Åmåls stad.

ÅMÅLS STAD. (1)

Stadens nuvarande plan (bild).

Privilegier.

Åmål efter sin anläggning.

Folkmängden.

Handel

Stadens inkomster och utgifter

Kyrkan.

Rådhuset.

Skolan.

Stadens folkskola

Arbets - och fattighusinrättningen.

Fromma stiftelser.

Fördelar givna staden.

Stadens borgmästare.

Stads-kirurger och läkare.

Apotekare i Åmål.

Särskilda underrättelser af blandat innehåll.

Stadens namn är taget af socknen, hvaruti han är belägen. Detta enkla namn har jag funnit i offentliga handlingar skrifvet på icke mindre än 20 olika sätt sedan stadens anläggning, och deribland Åtsmåll. Stundom har man skrifvit Åhmule och sedan förmenat, att namnet kommer af å och mule, d. ä. åmynning. Det är dock icke sannolikt, att en hel socken fått namnet af den obetydliga åns mule, hvilken här öppnar sig åt Wenern (derest åns utlopp kan så benämnas), isynnerhet som socknen i medeltiden hette Ömord och Amord, hvilket sedan öfvergick till Amoll och Åmol långt innan staden anlades. Snarare skulle man kunna tro, att socknenamnet, och derefter stadsnamnet, kommer af medeltidsordet mord, som betyder skog, och sedan förvrängts både i uttal och skrifsätt tills det omsider stannat vid Åmål.

Enligt Bo Kempenskiölds karta öfver staden 1696 (i kongl. landtmäteri-kontoret), är Åmål anlagd på 2:ne hemmans egor, 1 Byn å norra och 1 Stommen å södra sidan af den lilla ån, hvilken kröker sig genom stadsplanen. Åns ursprung synes af 1:sta delen. Staden är belägen mellan 2:ne lägre bergshöjder. På den södra, å Stommens mark, har af ålder varit landtmarknad. Till Carlstad är 7 1/2, till Wenersborg 8 1/2 mil.

Förmyndare-regeringen under drottning Kristinas minderårighet var betänkt att anlägga städer å flera ställen. Under sitt vistande i Örebro uppdrog denna regering, d. 8 Mars 1639, en af sina medlemmar, riksskattmästaren Gabriel Bengtsson Oxenstjerna, hvilken i anseende till inkomna klagomål skulle genomresa Wermland i åtskilliga ärenden, "att tillse om någon lägenhet kunde vara till en stad vid Byelfven, eller annorstädes mellan Wermland och Dal, och der signationen någorstädes så kunde vara skickad, låta deraf taga en karta till regeringens bättre information." Detta är det första spår jag funnit till detta samhälles begynnelse. Redan följande året, d. 28 Febr. 1640, fick landshöfdingen Olof Stake befallning att söka skaffa folk, som kunde vilja sätta sig ner såsom borgare uti de beslutade nya städerna Åmål och Bro (Kristinehamn), hvarefter dessa lofvas privilegier så snart de sig derom anmäla. Den 13 Juli s. å. befalldes general-qvartermästaren Olof Hansson Örnehufvud i Göteborg, att begifva sig till Åmål och Bro, de beslutade städerna derstädes, i samråd med Olof Stake, till sina gator och andra behöriga omständigheter regulariter afsticka och fundera. I bref till rikskansleren Ax. Oxenstjerna den 10 Aug. s. å. skref Örnehufvud: "Stadhen Åhmoll haffwer iagh affstuckitt till een deel, men icke helt för säden på åkren (2) och andre hinder skuldh, dett att den eene Sijden aff åhn ähr frellsse och hörer Her Åke Axelssons Broor barn till heeter Byen och Ränter 5 Pund Smör." S. å. den 31 Aug. afgick till Stake befallning att aflysa landtmarknaderna vid Knusesund (Säfflebron), Sulvik, Brattefors och Dalboån samt förflytta dem till Åmål, att der på vanliga tider hållas.

Staden Brättes borgerskap sökte väl att afböja anläggning af stad vid Åmål, emedan den nya staden skulle blifva obehöflig för orten, men deremot ett stort hinder för Brätte. Regeringen var likväl af motsatt tanka egentligen derföre, att afståndet var så betydligt emellan dessa orter, hvilket i resolution d. 11 Mars 1642 meddelades. Följande året utfärdades så lydande

Privilegier.

Vi Kristina &c. &c. göre veterligt, efter som vi, af den åhåga, försorg och omvårdnad vi alltid och städse drage för rikets och fäderneslandets heder, prydnad och kultur samt dess inbyggares styrka och välstånd, hafve för nödigt eraktat, för den goda beqvämlighet och situation, som är vid Åmole uppå Dal, att der en stad låta bygga och fundera, hvarest vi gerna förnimme ett temmeligt antal af våra undersåter vara sinnade sig nedsätta: thy hafve vi af konungslig ynnest och nåde till bemälde undersåtares samteliga förkofring, flor, tilltagande och uppväxt, som sig der husligen nedsätta vele, att befordra, främja och styrka godt funnit dem med efterföljande privilegier, friheter, rätt- och skyldigheter att benåda och förvara:

Till det första.

Såsom Sveriges stadslag är fundamentet till städernas goda politie och ordning här uti riket, alltså gifve vi härmed fullmakt och tillstånd, att vår stad Ååmåle och innebyggande borgerskap den njuta och bruka skola, derefter borgmästare och rådmän välja, så ock andra embeten efter tarfven tillsätta, handel och vandel drifva, njuta borgerlig frihet och näring i all måtto, som andre städers borgerskap efter förbemälde lag och handelsordinantien tillstår och eljest i alla andra tillfällen sig derefter rätta och förhålla.

Till det andra.

Alldenstund ingen stad är, utan han hafver sitt vissa insegel, dermed borgmästare och råd måste, som flerestädes är brukligt, deras fällde domar, kontrakter, fullmakter, pass, certifikationer och andra slika bref, när så behöfves, stadfästa och bekräfta; derföre efterlåte och unne vi bemälde stad Ååmåle ut sitt insegel att föra en kyrka, belägen hardt vid ett åmynne, eller der en ström utur sjön utflyter (3), efter som denna afritning utvisar.

Åmåls sigill.

Till det tredje.

Och efter thy största makt påligger, att bemälde stad Ååmåle blifver med nödiga embeten väl försörjd; thy skola desse efterföljande der blifva hållne och tagne i akt, som äro borgmästare, rådmän, stadsskrifvare, kämnärer, byggmästare och stadens vårdskrifvare.

Till det fjerde.

Borgmästare och råds embete skall enkannerligen deruti bestå, att de efter yttersta förmåga vinnlägga sig om stadens gagn och välfärd, att den må styrkt och underbyggd varda, hvarigenom stadens bästa är till att vänta och förmoda, och åter blifva hindradt och afvändt, som dess skada och afsaknad kunde förorsaka. Enkannerligen skall deras pligt vara hålla hand öfver stadens privilegier och dem i alla sina klausuler och punkter exekutera, bärandes der åhåga före, att stadens inkomster må tillväxa och formeras, att borgerskapet i sin näring följer lag och ordning, näringen med borgerskapet fördelas i sina vissa sorter och societeter, att hvar och en sina tillslagne varor och deraf flytande handel och vandel af en annan obehindradt må idka, bruka, förbättra och excolera samt nyttige och nödige manufakturer måge uti staden blifva inplanterade och försatte, att god ordning och politie må blifva uppehållen och vid makt, och der någre oordningar genom hvarjehanda tillfälle inrita kunde, de der löpa och sträfva emot lag, ordinantien samt goda seder, tukt och ärbarhet, de då sådant tidigt förekomma och råda böter uppå, att de bjuda och förordna om stadens byggningar, bryggare och slagtarehus, broar, bommar, gator, gränder, hamnar och annat slikt, som staden och dess inbyggare anrörer. Sedan att de skipa lag och rätt i staden, varandes deröfver bekymrade, att tvistiga saker antingen i vänlighet biläggas måge eller ock igenom laga dom, utan lång tids förhalning, skiljas och föras till ända.

Till det femte.

Stadsskrifvarens embete skall vara att hålla en riktig och klar stads tänkebok eller protokoll, noterad med dagar och tider, hvarutinnan alla klagomål, stämningar, ändskyllningar, bevis, gensvar, vittnesförhör och andra rättegångsakter samt sjelfva domarne, deras exekution eller vad deremot, och hvad mera efter lagen och sedvanan i rättegångar plägar och måste förelöpa, hvad heller det munt- eller skrifteligen sker, noga och flitigt upptecknas skola. Sedan att jemväl deruti inskrifves allt annat, som bör efter lagen ske och stadfästas på rådstugan, som är med hus- och gårdeköp, laga pantsättning och annat slikt, och en sådan bok särdeles hvart år förfärdiga (4).

Till det sjette.

Kämnärerna skola vara 2 till talet och i rådstugan hafva ett särdeles rum, som kallas kämnärstugan. Deras embete skall vara att upptaga alla ringa och små saker och tvister till förhör, och dem antingen i vänlighet bilägga, eller der de klara nog äro, då dömma deruti efter lagen och laga stadgar. Och alldenstund detta är stadens underrätt, uppfunnen att lisa samtelige rådet och de ärender, som icke äro af dess större vigt och utan något synnerligt besvär kunna slitas. Thy skall sålunda med dem blifva hållet, att kämnärerna å minsta 3 dagar i veckan ifrån 8 till 11 föremidd. komma tillstädes, och skall vårdskrifvaren hålla protokollet af allt som der förelöper icke mindre riktigt, än stadsskrifvaren på rådstugan, och göra der årliga besked för. Så skola ock allenast dessa ärender der upptagas: om någre blifva trätande om gäld och annat slikt, och anten sjelfve godvilligt söka kämnärstugan eller förvisas dit af rådet att anamma rätt; sedan att der hafva uppseende med allt det, som brytes emot rådets förordning och stadgar, stämmandes den brottslige till rätta och efter utletad sanning och ordningens rätta förstånd dömma deruti. Händer sig ock, att någon icke låter sig med deras dom åtnöja, så må han vädja ifrån dem och under samtelige rådet med 3 mark. Men ifrån öfverrätten till vår kongl. hofrätt i den sak, som högre är, än 50 dalers värde med 5 daler. Så ofta ock någre saker förekomma, som bör bötas för, då skola de sådana saköre utkräfva.

Till det sjunde.

Så skola ock 2 borgare kesas till stadens byggmästare, gode och beskedlige män och de sig på byggnader förstå. Deras embete skall vara att hafva inseende med alla stadens hus, som äro rådstugan, källare, bodar, gator och gränder, bommar, hamnar, broar och mera, att detta allt hålles vid makt och i full byggning. Så skola de ock fliteliga tillse, att hvar och en i staden, som tomt allaredo eger, eller härefter tilldeld varder, bygger hvarken mer eller mindre, längre in eller ut på gatan, än han hafver rätt till, rättandes sig efter den planta och afstick, som derutöfver fattad är. Hvarföre skola de icke allenast sjelfve dageligen hafva akt derpå, utan särdeles 4 resor om året, som är Walborgmessa, Johannis, Michaelis och Nyåret, jemte vid vår fogde, en borgmästare och 2 af rådet bese alla stadens hus och byggnader, ehvad namn de hafva, så väl som isynnerhet broar, bommar, hamnar, gator och gränder, och förteckna deras fel och brister. Är det så, att staden behöfver hus och byggnader, eller något, som tillförene bygdt är, skall blifva förbättradt, då skola de sådant inför ståthållaren och samtelige borgmästarne och rådet gifva tillkänna, och efter den förordning, som då göres, allt ställas af byggmästaren i verket. Och skola de fördenskull hafva en byggningsskrifvare, som med flit antecknar allt det som bygges och påkostas, och den vara förtänkt att göra der årligen räkenskap för. Finnes ock någon i staden att bygga utur ordningen, då skola de tillhålla den att nedrifva hvad sålunda bygdt är och af nyo bygga efter ordningen. Så skola ock bemälde byggmästare gifva akt uppå att gatorna blifva stenlagda, renhållna, så ock hamnarne alltid hållas vid sin djuphet, och der någon beslås antingen att föra någon orenlighet, jord, dynga eller annat slikt på broar och gatorne eller ock hamnarne, och dem dermed uppfylla, då skola byggmästarne icke allenast tillhålla sådane att rensa gatorna igen och föra sådant af vägen, utan ock angifva dem på kämnärstugan, hvarest de första gången skola böta 2 daler till tveskifte oss och staden, och sedan hvar gång de återkomma dubbelt mera.

Till det åttonde.

Uti stadens embetsmäns val så ock uti alle andre stadens vigtige och åliggande ärenden, som antingen regementet eller rättegångarne anrörer, skall vår ståthållare eller fogde, som lag förmår, närvara och å våre vägnar presidera, hvarföre skole borgmästare i tid dem derom kungöra, att de deröfver ock tillstädes vara kunna. Dock hvar vår ståthållare och fogde af andra ärender hindrade intet kunna dem bevista, då ligge ej fördenskull stadens gagn och rätt neder, utan borgmästare och rådet fare dermed fort, icke mindre än våre ståthållare och fogde tillstädes vore; görandes likväl vår ståthållare eller fogde besked och underrättelse hvad i deras frånvaro förelupit hafver. Så skola ock borgmästare och råd i hvarje vecka komma åtminstone 2 gånger tillsamman att öfverväga stadens välfärd och till dem lagvadda och appellerade eller eljest ankomne tvister och ärender rättmäteligen afhjelpa.

Till det nionde.

Så ofta något till betänkande framsättes i rådstugan och saken nogsamt är öfvervägen, eller ock uti rättegångarne, när klagan, gensvar, bevis och vittnen äro nogsamt afhörda, då skall borgmästaren, som ordet hafver, fordra af dem andre i rådet, uti vår ståthållares eller fogdes närvaro och åhöran, hvars och ens mening och röst, låtandes dem igenom skrifvaren uppteckna och sedan på lyktone säga sin egen mening. Hvar de icke kunna sin emellan förenas efter en och annan dags uppskof, då stånde den meningen, som vår ståthållare eller fogde med bästa skäl bifalla.

Till det tionde.

Staden skall ock hafva sina svenner, som uträtta borgmästare och råds bud, 2, 3 eller flere, efter som tarfven och tiden det fordrar.

Till det elfte.

