Fattigvården i Järbo socken

Fattigvården i Järbo socken i Dalsland åren 1862-1930.

Av Ingalill Regeskog.

Förord.

Föreliggande arbete är en 60-poängs uppsats i historia vid Högskolan i Karlstad, historiska institutionen vårterminen 1984. Den finns publicerad i Hembygden 1996 s 85-108. Uppsatsen har lätt anpassats till kraven i Cyberspace och återges här med författarens tillstånd.

Sturefors i juni 1996.

Per-Olov Bergman.

Innehåll:

Allmän historisk bakgrund.

Järbo - en socken i Dalsland.

Understödsformer - medel.

Understödsformer - vård.

Resume.

Noter.

Källor.


Allmän historisk bakgrund.

I äldsta tider var fattigförsörjningen uteslutande en släktens angelägenhet. Redan under vikingatiden, 800-1050, hade släktskapet - ätten en sammanhållande funktion. Att värna om sin ätt var en hederssak, det må gälla hjälp och omhändertagande likväl som blodshämnd.

Tre av landskapslagar, nedtecknade under 1200- och 1300-talen, stadgar också om barns skyldighet att försörja orkeslösa föräldrar.

När man läser fattigvårdsprotokoll från tiden runt 1800- och 1900 - talen, ser man ofta att fattigvårdsstyrelsen vädjar till barnen.

Ur ett fattigvårdsprotokoll - Järbo 17 april 1916: "..... beviljades henne ett tillfälligt understöd af 10 kr, dock med framhållande af att hennes vuxna och arbetsföra barn borde hjälpa till att försörja och vårda sin moder."

Fattigvårdsprotokoll Järbo 6 oktober 1917: "...... nämnden beslöt sända en skrifelse till .... med begäran att han som lär vara i goda omständigheter, öfvertager den del af det underhåll som Jerbo fattigvård nu betalar till änkan S., hans moder."

Nämnas kan att även dagens socialassistenter hänvisar den behövande till att söka få penninghjälp från sina släktingar.

De som under fornnordisk tid stod utan anförvanter hade sä-kerligen ett hårdare öde. De sjuka och orkeslösa fick helt förlita sig på sina medmänniskors barmhärtighet. Asatron var dock ingen förespråkare för denna hederscodex, inte heller uppmanar de till att ge allmosor.

Ättelagen ersattes så småningom av byalag, ungefär samtidigt som kristendomen gjorde sitt intåg i vårt land.

Under vikingarnas handels- , tjänste- och härnadståg hade nordborna kommit i kontakt med kristendomen. Då missionärer från kontinenten och England kom till vårt land var marken redan förberedd. Dock var anammandet av den nya läran en mycket segdragen process.

Den första missionären Ansgar kom till Birka i början av 800-talet. Olof Skötkonung 995-1020 döptes enligt traditionen av en engelsk missionär, men en senare kung, Blot-Sven, 1084-1087, var hednisk.

Ända in på 1800-talet dundrades det från predikstolarna mot hednisk sedvänja och vidskepelse. Hedendomen satt djupt rotad bland allmogen.

Med kyrkan kom klostren och munkarna. Dessa fick stor betydelse inte minst ur kulturell synpunkt men även inom sjuk- och fattigvården.

Med kristendomen följde också en socialare och barmhärtigare syn på människorna. Det blev t.ex. förbjudet att sätta ut barn i skogen, att frige trälar blev en god sak (Skara-stadgan 1335 avskaffar i princip träldomen), liksom att ge allmosor till de fattiga.

Kristendomen sätter tydliga spår i landskapslagarna: "Nu föras vanföra eller fattiga mellan byar och bönder; då är var bonde skyldig att hålla dem kost under ett dygn ....Gud vill ej glömma den, som vill giva den fattige hushem." (1)

Som jag nämnt inskränkte sig vården om de fattiga under fornnordisk tid till att man tog hand om sina släktingar. Om resurser fanns kunde man också köpa sig rätten att bli född och skött till döddagar - flatföras. De egendomslösa eller trälarna hade föga medlidande att vänta.

Kristendomens införande innebar att det blev en dygd att ta hand om de fattiga och sjuka.

Hospital - för speciellt smittsamma sjuka och spetälska och helgeandshus - vårdhem för åldringar och sjuka upprättades genom de katolska klostren. I slutet av 1100-talet grundade Johaniterna ett ordenshus och ett hospital för fattiga och sjuka i Eskilstuna.

Även själagårdar-fattighus anlades, där man omhändertog de fattiga för sin själs skull.

Medel till att driva denna välgörenhet fick kyrkan genom:

1. Testamenterade donationer, gjorde kyrkan till stor jordägare.

2. Tionde, vilka ansågs påbjudna i gamla testamentet och betraktades som självklara i landskapslagarna. Tionde godkändes som en laglig beskattning omkring år 1200. Prästen tog 1/3, resten delades i tre delar, en till biskopen, en till kyrkan, en till de fattiga, som därmed fick 2/9 delar av hela tionde. Tiondet togs snart i anspråk till andra ändamål men ersattes då av en omfattande välgörenhet och av barmhärtighetsinrättningar.

3. Arvoden för t. ex. vigsel, liktal och själamässor.

4. Gåvor-allmosor för sin själs salighet av typ lösöre, pengar och jord.

Reformationen, som Gustaf Wasa genomdrev under 1500-talet raserade vad den katolska kyrkan byggt upp. Det drabbade i hög grad de fattiga. De reformerta (2) satte kristenheten framför fattigdom. Man skulle klara sin försörjning själv och inte lita till människors och kyrkans frikostighet.

Klosterväsendet avskaffades och de fromma stiftelsernas egendom drog in till kronan. Järbo prästgård hörde till dem som drogs in och flyttades till Högsäter inom samma pastorat, vilket beklagas ända inpå sent 1800-tal enligt socken-protokollen. (3)

Även tiondet drogs in. Följden blev en utarmad kyrka och fattigvård och sjukvård, ty det låg fortfarande i kyrkans händer att ombesörja fattigvården, men nu utan resurser.

Tabellen visar omfördelning efter Gustaf Wasas reduktion.

           År           1527       1560 

           Krono        5,6 %      8,3 % 

           Frälse      20,1 %     21,4 % 

           Kyrka        1,3 %     ------ 

           Skatte      52,4 %     50,1 %
Källa: E. Ingers, Bonden i Svensk historia.

Kronan övertog rollen som den store husbonden istället för kyrkan. Kyrkan behövde inkomster för att få fortsätta sin fattigvårdsomsorg som den kristliga plikten påbjöd.

Medlen till detta fick man genom:

1. Gåvor - typ tacksägelsegåvor eller i samband med vigsel och andra ceremonier.

2. Fattigbössor - en form av kollekt.

3. Uthyrning av kyrklig service t.ex. bårtäcke, brudpällen, begravning inne i koret, gravplats inne i kyrkan.

4. Böter för olika förseelser t.ex. kransböter vid otida sängalag, svordomar, fylleri och andra brott mot sockenordningen, vilka ej behandlades vid tinget.

Så småningom tog man även upp s.k. fattigsäd av sockenborna, även ved och pengar, som kyrko- och sexmännen fördelade bland de fattiga.

Från 1698 tog man också ut avgifter vid förrättningar, typ lysning. Man tog upp kollekt vid begravning, erhöll procent vid bouppteckningar och fick ibland mottaga testamenterade förmögenheter. Allt detta tillföll fattigvårdsfonden.

Redan Gustaf Wasa uppmärksammade fattigvårdsproblemen. Som exempel utgav han år 1533 en detaljerad stadga för helgeandshus och vidtog sammanslagningar och rationaliseringar.

I 1571 års kyrkoordning uppmanar man att små sockenstugor skall uppföras i var socken. Man bygger också fattigstugor. Kyrkoordningen föreskriver även om kollekt till de fattiga.Gustaf II Adolf hade 1624 planer på att riva sockenstugorna och förbjuda tiggeriet, men av planerna blev intet. Istället tog han det första steget mot en ordnad och lagstadgad fattigvård genom den s. k. tiggeriordningen av 1624. Fattigstugorna blev föreskrivna i lag, barnhus skulle upprättas och tiggeriet blev tillåtet, men endast för dem som innehade ett s. k. tiggarpass. 1628 års lag fastslog att varje härad och socken skulle föda sina fattiga.

