifrån. Äfven af dem båda kan du 
	muntligen få veta våra nöjen under deras 
	härvaro. Sedan dess har jag dels varit här, 
	dels häromkring i grannskapet och haft 
	tämeligen roligt öfver alt. Det bästa är att 
	jag är välkommen på alla ställen. Första 
	gången jag tviflar på att så blir förhållandet 
	blir i dag, då jag i pastors ställe upptager 
	smörrättighet. Här är nästan beständigt 
	främmande. Men sällan kommer någon, som för 
	mig just är så intressant. - Sistlidna söndag, 
	då jag predikade, kom Anne Marie hem. Detta 
	var den roligasste dagen, i synnerhet aftonen, 
	då vi i enslighet fingo sitta för oss själfva 
	och genomgå våra förra öden.
	
	I nästa vecka reser jag åt Rudskoga och sedan 
	vet jag ingenting, som hindrar mig att resa 
	åt Upsala i slutet af veckan. Skrif mig snart 
	till och berätta alt som sker i bygden. Låt 
	mig veta om -n ofta gör dig den äran och om 
	han var hemma under (föräldrarnas) vistande 
	här. Håll honom på långt afstånd (på det att 
	han) ej skall blifva alltför fri.
	
	
				Din bror Magnus.

	
	Helsa till Öxnäs, Högsäter osv. Det var en 
	betydande förlust (för mig) att ej bröllopet 
	blef under det jag var här på orten. Jag hade 
	då fått förtjänst med pellen. Efter utseende 
	tänker jag helsa på hemma till jul. Eva (Hedrén) 
	helsar. Det blir en hygglig och bra flicka 
	endast hon vinner mera stadga; men denna 
	tilltar ansenligen!

Två månader senare finna vi Magnus på pastorsbostället Ekenäs i Kils socken, några mil norr om Karlstad, där han tjänstgör som adjunkt. Brefvet därifrån är dagtecknadt den 11 september 1807. Hans Upsalafärd tycks vara slagen ur hågen. Sinnet är tryckt och nedstämdt. Hans ungdomsvän har flytt sin kos. Det grymma ödet har med brutal hand ödelagt alla hans fagra framtidshägringar. Den ljufva Anne Marie är intet mera för honom. Och denna bittra sorg skall han nu låta sin ömma syster få del af.


	Ekenäs d 11 sept 1807.

	Älskade syster!

	Papperet är litet. Jag måste således spara allt 
	som möjligen ske kan. Strax efter jag skrifvit 
	sist kom ditt bref, hvarför jag tackar. Du helsar 
	från G Wigelius, att hon är, du vet väl ... i mig 
	och detta behöfs nu för tiden, ty kan du väl 
	föreställa dig min belägenhet och mine, då en god 
	vän helt indifferent frågade om jag visste, att 
	det den 2. dennes var förlofningskalas på Visnum 
	för Anne Marie och en patron Berger. Jag fick 
	sedan bref om hela strunten. Vet du det kostade, 
	förbanne mig, på och hänger ännu anseligen kvar. 
	Men detta, ser du, är oss emellan! Hon lär få en 
	mycket bra man och detta unnar jag henne. Min far 
	fick ju af doktor Ekelund en urkedja, som han 
	aldrig nyttjar. Månne jag ej kunde få låna den på 
	hälften bruk. Min hårkedja, som jag burit till 
	suvenir af "henne", är nu utsliten och åsynen deraf 
	är icke heller mycket uplifvande. Doktorn är nog ej 
	däremot. Tala vid min far härom. Om jag ej får den 
	måste du göra (mig en sådan). Jag är nu ensam med 
	min gamle (pastor?) och har ej just de muntraste 
	dagar, dock (mår jag som en) prins. Jag är också 
	ofta borta häromkring ... Från Peter har jag ej hört 
	något sedan (Pär-) mässan. Laga nu, om möjligt, att 
	jag får (låna) min fars urkedja. Lena Fr(yxell) 
	(lärer ej hafva) någon särdeles tour. (Syster) Ellika 
	skref att (hon) ej fick en enda sväng i Christinehamn. 
	Helsa flickorna ... Från Daniel är roligast få bref. 
	Han klagade nu sist att ingen annan än patroner 
	får tala med mamsellerna på Visnum, så att han af 
	den orsaken ej kunde helsa ifrån någon. Skrif oftare 
	än hittills. Ni ha icke så ondt efter postpengar 
	som jag och behöfva ej knoga så för hvarje 
	runstycke. Nå, det är sannt! Till eder stora sorg 
	skall Werling nu gifta sig med mamsell Styffe, 
	en rik och hygglig patrondotter. För fjorton dar 
	se´n var der Calas - det första som brukas för 
	svärföräldrar och fästmö. Men bröllopet lär ej 
	bli förr än till vintern. Gråten flickor! Han 
	är ej mer, den vackre! - Ja, hon är icke heller 
	mera! Fördömda öde! Hvad du pröfvar och gycklar 
	med oss människor! Skrif snart och upväck mig ur 
	denna slumrande dvala. Min helsa är någorlunda; 
	dock har magen begynt bliva dålig.

Något mera bref från Magnus Ekelund torde icke finnas i behåll. Men af andra källor känner man att de sista raderna i brefvet innehöllo ett olycksbådande varsel. Hans onda i magen förvärrades. Inga läkemedel gåfvo någon bot. På våren 1808, då han gjorde tjänst som pastorsadjunkt i Ransäter, kom bref till hemmet på Steg af den allvarliga beskaffenhet att det beslöts, att hans syster Hedda skulle resa dit upp för att taga vård on honom. Så länge hon lefde glömde hon icke denna färd och de dagar och nätter af ständig oro, som hon då fick genomlefva. När hon minst tänkte därpå, trädde fram för hennes inre öga bilden af den lilla rödfärgade byggningen i björkdungen, där hennes bror tillbragte sina sista stunder. Hon såg då hela trakten liksom i ett förklaradt skimmer. Där borta, öfverst på älfbranten, låg med sin svarta aftrubbade tornspira den lilla träkyrkan, klädd från ofvan till nedan med gråa spånfjäll. Där hade hennes bror predikat tills hans sista krafter voro förbrukade. Och längre bort, nedanför den mörka skogsåsen i öster såg hon framskymta bakom de väldiga lönnarnes kronor den låga, hvitmålade herrgårdsbyggningen, Erik Gustaf Geijers föräldrahem, där hon rönte så mycket deltagande under sin svåra sorg. Huru vänliga och hjärtligt välmenande hade icke alla där varit mot henne. Där hade hennes broder Magnus haft som ett andra hem innan han nedlagts på sjukbädden. Hur ömt hade han icke omhuldats af den goda moster Ulla, med hvilken systerlig vänskap hade han icke mottagits af den intelligenta och hjärtegoda Jeanne Marie, den förståndiga Brita Lotta och moster Ullas rara, gamla syster, allas moster?

I denna idylliska omgifning var det som hennes bror fick sluta sin korta jordevandring. Den 11 aug var hans lidande fullkomnadt. Nio dagar därefter restes grafvården på Ransäters kyrkogård. Hon skref i sin dagbok hvad hon skulle velat säga vid vården till den, som gick där förbi. Hon skulle ha sagt: "Vandringsman! - Du, som ännu räknar dig bland de lefvande, stanna vid denna grift och begrunda lifvets ovaraktighet! Här hvilar en redlig man, en god kristen, en älskad son, en öm broder, en sann vän och en nitisk lärare. Men hans tid var kort. Hans lif brann ner som ett nytändt ljus. - Af dig, som icke kände honom, fordrar man ej mer än du beklagar hans i sorg och saknad efterlämnade anhöriga och vänner. Kände du honom åter, vet du fullväl hvad jag mer ville säga, om jag kunde forma mina tankar i ord. Lycklig den som så dör!"

Några veckor därefter hade hon sorgen att begråta ännu en broders bortgång. Den 18 okt samlades ett antal begrafningsgäster i stora byggningen på Mölnbacka bruk, för att bevisa den kort förut aflidne bruksinspektoren Peter Ekelund den sista hederstjänsten. "Tomt som paradiset efter fallet", citerade hon i sin dagbok vid underrättelsen därom, "är hvart ställe der jag honom såg!"

Efter sin återkomst till föräldrahemmet tackade hon å egna och sina anhörigas vägnar sina kära, nyförvärfvade vänner på Ransäter för all den ömhet och omvårdnad, de haft om hennes aflidne broder Magnus samt för deras deltagande i hennes djupa sorg. Korrespondensen synes sedermera ha fortgått mellan henne och de båda döttrarna i Geijers-hemmet. I behåll finnes dock blott ett bref från Jeanne Marie - Erik Gustafs mest älskade syster - hvilket är af allmänt intresse. Det är skrifvet den 17 mars 1809 och lyder:


		Min bästa Hedda!

	Millioner tack för ditt bref! Hur innerligt 
	välkommet det var derom kan du ej tvifla. 
	Tack äfven för ett bref, som jag fick före 
	jul och tillräkna mig ej, bästa Hedda, min 
	långa tystnad. Du må tro att jag öfverhopat 
	Lindberg med frågor om dig och dina anhöriga. 
	Det var oss en hjertlig fägnad at få se 
	honom. Måtte han vara nöjd med sin resa. - 
	Om jag nu bara hade något roligt at skrifva om!
	
	Stackars min Hedda, hvars lott det så ofta är at 
	få vara ett vittne till sina vänners lidande! 
	- Här äro vi alla friska och i vår trakt har 
	det varit temligen friskt, då sjukdom och död 
	på andra ställen så grufveligt graserat. Det 
	är nu nästan sent at tala om sist. Men jag vet 
	ändå at det fägnar dig at vi hade mycket 
	roligt under julen. E(rik) Gust(af) var ej 
	hemma; men en annan bror, som vistas i Stockholm, 
	men som du ej känner. E G har se´n före jul 
	äfven varit där (i Stockholm). Han är nu 
	guvernör för en rik Schinkel, som just ej 
	lär vara för rar; men så äro ock hans vilkor 
	mycket goda. I sommar skall han resa til 
	England med sin elev. 

	- Gud hjelpe mig då!

	At minnet af dina älskade bröder ännu kostar 
	dig tårar, derpå undrar jag ej. Det går väl 
	ingen dag förbi, då vi ej tala om din bror 
	Magnus, som var här i fjol vid denna tid, 
	och huru han, oagtadt sina plågor, beständigt 
	var glad och sökte roa oss. Tack min goda 
	Hedda för det hopp du ger oss at ännu en 
	gång få se dig. Det fägnade oss alla så 
	innerligt. Stackars min goda Hedda! Ransäter 
	innesluter för dig många bedröfliga minnen. 
	Men var säker om at de vänner, du äger där, 
	aldrig skola upphöra at vara deltagande för 
	din billiga smärta! Ja välkommen till oss 
	bästa Hedda! Det är vår gemensamma hälsning 
	till dig.

	- Här säges nu allmänt at du är förlofvad. Men 
	efter du sjelf i somras syntes vara så ledsen 
	öfver detta rygte, har jag äfven disputerat det; 
	som ej hjelper, förstås - utan det påstås så 
	säkert, så säkert! - Är det sannt vet jag at 
	du tillstår det för dina vänner. Lotta ber så 
	innerligen hälsa dig; äfvenså Emanuel och k 
	far och mor, på det högsta - och moster 
	alldeles obeskrifveligen. Jag hoppas du ursäktar 
	mitt slarf och ej visar någon mitt bref. Lef väl, 
	goda Hedda! Skrif någon gång och glöm ej

		Din tillgifna

			J Marie.

	I vår skall du få blommor från din brors graf.
	
	P S den 10 mars. Jag började mitt bref så 
	tidigt. Se´n ha vi fått så många oroliga 
	berättelser - Gud!

De berättelser, som afpressade henne detta ångestskri, som slutord i brefvet, var underrättelsen om Adlersparres uppbrott med västra armén från Karlstad. Den ängslande oro för de blodiga omhvälfningar, som måste blifva en följd däraf, var så mycket större i dessa fridfulla bygder, som man här, såsom hon nyss skrifvit, under den gångna tiden förskonats från de många olyckor, nöd och sjukdom, som sports från andra delar i landet. Skulle allt detta onda nu äfven drabba deras hem? ---

För Hedda voro dessa olyckor gammalt nytt. Sedan månader tillbaka hade de oländiga skogstrakterna väster om Steg varit skådeplatsen för blodiga småstrider mellan svenskar och norrmän. Det hade varit ett ständigt kommande och gående af krigsfolk och krigsforor. På Steg var huset fullt af officerare och gården af hästar och officersdrängar. Högkvarteret var nu förlagdt till västra Ed, där Ekelund alltjämt tjänstgjorde som förvaltare vid det stora upplagsmagasinet samt vid några mindre magasin längre in i landet. Upptagen af sitt arbete från bittida till sent hade han icke tid att oftare än hvarannan kväll besöka sitt tre mil därifrån belägna hem; men då orkade han, efter dagens ansträngningar och jäktande oro, rida den långa vägen och i tidiga ottan följande morgon vända samma väg tillbaka, för att senast kl 5 vara på sin plats vid förrådet. Men han var stark och härdad, samt i olikhet mot flertalet bland sina landsmän absolut nykterhetsvän. Under hela denna tid lefde han nästan uteslutande af mjölk och bröd. Det är ganska underligt att tänka sig honom i en tid, då hvarje gård hade sin brännvinspanna och hvarje bondstuga var en krog samt man beräknade att i medeltal hvarje man förtärde 12 och hvarje kvinna 6 kannor årligen, med 5 procents tillägg för allmoge och resande.

I Från dessa dagar, fulla af oro för egen säkerhet och hela landets framtida öde, finnas tvänne bref i behåll af hans hand, som ha ett visst historiskt intresse. Det första handlar om den situation, som uppkom i maj 1808 vid norska gränsen, då Gustaf IV Adolf plötsligt gaf befallning till högste befälhafvaren, general Armfelt, att draga alla sina trupper tillbaka in i Sverige igen, emedan han hade för afsikt att sända dem mot Danmark. Förberedelserna till marschen hade börjat ganska tidigt med de sjukes och förrådens tillbakaförande, men det var först den 10 juni som de mellersta brigaderna stodo innanför gränsen och general Armfelt förlade sitt högkvarter till Vänersborg. Fälttåget hade afstannat för en tid. Några krigsrörelser förekommo ej, utan inskränkte sig det hela till gränsens bevakande. Under tiden ökades sjukligheten bland trupperna i oroväckande grad. Den smittosamma farsot, som gick under namnet fältsjukan, utbredde sig med en rent af förfärande fart i de usla soldatkvarteren. Modet hölls dock ännu uppe. Midsommardagen firades med dans kring majstången, då extra förplägning af brännvin och tobak utdelades. En tid därefter tillställde officerarne en större bal i Västra Ed och det vill synas som om densamma gifvit upphof till följande bref från Ekelund till fru Lena:


	Tack för Dina bref! Gud välsigne Dig för 
	hvarje rad Du ger mig; Allra mest dock för 
	löftet att Du vill komma till mig. Någon 
	gång måste det bli verkstäldt - och snart! 
	- till lördagen? Jag får ej resa hem. 
	Generalen väntas fram i veckan. Intet nytt 
	mer än att de våra draga sig mer och mer 
	tillbaka in i vårt rike. Här omkring blir 
	nu otroligt med folk. Från alla håll komma 
	vargering och landtvärn. Hopen växer. Maten 
	blir liten, dock ännu nog. Kamrern är ännu 
	icke hemma igen och ej något höres från 
	honom. Gud vet hvad han gör. Om jag får tid 
	skall jag skrifva, men Gud hjälpe mig för 
	tid! -
	
	Här var en hygglig samling midsommardagen. 
	Nu vilja officerarne göra ännu en (bal) och 
	jag ville därför att Du lofvade Ellika, att 
	få komma hit till Västra Ed för att i sällskap 
	med Dig, faster och mig gå på balen; hvarom 
	mera framdeles. Kom ihåg, att då vi voro unga 
	så ville också vi roa oss! Kanske det blir 
	till söndagen. Baron tackade mycket för steken. 
	Grönqvist än mer. Hälsa Ellika mycket. Gud 
	välsigne och förmera hos Dig den idéen att 
	hälsa på mig. Jag hoppas Du gör det nu se´n 
	Du lofvat det. Reser Commissariet så bo vi 
	här som herrskap. Hulda maka. Evigt är jag 
	Din tillgifne

				D. P:son Ekelund.

Att balen blef af och att den "söta" adertonåriga Nelly fick vara med i dansen var gifvet. Vid hennes död, femtio år därefter, anträffades i hennes bibel några pressade blommor, som hon såsom balens drottning fått mottaga af Gustaf Mauritz Armfelt. Hennes mor hade gifvit vika inför påminnelsen om att äfven hon i sin ungdom velat roa sig.

Det andra brefvet skildrar med målande drag det intryck, som underrättelsen om revolutionens utbrott i hufvudstaden åstadkom i landsorten.


	Goda, älskade maka!

	Söbyn den 17 mars 1809.

	Du får ej visa någon detta bref eller berätta 
	något derutur;  ty bäst är att tiga. Tiden är 
	ond! Måtte detta treffa Dig och Du vara vid 
	hälsan! Jag är, Gudi lof, frisk til denna dag; 
	men som jag ej vet, när jag kan få resa hem, 
	så sänder jag nu detta bud. Min hitresa gick 
	lyckligt. Jag tog vägen til Frändefors, 
	treffade alla der vid hälsan, fast i en 
	obehaglig bestörtning öfver allmänna 
	ställningarne. Jag var der en tima; reste så til 
	Söbyn, der Herrar officerare voro åt staden. 
	De kommo hem kl 9 om afton, då jag redan lagt 
	mig. Jag fick ordres at stiga up och de skulle 
	nu fouragera och proviantera för sina husarer 
	om natten, samt marschera kl 5 onsdags morgon. 
	Detta gick alt sin gilla gång och de reste utaf 
	- för att intaga Göteborg - sedan (ryttmästare) 
	Flodin högt uppmanat sina husarer att följa sig 
	i lif och död - emot hvilken som helst, som 
	satte sig emot den goda saken. Detta var 
	ohyggligt att höra - och jag gick in och gret!
	
