Farglanda Pastorat

Beskrifning öfver Färglanda Pastorat

af Johan Hammarin.

Inledning.

Prosten Johan Hammarin (1786-1850) var 1829-1850 kyrkoherde i Färgelanda pastorat.

Hammarin beskriver pastoratet i ett brev från den 18 februari 1844 till R. Dybeck. Detta och andra brev och anteckningar har bundits in i en volym som fått titeln "Fornminnen IV, Skåne och Dalsland" (sidorna 47-86 i Dalslands-delen). Volymen ingår i Richard Dybecks samling som finns i Vitterhets Historie och Antikvitets-akademiens arkiv i Stockholm (Storgatan 41).

Beskrivningen har getts ut i tryck som nr 1 i skriftserien "Skrifter utgivna av Dalslands folkhögskolas elevförbund. (Färgelanda 1916.) Sigfrid Gunnäs står för den utgivningen och har skrivit ett förord (juni 1916).

Föreliggande nya upplaga är lätt anpassad till de krav som ställs för publicering i Cyberspace. Den är inmatad på en Amiga 3000 med programmet Cygnus Ed (CED).

Sturefors 1996-01-03

Per-Olov Bergman

Beskrifning öfver Färglanda Pastorat

Högädle Hr Häradshöfding!

En beskrifning öfver Dalsland har länge varit saknad och efterlängtad. Med verklig glädje mottog jag derföre underrättelsen, att Herr Häradshöfdingen nu på den arbetar. Gerna vill jag till den om mitt Pastorat lemna de upplysningar Herr Häradshöfdingen begärt, men jag har föga tid att ordna dem, ty vid denna tid af året äro vi Prester upptagna af skrifveri till flera Embetsverk. Uppgifterna från mig skulle blifvit korrtare om jag haft mer tid. Äro i dem något som Herr Häradshöfdingen för sitt arbete kan begagna skall det både glädja och smickra mig.

Färglanda Pastorat Färglanda Socken Ödeborgs Socken Pastoratsborna Slutord

Färglanda Pastorat.

Är ett af de yttersta i Vestra delen af Dalsland. Från moder kyrkan är till Åmål 9 1/4 mil, till Venersborg 3 5/8 d:o, till Uddevalla 3 5/8 mil sommarväg och 2 1/2 d:o vinterväg. Till Fredrikshall är 8 mil. I Norr gränsar pastoratet till Högsäters Socken och till Sanne Socken i Bohuslän. I Vester till Torps och Ryrs Socknar, samt Hede och Krokstads i Bohuslän. I Öster till Frändefors och Ryrs Socknar. I söder till Torps och Frändefors Socknar. Folkmängden är 1648 Mankön, 1731, Qvinkön - Summa 3379 personer.

Hvart detta gäll i äldre tider hört, är obekant, men det ligger icke innom den gräns gamla WestGötha lagen för Dalsland utstakar. Till Sverige och Dalsland har det dock hört från så lång tid tillbaka, som man har historiska underrättelser. Det utgöres nu af 2:ne Socknar: Färglanda och Ödeborg. Intills 1670 hörde äfven Ryrs och Torps Socknar till detta Gäll. Anledningen hvarföre de derifrån skildes var en hjeltebragd af kyrkoherden i Färglanda, Landtprosten Lars Rolander. Vid ett ströftåg af Norrskarna in åt Dalsland 1645 uppbådade Rolander Pastoratsboerna, gjorde på Stigsfjellet förhuggningar och nedgjorde hela Norrska Comenderingen, som anfördes af en Öfverste Bille. Endast Regements Presten skonades. När Prosten Rolander dog befallte Kongl Maj:t genom skrifvelse till DomCapitlet af den 6/7 1670, det hans måg Jonas Fjellman skulle efter honom till Pastoratet befordras, men som Fjellman var nyligen blefven prest och dessutom hade ringa förtjenster, styckade DomCapitlet Pastoratet och gaf af det till Fjellman endast Ryrs Socken. En annan slägtinge till Rolander fick Torps Socken och en tredje erhöll Färglanda och Ödeborg. Med Färglanda förenades åter Torps Socken 1680, men lades 1695 till Ryr och blef med den Socknen ett särskildt Pastorat hvarvid det sedan städse förblifvit.

Färglanda Pastorat är Consistorielt i 3:dje Classen, beläget i Wahlbo Härad och Vestra Dals Contract.

Färglanda Socken

Qwarnar, sågar, näringar, hemman, kyrka, ättehögar, krigsminnen, grufvor, allmogen.

Är en mycket vacker fjellbygd, Couperad af sjöar och berg. Fordom voro här stora skogar. Nu äro de till det mästa nedhuggna. Våldsamma orkaner i synnerhet den som rasade den 24 Novemb 1824, gjorde i skogarna stor förödelse. En mängd träd fäldes af stormen och de som qvarstodo hade lossnat i rötterna och förtorkade. De betydligaste skogar nu i Socknen finnas qvar, äro Bjurhults, Olsängens, Eds och Stigsgårdarnas, men det höga pris hvari nu skogseffecter äro, gör att de så oförståndigt tillgripes, att några år härefter få hemman lära äga skog till husbehof. Jordmon är af mycket olika beskaffenhet. Den gamla längst brukade jorden består i allmänhet af sandblandad lera. Nyare odlingar ske för det mästa i myrjord. Mergel är här icke funnen.

Vintrarna äro förmodeligen för det, att landet ej ligger långt från hafvet, mycket ostadige. Frost och slädföre äro sällan långvariga. Oftare här töar än fryser. Äldre personer försäkra enhälligt, att climatet nu här är blidare än det var fordom. Orsaken är förmodeligen, att landet nu är mer odladt än förr och skogarna uthuggne --

Den största höjd är Stigsfjellet och dernest det så kallade Högsäters slättfjell söder om Wrångsjö. Sätteriet Frändöga ligger ock på en betydlig höjd. På Boxåsen, ett högt isoleradt berg, norr om Sandviken, 1/16 dels mil från fordna Riksgränsen berättes, att fordom varit en vårdkas, som under krig itändes, så snart Norrskarna bröto in öfver gränsen --

De betydligaste Mossar och Kärr äro på det så kallade Högsäters slättfjell och sträcka sig långt in uti Torps Socken - Å säteriet Frändögas ägor äro ock 2:ne betydlige mossar, som gå in uti Högsäters Socken. En mängd mindre mossar finnas, som alla innehålla bränntorf, men som här på orten ej till eldning begagnas. Öfver desse mossar kan man endast den torraste årstiden gående färdas. På dem äro här och der källor, dem allmogen påstår vara bottenlösa.

Den största sjö i Socknen är Nycklevattnet, som även är den djupaste. Den skall på vissa ställen vara ända till 20 famnar djup. Strandsjön och Wrångsjön äro ock betydliga och djupa sjöar. Hillingsäters sjön är liten och grund. På fjällen finnes en mängd mindre sjöar eller som de kallas kärn.

Af de många åar eller elfver, som äro här i Socknen, är Vahlbo elfven den betydligaste. Den kallades för sitt bugtiga lopp i fordna tider Kroksån. Hon uppkommer på Alltorps moar och genom Högsäters Pastorat flyter in uti Färglanda Socken samt faller vid Ellnö i den så kallade Ellnö eller Stufveryr sjön. Lillelfven kommer från Nycklevattnet och genom sjön Björvattnet flyter i vester, samt nära Färglanda kyrka förenar sig med Wahlbo elfven. Lillelfven tillfryser sällan och på vissa ställen alldrig. Norelfven eller rättare Nordelfven kommer från Wrångsjö, flyter åt Norr och genom Sandvikssjön faller i Strandsjön.

Quarnar i Wahlboelfven.

Bandene med 2 par Stenar

Dyrtorps med 2:ne d:o

Wrine med 2:ne d:o

Quarnar i Lillelfven.

Stigens med 2 par stenar.

Quarnar i Nordelfven.

Sandvikens med par.

Sågar i Wahlboån. Hillingsäters.

D:o i Lillelfven.

Östra o. Vestra Stigens 2:ne.

D:o i Nordelfven.

Sandvikens.

Alla dessa sågar äro enbladige. I senare tider är i Lillelfven vid Stigen en valk- eller vallmars-stamp byggd.

I Nordelfven var vid Sandviken ett jermanufacturverk tills för 20 år sedan egendommen köptes af en Bonde, som nedlade smidet och försålde privilegierna till Mundedalen i Bohuslän, der jernbruket då anlades. Tills för 30 år sedan utgjorde försäljningen af skogseffecter hufvudnäringen i denna Socken. Jordbruket vansköttes så, att sädesproduction ej var tillräcklig för Socknens behof. Att göra nyodlingar var här något nästan oerhört. Med det som varit åcker i far, farfars och förfäders tid ansågs nästan för syndigt att icke åtnöja sig. När de med den kunnat försörja sig, borde ock deras efterkommande kunna det. Att igenlägga någon jord och i den så gräsfrö hade ganska få hört talas om, och alla ansågo som en afvita hushållning att så gräs, der man kunde så säd. Att uppodla en ny jordfläck ansågs för så konstigt, dyrt och mödosamt att få vågade det och de som det gjorde, spåde alla, att de ruinerade sig. Dyrt var det ock, ty Sockneboarna här förstodo icke sjelfve, att göra det utan legde dertill alltid Wermlänningar. Nu är förhållandet hellt annorlunda. Sedan skogarna tagit slut har folket blifvit tvunget att vända hågen på jordbruket. Enskiftet verkade ock välgörande härtill. De som vid det bekommo utmark blefvo tvungne att odla den och man fann snart, att det lät sig göra utan så synnerlig kostnad och att det lönte sig förträfligt. Nu nyodlas här årligen. Der som vid min hitkomst för 30 år sedan var magra betesmarker och skog äro nu herrliga sädesfält. Socknen som förut icke producerade tillräckligt säd för eget behof, säljer nu årligen betydliga partier till städerna och grannpastoraten. Det var således en verklig välgjerning, att skogarne här utöddes. Allmännaste sädet är här Hafra. Mot en tunna råg sås vanligen 10 Tunnor hafra. Korn odlas föga mer än hvad som åtgår, att löna ecclesiastike tjenstemän. Hvete sås obetydligt och nästan intet af allmogen. Potäter 15 a 20 tunnor på hvarje hellt hemman. Lin odlas blott till husbehof. Humle och hampa nästan intet.

Foder tillgången är i vanliga år tillräcklig -- Foder afyttras alldrig utom Socknen. Sker det någon gång å auction är det nästan alltid med villkor, att det skall på stället förnötas. Ladugårds production är betydlig och det finnes här ingen hemmansägare och knappast någon Torpare, som icke årligen försäljer mer och mindre smör. Man tillverkar det här på så kallade vindkärnor som på andra orter ej äro brukliga. Ost säljes sällan utan från Herrgårdarna. Härifrån säljes årligen af hvarje hellt hemman omkring 50 tunnor spannemål, 10 a 15 Lisp. Smör, 2:ne Nötkreatur och 10 a 20 tunnor potäter. Afsättningen af Socknens producter sker i Uddevalla och Wenersborg, samt till någon del äfven i Fredrikshall. Hvad här produceras afyttrar allmogen sjelf. Längre handelsresor än till ofvannämnde städer företages ej utom någon gång till Götheborg med smör. Med körslor förtjena endast de hemman, som bo i gränsen af Högsäters Socken, hvilka köra malm och jern till och från Öxnäs bruk,

Ingen af Allmogen har Oxar till körslor eller jordbruk. Af ståndspersoner begagnas de dertill allmänt. På hvart hellt hemman underhålles ungefärligen 6 Hästar, 40 Nötkreatur och 30 får. Afkastningen är vanligen efter råg 10:de kornet, efter hafra 5 a 6:te, af Potäter 10 a 15:de.

