Jordbruksnäringen.

Jordbruksnäringen.

Jordegendomarnes fördelning

Jordegendomarnes förvaltning

Boskapsskötseln

Åkerbruket

Skogshushållningen

JORDEGENDOMARNES FÖRDELNING.


   Efter deras i kronoräkenskaperna afsedda natur äro jordegendom-
   arne, hemmanen, nu fördelade sålunda:

   Skattehemman  ........................................721 5/32

   Kronohemman, jemväl under kronotiteln upptagna
      pastorboställen och stomhemman, ehuru icke
      kronan tillhörige  ................................ 55 7/8

   Kronosäterier  .......................................  3

   Frälsehemman  ........................................158 13/24

   Frälsesäterier  ...................................... 41 3/16

   Rå- och Rörshemman  ..................................  7 1/4

   Hemman, donerade staden Åmål, deraf 1 1/2 skatte,
      3 1/2 krono, 1 frälse  ............................  6

                                        Summa            993 1/96

Vid Gustaf I:s anträde till regeringen voro hemmanen icke så många. Men under hans styrelse blef en myckenhet så kallade nybyggen, ödetomter och ödegårdar skattlagda och satta till hemmantal, några ända till helt hemman. Af 1550 års jordebok inhemtas, att summan då uppgick till 851 1/2 mantal, ett säteri och prestgårdar samt torp och ödetomter oberäknade. 1570 hade summan växt till cirka 913, då torpen medtagas och hvarje sådant öfver hufvud anses till 1/4. Med torp denna tiden förstods hemmansdel under 1/2 hemman. Ett säteri och prestgårdarne äro icke heller här i summan inbegripna. Under den nästföljande tiden skattlades åtskilliga nya, på de gamla bolbyarnes marker upptagna små hemman. En vid namn Erik Krabbe (1) erhöll af konung Gustaf Adolf tillstånd att uppsöka och till skattläggning befordra nybyggen, torp och tomter i skogarne på Dal. För sin möda härvid och för den vinst kronan derigenom gjorde, skulle han erhålla hvart sjette af dem i belöning till evärdeligt frälse. Från 1619 till 1634 hade, enligt domhafvandens, Anders Torkelssons, embetsintyg (2), 48 sådana lägenheter blifvit skattlagda till 1/4, 1/8, 1/16 mantal. På detta och andra sätt ökades hemmantalet, så att det, enligt 1681 års räkenskaper öfver ordinarie räntan, då hunnit ända till 1,047 3/4 mantal, nämligen 726 skatte, 158 5/8 krono, 3 3/4 konungens egna, 159 3/8 frälse, - säteri och prestgårdar icke beräknade. Nu kom så väl reduktionen som den nödiga förmedlingen vid en mängd hemman, som blifvit satta till för högt mantal, hvilket åstadkom förändring samt minskning i hemmanantalet.

Afser man åter hemmanens särskilda storlek i hemmantalsberäkningen, d. ä. summa gårdar med egna namn och egorymder efter deras olika hemmantal, så visar sig förhållandet vara följande:


   Tvåhemmans gårdar  ...................   4.
   Femfjerdedels gård  ..................   1.
   Helgårdar  ........................... 650.
   Sjuåttondedels gårdar  ...............  13.
   Trefjerdedels gårdar  ................  39.
   Femåttondedels gårdar  ...............   9.
   Halfgårdar  .......................... 274.
   Treåttondedels gårdar  ...............  18.
   Fjerdedels gårdar  ................... 432.
   Tresextondels gårdar  ................   5.
   Sjettedels gård  .....................   1.
   Åttondedels gårdar  .................. 270.
   Sextondedels gårdar  .................  10.

                           Summa        1,726.

Märkligt är, att härutinnan icke finnes något spår till decimalfördelning.

Hvad man i andra provinser förstår med byalag, är främmande för denna ort. De få tvåhemmans-gårdarne, belägna på östra Dal, äro säterier, hvaraf 3:ne äro i en mans hand och det 4:de eges af 2:ne personer.

Jordens sönderstyckning, den så kallade hemmansklyfningen, har här gått till ytterlighet. Landshöfdingen har i sina femårsberättelser flera gånger fästat uppmärksamheten härpå, och det kan icke undfalla någon, som kastar ögat på mantals- samt bevillningstaxerings-längderna. Man finner vid de flesta hemman, hvilka egas af bönder, hemmansdelar så små, att de omöjligen kunna vara tillräckliga för ett litet hushålls bergning. Några få, af flera hundrade, exempel må här anföras: 1/56, 1/72, 1/92, 1/96, 1/134, 1/192, 1/240, 1/256, 7/2048, 19/13440, 1/516, 2/315, 1/768. Går man vidare och betraktar det värde, hvartill dessa och dylika lotter blifvit år 1849 taxerade, så råkar man i det för det mesta skoglösa Sundals härad icke mindre än 47 bönder, som hvar för sig hafva en så obetydlig hemmansdel, att den uppskattats till högst 50 r:dr, men flera af dessa under denna summa. En bondes fastighet är taxerad till 8 r:dr, i bråktal såsom hemmansdel motsvarande 931/771168 af helt hemman, en annan 1/600-del är värderad till 7 r:dr, en tredjes 3/3888-delar till 4 r:dr. I norra fögderiet äro jemväl flera sådana lotter, hvilka högst hinna i värde till 50 r:dr. Äfven der träffas hemmansdelar värderade till 8 r:dr, 5 r:dr, ja en till blott 2 r:dr. Denna sistnämnda köptes 1849 för 25 r:dr, enligt domhafvandens uppbudsförteckning, det är, för värdet af en ko af inhemskt slag. Så ringa jordegare äro i denna ort mångfaldiga medlemmar af hedervärda bondeståndet. Denna ytterligt utsträckta, af ingen samhälls-styrelsens högre eller lägre organ förhindrade hemmansklyfning strider icke blott uppenbarligen mot kongl. förordningen den 19 Dec. 1827, utan är jemväl högst betänklig för samhällets framtid. I nationalhushållningen skall samhällets väl vara högsta målet, ej blott för dagen, utan för all tid, så långt de menskliga förutseendet förmår hinna. Strider den enskildes vilja och tillgöranden emot detta mål, så måste den fria utöfningen inskränkas med samma skäl som i det sedliga lifvet. Ty i båda fallen har den enskilde oeftergifliga pligter mot menskligheten och det fortgående slägtet. En obegränsad frihet, eller en frihet, som i lag väl är begränsad, men hvilken lag sällan eller aldrig handhafves och verkställes, leder ovilkorligen förr eller sednare till barbari. Detta synes i allmänhet ej vara rätt öfvervägdt af dem, som tala för lossandet af näro nog alla möjliga band på den enskilda friheten och rättigheterna, liksom inga allmänna rättigheter funnos till. Man kan immerfort lossa, tills intet återstår, som förenar och sammanhåller de spridda delarne, utan upplösning är fulländad till en rå, oordnad massa. Man hoppas på en allmän nationalanda, som verksamt skulle träda i stället för den politiska verkställande makten, men - sådan menskligheten öfver allt visar sig - denna anda aftager och urartar i samma mån som, genom misstag i lagstiftningen eller slapphet i lagskipning och verkställighet (philantropomanie), det ekonomiska oberoendet och välståndet undergräfves hos den stora mängden bland jordinnehafvarne, äfven om desse redan egde eller snart kunde beredas högre bildningsgrad än deras vederlikar under något föregående tidehvarf. Man ömmar för den enskilde, man ömme än mer för samhället och menskligheten!