Med 1700-talets liberala Montesquieu influerade strömningar började man anse att fattigvården inte enbart skulle vara en fråga om barmhärtighet och allmosor, utan det var samhällets skyldighet att säkra existensen för de nödlidande.

Detta framkommer i den svenska lagstiftningen under tiden 1763-1807. (4) Som ett exempel stadgades i hospitalförordningen från 1763 att "..... var socken och stad är skyldiga att föda sina egne fattiga på vad sätt var församling finner för nyttigast vara."

Kostnaderna skulle fördelas på invånarna i förhållande till andra utskylder. Kommunerna hade oerhört små resurser och få, om någon, kunde leva upp till det föreskrivna. Förmågan att försörja sina fattiga varierade naturligtvis från socken till socken. Men något nämnvärt överskott fanns ingenstädes.

Sockenprotokoll Järbo 17 april 1774: "Fattigpengarna kunde nu ej utdelas emedan ej mer än 1 daler 7 öre vore influtna sedan jul."

Man bör ej betvivla att dessa understöd på många håll känts betungande. Gränsen mellan de bemedlade och de fattiga var inte alltid så vid. Genom nämnda förordning uppstod begreppet hemortsrätt, vilket innebar att en person förvärvade hemortsrätt i den kommun han senast varit mantalsskriven.

1788 fastslogs rätten att vägra inflyttning och mantalsskrivning åt inhysehjon samt gammalt eller mindre arbetsfört tjänstehjon. Man föreskrev "den socken, där fattighjonet antingen haft eget hemman eller som inhyses eller tjänstehjon senast varit i skatt antecknad" skulle stå för vård och kostnad. Detta utnyttjades ofta av socknarna för att slippa ifrån sina försörjningsplikter. E. G. Geijer säger i sitt arbete Fattigvårdsfrågan "... det råder ett krigstillstånd emellan kommunernas egna fattigvårdsstyrelser ... varunder de alla kasta sins emellan fram och tillbaka sina offer."

Sockenprotokoll 1895: "Som jag undertecknad kommit på obestånd som jag ej kan försörja mina minderåriga barn, så nödgas jag ödmjukast anhålla hos fattigvårdsstyrelsen i Jerbo om något bidrag, så fort som möjligt, emedan jag är mantalsskriven i Råggärd, men som Råggärds fattigvårdsstyrelse icke synes vilja bidraga till mitt och mina minderåriga barns understöd, nödgas jag på detta sätt anhålla om understöd.

Det blev i besparingssynpunkt viktigt för sockennämnden att icke tillåta understödstagare eller andra man kunde misstänka bli i behov av fattigvård, att slå sig ned i socknen.

Fattigvårdsprotokoll 1880 Järbo: "Ordförande tillkännagaf att 1 krona och 50 öre skulle A. J. ..... för att han skjutsat från hemmet Hult till ordförande i Högsäter en från Högsäters socken kringgående flicka, som ansågs kunna blifva fattigvården till last."

1916 kan man i ett protokoll läsa hur man sökte få en man omhändertagen på anstalt ". . Då det var fara att han skulle komma att stanna för länge i Järbo och således vinna hemortsrätt.."

Vad som överhuvudtaget genomsyrar sockenprotokollen från Järbo under hela perioden "fattigvårdsSverige" är brist på pengar och sparsamhet över måtta.

På ett sockenmöte i Järbo den 4 oktober 1852 anser dock pastoratsadjunkten J. Ferlin att måttet är rågat, då nattvardsvinet ersätts med en "Blandning af sirup, vatten och ättika. . . men att der icke få vin utan något annat i dess ställe måste dock förekomma misstänksamt och motbjudande för hvarje religiöst sinne och i synnerhet för presten." (5)

På ett annat socken möte den 8 maj 1826 anser J. W. Goldkuhl, major och riddare på Önne, att man gått för långt i sitt nitiska sparande, då man låtit kyrkan förfalla. Han säger: "Åtminstone bör man ej riskera att bryta benen av sig, då man kommer in."

Fram till 1817 års lagstadga om sockenstämma och kyrkoråd låg fattigvården helt under kyrkans regi. Nu skulle sockenstämman vid sidan av kyrkorådet få tillsätta särskilda inför dem ansvariga sockennämnder med uppgift att handha fattigvården och andra lokala bestyr. Den kommunala fattigvården tog över och man byggde vidare på gamla traditioner.

Behovet av en verklig fattigvårdslag blev allt mer trängande och denna lag kom 1847. Lagen säger att varje socken utgör ett fattigvårdssamhälle där beslutanderätten utövas av sockenstämman. Förvaltningen av fattigvården blir sockennämndens viktigaste uppgift.

Vistelsekommunen ålades skyldighet att lämna fattigvård och återkravs och hemortsrättsbestämmelserna preciserades. Den fattige fick rätt att klaga hos landshövdingen och kringgång av barn förbjöds. 1853 ålades kommunerna en direkt försörjningsplikt gentemot de fattiga.

Fattigvårdsfrågan fortsatte att vara ett problem under hela 1800-talet och frågan behandlades vid de flesta riksdagar under denna tid.

En särskild fattigvårdskommitte tillsattes i frågan 1811 och denna skulle komma med flera betänkanden, vilka diskuterades i riksdagen och som så småningom ledde fram till den stora kommunalreformen 1862.

Denna reform var ett led i en omdaningsprocess i vårt samhälle kring förra seklets mitt och den mognade i växelverkan med andra samhällsfrågor, som fick sin lösning ungefär samtidigt, t. ex. representationsfrågan, näringsfrihetslagstiftningen.

Den viktigaste nyheten var att kommunalstämman övertog beslutanderätten i alla kommunala frågor som inte rörde kyrkan eller skolan och att man utrustades med beskattningsrätt. Kärnan i reformprogrammet var att vården av lokala samhällsangelägenheter skulle anförtros åt oavlönade lekmän. Ett nytt ämbete uppkom - kommunalordförande.

Att bli vald till kommunalordförande var hedrande, men det krävde också sin man. Det kan inte ha varit lätt att se all denna nöd omkring sig och inte kunna hjälpa alla tillräckligt, att intimt få del av de fattigas liv och bekymmer gav säkert en och annan ordförande sömnlösa nätter.

Från Järbo socken finns omvittnat att ordföranden många gånger tog ur sin egen ficka, då fattigkassan var tom och det var allt för svårt att neka.

En ordförande under sent 1800-tal blev själv på sin ålders höst omhändertagen och omyndigförklarad på grund av att han svalt sig och på alla övriga sätt misskötte sin kropp och själ. Denne f. d. ordförande hade en mindre förmögenhet på sin bankbok. Kanske hade tiden som fattigvårdsordförande och ledamot i styrelsen under flera år, satt sina spår. Det blev en fix ide att spara och snåla för att aldrig bli utan pengar och tvingas att sälla sig till de fattigas skara, de vars öde han kände så väl.

För detta hedersamma ordförandeuppdrag erhöll man en symbolisk summa på emellan 15 och 50 kronor inklusive skrivmaterial, kortare resor m.m.

Så sent som 1930 var ordförandelönen i Järbo icke högre än 75 kr per år.

Ordföranden valdes för en period på 4 år och hade under denna tid inte rätt att avsäga sig uppdraget. Sällan hittar man någon som har suttit kvar längre än den utsatta tiden.

Genom den explosionsartade folkökningen på 1820-talet blev problemet med de fattiga allt mer markant.

Ökningen började under 1700-talet och ökar lavinartat under 1800-talet för att kulminera 1816-1879. Under perioden 1750-1860 fördubblades Sveriges folkmängd från c:a 1,8 - 3,5 miljoner invånare. (6)

Under 1700-talet omfattade jordbruksbefolkningen c:a 90 % av totalbefolkningen. Hemmansklyvningen blev efter 1747 års och längre fram 1827 års hemmansklyvningsförordningar allt mer vanlig och torpbildningen tog fart.

Storskiftet 1757, enskiftet 1803, 1807 och laga skifte 1827 fortgick med bysprängningar (7), som kom att ge landsbygden en helt ny social struktur. Framförallt allmänningarnas skiftande förvärrade försörjningsläget för de sämst lottade. Jordbruksproletariatet blev med tiden en allt påtagligare realitet.

I hemmanet 3/8 mtl. Skarven i Järbo fanns omkring mitten av 1700-talet en ägare. Vid skiftet i slutet av 1700-talet fanns två. Mellan 1875 och 1896 understeg antalet ägare aldrig tio.