Jagt idkas icke och större delen af allmogen har alldrig aflossat ett skott. Fiske idkas icke ens till husbehof. Kolning är här ringa.

Då 1840 sista folkmängdstabellen, uppgjordes var i denna Socken 1073 Mankön, 1117 Quinkön, summa 2190 personer. Här voro då 20 Ståndspersoner och tjenstemän, 142 Bönder på egna hemman, 17 på andras, samt 132 jordtorpare. Vid sistledne års slut var folkmängden här 1162 mankön, 1188 quinkön -- summa 2350 personer.

Uti Färglanda Socken äro följande hemman.

                         Oförmedlade  Förmedlade
                                        till
Skatte.

Assarbyen  ................ 1/4           -
Norra Bandene  ............   1           -
Södra Bandene  ............   1           -
Björsund  ................. 1/8           -
Dyrtorp  ..................   1           -
Ed med Pipen  .............   1          5/8
Fölen  ....................   1          3/4
Grinnebol med Laggargården    1          1/2
Glumserud  ................ 1/4           -
Gunnarsnäs  ............... 1/8           -
Norra Hällan  .............   1           -
Södra Hällan  .............   1           -
Södra Högsätter  ..........   1           -
Södra Hillingsätter  ......   1           -
Horntveten  ...............   1           -
Södre Hede  ...............   1           -
Norra Hillingsätter  ......   1           -
Håbyn  ....................   1           -
Hällevad  .................   1          1/2
Härshult  ................. 1/4           -
Ingelsrud  ................   1          1/2
Lillesätter  ..............   1           -
Markuserud  ............... 1/2           -
Martorp  ..................   1          1/2
Mälltorp  ................. 1/4           -
Näsböle  ..................   1          1/2
Södra Rån hörer i Ecclesias-
tikt hänseende till Ödeborg 1/2           -
Strand  ...................   1           -
Slätthult  ................ 1/2           -
Svenstaka  ................ 1/2           -
Södra Spångerud  .......... 1/4           -
Skogen  ................... 1/8           -
Tveten  ................... 1/2           -
Tenarsrud  ................ 1/4           -
Timmervik  ................ 1/4           -
Norra Vanneryr  ...........   1          3/4
Ålnäs  .................... 1/2           -


Krono.

Bäckerböle, inköpes nu till
skatte  ...................   1          3/4
Bärböle, Fanjunkar Boställe   1          1/2
Efvensäter (Caplans Bostäl-
le)  ......................   1           -
Färglanda Pastorsboställe     1           -
N:a Hede. Under Officers
Boställe, utarrenderadt på
30 år  ....................   1           1/2
Hogsängen Sergeants Boställe 1/4           -
Norra Kyllesäter, Varit tills
nu stom åt Pastor i Högsäter  1            -
Wrine. Officers Boställe
hörer i Ecclesiastikt hän-
seende till Ödeborg. Utar-
rend. på 30 år  ...........   1            -


Krono-Sätterier.    

Stora Ryk Captens Boställe  3/4            -
Lilla Ryk Captens Boställe  1/4            -


Frälse.

Baggetorp  ................   1            -
Bjurhult  ................. 1/4            -
Gatersbyn  ................   1            -
Hjertsätter  ..............   1            -
Norra Högsätter  ..........   1            -
Norra Rån  ................ 1/4            -
Stora Sandviken  .......... 1/4            -
Lilla Sandviken  .......... 3/8            -
Skriketorp  ............... 1/4            -
Norra Spångerud  .......... 1/4            -
Vestra Stigen  ............   1            -
Södra Vanneryr  ...........   1           1/2
Årbol  ....................   1            -


Sätterier.

Frändöga  .................   1            -
Södra Kyllesäter  .........   1            -
Olsängen  .................   1            -
Östra Stigen  .............   1            -
Åttingsberg  ..............   1            -
Åttingsåker  ..............   1            -


Rå och Rör.

Enarsrud  ................. 1/8            -

                             48 7/8        43 3/4

Uti ingen socken på Dalsland och knappast uti någon så liten i hela Riket finnes så många Sätterier och Frälse hemman som i Färglanda Socken. Tidigt lär derföre denna Socken blifvit befolkad och egendomarna här ansedde för mycket goda. Fyra af desse Sätterier och alla frälsehemman utom ett enda äro nu i Bönders ägo. De adeliga familler som från äldre tider dells varit ägare af desse Sätterier, dells af andra hemman i Socknen äro: Grefve Stenbock, Grefve Lillja, Phanesköld, Silfversvärd, Uggla, Svenske, Hårdh, Krakewitz, Bagge, Dreffensköld, Jägerfelt, Lindroth, Lejongren, Myrtengren, Menzer, Wulfschmidt, Blankenfjell, Didron, Falkenberg, Ridderbjelke, Rydingsvärd. Af adeliga familler finnes nu innom Socknen boende blott Rydingsvärdar och en Ridderbjelke.

Att i denna fjellbygd Boskapsskötsseln från äldre tider utgjort hufuvdnäringen, tycks ordet sätter, hvarpå så många hemmans namn här ändas, bevisa. Sätter eller Sättrar kallas i Wermeland de i fjellen och skogarna belägne betesmarker, ofta 3 a 4 mil aflägsne från det hemman de tillhöra, dit under sommaren boskapen föres att beta och flera månader qvarblifver. Sätterstugor äro der byggde, i hvilka Wallhjonen vistas om nätterna och der de förvara den ost och smör, de under betestiden samla.

I den så mycket omtvistade Påfven Agapeti den II:s Bulla af den 27/9 954, som stadfäster gränseskillnaden mellan Sverige och Dannemark, nämnes som gränseort Helluvad. Att detta är Hemmanet Hällevad i Färglanda Socken är icke otroligt. Detta hemman är beläget vid Wahlboelfven 1/2 mil från fordna riksgränsen.

Kronohemmanet Norra Kyllesäter har varit Pastors uti Högsäter stom, tills med Kungl. Maj:ts tillåtelse det förledne år såldes och skall för 3/4 af köpesumman ett boställe i Rennelanda Socken inköpas åt Pastorats Adjuncten i Högsäter samt 1/4 till förbättring af Comministers i Roggjerd lön --

Färglanda kyrka är moderkyrka. När den först bygdes är obekant. I förstone var den mycket liten och har flera gånger blifvit tillbyggd. År 1707 förlängdes hon 1/3 i öster och 1762 ytterligare 12 alnar. Den är dock ännu för liten. Kyrkan är byggd nära invid der Lillelfven och Wahlboelfven förenas. Större delen af dem i Socknen, som bo norr om kyrkan och alla som bo i söder och vester, måste för att komma till den passera endera af desse elfver. Möjligt således att kyrkan fått namn efter sättet att till den färdas nemligen på färja eller färjbåt. Det kommer an på hvad Färja kallades på fornspråket hvilket jag icke vet (Uti sagorna har jag nu eftersökt och funnet det färja kallades på fornspråket feria, således inget tvifvel det ju Färglanda deraf har namn). I äldre tider kallades Socknen och efter den hela Pastoratet Ferielanda, Fjerielanda, Färielandh, Fergelanda och Färglanda. Först nyligen hafva några begynt att skrifva Färjlanda. Kyrkan var i Catholska tiden troligen helgad St. Margaretha, ty på detta Helgons dag den 20 Juli hölls marknad vid kyrkan och man vet att vid kyrkors årsmässdag eller kyrkomässa folket till dem talrikt samlades ej blott för andaktens utan äfven för handelns skull. Till kyrkan skänkte 1721 Assessor Elias Lindroth och hans Fru Maria Drefvensköld en vacker altartafla. Den altartafla nu här är, har förut stått i Uddevalla kyrka, derifrån den 1785 för 100 D:ler S:mt hit köptes. Intills nämnde år hängde här inuti kyrkan kring väggerne en mängd adeliga vapen, hvilka då vid en reparation nedtogos och blefvo dervid så skadade, att de icke mer kunde uppsättas. Äfven spillrorna efter dem äro nu förkomne. Då år 1808 fanor efterfrågades, fanns vid kyrkan endast 2:ne fanstänger och qvarsatt vid den ene några siden lappar. Under golfvet i Choret och hela kyrkan voro fordom grafvar, så att den tiden lär ganska få blifvit på kyrkogården begrafne. Det var vid socknestämmorna en ständig klagan, dells öfver stanken ur grafvarna, dells öfver drag ur dem, och att stolarna, som vid hvarje begrafning måste bårtröjas, blefvo skadade. Rättigheten till grafplats inuti kyrkan betaltes till kyrkoCassan och innehafvare af dem sålde dem sedan till hvarandra. När på 1770-talet fråga blef om desse grafvars reparation ville ingen erkänna någon för sin, hvarföre utur dem liken utfördes och nedgrafdes på kyrkogården och grafvarna igenfyldes. På kyrkogården är en graf af gråsten, tillhörig Rydingsvärdska famillen. En vacker liksten är upprest öfver kyrkoherden härstädes, Contractsprosten Lars Enbohm, som dog 1829. På yttre väggen af Choret är en sten insatt, som förvarar minnet af Prosten och Kyrkoherden Johan Bergman, som här dog 1788. Flera likstenar voro på kyrkogården uppreste, hvilka i min företrädares tid blefvo bårttagne och använde till trappstenar dells vid kyrkan och dells på Pastorsbostället. Vissa slägter hade på kyrkogården så kallade Grafvål d: ä: öppna grafvar öfverbyggde med sluttande brädtak. De äro nu igenfyllde och öfverbyggnaden bårttagen. Grafning för lik sker nu i en faststäld ordning och ingen får dertill på kyrkogården vällja särskild plats.

I klockstapeln, som är av träd byggd på en kulle, öster om kyrkan, hänga 2:ne klockor, den ena gjuten i Götheborg 1696, den andre i Skara 1781 -- Uti kyrkan äro 2:ne ljuskronor, den ena af malm med inscription att Sven Nilsson Möller låtit förfärdiga den i Malmö 1701, den andre af träd föreställande 2:ne änglar, utstofferade med vingar och ljusstakar i händerna. En dopfunt af telgsten finnes men utan inscription.

En sägen är, att invid sätteriet Frändöga fordom varit kyrka. På stället der den skall stått ses ännu grundstenar efter en större byggnad och platsen kallas kyrkobacken -- Det berättes, att när den skulle byggas bårtbar en Jette om nätterna all den sten, som dertill om dagarna framfördes. En gång fortsatte Jetten för länge sitt arbete, så att när han med bördan kommit till den närliggande gården Skriketorp, gick solen upp och Jetten förvandlades i den stora sten man der ännu ser. Straxt invid denna förmente kyrka är en jordhög uppkastad, ovanlig till både storlek och form. Den är i midten urgräfd och inuti planterad med buskar och småträd.