På sednare tider framträdde ett i flera fall ovälkommet gårdfarihandlareskap med fastigheter, ett ordentligt schackrande med landtegendomar, som voro de handelskram. Man köper icke för att sjelf behålla och bagagna jorden, utan i ändamål att genast sälja, eller först om något tid, sedan man plundrat egendomens skog. Att göra vinsten så mycket större, styckas det hela i små lotter, på det köparne må blifva desto fler och öfverbjuda hvarandra, hvilket ej sällan sker vida utöfver både jordens verkliga värde och köparnes tillgångar. Der någon skog ännu är qvar, ödelägges den för afbetalning å köpeskillingen. I öfrigt måste diskonton och privatbanken anlitas. Der förut fanns en behållen eller välmående egare med bergade jordtorpare, blefvo desse efter sönderstyckningen uppsagde, husville, flere eller färre fattighjon, emedan de ny egarne sjelfva behöfde bebo, eller åtminstone hafva under egen brukning torplägenheterna. Der förut fanns en egare, hvilken kunde erbjuda arbetsförtjenst åt den fattigare folkklassen, äro nu andra, hvilka icke äro i tillfälle att emottaga arbetsfolk utöfver sina egna. Detta onda och dess menliga följder äro kända i flera af rikets landsändar. Uti sin femårsberättelse 1836 säger landshöfdingen, "att, af tillökningen i folkmängden sedan 1808, hälften åtminstone kan räknas till obesutna klassen, och finnas trakter, der denna obesutna klass redan börjar i talrikhet öfverstiga klassen af besutne, behållne och bergade jordbrukare, hvilket i flera afseenden betänkliga förhållande hufvudsakligen tillkommit genom hemmansklyfning och jordafsöndring samt backstugors anläggande."

Hvad jordens fördelning mellan olika samhällsklasser beträffar, så visar sig, att riddarskapet och adeln från Gustaf I:s tid till och med Gustaf II Adolf haft flera egendomar härstädes, än sedermera. År 1563 egde rikets första stånd 162 hela hemman, år 1577 hade det 145, år 1626 deremot 81 1/2. Under drottning Kristinas tid, på de vilkor, som föreskrefvos i Norrköpings riksdagsbeslut 1604, växte antalet visserligen till ett vida högre belopp. Ty 280 7/8 hemman bortgåfvos till 20 personer af adeln, och till desamme bortsåldes 311 3/4 hemman. Men denna okloka och för statskassan skadliga handel gällde dock här endast kronans inkomster af dessa hemman, icke egande- och nyttjande-rätten, som blefvo oförändrade. Adelns egande gods hafva efter Carl XI:s reduktion ganska betydligt förminskats samt öfvergått genom salu till ofrälse ståndspersoner och allmogen, egentligen sedan 1810 års riksdag, då ridderskapet och adeln afsade sig rättigheten att, med andras uteslutande, besitta säterier. Den klagan har stundom hörts af personer utan nödiga insigter i ämnet, att jorden fordom var i för få händer. Detta inträffade likväl vida mindre i denna ort, än annorstädes. Man pröfve af det föregående, om det blifver bättre när jorden kommer i alltför många händer, äfvensom om icke de händer i vår tid äro flera, hvilka sakna jord, än de, som ega. Adeln var äfven i äldre tider icke alltid den, hvars medlemmar voro de största jordegarne på Dal. Stundom kunde en och annan bonde icke blott mäta sig med, utan öfvervägde mången adelsman i egandet af flera hemman. Deröfver klagades icke. Så t. ex. fanns på 1560-talet bonden Osmund i Önne, Jerbo socken, hvilken hade öfver sju hela hemman (3). Den så kallade Håbolsslägten (Håbolingarne) utmärkte sig isynnerhet för egandet af många jordagods och stor förmögenhet, ehuru boende inom det magra Wedbo härad. Stamföräldrarne till denna slägt, Erik Persson från Högkil och dess hustru Katrina Bågenholm från Gäserud, ingingo äktenskap 1757, och bodde i Håbols stom. De hade 7 söner och 3 döttrar. Då barnen gifte sig, erhöllo de af föräldrarne ett helt hemman hvar för sig, som åt dem bebyggdes, efter den tidens sed, ståtligt med stora tvåvånings manbyggnader. Sedermera ökade de sjelfve fastigheten genom inköp af andra jordagods. Sonen Petter hade fjorton hela hemman. Deras talrika efterkommande äro ännu i allmännhet rike eller välmående, aktningsvärde och aktade i bygden. Den verkligen besutne jordegaren har i alla fredstider kunnat berga sig väl, och under den sednaste tiden "har den besutna allmogens välmåga synbart utvecklat sig" (4). Af ofrälse ståndspersoner hafva alltid funnits och ännu finnes flera, som i egandet af fastighet kunnat både mäta sig med samt även öfverträffat många af adeln, stundom hvarje enskild af detta stånd. Det som lagligen förvärfvas, med ära och till det allmännas båtnad begagnas, af hvilken samhällsklass det än må vara, förtjenar intet klander. Det är annars liksom en arfsynd, hvilken är alltför allmän, att med afundsjuka ögon betrakta den som har mer, vare sig af gods, insigter eller välförtjent anseende.

Af domhafvandernas årliga uppgifter till justitie-statsministern öfver köpt och såld fastighet under de 16 åren från och med 1833 till och med 1848 inhemtas, att allmogen


   1:o köpt mer fastighet af ridderskapet och adeln, än den
       till adeln sålt, för ett sammanlagt värde af  .............  40,649.

   2:o köpt mer af ofrälse ståndspersoner, än till dem sålt, för . 526,282.

                                              Summa banko r:dr     566,931.

Detta synes vara ett fördelaktigt förhållande, åstadkommet egentligen och mycket öfvervägande inom södra domsagan, jemförelsevis mot köpen i den norra och är äfven gynnsamt för bondeståndets välstånd, så vida dessa köp skett utan större skuldsättning, än som kan tålas, och utan att till stor del förstöra skogen. Men köpen äro icke alltid väl beräknade, allraminst vid afhandlingar mellan allmogen inbördes, der obesutenhetsklyfningen eger rum. Sådana köp äro både till antal och köpesumma de största. Under nyssnämnda 16 år har


   Riddarskapet och adeln köpt fastighet

     från adeln för en summa af  ................ 227,401.
     från ofrälse ståndspersoner  ............... 339,169.
     från allmogen  .............................   5,280.

   Ofrälse ståndspersoner köpt fastighet

     från ridderskapet och adeln för  ........... 285,843.
     från ofrälse ståndspersoner  ............... 817,774.
     från allmoge  .............................. 225,085.

   Allmogen köpt fastigheter

     från adeln för  ..........................    45,929.
     från ofrälse ståndspersoner  .............   751,367.
     från allmoge  ............................ 4,748,677.

                      Summa banko r:dr          7,446,525.

Det vill då förekomma klart, att eganderätten till fastigheter härstädes varit försatt i mycken rörlighet. Man bör nämligen taga i beräkning, att all fastighet på Dal, vattenverk m. m. inbegripna, knappt uppgick i taxeringsvärde 1849 till 5 1/2 millioner, sedan värdet af fideikomisser, stiftelser och boställsjord blifvit afdraget, emedan dessa icke äro underkastade köp. Att taxeringsvärdet är för lågt i allmänhet, oaktadt den edgång och öfriga kontroller man uppställt emot ett sådant förhållande, känner en hvar. Men om nuvarande taxeringsvärde vore endast hälften af verkliga värdet, så är likväl detta ombyte af egare till jorden inom en så kort tidrymd, som 16 år, ganska anmärkningsvärdt. Ridderskapet och adeln har således ökat sin jordegendom till


   ett inköpsvärde af  ....................  12,677.     
   Allmogen likaledes  .................... 566,931.

                      Summa banko r:dr      579,608.

hvilken summa är det belopp, hvarmed ofrälse ståndspersonsklassen minskat sitt fastighetsvärde efter inköpspriset.

Ser man åter på förhållandet med den i fastighet intecknade skulden under förenämnda 16 år, så visar sig att


   Ridderskapet och adelns intecknade
   skuldbelopp uppgått till  ......................   604,824.

   Beloppet af ståndets dödade inteckningar till .    226,718.   378,106.

   Ofrälse ståndspersoners intecknings-summa  ....  1,023,766.

   Deras dödade inteckningar   ...................    580,218.   443,548.