Tabellen nedan visar den manliga befolkningens fördelning.

                   År               1751       1850
 
                   Bönder          186600     207000
                   Torpare          27900      96900 
                   Backstugefolk    20000      89200 
                   Statare         ------      17000
Källa: Winberg, Folkökning och proletarisering.

Under slutet av 1700-talet vidgas klyftan mellan bönder och obesuttna. Drängar, pigor, statare, backstugesittare och inhysehjon var i stadig tillväxt. Vid denna tid utgjorde de 1/3 av landets befolkning. Böndernas andel var omkring hälften av invånarantalet.

I landskapet Dalsland ökade befolkningen mellan 1810-1860 från 39294 till 80296 eller 106 %. Från senare delen av 1700-talet till 1880 10-dubblades folkmängden i Järbo. 1734 var folkmängden 169 personer, 1880 1550 personer. Lignell fördelar den dalsländska befolkningen år 1845 enligt följande:

                   Ridderskap och adel    124
                   Prästeståndet          176
                   Ståndspersoner         540
                   Borgare                399
                   Bondeståndet         54006
                   Alla andra           11624
                   Utlänningar              5

                                  Summa 66874



                 Fattiga personer i Dalsland år 1850.

        Fattiga som underhålls av enskilda                 155
        Fattiga som underhålls av församling hemma        1831
        Fattiga som underhålls av fattighus och hospital    47
        Inackorderade barn                                 167

                                                  Summa   2200
Dalslands befolkning var vid denna tid 70629 personer, vilket betyder att ca 3,2 % av Dalslands befolkning tillhörde de fattiga.

Fram till omkring 1830 växer den obesuttna gruppen snabbt och fortast ökar gruppen torpare. Hemmansklyvningen innebar att alla bondsöner inte kunde få egen jord. De skaffade sig då ett torp på det gamla hemmanets marker. Efter 1830 är det främst grupperna backstugesittare och statare som växer.

Allt fler får allt svårare att bärga sin försörjning. 1850 räknar man med att 40 % av Sveriges befolkning hörde till denna underklass.

Nöden hos ett allt större befolkningsskikt och fattigvårdens oförmåga att lösa problemen väckte särskilt under 1830- och 1840-talen en livlig debatt, som fördes både i press och litteratur. Ute i socknarna sågs onekligen torp och backstugusittare som ett hot, inte bara mot ekonomin utan även mot moralen.

Ur ett sockenprotokoll i Järbo 1833: "Torp och backstugor som på de senare 20 åren ökats till mångdubbelt antal, kunde icke annat än framvisa sig såsom skadlig för det allmänna, hvarför det stadgade ansågs för ganska lämpligt och behöfligt som ledde till inskränkning af dessa lägenheter såsom oftast tillhåll för sådant arbetsfört folk, som i goda år tillbringa sin tid i lättja och självsvåda och under missväxtåren blifva betungande för den allmänna fattigvården och tillsattes varje hemman och jordägare att ansvara för och vårda alla dem, som bo och vistas på dess ägor."

Man beslutade att den som intog torpare, dagkarlar och inhysehjon skulle, i den händelse någon kom i behov av fattighjälp, svara för halva kostnaden.

Prosten Lignell skriver 1851 i sin bok "Grefskapet Dal". "Om utvecklingen kommer att fortgå som hittills, får vi snart be Gud om en ny digerdöd."

Silbodalsprästen Anders Lindbäck, samtida med Lignell, sökte lösa sin sockens nöd och fattigdomselände, genom att blanda arsenik i nattvardsvinet, under besök hos kroniskt sjuka och orkeslösa. En sorts barmhärtighetsmord kan hända?

Den stigande fattigdomen och det växande proletariatet sågs som ett hot mot själva samhället. Det talades om att man skulle satsa betydligt mer än tidigare för att bekämpa nöden. Man oroade sig också för de starkt ökade ekonomiska kraven som en sådan politik skulle medföra. ösikter stod mot varandra. Somliga ville begränsa statens och kommunernas förpliktelser och andra ville utöka dem.

1847 års förordning speglar en kompromiss. Det finns en tendens att bestrida den enskildes rätt till fattigvård liksom att man förklarade fattigvården vara en nödhjälp av kristligt deltagande.

Socknarna fick nu obligatorisk försörjningsplikt och en fattigskatt infördes. 1853 års fattigförordning var relativt liberal och väckte en hel del kritik, eftersom den av många ansågs medföra obehöriga anspråk på fattigvård och därmed ökade fattigvårdskostnader. Kritiken skärptes mot slutet av 1860-talet, då missväxt och allmän konjunkturnedgång ökade kommunernas fattigvårdsutgifter. Det är också under denna tid som emigrationen tar fart. År 1861-1865 emigrerade 24000 personer från Sverige och år 1886 har emigrationen stigit till 178000 personer.

Från Älvsborgs län utvandrade år 1899 847 personer. 1890 utvandrade från Valbo härad, dit Järbo hör, inte mindre än 40 personer.

Folkökningen under 1800-talet var särskilt stark i Dalsland - mer än 50 % över medeltalet. Landskapet intog en tätplats i emigrationsstatistiken. Från Dalsland var det många som sökte sin lycka i grannlandet Norge. Men utvandringen gick också i hög grad till Amerika, framförallt under slutet av 1800- och början av 1900-talet.

Denna utarmning av svenska folket bidrog till att något lätta på trycket liksom industrialiseringens genombrott kring mitten av 1800-talet också slukade en stor del av landsbygdens proletariat.(8)

1800 levde c:a 90 % av befolkningen på landsbygden. 1880 levde 68 % av befolkningen av jordbruk. Idag är det 5 % bönder som försörjer den svenska befolkningen med jordbruksvaror.

Järbo - en socken i Dalsland.

Järbo är en dalsländsk skogs- och småbruksbygd. Inom socknen fanns inga större gårdar. Gods och herresäten saknas. Därmed förekom inte heller statare. En av de större gårdarna var kaptensbostället Önne, där C. G. von Döbeln bodde 1793-1805.

Till sin sociala sammansättning och status var det en ensartad befolkning med i stort samma värderingar och levnadsmönster.

Strängt taget samtliga av 1850 års befolkning - 1276 personer, var småbrukare med arealer mellan 5 a 20 hektar. Det fanns under denna tid c:a 30 hemman. 1923 var invånarantalet 1011 personer. 1977 bodde i Järbo 497 personer. Gårdarna har blivit färre men större.

Dalsland tillhör Älvsborgs län och Karlstads stift.

Landskapet omfattade vid 1800-talets mitt med 5 härader med 12 pastorat och 43 socknar. Järbo socken hörde och hör fortfarande till Valbo härad och Högsäters pastorat.

1830 hade Järbo en folkmängd på 765 personer av dessa var 20 fattighjon. 1880 inställde sig 29 personer på sockenstämman och begärde fattighjälp. 7 personer var då redan utackorderade och 4 stycken cirkulerade kring i socknen. På 50 år har antalet hjälpbehövande ökat med det dubbla, 20 personer och då är inte medräknat de, som erhöll tillfällig hjälp i form av säd, ved, kläder, pengar m.m.

Järbo var ingen rik socken och för den fattigvårdsstyrelse, som ålades att försörja de fattiga, var det ingen lätt uppgift.

I ett cirkulär av den 13 augusti 1830 till landshövdingar och domkapitel infordrar Kungl. Maj:t redogörelse för tillståndet inom fattigvården.

En präst från Torps pastorat i Dalsland gör följande kommentar till enkäten. "Största delen av här varande hemmansägare och brukare äro själva i betryckt tillstånd skuldsatta, sitta på sina små jordlotter och behövde för egen del understöd istället för att kunna hjälpa andra."

Detta var inget specifikt enbart för Torps socken.

Understödsformer - medel.

1847 års fattigvårdsförordning ålade kommunerna att försörja sina fattiga. I fråga om understödsformer hade kommunerna mycket fria händer. Varje fattigvårdsstyrelse avgjorde själva hur och vem man skulle hjälpa. Det genomgående är, att man fortfarande i hög grad förlitar sig på sockenbefolkningens kristliga barmhärtighet.

