Indragning af de kyrkliga godsen m. m. Om kyrko-ärendena.

INDRAGNING AF DE KYRKLIGA GODSEN, m. m. OM KYRKO-ÄRENDENA.


                   Är ej eganderätten säker och de derpå
                   grundade lagliga testamentariska förord-
                   nanden, förfaller förnämsta fördelen af ett
                   borgerligt samhälle.

                                Lagerbring, 4. s. 27.

Begreppet och instinkten om eganderättens helgd äro så rotfästade, att icke blott menniskan utan äfven djuren strida för densamma, för ostördt bibehållande af sitt bo, sin föda och sin afföda. I borgerliga samhällen, jemväl under hedendomen, har eganderätten derjemte genom lagar varit försäkrad. Så ock under medeltiden, emedan dessförinnan intet ordnadt samhälle är möjligt. Utom andra stadgande i Landslagen 1442 tryggade konunga-eden derstädes i 4:de kap. Kon. B. all laglig eganderätt. Orden lyda: "Ey skal han (konungen) noghraledis noghot Godz, fast eller löst, af noghrom tagha eller afhända lota". Gustaf Wasa svor denna ed i Strengnäs den 6 Juni 1523, då han utropades till konung. Huru mycken vigt han derpå lade, har Geijer visat i 2:dra delen af Svenska folkets historia.

Urkunderna omtala indragningar från andeliga och verldsliga frälset äfven före Gustaf Wasas tid. Men dessa voro af väsendtlig skiljaktighet med hans. De omfattade dels skatterättigheten af sådana hemman, hvilka olagligen blifvit frälset underlagda, dels eganderätten af sådan jord, hvilken förut verkligen varit kronogods och enligt Magnus Erikssons lag både kunde och borde till kronan återgå, eller ock räntor, hvilka på viss tid såsom lön eller eljest blifvit förlänade. Så synes t. ex. fråga om indragning förevarit, enligt ett diplom den 6 Maj 1317, i fall det icke är understucket, om jord i Östergötland (1). Likaledes, enligt beslut af konungen och rådet, hvaruti alla biskoparne voro tillstädes, den 20 Sept. 1396 (2), skulle till kronan återgå, utan lösen, alla de kronogods, hvilka sedan 1363 innehafts af fogdar och embetsmän; vidare, om någon trängt eller beskattat eller gästat någon så, att han derföre nödgats sälja eller pantsätta sin fastighet, skulle denna igendömas under kronan (skattskyldighet) och de utlagda penningarne till köparen eller pantegaren inom ett år återbäras, så vida fastigheten ej var svikeligen åtkommen af fogde eller embetsman, då någon lösen ej borde utgifvas. Slutligen skulle sådana jordagods och alla andra, hvilka sedan berörde år kommit från skatten under frälset, sättas i qvarstad till dess målet blifvit vid räfstetinget utredt. I anledning häraf hölls räfsteting i Lödöse 1396. De egendomar i Nordmarks härad i Wermland, hvilka då återdömdes från frälse till skatte, äro upptagna i bilagan n:o 1. Vid lika beskaffadt ting i Skara den 17 Jan. 1397 (bilagan n:o 2) fråndömdes Mo kyrka halfva Gasavadh (Gåsevål? en mindre del af Mo stom) och 6 löpa bol i Ludholfsbyn (Låbyn?); från Åmåls kyrka 9 löpa bol i Arholt (Århult), 6 löpa bol i Brekka och ett löpa bol i Thrudharydh, 6 löpa bol i Bodhlongen, 5 löpa bol i Myrabakka (Myrebacka, ett torp vid staden Åmål).

Den indragning, som Carl Knutsson företog i följd af Örebro herredagsbeslut den 15 Jan. 1454, var sannolikt af samma beskaffenhet, som räfsten 1396, och grundade sig på konungabalken i landslagen, hvaruti stadgades att, om någon konung minskade kronans tillhörighet i gods eller ingälder, den konung, som efter komme, egde rätt detsamma återtaga. Man är berättigad att så tyda denna räfst, då konung Carl uti sin försvarsskrift från Danzig den 23 April 1457 försäkrar: "The skola aldrigh medh sanning bevijsa, at vij någon theras andelige eller verldzlige personers godz borttagit eller afftvungit haffvom" (3). Huruvida något kyrkogods på Dal vid denna räfst förekom, kan numera, i saknad af handlingar derom, icke upplysas. Den gamla andeliga och verldsliga frälsefriheten var i samma lag bevarad. Men också, genom behörigt handhafvande af lagen, kunde kronans räntor och gods icke förminskas.

Den annorlunda beskaffade indragningen af kyrkogodsen under Gustaf Wasa, och hvad dermed sammanhang egde, fordrar en omständigligare redogörelse.

Vid Westerås riksdag 1527 (4) var indragning af andeliga gods, såsom Gustaf yttrade, påkallad af flera orsaker: kronans ränta var för ringa att dermed underhålla det myckna folket, som för kriget med Danmark behöfdes (5); en konung behöfde mer till hofhållning, än en riksföreståndare (6); slotten voro förfallne; medel erfordrades, i fall giftermål skulle ske med någon utländsk furstinna (7); ridderskapet, som dock Gudi lof växte till igen, var mycket försvagadt, att deras gods till större delen kommit under kyrkor, kloster, prebenden, begängelse etc. (8), och således alla af ridderskapet ville hafva hjelp och förläning af kronan, som ej var underligt (9); de Tyska sändebuden fordrade nu betalning för hvad man försträckt konungen, o. s. v. Och detta allt borde kyrkan med sina tillgångar afhjelpa.

Menige adeln gaf det rådet, att alla gods, som kommit under kyrkor och kloster sedan 1454, då Carl VIII:s räfst stod, skulle gå till rätta arfvingar eller bördesmän igen, antingen de voro gifna, pantsatta eller sålda, dock att det, som varit pantsatt eller såldt, skulle vid tinget lösas för mer eller mindre, allt efter som det varit längre eller kortare tid borta och kunnat lösa sig sjelft; att biskoparne skulle gifva konungen en viss afgift af sina inkomster, efter som de med honom kunde komma öfverens, likaså domkyrkorna och kanikerna. Konungen borde taga biskoparnes slott, intilldess kronans slott blefvo uppbyggda.

Borgerskapet och bergsmännen tillstyrkte att, emedan kyrkor och kloster försvagat ridderskapet, dessa borde upprätta ridderskapet igen, och begärdes, att kyrkans prelater ville låta konungen få deras slott, så länge kronans slott uppbyggdes.

Allmogen svarade: hvad anginge kronans svaghet (adelns svaghet nämnes icke), så öfverlemnades till konungen och riksens råd att derom besluta, och må konungen taga bispernas slott till låns intilldess riket kan komma i bättre stadga. Hvad kyrkornas räntor och annat sådant anginge kunde allmogen icke svara till.