	En halftima efter reste jag til Venersborg, för 
	att få höra på hvad fot sakerna stå, eller om 
	Commissariatet och jag vidare existerade. Jag 
	reste och fann alt sig likt. Commissariatet i 
	full activitet. Och jag fick ordres att med alt 
	fortfara så som hittills til annorlunda blir 
	förordnadt. Landsherren fick jag ej treffa. Han 
	hade sammanträde inom lykta dörrar och tilsade 
	at jag skulle komma up kl 5; men så länge kunde 
	jag ej dröja i sta´n. Pengar har kommit till att 
	aflöna armén med och vi, skrifvarestat, hoppas 
	nu at äfven få något ... Alt var annars i 
	Venersborg ganska tyst. Ingen sade ondt ord åt 
	den andre. Ingen talte högt. Alla voro liksom 
	häpna. Jag tror likväl att de flesta tyckte om 
	hvad som skett. Hela armén lärer vara af en tanka. 
	Kungen torde redan vara i förvar. Ständernas 
	sammankallande snart förestående. Gud styre alt 
	til ett godt slut! Gud hjelpe vårt arma 
	fädernesland!

	Propositionen skall Du få se, då jag, vill Gud, 
	kommer hem, som jag hoppas kan ske se´n Grönqvist 
	blifvit frisk eller fram i nästa vecka. Han är 
	nu bättre - hade ämnat sig åt Steg i slutet af 
	veckan, men Hollberg förbjöd honom att gå ur 
	rummet på några dagar.
	
	Här på Söbyn är mycket att göra med nya 
	inventeringar och redogörelser. Ingen stund kan 
	jag vara ifrån. I morgon lärer Aminofs sqvadron 
	komma hit igen i stället för Flodins som afgick. 
	Allt landtvärnet jämte artilleriet ligger qvar. 
	Syster Brita Stina treffade jag i Venersborg. 
	Hon var ond för jag ej reser dit. I går kl 12 
	reste derför Olof och jag till Ekarebol och voro 
	här igen kl 5. Alla der mådde väl, men på vägen 
	sleto vi rätt ondt.
	
	Säg mig nu hur Eder resa gick och hvad nytt som 
	höres från qvarnen. Huru många plankor ha utgått? 
	Om stenar som hemkommit m m.
	
	Mycket in politicus har jag att säga, då jag kommer 
	hem, men vågar ej skrifva. Sänder detta bref för 
	att tranquillisera Dig. O Gud! Måtte vi snart 
	treffas, lyckligt och väl. Jag har proviantering 
	nesta måndag och ville sedan gärna få resa hem, 
	om det ock blott vore på en dag. Nesta lördag vill 
	Hedda hem. Men jag sade henne i förtroende att 
	hon hellre kunde bli qvar, än ha sällskap med sig 
	som blir långvarigt. Här är nu tyst och stilla. 
	Bror Olof leds otroligt efter sin inqvartering. 
	Jag mår nu som bäst.
	
	Just nu erhöll jag bref från Venersborg från 
	Grönqvist att han åter insjuknat och icke vet 
	när han kan bli återstäld. Han har odrägligt 
	ledsamt, ty ingen törs til honom, emedan doktorn 
	sagt att det är fältsjukan. Jag väntar nästan på 
	ordres att få återresa til Venersborg i morgon. 
	Bed drängarna hugga och köra hem gärdsle och 
	isynnerhet stör, men akta hästarna. Hur är det 
	med märra?

	Jag tog emot af Præsis 5 Rdr Bco i tvänne sedlar, 
	men vet ej hvar jag gjorde af dem. Var god och 
	känn i min gamla bruna syrtut, om jag kunnat vara 
	så slarfaktig att jag glömt dem der, eller kanske 
	jag lade dem i pulpeten och då får jag dem när 
	jag kommer hem.

	Faster och alla här hälsa Dig otroligt. Flickorna 
	vilja åt staden i dag för att se på en konstmakare. 
	Men jag tror knappast att de få lof. Hedda har ej 
	varit inne i stan någon gång .... Farväl älskade, 
	goda mamma. Glöm ej bort Din evigt trogne make 
	och vän.
	
	D P:son Ekelund.

Äntligen vardt det åter fred i landet och med fredslugnet återvände den gamla trefnaden och nöjeslifvet till Steg. Det senare tog ny fart sedan prosten i Frändefors, trött på att lefva som änkling beslutat att för tredje gången ingå i det äkta ståndet, ty nu skulle alla släktingarna stifta bekantskap med hans nya utvalda, mamsell Ebba Schöllborg, hvilken någon tid torde ha varit upptagen i hemmet på Steg som någon slags hjälpreda i hushållet och hvarunder Hedda tycks ha uppträdt som äktenskapsmäklerska åt sin farbror, att döma af ett bref som han skref til henne på hösten 1809 sedan förlofningen eklaterats. Det var visserligen en stor åldersskillnad mellan kontrahenterna, skref han, icke mindre än 23 år; men han ansåg det ha ingen betydelse emedan han kände sig tjugu år yngre. Och så glad, god och nöjd med sin värld, som han nu var, hade han aldrig varit.


	"Du vet, kära Hedda, att jag alltid älskat dig 
	ofantligt mycket, men nu - nu är du mig dubbelt 
	kär, sedan jag följt ditt råd - och är så 
	lycklig! Jag bär nu på fingret förvissningen 
	därom och jag vill ej bortbyta den mot gods eller 
	guld eller mot en Georgiens skönhet. Nej! jag är 
	nöjd! Mera än jag någonsin varit. Och - skall 
	jag väl säga dig det? Gud har låtit ett fjäll 
	falla från mina ögon. Jag finner min Ebba så 
	söt, så behaglig, så älskvärd, och detta äfven 
	i afseende på det yttre behaget, at jag ej vill 
	byta med någon i hela världen - och det inre? Du 
	känner det, Hedda. Ljufvare, renare, ömmare var 
	aldrig någon flickas hjärta."

Han bad slutligen att Hedda snart måtte komma till Frändefors för att ledsaga hans fästmö till Steg,

	"till det hus där hennes hjärta valt 
	sina föräldrar, ett val som hedrar både dem 
	och henne." Kyss Ellika från mig! Äfven hon är 
	mig kär, men Du är ändå den käraste.

	Din gamle farbror
	Peter
Den omnämnda resan till Steg blef snart af och på nyårsafton skrifver den nygifta prostinnan Ebba till sin goda, älskade mamma Lena ett bref, däri hon hjärtligen tackar sin goda faster och farbror för all deras godhet mot henne och sänder ett litet suvenir till hågkomst. De hade bidragit till att göra en värnlös varelse till en af de lyckligaste på jorden.

"Och nu goda älskade faster och farbror", fortsätter hon,

	"nu ha Ni ju fått ett klingande före. 
	Neka oss derför inte längre nöjet att få 
	sluta Er i våra armar och få låta Er bli 
	delaktiga af vår husliga sällhet. Vi hoppas 
	snart få den glädjen att få se alla våra 
	syskon och vänner här församlade. Men vi 
	företaga oss ingenting förr än vi äro 
	förvissade om att få se alla - alla vännerna 
	på Steg. Gud välsigne Er nu alla med ett 
	godt nytt år, med all upptänklig glädje och 
	sällhet. Daniel och Carl hälsas mycket. 
	Flickorna få intet bref förr än de varit här.

Min älskade fasters egna och tillgifna Ebba"

På baksidan af brefvet fortsätter prosten, fortfarande i det gladaste humör: "Förlåt, goda syskon, att jag också skrifver några rader.

	Välkomna till oss!
	Pappa och Kalle
	Mamma och Daniel
	Hedda och Grönqvist
	Ellika och Ådén
	
	Se så skall det ställas.
	Välkomna! Välkomna!
	Hälsa till Högsäter."
Att år 1810 skulle ingå med många julkalas var under sådana förhållanden en gifven sak. En ännu större glädjekälla för de gamla var det nyårsbref de fingo mottaga från sin son Fredrik. Liksom för hans broder Magnus tyckes framtiden teckna sig för honom med idel ljusa färger. Några bref från honom till hans syster Hedda lämna spridda drag till hans historia under de närmast föregående åren, då han för sina studiers skull ej haft tid att besöka det kära föräldrahemmet. Det första brefvet som är skrifvet, medan han ännu var gymnasist i Karlstad, är hållet i den träffsäkra ton, som är utmärkande för en sådan potentat. Det lyder:


	"Min käraste syster!

		Carlstad den 13 mars 1806.

	Tack för ditt bref! Nu tar du till att bli något 
	hygglig med skrifning. Concepterna räcka ju till 
	ett halft ark. Men du har så pass länge läst 
	öfver att det ju ej var för mycket, i synnerhet 
	som du nödgades öka till med "huru många koppar 
	the hon dricker på Ör" - hvilket sladder! Ändtligen 
	har jag då fått dig att låta bli med dina eviga 
	nyheter. Du har nog ej lust mera kan jag förstå 
	att höra talas om mina borttappade nålar eller 
	stulna kyssar? - dock, dröj med sådant Fredrik, 
	tills du kommer åt Dal. Ett annat ämne skall nu 
	sysselsätta dig.
	
	Du hälsade mig från en flicka, som du kallade 
	A Stenberg. Jag kan ej påminna mig någon med 
	detta namn - eller, tyst litet! - Kanske är det 
	hon, som hade bröst, höga som Pilati berg och 
	som snörde sig så att hennes ansikte liknade 
	en blodkorf och som gerna ville sitta i knäet 
	på någon. Var det den du menade så haf tack! 
	Som Noach är här närvarande kan han ju få henne 
	på sin lott.

I bjuden mig så mycket åt Dal, att det är rent förskräckligt. Låt mig nu höra hvad du har att bjuda på för nöjen. Kanske kortspel? Sådant hafva vi nog i Vermland, till och med att göda svin med. Spelsällskap finnas mera här än hemmavid. Kanske flickor? Tänker du att jag vill flytta från himlen ned till jorden för att få njuta sällhet? Eller hvad? ... Kanske er danssjuka ännu icke tagit slut och ni vill ha mig hem för att gå på dagsverke? Men i så fall anser du ju mig sämre än en spanntröskare, ty när han kommer hem från logen har han sin tröskskäppa, men när jag kommer hem från dansgillet har jag ingenting alls. Jag skulle icke ens få strängarna betalda. Och kommer jag med fleuten, så blifven i så pickhågade, att jag får blåsa lungsot på mig för att tillfredsställa edra öron. Dock, likväl! Jag skall blåsa för er eller på er för intet, men blott på det villkor att ni skjuta tillsamman och betala min resa. Det blefve väl ungefär 12 sk för hvar flicka i ert grannskap. Men ge i stället några skillingar om dagen åt Noach, om han blåser för er, så slipper jag. Jag skulle mycket hellre vilja vara kvar här om ej en fru, som gemenligen går under namnet Sorgstämma, bodde här nära intill. Hon är fiende till allt hvad nöje är. Hon har emellertid en flicka hos sig, som är min goda vän - i fruns frånvaro; ty hals och ben vore i fara, om hon finge veta att Ekelund och Lisa Berggren någonsin talt vid hvarandra. Denna flicka är en liten nätt flicka, samt ganska vacker och hygglig -liksom du! Skada blott att hon strax efter jul skall stå i brudstol och skall till Lusse flytta från Forsnäs och från fru Sorgstämma. Dock skall jag säga dig, att jag är den enda af alla de ungkarlar, som varit här på bygden som varit i nådig fruns smak. Hvarje afton hon spatserat hit, har hon stannat kvar tills det blifvit mörkt, då jag af artighet "convojerat" henne ända till hennes port. Äfven skall jag säga något ännu bättre eller att --- hon nu är blifven änka och har två tunnor guld samt bruk och hemman. Nu tänker du väl, kors om han blefve ägare till allt detta goda! - Här bor också en annan flicka, om hon nu kan benämnas så för sin ålders skull; ty hon går på sitt sextiondetredje år. Hon har sagt att jag är en allt för städad och hygglig yngling. Den tänker jag också adressera mig till - endast hon låfvar att binda mig en vacker ullväst, ty sådana gör hon utmärkt väl. Jag har låfvat att gerna fria till henne, om hon gör mig en sådan, fastän det är det samma som kräkmedel att se på henne. De hyggligaste flickorna här i bygden äro dock Magni gamla nympfer, mamsellerna Roman. Men åldern tar snart till att landsförvisa rodnan från deras kinder. Skynda dig kära Hedda! Ta´mig tusan du länge får vara vacker. Snart får din spegel hälsa ett skrynkligt ansikte och fårade, masurfärgade kinder. Ännu är jag ej säker på, huruvida jag reser till Dal till jul. Frun här säger att det är det dummaste i verlden att göra det; ty om jag reser blir här en öde --. Hälsa alla från din bror Fredrik Ekelund. I morgon far jag till staden för att uträtta mina affärer."

Följande höst befann Fredrik sig i Upsala sedan slutet af september. Sedan han vistats i hemmet hela sommaren hade han rest upp till den stora lärdomsstaden för att fortsätta sina studier. Men han trifdes där ej, lika litet som på sin tid hans broder Magnus. Redan efter ett par veckor kände han sig melankolisk af pur hemlängtan. Den 1 nov 1807 skrifver han:

	"Till Hedvig Gustava Ekelund!

	God dag vackert!

	Änteligen sedan så många olika och mot hvarandra 
	stridande föremål sysselsatt mina sinnen nu i 
	6 veckor samlar jag åter mina tankar liksom från 
	ett skeppbrytande haf och påminner mig de glada 
	stunder jag tillbrakte i min hembygd, hvilken 
	evigt skall utgöra det af mig mest älskade land. 
	Hur ofta påminner jag mig icke våra oskyldiga 
	lekar, hvilka altid blifva höjden af ett ädelt 
	och rent hjertas nöjen, och huru jag med fleuten, 
	accompagnerad af din röst, anstämde våra qväden, 
	huru vänskap och ej undergifvenhet altid 
	förljufvade sällskapets nöjen. Detta och minnet 
	af otroligt många andra saker inge mig Melancholie 
	och en fullkomlig öfvertygelse därom att aldrig 
	något ädelt och rent nöje funnits i stora städer 
	--- Förmodeligen väckes din förundrarn öfver att 
	finna Fredrik skrifva ur en sådan ton; han, 
	hvars lynne, altid friskt och lekande, varit böjdt 
	för det glada och lätta. Men förundra dig ej 
	häröfver. Den contrast du finner i mitt skrifsätt 
	är proportionerad efter den contrast jag finner 
	i menniskornas lefnadssätt och handlingar ... Här 
	upgör man ett spelsällskap om middagen att fördrifva 
	aftonledsnaden med, derpå rustar man sig med en 
	jernskodd käpp till natten, då krig med gesäller 
	och bodbetjenter ökar nöjet; och ej ett lapprikrig, 
	må du tro. Man är i största fara att mista näsa 
	eller någon annan lem, hvilket för någon tid sedan 
	hände en af mina landsmän, som nu är i Doctorns 
	händer. Näsan blef helt och hållet klufven af en 
	sten, kastad af någon gesäll. Fönster sparas 
	aldrig. Jag kallar sådant hemgång. Också är 
	relegering det minsta straff, som väntar en sådan 
	niding, om han blir upptäckt och hör till 
	studenterna.
	
	Jag skref i mitt förra bref, inte sannt, att jag
	bor i Curagebacken. Också uplifvas hos mig detta 
	begrepp hvarje afton; ity att intet ställe i 
	verlden kan vara mera ofredligt. Här väckes jag 
	minst hvar tredje eller fjärde natt mellan kl 1 
	och 3, dels af svordomar, dels af skrik eller 
	käppslag, hvilket allt slutar med en ynkelig låt, 
	som ger mig en tydlig idée om de ohyggliga följder, 
	som slagsmål altid föra med sig. Och, ännu värre! 
	Nästan dagligen och stundeligen slåss och tjuta en 
	skara af sju eller åtta hundar ner på gatan utanför 
	mitt fönster, hvilket är råga på Jobs lidanden.
	
	Hvad åter ögats njutningar beträffar är jag så 
	tämmeligen placerad. Jag bor på öfvervåning. Midt 
	emot bor en prostinna Hydrén och hos henne några 
	hyggliga damer, hvilkas åsyn tämmeligen lugnar 
	mig, då mitt hjärta svallar och mitt öra slites 
	af den grymhet, som jag hör rasa omkring mig. I 
	början var jag rädd, ty i min spända imagination 
	föreställde jag mig att min egen person var i fara. 
	När jag väcktes smög jag mig därför tyst till 
	fönstret, som min räddhåga icke tillät mig att 
	öppna. Jag smög mig derpå till min dörr, tog ur 
	min nyckel och trodde mig sedan vara någorlunda 
	säker. Detta faller mig nu mera inte in. Jag är 
	icke längre rädd af mig. Tro nu likväl icke att 
	din bror Fredrik har så litet vett att han är 
	närvarande vid sådana bardalekar. Vermelands 
	nation har icke varit i någon sådan lek på 
	många år.
	
	Här i Upsala kan man, om man så vill, lefva 
	alldeles okänd. Jag bor vägg om vägg med en 
	skolgosse, som jag förmodligen aldrig sedt, 
	då jag icke ens känner honom till utseendet. 
	Här bor äfven en student, som jag vet heter de 
	Berg, men har aldrig sedt honom. Hos min värd 
	har jag icke varit mer än några minuter samma 
	dag jag kom hit för att uppgöra våra räkningar. 
	Några veckor derefter gick jag till honom för 
	att få köpa ett par skor, då frågar han hvar 
	jag bor och hvad jag heter? Detta satte mig 
	i förundran, men är nu ganska tydeligt.
	
	Jag läser aldrig längre än till kl half 10 om 
	qvällarna och stiger up kl half 5 för att vara 
	i arbete kl 5. Skulle jag nu omtala för dig 
	hvad jag läser så vore det att "kasta pärlor 
	för svin" - förlåt att jag nytjar detta smutsiga 
	ordspråk, hvilket likväl är ett bland de rara, 
	som svenskarna af eget snille fabricerat. Jag 
	äter på 8 sk om middagarna samt mjölk och 
	potatoes om qvällarna. Frukost brukas ej. Dock 
	säger hofprädikanten Hedrén att detta är oklokt, 
	ty hans svaga hälsa, säger han, härrörer af sådan 
	Upsalalefnad. Men under stundom går jag på 
	spisqvarter för att stärka min dödliga lekamen.
	