1. OFFER.

Ett sätt man använde sig av var att ta upp offer i kyrkan. Det kunde vara en fattig, som hade mist sin ko, en bonde vars ladugård brunnit ner eller som detta sockenprotokoll från 31 mars 1883 berättar om:

En piga B. K. A. i Skällsäter förlorade genom en olycka med ett tröskverk sin högra arm, vädjade till socknens barmhärtighet och man beslöt att uppta offer i kyrkan för att betala hennes armprotes.

Den 3 april 1869 hade en man mist sin enda ko. Stämman beslutar att offer ska upptas i kyrkan efter gudstjänsten "...... hvartill då i synnerhet torpare och ungdom m. fl. behagade efter råd och lägenhet lämna en skärf till denne nödställde person."

Detta att i kyrkan upptaga offer går tillbaka till kristenhetens begynnelse i vårt land och är fortfarande i högsta grad en realitet i kyrkorna i form av kollekten.

2. AVSKRIVNING AV SKATT.

Avskrivning av skatt var ett sätt, att ge människor en chans att klara sig utan annan fattighjälp eller som oftast tvunget, då man inte ägde något att beskatta.

1873 avskrev man skatten för 16 män och 25 kvinnor i Järbo. Flertalet av dem var fattighjon.

3. DONATIONER.

Ett välkommet tillskott till fattigkassan var de donationer, som tillföll fattigvårdsstyrelsen.

I Järbo fick fattigvårdsstyrelsen under 1800- och 1900-talet 4 sådana donationer.

De var: Hedrenska fonden, Langersköldska fonden, Svenssonska fonden och Asplundska fonden.

Pengar, som togs ur dess fonder, hade det gemensamma, att de enbart fick ges till de behövande, som icke hade varit i den allmänna fattigvården.

Gåvohandling den 3 januari 1913.

"Vi undertecknade äkta makar, som saknar bröstarvin-gar, .... att till Jerbo kommun öfverlemna en gåfva av en summa penningar tretusen kronor (3000 kr) .... Räntan af ofvanstående belopp skall utdelas halfårs- eller helårsvis till sådana mindre bemedlade personer, som hafva varit arbetsamma och fört en hedrande vandel och icke åtnjutit fattigvårdsunderstöd.

Samma år utdelades 76,50 kr ur denna Svenssonska fonden 22,50 kr. till en person och 5 kr vardera till 9 personer.

Denna penninghjälp, kallad specie riksdaler, kunde vara en summa på mellan 3-5 kronor. Den kunde t.ex. ges till en tillfälligt sjuk att användas till medicin eller annat. 1887 användes räntan, 18 kr. från Hedrenska fonden till hemfart åt en döfstum gosse, som genomgått en lärokurs vid institutet i Stockholm.(9)

4. FATTIGSÄD - SKATT.

Medel till att bedriva fattigvård fick man också genom skatt. Denna skatt kunde betalas i form av säd, men också i pengar. 1913 utgick 3,50 kr per bevillningskrona till kommun och fattigkassor. De flesta år rådde det brist i fattigkassan och för att tillrättalägga detta, uttaxerade man en bevillning, som täckte upp denna brist.

Kassaboksföring ur ett sockenprotokoll, 1930, Järbo.

Utgifter     Ordförandearvode              75 kronor 
             Direkt kontant understöd     200
	     In natura                    550
             Läkararvode och medicin       50
	         Utackordering           1000
             Hyra för vårdplatser och 
             annat, ålderdomshem          310    
	     Anstalter i övrigt          1100    
             Oförutsedda utgifter         210    

			Summa	         3906 kronor

Inkomster    Från andra kommuner          360 kronor
             Från andra landsting        1183		
	     Pensioner                    663		
	     Behov att uttaxera	         1700 		

                        Summa	         3906 kronor		
Bevillningen, som uttaxerades kunde variera mellan 80 öre upp till 7 kronor per bevillningskrona, beroende på hur stor bristen i fattigkassan var och det bevillningsunderlag som rådde.

Mellan åren 1913 och 1930 låg fattigvårdsstyrelsens utgifter på ett snitt kring c:a 3300 kronor per år.

År 1892 hade fattigvårdskassan en inkomst på 38 kronor och 59 öre att fördela.

1950 kostade fattigvården 2200 kronor. Den största posten var hela tiden utackordering, vilken uppgick till 1/3 av hela utgiftssumman.

I början på 1930-talet börjar kostnaderna för hyra för vårdplatserna och anstalter i övrigt att öka markant. 1934 utgör vård och anstaltskostnader 1/3 och inackorderings-kostnaderna har sjunkit till 1/5 av de totala utgifterna för fattigvården.

5. PENSIONER.

Fattigvårdsstyrelsen tog hand om de understödstagande personernas pension. Ibland kunde de understödstagande efter begäran få viss del av dessa pengar till egen disposition.

Så t.ex. erhöll en man, efter begäran 1918, tio kronor per kvartal så länge han stannade och uppförde sig väl på det ställe, han var inhyst.

De personer, som erhöll full försörjning av kommunen och uppbar pension, skulle åtnjuta avdrag av pension.

Fattigvårdsprotokoll Järbo 17 april 1916 "A. B. L. från Hult, som till 1 januari erhållit 25,90 kronor i månaden och har pension med 15 kronor i månaden, erhåller sålunda ur fattigkassan 9 kronor och 10 öre i månaden."

I sin strävan att hålla någon sånär jämvikt mellan inkomster och utgifter ålåg det fattigvårdsstyrelsen att bevaka dödsbon för given fattigvård. Ty författningsenligt tillföll kvarlåtenskap fattigkassan till och med det belopp den avlidne uppburit som understöd.

Vid dödsfall var det fattigvårdsnämnden, som bistod understödstagarnas begravning.

1919 avled en man i spanska sjukan. Kostnader i samband med detta.

            Likkista                   32,44 kr
            Svepa                       7,15 
            Körning av lik             10,00 
            Vård och underhåll 9 dagar 14,75 
            Hans tillhörigheter         5,00 

Understödsformer - vård.

A. TIGGERI.

Att tigga har för den fattiga alltid varit ett sätt att klara livhanken, men har under alla tider setts med ganska oblida ögon.

Från myndigheternas sida hade man länge sökt en väg att avskaffa tiggeriet. Man ansåg att bakom detta dolde sig lösdriveriet.

Under 1500- och 1600-talet utfärdades tiggarpass av de svenska biskoparna och legaliserade enskilda tiggares bettleri. De kungjordes i kyrkan och avsåg ett stift eller mindre område. I Järbo fanns under 1700-talet 18 stycken sådana fattigbrickor.

Tiggeriordningen av 1642 och 1648 försökte begränsa tiggeriet. Förbud kom 1847, vilket dock inte innebar att det upphörde.

1811 införde man ett system med laga försvar. Under 1600-talet var laga försvar till för att skydda adelns tjänstefolk mot att utskrivas till militärtjänst. Nu blev detta ett sätt att tvinga folk utan arbete och lösdrivare till krigstjänst eller tvångsarbete.

Anstalterna fylldes. 1819 blev man tvungen att låta försvarslöshet bli ostraffat, men restriktioner infördes åter 1833. Brottslingar, försvarslösa och lösdrivare hamnade på samma anstalter, En arbetslös kunde lätt inrangeras bland de försvarslösa. Det blev billigast så för kommunerna, att den orkeslösa skickades på tvångsanstalt.

Först 1887 bortföll helt bestämmelserna om laga försvar.

I brist på resurser tvangs man, trots förbud, att godta tiggeriet som en försörjningsform för socknens egna fattiga, samtidigt som man var obeveklig mot utsocknens tiggare.

Ur sockenprotokoll, Järbo 1869:

Vidare beslutades att hvarje fattighjon, som genom tiggeri kringvandrar och går utom socken skall genast mista sin fattigvård och äfven önskar fattigvårdsstyrelsen att var och en måtte med försiktig hand dela till sina egna fattiga, att ingen främmande eller utsocknens tiggare tilldelas något utan med fog afvisas till sin församling.

Senare samma år uppmanar man att de, som besökes av tiggeri eller bettlande, ska låta personen arbeta och därför erhålla motsvarande mat eller gåva.

Den 28 juni 1859 står det att läsa i Åmåls veckoblad.

"Tiggeriet griper mer och mer omkring sig i staden. Icke nöjda dermed, att fattigvården lämnar tillräckligt understöd åt stadens fattiga, der de åtnjuta föda och husrum, ströfva de omkring i husen och bettla .... Ett okynne, som äfven här huserar, är att stora hopar af tiggare inkomma från landet och här börja sitt tiggeri ...."