Biskoparne samtycke att lemna sina slott och en viss penningesumma af sina inkomster.

Dessa meningar uttryckte riksens råd i öppet bref till menige man i riket den 24 Juni 1527 på följande sätt:

1. Konungen skall sätta alla biskopar före huru många hästar han vill hafva dem ridandes. Hvad sedan öfver är af deras räntor, det tage konungen. Likaså med domkyrkornas och kanikernas räntor, sedan öfverlagdt är, huru mycket de behöfva till sitt underhåll.

2. Konungen tage bispernas slott, besynnerligen till dess att kronans slott uppbyggde varda.

3. Öfver de kloster, hvars invånare lefva af landtgods, insätter konungen god man, som låter klosterfolket få sitt redliga uppehälle, att gudstjensten ej blifver nederlagd. Hvad öfver är, tages kronan till hjelp (10).

4. Den jord, som kommit under kyrkan sedan Carls räfst, gånge tillbaka, ehvad det är skatte eller frälse.

Detta är hufuvudinnehållet af Westerås recess 1527. Recessen sattes i verket, fullkomligen godtyckligt nästan i allt, samt öfverskreds i hvarje punkt. Bevisen härföre äro ärligt framlagda i Geijers historia 2:dra delen, 2:dra och 3:dje kapitlen, äfvensom i Thyselii handlingar rörande Sveriges inre förhållande under Gustaf I. Flera finnas. Vid betraktandet af dessa tryckta och andra ännu icke offentliggjorda handlingar i riks-arkivet, som Gustaf sjelf lemnat åt efterverlden i registraturet, blifver en hvar, hvilken helst vill se förhållandena, utan sednare tiders förgyllning, sådana de i sjelfva verket voro, tvungen finna, att reformationens främsta och ömmaste ändamål för Gustaf Wasa var, att öfverflytta kyrkogodsen på sig, kronan och adeln. Det första, såsom utgången visade, betydligt öfvervägande. "Han brukade adeln till bundsförvandt mot hierarkien. Snart fann han denna bundsförvandt obeqväm, och sköflingen väckte i hög grad folkets missnöje. Han skref till adeln 1538: att taga gods, gårdar och annan egendom från kyrkor, kloster och prebenden, der äro alle ganska välvillige och redebogne till, och i den måtto är hvar man kristelig och evangelisk" (11). I bref till fogdarne 1536 sökte han hindra frälset och andre, som utan skäl och rätt "rappade till sig från kyrkor, kloster och prebenden gods, gårdar, utjordar, ängestycken och annan egendom." Sådant var ej lätt att hindra, då konungen sjelf gifvit sina undersåter föredöme. Ett plundringssystem hade blifvit infördt genom det sätt, hvarpå Gustaf utförde Westerås recess, hvilket verkade till efterföljd hos alla roflystna och, såsom han sjelf yttrade, kom kronan och klerkeriet till korta. Så bedömde han likväl icke sitt eget handlingssätt.

"Vid den stora omhvälfning, som underlade Romerska rikets vestra länder andra folk och andra styrelser, hade, så mycket ske kunde, kyrkans egodelar blifvit skonade och de henne tillhörande jordagods undantagna vid den allmänna delningen: hon fick behålla hvad hon förut egt" (12). Öfver 1000 år sednare i tiden och vid det renare kristendomsljus, som Luthers reformation redan utspridt, handlade Sveriges Gustaf annorlunda, än de såsom barbarer helsade folkens furstar, hvilka helt och hållet förändrade Europas utseende. Då något var att förvärfva, löst eller fast, jemväl smärre husgerådskärl af koppar och tenn, synes han ingenting mindre varit än grannlaga om, lindrigast sagdt, sin upphöjda värdighet (13). Ehuru han, och det med skäl, klandrade vissa katolske andelige för deras girighet, emottog han likväl gåfvor i lös och fast egendom. Liksom han haft rätt till presterlig aflöning, fordrade han likstol, testamenten af verldsliga och andeliga undersåter och var ej alltid nöjd med det som sterbhusen lemnade; tog pastorslönen vid större pastorat och satte en adjunkt att sköta tjensten, - något som både före och efter hans tid varit oerhördt. Sedan Gustaf, efter en nästan oupphörlig kamp mot undersåtarnes missnöje och uppror samt fruktan för krigiska anfall utifrån satt trygg och var nära att gå till sina fäder, delade han såsom sin egendom land och folk mellan sina söner. Den enskilda förmögenhet, han efterlemnade, svarade mot hans bemödanden att samla den. Ett arfskifte, som hölls 12 år efter hans död, Borkholm den 27 Juni 1572, utvisar (14), att sonen

Johan fick Örby, Wängarn, Ekholmssund, Strömserum samt 785 bondehemman, 8 qvarnar, 57 utjordar, 3 torp.

Magnus erhöll Häringe, Hammersta, Norby, Skedenäs jemte 890 bondehemman, 26 qvarnar, 3 torp, 3 sågar, 11 torpställen.

Carl ärfde Gripsholm, Räffsnäs, Strömsholm tillika med 901 bondehemman, 18 qvarnar, 78 utjordar, 15 torp, 2 nybyggen.

Sonen Erik hade mellan fadrens död och sitt nedstigande af thronen förskingrat en myckenhet fastigheter, som ej kunde i arfskiftet upptagas. Hertig Carl klagade dessutom att Johan, före detta arfskifte, undantagit några tusen gårdar (15), så att skifteshandlingen måhända icke upptager hälften af den jordegendom, Gustaf efterlemnade. Han skulle således vid sin död haft fem gånger så många hemman, som finnas på Dal, om ej derutöfver. Sannerligen en så ansenlig förmögenhet, att katolska kyrkan i Sverige, ehuru tadlad hon varit med skäl och oskäl, likväl med allt sitt nit och alla sina verksamma armar stod långt efter sin lofordade reformator i förmågan att underlägga sig landtgods. Beloppet af Gustafs lösbo är icke till fullo kändt. Det omnämnes icke i den nyssnämnda handlingen. Men kändt är, att yngste sonen Carl erhöll 5,000 lödig mark silfver, och i registraturet 1555 står antecknadt, att Gustaf då hade nära 900 hästar å landet på sina slott och gårdar utsatta till fodrande, utom alla som dels funnos i Stockholm för hans dagliga behof, dels begagnades vid hans under eget bruk hafvande många landtegendomar. Näppeligen kan man förmoda, att en utländsk segervinnare, om han inkräktat det magra Sverige, skulle tagit så för sig i löst och fast för egen och sönernas räkning, som Gustaf inom sitt eget fädernesland. Dennes förfarande torde utgöra det nästan enda exemplet i nyare historien. Luthers lärljunge, Olaus Petri, skall hafva öppet yttrat om sin konung, att denne var en tyrann och girigbuk. Efter en sanningskär granskning af alla handlingarne till Gustaf Wasas historia kommer det säkert att visa sig, om detta samtida vittnesbörd innebär någon särdeles öfverdrift.