	Ingenting skulle glädja mig mera än att få resa 
	hem och spoliera mammas skafferie samt köra hit 
	några lass därifrån, ty aldrig har jag värderat 
	brödbitarne så som här. En kaka så stor som en 
	tallrik kostar i Upsala en sk och den consumeras 
	nästan till middagen. En ting kan lända till min 
	ära. Jag har ej druckit mer än en kopp kaffe 
	sedan jag var på Visnum och har ej smakat bränvin 
	sedan jag var på Steg. Kaffekoppen spenderades 
	på mig af Ridderbjelke, från hvilken jag kan hälsa 
	dig oändligen. Tvänne conditioner kan jag få i 
	Vermland till jul om jag vill, men som min goda 
	far lofvat att hålla mig här till sommaren är 
	detta mera fördelaktigt. Jag hoppas väl att ödet 
	tilldelar mig någon skärf då också. Hälsa Johan 
	Fryxell och tacka honom hjerteligen för det 
	lilla bref han skickade mig. Att svara honom 
	kostar för mycket. Hälsa äfven Lena och tacka 
	henne å mina vägnar för dess agreabla sälskap 
	på Visnum samt säg henne att jag ännu ej glömt 
	Wallins profpsalmbok, som med första skall 
	henne tillsändas. Från en viss Herloge Stenberg 
	kan jag hälsa -- ej till dig - nej blott till 
	Dahl (förmodligen "Gördal").
	
	Jag är redan bjuden på julkalas några mil från 
	Upsala för min musique´s skull. Men - O! Men! - 
	Detta pedantiska gräl, som evigt aldrig uphörer, 
	hindrar äfven mig nu från någon känslas njutning. 
	Hälsa alla, i synnerhet vår ömma mor, samt glöm 
	aldrig att du i mig äger en fast och upriktig bror.
	
				Fredrik.
	
	Ap. St. Förlåt en trasig Student som tar sig den 
	friheten at fylla brefvet. Tack för nöjena förleden 
	vinter. De hade varit ännu långt större, åtminstone 
	för mig, om vi icke så ofta förgäfves ropat: "Til 
	sommaren! Dock må jag icke klaga öfver någon ledsam 
	och trög sommar, jag som dageligen var kringsväfvad 
	af ett dussin flickor och detta i Banko. Hälsa Ellika 
	sinom 70-faldt. Hon dansade med mig sönder mer än 
	ett par skor. I stället för sådana bortbytta 
	förströelser måste jag nu smaka en annan lefnad. 
	Upsala går nog an, men ännu har jag ej sett i hela 
	staden et enda drägeligt ansikte, utom dem vi hade 
	med i minnet från hemorten. Aldrig har jag ännu haft 
	rätt roligt i Upsala, utom härom dagen - då jag hade 
	rätt förbannadt ledsamt. Hälsa Ellika och anmäl min 
	vördnad för moster och morbror.
	
				Noak
	
Det i det föregående omnämnda brefvet till fadern på nyårsdagen 1810 är det sista, som finns i behåll af Fredrik Ekelunds hand. Under samma år bortrycktes han af döden till sina föräldrars och öfriga anhörigas stora sorg midt i loppet af en studiebana, som ingaf de bästa förhoppningar för framtiden. Af den stora brödraringen fanns sålunda i lifvet endast Daniel och Carl, båda studenter i Upsala, den förra för att utbilda sig till läkare, den senare till jurist. I hemmet vistades endast de båda flickorna, nu mer än någonsin till nytta för sin mor vid skötandet af det stora hushållet, då snart sagdt hvarje dag förde nya främmande till deras föräldras gästfria bord. Hur oumbärliga de voro märktes bäst då någon af dem var frånvarande. Räckte bortovaron öfver den utmätta tiden, kunde de snart vänta sig kallelsebref, att ofördröjligen inställa sig igen å ort och ställe till tjänstgöring. Ett sådant kallelsebref från fadern till Hedda, som var på besök hos farbrodern i Frändefors, torde vara af intresse, då det ger oss en föreställning om den dåtida gästfriheten.


	Min kära Hedda!

	(Datum saknas, men af innehållet framgår 
	att brefvet är skrifvet på våren 1811.)

	Ditt bref bekom jag i dag kl 4. A Silvén, 
	som var här i går yttrade bland annat, att det 
	var så styggt och tomt i hela bygden efter Hedda. 
	Detta väckte min längtan att få veta ditt tillstånd, 
	hvarföre jag sände Erik efter posten och han 
	kom tillbaka i dag kl 4 sedan han fått ett godt 
	rus för intet hos Jonas i Bön. Du har nu varit 
	så länge borta, att jag ej riktigt minnes hur 
	du ser ut. Mamma behöfver dig ock. Du bör 
	såldes snart laga dig hem med de andra 
	flyttfåglarna - annas känna vi ej igen dig. Du 
	förlorar äfven mycket på att vara borta, ty 
	här är främmande hvarje dag. Låt se om jag 
	kan komma ihåg dem alla. Måndag fru Tholér - 
	Tisdag Vennerstrand, som om onsdag gick åt 
	Bohuslän och som svarar mot två. Onsdag 
	Waldenström och Carl - Torsdag desamma jämte 
	Tholér med fru - för att träffa dig. Då voro 
	äfven flickorna åt Nyckelbyn. Fredag Silvén - 
	som var så munter och skickelig, att vi ha godt 
	däraf i dag, då ingen varit här mer än Gylsén. 
	Stave var äfven här en dag, som du vet.
	
	Mamma blef så glad, då hon fick ditt bref 
	att hon slagtade sin hvita tupp, som hon köpte 
	långfredagen af en lång påskkiäring från Lerdals 
	socken och ämnar nu göra kalas på honom i 
	morgon åt mig, Ellika och Brita Maja. Kanske 
	Tholér med fru komma hit ock, ty han tar afsked 
	i morgon vid Rännelanda. Mamma reser sjelf 
	til kiyrkan, om Gud vill. Ellika är bjuden till 
	Högsäter, då prosten förrättar confirmationen, 
	men jag tror att hon blir qvar här.
	
	Nu tycker jag att jag berättat så mycket nytt 
	att Du lärer finna hvad Du förlorar, som ej 
	får njuta med oss utan deremot göra visiter i 
	Wellingsborg och sitta som på nålar eller sjunga 
	efter noter.
	
	Från S Agrell hade jag ett långt - långt bref 
	- som innehöll - just ingenting. Men fick du ej 
	mitt bref med förra posten, efter du ej nämner 
	därom? Och ej ett ord från doktorn - hur hänger 
	det ihop? Alla dina bekanta må väl och hälsa, 
	äfven stararna. Men kanhända låter du dina nya 
	bekantskaper uttränga de gamla. Intet bref från 
	Daniel var heller med i dag - som ej var braf. 
	Men jag tror han mår väl. Hälsa alla - alla, 
	från din
	
			Din hulda fader
				D. P:son Ekelund.

Förmodligen skyndade sig nu Hedda att välkomna sina gamla vänner stararna, för hvilka hon satt upp nya holkar i träden på Steg, på det att de ej skulle alldeles glömma bort hvem hon var; något vidare kallelsebref efter henne denna gång finnes åtminstone ej bevaradt.

---------

Nya oroliga tider voro nu i antåg. Krigets åska mullrade redan i fjärran och det kannstöptes ifrigt, korrespondenterna emellan. I nästan fullständig afsaknad af en i det politiska väsendet underkunnig press kunde de endast rapportera till hvarandra hvad de ryktesvis förnummit på olika orter. Bland dem, som försågo familjen på Steg med dylika notiser var Christian Grönqvist, som nu, efter att ha lämnat sin tjänst vid kommissariatet, fått anställning vid Göta kanalverk med station vid Forsvik, där mycket folk färdades förbi och många intressanta nyheter kunde uppsnappas i förbifarten. Norge, skref han en dag, vore nu hågadt att gå öfver till Sverige. Napoleon skulle varda med därom på villkor att han finge fritt disponera svenska Pommern. Mellan franska och ryska hofven vore förhållandet förvärradt. Å ömse sidor förhöll man sig afvaktande, då ingendera parten ville först draga svärdet för att varda ansedd såsom den angripande. Inom landet föreföllo oroligheter litet hvarstans. Hoppet att revolutionen och konungens afsättning skulle åstadkomma lugn i landet hade gäckats. Allmogen i synnerhet hade blivit grufveligen uppretad genom utskrifningen af det s k förstärkningsmanskapet till armén. I Södermanland hade det gått så långt att den rotat sig samman, i afsikt att tåga till hufvudstaden, för att tvinga regeringen att upphäfva det misshagliga riksdagsbeslutet. Landshöfdingen och kronobetjäningen, som velat hindra sammankomsten, hade blifvit misshandlade. En kronofogde sades ha blifvit ihjälslagen under tumultet och ortens riksdagsmän af bondeståndet, som röstat för besluten, så illa tilltygade, att det vore föga hopp om deras vederfående. Nu hade emellertid landshöfdingen affärdat en kurir till Stockholm och begärt handräckning af militären, för att kväsa upproret, och man hoppades därför att det snart skulle bli stilladt. Det skulle vara i grevens tid, ty äfven från Östergötland berättades om allvarsamma oroligheter af samma anledning.

På Dal gick allt sin gilla gång. Liksom året förut - då regeringen, med anledning af de våldsamma uppträden, som ägt rum i hufvudstaden i sammanhang med det afskyvärda mordet på grefve Fersen, låtit utgå en kungörelse till allmänhetens lugnande - hade landshöfdingen äfven nu anmodat fältkamrer Ekelund på Steg, att efter den nya kungörelsens uppläsande i kyrkan, rörande förstärkningsmanskapets inkallande och mönstring, tala några ord till församlingen, hvilket värf han också fullgjorde, i det han utlade grunderna för medborgarens skyldigheter mot sitt land på sådant sätt att framställningen fattades af förståndet på samma gång den trängde till hjärtat. För öfrigt skötte han som vanligt sin befattning med magasinet vid Västra Ed, odlade sin jord och korresponderade - ofta på latin - med sina gamla studiekamrater, biskop Olof Bjurbäck i Karlstad, prosten Anders Hedrén, numera prost i Ör, samt sin litterära broder, doktor Ekelund i Frändefors. De båda flickorna voro nu hunna ett stycken in på tjugutalet och båda omgifna av talrika beundrare, utan att någon af dem tycktes vara på allvar fäst vid någon. Med Ellika skämtades visserligen alltjämt om hennes trogne tillbedjare, "ambulerande prästadjunkten Lars Ådén". Hennes bror Carl påstod till och med att denne så förvirrat hennes nervsystem, att hon för hans skulle vid åtskilliga tillfällen låtit degen stå och kallna, hvilket när finare saker voro i görningen, haft till följd "att hennes mors ledsna min ännu mera oroat hennes blödiga hjärta". Han hade därför tagit bladet från munnen och bedt henne hålla honom på längre distans. Ådén kunde ingen afundas henne. Tvärtom skulle alla bli glada, om han lät lilla Nelly vara i fred och man fick höra att han beslutat uppfylla salig Hammarlöfs rum. Hans änka, gamla Stina, vore särdeles i behof af att bli konserverad, hvartil han af hjärtat önskade att Gud ville gifva honom lycka och välsignelse.

På våren 1813 bröt kriget ut. De åskdigra moln, som en längre tid förmörkat den politiska horisonten, urladdade sina blixtrar äfven öfver Sverige. Samtidigt som Karl Johan med större delen af vår armé öfvergick till Tyskland, för att med sina allierade upptaga kampen mot fransmännens väldige kejsare, blef det nödvändigt att sammandraga en observationsarmé mot Norge, för att hindra Napoleons danska bundsförvant att från denna sida inbryta öfver vår gräns. Västgöta Dals regemente, som varit vid Göta kanal på arbetskommendering, fick afgå därifrån till Vänersborg, för att ingå i arméns första brigad, hvarifrån det framsände tvänne kompanier till västra Ed såsom förpost på denna flygel. Det var dock först följande år på våren, som våra vänner på Steg fick någon starkare känning af att landet befann sig i krig. Nu kom en bataljon af samma regemente att förläggas i spridda kvarter i Rännelanda socken. Bataljonschefen, major Albrecht Haij erhöll då, jämte sin adjutant löjtnant Gustaf Lidström, sitt kvarter på Steg. Och nu dröjde det icke länge innan hela huset, liksom under 1803 års krig, var fullt af officerare, som roade sig med klappjakter i de angränsande, ypperliga jaktmarkerna. En af hvardagsgästerna, dåvarande fänriken August Lilliestjerna berättar något därom i sina minnen. Han hade blifvit bekant, skrifver han, med den hedersmannen, fältkamrer Ekelund på Steg, hvars hus var det gästfriaste man kunde tänka sig, och hvars fru var en mycket god, glad och vänlig värdinna. Några år tidigare hade han blifvit presenterad för de båda döttrarna Hedda och Ellika, hos sin dåvarande kompanichef, kapten Hägerflyckt på Önne, utan att dock lyckats formera närmare bekantskap med dem, något, som han lifligt tycks ha eftersträfvat, då han erkänner att han på allt sätt sökte visa sig artig mot dem. Situationen syntes honom nu mera lofvande. Hedda var en mycket bildad ung dam, närmare trettiotalet; Ellika, fem år yngre, var mera timid. Båda voro i hela orten ansedda såsom särdeles fint uppfostrade unga fruntimmer. Det visade sig dock snart att tillfället att fullfölja kurtisen tyvärr icke var fullt så gynnsamt, som han i förstone tänkt sig. Hans äldre kamrater hade förekommit honom och tycktes vara på god väg att eröfra de båda, såsom ointagliga ansedda, fästena. Detta hindrade honom likväl icke från att vara hvardagsgäst i familjen, stundom åtföljd af hela sin jägardivision, då han gick ut på jakt. Kanske var det just med tanke på hans storartade jakter, som den goda värdinnan fällde de bevingade orden "att när herrarna gå på jakt, skjuta de liten hare och äta upp en stor oxe".

Men äfven detta krig skulle få en ände då hvardagslifvet återtog sin vanliga lugna gång på den undangömda, lilla gården i gränsbygden. Nu blef det åter korrespondensen med de gamla studiekamraterna och de frånvarande sönerna, som fick skingra ensamheten under de långa höstkvällarna, då inga gäster infunnit sig under dagens lopp. Daniels torroliga epistlar under ferierna, då han vanligen lyckades förskaffa sig någon god kondition i landsorten, voro på grund af sitt muntra innehåll mest efterlängade. Han befann sig nu hos ett friherrligt herrskap på en sådan kondition och skref därifrån följande bref.


				A. den 18...
		Goda Hedda!

	För ditt kära lilla bref tackas du oändligen. 
	Jag hade ej ämnat skrifva hem i dag och jag vet 
	således ej om detta bref kommer härifrån i qväll 
	eller kanske inte ens i denna vecka. Men - -

	Klockan är nu blott half 6 på morgonen och 
	jag har i dag ovanligtvis redan varit uppe en 
	timme, ity att jag väcktes mycket bittida. Har 
	därför intet annat att göra än att berätta för 
	dig följande märkliga händelse.
	
	Emellan kl 3 och 4 vaknade jag af ett oupphörligt 
	suckande och gående; slutligen blef jag varse min 
	kära herr principal, som spatserade fram och åter 
	på golfvet och klagade sin olycka. Länge hde jag 
	i sömnen hört att någon sade: "Hon dör! Hon dör! 
	Jag är helt olyckelig!", utan att jag kunnat bilda 
	mig någon föreställning om hvad som egentligen 
	passerade omkring mig. När jag blef riktigt vaken 
	berättade han för mig att hans hustru blifvit så 
	häftigt sjuk, att hon säkert skulle dö, hvarefter 
	han tillade att han ville ge hela sin gård, ja, 
	allt hvad han ägde och hade om hon ej dog, då han 
	skulle bli alldeles olycklig. Han hade ej fått 
	hvila en minut under hela natten. Jag ville stiga 
	upp och bad honom lägga sig på sängen. Men jag 
	fick honom ej därtill utan lade han sig i stället 
	på soffan utan hufvudgärd. Jag ville ge honom 
	åtminstone en kudde under hufvudet, men det var 
	alldeles omöjeligt. Han skulle nog sofva som han 
	låg, tyckte han. Men detta skedde blott en minut 
	i taget. Dessemellan sparkade och sprang han rundt 
	omkring. Slutligen började han frysa, hvarför han 
	sprang efter sin päls, som han tog på sig och 
	lade sig igen; men alltjämt utan att få sofva. 
	Ändtligen kom Anna Maja, kammarjungfrun, som ropade 
	Baron! Baron!" - Kom! Kom! Nu sprang han upp i 
	största hast, rusade mot stolar och bord, 
	kakelugnar, dörrar och gallerverket kring trappan, 
	ideligen ropande Anna Maja! Anna Maja! Min söta 
	Anna Maja! Vänta! Hur är det fatt? Hvad är det? Nu 
	föll pälsen af honom efter mycket bråk ner i trappan, 
	hvarpå han försvann med kammarjungfrun. -
	
	Jag fann hans sorg allt för besynnerlig, för att 
	jag skulle känna något deltagande för honom. 
	Tvärtom hade jag ganska svårt att kunna hålla 
	mig för skratt. Tur var det för mig att jag icke 
	var mycket fallen därför, ty jag håller för ganska 
	visst att blott ett enda litet leende i detta moment 
	skulle så oändligen uppretat den eldfängde 
	baronen, att min informatorsplats säkerligen på 
	ögonblicket blifvit vakant. Emellertid undrar jag 
	nu storligen hvad det kan vara för sjukdom, då jag 
	såg friherrinnan frisk och sund under gårdagen 
	spatsera framför mina fönster. Kanske, tänker jag 
	för mig själf, ärnar hon föda? Jag finner det icke 
	osannolikt; hon har verkligen sett ganska fet ut 
	på sista tiden. Så tör äfven vara rätta förhållandet, 
	ty just nu får jag veta att en barnmorska har 
	anländt under natten.

	Kl 8 fm. Nu kommer nytt bud. Den fjärde baronen har 
	anländt till världen denna natt och hälsat sina 
	föräldrar för första gången. Frun mår bra. Och detta 
	har icke kostat baronen en enda kronans skilling, 
	ehuru han för en stund sedan ville ge bort hela 
	egendomen blott hon blefve bra igen. Den gången fick 
	han således fem hela hemman i ren present.