Det är få ställen, der man finner så många bevis på en tidig befolkning, som i Färglanda Socken. Nästan hvar man går träffar man spår af forntiden. Här gifves knappast något hemman der man icke finner ättehögar -- De största i Socknen äro fyra invid hvarandra på Ryks ägor. I de ättehögar man öppnat, har man uti brände oglaserade lerkrukor, som vanligt funnit aske, kol och ben. Uti ett par ättehögar är funnet ett slags hård svart materia som spridde en behaglig lukt då den kastades på elden -- Uti en ättehög här på Prestgården fanns förledet år en temmeligen stor mångsidig granat. Den tycktes i nedra ändan vara bruten ur något hvari han varit infattad. I en lerurna vackert refflad, uppgrafven ur en ättehög på Årbol fanns jemte aska och ben, en ovanligt lång stenknif. Kanske att den afledne med den i dödsstunden låtit rista sig för att komma till Oden. Knif och urna äro ur Socknen bårtförde och om och hvar de nu finnes är mig obekant. Bauta stenar äro flere i Socknen men på ingen af dem är någon inscription. På Horntvetens utmark äro 2:ne Bauta stenar. Den på Skriketorp, som skall vara en till sten förvandlad Jette, har jag förut nämnt. På Hillingsäters utmark är en 7 alnars hög Bauta sten, kallad Själestenen. I skogen på samma hemman äro 3 Bauta stenar uppreste i en halfcirkel invid en brant bergvägg. En till hälften kullfallen sten finnes på en liten höjd invid Näsböle och der nedanför fanns vid plöjning den telgstens urna Hr Häradshöfdingen såg hos Prosten Lignell. Nedra delen af urnan var hel men locket i många bitar. På samma hemman fanns ock i jorden en liten flintknif, icke som vanligt med udd, utan bred och hvässad som ett huggjern. Äfven fanns på samma ställe en stenyxa. Alla de fornsaker, som här sedan min hitkomst blifvit fundne, har Prosten Lignell af mig bekommit. Stenyxor och flinknifvar har man förr här ofta hittat, men icke förvarat dem. De senare eller flintknifvarna, som här kallas åskviggar, har man sönderslagit för att nyttja bitarna att slå eld. I händelse icke Hr Häradshöfdingen i somras aftecknade den märkvärdige fornlemningen vid Baggetorp, så skickar jag af den nu här en teckning - De fleste af de elfva omkringstående stenarne lågo kullfallne då Hr Häradshöfdingen besökte stället. Nu äro de uppreste. På en höjd straxt invid Södra Rån hafva 4 stenar varit uppreste i en fyrkant. Två af stenerna stå ännu men de andra två äro kullfallne. För omkring 20 år sedan fanns i Norra Bandene en tunn mycket stor stenhall, som hvilade på fyra i hörnen undersatte stenar. Det var förmodeligen en offerhall. Nu finnes den ej mer och är troligen till spishallar sönderslagen. Äfven på Wrines ägor är en Bautasten.

Två gånger äro här penningar till betydlig mängd fundne, ena gången i en nedgrafd kittel och det andra i ett skrin, som af ålder var förmultnadt. Det skall varit både guld och silfvermynt, men ehuru om begge fynden undersökning skedde vid Wahlbo Häradsrätt fecks om dem aldrig någon reda. På Wrines och Färglanda Prestgårds ägor har man i jorden funnit mycket stora fullkomligt runda och liksom slipade stenklot. De ifrån Vrine blefvo förde till Venersborg och lågo för några år sedan på residence gården.

Quarlefvor efter en senare tid äro här mera sälsynte. Besynnerligt är, att icke tradition hit förlagt något kloster. Folksägnerna pläga vanligen annars omtala ett eller flera i hvar Socken. Som Färglanda var gränsort, den tid Bohuslän hörde till Norige, led Socknen mycket vid krig. Om striden 1645 på Stigsfjellet har jag förut nämnt. Stället der, på fordna landsvägen öfver fjellet, anföraren för den Norrske Commenderingen Öfverste Bille stupade, är utmärkt med ett våhl. En sägen är att Prosten Rolander ihjälskjöt honom sedan han var fången. En annan sägen är, att det skedde af Prostens Dräng, och att de derom efteråt mycket tvistade, emedan bägge ville tillegna sig den äran, att hafva skjutit honom, Invid stället, der denna strid stod är en liten fjellsjö och i bottnen på den berättas, att man skall kunna se då vattnet är klart, kanoner och trossvagnar -- Äfven skall Norrska krigs Cassan ligga i samma sjö. Ett par år efter kriget blef Färglanda Prestgård en natt uppbränd, som man tror af Norrskar, för att hämnas sina fallne landsmän -- En lördag 1664 blefvo Norrskarne slagne vid Stigen och lemnade efter sig både på vägen och i skogen många döde och mycken tross. Enligt undersökning vid Wahlbo Häradsrätt plundrade och uppbrände Norrskarna 1679 alla hus på 13 hela hemman i Färglanda Socken. På Assarbyns utägor äro tydliga spår af vallar, grafvar och förskansningar. På en äng i hemmanet Ålnäs kallad Trätängen förmäler traditionen att ett fältslag stått. Det berättes ock, att der för många år sedan en gammalmodig likkista blifvit uppgrafd och att i den låg ett benrangel och ett ovanligt långt svärd.

I början af 1700-talet voro vid Limvattnet och vid Hillingsäter två koppargrufvor, samt på Horntvetens ägor en silfver och koppargrufva. De arbetades af ett bolag för hvilket Capten Knut Wesenberg var Directeur och medintressenter voro General Majoren Rosenstjerna och Grefve Gabriel Oxenstjerna. Arbetet vid koppargrufvarna var nedlagt 1726 men vid Horntvetgrufvan arbetades ännu 1728. När den öfvergafs är icke kunnigt. Grufvan är mycket djup och nu full af vatten. En nedanför den ligande dal är fylld af sten som ur grufvan blifvit sprängd. Den 17/12 1774 erhöll Assessorn Baron Hermelin mutsedel, att åter upptaga denna silfvergrufva, men om han vid den begynt något arbete är ej bekant.

Allmogen i Färglanda Socken är mera hyfssad och redbar än i större delen af det öfriga Dal -- I deras hus råder en snygghet, som med undantag af några tracter af Tössbo och Wedbo Härader är på Dalsland sällsynt att träffa. Orsaken till denna större snygghet är, att förmögne Bönders söner mycket vanligt gifta sig med fattiga ståndspersoners döttrar. Derigenom få de en slags yttre bildning. Allmogen här kläder sig nästan allmänt som ståndspersoner och när vid kyrkan man ser dem söndagsklädde, kan en främmande svårligen urskilja om det är bondfolk eller herrfolk han ser. Någon serskild drägt har allmogen ej här utan eftertager ståndspersonernas moder, så fort den medhinner. Frackar och pantalonger är hvad som allmännast brukas. Endast en och annan ålderstigen nyttjar ännu knäbyxor. Tyger är alltid valdmar och antingen grått eller blått. Med åkdon är lyxen ännu större. Den hemmansägande allmogen är med få undantag i goda eller åtminstone bergeliga omständigheter. Flera äro till och med rika. Folket är fredsamt och sedligt. På Calas hos den bättre allmogen ser man sällan någon överlastad och ännu sälsammare att der blir trätor och slagsmål. Utan att hafva gått in i någon Nyckterhetsförening äro här flera som aflagt allt bruk af spirituösa drycker.

Ödeborgs socken.

Hemman, jernbruk, kyrka, ättehögar.

Är annex till Färglanda. I öfre delen af Socknen är jordmon lika som i Färglanda, dock i allmänhet mindre bördig. Nedra delen af Socknen, som kallas Råbygden, är en fjelltrackt och består af Moss- och myrjord. I öfra delen af Socknen är sädes-production tillräcklig för folkets behof, men endast ifrån par herregårdar kan spannemål afyttras. Nedra eller Socknens fjelltrakt har sällan eller alldrig tillräckligt säd till eget behof. Orsaken hvarföre jordbruket i denna Socken icke är så långt framhunnen som i Färglanda är, att här ännu är ömnog skog och försäljningen af dess effecter utgör hufvud näringen. Hemmanen äro ock i denna Socken små och för mycket klufne. Blott en eller två hemmansägare kunna kallas rika. De öfrige äro i bergerliga eller mindre goda omständigheter. Betydliga partier plank, bjelkar, bräder och ved säljes årligen från nedra delen af Socknen mest till Uddevalla. Äfven afyttras något skogseffecter från den öfra. Kolning till Rådanefors bruk är ock i nedra delen af socknen betydlig.

Då 1840 den senaste folkmängdstabellen uppgjordes var i Socknen 472 Mankön, 500 Quinkön -- summa 972 personer. Deribland ståndspersoner 8, Bönder på egna hemman 41, på andras 20, Jordtorpare 59. Vid nästledna års slut var här folkmängden 486 mankön, 543 Quinkön, summa 1,029 personer.

Det allmännaste utsädet är här hafra och sås ungefärligen 1 T:a råg mot 30 T:or hafra. Från hvarje hellt hemman här säljes årligen omkring 15 a 20 Lispund smör, 2 a 3 Nötkreatur, 15 a 20 T:or Potäter. Hemmanen omkring Rådanefors bruk biträda mycket med forsling af malm och jern till och ifrån Venersborg.

De största sjöar i denna Socken äro Östersjön, Långhallen eller som allmogen kallar den Långhalmen, Stufveryrs eller som den ock kallas Ellnösjön samt Rådane eller Brukssjön. På fjellen äro en mängd småsjöar. En sådan liten sjö nära invid Ödeborgs kyrka minskas årligen genom öfverväxande mosse och är den troligen 50 år härefter ej mer som sjö synlig.

I öfra delen af Socknen äro skogarna till det mästa uthuggne. Endast Dagsholms säteri har ännu qvar betydlig skog.

På Tegens och Norra Rådanes ägor finnes telgsten. Den på förra stället är af synnerligt fint gryn. Vid ingetdera stället är något arbete gjort ehuru innom 20 år å Tegens telgstensbrott 2:ne personer sökt och bekommit mutsedel. Emellan Rådanefors bruk och Stora Kalserud finnes en liten bergskulle alldeles öfverklädd med mångsidige crystaller. Högt uppe på Dagsholms fjellet är en liten höjd som hellt och hållet består af små hafssnäckor eller som det här kallas skäl.

Hemman i Ödeborgs Socken äro:

                     Oförmedlade  Förmedlade
Skatte.

Berg  .................  1/4         -
Bråten  ...............  1/4         -
Fröviken  .............  1/8         -
N:a Håfvesten  ........   1          -
S:a Håfvesten  ........   1          -
Högen afhyst under Dags-
holm  .................  1/4         -
Hagen  ................  1/4         -
Kaslerådane  ..........   1          -
Kasslerud, kallas al-
mänt Lilla Kalserud  ..  1/4         -
Kalserud, kallas St.
Kalserud  .............  1/4         -
Kasan  ................  1/8         -
Lundebyn  .............   1         3/8
Löfås  ................  1/8         -
Mellanrådane  .........   1          -
Mossetorp  ............  1/4        1/8
Norra Rådane  .........   1          -
Rålunden  .............  1/8         -
Stora Svarfvane  ......  1/4         -
Stommen  ..............   1         1/2
Toresberg  ............   1         1/2
Kläppe var fordom Com-
ministers boställe men
utbyttes på 1690 talet
till Dagsholm mot Efven-
säter är nu under Dags-
holm afhyst  ..........  1/2        3/8
St. Ödeborg  ..........   1         1/2


Krono.