Äfven till den aflägsna provinsen Dal sträckte Gustaf sin verksamhet för sin enskilda fördel. Af fogden Sven Karth fick han Hanebol i Åmåls socken. Af kyrkoherden Lars Ingonis i Floby, Skaraborgs län, som af kammarskrifvaren Jöns Månsson angafs att icke vara nyttig der nere i landsändan, tog konungen omkring 1550 hemmanen Stigen och Wrine i Ferglanda jemte en tomt, samt 1555 Wedbjörbyn i Holm; af herr Anders i Ed 1552 ett silfverstop om 50 lod. Forssane vattenverk i Frendefors lät konungen äfven annamma för sin räkning, som kan synas af ett Rasmus Ludviksson register i riks-arkivet. Den af konungen och hans söner i kammarärender mycket begagnade Rasmus Ludviksson sökte med genealogiska tabeller ådagalägga Gustafs släktskap med en mängd adeliga hus i riket, hvarigenom bördesrätten till åtskilliga andeliga gods möjligen kunde styrkas. Konungen underlät icke att begagna en sådan bördesrätt, äfven då andra närmare beslägtade personer hade bättre rätt, såsom tvisterna under Erik XIV:s första regentår och ännu långt derefter ådagalade. Rasmus upprättade äfven med ledning af dessa tabeller och de pergamentsbref, som han under en på befallning företagen resa i riket insamlat ur kyrkor och kloster, ett ännu i kammar-arkivet varande "register på de gods och gårdar, som "Kongl. Maij:ts vår allernådigste Herres saliga slägt uti förtiden till kloster och kyrkor gifvit hafva", hvilket register naturligtvis var en nyttig hjelpreda vid indragningar för konungens räkning. Samma Rasmus hade likaledes särskildt antecknat de hemman i landsorterna, hvilka synts honom framför andra synnerligen tjenliga, i anseende till läge och förmåner, att af konungen annammas till kungsgårdar och ladugårdar derunder, antingen de voro kyrkogods eller enskildes tillhörighet. På grund af urkunderna till konungens historia yttrar också Geijer (16): "Denna regerings handlingar äro fulla af bevis, att konungen dels har fordrat gods och gårdar af egarne, med löfte om ersättning, som ej alltid lärer utfallit, dels emottagit dem till skänks af sådane, som ej voro egare, dels helt enkelt tillegnat sig dem, emedan de voro honom väl belägna, hvarvid våldsamma åtgärder mot de gensträfviga ej alltid uteblefvo." När så kunde hända med enskildes egendom, är lätt begripligt, att än mindre undseende visades vid kyrko- och klostergodsen.

På Dal fanns intet biskopsslott att besätta. Deremot egde Wadstena kloster Nordkärr i Holms socken sedan 1300-talet, således före räfsten 1454. Detta var, så vidt bekant är, det enda hemman inom denna ort, som af adlig person blifvit gifvet till kloster. Gifvarinnan var fru Katrina Knutsdotter Posse. Gåfvan bekräftades af hennes arfvinge Britta Bryngelsdotter den 5 Aug. 1409 och fastställdes af konung Kristoffer den 8 Dec. 1443 (17). Till Nordkärr hörde torpet Haraldstorp i Gestad samt ödetorpet Gatan, möjligen nuvarande Gatan lilla i Holm, ett halft torp Helgesnäs, nuvarande Heljansnäs, Godviken, nuvarande Gutvik, samt strömmen i Skålleruds å med en qvarn och ett halft laxkar. Vidare egde klostret ödetomterna Waglen, Smedsbol och Snarstigen i Holm, hvilka, med undantag af det till dem hörande fisket i Wenern, skänktes af Arne Björnsson den 20 Juli 1502 (18). Ytterligare Östanå i samma socken med Lilltorp och tvådelarne i Brännäng vid Holmså samt ödetorpet Högaberg norr om Näs. I Bäcke socken egde klostret Wättungshouf samt en hamn (betesmark) Wättingen. Endera af dessa är väl densamma, som nu kallas Wadstenahögen. Wättingen var gifven före år 1500 (19). Alla dessa fastigheter frångingo klostret i följd af Westerås recess.

Dragsmarks kloster i Bohuslän egde uti Ryr socken Walbo härad 5/8 Strömsäter, 1/4 Ufverud och 1/8 Soterud, hvilka, enligt jordeböckerna, ej indrogos till kronan förr än 1695.

Traditionen förmäler väl, att Grinstads, Hesselskogs och Jerbo kyrkor skulle först varit kloster och att kloster legat vid Skallsjö och Gudhem i Högsäter, vid Strömsäter i Ryr samt flera andra ställen, men härtill saknas hvarje historiskt spår. Hvad folket härom förmält och som blifvit taget för godt samt influtit i Hesselgrens disputation 1718, Tunelds geografi, Ekmans och Fernows Wermlands-beskrifningar, Palmsköldska handskrifterna i Upsala, i sednare kyrko-inventarier och på Hesselskogs kyrkoklocka vid dess omgjutning 1783, är fullkomligt misstag. I den rika Svenska diplomsamlingen finnes intet enda dokument, som omnämner kloster inom Dal eller Wermland, så vidt jag kunnat utröna.

Hesselskogs pastorat var från 1308 prebende under domprosten i Skara, hvilken der höll en vikarie. Till samma prebende hörde följande fastigheter, hvaraf han tog räntan (20): Strand, Biærka (Björkheden), Næset (1/2 Näs) i Hesselskogs socken, jemte Torlefsby (Tollesbyn), Kleva (Klöfverud) och Kyndanæs (Kenäs). Dessa 3:ne sistnämnda äro prestgårdstorp. Backa i Laxarby, Godhoby (Gobyn i Fröskog), Södhrabole (Sörböle) i Tösse socken (21). Utom prestgårdstorpen blefvo dessa indragna.

Jordeboken i kammar-arkivet för 1573 upptager Högstorp i Bolstad, Bröttorp i Gestad, Rud och Eckre i Erikstad, Ön, Holmen och Löfnäs i Frendefors, Grönehög, Wårberg, Hösseberg, Gatan i Brålanda, Björserud i Ryr såsom fordom varande prebendehemman, hvilka utan tvifvel redan före detta år blifvit indragna, ehuru de efter tidens bruk bibehöllo sin gamla titel, sedan de kommit i enskild mans ego.