Under nödår kunde verkliga tiggarvandringar förekomma som t. ex 1837 och under det sista nödåret 1868, för att omkring sekelskiftet bli en allt ovanligare syn.

I Järbo försvann den siste tiggaren någon gång på 1800-talet.

B. ROTGÅNG.

Rotgång, även benämnt som sockengång, kringgång, omgång, cirkulation - stod tiggeriet nära.

Systemet har anor sedan medeltiden och var bland annat en utväg för studenter att försörja sig. Så gjorde en av stormaktstidens främste kulturpersonlighet Urban Hjärne (1641-1724). I Vingåker fick han som ung student sin försörjning genom sockengång.

Det var som oftast de orkeslösa, gamla och sjuka man lät cirkulera mellan gårdarna inom socknen eller oftast roten.

Sockenprotokoll Järbo 1869:

"... Väcktes frågan om socknens indelande i vissa rotar, för de nu kring socknen cirkulerande fattighjonen ..."

Man delade in socknen i vissa rotar. Till roten hörde såväl jordbruksidkare, kvarnägare och handelsidkare. Varje skatteskyldig tilldelades, beroende på sina inkomster och sin förmögenhet, ett visst antal fyrkar - fyrktalet stod i relation till riksdagens bevillningar.

1880 var 1 fyrk lika med 10 kronor i inkomst. En kvarn, som inbringade 100/kr år ålades alltså 10 fyrk.

Fyrk användes även som taxeringsmätare vid utbetalningen till fattigvården av fattigsäd.

    År 1869

    1/4 hemman var lika med 53 fyrk
    1/2			    86   
    7/8	                   165   
     1	                   167   

En handlare bedömdes hårt. Hans affärsidkande jämställdes med ett hemman och ålades 150 fyrk.

År 1872 fanns det i Järbo 5 rotehjon, som cirkulerade kring i socknen.

1 Rotehjon A. A.  tilldelades 996 fyrk/år 7 gårdar
2          A. O.	      895	  8     
3	   K. L. 	      890	 12     
4          A. P.	      360	  2     
5	   B. N.	      439	  6     
Hur många gårdar, som tilldelades rotehjonet att cirkulera mellan, var alltså beroende av gårdarnas storlek - fyrktalet.

Att rotehjonen tilldelades olika antal fyrk kommer sig av att de bedömdes individuellt. Var hjonet sjukt eller på annat sätt bedömdes som svår att handha, fick det cirkulera bland fler gårdar, än det hjon, som kunde hjälpa till med sysslorna på gården.

Fattigvårdsprotokoll Järbo 1906:

"Fattigvårdsstyrelsen beslutade att en sinnessjuka kvinna i socknen fick cirkulera kring hela socknen med 1 dygn på varje fulla 5 fyrk." Denna kvinna ansågs som ett svårt fall och fick därför stanna kort tid på varje ställe.

Vilka hjon varje rote skulle ta hand om ombesörjdes genom lottning.

Fattigvårdsstyrelsen skulle se till att de cirkulerande hade egna nödvändiga sängunderkläder. Fattigvårdsstyrelsens protokoll 1867 "... för undvikande af det stora obehag att sockenbornas sängkläder blifva med ohyra orenade och de fattige befrias från sådana begagnade kläder."

Fattigvårdsstyrelsen uttalar ofta i protokollen en önskan att rotehjonen icke skall vanvårdas eller skadas vid de ofta förekommande flyttningarna.

I princip var det frivilligt att gå som rotehjon. Man kunde välja en ersättning på mellan 2 till 10 kronor istället. Men oftast var man inte i en position, att man kunde göra något val.

1885 är det en änka, som vägrar bebo sin egen stuga. Ingen hade anmält sig villig att upplåta husrum åt henne, så det bestämdes, att hon skulle cirkulera kring i socknen. Om hon inte var nöjd med detta skulle hon istället erbjudas en ersättning med 5 kr per månad. Kvinnan förklarade sig dock helt nöjd.

I första hand försökte fattigvårdsstyrelsen att få hjonen utackorderade till en samma familj under längre tid, oftast ett år. Att cirkulera var alltid en nödlösning.

Att vägra att ta emot ett rotehjon belades med böter. Denna vägransavgift påfördes debetsedeln, men i vissa fall erlades den direkt.

Fattigvårdsprotokoll den 17 december 1917: "A. F. . . . . lemnade 2 kr och 40 öre emedan han ej kunde hysa A. G. enligt cirkulationslistan. F betalar 20 öre per fyrk för 12 fyrk."

Fattigvårdsprotokoll 1874:

" ... den eller de som underlåter att vårda hjonen sina dygn efter åsatt fyrk skall till kommunkassan betala 50 öre för hvarje sådant underlåtes."

Avgiften varierade ofta i förhållande till hur besvärligt rotehjonet var att handha. Rotehjonet B. M., var ett sådant fall.

1898 kostade det 1,50 kr per dygn att vägra att ta emot henne. 1919 kostade det 3 kr per dygn. 1920 höjdes vägransavgiften till 10 kr per dygn. Tydligen hade allt för många vägrat att mottaga henne i sitt hem.

Inte ens fattigvårdsstyrelsens ordförande slapp undan. B. M. vistades hos honom i 6 dagar. Hans ersättning blev dock endast 50 öre per dygn. Han måste ju föregå med gott exempel. De flesta gånger låg vägransavgiften runt 50 öre. Några exempel; 1869 - 30 öre, 1888 - 75 öre, 1901 - 1 kr, 1912 - 2 kr 40 öre.

Antalet fattighjon, som cirkulerade i Järbo var aldrig över 7 st/ år (1868). Ofta är det också samma hjon som år efter år fortsätter att cirkulera tills de tas in på anstalt eller dör och ett och annat hjon kommer till. I medeltal var det under perioden 1860 - 1920 i snitt 4 rotehjon, som cirkulerade. Det fanns även de, som fick cirkulera tillfälligt.

Fattigvårdsprotokoll 22/2 1870: "Angående drängen C. M. .. beslutades att han skall, så länge hans sjukdom i benet varar och han inte kan reda sig själv, cirkulera på den rote, som är vakant efter S. S.

Denna vårdform, sockengången, var särskilt vanlig under 1800-talets förra del, men ännu 1870 förekom den i c:a 25 % av Sveriges landskommuner. 1890 försörjdes endast 0.4 % av de fattiga på detta sätt och 1918 avskaffades systemet. Så sent som i mars samma år är rotegång i bruk i Järbo. En man, som tidigare varit utackorderad, fick efter, att han uppträtt våldsamt, övergå till cirkulation. De, som tog emot honom, ersattes då med 1 kr per dygn och kommunen betalade hans beklädnad.

Utdrag ur Karlstads konsistoriums uppgifter om fattigvården inom länet 1830 (akt 206). "Församlingarna hava nämligen fördelat sig i vissa fattigrotar med förbindelse för var och en att vårda ett fattighjon, som då antingen intages i ett hushåll mot betalning av de övriga eller och vanligtvis vistas i ett och vart hus i förhållande till dess andel i roten, samt njuter den det vistas föda och kläder och skötsel av dem alla gemensamt ... Dessa fattighjon tillhöra hushållen och finnas dem i allmänhet trogna och tillgivna samt uträtta förefallande sysslor såvitt och så länge de kunna och slutligen begravas på rotens bekostnad."

I Järbo socken ambulerade rotehjonen ständigt och stannade icke någon längre tid i varje hushåll. Gårdarna, där hjonen vistades, skulle stå för husrum och mat. Kläder och dylikt stod fattigvårdsstyrelsen för. Inte heller erhöll hushållet någon ersättning för vård av hjonet annat än vid undantagsfall. Att upplåta sitt hem till rotehjonet var en samhällelig skyldighet. Man skulle kunna kalla det för dåtidens socialskatt.

Hur rotehjonen såg på sin tillvaro vet vi mycket lite om. De hade växt upp i en hård tid med fattigdom och nöd omkring sig och hade så litet bättre att jämföra med. Som regel lär de ha bemötts väl. Det var ju inte direkt några främmande hem de kom till. Ofta kunde de räkna släktskap med gårdens folk. De kom själva ur samma bondeled.

Tiderna var som sagt hårda och ingen kunde känna sig helt säker. Kanske det manade till ödmjukhet hos dem, vilka upplät sina hem åt rotehjonen.