Att brefskrifvaren hade gjort en afsevärd förlust om han i oträngt mål gifvit fritt luft åt sin skrattlusta, förstår man, då man får veta hvad han en tid därefter erhöll af sin goda, fast eldfängda, principal i marknadsgåfva, när denne den sista maj återkom från Göteborg. Han bekom nämligen då icke mindre än 16 1/2 alnar af olika slags fint tyg till kläder jämte ett grannt västtyg och en "nymodig, prickig" silkesduk till halsduk. För en tjuguårig informator var det ju en ganska ståtlig present.

När kapten Hägerflycht i mars 1815 flyttade med sin familj från Önne uppkom ett stort tomrum i umgängeskretsen kring Steg. Efter afskedstagandet bosatte han sig nämligen på Wrangelsholm i Västergötland, hos sin svärmor, fru Metta Gripenmarck, änka efter ryttmästaren Cristoffer Natt och Dag. Saknaden synes ha varit stor äfven på de bortdragandes sida. I ett bref af den 27 mars 1815 skildrar hans hustru, Louise Natt och Dag, för sin "aldra sötaste, älskade vän, Ellika" den afskedets bitterhet, hon erfor, då hon måste skiljas från de kära bygderna på Dal och alla de goda vänner hon förvärfvat där. Af hennes bref får man en god föreställning om hvad det ville säga att verkställa en längre flyttning denna tid.


	"För ditt obeskrifligt kärkomna, ömma och af 
	mitt hjärta innerligt värderade, välskrifna, 
	söta bref tackar jag dig goda, älskade Ellika 
	med det kärleksfullaste hjärta, innerligen. I 
	den sorgliga momang, då jag skildes från ett 
	hem, som varit mig så kärt, och från vänner, 
	som jag älskat af hela mitt hjärta, samt med 
	tårfulla ögon betraktade Öxnäs, där jag aldrig 
	mer skulle få se den goda fru Wennersten, lefde 
	det hoppet i mitt bröst, att jag kanske på 
	Tångelanda än en gång, skulle få se den älskade 
	fältkamrern, eftersom där voro samlade så många 
	herrar. Men då jag, halft tviflande, frågade 
	den närmast stående om din pappa vore där, fick 
	jag i stället edra bref, som jag tryckte till mitt 
	bröst. Och då jag sedan for förbi det ställe, där 
	vägen tar af åt Steg, lutade jag mig ur vagnen 
	och såg så länge jag kunde ditåt samt vinkade till 
	sist med sorgset hjärta ett farväl till mina älskade 
	vänner där borta. Måtte ni alltid få vara sälla och 
	lyckliga och inte glömma er vän, som mot sin vilja 
	föres allt längre och längre bort, för att nog 
	aldrig mera få se eder.

Därpå kröp jag ner i mitt hörn af vagnen och grät mellan det jag läste ditt söta bref och välsignade dig för det du unnat mig den trösten och fägnaden att bli öfvertygad om det jag varit älskad af dig, som jag alltid hållit så mycket af. Jag tryckte ditt vänskapsfulla bref i min hand med samma värme som om jag haft din egen trofasta hand i min. Och med min lifliga inbillningskraft såg och tänkte jag ej på annat än mina saknade vänner. Då väckte mig plötsligt en ledsam händelse ur denna sensibla slummer. Min kusk, som ej var van att köra breda vagnar, hade kört för nära en gärdesgård. Det tog hårdt emot och vagnen gick något sönder upptill. Strax därpå kommo vi ut i ett svårt "snöbän". Vagnen kom ej ur stället och, då kusken ville forcera hästarna gå fram, föllo de omkull och bräckte stången. Jag gick då ur och satte mig på skrindan, medan min man och bönderna arbetade. De höllo visst på halfannan timma med vagnen, innan de fingo honom ur stället. Vår lycka var att vi ej hade långt qvar till Rådanefors, där vi fingo den lagad. Här blefvo vi mycket väl mottagna och det var för godt att efter all ängslan och oro, genomfrusna som vi voro, få komma in i varma rum och må godt. Så lugnt och tryggt vi hvilade den natten, så rysligt kändes det när vi vaknade följande morgon och hörde hur det starka regnet slog ner. Emellertid fortsatte vi vår resa, sedan vi ätit en god middag. Lagman Flach, som hört hur bekymrad jag var för kusk, hade varit så god emot mig att han lämnade oss sin egen kusk till Venersborg. Men hur ondt fingo vi inte slita under vägen! Mellan Hakerud och Dykälla fanns ej snö, mer än på några få ställen. Hästarne gingo en 10 ā 12 steg - och så stannade de. Jag var så ängslig att de ej skulle gå fram. Jag gick hvart steg medan kusken och skjutsbonden sköt på vagnen. Lycka var att vi strax därpå fingo nya hästar i Dykälla. Sedan blef det också något bättre väglag, så att vi ändtligen vid half 11-tiden på qvällen kommo fram till Venersborg, där vi fingo goda, varma rum i Kockens hus, hvilka han ställt om dagen förut. Ack hvad jag tyckte om de rummen! Jag skulle ha varit så nöjd om jag fått stanna qvar där. Men nu fingo vi i stället sätta ner våra saker i Venersborg och själfva fortsätta på släde. Endast drängarna följde oss, medan torparne fingo ta hand om vagnen och kärrorna. Ändtligen på torsdagsqvällen kommo vi fram till Wrangelsholm, efter att ha varit utsatta för många faror och passerat mycken snö och vatten. Folket, som for ett par timmar senare än vi, måste ligga öfver en dag för ett vattenflödes skull, som det ej tordes ge sig öfver. Nu är jag alltså hos den goda mamma Metta, som jag Gudilof träffat med hälsan. Men hon förebrår mig jämt, på skämt förstås, att mitt hjerta och mina tankar äro qvar på Dal och det är ej osannt. Ja, jag har i bland en så liflig aning om att Ni talar om mig att jag tror att det sker precist i det ögonblicket. Tack min aldra sötaste för du längtade att få se mig på Öxnäs. Det gjorde mig också bra ondt att sakna dig där och ännu mer att det var för en så sorglig orsaks skull som sjukdom. Gud låte dig nu vara och få förblifva frisk och lefva många och glada dagar önskar dig med varm känsla den som till döden vill vara innesluten i din vänskapsfulla hågkomst, som din redligt tillgifna vän."

När Louise Natt och Dag nästa gång skrifver till Ellika är Hedda gift. Hon gratulerar henne till hennes nya svåger. Det fägnar henne rätt mycket att hon tycker så mycket om honom. "Gud gifve nu", utbrister hon, "att Hedda, som försakat så stora tillbud och så mycken kärlek måtte blifva riktigt lycklig". Nu hoppas hon att hennes söta, älskade Ellika, "om det ej redan är afgjordt, snart äfven måtte välja sig en rar och älskvärd fästeman. Gud låte dina föräldrar sedan få lefva och se sin lilla Ellika äfven väl gift under många år därefter. Vid det nya årets ingång - brefvet är dagtecknadt den 10 jan 1817 - ville hon äfven af hela sitt hjärta önska de gamle en angenäm fortsättning på detsamma. Om hon än aldrig får den efterlängtade glädjen att ännu en gång få se dem, är det alltid roligt för henne att veta att de äro i lifvet", ty hon vet "att de här på jorden lefva för vår Herres verk genom sin välgörenhet, sin hjälp och sitt ädelmod emot sina medmänniskor. Så goda själar är verlden icke uppfylld med nu för tiden, då de allra flesta äro tomma på Gudsfruktan och menniskokärlek. Ack, min goda vän! Jag drömmer om Er och tycker mig ibland vara på Steg och då tycker jag mig alltid hafva samma ljufva känsla, som jag föreställer mig jag skulle ha, om jag någon gång finge upplefva detta nöje. Men mina gamla vänner synas ej mera vilja bry sig om mig och mina vänskapsbetygelser, utan ha alltid så brådtom att rädda sig ifrån mig. Och då jag slutligen vaknar, ledsen och missmodig, tänker jag i mitt stilla sinne, kanske de nu icke mera hålla af mig utan verkligen glömt sin vän." Hon afslutar sitt bref med en hälsning till alla sina vänner, inte förglömmandes därvid sin Anna, om hon ännu skulle vara kvar på Önne, samt Kristina och Lisa, alla tre jungfrur, som varit i hennes tjänst.

Det hade således verkligen passerat det som så många trott aldrig skulle komma att ske eller att Hedda beslutat sig för att antaga ett giftermålsanbud. Den lycklige var en driftig och ansedd bruksinspektor på Upperud, Erik Frisell, fyra år yngre än hon. Allt för lätt gick det icke heller för honom. Ehuru föräldrarna från första stund voro för partiet, tycktes Hedda tveka. Slutligen tog friaren mod till sig och skref ett ord i saken till hennes far som med omgående gaf sitt svar.

		Min K Bror!
	
	Högtärade skrifvelsen af den 12 dennes har 
	riktigt ingått och får jag hjertligen tacka 
	K Bror för Dess visade förtroende samt ärligt 
	och uppriktigt til svar lämna följande:

	Efter denna dag, sedan min verksamhet i Publik 
	tjenstgöring nu är afmattad, blir de minas väl 
	nästan det enda föremålet för min omtanke och 
	då ligger mina flickor mig ömt om hjertat. Bror 
	vet att de äro toftigt uppfödda, endast för 
	huslig sällhet - ej för stora världen, och jag 
	hoppas att deras tänkesätt öfverensstämma med 
	dessa principer. Det är därföre jag med trygghet 
	kunnat föresätta mig at i giftermålsfrågan - 
	denna så betydeliga period i en flickas lefnad - 
	låta dem helt och hållet få välja själfva utan 
	at lägga några fjättrar på deras tycke. Det var 
	i stöd af dessa grundsatser, som jag vid vår sista 
	skilsmässa lämnade et svar, hvilket K Bror tagit 
	för afgörande, då det dock endast marquerade min 
	kiänsla: ty som denna sak endast angår Hedda, så 
	får Hon ock sjelf besluta på sådant sätt, som 
	öfverensstämmer med hennes förra förhållande vis 
	ā vis H. Jag får således vänligen anmoda K Bror 
	att hafva tålamod. Hur saken än må aflöpa skall 
	K Bror alltid i mig finna en trogen och 
	tillgifven vän

			D P:son Ekeklund.
Den unge friaren visade sig också, till bägge kontrahenternas lycka, vara af det tålmodiga slaget. Och slutligen föll det afgörande ordet. Giftermålet ägde rum 1816. Gamla fältkamrern var nöjd och belåten. Någon tid efter bröllopet begaf han sig en vacker höstdag ridande den fyra mil långa vägen till Upperud för att se hur de nygifta hade det i sitt lilla hem. Besöket öfverträffade alla hans förväntningar. Den 19 okt var han åter hemma på Steg och aflät därifrån samma dag följande tacksägelsebref till


	Min af hiertat älskade Doter!

	Måtte dessa rader träffa Dig och Din k man 
	vid hälsan! Tacka honom 1000-faldt för hans 
	artighet att rida mig till mötes; det var 
	för mig en glädjesyn.

	Du har förtjent af mig et grannlåtsbref för 
	den välfägnad och det nöje Du bestod mig, 
	samt för den glädje Du tillskyndade mig 
	derigenom at jag såg Dig vara en attentiv 
	husmoder. Måtte Du blott få åtnjuta hälsan, 
	så hoppas jag at Du bjuder til at iaktaga 
	Dina skyldigheter. Hälsa äfven mamsell Cajsa 
	Stina och tacka henne för hennes godhet mot 
	mig.

	Jag kom hem kl 2 em. Mamma var då uppe, men 
	hon hade legat i 3 dagar af en svår rosfeber, 
	så att Ellika varit högst bedröfvad. Nu är 
	hon Gudskelof bättre och jag har muntrat henne 
	med att berätta alt om Upperud, jag vet ock 
	hur nöjd Du är och hur väl Du mår, hvarför vi 
	ock gemensamt tacka Gud!

	Från Frändefors har jag haft bref i dag. Doktorn 
	gronderar öfver at Du ej hälsar på dem. Jag har 
	nu skrifvit och ursäktat er och sagt at tandvärk, 
	väder och väglag, din mans resor samt äfven 
	höstgöromål hindra Dig från dessa skyldigheters 
	fullgörande, hvadan jag bedt honom ej räkna derpå.
	
	Jag skrifver nu deta med posten, emedan jag ej vet 
	när östanväder intreffar, ty förr törs jag icke 
	sända kreaturen.

	Hälsa Din k man! Jag hinner nu ej skrifva till honom, 
	ty, då jag var borta förra postdagen, har jag nu 
	ofantligt att skrifva i dag.

	Mamma hälsar at Mari gerna må bli qvar några dagar, 
	om hon kan vara till någon nytta. Vi ha förhör i 
	afton. E Hasselrot låg här i natt.

	Altid är jag med sann glädje Din Hulde fader.

			D P:son Ekelund.

	P S Hälsa alla från mig! Här fråga alla 
	efter mamsell Hedda och sända henne Guds 
	välsignelse; äfvenså gumman på Jersalen 
	(ett torp norr om Steg) och blinda 
	rotegumman samt Erik Larsson.

Nu var det Ellikas tur att tänka på att få ett eget hem. Hon hade nämligen också gjort sitt val. Majorens adjutant hade haft större tur i sina friareärenden än majoren själf; ty det tycke, som uppstått mellan denne senare och lilla Nelly hade sedan stått fast, trots åtskilliga ekonomiska om och men, som syntes vilja lägga hinder i vägen för deras lycka. Tiderna voro, såsom nämndt, synnerligen bedröfliga. Äfven förmögnare personer hade svårt att få sina inkomster att räcka till. Först när hennes fästman kunde påräkna stabskaptens lön kunde det blifva möjligt att sätta bo. Följande bref från hennes goda vän Louise Natt och Dag till Hedda ger en bild af situationen för Nelly i början af följande år.

	Wrangelslholm den 10 juni 1817.

	Min af alt hierta älskade, söta Hedda!

	Gifve Gud att jag för dig kunde förklara 
	den värkeliga värma och vänskapsfulla 
	tacksamhet för ditt söta bref, som mitt 
	hjerta kände, då jag hade lyckan 
	genomläsa din för mig altid ljufva och 
	värderade hugkomst, jag hafver - tack min 
	aldra bästa vän - för hvar rad du ger mig. 
	Och då du skänker mig ditt goda hiertas 
	förlåtelse för mitt dröjsmål med skrifning, 
	skall du äfven tro den sanningen, att jag 
	hvarje dag tänkt på dig och med ömmaste 
	känsla förestält mig din nya stälning och 
	dina öden som gift. Ja, Gud välsigne min 
	älskade Hedda och låte dig i ditt äktenskap 
	få niuta all den sällhet och lycksalighet, 
	som Gud ämnat menniskan i detta helgade stånd. 
	Och det är icke lite! Jag gör mig äfven glatt 
	hopp, att den som nu varit så lycklig att 
	blifva ägare af den lilla, älskade, 
	förståndiga Hedda, ej kan annat än i högsta 
	grad värdera en af Gud erhållen lott, som så 
	många, många sträfvat att få äga. Och, jag 
	tycker mig se huru din lyckliga man nu i 
	tacksamhet öfver sin vunna seger på allt sätt 
	vinnlägger sig om att försötma dina dagar. Ja, 
	Gud låte mig någon gång få höra detta af 
	din egen mun. Men ack! När skall jag väl få råka 
	min goda, älskade Hedda mera här i verlden. 
	Kunde det icke vara möjligt att jag någon gång 
	finge den efterlängtade glädjen att se dig och 
	din kära man här hos oss på Wrangelsholm? Hvad 
	ni skulle bli välkomna af oss alla, kan jag icke 
	beskrifva. Sötaste vän fägna mig dermed, att 
	detta någon gång må ske. Om det någon gång i 
	vinter blefve säkert före, tänker Hägerflycht 
	resa in till Venersborg och kanske till Dahl, 
	då jag fått lof att följa med. Om du ej bor för 
	långt från Steg, lagade jag visst att jag då 
	finge resa till dig, om besöket blefve än aldrig 
	så kort, för länge finge jag nog ej njuta af 
	mina vänners sällskap, då min man ej kan länge 
	vara borta från sitt myckna bryderi här hemma. 
	Han har ingen inspäktor och jag vill knappast 
	tro att denna kära resa därför blir af. När han 
	vil bereda mig något särdeles nöje, talar han 
	emellertid med mig härom och jag blir då så 
	uplifvad, för jag har bra många på Dahls land, 
	som jag håller mycke af, och i främsta rummet 
	min älskade Hedda och dina anhöriga.

	Tack min goda vän, som ger mig en så riktig 
	Relation om din ställning på utkomstens vägnar. 
	Det fägnar mig obeskrifveligt att höra du har 
	så alt hvad du önskar dig. Ja, vi kunna inte 
	nog tacka Gud, att vi någorlunda kunna bärga 
	oss i dessa svåra tider. Här har varit så många 
	af mina vänner, sen jag kom hit till Västergylln, 
	som förr mått mycket väl, men som nu äro alldeles 
	utfattiga; bland dem du känner, den goda 
	Vilhelmina Hummelhjelm, som du vet var en så rik 
	flicka. Den stygga Åkerhjelm har nu förstört alt, 
	så att de ej hafva något hem, utan bo i en by och 
	deras barn äro så illa klädda som tiggarebarn. Det 
	var för olyckligt att hon så skulle förhasta sig 
	i sitt val, hon som kunnat göra så stor lycka. 
	Gud gifve nu din lilla syster lycka till att 
	kunna välja väl och få en god make. Månne den 
	adjutant Lidström vinner sin önskan? Nog vet jag 
	han tycker mycke om henne. Är han kapten än? Hur 
	mår hans bror? Ryktet berättade för et år sen 
	att H(ans) Lidström var förlofvad. - Ack, hvad 
	det är ledsamt med den olyckliga duellen. Här 
	bli nu många misskända, som - jag är säker därpå
	- äro oskyldiga och lika så beskedliga som de 
	alltid ha varit. Det har varit rätt ledsamt att 
	höra så mycket ondt talas om Västgötha Dahls 
	regemente. Som jag tror äro många där rätt 
	hederliga människor. Det som är mest orätt, 
	tycker jag är, att man aldrig ā part nämner dem 
	som felat utan alltid tar Västgötha Dahls 
	regemente i gemen. Gudskelof att min man var 
	därifrån när detta onda uppkom. Jag kan 
	föreställa mig att många nu skulle önska sig vara 
	borta derifrån liksom han, och hafva sitt goda 
	namn och rykte i behåll. Jag ser nu mitt papper 
	lida till slut, och ändå har jag glömt det som 
	bort stå i början i mitt bref eller att jag af 
	hela mitt hierta önskar dig och din goda man 
	en lycklig och god fortsättning på det nu 
	ingångna år. Måtte Gud ge dig alt hvad ditt goda 
	hierta önskar och du ej glömmer din tillgifnaste 
	vän

			Louise.