   Allmogens intecknings-summa  ..................  1,018,101.

   Deras dödade inteckningar  ....................    214,075.   804,026.

                         Qvarstående inteckning                1,625,680.

Hela landskapets taxeringsvärde 1849.

   Hemman, 987 1/96, uppskattade till  ...........  5,046,273:-
   Frälseräntor af 52 29/288 hemman  .............     54,858:-
   Lägenheter 266  ...............................     36,884:-
   Bergverk, manufakturier, fabriker o.
      inrättningar 65  ...........................    938,527:-
   Qvarnar och sågar 253  ........................    206,982:-

                             För landet summa       6,283.524:-

   För staden Åmål. Dess jord  ......  36,779:08
                    Sjelfva staden .. 278,939:24      315,718:32.

                                       Summa        6,599,242:32.

JORDEGENDOMARNES FÖRVALTNING.

verkställdes år 1845 af följande egare, innehafvare och arrendatorer af landets 987 1/96 hemman, sedan Åmåls donationsjord blifvit från hemmantals-summan afdragen, och den personal, som eger och arbetar å stadsjorden, icke heller tagits med i beräkning.


   Bönder på egna hemman  ................ 4,894.
   Gästgifvare med jordbruk  .............    92.
   Possessionater  .......................    26.
   Jernverksegare och boställsinnehavare
       med jord ..........................   101.    5,113.

   Arrendatorer utom bondeståndet  .......    19.
   Bönder på andras hemman  ..............   893.      912.

                                           Summa     6,025.

I medeltal faller således omkring 1/6 hemman på hvarje.

Öfrige af manspersonalen, som i mer eller mindre måtto sysselsattes med jordbruket, voro:


   Jordtorpare  .....................   1,917.
   Stattorpare  .....................     111.   2,028.

   Nybyggare  .......................      51.
   Arbetsföre backstuguhjon  ........     627.
   Arbetsföre inhyseshjon  ..........   1,310    1,988.

   Vanföre backstuguhjon  ...........     103.
   Vanföre inhyseshjon  .............     173.     276.

   Bondesöner öfver 15 år  ..........   7,758.
   Bondesöner mellan 10 och 15 år  ..   3,548.  11,306.

   Åldrige bönder, som upphört med eget landtbruk  258.
   Gårdsinspektorer  ............................    3.
   Gårdsfogdar och rättare  .....................   11.
   Gårdsdrängar  ................................  171.
   Trädgårdsmästare och trädgårdsdrängar  .......    5.

                                Summa           16,046.

                          Hela summan           22,071.

Hushåll eller matlag 1845, på landet och i staden.


   1. Matlag, som egde mer än till uppehället behöfdes ...   1,502.
   2. Dito som egde sitt uppehälle af egna medel och arbete  8,708.
   3. Dito dito dito till en del af egna medel och arbete    1,900.
   4. Dito, som helt och hållet försörjdes på allmän
      eller enskild bekostnad  ...........................     539.

                                Summa                       12,649.

   Af dessa hushåll voro 258 i Åmål.

   Antalet af fattiga personer utgjorde s. å.

   På landet  .............  mankön 713,   qvinkön  1,282  = 1,995.
   I staden  ..............    "     22       "        39       61.

                    Summa    mankön 735,   qvinkön  1,321  = 2,056.

BOSKAPSSKÖTSELN.

Denna var fordon högt drifven. Förträffliga betesmarker, i förening med en rik löfskog, gynnade underhållandet af mycken afvel. Man afsatte oxar, kor, smör, ost, talg, hudar och skinn, icke blott till Norge, utan ock till andra länder, från Lödöse, som då var stapelplatsen för denna och all annan handel på Vesterhafvet, oberäknadt hvad som gick till bergslagen och andra inrikes orter. För detta sednare behof blef utförsel till utlandet stundom förbjuden, såsom 1534 (5) och 1555 samt flera gånger derefter. Det sistnämnda förbudet innefattas i följande kongliga bref: "Wij Gustaff medt Gudtz nåde Sverigis, Göthis och Wendis &c. konung. Tilbjueder wåre trogne undersåter, Frijborne Frälsissmän, Fogter och Befalningsmän Präster Ländzmän Cronones skatskyllige bönder Landboer och menige almoge som bygge och boo uti Daell och Wermelandh Wår gunst och nåde tilförende. Och giffwe eder her medt tilkenne ath nu sedan wij kome till Uplandh haffwe monge våre fattige undersåter udi thenne Landzende Uplandh och Norlanden, Sammelunde utaff Finlandh warit hoss oss och medt stortt bekymber latid förstå ath the haffwe lijdit stoor skade udi thenne nästförlidne winther och wåår, Szå ath både hester oxer och myken annen qvickboskap, sså mykit haffwe uthdödt ath the haffwe nu ganske lithet igen. Szå haffwe same fattige wåre undersåter her i Uplandh och Finlandh förthenskuldh aff oss ödmiukeligen begäret ath wij wille göre förbudh opå the häster boskap och allehande fetalie som utaff rijket i förenämde landh pläge utfördt bliffwe, Synnerligen opå någon tijd tilgörend och sså lenge landet kunne komme sig före igen medt ssådane Boskap och fettalie. Szå medan wij opå wårt embetis vegne äre plictige, ath wete och rame them och alle Sverigis Rijges trogne inbyggeres gagn och bäste och wij kunne besinne ath the inthet annet begäre uthenn thet som menige Rijkit wäll lijdeligit är. Therföre haffwe wij theres nöttorfftige begären icke kunnet affslå uthenn sse gerne som wij och ther till hjelpe wele ath the fattige wåre undersåter som haffwe lijdit sådane stoor skade motte åther medt tijden kome sigh före igen, Wij försee oss och till eder trogne undersåter ath i alle utaff hvadh ståndh i helst äre vele och betencke och sökie edertt fädernes Rijkis beste och heller fordre och hielpe them som medt eder her inrikis bygge och boo än the fremmende, Szå wele wij och haffwe formanet alle Ständer udi for:ne Landzende Wermelandh och Daall som anthen hester eller annen qvickboskap, Tesliges någre fetalie warer haffwe rådh till och sälie och thet förytre vele ath the göre ther medt tilförning till för:ne Uplandh och Finlandh medt thet allre förste och wele wij late förskaffet ath hvar och en wäll lijke och skäll för sitt bekome skall, och hvar i trogne undersåter nu lathe eder finne välvillige medt sådane tillföring till för:ne Landzender Uplandh och Finlandh och udi framtijden same Landzenders hielp och undsättning åter igen kune behöffve, Dhå bliffwer eder utan tviffvell lijke sådane välvillighett igen wederfarin som i nu bevisse och hvar wij förnime herudinnen eders välvillighett vele wij och sså thet medt eder gunsteligen betenkie. Wij vele och med thette wårtt opne breff haffve förbudit alle utaff hvadh standh the helst ware kunne, anthen ath sälie the forenemde eller sielffwe före utrijkis hester oxer eller någre andre fetalie varer, udi thette åhr eller täsförinnen ath menige Rijgzens inbyggere kune kome sig före igen, Szå frampt the vele undwijke vår och Rikzens strenge nepst och straff Ther hvar och en sig effter rette haffver. Dat. Gripzholm 11 Juni Anno 55. Under vårtt Secret" (6). År 1535 fick Anders Persson i Åmåll konungens tillstånd att drifva handel med oxar och andra varor, dock med uttryckligt förbehåll att icke föra dem af landet (7). För kronans räkning och till kungsgårdarne skedde genom fogdarne uppköp härstädes af så väl hästar som kor och tjurar, hvilket säkert ej inträffat, om icke den härvarande rasen varit väl ansedd. Åren 1580, 1596, 1607 upphandlades hästar och år 1605 kor till Ulfsund (Kungsör). 1610 i Maj och Juli 120 goda mjölkkor till Gripsholm, år 1617 likaledes 50 kor och 1 tjur till Götala. Sker så i vår tid?