Ordningen vore nu att uppräkna kyrkolandbönderna, hvilka Gustaf Wasa indrog och hvarigenom kyrkorna förlorade den inkomst, de af dem årligen uppburo. Men som de äro sammanblandade med presternas landbönder, helst det ofta hände, att samma hemman utgjorde en del af räntan till kyrkan, en annan del till presten, eller ena året till den förra och andra året till den sednare, så hänvises till bilagan eller registret öfver dessa lägenheter, hvilket är aftryckt efter originalhandlingen i kammararkivet. Konungen dröjde dock med denna indragning tills arfföreningen väl för sig gått 1540, hvarigenom han visserligen kunde anse sig sitta säkrare på thronen, och sedan han derjemte låtit rådet aflägga en ny rådsed, hvaruti icke blott den gamla meningen var utesluten, enligt hvilken rådet var förpligtadt att styrka konungen till iakttagande af rikets rätt och hans svurna ed, utan ock ett nytt tillägg influtit af innehåll, att allt hvad Kongl. Majt:s nytta, välfärd, vilja och befallning vara kan, skulle af rådet utan gensaga, efter högsta förmåga, troligen, utan motstånd befordras.

Utöfver innehållet af Westerås recess blefvo äfven presternas landbönder indragna, dock mot så kalladt vederlag i spannemål. "Det märkvärdigaste torde dervid vara, att det vederlag, som konungen gaf menige presterskapet, utgick af inkomster, om hvilka det väl då ännu allvarsamt kunde sättas i fråga, med vad rätt de af konungen disponerades" (22). Detta vederlag åtnjutes ännu och uppgår på hela Dal till 91 tunnor 17 2/3 kappar. Konungen skref derom den 11 Mars 1547 till riksrådet och ståthållaren Gustaf Olsson (Stenbock) till Torpa, att han fått dess register öfver kyrko- och prestelandbönder, befallandes honom så förhandla, att presterskapet kunde skäligen igen vederlagdt blifva och konungen ej i detta må ytterligare bekymras (!). Att församlingarne skulle få någon ersättning för de indragna kyrkohemmanen, kom aldrig i fråga. Den 13 i samma månad aflät konungen bref till kammarskrifvaren Jöns Månsson och skickade Stenbocks nyssnämnda register öfver kyrko- och prestegodsen i Westergötland, Wermland och Dal, hafvandes Kongl. Maj:t jemväl låtit tillskrifva Stenbock, att han samt någre andre gode män der i Westergötland skulle vara förtänkte, att presterskapet blifver med tionden igen vederlagdt. Derjemte skulle Jöns öfvervara samma handel med ståthållaren i Östergötland, Sten Eriksson (Lejonhufvud) till Gräfsnäs, Stenbock och de andra, så lagandes, att det ginge skickligen till med samma vederlag (23). Vidare den 8 Juni 1547 från Rydboholm följande bref, hvilket är rätta urkunden för vederlaget på Dal:

"Wår gunst &c. Som du begär veta vår vilja, Mauritz (Olsson Stake), om du skall låta kännas vid de prestegods i din befallning, eftersom i Westergötland och flerestädes skedt är &c. Så vete vi icke annat, än att så ske må, och skall du ändteligen finna råd till att du låter bekomma dem igen vederlag af tionden hvar vid sina kyrkor, så mycket som de landboer mista kunna, och besynnerligen de, som bo i allmän väg och största gästningen hafva (24). Wi äre ock till freds, att de som hafva prestestafver (stomhemman) vid deras ridkyrkor måge också dem njuta och behålla. Men hvad som härefter faller, skall du på våre och kronans vägnar uppbära, och så laga att presterna bekomma fullt vederlag, på det vi ju icke skole hafva något klander eller ovillighet utaf antingen dem eller allmogen. Wi äre ock till sinnes att låta med det första om samma handel vårt öppna bref utgå öfver allt Skara stift, efter vi förmärke att en part tager tilläfventyrs synnerligen till tacke, att vi göre någon förvandling i den måtton. Hvad ock Lasse Svensson hafver uppburit i fjol af samme (orts) prebende-landboer, skall nu blifva efterspordt i hans räkenskap i vår räntekammare, ändock han säger sig ingen del hafva af dem uppburit. Som du ock begär veta huru du med smörskatten skall handla der på Dal, så synes oss likast vara, att han blifver uti tid och timma levererad vid Lödöse, som tillförne ske plägat, att samme smörskatt med någre främmande köpmän till vårt gagn och bästa uti salt, kläde och annat slikt, hvad vi åter igen behöfve, skall förvänd blifva" &c (25).

Det nämnda brefvet till Westergötland och synnerligen Elfsborgs län, med förklaring öfver indragningen, töfvade icke länge. Det gafs af Gripsholm den 9 Juli 1547. För det sällsynta snack och tal, som uppkommit, förklarar han orsaken till sin åtgärd sålunda: "Förty samme kyrke- och prestelandboer hafva så ganska ringa försvar kunnat haft af presterna, utan hvar man snart sagdt hafver pockat och öfverfallit dem, liksom de icke varit rikets undersåter så väl som andre (26), och velat dem i mångahanda måtto, som härtill mycket skedt är, besvära och förtunga, både med olaga gästning (27), skjutsfärder och andra pålagor. Och fördenskull ser man också väl för ögonen, att mesta parten af samma kyrko- och presthemman äro så godt som förlagde, obyggde och illa häfdade, riket till ingen ringa skada, om hvilket ock en part af förbemälte kyrko- och prest-landboer sig ofta beklagat hafva och sjelfve begärt, att de måtte komma under kronan igen (28) och icke i så måtto förtungade blifva der de intet försvar hade eller veta kunde. Som ock största parten af presterna hafva icke haft någon synnerlig fördel af samme deras landbönder, hvarken med lydnad, hörsamhet eller deras rättigheter, det de ock nog ofta kärat och beklagat hafva. Och efter nog till förmodandes är, att hvar samme landboer skulle så länge hafva blifvit utan försvar (!) och det hufvudet de sig fulleligen efterrätta och tillhålla kunnat (!), och i så måtto af alle man förtungade och besvärade, som sagdt är, då skulle en part af dem platt förderfvade och godsen ödelagde blifva (29). Derföre hafva vi ock på vårt kongliga embetes vägnar tänkt till saken i så måtto, som nu skedt är. Dock på det de gode män kyrkopresterna skulle ju ingen del afkortas eller mista (?), utan så väl härefter som härtill vid makt blifva, hafve vi allestädes låtit bjuda och befalla, att dem återigen i det stället full vederläggning af tionden emot det de miste ske skulle ..... Så hafve vi gunsteligen unt och efterlåtit, att de måge behålla de dagsverken, som hos förenämnda landbönder falla pläga (30), likasom de dem tillförne haft hafva. Sammalunda måge de också njuta och behålla de stommar, som vid ridkyrkorna vara kunna, med all den del och rättighet deraf årligen gå kan (31). Der i, käre undersåter, eder efterrätta vele" (32) etc.