C. UTACKORDERING.

Denna vårdform innebar att den fattige utackorderades för en längre tid i ett och samma hushåll. Systemet var vanligt och förekom 1870 i 85 % av landskommunerna. Systemet blev bestående långt in på 1930-talet.

Än idag finns det människor, vilka som barn sålts på auktion till lägstbjudande. I Järbo gick auktionen så till att upplyste sockenborna, oftast i kyrkan, om att man hade en person, som behövde utplaceras i ett hem. De, som var intresserade, fick anmäla detta hos styrelsen och ge ett bud. Alltså tala om hur mycket man begärde i ersättning för att ta hand om denne person. Den, som begärde den lägsta ersättningen, blev vårdnadshavare.

Fattigvårdsprotokoll Järbo 19 november 1916:

"Genom tillkännagifvande i kyrkan från predikstolen på det att alla inom socknen måtte bli i tillfälle att samarbeta för att få understödstagarna utackorderade så billigt som möjligt."

Dessa fattigauktioner blev allt vanligare genom att tiggeriet förbjöds 1847. I en mindre skogsbygd som Järbo med en ekonomiskt sett ganska likvärdig befolkning är det inte ovanligt, att de som ropade in hjonen ofta själva tillhörde de obesuttna eller näst intill. Man kan även med skäl anta att släkt och vänner, i den mån de hade möjlighet, för skams skull var de, som lämnade lägsta budet.

Man skulle ta emot de utackorderade av kristlig barmhärtighet och inte för förtjänstens skull, även om det senare naturligtvis förekom. Till största delen var det barn, som utackorderades, c:a 2/3 av samtliga utackorderade i Järbo.

Kommunalnämnden med prästen i spetsen handhade dessa ärenden. En representant från varje rote ingick i nämnden och det ålåg denne att se till att inte barnet for illa, om det fanns inackorderat inom dennes rote.

Sockenprotokoll Järbo 29 april 1889:

"I vilket fall som helst åligger det jemväl ledamöterna att var över sitt distrikt hafva öfverseende deröfver att fattighjonen försörjes och vårdas väl. Skulle brist i något ställe föremärkas härom göres genast hos vederbörande ordf. anmälan härom."

Man skrev ett vårdnadskontrakt och om vårdaren inte fullgjorde sina skyldigheter kunde barnet flyttas till annat fosterhem.

Ett sockenprotokoll från 13 mars 1897 föreskriver inför den blivande vårdaren följande skyldigheter:

"Bekosta gossen en mundering kläder af nytt godt vadmal, 1 par stöfvlar, 1 par nya strumpor, 2 st nya skjortor. ett par nya vantar, 1 mössa samt trätofflor vid behov.."

Den förre vårdaren hade tydligen varit försumlig.

".. Äfven åligger det vårdaren att umgås christligt och förståndigt med gossen och så mycket som möjligt hålla till flitig läsning i hemmet ... och dessutom i allt vad på vårdaren ankommer lämna ett gott föredöme."

Vårdaren hade skyldighet att se till att barnen fullgjorde sin skolgång. Vid försummad skoldag utan laga förhinder avräknas försörjningsersättningen med 50 öre per dag, år 1889.

Detta var ett sätt att förhindra att större barn hölls kvar i hemmen för att arbeta med gårdssysslorna istället för att gå till skolan.

Ersättningen till vårdnadstagaren varierade allt efter de kostnader, man bedömde de utackorderade skulle åsamka.

Äldre barn eller andra, som kunde arbeta i hushållet eller på åkern, var de man ersatte lägst. I motsatt förhållande betalades den högsta ersättningen till den vårdare, som handhade en gammal, orkeslös eller sjuk människa.

1866 erhöll man för vård av en yngre pojke 190 kronor per år. För hans lillasyster fick man 240 kronor i ersättning.

1884 utacktionerades en sjuk kvinna bort för 91,25 kronor per år. Den låga ersättningen kommer sig av att hon vårdades av släktingar.

Samma år ersattes vård av en man, vilken var arbetsför, med 40 kronor per år.

I ett protokoll från 1898 är en gammal kvinna omskriven som ett svårt fall. Hon fick bo hos en vårdare till ett pris av 547,50 kronor per år.

1912 ersattes en vårdare med 240 kronor per år för omhändertagande av en äldre men arbetsför man. Ett liknande fall ersattes 1922 med 375 kr/år.

Då 1800-talet är naturahushållningens tid, framför allt på landsbygden, tillhörde det ovanligheterna, att man betalade vårdaren enbart med pengar. Nästan alltid erlägger fattigvårdsstyrelsen största delen av ersättningen med säd plus ibland några kronor till inköp av kläder och dylikt.

Den 6 november 1884 utackorderades 6 barn.

Några exempel på vårdarens ersättning per halvår.

1. Fyra tunnor havre och kronor.

2. 7 lispund havre.

3. 38 lispund havre och 4 kronor. Detta exempel är för en flicka.

Ett lispund är lika med 8,5 kg, en tunna 76,5 kg. Havren betingade detta år ett pris av 9 öre per kg. Efter 1885 blir rågen allt vanligare. När vi närmar oss 1900-talet blir kontant ersättning allt vanligare. ör 1905 är det ingen av de 8 vårdarna, som betalas med säd utan alla ersätts med pengar.

Antalet bortauktionerade varierar per år i antal betydligt mer än de, som gick på rote. De senare håller sig ganska konstant kring 4-5 personer per år. Inhysehjonen är betydligt fler och varierar mer i antal. 1873 är de t.ex. 11 stycken och 1876 är de 6 stycken.

Som jag nämnt är de utackorderade till övervägande del barn. Ofta var de tillfälligt utackorderade på grund av att föräldrarna hamnat på obestånd. Efter en tid kunde familjen kanske återförenas. Andra barn försvinner från inhyselistan på grund av de blivit äldre och kunde klara sin försörjning genom att tjäna piga eller dräng. Andra kunde bli fosterbarn och undkom då att behöva auktioneras ut varje år.

Några inhysehjon, av de äldre, kunde efter en tid kanske klara sig själva i sina stugor med hjälp av fattigvårdskassans tillskott av in natura och pengar. Motsatsförhållandet var dock vanligare. Fattigvårdsstyrelsen fördrog att ha hjonen inhysta. Det blev oftast billigast samtidigt som man lättare kunde hålla ögonen på dem och försäkra sig om att hjälpen bara gick till det absolut nödvändiga.

En annan vanlig företeelse är att de cirkulerande fattighjonen en tid utackorderades, men återgår till cirkulationen.

Inhysehjonen var inte alltid nöjda med det hem de blivit utackorderade till och det är inte ovanligt att de lämnar sin plats och drar iväg till någon annan. Detta gäller enbart de gamla. Ibland vägrar även inhysehjonet att flytta till ny vårdnadstagare, som bjudit lägre än den hjonet vistas hos.

En C. B. var utackorderad till ett hem för 1 krona och 30 öre per dag. En annan familj vill vårda honom för 1 kr per dag. " ... men B. är ej villig att flytta till denne utan förr togo sig af daga."

Jag har inte räknat fram något medeltal av antalet inhysta under perioden 1860-1930. Antalet varierar som sagt mycket från år till år och det följer inga speciella linjer, typ att det skulle vara fler inhysta under t.ex. nödåren. 1881 och 1916 finner man lika många utackorderade - 11 stycken. 1924 är det bara 2 personer, som lever som inhysehjon.

Jag har nämnt att sparsamheten är ett av tidens främsta kännetecken. Fattigkassan innehöll aldrig något överflöd och det gällde att väl hushålla med pengarna.

Då man läser sockenprotokollen från Järbo är det inte ovanligt, att man stöter på uttalanden typ detta från 1889:

" ... den under senare åren ökade fattigvården har gjort att fattigkassan är alldeles slut ..."

Det är inte av gnidenhet utan av nöden tvunget, att ersättningen till vårdaren hölls så lågt som möjligt. De vårdare, som med all rätt, hos fattigvårdsstyrelsen begär påökning, får som regel alltid avslag. Man försöker då istället att hitta en ny vårdare.

Protokoll 1915: "... hade denne senare meddelat, att han ej längre kunde vårda och hysa G. för 90 kronor per år, utan begärde 12 kronor per månad . .... beslöt styrelsen att höra sig för, om någon kunde taga honom billigare.