Den för landets förkofran i alla riktningar så verksamme konung Carl IX lät anlägga stuterier, "stodgångar", af inhemska djur i flera landsorter. Fyra sådana härstädes 1610. Till dessa borde hvarje hel krono- och skattebonde lemna 4 "hvelmar" hö årligen. Bastian Bonat förordnades att vara stallmästare öfver alla sådana i Södermanland, Nerike, Wermland, Dal, Westergötland, Småland och Öland. Han borde resa dit 3 eller 4 gånger årligen att tillse huru det förhöll sig och huru de unga hästarne vårdades (8). Konung Gustaf III bemödade sig äfven att upphjelpa hästafveln. Han befallde landshöfdingen d. 28 Mars 1776 (9) söka förmå adeln och andra ståndspersoner att hålla felfria hingstar till underhafvandes nytta. Ett talande bevis på boskapsskötselns höga ståndpunkt i äldre tider är det stora antal oxar, som årligen levererats i kronouppbörden i stället för penningar. Räkenskaperna i kammar-arkivet visa t. ex att


    år 1540 levererades 335 oxar,
    "  1555     "       273  "
    "  1566     "       527  "
    "  1568     "       496  "
    "  1580     "       356  "
    "  1590     "       480  "

o.s.v., men något mindre årligen, jemte kor. När nu härtill lägges hvad under de förödande krigen med Danmark dels af fienden roffades, dels användes för det egna krigsfolkets uppehälle, så uppkommer ett ganska betydligt belopp, jemte det antal, som såldes till in- och utrikes orter, hvaröfver allt någon bestämd beräkning icke kan uppgöras.

Att husdjurs-afveln för närvarande icke är så god, ej heller så högt drifven, som under 15:de och 16:de århundradet, är ostridigt. Tillgången på starkt närande födoämnen för menniskan är således äfven nu mindre än förr, Sedan naturliga ängar och de bästa betesmarkerna blifvit uppodlade till åker, hvarigenom mulbetet är både förminskadt och försämradt, - det fina, af flera slags sjelfsådda växter blandade höet äfvenväl högst betydligt förminskats, - vinterutfordringen hufvudsakligast sker med hafrehalm med liten tillsats af hö, samt detta af grofväxt klöfver och timotej, - obetydligt af vårsäden användes på hästarne, nära nog intet på hornboskapen: - så måste naturliga följden blifva, att husdjuren icke kunna hafva den trefnad, ej heller gifva egaren den vinst, som under andra, bättre förhållanden. Derföre afmagras allmogens boskap, särdeles under vintern. I anseende till de små och dåliga betesmarkerna, kan hullet föga förbättras under sommartiden. Detta gäller isynnerhet om östra Dal. På vestra Dal är förhållandet bättre, synnerligen i Wedbo härad, emedan betesmarkerna der äro vidsträcktare samt för det mesta af beskaffenhet, att icke med fördel lämpa sig till uppodling och förvandling i åker. Dock finnas äfven i Walbo och Wedbo sådana trakter, hvarest man icke kan föda sin boskap hemma under sommaren, utan nödgas utackordera en del deraf på andra ställen. På östra Dal isynnerhet står boskapens antal icke i rätt förhållande till den vidsträckta öppna jorden, hvarföre åkern ej erhåller tillräcklig gödning.

Hornboskapen, af ursprungligen godt slag, är liten, men passar för orten vida bättre, än den större utländska, hvilken med här öfliga utfordringssätt skulle gifva vida mindre afkastning, än den inhemska. På Baldernäs i Steneby socken är Engelsk boskap införd under sednare åren, och vårdas äfven efter sin natur och sina medfödda vanor, hvilka icke ohämmadt afbrytas eller ändras till något sämre. Oxar används allmänneligen i gårdsbruket, der jordegaren ej har för liten hemmansdel att föda ett par, då hästen föredrages, såvida en sådan kan underhållas på egendomen. Men ganska många bönder hafva hvarken oxe eller häst.

Allmänna boskapssjukdomar härjade åren 1598, 1601, 1648, 1667, 1750.

Hästarne, likaledes af gammal infödd ras, äro af medelmåttig storlek samt ihärdiga, isynnerhet på vestra Dal, Att på härvarande betesmarker vilja uppdraga hästar af större slag, lärer knappast lyckas.

Får underhållas till stort antal på vestra Dal och i Tössbo härad. Äro i allmänhet grof-ulliga och föga gifvande. En blandning med någon utländsk, härdig, ullrik sort, och en omsorgsfullare vård under vintrarne skulle tillskynda orten med all visshet fördubblad afkastning. Fåren hafva den gamla Svenska svarta, gråa och till en del hvita färgen. Så äfven med hornboskapen, hvilken i Wedbo härad liknar Finnarnes i norra Wermland, så till växt som färg, samt jemväl deruti, att många djur äro utan horn. Getter uppfödas numera till ringa antal, endast i de vestra och norra socknarne.

Svinkreatur underhålles i mängd uti den sädesrikare delen af landet, likasom gås-afveln der med fördel idkas.

ÅKERBRUKET.

I äldre tider var detta mycket inskränkt. Nu deremot synes den öppna jorden i allmänhet vara större, än att hon kan vederbörligen brukas och häfdas. På de sista 50 åren har åkervidden, på ängens och betesmarkens bekostnad, blifvit ansenligen förökad, troligen nästan fördubblad. Det är nära nog en vurm att olikt och likt bryta upp jorden till åker, utan att man allvarligt varit betänkt på att öka hötillgången och ladugården. I förra tider sådde man litet, men gödslade väl. Nu tvärtom. Derföre är åkern vanligen mager och gifver icke den afkastning, som med bättre gödning skulle säkert förväntas. För att visa skillnaden mellan förr och nu, må anföras utur boskaps- och mantalslängden för år 1630 (10) några exempel. I hela Frendefors pastorat funnos då 697 mantalsskrifna karlar, nu 2,212. I Frendefors socken var hela utsädet 290 tunnor, i Brålanda 151 tunnor, i Ryr socken 119 tunnor, summa på 119 hemman i pastoratet 560 tunnor, eller omkring 5 tunnor öfver hufvud på hemmanet. Nu är utsädet mer än tiofaldt förökadt på det hela taget. Samma år såddes på Örs prestgård 10 tunnor. Men der föddes 6 hästar, 7 oxar, 20 kor och qvigor, 19 får, 14 svinkreatur. Pastor i Ferglanda sådde på prestgården 8 tunnor, födde 3 hästar, 9 oxar, 14 kor och qvigor, 6 getter, 20 får, 6 svinkreatur. I hela Dalboredden af Svanskogs socken funnos 83 karlmantal, nu 204. Då såddes 37 tunnor, föddes 30 hästar, 58 oxar, 228 kor och qvigor, 213 getter, 149 får, 19 svin. Dalboredden utgjordes den tiden af 10 1/2 hemman. Nu innehåller Dalboredden 9 1/8 mantal och hade år 1845 manspersoner, mellan 15 och 60 år, 238. Genom efterfrågningar och öfverslag är utrönt, att i Dalboredden för närvarande utsås 590 tunnor, födes 85 hästar, 20 oxar, 510 kor och qvigor, 20 getter, 836 får, 110 svin. Om samma förhållande gällde mellan utsäde och boskap 1630 och 1850, så borde nu födas i Dalboredden ett mångdubbelt störrre antal. I gamla dar, då man underhöll så mycken boskap, kunde åkern gödslas väl hvartannat år, och skulle följaktligen gifva afkastning derefter; i vår tid endast hvart 6:te år, som dock är det bäst ansedda åkerbrukssättet, men i allmänhet återkommer ej gödslingen förr än 7:de eller 9:de året, samt då ofullständigt. Nyodlad jord får vanligen vänta ännu längre.