På det denna vår stad Amåålle dess förr må populeras och dess invånare ju mer och mer tillväxa och sig förkofra, så unne och efterlåte vi allom, hvilka sig der nedsätta och burskap vinna vela, 6 år från denna dags datum att skola blifva frie från lilla tullen, bakugnspenningar och accisen af allt öl och bränvin, som uti staden och inom dess jurisdiktion brygges och brännes, jemväl af hvad der sammastädes slagtas, sammaledes ock för båtsmanshållet och den vanliga städernas kontribution samt andre ordinarie borgerlige besvär och utlagor. Dock skall denna tullfrihet icke annorlunda vara till att förstå, än att staden den emellan de marknader som i staden hållas skola hafva till att åtnjuta. Men medan marknaden påstår skall tull erläggas af allt det till torgs och salu föres.

Till det tolfte.

Hafve vi ock tagit uti nådig åtanka och betänkande att förse bemälde vår stad Åmååle med de inkomster, hvarigenom stadens embeten kunna aflönas, dess byggnader och börder till stadens nytta, heder och förkofran inrättas och uppehållas och andre nödige stadens tarfvor stoppas med. Och fördenskull nödigt befunnit uti desse våre privilegier klarligen beskrifva och här införa låta de vissa inkomster, som staden årligen skall hafva att uppbära, efter som vi af kongl. ynnest och nåde privilegiera, unne och efterlåte vår stad Ahmååle 1:o en tredjedel af accisen som der i staden faller, sedan frihets-åren äro lupne till ända, nämligen af allt det som slagtas både till husbehof, som eljest af köttmånglare försäljes. Sedan af allt det, som till krögerien såväl som till husbehof brygges inom stadens jurisdiktion och sist af bakugnspenningarne och bagares veckopenningar. 2:do Unne och bestå vi staden att upprätta sin egen våg, der som all koppar och jern, smör, talg, humle med mera sådane varor och gods, som till staden anlända, skall vägas och vågpenningar afläggas. 3:tio efterlåte vi dem bro-, hamn- och bompenningar af det gods, farkostar och båtar, som dit anlända, efter det mått och sätt, som bemälte våge-, bro-, hamne- och bompenningar uti andre våre uppstäder anammas. 4:to Gifve vi vår stad tillstånd att upprätta och hafva en stadskällare, hvarest och icke annorstädes i staden, allahanda slags främmande drycker skola och måga säljas och uttappas. 5:to vi efterlåte ock staden hvar 10:de penning af allt det arf, som utur staden skall ärfvas, så att hvar någon utanstads boende, den något arf, antingen i löst eller fast, i staden kunde tillfalla och han der icke sjelf vill bo, han skall både af löst och fast, som förbemäldt är, gifva staden hvar 10:de penning, och stånde all fast egendom dem till lösen, efter mätismanna ordom, som i staden äro boendes, dock privilegierade personer deras frihet och rätt härvid icke i någon måtto förtagen.

Till det trettonde.

Och på det staden må hafva till sin nödtorft några vissa egor i land och utrymme, vele vi af gunst och nåde hafva privilegieradt till staden desse efterskrifne hemman, nämligen: Näs skattehemman 1 med en utjord dersammastädes, Mörtebo skattehemman 1/2, Åhmåål stom kronohemman 1, Rösen kronohemman 1, Skiefvik kronohemman 1, Hanebol kronohemman 1/2 och Byn hemman 1 med en utäng derunder, med alla dertill lydande lägenheter och pertinentier, som nu dertill ligga och under oss och kronan behållne äro, hvilka till stadens och dess borgerskaps allmänna gagn och bästa måge nyttjade och brukade varda. Deremot skola borgmästare och råd vara förtänkte, efter 4 års frihet, till vår och kronans räntekammare årligen till vederkänslo inleverera 113 daler silfvermynt.

Till det fjortonde.

Vi efterlåte ock borgerskapet i denna vår stad Åmåle att skola hafva makt och tillstånd, likasom andre köpstädesmän och borgare uti våre land- och bergsstäder, att drifva handel och vandel på andra våra land- och sjöstäder, så vida det emot en och annan stads privilegier icke löper, samt köphandels-ordinantien och flere i detta fallet utgångne stadgar och ordningar, eller de härefter göras och fattas kunna, oförkränkte.

Till det femtonde.

Vele vi stadgat och förordnat hafva, att våre undersåtare i Ååmåle skola uti hvarje vecka hålla hos sig en torgdag, då landtmannen sin afvel och varor må till torgs och salu föra och åter af borgerskapet sig tillhandla hvad han tarfvar och behöfver.

Till det sextonde.

Vi hafve ock nådigst unt staden och dess inbyggare att vara frie från omläggning, gästningar och allmänna skjutsfärder så till lands som sjövägen, dock med det besked, att efter lag tillsättas gästgifvare, visse taverner och formän, hvilka skola vara förpligtade att hysa och härbergera de vägfarande, förskaffa dem mat och öl samt skjutshästar, vagnar och båtar och all annan nödtorftig fordenskap för penningar och skälig betalning, eftersom vi ock vele vara betänkte bemälde gästgifvare och formän, när de af magistraten, så månge som fyllest gör och tarfven fordrar, tillsatte äro, med särdeles privilegier förse, denna näring för sig allena och utan andras intrång att åtnjuta.

Till det sjuttonde.

Alldenstund ock ofta plägar ske det många sätta sig neder i städerna och göra deras borgare-ed, bruka handel och vandel medan friheten påstår, men när den är förbi och ute, draga derifrån på andra orter; derföre skall hvar och en, förr än han till borgerskap låtes och antagen varder, göra tillbörlig försäkring, att han, sedan friheten är lupen till ända, ändå 6 år sitter qvar förr än han sin borgare-ed uppsäger.

Till det artonde.

Vi vele ock härmed hafva förbjudet och afskaffadt hvad som vår stad Ååmols tillväxt, flor och uppkomst hindra och hämma kan; enkannerligen vele vi härmed hafva förbjudet allt landköp, som å landet föröfvas vid straff öfver den, som dermed beträdd varder, som lag och stadgar förmå, jemväl ock härmed förordnat hafve, att alle gångande embetsmän å landet skola sig i staden nedsätta och borgare blifva. Befinnes någon häremot göra och bryta, den skall staden mäktig vara, med vår ståthållares eller befallningsmans tillhjelp, att låta fängsla, och hvad då för arbete hos honom finnes såsom förbrutet konfiskera och ändå låta efter den ordning och embetsskrå, som vi med förderligaste vele utgå och publicera låta, böta och plikta.

Till det nittonde.

Såsom lagen förmäler, att ingen må flera embeten uppehålla och idka, än enahanda gerning, och gerningsman ingen köpslagan bruka, så vele vi härmed strängeligen hafva befallt borgmästare och råd i vår stad Ååmole att hafva der ett flitigt inseende uti, att ingen embetsman brukar någon köpslagan, ej heller köpmän något embete, utan hvar låter sig med en näring åtnöja och drifva den med så mycket större flit och allvar, på det borgerskapet så mycket mera må förmeras, icke infalla uti hvars annars näring, utan den för hvarandra oturberadt och obehindradt bruka.

Till det tjugonde.

Enkannerligen vele vi bjudit och befallt hafva, att näringarne icke allehanda af enom drifvas, utan hvarjom och enom, som till stads kommer och burskap vill vinna, tillordnas eller sjelf utväljer genom hvad sort af handel eller näring han vill sin bergning söka. Och såsom bryggeri och bageri äro bland de förnämsta näringsmedel i städerna, alltså är vår vilja och befallning, det borgmästare och råd låta sin åhåga och skyldighet vara, att visse bryggare- och slagtarehus upprättas måge, antingen med stadens omkostnad, eller förmå andra, som vilja, råd och förmögenhet hafva dertill, hvarest vi vele, att allt öl och svagöl, så till husbehof, som till krögerien skall bryggas och allt hus- och kettelbryggeri samt slagtning, såsom en ärlig borgarenäring till men och hinder, afskaffas och förbjudas; och att borgmästare och råd fördenskull visse bryggare, slagtare, bagare tillsätta och förordna, som staden med sina nödtorfter i öl, bröd och kött kunna försörja.

Till det tjuguförsta.

Ingen bofast borgare skall insättas för gäld skull så länge han förmår betala, såsom skall ej heller någon borgare föras i vårt häkte för någon missgerning skull, utan det är crimen læsæ majestatis. Blifver eljest någon med missgerning beslagen, han må sättas uti stadens häkte i förvar.

Till det tjuguandra.

och sista vele vi ock med dessa våra privilegier taga och anamma förbemälde vår stad Åmåålles inbyggare med hustrur och barn, rörligt och orörligt inom stads och utom uti vår konungsliga hägn, fred och försvar för allt öfvervåld och orätt till lag och rätta. Och detta till vår vidare ratifikation vid våre angående myndiga år och konungsliga regering. Att vi föreskrifne privilegier sålunda belefvat och våre undersåter vid Ååmole gunsteligen gifvit hafve, vele ock dem dermed hålla och handhafva; thy hafve vi till yttermera visso detta med vårt sekret och våre samt Sveriges rikes respektive förmyndare och regerings underskrift bekräftat. Datum Stockholm d. 1 April 1643.


      Per Brahe.               Gustaf Horn.            Clas Fleming.

Grefve till Wisingsborg,   I riksmarskens ställe.  I riksamiralens ställe.
    Sv. rik. drots.


        Axel Oxenstjerna.                Gabriel Oxenstjerna.

        Sv. rik. kansler.           Frih. till Mörby och Lindholm,
                                       Sv. rik. skattmästare.

                                                 Samuel Andersson.


Dessa privilegier stadfästades af drottning Kristina den 18 Jan. 1646, utan annan förändring, än att i 13:de punkten Mörtebo nämnes för 1 skattehemman och Byn för kronohemman samt 11:te punkten erhöll följande lydelse:

Till det elfte.

Såsom denne vår stad Åmåålle är uti sista Danska fejd och örlog mycket ruinerad och afsigkommen; alltså på det den desto förr må populerad blifva och dess invånare ju mer och mer måge tillväxa och sig förkofra, särdeles de, som genom fiendens öfverfall äro utplundrade och förarmade vordne, hvarföre unne och efterlåte vi allom dem, som sig der allaredan husligen nedsatt hafva, eller härefter nedsätta och burskap vinna vele, 6 år från detta dags daturm till de 3 åren, som allaredan förlupne äro, att skola blifva qvitte och frie för lilla tullen, bakugnspennningarne och accisen af allt öl och bränvin, som uti staden och inom dess jurisdiktion brygges och brännes, jemväl ock der sammastädes slagtas, sammaledes ock för båtsmanshållet och den vanliga städernas kontribution samt andre ordinarie borgerlige besvär och utlagor. Dock skall &c. &c. såsom i de första privilegierna.

Af protokollet, hållet inför drottningen och riksens råd den 29 Mars 1649, inhemtas, att fråga då förevar att flytta Åmåls borgerskap till den nyanlagda staden Wenersborg. Riksrådens yttranden vid samma tillfälle utvisa, att Åmål blifvit anlagd till förekommande af skogseffekters utförande till Norge samt för att hindra landthandel på den stora sträckan mellan Carlstad och Wenersborg. Den tiden sökte man förekomma landthandel och träverkes utförande till Norge. I vår tid har man befrämjat dem. Se 1:sta delen på två ställen.

Redan kort efter sin anläggning rönte Åmål svåra missöden under krigen med Danmark. Staden blef under de 36 första åren af sin tillvaro 3:ne gånger af fienden förhärjad. 1645 i Januari öfversvämmades han af Norrska krigsmakten, hvilken utplundrade invånarne och afbrände de nyligen uppförda husen. 1676 ny plundring af hvad anskaffadt var efter förra fientliga besöket, och 1679 likaså, då stadens norra hälft lades i aska. Vice borgmästaren Olof Töresson Åmans och hans hustrus knäfall under tårar och böner förmådde så mycket på Norrska generalen, att stadens södra del förskonades från ödeläggelse. Efter dessa täta olyckor kan man ej undra öfver, att borgerskapet ville öfvergifva en så blottställd ort. Man anhöll hos konungen att få flytta till ett säkrare ställe vid östra sidan af Byelfven. Den önskade platsen på säteriet Sunds egor, midt för nuvarande Säffle kanal, lades på karta i Dec. 1681 af Pet. Jernfeldt, enligt landshöfdingen öfver Nerike och Wermland Gust. Liljecronas befallning, i följd af konungens derom gifna förordnande. Tjugusju större och mindre qvarter utstakades, upptagande 1,200 alnar i längd söderut bredvid Byelfven från Säfflebrons östra ända (5). Flyttningen blef ej tillåten, och således den nya stadsplanen ej heller bebyggd. Man hade föreslagit att den tillämnade staden skulle kallas Ulricehamn, eller Ulriceborg, "efter som en fästning der kunde anläggas."

Utom dessa fiendtliga härjningar, hafva 3:ne större eldsvådor öfvergått staden, nämligen 1777 den 28 Aug., då elden uppkom i borgmästaren Ekmans gård nära gamla kyrkan och Wenersstranden, i stadens sydöstra del. 28 tomtegare ledo brandskada. Sedan 1809 den 26 April, då elden utbröt i landskamereraren Norströms hus och förstörde 20 manbyggnader å båda sidor af Kungsgatan, söder om ån. Sist 1846, natten till den 17 Jan. Elden kom lös i Brantenbergs färgeri vid mellanbron och lade i aska 31 gårdar af stadens vestra del, norr om ån. Endast stadens nordöstra del har sedan 1679 varit skonad. Stadens byggnads- och brandordning fastställdes af konungen d. 28 Maj 1830.

Åmål har fått 4 plan-kartor. Den första 1640, den andra 1696 med 111 tomter. Enligt densamma skulle stadens längd efter kungsgatan vara 620 alnar samt i bredd från öster till vester 575 alnar. Tredje kartan är af år 1777. Uti reglementet för stadens återuppbyggande, som konungen fastställde d. 21 Nov. s. å., stadgades, att i hvarje qvarter skulle vissa tomter då och för all framtid anslås till trägårdar och deri underhållas löfrika trän; att minskningen i tomtetalet borde hjelpas på det sätt, att staketet utflyttades och nya tomter der utstakades; att tomterna å den obrända delen skulle efter denna grund bebyggas eller till trägårdar utläggas, när husen bli nerruttna; att på en tomt ej mer än en bostad finge byggas. Men dessa stadgar efterlefdes ofullständigt. Den 4:de kartan 1846. Efter denna skall staden med tiden blifva 900 alnar i norr och söder, och i rät vinkel mot kungsgatan 990 alnar, med 32 större och mindre qvarter, innehållande 197 tomt-nummer. Torget är efter sista eldsvådan betydligen tillökt i nordvest vid ån, som genomskär detsamma. Det är 290 alnar långt, 195 bredt emellan husen. Trän äro planterade å båda sidor om ån, dock ännu icke efter dess hela längd. Från äldre tider har räknats 4 stadsqvarter, 2:ne på hvardera sidan af ån. 1:sta qvarteret låg söder om ån och vid stora torgets östra och södra sida. 2:dra qvarteret näst intill, också söder om ån. 3:dje och 4:de qvarteren voro på åns norra sida. 1737 voro 110 tomter, 1798 voro de 140. Bland tomterna uti 1:sta qvarteret fanns äfven på 1600-talet en landshöfdinge-tomt, bebyggd af landshöfdingen Ol. Stake, att begagnas under hans vistande i staden. Denna åbyggnad lät borgmästaren M. Eneroth nedrifva samt upphugga till ved.