	Bästa Vän! Framför min obekanta, dock aktningsfulla 
	compliment för din man och mottag från min man, 
	mamma och Metta varmaste hälsningar.
	
Från 1918 finnes föga att hämta bland mina papper som bidrag till denna familjehistoria; blott några födelsedagsverser, upplästa i Frändefors prästgård och hopsatta till gamla fältkamrerns ära af värdinnan på stället. De utvisa betydliga framsteg i den ädla vitterleken, tvifvelsutan tack vare hennes mans, den vittre prostens inverkan.


		Den 3 augusti.

	Gamle svåger! Låt oss klinga!
		Denna skålen är för Dig.
	Hjertat låter sig ej tvinga,
		Det vill ömt utgjuta sig.

	Här, Din barndom - dagar sälle! -
	Här var lugn Din ungdoms vår.
	Och i dag, på samma ställe
		Börjas fem och sextio år.

	Denna dag skall därför lifva
		Glädjen uti våra bröst.
	Måtte himlens godhet gifva
		Sällhet åt Din ålders tröst.
	
	Må du hälsan återvinna
		Och beständigt ega den!
	Lika visst, som du skall finna
		Här - en syster och en vän.
	
				Ebba.

Det vill synas som om Ellika nu skulle fått sin förlofningsring, ty på juldagen skrifver hennes bror Carl, som förlagt sina studier till Lund, att han ingenting högre önskar än att hon innan nästa juldag måtte vara gift och så gift att hon kände sig nöjd och lycklig med sin lott i lifvet. Blefve detta icke fallet, vore bättre om saken icke vore fullbordad. Visserligen hade fru Strandberg i Västra Ed sagt honom, då han senast var hemma, "att ett fruntimmers moraliska bestämmelse vore att föda barn till världen". Men denna sats kunde han icke gilla. Då hade kvinnan ett mycket vidare fält för sin verksamhet, om hon ville rätt använda sina naturliga anlag. Så till vida gick hans önskan emellertid i fullbordan att Ellika verkligen stod brud den 15 nov 1819 med "sin adjutant", den unge löjtnanten, som varit inkvarterad på Steg under de sista krigsåren.

-------

De gamle på Steg voro således allena, sedan alla barnen voro utflugna ur boet, och nu blef det barnbarnens tur att förljufva deras dag, under det att de själfva, såsom deras föräldrar gjort på sin tid, roade sig med landtlifvets enkla nöjen: fiska, plocka bär, tappa björklake, vakta fågelungar, plocka ängsblommor och binda kransar, allt under skämt och glam med andra ungdomar från trakten. - Hvad de därvid erforo blef en skatt för deras ålderdom, kanske den största lifvet skänkt dem. Åtminstone föreföll den mig så, när jag hörde min mor tala om för mig som barn hur det var i hennes morföräldrars hem.

Hvad gamle fältkamrern vidkom tycktes åldern ha svårt att kräfva ut sin tribut. Ännu i sjuttioårsåldern red han tid efter annan utan svårighet den flera mil långa, eländiga vägen från Steg till Upperud för att hälsa på sin dotter Hedda och tillbaka igen. I vänners lag var han alltjämt den glade, muntre och underhållande unge bergsnotarien. Hans stora förmåga att yttra sig muntligen som i skrift togs också fortfarande flitigt i anspråk, så väl vid glada gästabud som vid sorgliga tillfällen, för att på vers eller prosa tolka de närvarandes känslor. Skulle någon grafsten resas, var det alltid gamle fältkamrern på Steg man först vände sig till för att höra hvad han föreslog. Bland hans efterlämnade papper finnas flera dylika förslag. Skulle inom hans ort af någon anledning en belöning offentligen utdelas för ådagalagd medborgerlig förtjänst, var det till honom landshöfdingen vände sig med anmodan att göra det, ty ingen kunde bättre fylla detta värf än han. Numera medgåfvo honom dock icke hans krafter, liksom förut under en lång följd af år, att deltaga i de kommunala bestyren inom sitt härad, såsom i allmänna sammanträden och undersökningar, i nämnder och taxeringskommittéer, eller att vid uppkomna tvister, vara den själfskrifne förlikningsmannen. Bestyret med väganläggningarna inom häradet hade han äfven måst afsäga sig. Nu på gamla dagar, då han icke heller behöfde taga någon tid i anspråk för sina barns undervisning i bokliga ämnen, var det endast hans studier och korrespondensen med de gamla studiekamraterna som uppfyllde hans tid.

Under sin långa, på växlingar rika lefnad var städse hans valspråk den gamla satsen: "Gudsfruktan är vishetens begynnelse". Och hvad bättre var, han lefde som han lärde. Hvarje söndag sågs han sitta på sin bänk i kyrkan. Om hans hälsa icke tillät honom at fara till kyrkan, föreläste han högt för sin familj och sitt husfolk dagens predikan. Och året om, vinter som sommar - äfven då det var främmande i huset - afsjöngos några psalmverser i skymningen. En gammal vän till honom yttrade också då han gått bort, att han var en man, lika utmärkt för grundlig lärdom och behagligt umgänge som för sina milda seder.

Ännu midsommardagen 1827, då de båda ålderstigna makarna firade sitt guldbröllop i kretsen af barn och barnbarn, samt fränder och vänner, voro de krya och glada samt deltogo med lif och lust i deras lekar och upptåg. Fästen nådde sin höjdpunkt, då han läste upp ett tal, som han samma dag författat, ställdt "till en ädel kvinna" och hvari han, vänd till sin hustru i hjärtliga ordalag tackade henne för hvad hon varit för honom i lifvet. Såsom den värde talaren, som nyss haft ordet, påpekat, yttrade han bland annat, var det ju någonting synnerligen sällsynt, att tvänne makar kunde räkna 50 sammanlefnadsår på samma ställe, då enligt statistiken endast hvar 25-te människa kunde vid födseln påräkna att få lefva i 50 år.

Efter denna dag började emellertid hans krafter att märkbart aftaga. Den sorg han erfor, då Ellikas man plötsligt afled i mars 1830, bidrog utan tvifvel att fördystra hans sista år. Väglaget var så svårt att hvarken han eller hennes tvänne äldsta barn, som voro på besök hos morföräldrarna, kunde våga sig ut för att bevista begrafningen. Den "beskedliga" husmamsellen fick ensam trotsa resans besvärligheter. Till de soldater, som skulle bära liket till grafven, sände han samma dag några kannor brännvin; en vara, skref han, "som tyvärr dageligen behöfs i synnerhet denna årstid."

Under de närmast följande åren var han under stundom ganska klen till hälsan; anfallen gingo dock i regeln fort öfver. Men annandag påsk 1834 skref han till sin Ellika några rader på en breflapp, däri han antyder, att han motser "ett snart förestående uppbrott". Såväl han som hans hustru mådde visserligen väl, "dvs som vanligt". "Men mamma ser litet och jag hör litet. Allt bebådar en skilsmässa".

Innan året gått till ända, voro också de båda gamla borta ur tiden; hon gick först den 6 oktober, i sitt 77 år, han några dagar senare den 29 i samma månad, i sitt 81. Mer än 57 år hade då förflutit sedan de en vacker och ljum julikväll kommit resande från hennes föräldrahem i Högsäter, för att taga det lilla skogshemmanet i besittning som sitt blifvande hem.

På årsdagen af hans död, den 29 oktober 1841, aftäcktes deras grafsten under de gamla, lummiga träden på Högsäters kyrkogård på den för Fryxellska släkten anvisade platsen. Af deras nio barn voro nu endast tre i lifvet. Den sista som gått bort hade varit sonen Carl, som aflidit 1825 såsom notarie i Karlstad. Daniel, sedermera medicinalråd, skref deras minnesruna, hvilken året efter intogs i Venersborgs veckoblad i numret för den 12 maj, samma tidning som 65 år tidigare intagit skämtet om det märkliga berget, som gaf ifrån sig profeter i stället för koppar och järn.

----

Under många år hade det varit min önskan att en gång få besöka det i släktens minnen och sägner så ofta omtalade Steg. Först när jag själf blivit gammal kunde denna önskan realiseras. Det var en varm augustidag 1911. Jag väntade mig väl att icke få se mycket af det gamla i behåll. Lignell hade redan i sin beskrifning öfver grefskapet Dal antydt något ditåt, genom att tillägga om Steg: "egendomen innehafves nu af bönder". Men en så fullständig förintelse af hvad, som en gång varit, hade jag likväl icke väntat mig. Ännu för sju år sedan hade min syster, som besökt platsen, funnit åtskilliga möbler och husgeråd i behåll i den gamla hufvudbyggningen. Nu var däremot allt borta och själfva byggningen nedrifven till grunden. Den i det föregående intagna fotografien visar hur den då såg ut. Endast den gamla s k nattstugan, där Ekelund haft sitt laboratorium, stod ännu på sin plats vid mitt besök, men till ytterlighet förfallen. Allt omkring tydde på vanhäfd och förfall. Trädgården utgjorde ett enda stort potatisland mellan det nyuppförda huset och skogen. Det enda minnet som kunde upptäckas från gamla Steg och dess myckna blomsterprakt var en ofantligt stor pionbuske, som stod midt i potatisåkern. Att den fått stå orörd så länge, sades bero därpå att ställets förra ägarinna, som aflidit några år förut, 90 år gammal, troget vårdat den till sin död, emedan den planterats, hade hon förklarat, af salig fältkamrerskan längese´n i tiden.

Och samma gäckade förhoppningar mötte mig, då jag gick till de gamles grafvar på Högsäters kyrkogård, ehuru deras reparation, efter hvad jag visste, så nyss som 1865 varit bekostad af släkten. Här var allt det gamla spolieradt. De mer än sekelgamla, lummiga lindarna, som genom sin djupa skugga gjort grafstället så sällsamt vördnadsbjudande, minnande om längesedan svunna dagar, voro alla nedhuggna och grafstenarna uppradade på en stor sandplan, som på ett museum, utan ens en buske till infattning - en tröstlös bild af vår tid i all dess ytliga förflackning. Äfven det gamla templet var till större delen nedrifvet och en kyrka i modern stil uppförd på en höjd i närheten.

Men allt är ju förgängligt här i världen, allt glömmes och förgätes. När jag frågade en äldre man, som jag mötte, om han visste något om "de gamle på Steg", skakade han förvånad på hufvudet. Efter en stunds besinning undrade han, om jag kanhända menade fru Emelie Flygare-Carlén - vår berömda författarinna - som lär ha bott där något år i slutet av 1830-talet. "De gamles" minne var förbleknadt.

Anteckningar om Håbolssläkten på Dal

En trogen skildring av Håbolslifvet från 1770 till 1809 ansåg vår utmärkte ortkännare Anders Lignell skulle i mer än ett hänseende blifva läsvärd. Den kunde ställas i bredd med de effektrikare af Isländska sagorna, hvarföre det vore önskligt om någon af släkten, eller annan, noga kännare af förhållandena, företoge sig ett sådant författarskap.

Efterföljande anteckningar kunna visserligen icke göra anspråk på att vara en uttömmande behandling af ämnet. De innehålla likväl så mycket af intresse, både ur personhistorisk och kulturhistorisk synpunkt, rörande lifvet i denna aflägsna ort för hundra år sedan, att de torde vara förtjänta af att icke falla i glömska. Hvad det trogna i skildringen beträffar fylla de utan tvifvel måttet. Ingen kunde bättre än deras författare, framlidne regementsläkaren, doktor Daniel Ekelund (1811-1882), känna Håbolslifvet. Född och uppfostrad där i trakten samt genom sin systers giftermål med landtbrukaren Jonas Christian Bågenholm på Onsön i Dals-Eds socken, befryndad med Håbolingarna, hade han dels såsom barn, dels i sin mannaålder såsom läkare tillfälle att studera deras vanor och föreställningssätt. Skada blott att icke lusten hos honom räckte till att göra anteckningarna ännu fylligare och mera omfattande. Det är nu fyratiotvå år sedan, han ställde dem till mitt förfogande, i den händelse "jag ville göra något af dem". Af innehållet att döma, vill det synas, som skulle de vara nedskrifna ett tiotal år tidigare eller i början af 1860-talet.

Först måhända några orienterade rader. Håbols socken, annex till Dals Ed, upptar något mer än 1,4 kv-mil småbergig skogsbygd öster om sjön Stora Le. Glest befolkad äfven för att vara i Älfsborgs län räknade den år 1908 1,266 invånare, dvs blott omkr 11 på kv-kilom. Tvänne vägar leda genom socknen, den ena från Ärtemark i norr förbi Håbols kyrka - en liten träkyrka, byggd i korsform med torn 1794 - till norra stranden af Vängsjön, där den förenar sig med den andra vägen - Stenebyvägen - som kommer österifrån genom passet mellan Grannsjön och Vängsjön och fortsätter västerut till Ed. I passet ligga hemmanen Högkil i väster - stamhemmanet för Håbolssläkten på fädernet - och Vägne i öster. Vägen härifrån åt norr, till kyrkan, räkna för en half mil. Öster om denna väg, inne i skogsbygden, ligga de, genom Rosa Carléns roman "Bröllopet på Bränna" bekanta, Brännagårdarne, och närmare vägen gården Gäserud, stamhemmanet för Håbolssläkten på mödernet.

Släktens stamfar var bonden Erik Persson i Högkil, en inom sin ort mycket ansedd man. Härför torde han till stor del haft att tacka sitt gifte med Catharina Bågenholm, hvars far, Per Bågenholm i Gäserud, var en af ortens mest betydande personer. Han hade varit häradets riksdagman i bondeståndet och var så förmögen, att han vid sin död kunde lämna i arf åt hvart och ett af sina åtta barn en jordbruksfastighet. Från denne Erik Persson i Högkil - han bodde sin mesta tid på Håbols stom - och hans maka Catharina Bågenholm i Gäserud är det som de sju, allmänt kallade Håbolsgossarne härstamma. Genom sin storvulenhet och rikedom, men framför allt genom sin vilda bärsärkagång, när det föll dem så i sinnet, men på samma gång ridderliga uppförande, gjorde de sig vida omkring beryktade och gåfvo en särskild prägel af egendomlighet åt folklifvet i denna afsides liggande nejd.

Jag lämnar nu ordet åt författaren.

Håbolingarna voro framför allt märkvärdiga, börjar han, för sin, åtminstone i flera led bibehållna, stora och starka växt, både hvad män och kvinnor beträffar, och sina vackra ansikten. De voro i själfva verket så pass egendomliga till utseendet, att man ofta på en persons yttre, när man mötte någon från den trakten, kunde se, att han var av håbolssläkten. Deras uppträdande i nyktert tillstånd var mycket sedigt och tillbakadraget, till och med något prudentligt. Jag minnes de gamla mest med knäbyxor och långa stöflar. Mellan byxorna och stöfvelskaftet syntes ett par tum af den hvita ullstrumpan med sina upphöjda, långsåt gående ränder. Om stöflarna skulle vara riktigt fina, "suftades" lädret i skaften, dvs det hopknådades af skomakaren, så att det fick en viss elasticitet, hvarigenom det tillät foten att nätt och jämnt gå igenom, för att därefter sluta sig tät efter benet. Det fattades verkligen icke håbolsgubbarne vador att briljera med.

Det vore likväl orätt att stanna vid denna beskrifning, som endast framhåller den råa, fysiska styrkan, och bortmönstra alla andliga förmögenheter. Fastän gubbarna icke älskade att hänga näsan öfver boken och icke heller på minsta sätt envisades att deras barn skulle göra detta, ägde de likväl i fullt mått den tidens vanliga kunskaper bland allmogen. De kunde således sin katekes och skrefvo någorlunda hjälpligt; somliga bättre, andra sämre, förstås. Det är också möjligt att någon i senare släktled, som jag icke känner, studerat; men att någon har gjort sig bemärkt för sin lärdom, påstår jag bestämdt ännu icke finnes. En och annan bland dem har väl sträfvat och läst en smula för sig själf, men jag tror att det ej ländt till gagn hvarken för honom själf, samtid eller eftervärld. Det är likväl eget, synes det mig, att uti en släkt, som säkerligen räknar flera hundra medlemmar, ingen enda idkat studier, och detta så mycket mera som dess sidogrenar - kusiner och sysslingar - nästan allmänt vändt sin håg däråt. Detta egendomliga släktdrag beror emellertid icke alls på bristande förmåga att kunna fatta. Tvärt om ha många af dem jag känner af släkten, och troligen ännu flera af de många, jag icke sett eller hört talas om, ägt ganska goda hufvuden. Alla ha de haft ett naturligt godt förstånd och gjort sig kända för en viss fyndighet, som gjort dem roliga att prata med för deras spetsiga infall och skarpa anmärkningar.

Det hör till konsekvenserna af deras syn på tingen, att de icke envisats att förmå sina barn att studera. Visserligen har jag under de senare åren hört omtalas, att en eller annan håbolspojke, om af egen drift eller på grund af föräldrarnas önskan lämnar jag osagdt, begifvit sig till elementarskolan i Åmål för att låta inskrifva sig som elev. Men har en sådan yngling härdat ut en eller två terminer med skoltvånget har det varit stort. En af dem gaf sig af genast efter första skolterminens slut och hans far, långt ifrån att sända honom tillbaka till skolan, tog emot honom med öppna armar, förebrående sig med tårar i ögonen, att han någonsin kunnat hitta på något så galet som att vilja låta misshandla sin käre son med något så förfärligt som studier. Då var det mycket bättre och lugnare, tyckte han, att låta honom gå kvar hemma vid plogen, harfven eller gödsellasset, än att tvinga honom arbeta i lärdomens plantskola, långt borta från föräldrar och anhöriga.