Bröttegården. Härads-
höfdinge Boställe  ....   1          -
Hamnebacka. Härads-
höfdinge Boställe  ....  1/4         -
Lilla Svarfvane. Trum-
slagar boställe, utar-
rend. på 30 år  .......  1/8         -
Össby Auditörs Boställe
Utarrend. på 30 år  ...   1         3/4


Frälse.

Brattefors  ...........  1/2        1/4
Kuserud  ..............   1         1/2
Rubbestad  ............   1         1/2
Sannerhult med Tegen 
och Blåhakerud  .......   1         3/4
Lilla Ödeborg  ........   1         1/2


Sätteri.

Dagsgärde allmänt kal-
lad Dagsholm  .........   1          -


Rå och rör.

Åserud  ...............  1/8         -

                          19 3/4     15 3/8



Vattenverk

Quarnar.

Rådanefors.  1 par stenar.
Brattefors. 3 par stenar.


Sågar.

Rådanefors
Bråten 
Dagsholm

(alla enbladiga)

Rådanefors jernbruk. Undersökning att få anlägga det skedde den 19/5 1732 och erhöll Rådmannen i Uddevalla Jöns Koch dertill privilegium. Det är anlagdt på Kaslerådane mark der Långhallen faller i Rådane sjön eller som den nu kallas Brukssjön. Har 2:ne härdar och privilegium på 750 skeppunds smide. Det har även Privilegium på spiksmide men som ej begagnas.

Ödeborg kyrka belägen föga mer än 1/4 mil från Moderkyrkan. Den är om icke alldeles öfverflödig, till sitt läge alldeles obeqvämlig för Församlingen. Hela nedra och folkrikaste delen af Socknen, måste för att med häst kunna färdas till sin kyrka, genomresa halfva Färglanda Socken och ett par bösskott nära förbi Färglanda kyrka. Den är en urgammal offerkyrka af gråsten, troligen lika gammal som Christendomen på Dal. Den är ännu liten ehuru den till mer än hälften förlängdes 1699 då ock ett Chor bygdes. År 1769 vidbygdes ett torn, troligen det smaklösaste och mest oproportionerlige i riket. Mig synes som skulle Socknen och kyrkan hafva sitt namn efter något fäste eller borg, som här varit den tid Pastoratet var gränsort. De ruiner man träffar efter en mur på ett berg ej långt för kyrkan gör det troligt. Derom är dock icke i Socknen någon tradition, ehuru i Protocollet, som hölls 1830 för att utröna om några antiqviteter i kyrkorna funnos, Contracts Prosten Sundelius upptagit som tradition hvad som var min enskildte förmodan. Tradition är, att en Näskonungs dotter Augda eller Öda, som ägde de invid kyrkan liggande hemmanen Stora och Lilla Ödeborg byggt denna kyrka. Man tror allmänt, att den är älldre än Färglanda kyrka, och det får en slags sannolikhet deraf, att ända intills 1754 flere hemman i Färglanda Socken hade sina grafplatser i Ödeborgs kyrka. Det hade förmodeligen så haft från den tid Ödeborgs kyrka var gemensam för begge Socknerna eller rättare var den enda kyrka här fanns. De förböner för sjuka, som i denna kyrka göres, anses vara kraftigare än de i andra kyrkor göres. För sjuke från andra Socknar låter man derföre ofta bedja i Ödeborgs kyrka. Under golfvet i Choret äro 2:ne murade grafvar. I den på norra sidan hvilar en Lieutenant Mathias. Lejongren och i den på södra kyrkoherden i Färglanda Arvid Rosell med deras familler -- Äfven här voro intills 1754 grafvar under hela kyrkan. Då utfördes liken och nedgrofvos på kyrkogården. Grafvarna i kyrkan igenfylldes och hela kyrkan belades med hällestensgolf. I tornet äro 2:ne klockor, begge gjutne i Götheborg, den midre 1718, den större 1820. På en Socknestämma 1753 efterfrågades om några adeliga grafvar här funnes men derom hade sig ingen något bekant. En gammal dopfunt af telgsten finnes men utan någon inscription. På kyrkogården äro 3:ne likstenar öfver en Fru Eva von Brandten och henns begge män Lieutenanten C. O Stjernhjelm som dog 1767 och Capten och riddaren Georg Hyzing, adlad Mannerstråle, som dog 1773. Hvar af desse hafva en viss märkvärdighet.

Fru Eva von Brandten, född 1724, lär låtit uthugga sin liksten medan hon lefde och på den inrista att hon dog 17.., men hon hade missräknat sig och dog först 5/12 1800.

Lieutenant C: O: Stjernhjelm, född 1703 var sista ättlingen af den ryktbare Poeten Georg Stjernhjelm.

Capten Georg Hyzing, adlad Mannerstråle, men adels diplomet utfärdades flera veckor efter hans död.

Här som i Färglanda socken bär allt vittne om en tidig befolkning. Ättehögar äro i socknen oräknelige men ingen af någon betydlig storlek. På Norra Håfvestens ägor äro på en höjd jemte flera ättehögar 2:ne större Bauta stenar uppreste. Den större är 6 1/2 aln hög. En tredje sten stod ett stycke nedanför de andra. Den blef upptagen och begagnad till spishall, men är nu återförd till det ställe den förut stod. Några alnar från desse omnämnde 2:ne stenar ligga 9 collossala stenar i en rundel. Dock detta fornminne såg Hr Häradshöfdingen sjelf förleden sommar och jag behöfver derföre icke om det vara mångordig. Att hemmanen Norra och Södra Håfvesten, som ligga omkring den höjd, på hvilken stenarne äro reste, hafva av desse stenar namn, är ingen tvifvel. Håf eller Hof betyder ju på fornspråket en helig eller helgad ort? Möjligen har således här varit en offerplats. När Sigwater Skald ifrån Norige reste till Olof Skötkonung i WesterGöthland. kom han till en gård Håf, der man, efter han var Christen, ej ville mottaga honom, emedan man då der anstälde ett offer till alfvorne. Skulle ej detta kunna vara Håfvesten? På Kläppes ägor är en Jettegraf den Hr Häradshöfdingen sjelf förleden sommar besåg. Vid vägen öfver Dagsholmsfjellet ligger en stor sten, den traditionen förmäler, att en Jette ditkastat. Midt omkring stenen sess liksom märke efter ett slungband eller en kedja. Troligen har denna rand rundt om stenen bestått af ett slags frätsten som bårtvittrat. På vägen från Sannehult till kyrkan är ett våhl hopkastadt enligt tradition efter en der ihjelslagen Norrman. På Dagsholms utmark är en så kallad Jettegryta.

Det återstår mig att med några ord omnämna Pastoratsboarnas lefnadssätt, bruk och plägseder samt de sägner, skrock och vidskepelser, som ännu ej hunnit dö ut.

lefnadssätt, lefnadsvillkor, bröllop, kalas, lålning, dopnamn, dialektord, flora och fauna, vidskepelse, trollkäringar, jettar och troll skogs- och sjörå

Några äldre handlingar finnes icke i Pastors archivet. Äldsta Socknestäms Protocoll är af 1695. Den tiden höllos icke Socknestämmorna i kyrkan utan i byarna nära dem. Räkningar för kyrkornas och fattig Cassornas medel finnes från 1689. Då börjades ock här först födde, döde och vigde att antecknas. Förut utgaf Häradsrätten både ållders och fräjdebetyg efter Tingsallmogens intyg. Jag har genomläst Wahlbo Häradsrätts Protocoller från och med 1643, som är det äldsta och till 1789, men har i dem icke funnit hvarken synnerligt många eller stora missdådare från Färglanda Pastorat omnämnde. Den mäst berycktade var en stortjuf, Markuseruds Per kallad, på 1600 talet, hvilken efter sägen skall sluteligen i Norrige blifvit hängd. För barnamord blef här den 21/6 1768 en piga halshuggen. Det säges att hennes far, som var kronorättare, förde henne sjelf till afrättsplatsen, sedan han flera dagar haft henne hemma hos sig under bevakning, och att han vid det bål hennes lik förbrändes hellt lugnt och kallt påtändt sin pipa. En annan piga, äfven för barnamord dömd till döden 1773, kom på flygten sedan spetsgården på afrättsplatsen redan varr uppstäld. - Tjugu år derefter såg man henne åter här och hon hade ej varit längre borrt än i Bohuslän. Man lät henne gå oantastad härifrån

Det loford för fredsamhet, sedlighet och ärlighet hvartill detta Pastorats allmoge gjort sig i många år välförtjent var förledne år nära att förloras. Ett tjufband, som var en utgrening från ett dylikt i Bohuslän, hade här organiseret sig och fler stölder begicks här på en månad än som på ett halft sekel blifvit begångne. Af hemmansägare och Jordtorpare fanns blott en enda invicklad i dessa brott, men beklagligen flere af deras söner och drängar. En vildhet har derjemte på ett par år börjat visa sig i ungdomens lynne, som nästan är oförklarlig. Ohyggligheten att vid slagsmål rista hvarandra med knifvar, som i början af 1600 talet var här på Dal temmeligen allmän, men sedermera här alldrig försports, har nu åter börjat. I allmänhet låter Allmogen sina barn uppväxa utan allsköns uppfostran. De få för mycket råda sig sjelfve och vänjes icke till lydnad. Knapt hafva de trädt ur barnskoen innan de tillvälla sig att vara föräldrarnas målsmän. Det är hemskt att höra och se hur egenmäktigt och vanvördigt 15 a 20 års barn bemöta sina föräldrar. Det är här allmänt brukligt, att så snart föräldrarna hunnit öfver 60 år, öfverlemna de sin egendom till barnen och lefva sedan af deras välgjerningar, som under namn af undantag dem oftast sparsamt och med knot meddelas.

Detta i sådana hast här uppkomne fördärf är så mycket vidunderligare, som gudligheten i detta Pastorat och isynnerhet i Färglanda Socken nu är i ett oupphörligt stigande. Det så kallade läseriet inkom hit 1817 och 1818 ifrån Bohuslän, der det bäst både trifves och af vederbörande understödjes och åstadkom här i början den största oreda. Barn, som ansågo sig fattade af Andan, ville ej mer lyda sina föräldrar, som ej voro det: tjenstehjonen förhäfde sig öfver husbönderna och makar som voro af olika religionstankar lefde med hvarandra i ett dagligt helfvete. Sedan denna olycksfulla söndring varat några år återfördes småningom lugnet. Läseriet är visserligen, isynnerhet i Färglanda Socken ännu i största flor men läsare och icke läsare lemna nu hvarandras öfvertygelse i frid. Den hatfulla spänningen emellan dem är nu upphörd. Läsare, långt ifrån att som förut uppträda och söka göra proselyter inlåta sig alldrig i samtal om religion med någon som icke är af deras sect. De dölja nu sina lärosatser som en ordenshemlighet. De böcker som af dem flitigast eller rättare endast läses äro Nya Testamentet och Schartaus skrifter. Det Nya Testamentet bära de alltid med sig i fickan. Sjelfva Luther anse de icke fullt renlärig. Sabbathens helgd påyrka de med Judisk slaftro. Ingen synd är dem gräsligare än dans och spel. Nattvarden, den de oftare än andra begå, mottaga de af hvilken Prest som hälst, men ordet villja de ej mottaga af andra än så kallade rätte lärare. - För att få höra en sådan göra de ofta 6 a 7 mils färder och folket får då icke rum i kyrkorna, oaktadt stolar, gång och Chor äro hoppackade af menniskor. - Jag tror dock att de fleste mer komma af nyfikenhet än af andakt och att de lämpligare kunde kallas för springare än för läsare. De som äro verklige läsare, kan jag ej undgå att lämna det vittsord, att de föra en stilla, redlig och exemplarisk vandel. Samma loford kan jag dock icke gifva deras så kallade rätte lärare. Flere af dem använda läseriet som en sportel not och drifvas icke af öfvertygelse utan af högfärd och snikehet efter slem vinning.