Efter de 2:ne sista brandskadorna har staden blifvit prydligare bebyggd. Söder om ån och vester om densamma äro åbyggnaderna bättre, än i de flesta af rikets små uppstäder. Sedan 1846 äro 4 hus uppförda af tegel.

Broarne öfver ån äro 3:ne. Den södra, å kungsgatan, hvilken fanns innan stad här anlades, bar länge namnet bond-bron, emedan hon underhölls af häradet till 1741. Benämnes nu kungsbron och nybyggdes 1836. Den andra, mellanbron, bekostade borgerskapet kort efter stadens anläggning samt nybyggdes med stenhvalf 1841. Den 3:dje, hålskogsbron, anlades först 1758, sedan stadens nordöstra del, hålskogstrakten, blifvit fullt bebyggd.

Stadens grannskap på norra och södra sidan är bergigt och kalt, sedan skogen för längre tid tillbaka blifvit borthuggen och endast några mindre gran- och tallträn jemte enbuskar äro qvar, hvilka ej förmå skyla de ofruktbara hällarne. Härifrån gör det lilla Myrebacka ett angenämnt undantag, anlagdt af rådman J. M. Dahlgren sedan 1840, straxt utanför staden i söder. I sydvest lemnar det vackra Nygård, tillhörigt herr E. W. Schweder, en utsigt mot hvilken ögat med nöje vänder sig. I öster och nordost är Wenersviken. Nära dess strand å fordna begrafningsplatsen hafva några stadens invånare sedan 1837 satt löfträn och jemnat samt inhägnat stället, hvilket redan är trefligt, och bör blifva det ännu mer om några år. På lika sätt genom frivilligt sammanskott har man vid samma tid åstadkommit trädplantering på södra berget, Galg-åsen, som dock fordrar mycken påfyllnad af jord för att fullkomligt lyckas. Redan 1767 var beslut taget inför magistraten, att detta berg borde inhägnas och planteras.

Stadens inegor fördelades 1686 mellan invånarne af borgmästare och råd, emedan man uppgaf sig ej mäkta bekosta en af konungen anbefalld laga landtmäteridelning. Jordlotterna äro numera så olika, att den ena i värde icke svarar 1/6 eller 1/8 mot den andra. Skogen deremot delades icke förr än 1799, och voro då tomterna 132, utom fattighuset. Denna delning skedde i afsigt att bättre freda skogen, när hvarje tomtegare fick sin afskilda lott. Men skiftet hade en alldeles motsatt verkan. Man högg hellre på egen skog, så länge något fanns qvar, än man köpte, till och med nedfälldes den till svedjeland, så att man redan 4 år derefter förutsåg skogens fullkomliga ödeläggelse, emedan förstörelsen gick fortare än någonsin tillförne. Så förmäler rådhus-protokollet den 4 Maj och 13 Aug. 1803, då borgmästaren jemväl yttrade, att stadsskogen icke bordt få användas till annat än hägnader och allmänna byggnader. Ytinnehållet af all stadens mark skulle uppgå till 1,640 tunnland, enligt en uppgift i rådhus-protokollet 1783. I landshöfdingens femårsberättelser deremot uppgifves hela rymden af de till staden skänkta hemmanen, både åker, äng, skog och betesmark, allenast till 587 1/4 tunnland. Huru man kommit till ett så ringa belopp, eller ens till något bestämdt, enär arealen af stadens inegor varit alldeles okänd, lärer ej kunna annorlunda förklaras, än att man här, såsom vid flera andra uppgifter till dessa berättelser, tagit efter behag. Den statistik, för hvilken man hemtat underrättelser utur dessa källor, kan således icke blifva annat än vilseledande. Här har man icke hunnit 1/4 af vägen fram till sanna förhållandet. Herr kommissions-landtmätaren J. M. Lagervall, hvilken 1851 utarbetade karta öfver Åmåls socken, har benäget upplyst, att de 6 stadshemmanen jemte utjorden Skölerud innehålla


               åker  .............   892.
               äng  ..............   108.
               betesmark  ........    96.
               skogsmark  ........ 1,764.

                   Summa tunnland  2,860.

Deraf äro 107 tunnland mossa och 27 tunnland kärn.

År 1828 påtänktes att lägga stadens inegor på karta. Men man ville först höra sig för huru stor kostnad en sådan förrättning kunde medföra. 1837 heter det i rådhus-protokollet, att ansökningen om mätning af stadens jord nedlades och förföll. Stadens jord var 1842 delad uti 209 lotter och då i bevillningstaxeringen värderad till 37,625 r:dr banko. Värdet nedsattes 1849 till 36,779 r:dr. Sjelfva staden var samma år värderad till 278,939 1/2 r:dr. 1850 voro jordlotterna 210 1/6, värderade till 36,779 1/6 r:dr, eller 175 r:dr hvardera. Tomterna med åbyggnader och skog hade ett taxeringsvärde af 282,015 r:dr 18 sk., d. ä, stadens jord, skog, tomter och åbyggnader 1850 voro tillhopa värderade till 318,794 r:dr 26 sk., för hvilka utgjordes bevillning efter 2 artikeln med 637: 28. 8. År 1851 den 30 Maj voro stadens åbyggnader brandförsäkrade för 323,120 r:dr 32 sk. Städernas brandstodsbolag har, sedan dess stiftelse 1828, utbetalt för brandskador i Åmål 72,616 r:dr 24 sk.

Folkmängden i staden

sammanfördes under äldre tider i tabellverket med landtförsamlingen. 1755 utgjorde den i båda tillhopa 1,457 personer. Men i staden enskildt hade


      1780  ...........   796 invånare.
      1790  ...........   785   "
      1800  ...........   842   "
      1805  ...........   847   "
      1810  ...........   843   "
      1815  ........... 1,093   "
      1820  ........... 1,160   "    
      1825  ........... 1,344   "
      1830  ........... 1,302   "
      1835  ........... 1,417   "
      1840  ........... 1,450   "
      1845  ........... 1,506   "
      1850  ........... 1,329   "

Af Sveriges städer är Åmål den 44:de i ordningen, efter folkmängden räknadt. Ehuru ringa denna förekommer, finnas dock 40 städer, hvilkas folkstock är än mindre. Hushållen voro


      1670  inalles....   60.
      1674  ...........   74.
      1775  ...........  156.
      1845  ...........  258.
      1850  ...........  253.

Häraf synes att både personalen och hushållens antal just icke äro betydliga efter 207 års förlopp sedan staden erhöll privilegier, isynnerhet om man anställer jemförelse med förhållandet i sydligare länder. Detta tycks antyda, att Sverige är föga egnadt för stadsmanna-näringar, äfven der afståndet till närmaste stad är omkring 8 mil, såsom här. Att Åmål icke kunnat utbildas och uppväxa till en folkrik handels- och fabriksstad, ligger i landsortens, landtmanna-förhållandenas beskaffenhet, som icke framkalla något stort i detta hänseende. Än mindre synes ett blomstrande tillstånd härefter vara att hoppas. Deremot förete sig åtskilliga hinder, hvaribland främst den nyskapade landthandeln, den tilltagande hemmansklyfningen, hvarigenom landets befolkning blifver allt fattigare och med detsamma sämre afnämare för staden. I en landsort, der folkmängden till mer än hälften utgöres af obesutne jordegare, torpare, inhyses- och backstuguhjon, lärer en stad få svårt för att frodas. Denna folkmängds belägenhet äro landthandelsbodarne icke mäktige att förbättra. Det vore redan ganska mycket, om de icke försämrade den. Men den lössläppta friheten, så i detta som andra fall, har icke blott sina betänkliga, utan rent af förderfliga följder, hvarom redan något är sagdt i 1:sta delen. Inom detta län har landthandeln likasom hemmansklyfningen och backstuguväsendet gått till förvånande öfverdrift. Wedbo härad har redan sina 13 landthandelsbodar, och ett härad i länets Westgöta-del skall hafva 27 sådana. Vill den lagstiftande församlingen "och särskildt borgareståndet" (se inledningen till handelsordningen den 22 Dec. 1846) komma uppstäderna på fall, så synas andra medel dertill böra användas, än sådana, hvilka någon hvar, med kännedom om menniskolynnet, lärer finna skola derjemte skadligt inverka på landtfolket, på dess sedlighet, tarflighet och ekonomiska bestånd.

Ehuru folkmängden i Åmål var obetydlig, företedde sig likväl i visst hänseende sådana förhållanden, som skulle kunna gifva anledning förmoda, att här varit en ganska ansenlig köpstad. Under stadens första 60 år funnos beständigt 2:ne borgmästare, en ordinarie och en vice, samt några år 8 ā 10 rådmän. På 1780- och 1790-talen hade man årligen från 15 till 22 bagare, 3 till 9 slagtare, 15 till 18 bryggare och 1786 ej mindre än 23 bränvinskrogar. Från 1730 till 1775 räknades hvarje år 10 till 24 handlande. Sistnämnde år var staden försedd med 1 källare, 2 kaffehus och 21 krogar, d. ä. hvart 7:de hushåll hade ett så beskaffadt näringsställe. Antingen voro dessa så godt som näringslösa, eller måste de visa sin verkan på både landt- och stadsfolket. Ser man åter efter huru stadens embetsmän aflönades, så får man ett annat begrepp om ortens ansenlighet. Borgmästare och råd voro alldeles lönlöse ännu år 1704, då rådmännen, i saknad af lön, samtelige afsade sig tjensten. Det var en kommunalstyrelse för godt köp, hvilken icke bar sig i längden, sedan staden börjat blifva något mer än en större bondby. Ej förr än 1721 erhölls Åmåls första aflöningsstat, då borgmästaren tillerkändes 250 daler och de 4 rådmännen 40 daler hvardera. Stadens kyrkoherde hade ännu 1786 endast 50 r:dr i lön.

Borgerskapet

slog sig tidigt på trävaruhandeln, i följd af kongl. resolutionen på Brätte riksdagsbesvär den 11 Mars 1642 (se 1:sta delen). Öfverenskommelse slöts med Carlstad och Wenersborg. Men man efterlefde den icke. Mot densamma höggo Åmåls- och Wenersborgs-boarne master i Jösse härad, hvarföre generalguvernören 1649 befallde landshöfdingen Langman sådant förbjuda samt på dem hafva ett vakande öga. Icke dess mindre drefs denna rörelse och man lemnade ett visst antal master till amiralitetet för att slippa åtal. Man till och med drog en tvist inför konungen 1664, rörande fördelningen af denna utgift till amiralitetet. Sedan söktes tillstånd att få handla med master, men afslogs, och tilläts endast handel med spiror och blåckar uti kongl. resolutionen den 13 Okt. 1668. Uti kongl. resolutionen på stadens riksdagsbesvär den 13 Dec. 1672 heter det: "att idka trähandel kan dem intet beviljas, utan måste staden hellre beflita sig om manufakturer i dess ställe, hvilket dem till större uppkomst lärer anlända." Men detta kongl. beslut lärer icke blifvit efterlefvadt, ty så väl stadens borgmästare, som flera stadens invånare tilltalades för olofligt mast- och blåckhygge 1674. Skogskommissionen s. å. ordnade trävaruhandeln, då staden åter erhöll denna förmån att handla med trävaror (1:sta delen). 1686 den 10 Nov. fick staden rättighet att årligen hugga 300 dubbla blåckar. 1697 ingaf staden underdåniga besvär deröfver, att allmoge, adel och prester sålde trävaror till andra än borgerskapet, äfvensom att bondeskutor gjorde 7 ā 8 resor årligen kring Wenern med bräder och näfver till salu, dermed tullen försnillad blefve. Städerna voro ofta i tvist sinsemellan om förtjensten af trävaruhandeln, hvilken efter allt utseende var ganska fördelaktig. Under de 5 åren 1710-1714, lemnade Åmålsboarne 3,868 master, 2,122 dubbla blåckar, 18 alnar långa, till Göteborg. Trävaruhandeln på Byelfven idkades gemensamt af Carlstad och Åmål, hvarom efter oupphörligt gräl dem emellan, kontrakt afslöts den 14 Dec. 1722. I öfrigt delade Wenersborg och Åmål skogsskörden af östra Dal, under det Uddevalla hade vestra Dal på sin lott. Detta fortfor tills timmerhandeln frigafs 1782. Att detta frihetsbref hade en tryckande verkan på Åmåls handlande är otvifvelaktigt, likasom att det gaf anledning till större misshushållning med skogarne, än förut. Det dröjde ej heller länge innan borgerskapet omständeligen framlade sin svåra belägenhet. I slutet af år 1784 ingaf man till landshöfdingen berättelse derom jemte förslag till stadens upphjelpande. Deri förmäldes, att stadens hufvudnäring och rörelse från början varit: 1:o handel med trävaror samt fartygs utredande till dessa varors frakt öfver Wenern; 2:o handel med spannemål, sill och salt; 3:o handtverkeriernas tillverkningar; 4:o några utländska varors försäljning. Trävaruhandeln var nu för alla fri, - spannemåls-, sill- och salthandeln var obetydlig, sedan bruksegare och landtmän få öfva den utan tull och accis, som i staden var 4 sk. på tunnan, - handtverkerierna voro i förfall, sedan 3 års gesäll blifvit berättigad till mästerskap och burskap, antingen han vore för orten behöflig eller icke. Häraf ett stort öfverflöd af mästare. Flera snickare, glasmästare, garfvare och skräddare hade blifvit så utfattiga, att de icke kunnat utgöra kronoutskylderna, utan måst föras på afkortningslängden. I Åmål, Carlstad och Wenersborg hade varit tobaksspinneri, men måst nedläggas. Norrsk tobak, Franskt bränvin, socker, kaffe, Engelska tyger och specerier lurendrejades i öfverflöd. Till afhjelpande af detta betryck föreslogs, att ett kronobränneri måtte anläggas vid Nygårds qvarnar till afverkning af 6,000 tunnor spannemål. Staden önskade företrädesrätt vid byggnadernas uppförande, leveranser nu och framdeles; att staden måtte få införskrifva Holländsk rulltobak på enahanda vilkor som Strömstad; att landtullen och accisen måtte eftergifvas på utländsk spannemål och sill, som från stapelstäderna införskrifvas, emedan dessförutan det är omöjligt hålla dessa varor landet till handa. Blott en del häraf, nämligen införskrifning af den Holländska tobaken, medgafs.