En annan egenhet, jag iakttagit hos håbolingarne och som äger ett visst sammanhang med hvad jag nu anfört, är deras stora ömhet för sina barn. Jag hörde sålunda aldrig omtalas i min barndom, att husfadern misshandlade sina barn, hvilket nog kunde hända honom i fyllan och villan i fråga om hustrun och tjänarne, då han kom hem sent på natten. Ibland kunde denna ömhet mot barnen te sig som det ömkligaste pjunk. Jag skulle en dag sätta blodiglar på en sjuk håbolspojke i Högkil. När blodiglarna beto fast, började pojken gråta och jämra sig högljudt, i det han skrek: "Ta´ tå´ dom! Ta´ tå´ dom, i Jesu namn!" Fadren stod en stund och hörde på pojkens jämmer utan att säga något. Men till slut blef äfven han bekymrad och nästan "velig" (~fnoskig) samt ville promt tvinga mig att rycka bort dem. Och det var endast med knapp nöd som min bistra befallning kom honom att afstå ifrån att själf göra det. Pojken blef snart frisk och då vardt allt godt och väl igen. Som läkare kan jag icke säga annat än godt om dem. De voro i regeln reela och hederliga att ha att göra med, och aldrig knusslades med honoraret. Min kollega, doktor Segerstedt, hade skött en sjuk håboling. När arfvingarna efter hans död lade råd om, hur stort arfvode som borde bestås åt doktorn, hade de svårt att samsas om summan. Då inföll en af dem, som dittills suttit tyst och hört på:

"Hå, hå! ja! - Nägum vi ska´ pruta med doktorn utan betala hederligt. Det är ju honom vi ha att tacka för alltihop!"

Och därvid blef det.

För att nu tala något om de sju Håbolsgossarne, hvar för sig, börjar jag med den äldste:

Petter Eriksson i Högkil

Petter Eriksson var född 1767 och dog 1826. Han var gift med Ingrid Eriksdotter från Dalen, i Rölanda socken, född 1767, död 1851. Vid faderns död fick han själfva stamhemmanet Högkil på sin arfslott. Gubben Petter var väl ansedd inom sin ort. Detta var däremot icke fallet med hans hustru. I synnerhet under sin långa änketid hade hon ett mycket dåligt rykte och kallades allmänt den elaka "Håbolskäringen". Petter Erikssons fel, om man nu kan kalla det så, var en viss fåfänga. Han ville alltid vara så präktig i allt och yfdes jämt öfver sin stora rikedom. Han var ock den rikaste af bröderna, hvilket icke ville säga så litet. Utom Högkil ägde han vid sin död, efter hvad jag nu vill erinra mig, Vägne och Vängsjö i Håbols socken, Nyböle, Bergslätt, Södra Bön, Sannerud och Kårslätt i Eds, Dalen och Gillanda i Rölanda samt Säbyn i Steneby och Hugeryd i Råggärds och kanske ännu flera gårdar. Jag vill minnas, att man berättade, att han vid sin död skulle ha ägt sju eller åtta hela hemman. Alltsammans skuldfritt. Det brukades icke den tiden, att man skuldsatte sin jord. Dels skötte han gårdarna själf, dels hade han hälftenbrukare. Men allt blef lika uselt. Låg någon sten eller buske i vägen för ploghästarna eller var det blott en gris som rotade, slutade man åkern där. Plogarna själfva voro knappast så goda som de uppländska årdrarna, och harfvarna därefter. Vanligen såldes allt foder, som skördades på utbruken, åtminstone höet. Några vallar lades aldrig, allt hvar naturligt äng. Såg man ej efter, utan fick åkern gräsbinda sig, hvilket inträffade icke så sällan vid kanterna, kunde den icke upptagas igen annat än med spade. Vändvallen och renarne blefvo därför bredare för hvarje år. Att under sådana förhållanden lägga vall hade naturligtvis burit rakt på tok.

Och med kreatursskötseln var det icke en bit bättre. Gubben Petter ägde väl en 30-40 hästar; aldrig någon oxe. Om vintern voro alla lika stygga, raggiga och smutsiga. Skrapa och ryktborste kommo aldrig i fråga. Vane vid kylan i sitt eget stall, kunde de stå, svettiga som de voro, utan täcke hela dygnet om, bundna vid andras gärdesgårdar och detta, om det knep, i strängaste köld, så att ispiggarna "ranglade" om dem. Och det var dagligt bröd för dem, ty gubben Petter for gärna på gästning till ortens herremän. Alltid hade han ett ärende till någon af sina afvelsgårdar som förevändning. Bjuden var han aldrig, icke heller, så vidt jag kan erinra mig, hans hustru, så rik och mäktig han än var. Så var äfven fallet med de andra håbolspojkarne. Icke ens hos morbrodern Petter Bågenholm på Strand såg man dem på julkalasen. Men när de enskildt hälsade på, mottogos de alltid väl och fingo god traktering.

På en af sina många resor råkade gubben Petter illa ut. Han skulle se till sin gård Bergslätt i Ed och tog en genväg öfver isen på Lilla Le. Men han hade glömt sig kvar något för länge i ett gladt lag, där han blifvit väl trakterad, och det var därför fullt mörker, då han körde upp på motsatta sjöstranden. Här tog han nu af åt vänster i stället för åt höger och kom in på en utäng, som tillhörde min far, löjtnant Gustaf Ekelund på Västra Ed. Drängen, som för ovanlighetens skull fått följa med och icke blifvit lika väl trakterad som "hosbonn", observerade att det bar af åt galet håll, hvarför han stötte till gubben i sidan.

"Här ä inte vägen, hosbonn!" skrek han i örat på honom, "den här bär åt lyttnantens ulfvegrop!"

"Ho fan siger du? Dä ä, ta´ mäj faen, väg hôr jag kör!"

Men i detsamma stupade häst och släde öfver ända ner i lyttnantens ulfvagrop och gubben efter. Drängen, som stod bak på släden, kom undan med blotta förskräckelsen och detta blef gubbens räddning. Jag minnes än, så tydligt som om det händt i går, fast jag då var en liten pilt, hvilken uppståndelse det blef i mitt föräldrahem, när det kom bud att gamle far på Högkil kört ner i varggropen. Och hvilket oändligt bråk blef det inte sedan att få upp honom igen, midt i mörka natten som det var! Först måste man ut för att väcka upp folk och skaffa linor och annan redskap. Till slut lyckades det dock att få upp både honom och hästen, båda någorlunda hälbrägda. Fader Petter blef nu bjuden på frukost hos lyttnantens. Han kunde icke nog uttrycka sin glädje öfver att hans lilla raggiga hästkrake kommit så lyckligt ifrån äfventyret. Att han själf slagit sig svårt i ansiktet, brydde han sig icke om, utan var helt munter till humöret.

"Ja, detta va´ la inte falet!", hviskade han i örat på min far. "Men gulle lyttnanten tale inte om´et för morbron i Strand, för ja´gu gör´n han då, så mö gly tå mäj!"

Hans morbror Petter Bågenholm på Strand var nämligen känd för sitt bitande skämt, som han icke sparade på, då det gällde att gissla någon af sina anförvanter när de buro sig dumt åt.

Petter i Högkil fick icke upplefva den tid, då hans illa uppfostrade söner begingo sina fulaste streck. Jag minnes ej bestämdt, men jag tror att han var död, då en af dem en söndagsmorgon begaf sig till kyrkan, tog nycklarna ifrån kyrkvaktaren, som han körde sin kos, låste igen kyrkdörrarna och tog med sig nycklarna. Då prästen sände bud och begärde att få dem, afvisades budbäraren med de orden: "Gack hem igen, han gör inte där!" Hur detta bedröfliga spektakel slutade erinrar jag mig icke.

Petter i Högkils äldste pojke hetter Petter Pettersson, f 1785. Han äfde efter fadern säteriet Gillanda - det gamla Stakegodset. Han var tvänne gånger gift, första gången med Ingrid Larsdotter från Sannerud, andra gången med Kerstin Svensdotter och hade många barn. Med respekt till sägandes var han ett stort nöt. Men han gjorde intet ondt. Sina barn uppfostrade han dåligt.

Det var om honom man berättade, att han en gång skulle sagt, att "en go egendom ä no dä bäste en kan ge ongarne när en dör." Efter honom minnes jag en annan lustig passage. En dag kom han åkande och mötte en bekant. De stannade och talades vid.

"Hvarifrån kommer fader Petter?"

"Jo! No har ja vari å tokta körkehärn. No ha´n fått så han mins´et."

"Kors! I va no väl inte gal´n å va uvettig på´n?"

"Nä, å nä! Faen häller! Ja va väl inte gal´n; - men när jag kom bort emot Öknebron (1 mil från prostgården) så börja ja å rycke hästen å spänna i kärra så dä va ett förskräckelse. Jagu tokta ja körkehärn, må vetta."

Hans vrede mot prosten bröt ut på detta besynnerliga sätt.

En af hans söner, jag minnes ej hvilken, bodde på Dalen i Rölanda. Om honom berättades i min ungdom en kostlig historia. Ett spädt barn hade dött i familjen. I brist på annat förvaringsrum åt det lilla liket, fann han på att stoppa ner det i en brännvinspanna - ett sådant där högt, flaskformigt kärl, som den tiden fanns i hvarje stuga. Så blef det annat att tänka på och med begrafningen var ju ingen brådska. Snart var den lille alldeles bortglömd. Då kom en dag en af någrannarne och begärde att få låna en brännvinsspanna, emedan han händelsevis var i saknad af en sådan.

"Jagu´ ska´ I dä få, va likt dä, må vetta!"

Grannen tackade, tog pannan och bar den hem till sitt, men dagen efter, då man skulle till att bränna, blef det annat ljud i skällan. De hade kokat mäsken och skulle just till att hälla den i pannan, då de fingo se barnliket. Och nu blef där en hiskelig uppståndelse. Grannen svor och förbannade. Nu skulle han kanske få öfver sig både länsman och kyrkoherde och förskräckliga tingsresor för det han dolt ett barnlik i sin brännvinspanna; och därpå rusade han öfver till Dalen.

"Hôtt i Jesu namn ä dä i brännvinspanna?" skrek han åt Petter, som stod där trygg och bredbent i portlidret.

"Näggum dä ä nå´t i den, om I inte lagt nå´t dit!"

"Jo, dä en dö onge ina´!"

"Hå hå ja! - Kors dä ä allt mi onge och näggum I den behöfver väre rädd för. Den ska´ ja ta vare på. Men gör I nu inga rännemässer om den dålige ongen, siger ja er. Den hade ja alldeles glömt."

Den andra i ordningen af Petter i Högkils och Ingrid Eriksdotters söner var Andreas i Vägne. Han var den oregerligaste af dem alla. Åtminstone blef han skylld för det mesta af det onda. Bland annat berättades det, att han skulle ha förgiftat sin hustru, Katarina Eriksdotter från Ulfsbyn, med arsenik. Var någon skyldig i den saken är det sannolikare, att det var hans mor, "Håbolskäringen Ingri". Klokt folk, som var närmare förtroget med förhållandena inom familjen, höll dock för mera troligt, att den stackars hustrun själf tagit sig af daga för att bli fri från sin elaka husbonde. Äfven prästen Rudqvists död - han omkom under en sockenresa från Eds prästgård till Bränne i Håbol söndagen den 1 april 1821 - tillskrifves Andreas i Vägne. Hans hustru skulle på sin dödsbädd ha yppat för prästen några för hennes man mycket komprometterande saker, hvilka äfven rört svärmodern, och man trodde därför att dessa i anledning häraf beslutat röja honom ur vägen. Hur det i verkligheten tillgick vid mordtillfället blef dock aldrig utrönt. De som misstänktes därför och äfven anklagades inför tinget kunde icke öfverbevisas. Det lik som uppgafs var Rudqvist´s, sades ha varit en annans. Min far, som var närvarande, då provinsialläkaren, doktor Sandmark förrättade obduktionen, trodde sig dock kunna känna igen det såsom det rätta. Men det var så vanställdt efter att under en längre tid ha legat i sjön, att det var mycket svårt att med bestämdhet yttra sig därom. Pratet höll också i sig. Det kunde icke heller förnekas, att mycken anledning fanns att sätta tro till ryktet att Rudqvist blifvit mördad, och det dröjde länge innan man upphörde att tala om Håbolskäringens mörka illgärningar.

Bland andra historier, som berättades om henne, minnes jag särskildt en. Hennes yngste son Anders ville en dag reparera en grind i Högkil. Då mor Ingrid fick se hvad han företog sig kom hon utrusande på gården och sporde honom i vredesmod, hvad det var för galenskaper han ämnade göra. Då han inte tordes "mucka", som man säger, fick grinden vara som den var så länge gumman lefde. Men en tid efter hennes död, när ena grindstolpen uppgräfdes, fann man där under ett människoskelett, hvilket man allmänt trodde vara Rudqvist´s. Det berättades äfven, att hennes dotter Kajsa skulle ha fått bevittna flera af moderns illgärningar. Men då hon var fånig och döfstum, behöfde Ingrid icke befara att hon skulle uppträda som vittne mot henne. En och annan trodde sig dock på grund af flickans beteende och åthäfvor förstå, att hon visste ett och annat, som hon bar på, utan att i ord kunna uttrycka det. "Hur det var, det vet Gud", står det i visan om prästen Rudqvist´s sorgliga ändalykt, "men illa ser det ut."

Ofvan nämnde Andreas i Vägne gjorde sig äfven beryktad i många andra stycken. Hans bärsärkaraseri föreföll att vara en sort delirium tremens. Alla möjliga upptåg ställde han till. Vägen förbi hans gård gick emellan ett brant, otillgängligt berg och en mycket hög stengärdsgård. Här tyckte Andreas att det var ett passande ställe att göra ett puts och därmed lät han sätta en stor bom tvärs öfver vägen, hvarefter bommen försågs med ett säkert lås, till hvilket endast han själf hade nyckeln. Det bekom honom inte det minsta, att man gjorde honom uppmärksam på att det var allmän landsväg och hans tilltag sålunda var olagligt. Han förklarade blott att han hade behof af att få se och språka en stund med dem som foro vägen fram. Något ondt gjorde han ej de vägfarande, åtminstone hörde jag aldrig omnämnas, att han förgått sig mot någon af dem, åtminstone icke handgripligt. Nej, han ville blott "snacke" något och "höre nytt". I regeln gick det också mycket vänskapligt till vid vägbommen vid Vägne. Andreas brukade till och med, om det ville sig väl, bjuda på traktering, en "Uddevalla" eller två. Emellertid fick han icke länge ha sin "människoryssja" i fred. Det blef anmälan om saken och en vacker dag kom länsmannen och gjorde passagen fri igen."

När Andreas var ute på färdevägar, förekom han vanligen ridande och för det mesta berusad. Han var då till en skräck och fasa för ortens kvinnor. Voro de allena i huset, då han red uppför trappan, fortsatte han utan vidare in i rummen så långt han kunde komma och var icke nogräknad om han förstörde och slog i kras hvad som stod i vägen. Var han riktigt i tagen kunde han äfven slå ned en del med piskan. Upptäcktes hans ankomst i tid sökte de innevarande fruntimren så fort som möjligt att stänga alla dörrar och fly sin kos som för brinnande lifvet. Men sågo de sig ej råd att komma undan, måste de genom mycken traktering söka blidka honom och få honom att fara varliga fram samt snart begifva sig till en annan marknad. Var någon karl i huset visade han mera respekt. Då ville han endast prata och supa. Så vidt jag vet gjorde han dock aldrig någon kvinna för när. Han ville endast skrämma och jaga dem. Minnes jag rätt hälsade han äfven på en dag i mitt föräldrahem på Västra Ed. Men när han på sitt vanliga manér red upp för stora trappan, trädde min far emot honom och för honom hade han så mycken respekt, att han genast bad om ursäkt och lomade af helt snöpligen. En gång lär han äfven ha ridit in i Håbols kyrka, men jag vill minnas att gudstjänsten ännu ej var börjad.

Kunde han under sina irrfärder utefter landsvägarna etablera ett litet gräl - med eller utan slagsmål - var han genast färdig. Och grof och stark som han var, fann han sällan sin öfverman. Hände detta någon gång, berodde det på att han druckit för mycket och då slutade det icke förrän han blivit grundligt kringklappad. Var han däremot nykter, foro vanligen hans antagonister, äfven om de voro flera, ganska illa på grund af hans oförvägna stridssätt. Men när den vilda kampen var öfverstånden, var allt genast godt och väl igen och nu ville han gärna ingå fostbrödralag med sina vederdelomän. Hat eller hämnd lockade honom aldrig till strid. Det var endast det nöje som kämpaleken i och för sig själf skänkte honom, som förledde honom därtill. Emellertid var det klart att hans själfsvåld och öfversitteri icke i längden kunde tolereras. Tidt och ofta uppvaktades han också af länsmannen med stämningar till tinget i Alltorp och hans förmögenhet smälte bort i dryga böter - och mutor. Det påstods, med hvad rätt vet jag ej, att ett godt hemman i Ed - Kårslätt - skulle varit en sådan. Om hämndgirighet och hat varit hans karaktärsfel, skulle han gifvetvis vid något tillfälle passat på och rappat upp länsmannen, men sådant hörde man aldrig omtalas. Han var mannen, som icke blott gjorde hvad han ville, utan äfven var redo att betala därför utan prut.

Andreas blef ingen "Håbolsgubbe". Den illa gör, han illa far, säger ordspråket, och jag tror icke han var mer än några och trettio år gammal då han dog. På de sista åren voro hans tillgångar mycket medtagna och hälsan bruten. Han lefde ett eller annat år helt obemärkt såsom änkling på Hugeryd i Råggärds socken.

Hans son Erik i Bergslätt visade äfven, kommen till mogen ålder, ett omättligt begär efter starka drycker samt råkade under rusets inverkan i bärsärkaraseri liksom fadern. Men han hade fått bättre vård och uppfostran i barndomen och hans vilda lynne blef snart stäfjadt. Han är nu - 1860-talet - en stilla och fredlig människa. Men ännu vid sitt bröllop med Ingrid Magnusdotter i Asgärdebyn i Håbol visade han, att han hade sin faders ostyrighet i blodet, hvilket dock icke inverkade något på brudens beslut. Men hur är det som skalden sjunger? "Mannens mod är kvinnan kärt; det starka är det sköna värdt."

Vi återgå till de öfriga Håbolsgossarne. Den andra af dem i ordningen var

Erik Eriksson i Ulfsbyn.