Jag har förut nämnt det allmogen i Färglanda socken har en slags yttre bildning, och i deras hus, åkdon och klädsel är ej blott snygghet utan lyx. Ödeborgs allmoge är fattigare och mindre städad. Bland allmogen träffas många förståndige och tänkande, men någon slags kunskap utom deras yrke finnes ej hos någon. Ganska få af dem som äro öfver 50 år kunna skrifva. Det finns här ingen Bonde som läser någon annan bok än Biblen, Psalmboken, Catechesen och Almanachan. Folket är till lynnet trögt, kallt och alfvarsamt. Det röres föga af annat än det som har någon religieus anstrykning men då kan rörelsen gå nära till vansinne. Då för några år sedan Bottnaryds källa kom i ett så underbart rop, valfärdade dit härifrån stora flockar. En flicka i angränsande Frändefors Socken föregaf för 10 a 12 år sedan, att hon varit upptagen i himmelen och nu strömmade till henne skaror oupphörligt för att få veta nyheter från sina afledne anhörige. Jag får dock nämna att det var mest pigor och käringar som besökte henne.

I sitt hvardagslag lefver här allmogen mycket tarfligt och till det mesta af potäter, mjölk och mjölrätter. Smör är hvad lättast får afyttras och derföre hushålles med det mycket sparsamt. Man ser alldrig smör på allmogens bord utan för främmande och på högtidsdagar. Hafre är den säd som till bröd och mjöl nästan endast begagnas. Blott till frukost i andtiderna och helgdagar bakas mjukt bröd af slö råg, som här kallas kaktyg. Vid hafrefödan är allmogen så van, att den skulle finna sig obelåten med ett dagligt bruk af rågmjöl och rågbröd. Det hafrebröd som här nyttjas är utbakadt tunnt som papper och kakorna äro minst 1 1/2 aln i diameter. Det kallas tunnbröd och bakes af slöhafre som här kallas brödtyg. Om sommaren eller i andtiderna då folket tidigt går i arbete bekommes det frukost som består af mjukt bröd med ett stycke ost eller tjock pannkaka. Om vintren utdeles icke frukost. Omkring kl. 10 ätes så kallade dagern som är ett ordentligt mål. Derefter under andtiderna hvilar folket ett par timmar. - Middag ätes mellan 3 och 4, samt qvällsvard när i solnedgången folket går ur arbetet. Så kallad aftonvard brukes här icke. Caffe är bland allmogen mycket allmänt. När deri bränvin slås, får det namn af halfva och är på allmogens calaser en oumbärlig dryck. Hos förmögnare bönder undfägnes man ock med Toddy. Öl brygges här icke nu för tiden, till och med icke ens af ståndspersoner. Till högtider och då mjölk brister brygges svagdricka, men den är merendels dålig och dufven. Förr tillverkade här nästan hvar jordägande Bonde bränvin och af det mer än han för eget behof behöfde. Nu är den rörelsen isynerhet efter sistleden riksdag nedlagd af de fleste. Det är här ganska få af allmogen som tillverka bränvin till afsalu. Den störste bränvinspanna i pastoratet är 42 kannor och blott en enda har en så stor. De andra begagna lyftpannor emellan 14 och 18 kannors rymd. Det finnes nu i hela Pastoratet blott en enda Bonde hvars Bränvinspanna uppgår till 20 kannor.

Folket uppnår här en temligen hög ålder. Personer mellan 80 och 90 år är ingen ting ovanligt. Nu lefver här som rothjon en Enka född 1748 och så rask att hon synes kunna lefva ännu i många år.

I slöjder finnes knapt i hela riket okunnigare allmoge än i Vestra Dal. När man undantager åcker redskap, den en och annan kan klumpigt tillyxa, förstår ingen något annat än vanliga jordbruks arbeten. Om sådant, som hvarje dräng i Wermeland sjelf kan göra, måste här socknehandtverkare anlitas.

Tjenstehjonens vanliga lön hos allmogen är till en fullgod dräng 3 a 4 Rd:r i städsel, 20 a 33 Rdr:16 sk. i lön allt Riksgäld samt dessutom 1 par stöflar, 2 par skor, en lärfts och två Blaggarns skjorter, ett par nya och ett par vidbundna ullstrumpor samt ett par vantar eller i ställe för vantar och strumpor 2:ne skålp. ull. En fullgod piga får hos Allmogen i städsel 1 a 1 Rdr:24 sk. RGS, samt i lön 12 R:dr samma mynt eller 10 Rd:r och en hvardags klädning. Dessutom 2 skålp. ull, 3 a 4 skoplagg, 6 alnar blaggarn, 3 alnar lärft och 3:ne alnar entänning. Hvad af tjenstehjonens lön ej gårdfarihandlande West Gother under året hunnit för mycket umbärliga lyxartiklar tillskansa sig, åtgår om hösten på Hällemo marknad. Fordom stod, som jag förut nämndt, en årlig marknad den 20 Juli invid Färglanda kyrka. Den var den största marknad på Dalsland, och besöktes mycket från Bohuslän som den tiden hörde till Norrige. Denna marknad blef 1645 förbjuden emedan på den alltid mellan Norrskar och Svenskar föreföll blodiga slagsmål. - Någon landtmarknad var sedan icke här förr än i slutet af 1780 talet. Då mot det att Allmogen åtog sig brännvinsskatt, utverkade Landshöfding Leljehorn, att här årligen en marknad skulle få hållas i början af October månad på afrättsplatsen Hällemon. Denna marknadsplats är belägen hälften uti Färglanda Socken och hälften i Högsäters. Marknaden har ett menligt inflytande på folkets moralite. Innom 40 år har på den 2:ne menniskor blifvit ihjälslagne.

Pastors tionde är lika med krontionden och utgår med 1/3 Råg och 2/3 Korn. Comminister uppbär 1/8 T:a korn af hvart hemmansbrukande matlag. Klockaren af d:o 2:ne kappar korn och Kyrkoväktaren 1 kappe hafra. Denna sistnämnde kyrkobetjent kallas ock stöt af dess i senare tider aflagde förrättning, att under predikan vandra fram och åter på kyrkogången, med en lång staf i handen och stötte med den hårdt i golfvet, enär han blef varse någon som sof.

Frieri begynnes alltid genom en så kallad Böneman. Får han ett gynnande svar, så infinner han sig med friaren en lördagsqväl hos fästmön, då partiet uppgöres. - De förlofvade resa derpå alltid tillsammans till någon stad, och afpassa merendels tiden då der är marknad. Fästmannen köper då åt fästmön så kallade begåfningar, bestående af ring, Psalmbok, Shawler och shawletter, ju brokigare ju bättre. Åt svärfader och svågrar köper han hattar och handskar, åt svägerskorna handskar och shawletter samt åt svärmodern ett klädningstyg. - Fästmön ger sin blifvande svärfar strumpor och handskar. Svärmodren får af henne ett lintyg och svägerskorna 3 alnar lärft. Svågrarna begåfves af henne med strumpor. - Äfven ger hon Bönemannen strumpor och vantar. - Lysning till äktenskap afkunnas alltid i Nymånad. - Att börja lysningen i nedanet anses olycksbådande, åtminstone skola de barn som i ett dylikt äktenskap födas få en mörk hy. Tredje gången det lyses, skole de för hvilka det lyses vara i kyrkan och afhöra den.

Allmogens bröllop varar vanligen i 3:ne dygn. De ske nu mera icke så högtidligt som fordom, då med mycket prål vigseln skedde i kyrkan. Bröllopsskaran vandrade då vid samringningen till högmässan i processjon in uti kyrkan med ett par spelmän i spetsen och under full musik. Under Gudstjensten suto Brud och Brudgumme i Choret midt framför altaret i en dertill serskildt gjord stol, kallad Brudstol, som ännu finnes i alla kyrkor. Nu är det här bårtlagt och har ingen sådan brudståt här varit på 20 år. Man bjuder nu hem till sig Presten, som skall förrätta vigseln. Hos brudgummen samlas bröllopsdagen alla hans bjudne slägtingar och vänner, och efter hos honom intagen frukost, tågar hela skaran med spelmän och 2:ne så kallade Smådrängar till häst, till bröllopsgården. Både Brudgummens och smådrängarnas hattar äro klädde med fladdrande brokga sidenband. Passerar brudgumsskaran genom någon gård, så sker det under musik. Mötes någon så undfägnes han med bränvin. Under det att brudgumsskaran är på vägen rida ett par gånger smådrängarne i sporrstreck till bröllopsgården för att båda brudgummens ankomst, samt vända, sedan de blifvit undfängnade med brännvin, i den hastigaste ridt tillbaka. När ändteligen brudgummen med sitt sällskap anländer mötes de ute på gården af spelmännen med musik och förpläges, innan de gå in, med bränvin och dricka. Bruden lagar nu att hon får se Brudgummen, innan han får se henne. Derigenom tros hon öfver honom få ett slags husbondevälde. Bruden är klädd med all den granlåt man från flera håll kunnat få låna ihop. - Äfven äro hennes två så kallade brudpigor grannt utstyrde. Den som klädt Brud och Brudpigor kallas Brudsäta. I de hus der man ännu följer gamla plägseder, och de äro många, äro väggarna och taket inuti Brudstugan klädde med vita lakan, och i taket öfver det ställe vid bordet der Brud och Brudgumme sitta äro ett eller flera silkeskläden fästade, som en slags thronhimmel. Brudpallen är öfverklädd med en hvit duk och rundt omkring utsmyckad med band och blommor. Presten leder in Bruden och sedan vigseln är skedd och alla närvarande lyckönskat brudparet, sätter man sig till middagsbordet. Presten sitter alltid närmast bruden och dernäst Brudsätan och brudpigorna. Är Presthustrun med på bröllopet så sitter hon alltid bredvid Brudgummen. Smådrängerna uppassa vid bordet och hafva under det sina bandbesmyckade hattar på sig. Hvarje rätt som inbäres beledsages af spelmännen med musik och på hvarje rätt supes. Spisningen varar vanligen 2 a 3 timmar och sista rätten är alltid ostkaka. De som icke fått rum vid första bordet samt husets folk, spelmännen och smådrängarne sätta sig nu till bords. Sedan ändteligen ätningen är förbi begynnes dansen. Den börjes alltid först af Presten med bruden. Sedan dansar hon med alla manspersoner på stället. - Brudgummen dansar derpå först med bruden och sedan med alla qvinspersoner och har derunder sin med band utsmyckade hatt på sig. Första bröllopsdagens nöje slutas med det, att ett kläde bindes för brudens ögon och alla flickor dansa omkring henne i ring. Hon aftager derunder kronan och sätter den på någon af flickorna. Den som blir så lycklig att få den tros blifva den förste af de dansande som blir gift. På bröllopsdagen skola brud och brudgumme alltid hafva i sina skoplagg silfvermynt. De i brudgummens tillfalla Smådrängarne som afdraga honom dem. De bruden har i sina skor tillfalla brudpigorna som göra henne samma tjenst.