Näst timmerhandeln försökte sig äfven staden tidigt, redan på 1650-talet, med bergsbruk samt derefter med stångjernsbruk. Detta lyckades icke. Man upptog jerngrufva i Tissleskog och hade masugn vid Glyxhult i Skållerud. Skärpningar efter kopparmalm anlades i Tösse socken och i stadens granskap, äfvensom stångjernsbruk i Åmålsån, straxt utanför staden vid ett fall, som ännu heter Hammarn. Allt detta hade kort varaktighet. Stångjernsbruket var dock på 1680-talet i gång.

För frakter af jern och trävaror öfver Wenern hade staden i äldre tider ett större antal fartyg. Ännu 1823 voro de 39. Sedan dess har summan årligen minskats och var 1851 nere vid 6, med blott 1 fartygsredare. Stadsvågen, som från början var uppförd vid norra stranden af ån och dess utlopp i Wenersviken, flyttades 1760 till stadens sydöstra del å udden bakom gamla kyrkan, der den ännu befinnes. Med stadens egna fartyg utskeppades härifrån till Göteborg 2,638 skeppund, 1738 och följande året 2,808 skeppund. Under de 6 åren 1845-1850 har från denna våg i medeltal afgått till Göteborg årligen stångjern 6,685 1/3 skeppund, och manufaktursmide 1,511 1/3 skeppund, hudvudsakligast från jernverken vid Forsbacka, Hanefors, Persby och Gustafsfors på Dal samt Svaneholm och Snarkil i Wermland. Någon gång obetydligt från Hvitlanda och Lennartsfors. Under 1851 afsändes härifrån med sjölägenheter till andra orter 8,546 skeppund stångjern samt 1,339 skeppund manufaktursmide, 3,981 tolfter plank och bräder, 1,500 stycken bjelkar och sparrar, 200 tunnor linfrö och kummin, 250 tunnor spannemål. Med fartyg ingingo hit samma år 12,600 skeppund tackjern och gjutgods, 2,500 tunnor sill och salt, 1,500 tunnor spannemål. Till stadens lastplats inkommo, likaledes samma år, 154 större och mindre fartyg, deruti inberäknadt ångbåten Arvikas anlöpande 50 gånger, under dess reseturer mellan Göteborg och Arvika köping. Gemensamt med Carlstad hade staden jernvåg vid Byelfvens utlopp i Wenern på hemmanet Harjenes holme Låkan, i hvilken våg Åmål utarrenderade sin andel för 300 r:dr banko årligen 1832. Sedan Säffle kanal och sluss kommit i stånd, så att bruksegarne i Wermland kunna med egna fartyg gå förbi Låkan till Göteborg samt kanalbolaget och jordegare vid Byelfven emottaga trävaror till upplag öfver vintern, eller på kortare tid, sedan jernvågen vid Låkan upphörde genom Kongl. Maj:ts beslut den 13 April 1849, har denna inkomstkälla för Åmål så förminskats, att staden, som 1850 inköpte Carlstads andel, numera för vågboden och manbyggnaden njuter i hyra 133 r:dr 16 sk. årligen i 5 år, enligt kontrakt den 3 Mars 1851.

Under den 23 April 1818 har Kongl. Maj:t fastställt reglemente för sjömanshusen i Wenersborg och Åmål. I sjömanshusdirektionen är borgmästaren ständig ordförande. Ledamöter äro 2:ne fartygsegare i staden och 1 på landet, jemte 2:ne skicklige och kunnige skeppare, hvilka, - utom den af staden utsedde ledamoten i direktionen för seglationens förbättrande på Wenern, enligt kongl. brefvet den 24 Nov. 1813, som alltid är sjelfkallad ledamot i sjömanshus-direktionen, - väljas inför magistraten och förordnas af konungens befallningshafvande på 3:ne år. Direktionen sammanträder årligen i Februari månad å någon af ordföranden föreslagen, genom konungens befallningshafvande kungjord dag; egande ordföranden särskildt att, så ofta omständigheterna det fordra, sammankalla direktionen.

Från och med 1827 till och med 1848 - 22 år - var förhållandet med handtverkare och handlande härstädes följande:


                                 Antal årligen   Erlagd bevillning
                                 i medeltal.     af hvarje i medeltal.


Handtverksmästare  .............      55.            3:  40.  -
Gesäller  ......................      27.            -    -   -
Lärlingar  .....................      39.            -    -   -
Idkare af näringar, utom handel
  och handtverk  ...............      11.            5:   -   -
Deras betjening  ...............      10.            -    -   -
Handlande  .....................      19.           10:  20.  -
Handelsbetjening  ..............      20.            -    -   -

Antalet 1850 är uti inledningen upptaget.

Den första bokhandel härstädes anlades 1832 af apotekaren P. O. Almström.

Boktryckeri inrättades af förre bruksförvaltaren M. G. Sundelius 1846, hvilken äfven började utgifningen af stadens första tidning, Åmåls Veckoblad, samma år. Bokhandlaren J. E. Dahlgren anlade nytt boktryckeri och började utgifningen af Dalslands nya Tidning den 14 Okt. 1851. Dahlgren inköpte derjemte det förstnämnda boktryckeriet d. 1 Dec. 1851, hvarigenom den äldre tidningen för Åmåls stad och Dalsland samma dag upphörde.

Teaterhus uppfördes på aktier, och spelades der första gången den 17 Sept. 1848.

Till rörelsens lättare och hastigare befrämjande anskaffades genom aktieteckning 1847 ångbåten Arvika, hvilken i Maj s. å. började sina resor mellan köpingen Arvika, städerna Åmål, Wenersborg och Göteborg. Emedan denna ångbåt dels var gammal, dels liten, inköpte bolaget ett nytt propellerfartyg af jern, som i Juli 1851 började göra samma resetur fram och åter en gång i veckan. Onsdagen och lördagen i hvarje vecka äro torgdagar.

Af stadens donerade jord är för längre tid sedan största delen genom salu borgerskapet afhänd, hvilken åtgärd, om den möjligen kan anses vara laglig efter 13 § i privilegierna, dock visserligen icke var välberäknad. Så har nu staden af hemmanen Skevik, Mörtebo, Näs och Rösen blott den fördel, att deras egare deltaga i årliga stadsutskylderna efter taxering till stadskassan. Krono-öarne i Wenern, Storön, Sandön och Svegön, öfverlätos från staden 1839 och 1841 till enskilde på 50 år mot en förpantningssumma af 450 r:dr 32 sk. - Torpet eller utjorden Skölerud, som ligger på Hanebols bolbys egor och skänktes genom kongl. resolution den 29 Mars 1647, att ligga och lyda under staden till bättre utrymme och synnerligen till skogshygge och timmer, - är likaledes bortsåldt.

Stadens inkomster och utgifter

fördelas på 2:ne särskilda kassor eller räkenskaper: 1:o aflöningskassan, som bestrider aflöningen för de civile embets- och tjenstemännen samt jerndragarne, underhåller rådhuset, våghusen, broarne och torget; 2:o stadskassan, hvilken ansvarar de öfriga utgifterna. Följande utdrag af sista boksluten upplysa förhållandet närmare.

             Aflöningskassan den 1 Maj 1851.

Behållning  ................................   4,139: 17.  1.

   Inkomster:

Hamnpenningar  ...............................    20:  -   -
60:de penningen af egendomsköp  ..............   493: 27.  8.
Åmåls våg. Stads-andelar. ....................   334: 42.  7.
Platspenningar af främmande handlande m. fl. .   308: 16.  -
Ståndpenningar  ..............................     9: 40.  -
Arrende af qvarnarne och jord för viss tid ...   680: 24.  -
 D:o af jord för obestämd tid  ...............    79: 16.  -
Årlig avgift af jord, som innehafves med full
  eganderätt  ................................    49: 26.  4.
Saköresmedel  ................................    11: 15. 11.
Tullfrihetsmedel  ............................     9: 14.  3.

   Aflöningar:

Borgmästarens lön  ................... 666: 32. -
2:ne illitterata rådmän a 50 r:dr  ... 100:  -  -
Stadsfiskalen  .......................  66: 32. -
Stads exekutive notarien  ............  50:  -  -
Stadskassören  ....................... 170:  -  -
2 stadstjenare, deraf en tillika vakt- 
  mästare vid häktet  ................  73: 16. -
Jerndragarne  ........................ 104: 41. 11.


              Stadskassan.

Har ingen räntebärande fond, utan hvad som inflyter
utbetalas årligen.

   Inkomster:

Arrende för bränvinsbrännings-rättigheten  ...   166: 32.  -
 D:o    för krogarne  ........................   300:  -   -
 D:o för gästgifveriet  ......................   133: 16.  -
Återstoden för utgifterna uttaxerades på
  staden och dess invånare med  .............. 1,933: 16.  -


   De betydligaste Utgifterna voro:

Kyrkoherdens lön  .............. 400:  -   -
Komministerns   ................ 144: 21.  4.
Orgelnistens och klockarens  ... 176: 42.  -
Kyrkovaktarens  ................  13: 16.  -
Läkarens  ...................... 233: 16.  -
Barnmorskans  ..................  26: 32.  -
Nattväktarnes  ................. 101: 31.  4.
För skjutshästarne  ............ 220:  -   -
Lykttändningen  ................ 266: 26.  2.
Väghållning till tomterna  ..... 215: 40.  -
Båtsmans vakans-afgift  ........  62: 16.  -

Dessutom för brandsyner, brandvakors öppnande, tornurets vård, snöskottning m. m., hvilket allt motsvarade de ofvan upptagna inkomsterna.

Fattigskatten till de nödlidandes underhåll uttaxeras särskildt och uppgår årligen till omkring 1,333 r:dr 16 sk. banko.

Krono-utskylderna äro upptagna i 1:sta del.

Häraf synes att staden med sina vanliga inkomster kan bestrida utgifterna för alla så ecklesiastike som civile embets- och tjenstemäns samt vaktbetjenings m. fl. aflöning, utan att invånarne dertill behöfva erlägga årliga afgifter: ett förhållande så fördelaktigt, att derom yttras i magistratens protokoll den 15 Dec. 1827: "Få samhällen i riket ega den lyckan som detta, "att utan minsta årligt sammanskott få dess embets- och tjenstemän aflönta samt utgifter bestridda." Det hade varit än förmånligare, derest icke största delen af de donerade hemmanen blifvit bortsåld. Vore den nu qvar, skulle ett icke obetydligt arrende årligen kommit staden till godo. Det samhälle handlar icke välbetänkt, som för en summa på en gång, hvilken snart är använd, skiljer sig vid den fastighet, som i förra tider blifvit förvärfvad. Det rätta hade väl varit, att städerna vid anläggningen icke fått någon jord till landtbruk och sädesodling, men när de fått henne, att hon användts till frambringande af sådant, som icke egentligen tillhör landt- utan stadsmanna-näringarne.

Kyrkan.

Af ålder och innan stadens anläggning var hon belägen i sydöstra stadsdelen helt nära Wenersviken på hemmanet Stommens område. På samma plats nybyggdes hon af sten och fullbordades 1669. Rikskansleren Magn. Gabr. De la Gardie skänkte altartaflan till densamma. Denna kyrka står ännu qvar och synes, med tillbyggnad i vester, kunnat bibehållas i flera århundraden. Bortsåldes 1806 till enskild man, som använde henne till varumagasin, hvartill hon ännu begagnas, såsom gamla kyrkan i Tösse. Blefvo båda dessa gamla tempel på enahanda sätt sålunda förvandlade, så uppfördes äfven de nya, hvilka i deras ställe byggdes, efter en egen, lika och här i landskapet ovanlig stil. En grafsten ligger qvar i magasinsgolfvet med upphöjda figurer, men inskriften är utsliten. Synes vara från första hälften af 1600-talet. I magasinets andra våning sitter ett stycke af lektarens bröstvärn, med några derå anbragta bibliska målningar. I korväggen äro jernkrokar, vid hvilka troligen något epitaphium eller adligt vapen fordom varit fästade. Den utanför belägna förra begrafningsplatsen är inhägnad och med trän planterad. Var likväl, enligt rådhus-protokollet 1828, bestämd att nyttjas till plats för kreaturs-marknaden i staden. Lyckligtvis ändrades detta genom beslut den 2 April 1831, då Galgberget utsågs till sådan handelsplats. I korsgången på den gamla kyrkogården står en liten grafsten upprest, som utvisar ställets fordna ändamål.

Redan 1765 erhöllos 2:ne kollekter i riket till kyrkans ombyggnad, följande året ovillkorlig kollekt och stambok till samma ändamål. Kyrkoherden anmälde 1783, att hon var i stort behof af reparation samt yrkade att hennes medel derföre af magistraten måtte indrifvas. Men fick det svar, att sådant vore obehöfligt, då hon snart skall nybyggas. Hela magistratspersonalen hann likväl utdö innan nybyggnaden 22 år derefter företogs. Enligt kongl. resolution 1777 borde nya kyrkan uppföras vid stadens norra sida, der hon ock anlades ofvanpå berget samt blef färdig 1806. Hennes ena långsida vänder åt staden. Hon är en aflång fyrkantig hufvudbyggnad, som har skiffertak med lika sluttning åt sidor och gaflar. Tornet är muradt vid södra långsidan. Professor Brunius har gjort flera svåra anmärkningar vid kyrkans yttre och inre anordning samt murarnes uppförande. Han förutser att tornet skall efter en tid instörta (6). Orgeln, den enda på Dal, byggd af Joh. Eberhardt 1819, kostade 2,742 r:dr banko. Betaldes af Reimanska gåfvomedlen. 1844 hitskänkte brukspatron J. Åberg en dyrbar messeskrud af rödt sammet med guld, samme man, som gagnat detta samhälle med andra gåfvor (hvarom nedanför) och jemväl 1845 gaf landtförsamlingen ett skolhus under skiffertak vid Kasenberg. Begrafningsplatsen ligger ett stycke i vester från kyrkan.

Rådhuset.

Man beslöt 1685 att flytta det till midt på torget. Det dröjde dock med verkställigheten omkring 70 år. Omsider blef den första rådstugan så förfallen, att rum för sammankomsterna i många år dels fritt upplätos af borgmästaren And. Åbergh, dels efter hans död hyrdes. 1758 var nya rådhuset på torget färdigt med sitt lilla torn på taket. I nedra våningen funnos häkte och andra förvaringsbodar. 1808 var detta rådhus i så bofälligt skick, att det icke kunde begagnas vintertid. Borttogs 1812, då nuvarande rådstugubyggnaden var i behörigt skick. Är belägen vid Kungsbron, vester om Kungsgatan, söder om och invid ån. I nedra våningen rum för auktions-kammaren, en vaktmästare, häkte. Rådhus-arkivet är af nuvarande borgmästaren satt i god ordning. Äldsta protokollet är för 1668. Protokoller saknas dessutom för några år på 1670-talet och sednare.