Såsom Gustaf Wasa förklarade sin åtgärd, skulle det vara af konglig ynnest och nåd samt ren barmhertighet emot både bönderna och presterna, som han indrog hemmanen utan minsta stöd af lag eller riksdagsbeslut. Presterna skulle få sin fulla rätt och bönderna det skydd, man föregav dem hafva saknat. Men att kyrkorna icke skulle få ett öre för hvad de förlorade, kom att inhöljas i tystnadens vältalighet. Det nya husbondevälde, som regenten åtog sig, skulle emellertid afhjelpa det föregifna onda för presterna och landbönderna. Det låter godt. Men beklagligen dröjde det icke synnerligen länge, - endast 35 år, - innan hans älskade son, konung Johan, nyttjade alldeles samma skäl, som fadren, för att blifva qvitt samma landbönder, dock ej för intet, utan mot skälig betalning. Det anförda brefvet om indragningen har sin fullkomliga motsvarighet i Johans bref om försäljningen. Då jag meddelat det förra, bör det sednare jemväl intagas, så mycket hellre, som jag icke funnit det någorstädes tryckt, utan endast åberopadt (33). Det anföres efter en afskrift vid 1596 års kongl. bref i kammar-arkivet, emedan det ej kunnat tillrättafås i riks-arkivet.

"Wi Johan &c. Göre veterligt, att efter vi hafve förnummit huru en part af våre fogdar och befallningsmän handla fast orättvisligen och otillbörligen med våre och kronans trogne undersåter och landboer i så måtto, att de för deras egen nytta och fördel skulle genom mutor, vilja och vänskap sätta de dannemän, som i många år våre och kronans hemman väl brukat, häfdat, byggt och deras utskylder årligen utgjort hafva, af hemmanen, och andra, som mera rötte än bötte, derpå igen, desslikes föröka också städsler, så att månge derigenom nödgas draga af hemmanen, hvarigenom våre och kronans gods och gårdar blifva fast förlamade och förderfvade, så ock våre och kronans utskylder förminskade eller med allo tillbaka, hvilket vi härefter ej lida vele eller kunne. Derföre hafve vi af gunst och nåd unnt och efterlåtit alle våre och kronans landboer, som nu besitta och bruka antingen krono-, biskops-, kyrko-, klosters-, prebende-, spetals- eller vare egne arfvegods, så väl förlänte som oförlänte, eller hvad namn de helst hafva kunna, och af oss bördesrätten för sig och sine efterkommande arfvingar köpa vela, måge och skole efter denna dag njuta, bruka och behålla samme våre och kronans gårdar till evärdelig ego; dock så att de och deras efterkommande arfvingar skola vara skyldige utgöra oss och kronan, eller dem de af oss förlänte äro, årligen all den ränta, utskylder och rättigheter, som af hvarje gård nu afgår och härefter afgå kan. De skola ock hålla samme gårdar med byggningar, brukning och häfdning väl vid makt och dem ingen sälja, förpanta eller bortbyta vid högsta straff till lif och gods, både för den, som sig det afhänder, och den, som det får (34). Sammaledes vele vi, att uti de land, som städslen hvart 6:te år utgår, skall samma städsel hos hvar gård namngifvas och sedan derutöfver intet förökas; skole ock landbönderna hålla fodernöt, efter som de härtill hållit hafva, och deröfver icke heller varda förökadt, hvarföre vele vi härmed våre ståthållare, lagmän, häradshöfdingar och fogdar utöfver hela Sveriges rike hafva bjudit och befallt, undantagandes Finland, Liffland och Ryssland, att de denna vår nådiga vilja och tillåtelse skole alle våre och kronans landbönder uppenbarligen förkunna och förstå låta: och skole förbemälde häradshöfdingar och fogdar samt med presten uti hvarje socken hvart landbohemman utan all väld och vänskap grannt bese och ransaka och sedan sända oss med hvar landbo, eller med den som landboen i sin stad fullmäktig gör, deras sannfärdiga vittnesbörd, förseglat och med deras ed stadfäst, att de hafva ransakat rätt, så att der som finnas utvalda goda hemman, skola lösas efter som de hafva egor och lägenheter till, somlige för 100, 80, 60, 50 &c. eller ringast för 40 daler; men de andre gårdar, som äro ringa till egor, lägenheter och utrymme, för 30, 24, 20, 16 och till det ringaste 12 daler (35). När nu landboen penningarne oss öfverantvardat hafver, skall han bekomma vårt kongl. öppna bref med egen hand underskrifvet för sig och sine efterkommande arfvingar under de vilkor som förbemälde äro. Der hvar och en vet sig efterrätta. Gifvet på vårt Kongl. Slott den 7 Mars 1582, uti vår regeringstid på det 14:de" (36).

Både af Westgöta-lagen och Landslagen 1442 inhemtas att, så snart kyrka var byggd, församlingen skulle göra sammanskott till prestbol. Ett sådant fanns derföre i hvarje socken, till hvilket hvarken kronan eller någon annan än församlingen hade laglig eganderätt och ingen annan än presten laglig nyttjanderätt. Sådana inköpta hemman kallades med ett gemensamt namn stommar. Men hade derjemte andra namn, såsom prestgården, kyrkebol, presterud, kyrkerud, prestbol, o. s. v. Uti de nyss anförda kongl. brefven 1547 lofvade visserligen Gustaf Wasa, att stommarne skulle få bibehållas oantastade. Men konungen höll lika litet denna, som flera andra sina försäkringar. En stor del af stommarne indrogs, utan att hvarken egaren eller innehafvaren derom tillfrågades. Konung Johans försäljning till evärdelig ego, såsom det hette, var jemväl en konungaförsäkran utan värde. Den hade kort varaktighet. Hemmanen indrogos ånyo af efterträdaren, antingen en återlösen var kronan förbehållen i salubrefvet eller icke. Kammar-revisionen yttrade 1648, att Johans försäljning blef efter hans död ogillad och aktad af intet värde. Emellertid hade konungen åren 1582-1588 på Dal försålt hemman, torp, utjordar till ett belopp af 179 oxar och 613 3/4 daler. Flera hemman och lägenheter torde försålts de följande åren. En oxe motsvarade 4 daler vid dessa köpeafhandlingar.