Han var född 1769 och dog 1823. Han var gift tre gånger och hade många vackra och stora barn. Bland dessa vill jag endast nämna något om hans son Erik Eriksson i Grimmerud (Steneby socken) f 1798 och gift med sin kusin Lena Jansdotter från Grimmerud. Ehuru hans hustru var dotter till den kanske våldsammaste af alla Håbolsgossarne, Jan i Grimmerud (se nedan), var deras hem ett riktigt mönsterhem. Jag var många gånger i deras hus. Allt var snyggt och ordentligt och det fanns fullt upp af allt hvad man behöfde; man trifdes godt och mådde väl. Husbondfolket var stilla, höfligt och tillmötesgående. Själf var Erik en stor, grann karl och Lena en mycket vacker kvinna. I sitt äktenskap hade de endast tvänne döttrar, som bägge blefvo bortsnappade af sämre herremän - en landtmätare och en inspektor - de gamle till föga glädje. Dessa båda makar hade samlat en efter allmogeförhållanden betydlig förmögenhet, ej så mycket i egendomar som icke mera i kontanter och värdepapper. De invigde uppskattade den till öfver 100,000 rdr. Mågarna förstörde större delen.

Gubben Erik satt ofta och berättade för mig sina äfventyr här i världen. Om sin svärfar, håbolsgossen Jan, talade han dock aldrig. Och när det förekom i hans berättelse någon svår oförrätt, som han lidit, och jag brukade falla in, att det var underligt, att den som hade sådana krafter, att de nog räckte till för tre, inte klådde upp de näsvise och påflugne, svarade han, helt saktmodigt, att han hade blifvit för illa skrämd att bruka sin styrka. Om det nu var svärfaderns exempel, som han då tänkte på, eller om han själf varit illa däran någon gång, kunde jag aldrig få någon klarhet om; men troligt är att orsaken var den förstnämnda; ty jag hörde aldrig någon ful historia om Erik Eriksson i Grimmerud. Han är nu (på 1860-talet) en 70 års, reslig, stor och vacker gubbe, ett riktigt praktexemplar.

En halfbror till honom var Petter i Hafden, Steneby socken, gift med Katarina Bryntesdotter från Hafden. Han var hvarken så rik eller så städad som äldre brodern, men äfven han var en ovanligt vacker och ståtlig karl. Liksom håbolingarne i allmänhet, hade han ofta roliga inpass. Jag minnes en gång, då jag var hos honom i sjukbud och vi sutto och pratade med hvarandra om än det ena än det andra, att jag kom att nämna att landtmätaren Marin, hans brorsdotters man, fått i uppdrag att mäta och skifta stadens Åmåls utmarker. Men, tillade jag, jag undrar om han är fullt vuxen detta värf och framförallt om han är tillförlitlig och noggrann i sina mätningar.

"Nej!", svarade han. "Ska´ Marin gör´et, så nägum det bättre blir, om dä ente blir sämre; dä ska´ ja´ försäkra."

Den tredje i ordningen af Håbolsgossarne var:

Jonas Eriksson i Strand (Nössemarken).

Han var född 1771 och dog 1834 samt gift med Märta Larsdotter från Sannerud i Ed, född 1767, död 1841. Om honom vet jag föga mer, än att han var min synnerligen gode värd, då jag som pojke i början af 1820-talet var inackorderad som skolpilt hos prästen Nordahl i Nössemarken. Jag brukade då så ofta jag hade någon ledig stund, springa öfver till fader Jonas och mor Märta, där allting smakade kalas emot det magra kosthållet hos prästen. Lilla Strand ligger endast ett par stenkast från Stora Strand eller Prästestrand. Jonas var, liksom bröderna, stor till växten; men, om jag minnes rätt, mera fetlagd än dem. Hans yngste son Petter var min lekkamrat. När jag tjugu år senare återsåg honom, var han en stor och grof håboling. En äldre bror till honom, Lars i Bengtsviken, född 1799, var däremot lång och smal samt mycket mager, ett undantag bland håbolingarna. När hans bror och jag lekte på Strand var han redan gift med sin kusin Maja Catharina Jonsdotter från Grimmerud och sålunda svåger med den sediga och seratliga Erik i Grimmerud. Ehuru Bengtsviken ligger, som man säger, "rent bort i åväfla" - (åväfla ~ mycket långt bort) - och ingen körväg ledde dit, hade mor Maja ett mycket fint och gästfritt hem, där ortens herrskapsfamiljer gärna hälsade på, om de kunde taga sig dit roende, ridande eller gående. Lars och Maja brukade äfven understundom göra kontravisiter och voro alltid väl mottagna på herrgårdarna. Gamle Jonas på Strand hade endast tre söner, men omkring 30 barnbarn.

Den fjärde i ordningen af Håbolsgossarne var:

Jan Eriksson i Grimmerud.

Han var född 1774 och död något af åren 1814-1820. Han var, såsom nämndt, fader till Maja Catharina i Bengtsviken och Lena i Grimmerud. Honom såg jag aldrig, men så mycket mera hörde jag talas om honom. Han skulle ha varit en stor, grof och mycket stark karl. Många voro de irrfärder och äfventyr han haft i sin ungdom och tidigare mannaålder, när hans vikingalynne fick fritt rasa ut. Men som detta skedde, innan jag var född, har jag glömt det mesta af hvad man berättat därom. Jag minns endast hans sista dåd.

En dag kom han på besök hos sin broder Brynte i Hafden, Steneby socken - om honom här nedan - och då han fick se hans granna kreatur beta på ängen, utfor han:

"Jagu´, har du vackre krytter, Brynte. Di vell ja´ ha!"

"Faen ska´ du å inte ha dom!"

"Jo, får ja´ dom inte, så tar ja dom!"

"Dä ska´ vi nog bli två om!"

"I natt, klocka ätter ett kommer ja; och liter du inte det ja siger däj, ska´ faen ta´ din skalle."

Brynte tog saken lugnt. Men ehuru han icke fäste sig vidare vid hotet, gjorde han sig dock beredd att möta hårdt med hårdt, hvarför han i god tid underrättade länsmannen om saken och det besök han väntade sig till natten. Denne, som länge önskat få Jan fast för allt det onda han ställt till, men som icke vågade ensam gifva sig i kast med honom, var nu icke sen att infinna sig, åtföljd af några handfasta fjärdingsmän. När därför Jan på utsatt klockslag stack in hufvudet genom dörren och röt till, att nu var han där "för att ta kryttera", slog Brynte till honom i hufvudet med en tung besman, så att han föll afsvimmad på golfvet, hvarefter länsmannen och hans handtlangare bundo honom till händer och fötter samt fraktade honom till häktet. När det sedan kom till rannsakning vid tinget, hade han så mycket på sitt syndaregister, att när allt lades tillhopa, det åsamkade honom lifstids straffarbete på Karlskrona fästning, där han dog efter några år. Utan tvifvel hade han gjort sig väl förtjänt af sitt straff. Men detta oaktadt, och trots det gräsliga och fridstörande öfvermod, hvarmed han uppträdt mot sina medmänniskor, hade man svårt att frigöra sig från att ägna honom en viss sympati, tack vare den öppenhet, hvarmed han alltid gått till väga. Det hade ej funnits ett spår af lurifaxeri i hans uppträdande, allt hade gått, jag hade så när sagt, ärligt till väga.

Hans måg, fader Erik i Grimmerud, nämnde aldrig hans namn; men förmodligen var det honom han hade i tankarna, då han på min fråga, hvarför han icke brukade sina krafter mot de näsvise, svarade, såsom nämndt, att han blifvit en gång så illa bränder.

Om den femte och den sjätte i ordningen af Håbolsgossarne

Per Eriksson i Böle och Brynte Eriksson i Hafden

känner jag just intet, som är värdt att tala om, utom hvad jag nyss nämnde om den senares nappatag med Jan i Grimmerud. Per var född 1776 och dog 1817 samt gift med Kajsa Andersdotter från Norra Herrenäs i Ärtemarks socken; Brynte var född 1778 och dog 1820 samt gift med Maja Jansdotter från Gråsjö. Den försnämnda hade endast en dotter Anna Catharina, född 1801, död 1816. Den senare hade däremot flera barn, Erik i Efnebyn, född 1801, Jan i Skuggetorp, född 1802 och gästgifvare därstädes, Petter m fl; alla från början välmående, om icke rent af förmögna. Men såväl Erik som Jan förstörde sin förmögenhet: den förre genom högfärd och oförståndiga handelsspekulationer, den senare genom ohejdadt fylleri. Med honom kom jag ofta i beröring under mina sjukbesök i Bäckefors. Han var en riktig håbolingstyp, lång och grof, men just icke vidare vacker. Sällan var han riktigt nykter. Men så länge han kunde gå och stå var han tjänstvillig och gästvänlig, åtminstone mot mig. I sitt hus förde han däremot ofta ett svårt regemente. Det berättades, att han ibland, när sinnet rann på honom, brukade köra ut alla innevarande, äfven om det så var midt i mörka natten. Med sina tre hustrur hade han många barn; men kvinnfolk låter ej skrämma sig af en grobian till karl. I hans hus var det alltid mycket osnyggt.

Den sjunde och sista af de sju Håbolsgossarne var:

Magnus Eriksson i Asgärdebyn.

Han var född 1783 och dog 1856 samt gift, först med Katarina Olsdotter i Wambden och sedan med Lena Berger, dotter af landtmätaren Per Berger på Lerbäck. Man undrade mycket över det senare partiet. Men det lyckades bra, trots att hon alltjämt ville vara en fin mamsell, förstås. Han var en stor och "seratelig" karl, "rättvisligen berömd", säger Lignell, "såsom flera af släktens nu lefvande afkomlingar". Man såg honom stundom med i kalas och glada lag för hustruns, Lena Bergers, skull och hos honom gåfvos magnifika gästabud. Jag var dock knappast där förrän vid hans dödsbädd, då jag var kallad som läkare. Han hade många barn. Hans dotter Catharina var gift med Magnus Pettersson i Vägne och hade 16 barn. Antalet barnbarn uppgick till 64 - om icke flera.

Handel och Vandel förr i tiden

För att öka kronans intäkter beslöt 1622 års riksdag att lägga tull på alla "ätliga och förnötliga" varor, som fördes till torg eller marknad. Denna tull kallades landtullen eller lilla tullen och utgick med ungefär 30 procent af varans värde. Under tidernas lopp ökades denna afgift ytterligare, på samma gång som en mängd restriktiva påbud utfärdades, afseende förhindrandet af landsköp och tillförsäkrandet af vissa fördelar åt städernas borgerskap. Därigenom hoppades man äfven kunna hålla jordbrukaren vid sin handtering, så att han icke drogs till annat, hvarigenom åkerbruket skulle råka i lägervall. All köpslagan på landet med dylika varor, utom å vissa bestämda marknadsplatser och dagar, vardt strängeligen förbjuden. Det gods, hvarmed sådan förbjuden handel bedrefs, togs i beslag eller, såsom det hette, arresterades. För öfvervakandet af förbudet erhöllo städerna rättighet att hålla s k utridare och besökare, hvilka det ålåg att "uppassa alla landtköpmän", som tilläfventyrs "öfverträdde och violerade" Sveriges lag och laga stadgar. Hvad Åmål beträffar höll dess borgerskap under 16- och 17-hundratalet alltid tvänne sådana tjänstemän på stat och för att underlätta deras arbete uppsattes här, liksom kring andra städer och marknadsplatser, staket och tullbommar. Landtullen på Dal ordnades 1638. En lybeckare, Peter Flygge, som nedsatt sig som handlande i Brohamn, sedermera Kristinehamn, fick nämnda år regeringens uppdrag att organisera densamma. Som naturligt var väckte det nya påbudet mycket missnöje, i synnerhet bland allmogen. På flera orter gick det ända därhän att bönderna samlade sig i väpnade hopar, som öfverföllo och slogo ihjäl tullbetjäningen samt höggo ned staketen och tullbommarne. Sålunda hände ett år, att de ställde till ett formligt upplopp under Mattesmessomarknaden i Bro och voro nära att bringa Flygge om lifvet, hvilken endast med mycken möda lyckades att rädda sig undan deras hämnd. Lagen blef dock gällande hela 1700-talet igenom och upphäfdes först vid 1810 års riksdag.

Man har svårt att i våra dagar riktigt sätta sig in uti de snäfva förhållanden i handelshänseende, som voro rådande under denna tid, då den, som bodde på landet, icke fick sälja sina egna landtmannaprodukter, där han kunde beräkna få mest betaldt för sin vara eller till hvem som helst. Utom på ortens marknader var nämligen sådan köpslagan strängeligen förbjuden, hvarför man var nödsakad att föra varan till närmaste köpstad. Förde någon präst, ståndsperson eller bonde på Dal sin säd eller sina kreatur till Göteborg eller Bergslagen, för att där afyttras och ertappades hans fora af någon af Åmåls utridare, blef den sålunda genast utan gunst och förbarmande "arresterad" och ägaren instämd till rådhuset för att stånda till ansvar för sin förbrytelse. Att detta skulle leda till ett oändligt antal rättegångar var ju naturligt. Ett par exempel på hur småaktigt noggrann man var vid öfvervakandet äro nog. En gumma hade köpt en rulle tobak hos en handlande i Åmål. När hon kom hem, lät hon en af sina grannar köpa en aln af rullen. Detta blef kändt och hon måste nu in till rådhusrätten för att stå till ansvar därför och betala dryga böter. En annan gång hade en bonde när han reste in till staden, medtagit några smörbyttor, tillhörande en af hans grannar. Då han icke lyckades öfverbevisa rätten om att han icke köpt dem af honom för att sedan sälja dem åt någon annan, fick han plikta för olaga handel. En bonde, som ansågs medföra ett större antal ostar, än man ansåg att han kunde få af sin egen afvel, underkastades långvariga förhör och blef äfven bötfälld, då det ansågs uppenbart att hans egna kreatur icke kunde producera så mycken mjölk, som fordrades för ostarnas tillverkning, utan att det var nog så att han köpt en del af grannarne. Förordningen var så mycket mera oresonlig, tyckte man, som köpstadens handlande icke alltid kunde kontant betala de varor de köpte, utan säljaren ofta måste "borga bort" sin egendom eller åtnöja sig med någon bytesvara, hvars pris icke stod i rimligt förhållande till värdet af det de lämnade i utbyte, t ex en mark bresilja mot en mark smör. Kunde det väl få anses rättvist, frågade man sig, att ens egna produkter blefvo konfiskerade därför att de forslades till en rikare bygd eller en större handelsstad, där de betingade ett pris, som motsvarade deras värde? Förbudet blef med tiden ännu mera förhatligt, därigenom städernas magistrater behagade att, under stundom på eget bevåg, ytterligare skärpa hvad konung och ständer beslutat. Sålunda hände att borgmästare och råd i Åmål 1739 funno på att utsätta ett vite för den landtbo, som understod sig att på en marknadsdag upphandla kreatur före kl 3 efterm, alldenstund en sådan handel uteslutande var förbehållen stadens invånare, på det att de måtte kunna få göra sina uppköp utan för stor konkurens. Att dylika förordningar skulle leda till en mängd lurendrejerier, mutor, slagsmål, rättegångar osv var naturligt. Ett talande exempel på hur det kunde gå till i detta hänseende finner man i protokollen öfver ett tullmål, som handlades vid accisrätten i Karlstad, sommaren 1777, och i hvilket en Dalbo, Mathias Hedrén, bondson från Svalungebyn i Örs socken - sedan komminister i Dalskogs församling - var hufvudpersonen.

Förhållandet var följande. En hökare vid namn Blomgren i Karlstad hade under våren nämnda år anmodat studenten Hedrén att för hans räkning upphandla ett parti ost och fläsk i sin hemort. Detta var också Hedrén hågad för och hade anmodat "skolepersonen" Örtenholm att underrätta Blomgren, därom. Sedan han gjort sig i ordning för resan, for han därför med de tingade varorna till Karlstad, där han inträffade torsdagsaftonen den 9 juni och tog in i sitt vanliga härbärge, lilla Wåxnäs, utanför stadens västra tullport, hos arrendatorn Magnus Sundgrens måg, hökaren Lars Aleén. I dennes sal på nedre botten af "lilla byggningen" uppradade han nu hvad han haft på sin fora, nämligen 24 1/2 lispund fläsk, 2 lispund och 4 marker ister, 16 marker gåsfläsk, 1 lispund ost och 24 skålpund kaffebönor, hvarom allt han följande morgon underrättade Blomgren personligen. Denne stod själf i boden, när han kom in, och ett af biträdena hörde, hur han gick fram till honom vid disken och frågade, hviskande, "om han velat handla det andra?" hvartill Blomgren svarat, att han ville först se hur det såg ut. De följdes därpå åt till Wåxnäs. Blomgren förklarade sig här nöjd med priset och bad Aleén väga upp partiet, emedan han ej hade tid att själf göra det, hvarefter Hedrén skulle få likvid, när han finge veta hur mycket det var. Det befanns nu att hela beloppet, enligt det öfverenskomna priset på hvarje särskild artikel, utgjorde 243 daler, 20 öre kopparmynt, som Blomgren vid sextiden på aftonen betalade till Hedrén. Aleén lofvade att skaffa varorna till staden samt angifva dem i tullen och erlägga därå belöpande tullpenningar, för hvilket senare ändamål Blomgren gaf honom en plåtsedel i hand. Endast kaffebönorna, som Blomgren ej betingat sig, ville han ej ha någon befattning med, utan skulle Hedrén själf draga försorg om att de kommo Blomgren riktigt till handa.

När man sålunda afhandlat saken och Hedrén skulle återvända till härberget, uppträdde emellertid nya aktörer på scenen. Det var repslagaren Petter Halling, som hade i sitt sällskap stadsvaktmästaren Schenling och bryggerivaktmästaren Fernlöf. Schenling, som erinrade sig att Hedrén julen förut hållit till på lilla Wåxnäs, där han försålt såväl fläsk, ost som kaffebönor, ropade åt honom och frågade, om han hade fläsk att sälja. Hedrén nekade härtill och fortsatte sin väg. De båda vaktmästarna funno emellertid saken misstänkt och beslöto att följa efter, för att se hur det såg ut där ute och om det möjligen kunde vara något att konfiskera. Då de gingo in till arrendatorn för att hälsa på hos honom, fingo de också ganska riktigt se genom fönstret, hurusom flera fläsksidor lågo upradade på golfvet i salen i södra byggningen. De frågade därför Hedrén, som under tiden inträdt i rummet, om fläsket tillhörde honom, till hvilken fråga han nekade. Schenling gjorde honom nu en ny fråga, om han ville låsa upp dörren, hvarpå Hedrén helt morskt svarade, att han ej kunde göra det, då han icke hade någon nyckel.