Skolan

var i äldre tider belägen i 1:sta qvarteret, söder om ån och vid hennes utlopp i Wenersviken intill gamla begrafningsplatsen. Hade 7 rum. Afbrann 1777 jemte de öfriga åbyggnaderna i samma qvarter. Enligt kongl. resolution s. å. borde skolan flyttas till stadens norra del, uppemot nya kyrkan, som äfven skedde, och är samma byggnad som nuvarande rektorshus. Det är uppfördt af insamlade stamboksmedel, utan någon kostnad för staden. Deremot är nuvarande skolhus, midt för rektorsgården, på östra sidan kyrkogatan bekostadt af staden 1831. Innehåller 5 rum på botten för skolan och 3 rum i gaflarne samt fasaden åt staden, ett för hvardera af de 3 lärarne. Nybyggdes i tomten, der sista komministershuset stått, dervid något mistades af rektorshagen, enligt rådhus-protokollet den 11 Maj 1833.

Skolan var en vanlig stads-pedagogi till Maj 1836, i hvilken undervisning stundom meddelades i de döda språken åt en och annan. Jemväl flickor gingo ej sällan i denna skola ända till och med 1816. Blott en lärare. Skolbarnens antal var 1697, 28; 1760, 59; 1802, 40 och 1836, 23. Redan vid riksdagen 1760 begärde Tössbo och Wedbo härader, att här måtte inrättas en skola med 3 klasser, hvaruti Åmål instämde. 1823 föreslog domkapitlet hos konungen, att en högre apologistskola måtte anläggas i stället för pedagogien, hvarom magistraten 5 år derefter jemväl beslöt anhålla, och hvilket revisionen öfver rikets elementar-läroverk den 13 Dec. 1832 likaledes i underdånighet förordade. Genom kongl. brefven den 22 Dec. 1831 och 21 Sept. 1833 förvandlades pedagogien härstädes till en lägre lärdomsskola med 3 lärare, hvilken skola öppnades den 1 Okt. 1836. Antalet af ynglingar, hvilka sedan dess till och med Juni 1851, - 15 år, - här blifvit inskrifna, uppgår till 257, eller i medeltal 17 årligen. Skolan var väl redan genom kongl. brefvet den 4 Sept. 1829 utlofvad, men kunde af bristande tillgång till lärarnes aflöning ej förr grundläggas än som skedde. Genom kongl. brefvet den 24 April 1837 till biskopen i stiftet har Kongl. Maj:t uppå flera invånares på Dal underdåniga anhållan medgifvit, att undervisningen vid denna skola äfven skall utsträckas till lefvande språken samt att frikallelse från gamla språkens läsning må lemnas de ynglingar, som det önskade, så att rättigheten till undervisning i gamla äfvensom i nya språk må blifva öppen för alla, men finge begagnas efter olika anlag och omständigheter. Emedan sökanderne hos Kongl. Maj:t anfört, att, för utsträckning af undervisningen i lefvande språk, utväg möjligen kunde beredas genom enskilda bidrag från dem som sig deraf begagnade, hade biskopen, jemte läsordning, den 27 Sept. 1837 förordnat, att de ynglingar, "som begära att läsa Tyska, böra erlägga 2 r:dr 24 sk. banko i termin, hvilka komma att användas till lärarne, efter framdeles af biskopen skeende anordning." Dessa medel hafva sedan terminligen blifvit betalda af ynglingarne i 2:dra klassen, under namn af Tyskpenningar, intill dess med år 1850, enligt kongl. cirkuläret till domkapitlen den 6 Juli 1849, 8:o, en afgift af 5 r:dr banko hvarje termin af lärjunge vid elementar-läroverk blef anbefalld. Denna afgift är genom rikets ständers beslut och kongl. brefvet den 1 Okt. 1851 nedsatt till 3 r:dr banko i terminen. Om kassan se nedan. I 2:dra klassen börjas läsningen af Tyska språket och i 3:dje klassen af det Franska. Sedan klassläsningen upphörde har ungdomens antal vid skolan märkbart aftagit. Förut omkring 60, nu icke 40. Såsom det förljudes äro hvarken skolgossarne eller deras föräldrar belåtna med den nya ordningen.

Om pedagogens och sedan om rektorns embets-egor, lön och boställsgård har under tidernas lopp varit ett långvarigt skolväsende, hvarom följande korta sammandrag lemnar någon upplysning. 1664 den 10 Sept. resolverade konungen på stadens besvär, "att till skolan skulle lemnas inkomsten af ett hemman af de 6, som blifvit staden förunnade." Då detta ej verkställdes, resolverade konungen den 13 Dec. 1672 på stiftets presterskaps besvär: "angående pædagogi i Åmål underhåll, så emedan Kongl. Maj:t för detta har resolverat det staden skall upplåta honom en af de gårdar, dem nådigst äro förunte; thy vill Kongl. Maj:t att guvernören der å orten räcker honom handen så, att han denna Kongl. Maj:ts nådiga resolution kan hafva verkeligen att åtnjuta, oaktadt hvad invänning magistraten härvid kan förebära." Emedan verkställighet äfven härå uteblef, resolverade konungen 1680 på förnyade besvär sålunda: "Hvad pedagogen i Åmål vidkommer, är hans Kongl. Maj:ts nådiga vilja, att han njuter Kongl. Maj:ts anno 1672 honom gifna resolution alldeles och utan allt vidare inkast till godo; deröfver ock landshöfdingen i orten sig angeläget vara låter behörigen hand att hålla." Detta konungabeslut rönte ej heller någon verkställighet. Uppå Dals presterskaps besvär resolverade konungen åter den 5 Okt. 1686: "Emedan Kongl. Maj:t har icke allenast tillförne, utan ock särdeles anno 1672 och 1680 nådigst resolverat, att den nödställde pædagogus i Åmål skulle åtnjuta af staden till sitt underhåll en af de gårdar som staden nådigst förunte äro; thy vill Kongl. Maj:t härmed i nåder sådant hafva konfirmerat, anbefallandes landshöfdingen att ställa ofvanbemälde resolutioner uti sin behöriga exekution och fullbordan." Ej heller detta hjelpte. Således 4 kongl. befallningar utan påföljd under den kraftfulle och allvarsamme Carl XI:s regering. Uti stadens riksdagsbesvär uppgafs, att landtmätaren afstuckit hemmanens egor och dem till stadens tomter utdelat. (Detta strider likväl mot magistratens protokoller, som visa, att den af konungen anbefallda landtmäteridelningen icke skett.) På dessa besvär, som ingåfvos för att hindra verkställigheten af de 4 resolutionerna till skolmästarns fördel, och hvari uppgafs att denne njutit skatten af ett hemman, d. ä. något öfver 18 daler, föll konungens resolution den 12 April 1689, att landshöfdingen och superintendenten skulle tillse om hemmanet vore afhyst och på tomterna fördeladt samt i öfrigt medla så att pedagogens vilkor förbättras, så framt han icke med bemälde ränta kunde bestå! Det var visserligen omöjligt, äfven under Carl XI:s tid, att lefva året om för 18 daler 26 2/3 öre, än omöjligare att af denna summa tillika kläda sig och hafva lön såsom pedagog. I följd af denna kongl. resolution sammanträdde landshöfdingens och superintendentens ombud med borgerskapet och pedagogen, då öfverenskommelse slöts, att pedagogen i stället för ett af de 6 donerade hemmanen skulle åtnöjas med 2 hela tomter i staden med dertill hörande fulla egor jemte nyssnämnda ränta af ett hemman, hvilket allt han jemväl skattefritt åtnjöt från och med 1690, enligt magistratens underdåniga uppgift, och skulle evärdeligen åtnjuta. Dessa tomter voro N:o 10 i 1:sta qvarteret och N:o 99 i 4:de qvarteret, enligt i rådhus-arkivet befintlig förteckning på tomterna den 27 Juli 1696. Af handlingarne upplyses, att skolmästaren 1702 hade en del i Skevik, den han uppodlat. Då staden med tomter, gator och egor omsider skulle af landtmätare behörigen uppmätas, föreskref landshöfdingen den 13 Okt. 1714, att kyrkoherdens, pedagogens och klockarens tomter skulle njuta samma rättighet som andra tomter i egodelningen, emedan de höra publico till. Enligt rådhus-protokollet den 4 Sept. 1725 hade skolmästaren 2:ne tomter, till hvilka voro goda egor. Uti kongl. resolution på magistratens ansökning den 8 Juli 1761, synes att pedagogen hade hus och egor samt att borgerskapet förbundit sig förbättra hans lön årligen med 100 daler silfvermynt, hvilken lön 1815 ökades till 50 r:dr banko. Af protokollet den 4 Aug. 1767 intages, att pedagogen hade egor i Kilen, och i protokollet 1783 att han vid skolhuset hade en plats, den han af stenig mark uppodlat. Vid skogsdelningen vägrades skolmästaren och komministern andel i skogen för sina embetstomter 1799 den 15 April, men den 5 följande Juli medgaf magistraten, att en trakt till gärdslefång för pedagogen skulle afskiljas vid Myrebacka nära intill hans embetslott. Då sysslan 1805 var ledig bortarrenderades skolmästare-lyckorna på prestängen och hagarne, och den 8 Maj bortbyttes en mindre hagdel. 1826 den 1 Maj beviljades pedagogen 25 frihetsår på en odling uti den så kallade prestmossen, med förbindelse att odlingen vid frihetsårens slut skulle återlemnas till skolmästaresysslan. Stadens handlingar hafva således ett icke ringa förråd af upplysningar om skolans tillhörighet. 1838 den 28 Febr. ansåg sig staden, såsom det heter i rådhus-protokollet, icke i något afseende förbunden lemna till skolläraren arrendet af skolegorna. Då domkapitlet hos konungens befallningshafvande sökte handräckning, att förste läraren måtte komma i besittning af den skolan tillhörande jord, bestreds detta den 13 Juni s. å., emedan det icke ansågs vara en stadens skyldighet någon jord lemna, men godvilligt erbjöds, att de 28 r:dr banko, hvartill afkastningen af berörde jord uppskattades, må ur stadskassan årligen utgå, såsom bidrag till lön åt den blifvande läraren i de lefvande språken. 1839 den 11 Febr förklarades, att staden ej kan anvisa någon jord till trivialskolan, med mindre domkapitlet företer det eller de donationsbref, eller annan laglig handling, hvarigenom sådan possession är på fordna pedagogien upplåten med sådan rätt, att den lagligen kunde öfvergå på denna skola. Vid en af konungen anbefalld, af särskildt tillförordnad rådhusrätt den 28 Maj 1841 hållen undersökning om de löneförmåner, hvilka tillhört pedagogien, uppgaf borgmästaren Ödman, att inga handlingar finnas i staden, som upplysa att skolmästaren haft någon bestämd embetsjord, - att karta saknas öfver stadens inegor, att arealen af kålgårdar, åkerlyckor och ängtegar är alldeles okänd, att intet var i arkivet till finnandes, som kunde lemna minsta reda och upplysning, samt att hvad skolmästaren af jorden fått begagna, icke annorlunda än såsom af enskild välvilja blifvit honom förunnadt. (?!) I anledning af hvad vid undersökningen förekommit, ålade landshöfdingen, genom utslag den 25 Jan. 1842, Åmåls stad, att ovillkorligen och utan vidare gensägelse den 1 Maj s. å. till skolan afträda 2:ne kåltäppor, den ena utmed fordna pedagogihuset, den andra vid gatan mellan detta och skolhuset, dessutom skolmästarelotten eller prestlyckan sydvest om staden samt den så kallade prestmossen söder om staden, jemte 3 r:dr 6 sk. 8 rst. banko af den så kallade stadens årsskatt, och för den förflutna tiden lemna till 1:ste läraren vid skolan 28 r:dr banko årligen i och för jordlägenheterna. Detta öfverklagade utslag fastställde konungen den 28 Sept. 1842 (Carlstads Stifts Tidn. 1843, N:o 1). 1851 den 20 Maj tillät konungen, att de 2:ne rektorssysslan tillhörande löningsjordarne söder och sydvest från staden finge på 30 år bortarrenderas. De 3:ne hagarne vid kyrkogatan begagnar rektor sjelf.

Lärdomsskolans kassor äro följande, äfvensom deras behållning vid bokslutet den 1 Juli 1850:

1. Skolans fonds besparda medel  ..............  5.218: 38.  7.

Denna fond har tillkommit genom lönebesparingar af statsanslaget till lärarnes löner, som erhölls innan skolan var fullt i ordning. Medlen få användas till inköp af erforderliga skolinventarier, enligt 9 mom. i kongl. brefvet den 21 Sept. 1833, samt förvaltas och redovisas af skolstyrelsen, hvilken utgöres af stadens pastor, skolans lärare samt 2:ne af stadens på socknestämma valda ledamöter. Kongl. brefvet den 11 Juni 1842.

2. Skolans enskilda kassa, enligt 2 §, 
   3 kap. 2 sektionen af skollagen 1820  ......    697:  6.  -

3. Premii- och fattigkassan enligt sistnämnde 
   lagrum. Beloppet af de inflytande medlen 
   skall i det närmaste till ynglingarne 
   utdelas årligen  ............................     8: 14.  -

4. Bibliotekskassan enligt 3 § af 
   anförda kapitel i skollagen  ................    94: 35.  6.

5. Den ofvannämnda Tyskpenningars-kassan  ...... 1,232:  1.  -

Stadens folkskola

eller Lancaster-vexelundervisningsskola. Skolhuset är uppfördt ytterst i söder af staden på Kungsgatans vestra sida. Genom kongl. brefvet den 4 Sept. 1829 förordnades, att den utaf framlidne apotekaren Reiman 1815 ad pios usus testamenterade summa 4,000 r:dr banko må, för så stor del som lämpligen kan behöfvas, användas till en vexelundervisningsskola härstädes. Genom kongl. brefvet den 30 April 1836 stadgades, att till folkskolan skulle genast afsättas:


a) af Reimanska fonden:

1. Inköpssumman för nya skolhusbyggnaden
   med upplupna räntor  ...................  1,196: 25.  8.

2. Till skolrummets inredning och förråd
   för undervisningen  ....................    500:  -   -

3. Till grundfond för skolans framtida
   verksamhet och bestånd  ................  6,666: 32.  -

                                      Summa  8,363:  9.  8.

b) Hvartill kommer den af staden tillförne
   till pedagogen utbetalda summan  .......     50:  -   -

Skolstyrelsen skall bestå af kyrkoherden såsom inspektor, borgmästaren och stadsläkaren samt 5 af stadens öfrige invånare, valda i Dec. månad vid socknestämma för tjenstgöring i 3 år. Skolläraren erhåller i lön och vedpenningar 340 r:dr banko. Skolans kapital och öfriga medel förvaltas af styrelsen, med laga redovisningsskyldighet och ansvar. Grundfonden skall städse förräntas mot inteckning i fast egendom på landet eller i staden. Hvart 5:te år skall styrelsen hos domkapitlet anmäla dagen, när revisorernas årliga inventering af skolans medel och tillhörigheter skall ega rum, för att kunna ett ojäfvigt ombud dervid förordna, hvarförutan dylik inventering när som helst kan anställas, på begäran af domkapitlet eller landshöfdingen, och i närvaro af domkapitlets ombud, m. m. som inhemtas af Stiftstidningarne 1836, N:ris 6 och 7.