Jemte ifrågavarande stommar, inköpta efter kyrkobalken i Westgöta-lagen, hade kyrkorna och presterskapet på Dal dels genom köp, dels genom testamenten förvärfvat andra hemman och mindre lägenheter, såsom ängstycken, ödetomter och ödetorp, hvilka, jemte stommarne, äro intagna i registret öfver presternas och kyrkornas fastigheter. Se bilagan. Hade de tillkommit efter 1454 års räfst, så borde de enligt Landslagen och Westerås beslut indragas och jemväl utan tvifvel varit indragna före 1547. Ty det är icke sannolikt, att Gustaf Wasa dröjde med en laglig indragning hela 20 åren sedan den var beslutad, helst den ju var påkallad af uppgifna trängande behof och således låg honom om hjertat. Hans öppna bref den 9 Juli 1547, deruti åtgärden förklaras, utvisar äfven tydligt, att här var fråga om något helt annat, än hvad som inbegreps i Westerås riksdagsbeslut samt nu icke grundade sig på lag. Den jord, som registret upptager, måste således hafva tillkommit före 1454 och derföre var för konungen oåtkomlig på laglig väg. Efter allt hvad af kameralhandlingar och diplomer kan inhemtas, hade kyrkans egendom i denna landsort, under de 73 åren från 1454 till 1527, icke erhållit någon tillökning, åtminstone icke i verkliga hemman. Endast Wadstena klostergods hade, ehuru obetydligt, ökats under samma tid, såsom ofvan är anfördt. Om Dragsmarks klosterhemman i Ryr kan intet med visshet sägas.

Sedan indragningen väl försiggått, erhålles af Maur. Stakes jordebok 1550 summan af alla de hemman, hvilka frångått kyrkor och prester samt Wadstena kloster härstädes. Jordeboken upptager nämligen kyrkobönder 96, prebendebönder 11, domprostebönder 5, Wadstena klosterbonde 1, summa 113. Derifrån torde dock böra afdragas 9 stomhemman, hvilka äfven infördes i jordeboken, ehuru de innehades af kyrkoherdarne. Beloppet skulle då blifva 104 hemman.

Efter en sådan skörd kunde det tyckas, att kronan erhållit ganska betydlig förökning i sina intrader. Öfver hela riket borde det blifva ansenligt, äfven om beloppet af de andeliga godsen icke varit så stort som Gustaf uppgaf 1527, och derest inkomsten kommit helt och hållet kronan till godo. De skattdragande skulle äfven då kännt lindring i krono-utskylderna, om de deremot, efter förlusten af kyrkogodsen, måst erfara större utgifter för kyrkornas underhåll. Men långt ifrån att sådan lindring märktes, besvärade sig flera provinser öfver förökade skatter. Gärderna påkommo ofta, och de hemman konungen sjelf egde, - omkring 5000, - voro i hans hand frälsejord, hvilka således icke bidrogo till lindring för skattejorden. Här i orten lärer väl någon tillökning inträffat redan 1529. Så kan slutas af konungens bref den 24 Juni s. å. i registraturet fol. 97, så lydande: "Till mene man på Dall. Wij Göstaff &c. käre venner zsom i röre udi eder schriffvelse til oss om eder skatt Biscops tiender och toller &c. begärendes at vi der wdinnen velle latha eder varra vidh gamble sedvenier och stadgar. Så är icke oss vitterligtt att nogor förvandlingh eller offuertredning der emoth skeedt är ..... i tessa förscrepna stycker oc all annor wele wi jw gerna alltid vetha oc rame edhert besta och longelige bestondh ... Edhr Gudh beffalland aff Strengenes die Johannis baptiste." Man kan svårligen föreställa sig, att en hel landsort besvärar sig på detta sätt, derest icke en verklig skatteförökning försiggått. På Dal förökades smör-räntan 1545 i så måtto, att allmogen fick särskildt betala för tunnor, salt och arbetslön till räntans inpackning äfvensom frakten till Lödöse (37). Wermland betalte frakten för sina skatteoxar till Stockholm och andra orter. 1548 den 6 Aug. i bref till gemene man på Dal skrifver konungen, att deras utskickade ombud klagat öfver, att dem blifvit pålagdt utgöra en oxe af hvarje 10 bönder för lagmansforingen (38). Af konungens bref den 19 Juni 1540 får man den underrättelse om Nordmarks härad i Wermland, "att folkets sändebund varit hos konungen och gifvit tillkänna, att dem tycktes vara för tungt föröka kronans skatt med oxar i stället för små kor." Konungen svarade: "Så kunne i dannemän det intet förundra, att vi vele hafva kronans skatt efter skälighet förbättrad, så väl der hos eder, som annorstädes utöfver hela riket skedt är, efter vi dock kunna föga belåtne vara med eder utsvultna köör. Viljandes fördenskull att i dannemän skole efter denna dag utgöra en gild oxe för hvarje två köör, eller ock två oxar, de der icke så gilde äro, för tre köör" (39). En skatteförökning öfver hela riket lärer således försiggått.

Men Svenska kyrkorna hade, jemte fastigheter, äfven löst gods, hvilket kronan och konungen lika litet bekostat i denna ort, som de ofvannämnda fastigheterna. Dessa redbarheter tog Gustaf Wasa först i beslag. År 1523 utgjordes, till krigsfolkets aflöning och Lybecks fordran, en silfverskatt af kyrkorna såsom lån, hvilket lån dock aldrig återbetaldes. 1526 anammade konungen två tredjedelar af tionden, hvarigenom församlingarne mistade både den andel af samma tionde, som lagen anvisat till de fattigas underhåll, och den del, hvilken enligt 7:de kap. i kyrkobalken tillhörde kyrkorna, och fingo de endast behålla vinsäden, som erhöll namn af vin- och byggnadssäd (40). År 1531 måste församlingarne lemna en del af sina kyrkoklockor till statsskuldens betalande, hvarvid Erik Stake, Nils Foborg och Mäster Sigge begagnades att handla med Dalboarne. Efter nuvarande pris på klockmetall uppgick klockskatten här på Dal till omkring 14,900 r:dr rgs (41). Vid samma tid måste en ny silfver- och penningeskatt hafva utgått af det "i kyrkornas kistor vore" (42). Kyrkorna voro nu i det närmaste rensopade. De hade likväl ännu något silfver qvar. Äfven detta ansågs troligen för öfverflöd, borde insamlas och gömmas i herr Eskils gemak samt begagnas till andra ändamål. Unionskungarne brukade mycket utlänningar till fogdar. Konung Gustaf utnämnde den 8 Dec. 1539 en utlänning, Georg Norman, till superintendent öfver rikets biskopar och presterskap, hvilken skulle visitera allestädes, af- och tillsätta kyrkoherdar m. m. enligt fullmakten. Uti denna finnes visserligen icke någon föreskrift för Norman att beskatta kyrkorna, borttaga samt till konungen och drottningen öfverlemna det guld, silfver och klenodier, som han och hans följeslagare, biskop Henrik i Westerås, äfven född utlänning, ansågo onödigt för folket att hafva i sina tempel; men af ett qvitto den 23 Febr. 1541, som Norman af konungen emottagit, inhemtas dels att han 1540, sannolikt i början af året, varit i Westergötland, hvartill Dal hörde, dels att han tagit silfret på konungens befallning, och torde således denna befallning varit en hemlig artikel till Normans fullmakt samt ett icke ovigtigt ändamål med hans resa. Denna tycks hafva gått ovanligen fort, då han på omkring 1/2 år medhann visitera hela Skara och Linköpings stift. Att han uträttat sitt kall med allt nit kan inhemtas af qvittenset (43). Hvad godt han "i the andelige saker" härstädes uträttat, känner efterverlden icke. Men i 1557 års bok i kammar-arkivet öfver årliga räntan på Dal synes, att reformationsverket gått så grundligt tillväga, att 4 sockenkyrkor, Skållerud, Dalskog, Bäcke och Tissleskog, samt 3 kapell, Östanå, Mustasäter och Norby, - troligen äfven N. Hedan i Dalboredden, ehuru den icke nämnes, - voro öde. 1531 utgjorde Norby både klock- och silfverskatt, Östanå klockskatt och Mustasäter silfverskatt. De nämnda sockenkyrkorna likaledes sin afgift. Men 1557 voro de, som sagdt är, öde. Kyrkorna hafva sedermera blifvit uppbyggda, anmärkningsvärdt nog, 2:ne af dem, Dalskog och Bäcke, på enskild mans, öfversten Johan Stakes, bekostnad. Emellertid måste 1557 och några år derefter den vanliga skatten, 2 lispund smör af hvarje kyrka utgöras, oaktadt hon var öde. Troligen var sådant under sjelfva påfvedömet oerhördt.