Nyodlingar fortgå årligen, såsom redan är nämndt, med snabba steg. Man utvidgar åkern allestädes så mycket möjligen ske kan, Dervid nyttjades flåhackning för 20 år sedan, så väl på grund som djup jord. Torfven upptagen med spade eller bred hacka, uppställdes i små högar på fältet att torka. Brändes sedan, hvarpå askan utspriddes. Första året erhölls vanligen en rik skörd. Derefter plöjdes. Men emedan växtmyllan uppbrändes, blef jorden försämrad. Ett annat, mindre skadligt sätt har sedan inträdt. Man plöjer fältet genast, tager 2:ne plogskifvor för hvarje åkerteg att brännas till aska. De afskäras med spade, uppställas till torkning, brännas och askan utsprides. Emellertid är denna gödning endast för första året, och hvad som blifvit brändt är utan gagn för framtiden. Deremot om denna torf upplades i högar att multna, helst hvarftals blandad med bränd, osläckt kalk, omskyfflad, och sedan, efter att ett år hafva legat i hög, använd såsom gödningsämne, skulle sådant i hög grad förbättra jorden och löna kostnad och arbete. Men detta förfaringssätt, det bästa nu kända, fordrar ett par års tålamod och något förlag för uppköp af kalksten och dess bränning.

Vattenöfversilning är endast på ett ställe börjad, nämligen vid säteriet Wättungen i Bäcke socken, der brukspatron C. F. Wærn anlade en sådan anstalt 1849.

Åkerbruksredskapen, plogen, harfven, välten, äro i allmänhet sedan äldre tider oförändrade, utom hos ståndspersoner, som antagit bättre redskap, på ett och annat ställe efter utländska mönster. Från och med 1/6 till och med 1/9 af öppna åkern gödes och besås med höstsäd, råg samt hvete. Det återstående begagnas till vårsäd. Så hos allmogen i allmänhet. Hos ståndspersoner ligga vanligen 1, 2 eller 3 niondelar af åkern i vall, hvilken bär klöfver- och timotejgräs, hvarigenom vårutsädet minskas. Detta växelbruk har varit nyttjadt omkring 40 år. Har äfven vunnit efterföljd hos de förmögnare bland allmogen. Småbrukaren deremot kan icke tillämpa växelbruket. Dertill har han alltför liten åkerrymd, hvilken helt och hållet behöfver användas till säd och potatis. Åkerns beredning för att emottaga sädeskornet är i allmänhet mycket ofullständig. I synnerhet gäller detta om trädes-åkern, hvilken allmännast plöjdes blott en gång, kort förr än man skall så höstsäden. När plöjningen skett, harfvas, gödslas ofvanpå och derpå genast sås.

Såningstiden för vårsäden infaller i början af Maj, - något år tidigare, - för höstsäden i Augusti och början af September. Slåttern börjas före medlet af Juli. Skördetiden inträffar efter medlet af Augusti. Grödan är allmänneligen inbergad innan 1:ste Oktober, så vida ej desto långvarigare nederbörd påkommer.

Sädesrior brukas icke. För vårsädens torkning å slättbygden sättas sädesbanden parvis jemte hvarandra i rader på åkern. Hvarje sådan rad innehåller, i olika socknar, 8, 10, 15, 16, 25, 30, 31 eller 32 band. Rågbanden deremot sättas i rundel, 8 a 10 band i hvarje skyl eller snes. Inom Tössbo härad förses en sådan kägelformig sädesrundel med hatt af ett större band eller nek. Dessa hopsatta sädesskylar hafva olika namn i särskilda härader och socknar. Således kallas

1 Trave (Tredive), träfve, som innehåller 16, 30, 31 eller 32 band.

1 Stör d:o 25 band, eller flera, lika med traven.

1 Mufva d:o 10, 25 band.

1 Stuka, d:o 8, 10, 15, 16 band.

1 Rök d:o 10, 16 band.

1 Kupa råg d:o 10, 16 band.

Der tillgång är på skog, huggas unga granar till 7 a 9 alnars längd, afbarkas och spetsas i båda ändarne. Dessa störar nedsättas vid pass 3/4 aln djupt i åkern på längre afstånd från hvarandra, hvarpå vårsädsbanden parvis fastbindas vid stören, med sädesaxen vända mot söder. Nederst omkring stören sättas likväl först 4 a 6 sädesband på åkern med axen uppåt, på hvilka de öfriga bundna sädeskärfven stödja sig. Detta kallas att reda eller re. Dertill begagnas restol, på hvilken karlen uppstiger efter behof, allt som redningen fortskrider uppåt. När säden sålunda är redd, anses den halfbergad, emedan den länge emotstår regn utan att taga skada. Den säd åter, som står på åkern i skylar, är vida mer blottställd.

De odlade gräsväxterna äro klöfver och timotej. Genom den naturliga ängens upplöjning till åker samt ingående i växelbruk, komma de sjelfsådda grässlagen att betydligt förminskas, emedan inga andra gräsfrön sås, än de nämnda. Att denna enformighet icke kan vara nyttig för boskapsskötseln, synes otvifvelaktigt. Genom ett väl skött växelbruk erhålles visserligen en större mängd hö, men att detta icke är lika begärligt och närande för boskapen, som det af många slag och arter blandade gräset på naturlig fet vall, har erfarenheten ådagalagt. Vicker odlas högst obetydligt.

Sädesslagen äro höst- och vårråg, höst- och vårhvete, korn, hafra, blandsäd av vårråg och hafra samt af korn och hafra. Hafran är hufvudsädet och utgör i tunntalet omkring 9 a 10 gånger mer än de öfriga. Ärter odlas ringa på östra Dal, än mindre på vestra. Linodlingen är äfven inskränkt och knappt mer än till nödtorftigt husbehof. Hampsådd sällsynt, och der hampa sås, är det endast på små jordland vid husen af några få qvadratfamnars vidd. Potatisodlingen är deremot idkad i stort, emedan denna jordfrukt utgör småbrukarens, torparens och backstugusittarens hufvudsakliga näring. Hos de förmögne läggas tusentals tunnor deraf i bränvinspannan. Kålroten odlas allmänt, ehuru ännu icke till kreaturs utfordring. Rofvor odlas än mindre och endast tillfälligtvis på små svedjeland.

Humla odlas numera till knappt husbehof. Förr till icke obetydligt afsalu inom Dalskogs och Hesselskogs socknar. Biskötseln idkas med fördel i Sundals och södra delen av Walbo härad. I öfrigt är den mer eller mindre försummad. Trädgårdsskötseln kan sägas vara nära nog ingen, utom på några herregårdar. Der de fordna sätesgårdarne kommit i allmogens ego, hafva trädgårdarne förr eller sednare gått ut. Kommer hemmansklyfningen att fortgå såsom hittills, är mer än sannolikt, att om hundra år knappast ett enda fruktbärande träd skall stå qvar.

Allmänna svåra missväxter har jag funnit antecknade för följande år: 1620, 1635, 1644, 1648-1650, 1652, 1660, 1666, 1672, 1675, 1686, 1689, 1690, 1693, 1719, 1747, 1748, 1772, 1781, 1782, 1785, 1798-1800, 1803, 1807, 1808, 1812, 1817, 1826, och nära missväxt 1837. Under sådana år har barkbröd måst anlitas i Wedbo samt delvis i Walbo och Tössbo, hvarförutan understöd måst lemnas af kronan. År 1809 skänktes hit af ett välgörande sällskap i London 200 tunnor hafra och 200 tunnor korn.

SKOGSHUSHÅLLNINGEN.

Under hedna- och medeltiden var detta landskap till största delen en urskog, såsom dess namn Marker utvisar. Då öfvade man icke omåttligt den konsten att nedhugga omogen skog och till stor del bränna upp den vid stubben, hvilket här kallas att kasa, och derefter på den svedjade marken så råg. Det var egentligen Carl IX, som - först genom exemplet, användt på hans egendomar i Wermland, derefter genom inflyttade Finnar, hvilka redan 1583 voro i den orten (11), och tillika genom ett formligt påbud till Wermlänningarne d. 21 Sept. 1587 (12), hvarmedelst hvarje bonde vid straff ålades att hvart år så en tunna råg i svedjefall, - gaf riktig fart åt detta skogsödande i våra vestra gränsorter. Det som då var en nödvändighet för landets uppodling och befolkning, har sedermera blifvit en af de mest verkande orsakerna till skogsbrist och deraf följande olägenheter.