Behållningen i skolans kassa d. 1 Maj 1851 var 8,073: 29. 9.

Arbets- och fattighus-inrättningen.

Uti kongl. brefvet d. 4 Sept. 1829 stadgades, att öfverskottet af Reimanska donationen, sedan folkskolan deraf till fullo erhållit sitt behöfliga anslag, skulle jemte stadens fattigkassor och öfriga dit hörande inkomster användas till en ordentlig fattigförsörjnings- och arbetsinrättning. Brukspatronen J. Åberg uppgjorde 1846 reglemente för densamma, hvilket landshöfdingen sedermera fastställde. 1848 den 30 April, enligt då afslutad räkenskap, den sista särskilda öfver Reimanska gåfvomedlen, hade fattigvårdsstyrelsen af dessa medel emottagit en summa af 3,720: 20. 2. Brukspatronen J. Åberg skänkte tillika 1848 till denna inrättning 333: 16, och dessutom jord till potatis-, kål- och ärtordling. Enkeprostinnan M. C. Hedrén skänkte den 7 Juli 1846 till härvarande fattigvårdsinrättning 200 r:dr banko, deraf hälften genast utbetaldes och andra hälften vid hennes död.

Åbyggnaden är inköpt på kassans bekostnad för 3,666 r:dr 32 sk. banko. Antalet af hjon, som der för närvarande njuta vård, uppgår till 15.

Fromma stiftelser.

1:o Stecksenska.

"Emedan den höga allmakten, efter sitt heliga och allvisa behag, har täckts genom den timmeliga döden hädankalla våra 2:ne kära barn, och således lemnat oss härtills i dödligheten utan bröstarfvingar, hvilket guddomliga beslut härutinnan vi uti hjertans ödmjukhet vörde; allt derföre hafve vi underskrifne uti kärlig öfverenskommelse fattat det beslut att, enligt hvad lag tillåter, inbördes testamentera hvarandra all den qvarlåtenskap, som kan vara öfrig vid någonderas vårt dödsfall, förklarandes vi härmedelst vår yttersta vilja vara, att den efterlefvande makan skall deraf blifva ensam arfvinge, utan att derutinnan blifva af sidoarfvingar eller någon annan rubbad eller oroad, isynnerhet som vår lilla egendom består mestadels uti hvad vi under vårt ljufva äktenskap genom Guds nåd och välsignelse kunnat förvärfva. Men åter det lilla, som af fastighet kunnat någondera tillfalla, det må enligt den allmänna lagen vederbörande komma till godo. Till yttermera visso hafve vi detta uti tillkallade vittnens närvaro underskrifvit och stadfästat, som skedde i Fryksände kapellansgård den 15 Aug. 1769.


            Nils Stecksenius.          Anna I. Hedenström.

      Förestående testamente bevittnas af

      And. Stenmark,       Jon Linderholm.     Gust. Carlström.

    Komminister i Nyed.                     Komminister i Fryksände.

Under samma testamente kommer äfven denna vår förvärfvade fasta egendom i Bunäs att räknas, och hvilken fastighet härmedelst på den efterlefvande makan såsom testamentarisk egendom uppdrages; men åter igen efter den sednare makans död och dess anständiga begrafning, så upplåtes all efterlemnad egendom, så i löst som fast, till ett arbetshus för de fattiga. Men som ofvannämnde qvarlåtenskap är alltför ringa till ett så stort och betydande verk, så kommer densamma att stå orubbad uti ett hundrade tjugu år, för att kasta intresse på intresse af sig; och så snart någon betydande summa blifvit samlad, så uppköpes alltid fastigheter derföre, hvilka fastigheter upplåtas till lottbrukare. Alla penningelån utlemnas mot säker fastighet och inteckningar.

Öfver denna testamentariska författning behagade borgmästare och råd med pastor i Åmål taga full disposition. Denna sednare vår yttersta vilja hafva vi äfven uti tillkallade vittnens närvaro underskrifvit, som skedde på Bunäs d. 29 Dec. 1774.


             Nils Stecksenius.           Anna I. Hedenström.


    Såsom tillkallade vittnen:

       Anders Wennerus.                 Christina Nordstedt.

       S. E. Wigelius.                  Greta Maria Wigelia.

Uti den testamentariska författning, som min aflidne salige man, magister Nils Stecksenius, i lifstiden gjort, och af mig, jemte honom, underskrifven är den 29 Dec. 1774, innehållande vår sammanaflade och förvärfda lilla egendoms så i löst som fast anslående till ett arbetshus åt de fattiga, har jag funnit mig föranlåten för min del göra någon ändring, och efter den rätt lag mig tillägger, på sätt som följer, förordna: I anseende dertill att jag af Åmåls stad hvarken njuter eller framdeles kan vänta mig någon hjelp eller handräckning vid påkommande tryckande omständigheter eller ålderdom, och jag så väl i detta mitt sjukliga tillstånd, som i framtiden, om Gud länge förlänar lif, ej haft eller hafver någon annan, om erforderlig skötsel och biträde att anlita, än mina egna syskon; thy är min fulla vilja, såsom sednare än den jag till fullgörande af min sal. mans åstundan förklarat, det skall halfva delen (oaktadt alltsammans är af min sal. man mig testamentariskt förunnadt) så i fasta som lösa, och hvilkens disponerande efter eget godtycke ingen lärer kunna mig bestrida så länge jag lefver, efter min död, sådan den då befinnes, tillhöra mina då lefvande syskon, broder och syster lika, men den andra hälften, såsom min sal. man tillhörig, eger välädle magistraten och pastor i Åmål att råda och bestyra om, hvilkom ock skall fritt stå hela fasta egendomen, enligt förra testamentets lydelse, att på bästa sätt till ändamålets vinnande använda, om de deremot utan åtal och undantag oqvaldt tillåta mina syskon, att hela löse egendomen njuta och behålla. Och skulle den allrådande Guden behaga, efter sitt allvisa råd, mig i denna nuvarande sjukdom genom den timmeliga döden hädankalla, tillfaller ock mina syskon hela fastighetens afkastning detta året, hvilket framdeles gäller. Sålunda vara min allvarliga vilja och yttersta förordnande bekräftar jag med mitt egenhändiga namns undersättande, som skedde i Bunäs den 11 Aug. 1778.

>PRE> Anna Ingri Hedenström. Förestående testamente vara med sundt förnuft och redigt begrepp och utan någons åtal af fri vilja otvunget lemnadt och gjordt, intyga under edsförpligtelse:


      Erik Hertz.     Er. J. Sebrell.     Anna Kajsa Uggla.

Enär saliga fru Ingeborg Stecksenia född Hedenström år 1778, under en henne påkommen sjukdom, hade kallat undertecknad att uppsätta dess yttersta vilja och disposition om hela dess qvarlåtenskap, så var hennes fulla och allvarliga mening, att i så måtto ändra det af henne och dess aflidne man sal. magister Stecksenius åren 1769 och 1774 tecknade testamente, det hälften af allt hvad som efter sal. fruns död i löst och fast befinnes, skulle, såsom hennes ostridiga tillhörighet, tillfalla hennes syskon och den andra hälften Åmåls stad, dock den sednare obetaget att hålla sig till hvilket den helst ville, emedan hon ansåg den tiden begge dessa lotter jemngoda, och lösörenen beqvämligast mellan dess syskon delas kunde, varandes ock derunder förståendes, att både staden och arfvingarne i gälden skulle taga lika del, men ifrån all delning finge likväl undantagas hennes egna högtids- och hvardagskläder, som borde arfvingarne, utan lott och jemnkning, enskildt tillfalla. Och derest lösegendomen vid dödstimman ej vore i värdet med fastigheten jemngod, skulle de få bruka jordedelens afkastning intill dess de fingo sin hälft af den behållna qvarlåtenskapen i fast och löst fullt ut, hvilket till förklaring uppå testatoris yttersta vilja den gången härmedelst lemnas och med ed, om så påfordras, bekräftas kan.
Bunäs den 30 April 1784.                      Er. Joh. Sebrell."
Under genomseendet af magistratens protokoller från äldsta tider, träffade jag dessa testamentshandlingar intagna den 22 Nov. 1784. Deras tillvaro, åtminstone under de sista 25 åren, har varit alldeles obekant. Magistraten skref d. 24 April 1829 till domkapitlet, "att donationsbrefvet, om sådant någonsin funnits, saknas nu alldeles, och magistraten som särdeles skulle önska att få del deraf, har hittills ej kunnat upptäcka spår dertill. Traditionen har vidare till vår tid förvarat den sägen, att gåfvans primitiva belopp utgjort 33 r:dr 16 sk. banko, som borde förräntas i 100 år, med ränta hvarje år lagd till kapitalet."

Traditionen förmäler äfven, att samme Stecksenius skall hafva särskildt gifvit en summa af ett eller tre hundrade daler silfvermynt till Åmåls skola att förräntas i 100 år. Kamereraren Fr. Fryxell antyder också detta uti sin Vermelandia ecclesiastica, på 1790-talet, handskrift i Carlstads gymnasii-bibliotek, och i kongl. brefven den 4 Sept. 1829 samt 30 April 1836 till domkapitlet i Carlstad samt i Hammarins Herdaminne omförmäles en sådan donation. Huru härmed förhåller sig har jag icke fått upplyst, ej heller hvar summan hamnat, i fall den verkligen varit gifven. Uti kongl. brefvet den 30 April 1836 föreskrefs, att Stecksenska fonden skulle stå under samma förvaltning och redovisning, tills vidare, som folkskolans medel. Vid bokslutet den 1 Maj 1851 utgjorde dess behållning 4,205 r:dr 34 sk. 6 rst. banko. 1786 den 14 Aug. såldes stadens hälft uti 11/54 i Bunäs, Kila socken, för 700 daler silfvermynt till klockaren Bengt Hagelin. Men staden lärer väl fått något derjemte af den lösa egendomen. Borgmästare och råd jemte kyrkoherden Hamner afslöto köpet å stadens vägnar. Tiden då något får användas af dessa medel skall väl räknas från den dag, då de blefvo först räntebärande. Troligen kan således ej blifva fråga derom förr än 54 år härefter, eller år 1906, då också fonden bör utgöra 61,553 r:dr banko efter endast 5 procents ränta årligen, lagd till kapitalet.

Stecksenius var prostson från Arnäs i Ångermanland, född 1721. Magister i Upsala 1758. Prestvigd i Carlstad 1760. Här pedagog 1769. Hade tjenstledighet, då han dog i Bunäs, Kila socken, den 21 April 1775. Frun, född 1733, afled i Bunäs den 18 April 1784.

2:o Reimanska.

Apotekaren Reiman förordnade i sitt testamente den 2 Febr. 1815 bland annat:

     4:o Under disposition af borgmästaren Eneroth och doktor Bodin
         4,000 r:dr banko ad pios usus i Åmål.

     6:o 1,500 r:dr banko skänkas till bidrag af ett orgelverk här
         i staden.

Det dröjde mycket länge innan förhållandet med dessa gåfvomedel blef utredt, ehuru konungen den 4 Sept. 1829 förordnat en särskild kommitté, att, i förening med magistraten, få frågan afgjord. När detta omsider försiggått, befanns att fonden gjort betydliga förluster, för hvilka någon ersättning icke var att vänta. Målet behandlades af särskildt tillförordnad rådhusrätt d. 15 Juli 1835. Medlen blefvo fördelade på stadens folkskola och fattigvård, såsom ofvan är uppgifvet.

3:o Askenstedtska.

Genom gåfvobref den 26 Jan. 1838 hade handlanden härstädes Johan Henrik Askenstedt skänkt 1,333 r:dr 16 sk. banko till städerna Åmål och Wenersborg, hälften hvardera, med så lydande föreskrift: "På länets vördade höfding må det uteslutande bero, att till nyttiga och välgörande ändamål låta använda nämnda belopp; varande dock min önskan, att detsamma företrädesvis användes såsom bidrag till fond för bildande af friskola åt uppväxande fattiga flickebarn inom städerna Wenersborg och Åmål." Uti en den 11 Febr. 1847 lemnad fullmakt till kyrkoherden hade gifvaren yttrat den önskan, "att medlen måtte öfverlemnas till den blifvande fattig- och arbetshusinrättningen i staden." Åmåls invånare hade äfven gifvit tillkänna, att särskild, ordentlig flickskola härstädes hvarken erfordrades eller kunde åstadkommas. Häröfver utlät sig landshöfdingen den 23 Sept. 1847, att medlen må till fattig- och arbetshusinrättningen öfverlemnas, dock med följande vilkor: "1:o att gåfvokapitalet, som nu med upplupna räntor torde utgöra omkring 1,000 r:dr banko, skall på församlingens ansvarighet bibehållas oförskingradt till detta belopp och utlånas mot fullgod säkerhet med 6 procents ränta; 2:o att räntan skall anslås och användas i och för fattiga flickors undervisande uti qvinliga handaslöjder, antingen vid arbetsinrättningen, om och när den kommer till stånd, eller annorledes genom särskild betingad lärarinna, allt efter församlingens bepröfvande och föranstaltande." Vid socknestämma den 17 Okt. 1847 blefvo dessa vilkor af församlingen antagna. 1849 d. 2 April utgjorde beloppet 1,037 r:dr 4 sk. 6 rst. banko. Medlen hafva förvaltats af landskontoret utan någon ersättning eller arfvode. 466 r:dr 25 sk. 7 rst. äro nedsatta i ränteriet 1851 och återstoden innestående i Sandelhjelmska sterbhuset.

4:o Högdahlska.