Om tillståndet med kyrkorna inom detta landskap icke långt efter Gustaf Wasas dödliga frånfälle erhålles tillförlitlig upplysning af en originalhandling i riks-arkivet med denna titel: "Inventarium vid kyrkorna på Dal, öfversedde och granneligen ransakade af Domino Pastore Scharensi (troligen Olaus Jacobi Scharensis) anno 1583 tempore brumali." Af detta inventarium tycker man sig finna, att Norman granneligen visiterat för konungens räkning samt varit en trogen silfverfogde, äfvensom man af den belägenhet, hvaruti templen befunnos, har någon anledning att sluta till ett aftynat religiöst lif 23 år efter "den store reformatorns" död. Endast vid 5 kyrkor fanns bibel, nämligen i Bolstad, Högsäter, Ed, Steneby och Hesselskog (44). Deremot saknades ringklocka vid Steneby, Ödeborgs och Torps kyrkor. Ingen kalk till nattvardens utdelande fanns vid Frendefors, Brålanda, Torp och Bäcke. Allt kyrkosilfvret i provinsen bestod i kalkar, i medeltal 16 lod hvardera. Men några kalkar voro så små, att de vägde 12, 11, 10, 9, i Töftedals kyrka endast 8 lod. Alla kyrkorna med deras tillbehör upptagas i visitationshandlingen, utom Dalskog, hvilken måhända ännu var öde. Endast 6 af dem voro till väggar och tak i försvarligt stånd, nämligen Bolstad, Skållerud, Mo, Laxarby, Fröskog, Håbol. Alla öfriga illa förfallna, och taken, såsom det heter, förlorade, några alldeles obrukbara. Torps kyrka af trä var täckt med näfver och torf. Vid Frendefors och Ärtemark hade kormurarne varit stöttade i många år och befunnos i sådant skick vid visitationen. Steneby kyrka hade i många år stått utan tak och var 1583 ännu otäckt. Hesselskogs stora och vackra kyrka, den förnämsta i hela orten, hade för 15 år tillbaka nedbrunnit af åskeld och befanns i samma öde tillstånd, då hon beskrefs i visitations-protokollet. Så hade man reformerat ut- och invändigt vid kyrkorna i denna landsort.

Indragningsbegäret höll sig likväl icke endast till klostrens och kyrkornas jordagods, tionde och metalliska redbarheter, det omfattade äfven klostrens boksamlingar, äfvensom de för gudstjensten der och i kyrkorna på pergament skrifna messeböcker, agender, breviarier m. m. I Westerås recess stadgades, att klosterfolket borde redligen underhållas, så att gudstjensten ej blefve nederlagd. När således dem förunnades kroppslig föda, - ehuru dermed strängt hushållades, såsom ofvan är visadt, - så tyckes menskligheten fordrat, att de ostörde fått behålla det förråd de mödosamt anskaffat till sin andeliga näring. Gustaf Wasa lät deremot i Wadstena borttaga deras böcker (45). På samma sätt tillgick annorstädes. Synnerligen värderika boksamlingar skola, efter tidens skick, hafva förefunnits i Alvastra, Warnhem, Wisby och Stockholm (46). Vill man veta hvart de handskrifna kyrkohandlingarne till stor del tagit vägen, så behöfves blott gå upp i kammar-arkivet i Stockholm, anlita en vaktmästare att få se de äldre handlingarne för Gustaf Wasas tid och sedermera ända till 1622. Der finnes en myckenhet af dessa pergamentsskrifter förvarade, på det sättet likväl, att de blifvit söndertagna och bladen begagnade såsom permar eller omslag på hundratals jordeböcker, tiondelängder, räkenskaper och fogdeqvittenser m. m. Häruti ligger troligen till stor del orsaken, hvarföre man nu och tillförne i kyrkorna på Dal fruktlöst bemödat sig finna någon skriftlig handling från medeltiden till upplysning om dåvarande förhållanden, såsom kyrkliga eller historiska anteckningar. Sedan Gustaf I såsom kändt är, anställde jagt 1554 efter den honom misshagliga Olai Petri krönika, må man med skäl undra, att någon af de få handskrifterna af densamma undgick hans indragningsmakt.

Af det föregående är kändt, att församlingarne under påfvedömet för egna medel inköpt fastighet inom hvarje socken för sina kyrkliga behof och dels fått smärre fastigheter till skänks för samma ändamål. De hade derpå egenderätts-privilegium, som icke genom lagbrott var förverkadt, men deremot genom lag försäkradt, och således borde vara lika heligt och oantasteligt, som hvarje annan enskild eller allmän lagligen förvärfvad företrädesrätt. Detta privilegium förlorades likväl genom Gustaf Wasas envåldsmakt, och denna förlust har varit kännbar under 300 år, i samma mån ökad, som folkmängden blifvit flerdubblad. Carl XI och XII lemnade visserligen 11 mindre, till en del i skattevrak komne hemman till prestboställen härstädes, men ännu äro 22 socknar på Dal i saknad af hemman, hvilka kunna upplåtas till prestbol. Staten har uti särskilda författningar lofvat lemna kapellanerna boställen och derigenom återgälda åtminstone en del af kronans gamla skuld till dessa menigheter, men löftet är ännu icke uppfyldt, ehuru, såsom det synes, det vore samhällets egen fördel att hafva en prest inom hvarje socken till folkets religiöst sedliga bildning samt för andra mångartade bestyr, i hvilka hans biträde fordras. De enskilda, högst berömliga uppoffringar, som på ett och annat ställe blifvit gjorda för anskaffandet af bostäder åt religionslärare, vittnande att ännu lefver och verkar en anda, som inser behofvet af högre odling och varmare gudsfruktan samt medlen att vinna dem, skola i topografien vid socknarne blifva upptagna, såsom en skyldig uppmärksamhet mot de ädle gifvarne och en värdig föresyn för andra.