Åren 1604-1611 hemtades en myckenhet ek- och furuvirke, mast-trän, spiror, timmer, sågblockar och 30,000 "pipholt" samt plank och bräder och flera tusen famnar ved för statens behof till Elfsborgs befästning, till flottan, till slussarne vid lilla Edet och skutbyggnad vid Timmervik i Gestads socken. År 1605 t. ex. flottades 200 grofva mast-trän och 800 slusstockar utför "Ronnoma" strömmar och Trollhättan, hvaraf de sednare stannade vid Lilla Edet. Till Göteborgs befästande togos på Dal spiror och mast-trän 1640-1642. Kronan hade äfven då stora, endast till skogsväxt dugliga trakter, som af ålder varit henne förbehållna till flottans behof. Af dessa var den betydligaste på östra sidan af stora Le, å norra och södra Kölvikens, Sunds, Walsebo område i Nössemarks socken samt Assleruds mark i Håbol. Den fredlystes 1640. Lades på karta 1694 af Bo Kämpenskiöld (13). Enligt landshöfdingen Mackliers underdåniga skrifvelse den 14 Aug. 1695, hade denna intjällrade (14) trakt 5 1/2 mil i omkrets. Den bestod då af master, dubbla blockträn, spiror och stor, behållen timmerskog. Kronan hade dessutom flera allmänningar på Dal, beväxta med stor, skön ekskog, såsom landshöfdingen Macklier förmäler. Kronoallmänningen Kroppefjäll låg vid Bollungen i Ryr socken af Sundals härad. En kronopark vid Hästefjorden i Frendefors, kronotrakten Tjurfjället i Ödeborgs och Torps socknar, jemte då skogbeväxta, nu nakna kronoöar i Wenern. Tillgången på skogseffekter var, isynnerhet på vestra Dal, länge ganska rik. Mast-inspektorn Er. Wallman kunde 1664 för kronans räkning vid ett enda hemman, Bön i Torrskog, låta hugga 100 mast-trän. Vid 1686 års riksdag klagade ombuden för Nordals och Tössbo härader, att ekskogen förgår deras ängar, åkrar och betesmarker, begärandes tillstånd få borthugga den odugliga. Att ingen brist var på ek i Wedbo ännu 1750, vill synas deraf, att Nils Kock då anhöll få hugga 300 sådana för byggnader vid sina manufakturverk Billingsfors och Gustafsfors. Sedan jordegaren genom förordningen d. 28 Okt. 1830 fått förvärfva fri nyttjanderätt öfver ekskogen, mast- och storverksträn, kan man vara förvissad att dessa icke skola besvära den odlade jorden. Ekar och mastträn äro redan så fullständigt undanröjda, att qvarlåtenskapen snart är räknad.

Till skogens utödande hafva äfven grannarne på vestra sidan Norrska gränsen i fordna tider något bidragit. Redan 1588 förmäles, att en Norrsk fogde, Peder Bagge, olagligen köpt en ekskog på Dal, deraf han byggt skepp om några hundra lästers drägt (15). 1619 såg Svenska regeringen sig tvungen antaga en skogvaktare, som skulle tillse, att icke något ekvirke fördes öfver gränsen. 1640 hade en Dansk borgare köpt en såg på Dal, från hvilken han förde tillverkningen öfver till Norge; och emedan ingen utom Sverige boende hade rätt att här hafva sågar, thy befalldes landshöfdingen fogligen förmana honom sälja tillverkningen till en Svensk man. Skedde detta icke, skulle sågen vederkännas under kronan. Vid 1686 års riksdag klagade Åmålsboarne, att Fredrikshalls borgare anlägga sågar och flottslussar vester på Dal samt föröda skogen. Landhöfdingen O. Gyllenborg inberättade 1725, att Norrmännen, mot förbud, årligen handlat några tusen tolfter timmer, hvilket sågverskegarne i Uddevalla fruktlöst sökte hindra. Desse hade låtit bygga en jagt och försett den med nödig besättning, att hålla vakt i Stora Le. Första vintern, då hon stod infrusen, blef hon uppbränd. En ny byggdes, och den derpå kommenderade löjtnanten tog mycket timmer i beslag. Men detta blef hemligen borttaget nattetid samt fördt öfver gränsen. I Okt. 1724 hade Norrmän med våld återtagit 209 tolfter, som han konfiskerat. I samma månad anhöllo Svenske strandridarne 90 tolfter, som Norrmän tagit på Dal; men då Norrskarne sköto skarpt på strandridarne, måste dess afstå från bemödandet att föra timret åter. 1723 hade gränsallmogen på Svenska sidan begärt få sälja skogseffekter till Norge, men i resolutionen på riksdagsbesvären s. å. fingo de afslag på denna begäran. Genom förordningen den 16 Juni 1729 stadgades ytterligare och upplifvades 1688 års författning, att trähandel på Norge var förbjuden, men lofvades, att Norrmännen kunde få flotta timmer från sina egna skogar genom Svenska vattendragen, dock under Svensk tillsyn samt 100 dalers vite för hvarje tolft Svenskt timmer, som befanns vara intaget. Enskilde Norrmän begärde och fingo tillåtelse till sådan flottning från sina egna skogar, såsom handlanden i Fredrikshall Mattias Wærn. Men tillåtelsen föranledde till hvarjehanda missbruk och klagomål, än det ena året, än det andra. Norrskarne gjorde 1742 svår åverkan på de Svenska skogarne. 1746 den 18 Sept. måste Svenska regeringen begära af den Danska att återfå det timmer, som uppsyningsmannen öfver timmerflottningen, ryttmästaren Svinhufvud, tagit i beslag af handlanden Colbjörnsson i Fredrikshall, hvilket denne sednare funnit utväg att våldsamligen bortföra med tillhjelp af sina landsmän. Regeringen begärde äfven att Colbjörnsson måtte allvarligen bestraffas. Borgaren i Fredrikshall Han Juel sökte att få begagna det tillstånd till timmerflottning, som nu aflidne Wærn 1741 bekommit; men konungen afslog denna begäran den 8 Jan. 1747, emedan intet annat medel fanns att förekomma öfvade underslef, hvilka ledde till stridigheter rikena emellan. 1748 den 21 Mars fann Svenska regeringen sig föranlåten beordra ett kompani dragoner till gränsen, att förekomma Norrmännens våldsamheter och deras åverkan på ekskogen i Bohuslän. I fall någon Svensk biträdde Norrskarne i deras skogsåverkan, var straffet för honom 20 par spö och förlust af eganderätten till hemmanet, hvilken öfvergick till närmaste laga arfvinge. 1748 hade Svinhufvud ånyo måst lägga beslag på timmer, som Norrmännen olagligen åtkommit. Danska ministern Wind besvärade sig deröfver. I svar derå yttrades, att en domstol af Svenske och Danske män borde förordnas till dylika klagomåls afgörande å ömse sidor, i annat fall och derest Norrmännen, efter vanan, skulle undandraga sig laga undersökning, vore man, till egna gränsers fredande, nödsakad vägra Norrskarne all slags flottning i de Svenska vattendragen. Samma år hade de likaledes företagit sig att olofligen kola i Serna skogar. Den ifrågavarande domstolens ledamöter sammanträdde i Fredrikshall den 23 Dec. 1749. De voro å Svenska sidan assessorn Dan. Tilas samt häradshöfdingen Carl von Numers, å Danska sidan justitierådet Paul Braunman och borgmästaren Ul. Fr. Larsen. Frågorna rörde så väl en emot kapten Ernst Colbjörnsen 1746 angifven oloflig timmerhandel i Sverige, bruten qvarstad och dervid föröfvadt våld, som ock dennes klagan öfver obillig medfart af ryttmästaren Svinhufvud, jemte flera stridigheter emellan denne och Norrska handlande. Domstolens sammanträden afbrötos den 29 Aug. 1750 af det oväntade skälet, att Danska ombuden, på grund af sina fullmakter, alls icke ville befatta sig med ransakning och afdömmande af några klagomål mot Norrmän, utan endast dessas klagomål mot Svenskar. I Febr. och April s. å. hade likväl Svenska ministern i Köpenhamn, baron Fleming, på befallning från sitt hof, yrkat lika vidsträckta och ändamålsenliga fullmakter för Danska ombuden, som de Svenska, men fruktlöst, hvarföre Svenska ombuden måste hemkallas, intill dess Danska regeringen kunde förmås till ärligare handlingssätt. Jag har ej sett några dokumenter, som upplysa när eller om detta någonsin skedde. Konungen föranläts den 15 Okt. 1753 indraga den flottningsfrihet, som Norrmännen hittills åtnjutit och så många gånger förverkat. Men på Danska regeringens enträgna begäran blef detta förbud den 3 Juli 1754 lättroget upphäfvet, så att Norrskarne under 10 år, på vissa vilkor, finge flotta sitt eget timmer i de Svenska vattendragen inom Wermland och Dal, så långt i söder som på Stora Le, och 1756 den 6 Dec. förlängdes detta tillstånd på 25 år. Det dröjde dock icke länge innan nya klagomål inkommo öfver Norrskarnes olagliga förfarande under flottningarne. Regeringen måste den 23 April 1759 anbefalla krigskollegium låta postera militäriskt manskap på tjenliga ställen vid gränsen, för att hindra åtskilliga våldsamheter af Norrmännen. 1767 den 7 Dec. beslöt konungen låta anlägga en bombyggnad vid Smogesund. På 1770-talet samt 1780 och 1781 skedde oloflig timmerhandel flera gånger, och det i beslag tagna timret blef med våld bortfördt till Norge. Efter en så långvarig och obehaglig erfarenhet, och som tyckes alltför länge pröfvat det Svenska tålamodet, förklarade Gustaf III den 23 April 1782, att Svenska vattendragen skulle tillslutas för all vidare flottning till Norge (16). Andra och lyckligare politiska förhållanden hafva sedermera inträdt mellan de Skandinaviska folken, så att "förvecklingar" af denna egenskap böra upphöra.