Nuvarande orgelnisten och färgeri-fabrikören i staden Lars G. Högdahl inlemnade till Åmåls stads- och landtförsamlings socknestämma den 2 Juni 1839 följande gåfvoskrift: "1:o De under min tjenstetid blifvande besparingar af klockarelönen i staden användas att deraf bilda en orubbelig fond under namn af Högdahls orgelnistfond; 2:o hvarje år vid Walborgmesso socknestämma redovises behållningen och insättes i Åmåls sparbank; 3:o räntan lägges hvarje år till kapitalet, och skall detsamma fortfara intill dess i framtiden hufvudsumman blir så stor, att räntan utan minskning å hufvudstolen kommer att utgöra 333 r:dr 16 sk. banko: 4:o då räntan utgör 333: 16, bör kapitalet ej längre växa, utan nämnde ränta årligen uttagas, att dermed löna församlingens orgelnist; 5:o fonden lemnas i stads- och landtförsamlingens gemensamma omvårdnad.

I händelse jag framdeles skulle finna något tillägg nödvändigt, anhålles om öppen rättighet dertill."

Vid socknestämman den 28 Maj 1848 inlemnade gifvaren följande tillägg:

"Vid nogare begrundande af ändamålet med donationen, som är dels att församlingen skall få en embetsman mindre att aflöna, dels att en skicklig man skall erhålla en lön, så att han kan lefva deraf, och detta ej kan ske, om den ej blir så stor, att han är oberoende af tillfälliga ringa förtjenster, har jag ansett, att nu förenade orgelnist-, kantors- och klockaresysslorna allt framgent böra bli förenade. Då det äfven alltid blir en fördel för församlingen att ju förr desto hellre komma i åtnjutande af det goda ändamålet vid fondens bildande, förutsätter jag att äfven församlingen å sin sida befrämjar sakens framgång, och hoppas jag således min framställning ej ogillas. 1:o Den i 3 § bestämda lön, som skall utgå som årlig lön till orgelnisten af 500 r:dr riksgäld, förändras till 500 r:dr banko, då alla 3 sysslorna ovilkorligen skola vara förenade i en person, och kapitalet växa till dess fonden blir 10,000 r:dr b:ko, och hvilket kapital i evärdeliga tider skall orubbadt bibehållas. 2:o Sedan ofvanskrifne 500 r:dr banko, utgörande största delen af räntan af 10,000 r:dr banko, blifvit till orgelnist-lön aftagne, blir ett öfverskott, som bör förräntas och växa för att användas till nödiga reparationer å orgelverket. 3:o Vid mitt afträdande från sysslan, eller frånfälle, skulle min önskan vara för det goda ändamålets snara vinnande, att sysslan annonseras förenad ledig, med det förbehåll vid besättandet att halfva klockarelönen då som nu afsättes till fonden, intill dess den hinner den i dispositionen bestämda kapitalsumman. 4:o Om min i 3:dje punkten yttrade önskan skulle fullföljas intill dess fonden omkring 30 år härefter hunnit denna höjd af 10,000 r:dr b:ko, så får, om församlingen så önskar, densamma stå 2 a 3 år till, innan den större löneberäkningen 500 r:dr banko tager sin början, och det genom räntorna då blifvande öfverskott öfver kapitalsumman 10,000 r:dr banko användes antingen till utvidgning eller reparation å orgelverket. 5:o Förbehåller jag mig, nu som förr, att göra de tillägg eller förändringar jag kan framdeles finna mig föranlåten till." Summan uppgick den 1 Maj 1851 till 1,009 r:dr 29 sk. banko.

Sparbanken härstädes inrättades och öppnades för insättningar den 4 Febr. 1837. Förnyadt reglemente för densamma fastställdes af konungen den 20 Nov. 1843. Den 1 Jan. 1851 utgjorde insättningsfonden 58,640 r:dr 15 sk. och hjelpfonden 2,664 r:dr 28 sk. banko.

Sedan ofvanför blifvit upptagna de olyckor som staden öfvergått, lärer äfven böra nämnas de fördelar, hvilka det allmänna åt staden öfverlemnat. Dessa äro i korthet följande:

1643 och 1646, enligt privilegierna, gåfvan af 6 hela hemman med 4 års skattefrihet samt derefter mot en årlig ränta af allenast 113 daler, nu motsvarande 29 r:dr 5 sk. 4 rst. b:ko. Derjemte 9 års frihet från lilla tullen, bakugnspenningarne, accisen, båtsmanshållet och andra ordinarie borgerliga besvär och utlagor samt den vanliga städernas kontribution. Vidare 1/3 af accisen sedan frihets-åren voro slut m. m., enligt 12 § i privilegierna. Enligt 16 § frihet från skjutsfärder m. m.

1647 att få njuta Korsby ström, Haneforssen och Allmänningen med sina 3 sågar. Innehades åtminstone i 21 år. Då lades äfven Skölerud, som är upptaget på Hanebols mark, under staden.

1649 fick staden rättighet att ensam idka handel i Byelfven, hvilken förmån sedan på 1670-talet till hälften kom att delas af Carlstad.

1664 att få använda restantierna på kronoutskylderna för de 6 hemmanen till hjelp vid kyrkobyggnaden. Dessa utskylder till kronan fick staden till samma byggnad innehålla, enligt resolution 1668, intill nästa riksdag, och 1672 förlängdes denna fördel på behaglig tid, likaså 1675, och eftergafs 1678 för 2:ne år, så att, inberäknade de första 4 frihets-åren, man hade stadsjorden skattefri omkring 18 år.

1666 fick man af kronan 300 tolfter bräder.

1668 erhölls rättighet att få handla med spiror och blockar.

1674 tillerkändes staden särskildt uteslutande distrikt för trävaruhandeln, och följande året ett skeppund koppar till kyrkoklocka.

1680 ytterligare 3 års frihet från alla utlagor, tullen och accisen undantagna.

Men 1681 efterskänktes icke blott åkerskatten och mantalspenningarne, utan jemväl tullen och accisen för de 2:ne föregående åren.

1682 ytterligare ett års frihet från skatterna, undantagande tullen och accisen.

1686 att inga andra än borgare fingo köpa timmer och bräder. S. å. höstmarknaden i staden för sin enskilda, så att ingen annan än stadsbo, vid varans förlust, tilläts handla af allmogen. Likaledes att få hugga 300 dubbla blockar.

1693 uppläts Svediön, som skulle vara kronoallmänning, åt stadens barberare.

1697 att adeln och andra på landet icke fingo med salt eller andra handelsvaror skaffa sig folk till skogsarbete. Vidare att prester, bönder och andra på Dal ovilkorligen skulle sälja sin spannemål till staden.

1714 att endast Åmål och Carlstad voro berättigade drifva timmerhandel på Byelfven.

1734 att Byelfven inbegreps under Åmåls lastplats.

1741 att få anlägga sågar i lilla och stora Jösseforssen i Wermland, hvilken rättighet bortarrenderades.

1743 befrielse från utgörande af tionde till kronan af all slags säd, presterskapet sin sädestionde af stadsjorden dock obetaget.

1748 rättighet att framgent njuta 1/3 af accisen och bakugnspenningarne till magistratens och betjeningens aflöning, utan gravation af tullhusbyggnad och underhåll.

1766 beviljades krono-öarne i Wenern, Svegön, Sandön och Storön till begagnande för fiske mot den ränta, som kunde blifva åsatt. Skogen å öarne finge deremot icke begagnas utan efter föregången utsyning, och ställdes densamma under landshöfdingens uppsigt. S. å. rättighet till ovilkorlig kollekt och stambok öfver riket för kyrkans ombyggnad, hvilken blef färdig 40 år derefter.

1779 tilläts att genom stambok insamla medel åt dem, som lidit vid sista eldsvådan, för hvilket ändamål skolmästaren Hedengran och 3 borgare utsändes öfver riket. De medel, som dervid inbragtes enskildt för skolhuset, blefvo tillräcklige för dess nybyggnad.

1785 erhölls rättighet att från Holland införskrifva 20,000 lispund rulltobak mot en införseltull af 6 sk. för lispundet.

1846, efter eldsvådan, 5,000 r:dr gåfva af statsmedel till stadens utvidgande och reglering efter nya plankartan. S. å. 30,000 r:dr byggnadslån, de 5 första åren räntefritt, hvarefter erlägges 4 procents ränta årligen jemte 2 procent i afbetalning på kapitalet tills summan sålunda är godtgjord. Dertill erhöllos 10,000 r:dr i förlagslån för handlande och näringsidkare, hvilken summa redan är återbetald.

Följande fördelar har staden sökt, men icke fått sig beviljade:

1647 att få njuta kronans sakören. 1649 att draga omkring i landet med stambok till hjelp för kyrko-reparationen, hvilket kongl. majestät ansåg nesligt. 1658 att befrias från alla borgerliga besvär och båtsmanshållet, hvarom underdånig ansökning sedan förnyades. 1668 befrielse från tull, accis och åkerskatt, flera gånger derefter begärd. 1672 att främmande köpmän vid marknadstider måtte åläggas hyra rum i staden och ej få sälja sina varor i båtar och slädar. 1680 att Göteborgarne måtte åläggas lemna anstånd med sina fordringars uttagande hos Åmålsboarne; befrielse från bropenningars utgörande vid Wenersborg. 1681 att konungen måtte bestämma ett visst antal oxar, som adel, prester och civile skulle få sälja och intet derutöfver. 1686 att mellan marknadstiderna få hålla öppen handel vid Byelfven; att Mo socken måtte blifva lagd till Åmåls pastorat, hvarom ansökan äfven sedermera ingifvits; att grundräntan af stadens jord måtte för alltid tillfalla borgmästare och råd. 1693 att brukspatronerna ej måtte få begagna egna skutor för frakten af jernet öfver Wenern; att stadens borgerskap allena måtte berättigas att frakta stångjernet från Hanefors till staden. 1697 befrielse från 24 öre jordeboksränta för Skölerud; att Göteborgarne ej skulle få sälja salt och annat på marknaderna till landtboar; rättighet att hugga master och blåckar i Wermland; att hvarje bonde, som fraktade jern från bruken till stadsvågen, måtte vara pligtig betala 1/2 mark kopparmynt till staden af sin förtjenst för hvarje jernlass. 1734 att för all tid få Korsbyströmmen under staden. 1760 att återfå marknaden vid Brobacken, och Åmål berättigas att der ensam få sälja handelsvaror. 1761 att domkapitlet skulle förordna den till skolmästare härstädes, som stadens invånare föreslogo. 1762 att Grea marknad måtte blifva stadens enskilda, eller ock hitflyttas. 1766 att glasbruket vid Anneberg i Botilsäter socken af Näs härad i Wermland måtte utvräkas, i hvilken ansökning Carlstads borgerskap äfven deltog. 1784 att krono-bränneri måtte anläggas vid Nygård. 1812 och 1823 att få biträde af håll- och reservhästar från landet för skjutsen i staden. Att pastor och komministern skulle åläggas deltaga i båtsmans-vacance-afgiften, hvilket landshöfdingen afslog 1832, då beslut fattades att öfver detta utslag anföra underdåniga besvär "endast för principen skull". Några andra begärda mindre fördelar förbigås.

De fördelar, som enskilde personer tillskyndat detta samhälle äro, såsom af det föregående inhemtas, icke ringa. De hafva i flera hänseenden gagnat, ej blott för tillfället, utan sprida sina välgörande verkningar till den sednaste framtid.

Åmål är hänförd till 5:te eller sista klassen af Sveriges städer och upptages i riksdagsbeslutet 1851 under N:o 76.

Stadens borgmästare.

1. Töres Pedersson blef 1642 stadens förste borgmästare. Tjenstgjorde till den 28 Jan. 1681. Af borgerskapet erhöll han det vitsord, att han sig hederligen och väl förhållit, så att han derföre berömmas måtte, sades ock, att han var första upphofvet till stadens grundläggning och gjort sin yttersta flit med kyrkans uppmurande, haft mycken kostnad genom gästning, så till öfverheten som andra, utan att derföre hafva begärt någon ersättning af borgerskapet. Till biträde i tjensten hade han, synnerligen de sednare åren, sin son, vice borgmästaren Olof Töresson Åman. Jemte denne sin son och mågen Johan Nilsson m. fl., upptog han jerngrufva 1657 å Högsby egor i Tissleskog, 1/2 mil i söder från gården, samt uppförde masugn vid Glyxhult i Skållerud. I förening med son och måg anlade han 1663 stångjernsbruk vid Hammarn nära staden. Lärer aflidit 1682. Gift med Kerstin Andersdotter. Barn: Olof Åman, vice borgmästare, död 1681, döttrarne Margareta och Botilla.

2. Magnus Eneroth. Son af befallningsmannen på Leckö slott, Sigge Tordsson Eneroth. Efter att af borgerskapet blifvit endrägteligen kiest och kallad, medan företrädaren ännu lefde, erhöll han, som förut varit vice lagläsare på Dal, landshöfdingens fullmakt den 28 Jan. 1681, och blef af landshöfdingen samma dag i tjensten inställd. Tjente utan lön, såsom företrädaren. Riksdagsman 1697. Hade de sista lefnadsåren till biträde i tjensten vice borgmästaren Daniel Åman. Kom på rest med kronans medel, så att hans fasta och lösa bo blef taget i säkerhet samt försåldt efter hans död. Afled i Juni 1713. Gift med vice borgmästaren Olof Töressons enka Sigrid Falk. Sonen Lars, född i Åmål 1681, blef 1719 sekreterare i banken. Adlad Ehrenstam den 5 Nov. 1719. Assessor i Svea hofrätt 1725, hofrättsråd den 1 Juli 1731. Död 1744. Gift med Katrina Elisab. Gripenstedt.

3. Anders Åbergh, son af bonden Börje i Århult, Åmåls socken, och dess hustru Kerstin Persdotter från Baggerud i Mo. Var vice tullnär i staden 1698. Blef följande året borgare och 1704 rådman samt i Juli 1713 borgmästare med kongl. fullmakt, gifven i Demotica. Innehade tillika tullnärstjensten till 1724, då han afsade sig densamma, hvilken då, efter val, tillföll Anders Wennerus. Var riksdagsman 1719. Prins Fredrik af Hessen, sedan konung Fredrik I, låg flera veckor till sängs i Åberghs hus 1716 af den kula han fick i låret under skärmytslingen mot Norrskarne vid Höland, då Svenska armeen gick till Christiania. I Åberghs tid fanns ingen brukbar rådstuga, hvarföre han i många år upplät 3:ne rum i sitt hus utan betalning för rådhusrättens sammanträden. Afsade sig borgmästaretjensten 1737, men tjenstgjorde intill den 23 Febr. 1739. Af rådhus-protokollen synes, att han hade mycket obehag af sin dotterson, den orolige rådmannen och handlanden Anders Amelberg. Var 2:ne gånger gift. 1:o med en dotter af Lars Olsson och Botila Tyresdotter, och hade med henne sonen Börje, som blef borgare, dottren Stina, gift med borgmästaren Herm. Sylvius, som förekommer här nedan, och en dotter, gift med handlanden och vågmästaren i staden Lars Amelberg, hafvande med honom 2:ne söner, Anders och Olof Amelberg, båda rådmän och handlande och båda i protokollen icke fördelaktigt utmärkta. 2:o med Kristina Magnelia, född 1686, död 1772, dotter af kontraktsprosten i Stafnäs, Brynte Magnelius och Katrina Wallman. Med henne hade han följande barn, hvilka skrefvo sig Åberg.