De båda vaktmästarne voro alltså på det klara med, hvilken person, de hade framför sig, och det gällde nu att icke släppa fågeln ur handen. Schenling ropade därför åt värden att han skulle låna honom en yxa på ett ögonblick eller två, så att han kunde öppna dörren. Fernlöf, som var försiktigare, ryckte sin kamrat i rocken och bad honom låta bli. Han hade nämligen observerat, att fönstret till den bredvid salen liggande kammaren endast var tillsatt utvändigt med några spikar i sidobräderna, och gick nu i stället bort och lyfte ut hela fönstret samt klef in i kammaren, där han fann kaffebönorna, samt därefter in i salen, där de öfriga varorna lågo, hvarefter han öppnade ytterdörren inifrån. Alltsamman togs nu i beslag. Hedrén bad dem låta honom vara i fred, så skulle han gifva dem något. Men då de nekade till denna propos, vände han sig tvärt om, som ville han gå sin väg.

"Stå karl, det djäfvulen regere dig!" skrek Schenling. "Gack inte bort! Vet att vi gå i ämbetsärenden och på tullinspektor Gullbergs befallning!"

Hedrén höll sig lugn och stod kvar, hvarför de buro ut godset samt packade det på en kärra, hvarmed de forslade in det till stadens tullkammare, där Hedrén måste nedsätta köpeskillingen, som han mottagit för dem.

Om detta mål blef nu länge och väl rannsakadt vid Karlstads accisrätt. Det gällde först att afgöra huruvida Hedrén gjort sig skyldig till landthandel eller nyttjat olaga nederlagsplats. Härtill nekade han resolut. Varorna, förklarade han, voro "af hans egen och hans mors afvel", utom något af fläsket, som han tillhandlat sig af en någranne på Vänersborgs marknad, och härtill vore han enligt lag berättigad, jämlikt K M:ts nådiga landstulls- och accisstadga af den 19 sept 1776, "rörande landsköp och landstullar samt om afvels aftullande vid förande till eller genom städer och förbi tullplatser, samt om hus, bodar och bostäder på stadens grund utom staket". Och då något bevis icke kunde företes, att Hedrén föröfvat någon landthandel eller nyttjat olaga nederlagsplats, vardt han genom accisrättens utslag den 15 augusti därutinnan frikänd. Så blef äfven fallet i fråga om kaffebönorna, ehuru i denna punkten saken var mera kvistig. Skenet tycktes i början vara emot honom och vaktmästarne syntes få rätt i sitt påstående, att kaffebönorna voro kontraband, såsom olofligen införda från Norge. Men sedan Hedrén lyckats förete bevis, att han upphandlat dem i Uddevalla och tillrättaskaffat förpassningssedeln för dem, blef han frikänd äfven i denna punkt. Och nu gick det icke så väl för de båda vaktmästarne. Det hade nämligen kommit i dagen att de handlat på eget beråd och att tullinspektoren, i stället för att befalla dem göra beslaget, allvarligen tillhållit dem att gå varsamt till väga.

De fingo också sona sin förseelse med ganska dryga böter samt gifva skadestånd till Hedrén och Blomgren för tidsspillan. En af Hedréns forbönder, som sålt ett stycke hemmaväfdt lärft, som han tillhandlat sig under vägen, blef däremot fast för landsköp och fick plikta.

Hvad som lyckades för Hedrén och hans juridiska medhjälpare lyckades emellertid icke alltid för andra tullarrestanter. Men han hade en naturlig fallenhet som sakförare. Och sedan han blifvit komminister i Dalskog 1798 fortsatte han ock att processa om allt och med alla samt bistod äfven däruti träget sina församlingsbor. Också en bild från flydda tider!

Som en slags motvikt mot de många restriktiva bestämmelser, som tid efter annan utfärdats om landsköp och landstullar, med ty åtföljande trakasserier, voro de många marknaderna. I synnerhet i ett glest befolkadt land som Sverige voro de af den största betydelse i forna dagar för handelns underlättande. De förekommo också redan under medeltiden och höllos såväl på vissa ställen på landsbygden som i städerna å förut bestämda dagar, då personer, som hade varor till försäljning, eller som önskade inköpa sådana, kunde vara säkra om att träffa afnämare eller säljare. Men äfven marknaderna voro omgärdade med många inskränkande förordningar. Endast på de så kallade "frimarknaderna" ägde sålunda borgerskapet, från hvilken stad om helst, rätt att afyttra sina varor. Vid de "enskilda marknaderna" däremot tillkom denna rättighet endast borgerskapet i en viss stad. Den äldsta kända marknadsplatsen på Dal var, enligt Lignell, Edsleskogs kyrka, omtalad redan 1349. Tvåhundra år senare omtalas i ett bref från Gustaf I Dalboå och "Åmålabacke", belägen under södra åsen och ett stycke nedåt ån, m fl. Ännu vid medlet af 1800-talet höllos årligen marknader i hvarje härad på Dal. Tillsamman uppgick då antalet marknadsdagar i hela provinsen till 17.

På Åmålabacke afhöllos i äldre tider tvänne marknader årligen: en frimarknad vid Paulsmessan den 25 januari och en enskild marknad för borgerskapet i Brätte vid Mattesmessan den 21 september. Genom Kungl resolution den 19 mars 1635 fick Brätte stad rättighet att ytterligare hålla en enskild marknad därstädes under åtta dagar före midsommar. Sedan Åmål blef stad 1643, höllos där till en början blott tvänne marknader, den 25 januari och 21 sept. Först 1771 tillerkändes staden rättighet att äfven hålla en sommarmarknad den 20 juni, hvilken af kommerskollegium 1794 fastställdes att räcka i tre dagar, då äfven samma antal dagar utsattes för de tvänne andra. Samtidigt brukade stadens borgare äfven besöka andra frimarknader, i närmare eller fjärmare landsdelar. Sålunda erlade ett större antal af stadens borgare skatt i Borås 1715 för att ha idkat handel och köpenskap på den därvarande frimarknaden. Med nyare tidens utvecklade kommunikationsanstalter, hvarigenom tillfällen till varornas afsättning och spridning högst betydligt underlättats, hava marknaderna så småningom börjat försvinna. I Åmål äro de numera alldeles afskaffade och ersatta med s k stora torgdagar. Ej heller kunna de ur patriotisk synpunkt äga samma hemul för sin tillvaro som på den tiden, då en talare på riddarhuset bland andra skäl för marknadernas bibehållande på landsbygden på rama allvaret framhöll deras betydelse för Sverige, emedan bönderna därigenom bereddes tillfälle att stärka sitt krigiska lynne genom att slåss med hvarandra. Folkets lynne sade han, var i grund och botten krigiskt. Af en persons mod och styrka bedömdes hans värde. Det gälde således, menade talaren, att man endast beredde ett tillfälle, här och hvar, där dessa egenskaper fingo träda i dagen.

-------

Lifligt står för mitt minne en marknad i Åmål för ett femtiotal år sedan.

Det är den sedvanliga höstmarknaden i oktober. Redan dagen förut - "markensaften" - ha ståndspersoner och allmoge från när och fjärran strömmat till. Marknadsdagen på morgonen äro, när man tittar ut genom fönstret, alla vinklar och vrår uppfyllda af sorlande folkhopar.

Det ligger höstlig gråvädersstämning öfver den lilla staden. Utåt sjön, bort öfver Kilarne och Sjövikslandet, står en mörk molnvägg. Viken ligger gråsvart, med hvita prickar och streck, som blåsten märker den med i förbifarten. Regnet är icke lång borta.

Inne i staden är lilla torget proppfullt af frånspända kärror med eller utan pinnsäten och liggfjädrar, samt små raggiga hästar med svettiga ryggar, ända ned emot Hålskogsbron, där de stora Kinnekullebåtarne lagt till, fullastade med höstens frukter af alla slag, de raraste äpplen och päron, och, bäst af allt, blåröda krikon, ett mål för alla skolpojkars lystna blickar.

Det är ännu tidigt på morgonen. Någon handel har icke börjat, då marknaden ännu icke blifvit utlyst. Vid stånden och skifvorna på stora torget stå klungor af skådelystna i tyst förbidan och se på, hur kramvarorna utläggas till beskådande.

Under tiden böljar en långsamt flytande ström af människor genom gatorna; bönder i långa vadmalsrockar med korta pipor i munnen och långa piskor i händerna; västgötar från Knallebygden med påsar på ryggen; jäntor af olika åldrar, kommande radvis till hela gatans bredd och hållande hvarandra i händerna, för att icke gå vilse i trängseln; gycklare, tattare, akrobater, hästskojare. -

Ett fint duggregn silar sig ner ur molnväggen; det faller jämt och tätt som dess vana är, då det tänker hålla på länge. De svettiga hästryggarna skina allt blankare. Vattnet i älfven blir gulgrått och tjockt som välling.

Nu höres trumslag från rådhuset. Man tränger sig fram för att höra kungörelsen uppläsas. Och nu ser man mellan de tätt packade leden af åskadare det stora municipala tåget skrida fram. Främst går stadsfiskalen - "lagens långa arm", som han själf titulerar sig - med länsmannen vid sin sida, åtföljda af de båda stadstjänarne och fjärdingsmännen. Tåget afslutas af marknadsvakten, stora starka karlar med "marknadsvakt" skrifvet på gula brickor ofvanpå hattbrättet, som lunka efter, stötande med sina knölpåkar i gatstenarne.

Hör! Nu tystnar trumman. Man har stannat i hörnet. Stadsfiskalen tar ställning och harklar sig. Sorlet minskas till ett sakta brusande. Nu läser han. Man hör knappast hvart fjärde ord, men alla veta att kungörelsen är en uppmaning till menigheten att hålla marknadsfred och noggrannt iakttaga hvad lag och laga stadgar påbjuda. - Så höjer han rösten och utslungar med hela kraften af sin stämma de respektingifvande orden: "Borgmästare och råd", det enda som man egentligen lyckats klart uppfatta.

Och så börjar trumslagaren ånyo. Tåget kommer i rörelse. Stoj, skrik och svordomar, medan man tränges åt alla håll. Utanför leden hör man hästarna gnägga och vrenskas. Spädgrisar grymta i sina spjälburar; gäss, höns och ankor instämma. Handeln är snart i full gång. Ljudet af barntrumpeter och lergökar blandas med de gälla tonerna från ett positiv borta i hörnet, som framvefvar de populära tonerna af "Den tappre landssoldat". Rundt omkring detsamma stå småpojkar, barfota och med händerna i fickorna slukande med ögonen den lilla apan på locket och de grannt utstyrda dockorna - kejsare, kungar och biskopar m fl - som vrida sig omkring i den uppslagna klaffen. Bakom står äldre folk i tätt slutna led och göra detsamma med andäktiga miner.

Och under tiden fortfar regnet. Vadmalsrockarne bli ännu våtare, gator och torg ännu söligare. Luften är mättad med kaffeos, lukten af vått vadmal och hästspilling. En del tränger sig in i handelsbodarne, som fyllas ända till dörröppningen, andra slå sig ner bakom kärrorna, ta fram sin matsäck och börjar äta, medan åter andra, oberörda af regnet, som suger sig allt djupare in i vadmalen - de äro vana därvid - köpslå om kramvarorna i stånden. Då och då luta de fram hufvudet, så att vattnet, som samlat sig på hattbrättet, skvätter ned öfver hela skifvan, hvilket ger anledning till några ilskna utrop och svordomar inifrån ståndet. Strax bredvid har en ung jänta kaflat upp kjortlarna, för att midt i smutsen profva ett par kängor i strumplästen och ackordera om priset. Mellan ett par andra stånd håller en rusig bonddräng ett par andra jäntor om lifvet, bjudande dem ömsevis på "lifvets nektar" ur en halfstopsbutelj.

Äfven inomhus bjudes man på nöjen af olika slag. Alla bodkamrar äro öfverfulla; där finna nämligen de kända kunderna fri traktering af finkel med tilltugg, eller, om det skall vara finare, panacé - kaffe med kognak; kvinnorna trakteras med bischof eller roselikör. Publiken räcker till äfven för ett menageri, en diorama, en karusell och en lindansare.

Efter middagen har brännvinet fyllt sin roll. Finkan på rådhuset är redan på förmiddagen väl besatt. Det berättas att dess första gäst lär ha varit en af själfva ordningsmaktens medlemmar. Nu göra hästbytarne sina bästa affärer. I vildt sken komma de sprängande utför gatan under skrik och piskrapp. Magistratens förnyade stränga förbud mot "det hittills öfvade hastiga och våldsamma ridandet, vare sig på den så kallade hästgatan eller på andra gator i staden", tyckes alldeles ha förklingat ohördt. Håbolsgossarne äro dock numera försvunna. Äfven på Hällemons marknad äro de en saga blott. På deras tid lär det gått ännu vildare till, säger man.

Att superiet tagit en sådan öfverhand skyler man på det myckna lönnkrögeriet. De strängare förordningarna i början på 1850-talet ha kommit det att florera öfver all höfvan. Och ordningsmakten är för svag. Många lustiga historier äro i omlopp, hurusom den blifvit dragen vid näsan. Jag minnes ett par, men kan icke garantera sanningsenligheten.

Det var på en marknad i början af 1860-talet, som bönderna voro mer än vanligt druckna. Man kunde ej förstå hvarifrån all fyllan kom. Förgäfves sökte stadsfiskalen uppspana hvar lönnkrogarna kunde finnas. Han fick också slutligen, utan eget förvållande, reda på en, men på ett ställe, där han minst trott sig finna den. Midt öfver i förstugan till hans bostad, hade stadsläkaren sitt mottagningsrum, hvarför det ej var så underligt att det där var mycken trafik. Men när en bonde knackade på dörren och smög in hufvudet i dörrspringan, gällde ej frågan någon läkedom för värk och sveda, utan den löd, med en förtrolig blinkning:

"Ä dä här en får köpe brännevin?"

Svaret ble i förstone:

"Å hut, din sakramentskade bondracka!"

Men, sedan svaret gifvits ett par gånger och dörren stängts igen med en allt hårdare smäll, flyger tjufpojken i doktorn. I stället för att huta åt den nästa som kommer, nickar han helt förtroligt åt den frågande och pekar på dörren midt emot, där stadsfiskalen har sin bostad. - Och nu går det ändtligen upp ett ljus för denne. Det måtte vara i hans egen gård som brännvinsbrunnen är belägen. Därmed börjar ett sökande öfver högt och lågt och slutligen finner man den också ganska riktigt i brygghuset i en af flyglarna.

"Följ in med mig!" ropar han åt de innevarande "och ta´ med er det där!" - han pekar på några kaggar och bleckmått, som stå uppradade framme vid fönstret.

Men då händer, när han i spetsen för delikventerna träder in i sin tambur, att pigan står i dörren till matsalen och vinkar med elfvakaffet på brickan och detta är något, som han ej kan motstå.

"Sätt er ner å vänta!" befaller han.

Och så sätta de sig ner helt säfligt och vänta, medan han förtär den rara drycken, som ju är den bästa af alla jordiska drycker. Men när han kommer ut igen finner han hvarken bönder, brännvinskaggar eller bleckmått och han lär aldrig ha fått se dem mera.

En annan marknadsdag lär sjåaren Nyman, allmänt bekant i staden, ha uppträdt såsom affärsman i svagdricka. Han har valt sin plats midt på torget, vid lyktpålen utanför August Meijers handelsbod.

"Nä, se goa herr kumsarien", hälsar han stadsfiskalen på långt håll med lufvan i hand, "ja får väl inte bjuda herr kumsarien af mi goe dricka?"

"Åh jo! Tack ska du ha. - Dä va godt!" Han lämnar skopan tillbaka och betalar med en nick, i det han med mörk uppsyn och allvarlig min fortsätter sin spaning efter de eländiga lönnkrogarne.

Men när de kringstående också luta sig fram, för att få en tår af den rara drycken, som kommisarien tyckte om, har Nyman vändt upp och ner på sin tunna och de lära nu ha fått det som föll dem ännu bättre på läppen. Man påstod efteråt att detta också var orsaken till att en af stadstjänarne lämnat sig kvar där till sena kvällen, men att han då också var alldeles plakat.

Och hvilket lif var det icke på kvällen, när allt marknadsfolket skulle begifva sig på hemfärd. Fullständigt redlösa efter den myckna förtäringen under dagens lopp, sågos bönderna dingla öfver kanten på pinnsätet, nära att falla i backen för hvarje steg hästen tog. Deras kvinnor, som gjorde dem sällskap, fingo vanligtvis sköta tömmarne, då de sällan hade så mycken sans i behåll, att de kunde hålla i dem själfva. Är detta däremot händelsen, går det gladeligt till. Som vildar piska de på sina små hästar tills dessa sätta af i fullt sken så långt deras krafter räcka, då de för ett plötsligt ryck gå halfhögt i vädret, och kärran med allt sitt innehåll är på vippen att vältra omkull. Hur annorlunda är det icke nu! Sista gången jag såg något dylikt var på en marknad i Tavasteus hösten 1884. Jag kände mig då stolt öfver att det blifvit så mycket bättre hemma i mitt gamla fädernesland och hur oändligt mycket bättre har det icke blifvit under de trettio år, som sedan dess flytt sin kos!

Det gafs äfven en andra marknadsdag. Denna var dock icke på långt när så talrikt besökt. Sedan föll allt tillbaka i hvardagslivets enahanda. Nu togo snart julsysslorna vid. Man stöpte ljus, slaktade, bryggde och bakade. Redan i tidiga ottan såg man ljus i alla fönster, i kök som i visthusbodar. Men utomhus var det, äfven midt på dagen, så tyst och folktomt i staden som på en kyrkogård. Till och med på en torgdag kunde man knappast få se mer än några kärror och en eller annan full bonde nere vid älfven.


Ansvarig för innehållet på denna hemsida är P O Bergman, Hjortronvägen 89, 590 54 Sturefors - epostadress: po@abc.se

Inlagt 2001-02-12,