Såsom bevis på ytterlig okunnighet och förvirrade begrepp i våra dagar om prestboställens tillkomst, natur och ändamål, må här nämnas de framställda förslagen att kyrkoherde- och komministers-boställen skulle af kronan försäljas till skatte, och presterskapet endast lemnas nödiga husrum med några smärre förnödenheter, och således förvandlas till inhyseshjon. Kronan skulle få rätt att försälja hvad icke hon, utan församlingarne ega!. Församlingarne skulle afstå sin eganderätt, presterskapet sin nyttjanderätt af den kommunala egendom, som församlingen i äldre och sednare tider anskaffat till religionsvårdens befrämjande, och som flera enskilde, till och med under sista mansålder, gifvit för detta ändamål ! Kunna rikets ständer bifalla sådant, måste de ock med lika godt skäl besluta, att den enskildes lagligen ärfda eller förvärfda egendom skall behandlas på lika sätt, han må höra till hvilken medborgsmannaklass som helst. Ty eganderätten är lika helig eller lika åtkomlig i hvilkens hand den än må finnas, i kommunens, bolagets eller den enskildes. Med kronans fastigheter må rikets ständer taga den befattning, som förnuftigast är; men lära väl akta sig för att oförnuftigt ingripa i andras, på ett sätt, som förnärmar eganderätten, denna må nu befinna sig i hvilkens hand det än vara må.

Kyrkorna hafva ingenting utmärkande i byggnadssättet framför kyrkor annorstädes i angränsande landskap. 29 äro uppförda af sten, 15 af trä. Af de förra ingen med tegelhvalf, och endast en byggd i korsform. Bland de sednare äro 4 korskyrkor. Alla äro anlagada med gaflarne åt öster och vester, utom 2:ne på sednare tider tillkomna, nämligen Åmåls, som fått rätta sig efter stadens gator, och Tösse efter landsvägens läge, och således icke ligga i vanligt väderstreck. De inre kyrkoprydnaderna äro, med högst få undantag, ganska enkla, anspråkslösa. Der kyrkorna efter 1800 undergått större reparationer, saknas målningar både i taken och på väggarne, emedan dessa vanligen blifvit med hvit färg öfverstrukna. Härigenom få de ett salonglikt utseende, med en kal och ödslig tomhet, såsom Sveriges nuvarande störste kyrklige arkitekt, professorn C. G. Brunius, uttrycker sig. Hvarest föreställningar ur bibliska historien ännu äro qvar, målade med olja eller vattenfärg, är knappt någon enda bland dem öfver 180 år gammal. Nutiden synes icke älska sådana historiska minnestaflor, lika litet som bilderstormarne under första reformationstiden tyckte om bilder af sten eller trä. Båda slagen voro väl ämnade att väcka kyrkogångaren till allvarliga betraktelser, och måhända dertill hvarken otjenliga eller öfverflödiga i något tidehvarf. Derjemte hade både bilder och målningar, väl utförda, det goda med sig, att lemna den stora allmänheten tillfälle att åtminstone i kyrkan få se något af skön konst samt deraf draga en liten vinst för själsodlingen.

Antingen liken i forna tider jordades inuti kyrkorna, eller utanför, var ingalunda sällsynt att, efter utmärkta personer, deras vapen eller epitafier uppsattes på väggen inuti kyrkan. Efter hvad handlingar utvisa, funnos epitafier för 150 år sedan nästan i hvarje sockenkyrka härstädes. De voro ofta kostbara, utförda med prydliga löfverk, förgyllning, försilfring och målning, äfvensom försedda med inskrifter om den aflidnes tjenster i fredliga yrken eller i krig. Äfven dessa minnestaflor äro nästan allmänt försvunna. I stället att med lindrig kostnad underhållas, der sådant behöfts, äro de flesta nertagna, och, der de sedan bäst vårdats, återfinnas stycken af dem i någon vrå af tornet, klockstapeln, bår- och benhuset eller i kyrkoloftet. Sådana minnen här i orten hafva funnits efter Ahlefelt, Belfrage, Blankenfjell, Didron, Dreffenskiöld, Fahneskiöld, Fägerskiöld, Gyllenstorm, Hård, Hökenberg, Lideman, Lilje, Linroth, v. Mentzer, Myrtengren, Måneskiöld, Pleningskiöld, Rosenbjelke, Rosengrip, Rosenholm, Rytting, von Scheding, Silfversvärd, Stake, Svenske Svinhufvud, Ulfsparre, von Wulfschmidt och ännu andra. Härvid påtruga sig minnet några versar utur Virgilii 3:dje bok, dem jag anför efter Adlerbeths öfversättning, på det de må allmänneligen förstås. Sedan Eneas, för att uppodla ett ställe, börjat våldföra en aflidens mans graf genom träns nedfällande, då blod droppade ur stammarne för hvarje hugg, yttrar han:


       ........... Jag hörde ur djupet af jorden
       Jemrens suckande ljud, och en röst gick upp till mitt öra:
       Hvarföre dessa sår, Eneas? Skona en jordad!
       Skona din obefläckade hand! Ej var jag i Troja
       Främmande fordom för dig; ej det blod, som flödar ur stammen.

Ett bevis äfven ur vår tid, att den naturliga känslan påyrkar bevarandet af hädangångnas minne, se vi i de flesta kyrkor, der man på väggen fäster likkistplåtarne, hvarå de dödas namn äro skrifna jemte någon vers ur bibeln eller psalmboken. Till och med efter små barn, på hvars kistlock en bräcklig krans eller krona fästades vid sista afskedet ur fädernehuset, aftagas dessa, innan liket sänkes i jorden, och upphängas sedan på kyrkoväggen. Hvem förmår förakta denna sed, eller är nog grof helgerånare att bortrycka och till någon skräpvrå bortkasta dessa plåtar och kransar, anskaffade eller flätade af den djupa saknaden? Förhållandet måste väl vara detsamma med hvarje graf, äfven hedningens, äfvensom med de vårdar i och utom kyrkorna, hvilka varit ämnade att bevara minnet af personliga förtjenster. Förtjensten af det allmänna bör i ingen tid ringa aktas. Svårligen kan det vara hvarken till skam eller skada för en socken, att utanför eller inom den fridlysta tempelgården hafva många grafvar, grafstenar, epitafier, vapen m. m., som erinra att der, åtminstone fordom, bott män af större utmärkelse i ett eller annat hänseende, hvilkas anhörige velat, på god tro om skonsamhet af efterverlden, förvara minnet af dem, som saknats, icke blott af anförvandter, utan af hela menigheter, någon gång af hela fäderneslandet.

Granskad 1995-06-12,