Om skogshushållningen i Wermland och på Dal hafva särskilda stadganden i äldre tider varit vidtagna. 1642 den 11 Mars, uti resolution på Brätte riksdagsbesvär, medgafs att borgerskapet i Brätte, Carlstad och Åmål, på föregånget meddelande och rådförande med landshöfdingarne, må upprätta ett kompani om masthandeln, så att dessa städer tillhandla sig alla master, hvilka kunde fällas i dessa provinser, deröfver städerna borde välja en direktor, som skulle föra ordentlig räkenskap, så att hvardera staden blefve delaktig af den vinst, som svarade mot dess omkostnad. Denna förening gaf likväl anledning till misshälligheter emellan icke blott allmogen och städerna, utan äfven mellan städerna inbördes, emedan de icke noga efterlefde den träffade öfverenskommelsen. Till att ännu bättre härom reglera tillsatte konungen en särskild kommission den 30 Aug. 1673 rörande skogarne och trävaruhandeln i Westergötland, Wermland och Dal, under ordförande af riksrådet Claes Stiernskiöld, till förekommande af den öfverflödiga och riket skadliga sågblocksutförseln. Allmogen sammankallades och afslöt i Carlstad den 21 Aug. 1674 kontrakt för Gilbergs och Nordmarks härader med städerna Carlstad, Wenersborg, Uddevalla och Åmål. Den 8 följande September slöts kontrakt i Åmål af samma städer med allmogen i Wedbo härad. Här, såsom i Wermland, fick ingen sälja mer årligen, än 12 tolfter af helt hemman, 8 tolfter af 1/2 hemman, 5 tolfter af af 1/3 hemman, 3 tolfter af 1/4 och 1/8 hemman. Dock icke dubbla blockar eller trän, som dugde till master och spiror. Timret borde säljarne lemna vid Långströmmen i Steneby socken, och betaldes der med 5 mark tolften, 2/3 af summan i penningar och 1/3 i salt. De, som lemnade timret vid Köpmannebro, fingo 7 mark tolften. Timmer från Töftedals, Eds, Nössemarks och Håbols socknar skulle lemnas vid Edsbotten, d. ä. södra ändan af Stora Le, mot 6 mark för hvarje tolft. Kontraktet tog sin början med 1675. Timret skulle vid islossningen och vårfloden vara utkördt, hålla i längden 6 alnar samt en god fot i gluggen (17). Det var isynnerhet Uddevalla, som skördade af denna handel, derom Holmberg i Bohusläns beskrifning, 3:dje delen sid. 117, lemnar upplysning. I Örekilselfven hade intressenterna 24 sågar 1688, men antalet hade, enligt deras egen uppgift, 1725 växt till 32. För timmerflottningen ålåg det sågintressenterna att rensa vattendragen, men allmogen att laga vägarne. Öfver detta besvär klagade allmogen i Wedbo vid riksdagen 1693, så mycket hellre, som häradet måste upprätta 2:ne broar mellan Edsbotten och Lerbäck i och för timmerkörslen. Vidare klagades att man fick allenast en r:dr tolften sedan Uddevalla sågintressenter fått timmerhandeln, då det lemnades ofvan Ronekebron, och varorna, som bekommos, höllos i ganska högt pris. Den tid deremot, då timret fick säljas till Norge, betaldes det med 2 r:dr nedom sistnämnda bro. Dessutom vräktes timret oskäligt af herrarne i Uddevalla. Konungen remitterade d. 18 Nov. s. å. dessa besvär till landshöfdingens upptagande. Pastor i Ed, som på sina egor led svårt intrång af timmerrörelsen, erhöll 1692 den 14 Sept. lindring i taxan och gärden med 16 daler silfvermynt. Hela Dal klagade vid riksdagen 1769 öfver den skada, som skedde på egorna genom timmerflottningen, så att denna timmerhandel i mer än ett hänseende förorsakade landets invånare olägenheter och förluster. Emellertid var den alltid af styrelsen gynnad, från början till förmån för städerna och sedan för ett enskildt bolag. Den sjelfrådande Carl XII hade knappt en månad sutit på thronen, då han den 23 Dec. 1697 gaf bolaget i julklapp 5/8 kronohemman V. Ed, hvilket ännu ej återgått till kronan, ehuru sågbruksbolaget har upphört att finnas och timmerskogen på Dal nära nog likaså.

Efter otaliga klagomål utkom kongl. förordningen den 16 Juni 1729 huru med timmerhandeln i Dal och Wermland bör förhållas. Enligt densamma skulle Uddevalla sågbruksintressenter och öfriga städerna emottaga såväl furu- som gran- och gårtallstimmer tills vidare mot följande pris.


                                                             Daler Öre
   1 tolft furublockar    a 6     alnar,  1 fot i gluggen .... 4.   8.
   1 d:o   d:o            a 5 1/2   "    12 tum i lilländan .. 3.  16.
   1 d:o   d:o            a 5 1/2   "     9       d:o       .. 3.  -
   1 d:o   d:o            a 5       "     9       d:o       .. 2.  16.
   1 d:o gran och gårtall a 6       "    12       d:o       .. 3.  -
   1 d:o   d:o            a 5 1/2   "    ..................... 2.  16.    
   1 d:o   d:o            a 5       "     9       d:o       .. 2.  -

allt i silfvermynt räknadt. Sågbruksbolaget i Uddevalla och öfriga städerna voro pligtiga gå allmogen till handa med förskotter uti allt hvad de till deras nödtorft betarfvade, så kärt dem ville vara att för sig allena behålla denna timmerhandel, och jemväl, om allmogen så åstundade, betala med kontanta penningar. Timmerlevereringen skulle ske i Maj och Augusti månader. Säljarne fingo tills vidare njuta 1674 års stadga till godo, så att på helt hemman finge huggas 12 tolfter årligen o. s. v. Stora trän af en alns diameter i lilländan skulle vid vite lemnas ohuggna och borde af jägeribetjeningen krönas. Landshöfdingen ålåg hålla hand deröfver, att icke skogarne genom denna handel medtogos, samt inkomma med förslag om minskning i det tillåtna tolftetalet, om så nödigt vore.