Andra bröllopsdagen tillträda Brud och Brudgumme deras befattning som värdfolk. - Bland nöjena då är att stjäla bårt bruden och föra henne så långt utåt marken man kan. Brudgummen låtsar, som vore han mycket sorgsen för det att hans brud är från honom bårtröfvad, och beger sig med de öfrige gästerna under rop och musik ut för att söka igen henne.

Tredje dagen inbäres brudgröten, som är en höflig tillsägelse, att bröllopet är slut. Liksom gästerna dagen förut sökt bortstjäla bruden, söka nu smådrängarna att stjäla borrt grötgrytan. De bära den utåt marken förföljde af kokerskan och mellan henne och dem uppstår en låtsad strid.

Hvarje husmoder, som kommer till brölloppet har med sig förning eller som det här kallas fornkorg. Den består af en ostkaka och 5 med smör och rifven ost öfverstrukne tjocka rågkakor, som kallas klengås, 5 d:o oklente kakor och dessutom så kallade bakkakor åt alla barn och tjenstehjon i bröllops huset. I fornkorgen, när den vid bröllopets slut återtages, skall en half kaka från bröllopsgården inläggas. Förr var det vanligt och är ännu icke alldeles bårtlagt att alla gäster af mankönet gåfvo penningar eller så kallad brudskänk. Den upptogs här alltid af Presten vid qvällsmåltiden första bröllopsdagen efter ett förut af honom hållet tal. Hvar gåfva, som till honom lemnades, utropade han högt, jemte dens namn som gifvit den och uppmanade brudmännen att för den tacka, som skedde med ett skrik, som kunde sönderslita äfven de minst ömtålige öron.

Hvar gäst som till Bröllopsgården kommer, mottages af spelmännen med musik Det spelas äfven för honom ute på gården då han afreser och alla ännu qvarvarande gäster, skrika efter honom farväl så länge de se honom. De pläga ock dervid slå i väggarna och stundom också skjuta.

Under bröllops dagarna bäres 2 a 3 gånger en tallrik omkring, på hvilken penningar efter behag lägges till spelmännen. Det kallas spelmans skål. På ömse sidor utan för farstugdörren uppreses en hög och nertill afqvistad gran. De kallas brudgraner.

Vid barndop och kyrkogång anställes stundom men sällan calas. Deremot vara begrafningar vanligen ett par dagar och mycket folk bjudes då tillsammans. När liket utbäres sjunges någon vers ur Psalmboken och stundom hålles ett slags tal utaf någon af allmogen. Böndernas begrafningar ske alltid om söndagarne före Gudstjensten. Presten möter liket vid kyrkogårdsporten och går under afsjungandet af några Psalmvers, framför liket till grafven. - Sedan jordfästningen är skedd, sjunges åter några vers medan grafven fylles igen. Likpredikningar efter Allmoge äro här alldeles aflagde.

Som Öl fordom utgjorde den enda sprituösa dryck Allmogen ägde, så har af det deras fleste festligheter fått namn. - Begrafningar kallas för graföl: Calaser vid barndop för barnsöl. När om våren någon bjuder till sig sina grannar för att hjelpa honom med plöjning kallas det plogöl och när det sker för att afslå höet, kallas det slottöl. Man lär den tiden bättre än nu förstått att brygga öl, ty intill slutet af 1600 talet fanns på Allmogens calaser litet eller intet bränvin, men af Wahlbo häradsrätts protocoller har jag sett det folket då öfverlastade sig lika mycket som nu. Som jag förut nämnt så brygges nu här icke öl.

Om våren då ploganden är slutad, och om hösten när all grödan är inbergad, anställas för alla som uti arbetet deltagit en högtidlig aftonmåltid, som efter hvad vid den utgör huvudrätten, kallas löcktegröt.

Mårtensafton fires här icke, men däremot Luciædagen den 13:de December under namn af Lussotta. Jul är här, som öfver hela riket, den gladaste folkfesten. Man låter då äfven småfoglar och boskapen deltaga i den allmänna glädjen. - Ingen som brukar jord, ej ens den fattigaste torpare underlåter att på Julafton hänga en otröskad hafrekärfva eller som den här kallas neck på en gärdsgårdsstör åt foglarna och boskapen får äfven den aftonen bättre foder. Förr var här allmänt brukligt att i den tidigaste Otta Annan dag Jul rida till andra hemmans vattningsplatser och der vattna sina hästar. Det kallades att rida Staffan och derunder söngs en särskild visa. Denna sed är icke hellt och hållit bårtlagd, men dock mer sälsynt. Man trodde att härigenom hästarna fingo under påföljande år en bättre trefnad, i synnerhet om de då vattnades i bäckar eller åar, som flöto åt norr. Nu brukes att Annan dag Jul begifva sig ungdom i tidigaste Otta till främmande hemman och der innan folket vacknar, fodrar och vattnar boskapen samt städar i stall och fähus. Detta är ett slags skämt öfver det att folket på detta ställe sofver för länge. Annars kallar man också här att gå Staffan hvad man på andra ställen kallar att gå med ljusa stjernan. Det är en andelig sångpjes som uppföres nätterna mellan Jul och Trettonde dagen. Man gör dertill af papper en lyckta i form af en stjerna och utklädde drängar, som skola föreställa Joseph, Maria, Herdarne, de vise männen, Herodes m. fl. vandra ur by till by. De undfägnas med bränvin och få äfven penningar och ljus. För hvad som insamlas anställes sedan dans. För dans är här ungdomen synnerligt lifvad. Polska är den enda dans allmogen känner. För 10 a 15 år sedan var Midsommars afton uti nästan hvarje gård en med löf och blommer klädd så kallad Majstång upprest kring hvilken ungdomen hela natten dansade. - Nu är det aflagdt. - Så är det ock med alla lekar.

Man hör här ofta i betesmarkerna Wallhjonen till hvarandra jodla eller som det här kallas låla eller lålla. Det ena Wallhjonet ropar då till ett annat med intagande i versen af dens namn till hvilken han lålar.


              Å låla Anders å låla mej
              Å ä du min vän så svarar du mej
              Nu lålar jag.

Den tillropade svarar nu med samma ord, endast med intagandet i versen af dens namn som lålat till honom.


              Å låla Jonas å låla m. m.

Den som först lålade svarar då.

              Å tack för svaret som du mej ga
              Å låler du mer så är det bra
              Nu låler jag.

Denna enkla sång i skogarna är icke utan behag. Jag har låtit en af mina döttrar sätta melodien på noter, dem jag här skickar. Hur vida hon dermed lyckas kan jag ej bedömma, ty jag förstår icke musik.

Nu brukliga dopnamn äro blott de allmänna och vanliga Lars, Per, Olof, Jöns, Maja, Sara, Stina m. m. Af forngöthiska namn finnes nu endast några få qvar s: s: Thorbjörn, Bryngel, Gunnilla, Ingeborg, Sigrid men af äldre ministerial böcker ser jag att ända till medlet var 1700 talet voro här mycket allmänt fornnamn i bruk s: s: Karlnamn, Sifrek, Gerent, Kjettil, Igel, Weland, Esbjörn, Asgöth, Alf, Ivar, Stygh, Ingor, Udd, Thol, Thor, Ingemar, Tolf, Witting, Rafvel, Eijer, Sale, Sören, Ahl, Arne, Torkil, Enar, Göthe, Håbol, Gammal, Holge, Helge, Rear, Egil, Efven, Thron, Gudmund, Orm, Asbjörn samt fruntimersnamn: Åsta, Söfrik Ramfrid, Olugs, Helga, Rangela, Estrid, Barbro, Bothild m. m. De första barnen uppkallas nu vanligen efter föräldrarnas far eller mor. Hafva nu desse samma dopnamn, är här icke något ovanligt att träffa. Bröder och Systrar med samma namn t. e. begge heta Anders eller Cajsa. För att nu i barndommen skilja dem åt kallar man det ena barnet farfar och det andra morfar eller om det är flickor farmor och mormor.

Allmogen dialect är här icke så obehaglig och släpande på ett utdraget a som på Dalslands slättbygd. Jag vill anföra så många här bruklige ovanligare ord som för ögblicket jag kan erinra. Denna förteckning skulle kunna ansenligen ökas.

And, den tid af året man med jordbruket är sysselsatt att plöja, så eller skörd. Deraf han har en förskräcklig andtid h: e: han har mycket brått om.

Ampig grinig, svår att gåra till nöjes.

Anskrämlig, otäck, ful.

Asecka äfven Åsecka, åska (as eckia Gud körer.)

Bagge en Norrman, Norrsk. Äfven Bohuslänningar kallas ännu Baggar, för det att de förr varit Norrskar.

Bakfjöl en trädskifva på hvilken tunnbröd bakas.

Belåten så mycket man behöver.

Bjur, Bäfver.

Braga darra.

Bruga, linbruga, en liten vandel ohäckladt lin.

Bråta, bråta lin, bråka lin.

Bråte en hop skräp.

Bussa, stoja, föra oväsende.

Bälja tjuta, råma, Han bäljer som en tjur.

Dyfla motsäga, disputera.

Dörra, han kan inte dörra sig han är så sjuk, att han för sina natursbehof ej kan gå ut.

Ferryn underligt, besynnerligt.

Fly, fly honom det lemna det till honom.

Flyxa föra oväsen, rasa.

Fåtia på något se på något nyfiket eller förundrad.

Fåtisam nyfiken.

Gemen säges om ståndspersoner som med vänlighet omgås med allmoge. Han är så gemen h. e. han är så nedlåtande.

Glana, se på något.

Gretten, grinig.

Grufva, eldstaden i en spis.

Grufva sig för allt, qvida för allt man skall göra.

Gråben, varg.

Guppa, gå eller springa klumpigt.

Gäft, rart, grannt,

Göpa, lodjur.

Göpen, en göpen full, en hand full.

Göna, tala dumt, tokigt.

Hamn, hafva kreatur i hamn, hafva kreatur utlegde på bete.

Hamnkreatur, andras kreatur, som man mot betalning på bete mottagit.

Hoballe, tiden mellan plog- och slott-and - varmare årstiden.

Hugsa, erinra sig.

Hvalna, stelna af köld.

Hållest är det, hur hurudant är det.

Höling, Wallhjon.

Ilåt, trätor, gräl.

Jorta, idissla.

Kjesa om boskap, då den springer, i synnerhet kor.

Klef brant backe.

Käfta, kjufta efter anden dra djupt efter anden, andas tungt - vara andtruten.

Käfta lin att för andra gången bråka lin för att få det rent för skäfvor.

Korta, Trådkorta ett litet nystan.

Lek betyder nu här dans, sedan som jag förut anmärkt alla slags andra lekar äro bland allmogen alldeles bårtlagde. Ställa till lek h. e. ställa till dans.

Limme sopqvast.

Löckta, lyckta sluta något arbete.

Löcktegröt den aftonmåltid man åt arbetsfolket anställer när andtiderna är slut.

Mattina en aflång ask af träd, i hvilken dagsverkare förvara sin mat för dagen.

No nu.

Nöra på elden göra på eld h. e. upptända eld.

Onta mej jag de gör en bedyrelse att man med en sak ej vill befatta sig.

Rista darra, han rister eller rester i hvar lem.

Rumla utsväfva, dricka starkt.

Rämmen djefvulen.

Råne (å uttales som o i som) en fargalt.

Sissare en liten sax, i synnerhet för att afklippa skägget.

Sno sig skynda sig.

Han skjäcker efter honom härma dens tal, som man talar vid för att göra honom löjlig.