Man var, som framkommer i detta protokoll - utdrag från 23 november 1916, mäkta stolt över att kunna hålla kostnaderna nere. Man kan inte låta bli att skryta lite.

"..... innevarande höst hade blott betalats högst 75 öre per dag för full utackordering eller samma pris som under föregående goda åren ..... nu i höst hade styrelsen måst höja priset till en krona per dag för dem, som voro mest svårskötta ....... med samma pris förekom äfven under de goda åren, då en förgående styrelse var med och betalade 1 kr/dag för L. A."

Man visar även hur man lyckats sänka utgifterna, trots den dyra tiden från 3346 kronor år 1913 till 3170 för år 1916. Styrelsen är helt enig om .... att försöka alla medel, för att så långt sig göra låter, inskränka kommunens utgifter i alla möjliga afseenden.

D. FATTIGHUS OCH FATTIGGÅRDAR.

Fattighus började inrättas redan under 1500-talet och var under dess hela existens till största delen en stadsföreteelse.

Vissa socknar hade flera små fattigstugor, där några hjon fick husrum men knappast vård. Oftast sammanslogs dessa senare till en enda fattigstuga.

I Dalsland fanns år 1830 endast ett fattighus, beläget i Åmål.

Den sanitära standarden var låg och klientelet blandat, kroppsligt sjuka, sinnessjuka, åldringar och barn. Först in på 1900-talet kommer en differentiering till stånd.

År 1900 försörjdes 20 % av rikets samtliga fattigvårdsfall vid fattigvårdsinrättningar.

Flera präster tycks ha haft en mycket negativ inställning till fattighus. Så skriver t. ex. pastor Örtenblad från Örs pastorat i Dalsland 1830.

"Fattighus finnes icke och bör icke vara på landet, ty de bliva så lätt en tillflyktsort för lättja och självsvåld och levande därigenom full av oenighet och kiv. Lättingar och oordentliga människor skulle snart fylla fattighusen om sådana för dem uppdukades."

Under senare delen av 1800-talet började man anlägga s.k. fattiggårdar. Dessa var vanligen kombinerade med jordbruk. De intagna fick i mån av ork hjälpa till i hushållet eller i jordbruksarbetet. Gårdens avkastning svarade således för den största driftkostnaden. De fanns inte i varje socken. Ännu 1870 saknade 870 av landets 2500 kommuner fattiggårdar.

I Högsäters pastorat med dess 5 kommuner var det endast huvudförsamlingen Högsäter, som ägde en sådan. I de övriga socknarna byggdes aldrig någon.

Järbo socken uppmanas till och från av länsstyrelsen i Älvsborgs län att bygga fattighem - ålderdomshem.

Sockennämnden tar även beslut om att inköpa gårdar eller tomter för upprättande av försörjningshem. Men besluten verkställs inte. Återigen är det pengar, som sätter käppar i hjulen. Man begär ideligen uppskov och än idag saknas ålderdomshem i Järbo. I stället fick man mot ersättning placera en och annan på någon grannsockens fattiggård eller senare ålderdomshem. Väntetiderna kunde dock vara långa, vilket det gällde placering på hem eller hospital. 1922 fick ett fattighjon vänta i 3 år på plats på hospital. Ofta beklagar sig också kommunalnämnden över att man saknar eget ålderdomshem.

Sockenprotokoll Järbo 6 oktober 1917. "Det är synnerligen beklagligt att socknen ej eger ett ålderdomshem, ty man kan icke ens mot hög betalning förmå folk, att upplåta hem och gifva vård åt vissa understödstagare."

Fattigvårdsstyrelsen fick underhandla med andra kommuner för att åstadkomma avtal om att hyra platser. En vårdplats kostade 1930 c:a 3 kronor per dag.

E. HUS - HUSRUM.

Det var inte ovanligt att fattigvårdsstyrelsen arrenderade eller köpte hus, som man i sin tur upplät åt någon fattighjon.

1869 arrenderades ett torpställe mot 28 riksdaler årligen åt en fattig familjs räkning. 1905 betalades 65 kronor per år i arrende plus att ägaren tillsläppte ved och bete till två kor.

Det hände att hyresgästen missvårdat och vanbrukat ett hyrestorp. I sådana fall fick fattigvårdsstyrelsen betala skadestånd till ägaren.

Vanligt var även att fattigvårdsstyrelsen hyrde husrum åt fattighjon.

1869 betalade man 8 kronor per år i hyra för ett sådant rum. 1891 betalade man 36 kronor per år.

När någon fattig, som bodde i egen stuga, behövde få den eller annan byggnad reparerad, är det fattigvårdsstyrelsen, som anskaffar folk och bidrar med medel till dessa renoveringar.

F. FATTIGMAGASINER.

En del socknar hade upprättat magasin dit sockenborna - efter mantal - hade tillskjutit en viss kvantitet säd.

Magsinsinrättningarna fick ganska stor spridning efter 1830. Dess syfte var att utgöra en reserv i händelse av nödår.

Från detta magasin kunde bönderna få låna säd till utsäde mot en viss ränta, vanligen 4-6 kappar per tunna. (12-18 %). (32 kappar/tunna).

Lånerörelsen gick ofta med vinst och denna finansierade fattigvården. men skapade även nya fattiga. Den höga räntan drev låntagande bönder från sina smågårdar, de blev fattighjon.

I Dalsland förekom vid mitten av 1800-talet dylika magasin i ett fåtal socknar såsom Holm, Fröskog och Åmål.

Allmogen var inte särskilt hågad för dylika inrättningar.

I Järbo fanns inget sådant magasin, utan varje bonde förvarade sin säd i egen lada, tills det var dags att utportionera den till de fattiga. Detta ansågs dock inte vara ett smidigt sätt och 1874 beslöt sockennämnden att ändra detta förhållande.

"Ordförande framhöll den olägenhet vid uppbörden af det spannmål som socknens hemmanseg., årligen skall lämna till de fattiga och uppbärs endast i den mån behofvet påkallar och som detta ofta sker under sommartider, då spannmål ej är att tillgå och de fattiga således icke bekommer beviljat understöd. I följd häraf beslutades att fattigvårsstyrelsens ledamöter hvar i sin rote skall hädanefter årligen under hösten uppbära och förvara spannmål och sedan efter ordförandens anvisning till de fattiga utlemna. Skulle så inträffa att mera spannmål inkasseras än behofvet påkallar skall derom framledes beslutas och överskottet skall mot ränta utlånas."

Man skulle kunna säga att varje rote på sätt fick sitt eget fattigmagasin. Någon utlåning mot ränta synes ganska sällan ha blivit av. I stället var det snarare så att all den inbringade säden gick åt vid utdelning till de fattiga.

G. UNDERSTÖDSTAGARE - IN NATURA OCH KONTANT.

Den vanligaste formen av fattigvård var bidrag in natura eller pengar, ofta en kombination av båda.

Spannmålen, som delades ut, hade fattigvårdsstyrelsen erhållit genom den s. k. fattigsäden, en skatt, som varje skatteskyldig sockenbo betalade.

1892 var den i storleksordning 1 kg per fyrk. Ett hemman, som uppskattats till 245 fyrk, skulle alltså avlämna 245 kg havre per år. I pengar räknat en summa av c:a 22 kronor och 5 öre.

Hur mycket säd, som skulle uttaxeras av sockenborna beslutade kommunalstämman om varje år. Om fattigsäden tröt kunde man besluta om extra uttaxering.

I januari 1869 såg man att den bestämda fattigsäden med 6 kannor (2,617 liter) på varje 10 fyrk på långt när inte skulle räcka till för året. Man uttaxerade då 4 extra kannor på 10 fyrk.

Fattigsäden uppbars med hälften under hösten och andra hälften nästkommande vår. Säden användes som betalningsmedel till de, som vårdade inhysehjon, men den största delen gick till de fattiga, som bodde i eget hushåll, men hade behov av hjälp.

Den behövande, som ville få del av fattigsäden, fick anmäla sig hos fattigvårdsstyrelsen, vår och höst. Eller inställde man sig och bad om hjälp, då behoven uppkom.

Styrelsen beslutade vad och hur mycket varje enskild fattig skulle erhålla. Järbo var en liten socken och ledamöterna kände väl till människornas enskilda förhållande.

Tiden för nödåren varierade antalet understödstagare mellan 7 och upptill 15 personer per år. Nödåren 1868-1869 visar en topp med uppemot 30 personer, som anmälde sig hos styrelsen.