Gustaf III lossade de band, som funnos för skogarnes vård. Uti bref till landshöfdingarne den 23 April 1782 upphäfdes den af städerna Carlstad, Åmål, Wenersborg och Uddevalla utöfvade handelsrättigheten till vissa skogsdistrikter, samt förklarades timmerhandeln i Dal och Wermland fri och oinskränkt. Detta var utan tvifvel en rättvis och helsosam åtgärd. Men då intet vidare band lades på timmerhuggningen, än att landshöfdingarne borde fastställa längden och tjockleken på de sågblockar, som finge gå i köp och salu, och alle mindre blockar vid vanliga hamnar och samlingsställen anhållas och konfiskeras, så blef det en hvar öppet att, om han så ville, på ett enda år nedhugga all den timmerskog han egde, som stod målet. Följden deraf uteblef icke heller länge. Landshöfdingen öfver Dal beklagade i allmän kungörelse den 21 Okt. 1796, "att det ena skogrika fältet efter det andra förvandlas till kala slätter, och, långt ifrån att återplantering någonsin kommer i fråga, har den högst förderfliga oseden, att bortbränna ljungen samt med den tusentals små skogsplantor, inrotat sig och gör all återväxt omöjlig, äfvensom att, sedan detta några gånger blifvit förnyadt, vidsträckta fält för alla slags växter blifvit ofruktbara". Dessa varningar hade ingen verkan. Genom kongl. brefvet den 28 April 1819 (18) tilläts Wedbo härad samt Råggerds och Lerdals socknar i Walbo att till Norge utföra så mycket, "som tillgångarne och egarnes omtanka medgåfvo", mot en tull af 8 sk. tolften 5 1/2 a 7 1/2 alnars timmer, 9 sk. för 7 1/2 a 9 alnars, 10 sk. för 9 a 12 alnars, 14 sk. för 12 a 16 alnars, 24 sk. för 16 a 20 alnars. Men huru skulle det gå, der omtankan icke sträcker sig längre, än till det tillfälliga eller uppgjorda behofvet? Utan tvifvel så, som det allmänneligen skett i detta landskap och flera andra, att mogna timmerträn äro uthuggna. Hvar man framfar - ingen socken undantagen - får man på tillfrågan höra, att den grofva skogen (ståndskogen) är slut samt endast ung skog återstår. Aldrig blir menniskonaturen i stånd att använda obegränsade rättigheter. Den obegränsade makten i samfundslifvet, vare sig hos den enskilde eller hos embetsväldet, förstör allt till mensklighetens ofärd. En för djup sakkännedom och erfarenhet i detta ämne bekant författare och varm vän af fosterlandets välgång har yttrat: "skogarne förstöras allestädes, så framt de icke genom positiva lagar blifva skyddade" (19). Genom kongl. förordningen den 1 Aug. 1805 om skogarne i riket, är visserligen i 53 paragrafen uttryckligen förbjudet att svedja å sandmo samt bergaktig och stenbunden mark, utanför åker, äng och rätta beteshagar. Men denna lag efterlefves icke och brott deremot torde sällan, om någonsin, blifvit åtalade. Uti landshöfdingens femårsberättelser förekommer bekräftelse på den hårda medfart, för hvilken skogarne äro utsatta. Deri heter det: "ett ofta omåttligt och föga väl beräknadt svedjande, stark kolning och mindre noggrannhet vid förefallande hyggen bidraga synnerligast till skogarnes förminskning. Dertill har ock den starka hemmansklyfningen, med deraf följande och årligen tillkomna nya bostäder bidragit. Närmaste verkan af ekarnes öfverlemnande mot lösen har varit, att de blifvit nedfällde, isynnerhet å mindre hemmansegor. Möjligen vore dock skogen för framtiden tillräcklig för behofvet, derest en bättre hushållning skulle kunna vinna inträde, hvilket dock ej torde kunna ske snart i en ort, der skogarne hufuvdsakligt tillhöra allmogen". Man kan tryggt tillägga: det sker aldrig allmänneligen förr än ytterlig brist uppkommer, mångenstädes icke ens då, varpå flera exempel erbjuda sig. Allmänheten har aldrig varit, blifver aldrig statshushållare. Att i ett statshushållningsärende, såsom detta, öfverlemna allt åt den enskilda omtankan, åt den obegränsade friheten, det är att gifva allt till spillo. Samhället är likväl icke till för ett eller annat år eller blott för en mansålder. Lagstiftningen och vården om lagarnes efterlefnad måste derföre i mer än ett fall begränsa den enskilda friheten, så att icke, uti den närvarande mansåldern, vilkoren tillintetgöras för statens fortfarande och välbefinnande i de följande tiderna. Emellertid förfares temligen allmänt i Sverige på ett sätt, som om skogen vore landets värsta fiende och man icke behöfde jorden till annat än säd och gräs, - skogen till intet annat än penningar. Man sätter väl stundom den under förmyndare, hvilken misshushållar med sin enskilda förmögenhet i öfrigt, men icke den, som förstör ett bland de vigtigaste vilkoren för lifvet i ett hårdt klimat.

När och på vad sätt kronan blifvit qvitt de mindre parkerna härstädes, är mig obekant. De 2:ne större deremot, nämligen Kroppefjäll och Kronomasteskogen, hafva till följe af rikets ständers allmänna beslut och kongl. kammarkollegii cirkulär till konungens befallningshafvande den 14 April 1824, om en förändrad reglering med kronoskogarne och allmänningarne i riket, öfvergått till enskilda personer. Kroppefjäll innehöll 3,847 tunnland och uppläts mot bestämd afgäld till innehafvarne af angränsande hemman, Buxåsen, Bollungen, Paradiset och Sjöbotten. Hela kronoparken skattlades 1834 till 5/32 hemman med 1 1/2 lispund smör i årlig jordeboksränta samt särskild hemmantalsränta. Kronomasteskogen i Wedbo, Nössemarks och Håbols socknar, som 1695 uppgafs vara 5 1/2 mil i omkrets, innehöll 9,164 tunnland år 1830. Enligt kongl. brefvet till kammarkollegium den 21 Dec. s. å. och på grund af kollegii underdåniga tillstyrkan, uppläts denna kronoskog, "utan ränta eller skattelösen", till hemmanen 1 Norra, 1 Södra Kölviken, 1 Sund, 1/4 Wallsebo och 1 Asslerud, för att dem emellan efter hemmantalet fördelas. En sällspord frikostighet! Dessa hemman egde förut en areal af 5,890 tunnland. Vederbörande undersökningsmän hade föreslagit i ränta 1/2 kappe af tunnlandet, och hemmansboarne begärt att, så härefter som hittills, få taga af skogen till husbehof och begagna marken till mulbete samt skattelösa trakten mot minsta möjliga afgift. I det Kongl. brefvet synes, att trakten blifvit vid den särskilda undersökningen beskrifven såsom till största delen bestående af fjäll och kala berg, utan annan vegetation än mossa och ljung, äfvensom kärr och sjöar, äng och skogsmark, likasom att jordmonen på och mellan fjällen ingalunda vore till skogsväxt tjenlig. Besynnerligt förefaller, att en sådan steril och oduglig mark fått namn af masteskog, - att den, såsom ovan anfördt är, 1695 hade en myckenhet master och andra grofva trän, - att den förut, eller 1640, varit fredlyst för åverkan, - att kringliggande hemmansboer vid sjelfva undersökningen begärde afverkningsförmån af skogen till husbehof och marken till mulbete. Och likväl bortskänkte kronan den för - intet. Författaren kan ej lösa denna gåta.