Själebot, det var en själbots gjerning, en himmelriks gjerning. Något man för en annan gör som kan förtjena att blifva salig för.

Skjöcka en utbyggnad af bräder invid väggen af något uthus.

Starrbliga starkt fixera.

Stor, Stora, storaktig högfärdig, förhäfva sig.

Sö ett får.

Tagel häckladt lin.

Thorlega de matvaror som man ger den som till spinning mot betalning mottager ull eiler lin.

Tina se Mattina.

Ty, det tyr nock det räcker nog till.

Tös en liten flicka.

Tyta låta illa, gråta, jemra sig.

Utangårds unge oäckta barn.

Utböling en som icke är i Socknen född.

Var varsam, försiktig, i synnerhet om djur som ej låta jägaren komma sig nära.

Vedvåga sätta i vad, jag vill vedvåga allt jag äger.

Vela vara småtokig. Våla [å uttalas som o i som] har flera bemärkelser s: s: tvi våle mej ja dä gör en kraftig bedyrelse att man icke gör det: jag våler icke att svara dig nedlåter mig icke dertill. Will du icke våle mig vill du icke lyda.

Vånne Jag vånne att jag alldrig hade varit der jag skulle önska etc. Jag vånne att det kostade mig än alldrig så mycket jag gör det hvad jag än dervid kan komma att förlora.

Åseka se Aseka.

Äfla streta, sträfva.

Åflo, han ligger för åflo han är så drucken att han icke kan vårda sig.

Öckt arbetstiden mellan måltiderna.

Örja stryka.

Öxnad om kor då de äro löpske.

Pastoratets flora är mycket rik. Många växter som på andra orter äro mycket sälsynte äro här ganska allmänna. Af djur finnes här ett temmeligen ömnogt förråd af Björnar, Vargar, Lodjur, Räfvar, Uttrar, Harar, Ekorrar och Gräfsvin. Sälsynt är, att här finna någon Igelkott, dock har det händt. Bäfrar, som kallas här Bjur funnos i början af 1600 talet. Vid Wahlbo Häradsrätt anklagades 1644 en Bonde för det han här i en annans Bjurhus fångat Bjurar, men den anklagade beviste det han hade tillräckligt Bjurar på sitt eget hemman. Namnen på hemmanen Bjurhult, Bjurstämma tycks vara från den tid Bäfrar här funnos. - Nu finnes här inga. Så ock med Elgar. En Bonde i Hillingsäter pliktfäldes 1732 för det att han på sina ägor skjutit en Elgko. Nu kan ett dylikt brott här icke begås. Ål finnes här i alla sjöar och elfvor, men icke kräfter. Jag utplanterade förledet år flera tjog i en bäck, men vet ännu icke hur det lyckats.

Skråck och vidskepelser hafva hos det yngre slägtet förlorat all credit, men qamle personer tro ännu fast derpå. Till mycket för hvilket man uppger en mystisk och öfvernaturlig orsak finner man ganska naturliga skäl s: s: att man ej skall släcka elden i det hus der man har ett spädt odöpt barn: att man ej skall lägga en knif ifrån sig med äggen upp eller en rifva med tinnarna m. m. Är det något som fördomen förbjuder, hvartill man ej kan inse något rimligt skäl och man efter det frågar, får man alltid till svar: det må man ej. Detta är ett "autos efa" ett kärnskäl mot hvilket ingen invänning kan göras.

Hvad märkelse dagar angå, har jag förut nämnt det lysning till äcktenskap alltid skall ske då månan är i Ny. - Tjenstehjon flytta alldrig i tjenst på Måndagar och Thorsdagar. I dymbelveckan skall icke något bullrande arbete företagas, man till och med då icke ens spinner. Förr skedde alla bröllop på Söndag. Nu hålles de äfven i veckan och merendels på Fredag. Dertill kan vara ett oeconomiskt skäl, ty för Gudstjenstens skull blir man då om Lördagsqvälln gästerna qvitt.

Gamla personer fästa isynnerhet märke vid följande dagar.

Januari 5. Pauls dag eller Pålsmässan, om då är vackert och klart väder, blir det året god årsväxt men tvärtom om då är mulet.

Februari 24. Matthsmässa af allmogen kallad Spring-Mattes. Starkt urväder då försäkrar om godt väder i andtiden. Vackert och lugnt väder tvärtom.

Mars 7:de. St. Per skall då kasta en het sten i vattnet och från den tiden är icke isen säker utan fräter sig sjelf.

-- 9:de. De 40 Martyrer som väderleken då är skall den i 40 dygn förblifva.

-- 12:te. Från den dagen skall man hvarken morgon eller afton arbeta vid eldsken.

Maj 15. Halfvardsmässa om man då svänger i vatten hästarna, så få de god trefnad. Äfven menniskor som hafva utslag på kroppen botas, om de den dagen bada. Den timma som på denna dag fisk bäst nappa, biter han bäst på kroken hela året.

Maj 13:de Ersmässa efter den dagen må man ej så hafre.

-- Regnar det Pingstdagen blir det året klen skörd. Juli. Från 18 till 25 är i Almanachan blott fruntimersnamn och då är farligt att hafva mycket hö afslaget, emedan under den veckan vanligt är ett oupphörligt regnande.

-- 27:de. Sjusofvares dag. Som väderleken är då, skall den i 7 veckor förblifva. Nu är tjenligast att så kasråg. Om desse 7 sofvare berättar allmogen att de sofvo i 777 år. --

Augusti 12. Om då höstråg sås kan man vänta en önsklig skörd.

September 14:de. Korsmässa, då är tjenligast att så hvete.--

November 25-30:de. Regnväder under dessa dagar antyder blifvande lindrig vinter. Uppehållsväder tvärtom. --

Vidskepelsen iakttager ännu många försigtighetsmått för att freda späda barn från onda makter. På det att icke barnet skall bårtbytas, får elden icke i det rum släckas der ett odöpt barn är. Af samma skäl skall ock stål lägges öfver dörren till rummet der man har det odöpta barn, och äfven stål, hvartill vanligen en synål begagnas, fästas uti barnets lindor. Man lägger äfven en Psalmbok bredvid eller under barnets hufvud. När det för att döpas föres till Kyrkan eller Presten lägges i lindorna ost och bröd, hvilket sedan gifves åt en hund på det att barnet skall få godt läkekött. Af samma skäl bör en hund vara det djur som ett barn först vidrör. När första gången barnet löges eller badas skall med stål ett kors göres öfver badvattnet så får necken alldrig makt med barnet. När det första gången lindas, skall man några ögnablick hålla lindekläderna ute i fria luften, så skall icke barnet blifva ovärn h: e: fruset af sig. Ingen som kommer utifrån om det än vore i varmaste sommarn, får taga i ett spädt barn innan han förut tagit i eld. Finnes icke eld i rummet skall han slå några slag med stål och flinta. När på en gång en gosse och en flicka döpas, skall hon döpas först, ty blir en flicka döpt i det vatten hvari en gosse förut är döpt, så blir hon lösaktig. Den mörka hy, som under hafvande tillståndet qvinnor stundom få, försvinner om modern tvättar sig i det vatten hennes barn blifvit döpt. Vårter gå borrt om man får fuckta dem med dopvatten. Altaren äro i de äldre kyrkorna på Dalsland alltid ett stycke från muren så att man kan gå omkring dem. Det gjorde ock här för omkring 20 år sedan alltid faddrerna med barnet efter dopactens slut och lade dervid några styfver eller runstycken på altaret. Det kallades offer och är nu bårtlagdt.

Att för signeri och trolldom skydda boskapen iaktages ännu många försigtighetsmått. På gamla fähusdörrar ser man ännu kors, som med tjära gjordes hvarje Påskafton, på det att trollkäringar icke under natten skulle kunna ingå och på något af kreaturen rida till Häcklefjell. Detta är ännu icke hellt och hållet bårtlagdt. Af ofvannämde skäl har en och annan stål uti ladugården hela påskhelgen, ja några hafva alltid stål i den liggande. När efter kalfning en ko första gången mjölkas skall det ske öfver stål h: e: man lägger något af stål i mjölkbyttan. I den första dryck en ko efter kalfning får skall 7 slags saker eller kryddor blandas. Mjölk får alldrig bäras ur huset till ett främmande ställe utan att i mjölken läggas några saltkorn, eller hvad ännu kraftigare är, ett glödande eldkol. Finnes icke i rummet eld afhjelpes det med det att man slår med stål och flinta några slag öfver mjölken. Desse vidskepelser iaktages ännu tämmeligen allmänt, på det att ingen med mjölken skall kunna förtrolla det kreatur, af hvilket den är mjölkad, ja hela ladugården. Äfven brukes att när mjölk till ett främmande ställe bäres borrt, säger den, som utlemnar mjölken tre gånger du skall ackta dig för djureslag och den som mottager mjölken skall alla tre gångarna svara ja. - Många gamla personer anse detta medel mot trolldom med mjölken osvikligt. När om våren boskapen första gången köres vall, slår man med en vidja af rönn de ungkreatur som ännu icke fått namn 3:ne slag och derunder utroper hvad kreaturet skall heta. När om våren kreaturen ur betet första gången hemköres, skall vallhjonet medhafva en rönnqvist och nedsticka den uti gödselhögen der den sedan skall qvarstå under hela valltiden. Äfven pläga många vallbarn då omvira kreaturens horn med blomsterkransar. Första dagen ett vallhjon drifver boskapen på bete skall det till matsäck hafva det bästa huset kan åstadkomma.

Jag har både här på Dal och i Wermeland funnit inuti logerna denna Pythagoreska figur på väggarna ristad men har alldrig kunnat få veta i hvad ändamål. Att det ej är så hellt och för ro skull förmodar jag, efter den så ofta träffas. Att om den med en knif ristas under foten på en häst, som fått kastet (kolik) den botes, är det enda jag kunnat få veta.

(figur) Det mesta af vidskepelser och skråck är väl försvunnet, men äldre personer hafva deraf ännu qvar ett ömnogt förråd. Presten är likvist den siste som de gifva förtroende deraf. Då t: e: vatten, sedan solen gått ner, hembäres, begagnes det af allmogen alldrig till något innan i det blifvit släppt ett glödande kol. Om man tager en död menniskas hand och med den stryker öfver en oxell tvinar den borrt. Äro antalet vid ett bord udde, så komma desse alldrig mer att sitta tillsammans vid ett bord, utan en af dem dör snarligen. Ännu mera olycksbådande om bordsällskapet är till antalet 13. - Att räkna hur många som är i sällskapet eller vid bordet medför också olycka, förmodeligen efter det slog så illa ut för David att räkna folket. Att sålla efter bårtstulne saker var förr mycket brukligt och är ännu icke alldeles bårtlagdt. I Wahlbo Häradsrätts Protocoll för 1729 dömdes för sållning 2:ne personer till 20 marks böter eller i brist på pengar till 2 par spö och beskrifves der sållningen sålunda: att i ett såll lades en Psalmbok och en borrste och en ullsax sattes sedan i skymmen på sållet, hvilken löst hölls med fingerändarna. Derefter nämndes de personer man för stölden kunde misstänka och så snart den nämdes som var saker vred sig sållet.