Under 1870-talet varierar antalet mellan 12 och 20 personer. Mellan åren 1920 och 1930 uppgick antalet fattiga i Järbo till i snitt 7 personer per år, för att åter öka i antal strax för och under krigsåren. Invånarantalet 1870 c:a 1500 och 1930 c:a 900 personer.

Utöver dessa, som anmälde sig var det många som före och efter de två inställelserna vår och höst, uppsökte styrelsen eller själva uppmärksammades av fattigvårdsstyrelsen och erhöll tillfällig hjälp.

En och annan tackade av stolthet nej.

Protokoll 28 juli 1868:

"Till inhyses J. A. . . . . beviljades 3 fot hafvre, hvilket han med tacksamhet avsade sig."

De hjon, som inte själva kunde baka sitt bröd av säden eller hade någon, som gjorde detta åt dem, kunde få hjälp av fattigvårdsstyrelsen.

6 februari 1890, läser man i ett protokoll, att man uppdragit åt fattigvårdsstyrelsens ordförande, såsom närboende, att ombesörja bakningen åt en gammal kvinna.

Det var inte bara spannmål, som fördelades bland de fattiga. Potatis var också vanligt, liksom ved till bränsle. Då det gäller potatisen var det ofta sättpotatis. Kläder och skor erhöll man också genom fattigvårdsstyrelsens försorg. I de flesta fall fick också understödstagarna några kronor kontant.

Understöd i form av pengar blir allt mer vanligt och i början av 1900-talet utbetalas den största delen med pengar.

1925 var ett fullt understöd 25 kronor i månaden till matvaror.

Från och med 1900-talet är in natura och kontant understöd det vanligaste försörjningssättet av de fattiga. I hela Sveriges rike var år 1900 de i eget hus understödda 63 % av samtliga fattiga.

Några exempel på understödsformens art och storlek:

År 1877 76 kg havre per månad plus 5 av de 13 personerna 10 kronor i engångsbelopp.

År 1886 20 personer erhöll säd mellan c:a 31,5 kg havre till 45 kg. Av dessa 20 erhöll 13 stycken även pengar på mellan 1,50 - 5 kronor i månaden.

År 1889 Erhöll en man ett par byxor för 3 kronor och 75 öre och en änka fick kronor till sättpotatis.

År 1890 M. S. beviljades understöd för sig och sjuklige sonen med 100 mark (21,25 kg) och 1 krona per månad samt 1 liter sötmjölk dagligen.

Resume.

Fram till 1863 var det sockenstämman med pastoratets kyrkoherde, som självskriven ordförande, som handlade fattigvårdsärenden.

1862 beslutades om nya kommunallagar varvid de kyrkliga och borgerliga frågorna skildes åt. I sockenstämmans ställe kom kommunalstämman med dess ordförande och nämnd. I de fall då arvoden utgick, var de ytterst blygsamma. Att tjäna kommunen var ett ideellt arbete.

När fattigvården blev kommunalstämmans ensak blev frestelsen ibland stor, att mer se till sina egna skattekronor än kristliga dygder.

Med fattigdomen rikt florerande och nära inpå sig kan man förstå att engagemang och känsla för de utslagna nog lite avtrubbades. Vissa protokoll tyder på detta, men flertalet vittnar om hur man på skilda sätt sökt hjälpa dem, som oförskyllt råkat i nöd. För arbetsföra personer eller sådana, som genom självförvållande t.ex. spritmissbruk, hamnat i fattigdom, hade man dock ingen större förståelse för. Dem nekade man allt som oftast att hjälpa.

Det lilla man hade att fördela skulle tillfalla dem, som bäst behövde.

Fattigvården ingav, såväl stat som kommun, stora bekymmer och den svarade för huvudparten av kommunens utgifter. Ofta var fallet in på 1900-talet att 1 skattekrona gick till kommunen och 3 till fattigkassan.

Sparsamhet med kommunens medel var ledstjärnan för en bra kommunalman. Socknens bästa gick ofta före den enskildes väl.

Äldre tiders fattigvård synes enligt våra begrepp, synnerligen bristfälliga. Men man kan inte jämföra olika tidsepoker härvidlag, utan att ta hänsyn till behov och förutsättningar.

Efter att närmare ha stiftat bekantskap med tiden 1860-1930 kan jag intyga att behoven var betydligt större och förutsättningarna betydligt sämre, än nu.

Som avslutning ett protokoll, som visar, att de fattiga inte alltid snällt bockade och tog emot, de allmosor, som gavs. Åtminstone hade den här kvinnan från Järbo väl reda på sina rättigheter och hyste ingen större respekt för 1933 års fattigvårdsstyrelse i Järbo.

Kvinna är missnöjd över fattigvårdsstyrelsens beslut att utbetala till henne och hennes två barn 30 kronor i månaden till barnen.

Häröver blev hon mycket uppbragt och sade: "Jag har god kännedom om fattigvårdslagen och vet att man kan få 20 kronor per barn och månad i vilken kommun som helst. Får jag inte vad jag begär, 50 kronor i månaden, så tar jag inte ett öre utan då reser jag ner till länsstyrelsen och anmäler förhållandet och då får de er en skrapa. Jag har anmält fattigvårdsstyrelser förr och sen har jag fått vad jag begärt och nu får de se, att det ska gå så denna gången också. Men låt mig få 10 kronor till resan till Vänersborg .."

Ordföranden upplyste henne om att enligt gällande lag, kan man inte tvinga en person att mottaga fattigvård. De erbjudna 30 kronorna fick hon ta eller var utan. Inte heller erhöll hon 10 kronor för resan till Vänersborg.

Kvinnan accepterade anbudet men reste dock till länsstyrelsen och gjorde anmälan. Länsstyrelsen vidtog inga åtgärder.

Efter att ha blivit utkastad av sin syster och senare sina svärföräldrar, utackorderades hon för 5 kronor per dag.

Noter.

(1). Kristoffer av Bayerns landslag från 1440-talet innebar ett socialt skyddsnät. Här talas om födoråd (förråd med mat) och om undantag. Morgongåvan, som skyddade gift kvinna, när mannen dog.

Under denna tid ökade befolkningen i antal och blev även rörligare. Samtidigt rådde missväxt. Kristoffer hade tillnamnet "Barkekungen".

Detta skapade behov av en lagstiftning beträffande omhändertagande av de medel- och bostadslösa. Kristoffers landslag skiljer sig inte mycket från de gamla landskapslagarna och de tillämpades jämsides. Först under Gustaf II Adolfs tid stadsfästes Kristoffers landslag som enbart gällande.

(2). Kalvinister m.fl.

(3). Man införde en ny pastoratsförordning. Fler församlingar skulle samsas om en kyrkoherde. Stommen var under medeltiden ett prästboställe.

(4). Gustaf III kalldes "fattighusens fader".

(5). J Ferlin var schartauan, vilka tolkar bibeln bokstavligen.

(6). I Järbo tredubblades folkmängden under denna tid.

(7). Efter 1862 är bysprängningarna avklarade.

(8). Det var trots allt en liten del av befolkningen, som emigrerade. Cirka 1/4 - 1/5 miljon människor.

(9). Svårigheterna med donationsbestämmelserna var att omvandla dem till moderna ändamål. Hur tolkar man t. ex. yngling och innefattar det även kvinnor.

Källor.

Fakta och bakgrund är hämtat ur bl.a. följande litteratur.

Andersson I. Sveriges historia.

Karlsson-Rosen Den svenska historien 1-10. Hundra år under kommunalförfattningarna 1862- 1962.

Ingers E. Bonden i svensk historia. 1-3.

Lignell A. Beskrifning àfver Grevskapet Dal.

Montgomery A. Svensk socialpolitik under 1800-talet.

Regeskog G. På Dal, en bok om det gamla bondesamhället.

Övrig information är hämtat från socken- och kommunalprotokoll.

Tiden fram till 1862 från landsarkivet i Göteborg.

Tiden efter 1862-1952 från biblioteket i Högsäter.


Denna text är inlagd på P O Bergmans hemsida.

För denna liksom för övriga texter på hemsidan gäller upphovsmannarätt.

Ansvarig för innehållet på hemsidan är P O Bergman, Hjortronvägen 89 590 54 Sturefors - epostadress: m225@abc.se.


Inlagt 1996-06-20,