För 60 a 70 år sedan troddes minst hvartannat gammalt qvinfolk kunna trolla och att dessa käringar redo hvar Påskafton till Hin Onde på Calas. Till honom kunde de färdas på hvad persedel de dertill valde, endast den smordes med en olja, som de dertill af djefvulen fått och i ett horn förvarade. Vanligen begagnade de härtill kor. Wisserligen tror nu här mera ingen på dessa trollkäringsfärder, men flera plägseder äro ännu qvar som antyda, att det icke var längesedan man på dem trodde. Jag har förut nämnt om kors man med tjära gjorde på fähusdörren och flera göra det om Påskafton ännu. Äfven om påskaftnarna skjutes här mycket och det anses icke omöjligt att någon i luften resande käring kan träffas. På bergshöjder uppstapplar man ock då stora bål af torr ved och antänder. Påskdags morgon hörer man från alla håll blåsas i lurar. Om Presten, då han på påskdagen predikar kläder sig i mässhake, tros han kunna urskilja alla trollkäringar som äro i kyrkan. Han ser dem sitta i stolerna med ryggen vänd åt altaret, hvilket den öfrige Församlingen icke blir varse. Jag har genomläst Vahlbo Häradsrätts Protocoller från 1643, som är det äldsta men i dem ej funnit en enda trollprocess. Detta är så mycket besynnerligare som galenskapen om trolldom och Blåkullsfärder var så utbredd den tiden i det angränsande Bohuslän och föranledde både rättegångar och Executioner.

Att för 50 a 60 år sedan neka, att det fanns Jettar och Bergtroll, skulle blifvit ansett som en ogudaktighet. Sådana andevarelser trodde man då bodde i hvarje berg och hvar menniska viste att berätta det de sett bergtrollens kreatur om nätterna beta i skogar, åckrar och ängar, hört kobjällorna, samt vallhundarne gnisla och skälla och vallhjonen blåsa i horn, ja äfven hört dem tala vid varandra, fast de ej kunnat förstå hvad de talade. Den gamle, som berättade mig detta fann det besynnerligt, att man nu kunde tvifla på hvad i hans ungdom hvar menniska viste vara sant. Sjelf hade han väl aldrig, sade han, sett bergtroll, men ofta i skogar der han bestämdt vetat att inga kreatur fanns, som tillhörde menniskor, hört kobjällor om nätterna. Det var då icke något ovanligt att menniskor blefvo bergtagne. Nu tror ingen det bergtroll finnes och derföre ser dem ingen. Jag vill berätta några af de sägner jag om troll och jettar hört.

I Norra Rådane i Ödeborgs Socken skall en gång händt, att sent en afton inkom uti stugan en gräsligt ful och trasig Gubbe, som satte sig i spisen med ansigtet vändt inåt eldstaden. Hustrun, som var ensam inne, frågade honom, hvar han va hemma? I berget här ovanför, svarte Gubben. Hvar får ni då ert uppehälle? fortfor hustrun. Jag har, svarte han, i mer än 200 år haft det här på gården, men sedan man här fått hvad man kallar böcker och mumlar i dem, är mig all föda här betagen och i berget har man ingen ting att gifva mig. Jag är derföre nära ihjälsvulten, hvarefter han gick på dörren.

Uti Kläppe i Ödeborgs Socken firades ett bröllop. All den mat som vid första måltiden inbars förtärdes i en sådan hast, att ingen kunde begripa hur det tillgick. En gosse, som hete Helge stod under tiden utomkring huset och tälgde på ett vallhorn. Han får då höra ur ett berg på andra sidan Ellnösjön, som kallas Håfjell, en grof förfärlig röst ropa: du Helge som på hornet tälger gå in och tal om att kalfvarna sparkat barnet i elden. Gossen gick förskräckt in och omtalte hvad han hört. Då reste sig vid främsta väggen i stugan en käring, den ingen förr blifvit varse och som var så lång att hon ej i stugan kunde stå rak. - Under ett förskräckligt tjutande sprang hon på dörren. Derefter blef matförrådet drygare.

Vid samma berg fann en Bonde en ovanligt väl formad och slät sten. Han lät föra den hem och upstälde den utanför huset på det hans Hustru å den kunde stiga af och på hästen då hon red till kyrkan. Efter att hon det första gången gjort fick hon en trånsjuka, som efter hvar gång hon på stenen steg tilltog, så att hon sluteligen blef sängliggande. En tid derefter var mannen en natt ut på Ellnösjön och ljustrade: Då hörde han utur berget, hvarifrån han tagit stenen en gräslig röst flera gånger ropa: jag vill ha min sten igen. Mannen skyndade hem förde sten tillbaka till berget och lade den på samma ställe han tagit den. Hustrun blef derefter frisk.

En gosse i detta Pastorat såg flera gånger en flicka sitta vid ett berg och bittert gråta. Han gick sluteligen till henne och frågade hvar hon var hemma? Här inuti berget, svarade flickan. Jag vill så gerna blifva Christen. - Hjelp mig dertill och jag skall troget tjena dina föräldrar. Gossen omtalte detta för föräldrarna och de tillsade honom, att när han härnäst träffer flickan, då föra henne med sig hem. Det skedde snart, och flickan vidhöll för föräldrarne det samma hon sagt till Gossen. De förde henne då till Presten som döpte henne och i dopboken införde henne under namn af hittebarn. Hon tjente nu i många år redligt sina fosterföräldrar och blef sluteligen gift med den gossen, som först träffat henne. Han blef med tiden mot henne mycket bitter, slog och handterade henne ofta ganska illa, men hvilket allt hon tåligt fördrog. Mannen hade fått en häst, som var så svår att sko, att det endast kunde ske medelst särskildta anstalter och flera karlars tillhjelp. Hustrun sade en gång till honom: hvad skall du med så mycket folk för att sko en häst? Jag skulle ensam hålla honom åt dig. Försök det, svarade mannen, så skall du väl få se hur det går. Det skall jag göra, sade hon, om du det vill. Hon höll då ensam upp hästens fot och det med en sådan kraft, att han icke kunde röra sig. När nu mannen slagit undan hästskon och ämnade med hammaren slå in en ny, sade hon, men hvarföre så mycket besvär för att fästa på en hästsko? Kan du göra det lättare, svarte han, så gör det! Hon höll då med ena handen hästen och med den andre klämde sömmen genom hästhofven och afnöp dem sedan och nedde dem vid hofven med fingrarna, som om det varit deg eller ler. Mannen, förvånad och förskräckt sade: det är underligt att du som är så stark låtit mig så ofta handtera dig illa. Hon svarte: Presten då han vigde oss sade, att jag alldrig skulle söka att råda öfver dig. Det skall jag ock alltid efterlefva, hvad mig än öfvergår. Härigenom kom Mannen till bättre besinning och de lefde sedan tillsammans i mer enighet och kärlek.

Gamla personer här hafva äfven mycket att berätta om Skogsrå och sjörå. Skogsrå tros finnas i alla skogar. De skola mycket begärligt söka efter omgänge med karlar, och den som låter sig af henne förföra, mördar hon sedan. I Norra Vanneryra skog låg en natt en man och brände en kolmila. En skogsrå nalkades allt närmare till honom, som satt vid en eldbrasa och värmde sig. När hon var kommen ända intill honom, frågade hon med gäll röst: hvad heter du? Jag heter Sjelf sade karlen, och tog med samma en eldbrand och slog henne med den i ansigtet. Hon började då erbarmligt att skrika: sjelf brände mig, sjelf brände mig! Då svarade en grof röst ur ett berg: har du sjelf brändt dig, så får du sjelf hafva det, hvarefter skogsrån vek bort. Den 70 års man som berättade mig denna historia är en mycket förståndig och i allt annat trovärdig person. Medömksamt log han åt alla inkast mot skogsrån tillvaro. Hans egen Mor, sade han, hade jemte flere vallhjon på mycket nära håll sett skogsrån 1747 springa öfver en mosse i Hillingsätters fjell. Hennes drägt var som bättre fruntimer nu för tiden bruka neml. korrt och snöradt lif, stora vida armar och en grann rosig Shawl. Så klädde sig ingen då för tiden. Sjelf hade han alldrig sett Skogsrån men talat vid många som sett henne. Den tid han jagade hade han i skogarne hört och erfarit mycket underbart, det han förmente alldrig kunna naturligt förklaras.

Äfven Necken spelar i öfvertron en vigtig roll. På honom tror väl nu ingen yngre person, men de äldre hafva mycket, att om honom berätta. Så omtales som mycket sannfärdigt, att då man en gång uti Hillingsäter i Färglanda Socken släppt i bete invid en sjö några sto kom en svart och hvitskäckig hingst upp ur sjön och sprang med dem. En man blef honom varse, skyndade dit och betslade honom, då han i ögnablicket blef som en inkörd häst. Mannen ledde honom nu med sig hem och satte honom jemte ett sto för plogen. Om qvällen när han spänt honom från plogen, tog ha ej af honom betslet utan stälde honom ensam i ett skjul, och gaf honom hvarken att äta eller dricka. Utur hästens näsborrar och mun rann oupphörligt vatten. Sedan mannen med honom gjort hela sin plogand, tog han ändteligen af honom betslet. Hästen eller rättare Necken, som till häst förskapat sig, störtade då i ögnablicket i sjön, och i den, sedan han uppgifvit ett flatt skratt, försvann.

Äfven om sjörån har man mycket att berätta. För cirka 20 år sedan, då några personer en natt uti Ellnösjön drogo not, blefvo de, när de med noten voro komne nära landet, i den varse ett så vidunderligt djur, att de af förskräckelse släppte nottågen och sprungo sin kos. Allmänt troddes att det var sjörån eller Necken som kommit i noten. I Östersjön, som faller i Ellnösjön, skall efter berättelse finnas en gädda så stor, att hon blott på ett ställe i sjön der den är bredast, kan vända sig.

Slutord. Detta är vad jag om Färglanda Pastorat kan i hast erinra. Skulle om det Herr Häradshöfdingen åstunda flera upplysningar, meddelar jag dem gärna. Med några ord torde Hr. Häradshöfdingen underrätta mig, om desse riktigt framkomma.

Dalsland har varit mycket rikt på fornminnen, men de hafva till större delen blifvit förstörde och blifva det årligen. I Wermeland är Prosten Lignell förordnad att hafva uppsigt och vård öfver alla slags forntida minnesmärken och har för deras bibehållande gjort mycket. För det har på Dalsland ingen varit eller är förordnad. Om det skett, skulle mycket undan förstörelsen kunnat frälsas.

Jag arbetar på detta Stiftets Herdaminne och stannar hos Hr. Häradshöfdingen i den tacksammaste förbindelse, om, då Hr. Häradshöfdingen letar i Archiverna efter materialier till Beskrifningen öfver Dal, Hr Häradshöfdingen vore af den godheten antecknade och meddelade mig om något curiosa träffas, rörande Dalslands Pastorat eller Prester.

För löftet om Musicalier tackar jag och min dotter ödmjukast. Om jag icke mins orätt, så nämnde Hr. Häradshöfdingen i somras, att Hr. Häradshöfdingen hade duppletter af Gjörwells Historiska Brefväxling. Kunde jag få köpa det ena exemplaret, skedde mig en stor tjenst. Här nere är det omöjligt att bekomma dem.

Venersborg och Färglanda

Prestgård den 18 Febr. 1844.

Högaktningsfullt

Johan Hammarin.


Denna text är inlagd på P O Bergmans hemsida.

För denna liksom för övriga texter på hemsidan gäller upphovsmannarätt.

Ansvarig för innehållet på hemsidan är P O Bergman, Hjortronvägen 89 590 54 Sturefors - epostadress: m225@abc.se.


Inlagt 1996-01-04,