A. Brynte, dog ogift i Wenersborg.

B. Petter, blef borgmästare efter fadren.

C. Fredrik, fältsekreterare och handlande i staden, död 1779. Gift med Elsa Beata Lidbeck. Se 1:sta delen. Af hans 12 barn blef Per borgmästare härstädes; Kajsa Maria, född 1766, gift med grosshandlaren i Göteborg Nils Fr. Wahlberg; Andreetta Kristina, född 1769, gift med postmästaren i staden Gustaf Edgren; Adolf Håkan, född 1770, magistrats-sekreterare i Marstrand, dog ogift i Åmål 1849; Ulrik Johan, lektor i Carlstad och kontraktsprost, född 1773, död 1845, gift med J. C. Bagge; Anna Märta, född 1776, gift med borgmästaren J. Wahlenberg, se nedan; Ingemar Anders, född 1778, possessionat, ogift, död 1806.

D. Märta Stina, gift med rådmannen i Wenersborg Joh. Tenggren, samt afled 1790.

E. Anna Maria, gift med Severin Ekman, tullinspektor i Åmål 1736, och hade med honom sonen Anders, hvilken blef borgmästare härstädes, se nedan; sonen Emanuel, professor i Upsala, gift med Eva Johanna Udbom, och författare af boken: Wermland i sitt ämne och uppodling, 1765; sonen Håkan, kapten, gift med Anna Stina Löwenhjelm, Krispinsdotter.

4. Petter Åberg, son af företrädaren. Redan den 15 Jan. 1737 vald till borgmästare, men genom hvarjehanda invändningar af Anders Amelberg anställdes nytt val den 24 Juli s. å. då Åberg erhöll 41 röster, H. Sylvius 9 och And. Amelberg endast 4. Erhöll fullmakt den 21 Okt. 1738. Under hela sin tjenstetid var han utsatt för nästan oupphörligt krångel af sin halfsysters söner, de nyssnämnda And. och Olof Amelberg, enligt rådhus-protokollen. Afled den 11 Jan. 1750. Gift 1738 med Maria Lidbeck (se 1:sta delen), som dog i Åmål 1804. Med henne 6 barn:

A. Anders, född 1741, borgmästare i Uddevalla, gift med Maja Kock, och hade med henne sonen Petter, grosshandlare i Göteborg, gift med Karolina Salsten; sonen Fredrik, kommerseråd, handlande i Uddevalla, gift med Kristina Kock; dottren Maja, född 1784, död den 11 Mars 1844, gift med brukspatronen Lennart Magnus Uggla på Svaneholm i Svanskogs socken.

B. Erik, född 1744. Tullinspektor vid Norrska gränsen, död ogift.

C. Gustaf, borgmästare härstädes. Se nedan N:o 8.

D. Johan, född 1750, död 1813. Brukspatron. Gift med Britta Tegman. Se 1:sta delen. Med henne följande 11 barn: Maja Kajsa, född 1775, gift med Bengt Norström, se 1:sta delen; Stina Magnelia, född 1776, gift med prosten i By, Daniel Wennersten; Andreetta Gustafva, född 1777, gift med brukspatron C. H. Groth på Carlsfors i Sillerud; Erik, född 1778, död ogift 1835; Elsa Beata, född 1780, gift med possessionaten Carl Ekman; Anna Lisa, född 1781, gift med brukspatron Unger på Borgvik; Carl Petter, född 1783, possessionat på Dingelvik i Steneby, död 1843, gift med Fredr. Belfrage; Birger, född 1785, död 1828, vice häradshöfding, gift med 1:o Märta Gustava, 2:o Anna Maria, båda döttrar af borgmästaren Gustaf Åberg, och hade i 1:sta giftet barnen: Märta Stina, född 1814, gift med apotekaren i Kungsbacka L. Fr. Schöldström, samt Johan, född 1816, brukspatron, gift med Britta Johanna von Oldenskjöld, dotter af öfverstelöjtnanten Axel von Oldenskjöld. Johan Åbergs son Gustaf, född 1787, registrator i Göta hofrätt, död 1843, gift med Petronella Ahlgren; Anders, född 1789, död 1815; Fredrik, född 1790, postmästare i Christinehamn, postdirektör, gift med Katrina Elisabet, dotter af kammarrättsrådet C. F. Norrman.

E. F. Stina och Kajsa dogo unga.

5. Herman Sylvius, son af prosten i Steneby Magnus Sylvius. Hade förut varit magistrats-sekreterare, tullare och gränsetullinspektor, då han den 30 Jan. 1751 fick fullmakt på borgmästare-sysslan, den han innehade till sin död den 3 Maj 1759. Gift med 1:o Stina Åberg (se ofvan N:o 3) och hade med henne 3 barn: Lisa Maja, gift med häradsskrifvaren Lundström; Per, kyrkoherde; Anders, grosshandlare i Stockholm; 2:o med Hebla Mollsdorff och med henne 2:ne söner, hvaraf Carl Gustaf föddes den 11 Dec. 1741, magister i Åbo 1766, docens der 1770 och vice fiskal i hofrätten derstädes 1772.

6. Anders Ekman, född 1735. Härstammade från fogden i Wermland 1588 Lars Olsson. Var son af tullnären och rådmannen i Åmål, sedan öfverinspektoren vid gränstullarne, Severin Ekman, hvilken afled 1771, och Anna Maria Åberg, se ofvan N:o 3 E. I sin böneskrift till konungen att hugnas med fullmakt på borgmästare-sysslan, till hvilken han hade 3:dje förslagsrummet, uppgaf han sig varit djekne i 7 år, student i 4, auskultant och vice notarie i kommerse-kollegium i 5 år samt under tiden ständigt gjort ordinariers tjenst utan lön. Fick kongl. fullmakt på borgmästaretjensten den 20 Nov. 1759. Var stadens ombud vid fyra riksdagar. Fick kommerseråds-titel 1785. Begärde afsked från borgmästare-tjensten samma år, då magistraten i protokolls-utdrag den 27 April lemnat honom hedrande vitsord, hvarvid tillika yttrades den önskan, att vice häradshöfdingen Gustaf Ekman måtte blifva hans efterträdare, emedan han kunde tillskynda borgmästaren And. Ekman, dess fru och 8 barn någon fördel. And. Ekman afled i Åmål d. 3 Juli 1791. Gift med Sara Greta Askbom, född 1741, enda barnet till sjökapten Bengt Askbom och Anna Lisa Kraft. Ekmans barn:

A. Anna Lisa, född 1762, död ogift den 20 April 1790.

B. Sara Maria, född 1764. Gift 1790 med prosten i Kila, Jonas Ifvarsson och hade 7 barn: Sara Greta, född 1791; Ifvar, född 1792, död 1807; Anders, född 1793, löjtnant vid Wermlands regemente, död 1831; Anna Lisa, född 1795, gift med Gudmund Löwenhjelm på Malma i Nor socken; Karin, född 1796, gift med landträntmästaren Emanuel Poignant; Kristina Lovisa, född 1798; Jonas, född 1804, död 1836.

C. Kristina Engel, född 1769. Gift med häradshöfdingen i Näs, Gilbergs och Nordmarks härader Nils Örtendahl, och hade med honom barnen Sara Kristina, född 1790; Anders, född 1791, häradshöfding efter fadren 1819, lagman, riddare af nordstjerne-orden 1851, gift med Emilie Wikström, dotter af brukspatronen J. Wikström, se 1:sta delen; Anna-Kajsa, född 1793, gift med friherre Fr. C. Bennet; Maja Lovisa, född 1796; Emanuel, född 1802, kapten, gift med Augusta Hjerta, dotter af majoren friherre Hjerta på säteriet Tvetaberg i Södermanland och dess fru, född Adelsvärd, från Adelsnäs i Östergötland; Andreetta Wilhelmina, född 1798.

D. Eva Lovisa, född 1768, död 1824. Gift med kontraktsprosten Mattes Fryxell i Hesselskog. Barn: Anders, född 1795, teologie doktor, prost i Sunne af Wermland, en af de 18 i Svenska akademien, kommendör af nordstjerne-orden; Fredrik, född 1804, död 1839, gymnasii-adjunkt i Carlstad; Olof, född 1806, kongl. hofpredikant, pastor på Skeppsholmen; Ulla, född 1796, gift med kontraktsprosten J. Stenbäck i Steneby; Sara, född 1798.

E. Severin, född 1770, löjtnant, död ogift.

F. Andreetta, född 1772. Gift med auditören vid Nerikes regemente Alexander Lagergren. Barn: Alexander, född 1801, auditör efter fadren, gift med Gustava Lundgren; Anders, född 1802, prost i Hölö 1840; Julie, gift med prosten i Sunne, doktor A. Fryxell.

G. Bengt, född 1774, fältkommissarie, död ogift 1834.

H. Anna Maja, född 1777, död ogift.

7. Gustaf Ekman, född 1756. Son af kronofogden i Mark Emanuel Ekman. Utan föregående val och förslag erhöll han kongl. fullmakt på borgmästare-sysslan d. 19 Maj 1785. Dog ogift den 26 Okt. 1787.

8. Gustaf Åberg, född 1747, son af N:o 4. Borgmästare 1788. Riksdagsman 1789, 1809. Erhöll på begäran afsked från tjensten den 30 Mars 1791. Död den 24 Febr. 1826. Gift med Märta Kristina Amelberg, dotter af rådmannen Olof Amelberg och född 1752. Barn:

A. Kristina Maria, född 1777, död 1826.

B Anders, född 1781, död 1838. Brukspatron. Gift med Ebba Nauclér, dotter af bergshauptmannen Olof Nauclér och Anna Kajsa Brand. Deras son Gustaf, född 1816, brukspatron, gift med Maria Nauclér, dotter af vice häradshöfdingen Gustaf Nauclér.

C. Britta Johanna, född 1788, död 1843, gift med öfverstelöjtnanten Axel v. Oldenskjöld. Barn: Erik Gustaf, född 1803, possessionat, gift med Britta Kristina Ågren; Kristina Augusta, född 1804, gift med kon-rektorn i Carlstad J. E. Nordahl, utnämnd pastor i Åmål 1851; Axel, född 1806, kapten vid Westgöta Dals regemente, gift med Erika Gust. Ekermann; Andreas Maurits, född 1812, student, död 1838; Britta Johanna, född 1817, gift med brukspatronen J. Åberg.

D. Märta Gustava, född 1787, död 1825, och

E. Anna Maria, född 1790, död 1843, om hvilka se ofvan N:o 4 under D.

9. Per Åberg, son af fältsekreteraren, se ofvan N:o 3, C. Född 1763. Erhöll kongl. fullmakt på sysslan d. 5 Juni 1792. Derjemte kongl. fullmakt den 2 Mars 1796 att tillika vara häradshöfding i Tössbo och Wedbo domsaga. 1799 d. 17 Okt. biföll konungen att han fick lemna borgmästare-tjensten. Dog ogift den 3 Juni 1802.

10. Jonas Wahlenberg, son af jagdtuppsyningsmannen Jonas Wahlenberg och född i Trankil 1769. Fick fullmakt på borgmästare-sysslan den 30 Sept. 1800. Erhöll på begäran afsked den 1 Juni 1807, och flyttade sedan till sin egendom Sandviken i Trankil. Gift med Anna Märta Åberg, se ofvan under N:o 3, C. Barn: Beata Kristina, född 1802, gift 1825 med bruksförvaltaren Ahlström; Nils Fredrik, död 1814; Maja, född 1815.

11. Fredrik Ture Eneroth, son af lagmannen C. E. Eneroth, se 1:sta delen. Född i Ånimskog den 20 Juli 1782. Auskultant i hofrätten den 8 Okt. 1798. Vice häradshöfding 1807. Kongl. fullmakt på borgmästare-tjensten den 21 Nov. 1807. Riksdagsman 1817. Erhöll lagmans titel den 5 Febr. 1822. Häradshöfding i Tössbo och Wedbo domsaga 1826. Död den 5 Maj 1841. Gift med Beata Disa Lyckow, dotter af kommissarien vid arméens flotta J. G. Lyckow. Deras son Carl Fredrik, född 1816, egare af Bjäkebol i Åmåls socken, gift med Hilda Wohlfart, dotter af brukspatronen G. Wohlfahrt på Hendriksholm i Ånimskog.

12. Martin Ödman, född i Göteborg d. 15 Mars 1793. Son af kontraktsprosten i Myckleby på ön Orust, Sven Johan Ödman och Anna Margreta Svahn. Auskultant i Göta hofrätt 1818. Tjenstgjorde tidtals vid civilprotokollet och såsom fiskal i hofrätten. Förestått domsagor i Bohuslän, Westergötland och Dal samt borgmästare-tjensten härstädes. Vice häradshöfding d. 20 Nov. 1820. Enligt kongl. fullmakt den 21 Sept. 1826 borgmästare. Riksdagsman 1848. Afled i koleran d. 20 Okt. 1850. Gift 1827 med Anna Kristina Unger, född i Bohuslän 1802, dotter af häradshöfdingen i Norrvikens domsaga Arvid Jakob Unger och Anna Maria Norberg. Barn som efterlefvat fadren: Alexander Martin, född 1830; Jakob Pontus Maximilian, född 1839.

13. Johan Martin Jönsson, son af bruksinspektoren Nils Jönsson och Lisken Jansson. Född på säteriet Ömmestorp i Kinds härad och Elfsborgs län den 16 Juni 1811. Auskultant i Svea hofrätt den 19 Dec. 1834 och i Göta hofrätt den 18 Jan. 1836. Tjenstgjort tidtals i sistnämnde hofrätt såsom notarie vid civil- och brottmåls-protokollen. Tidtals förestått domare-embetet vid alla 5 häraderna på Dal samt borgmästareembeten i städerna Borås och Åmål. 1836 den 18 Dec. extra kanslist i Göta hofrätt. 1838 den 1 Okt. vice häradshöfding. 1840 den 14 Okt. rådman och magistrats-sekreterare härstädes. 1846 den 18 Nov. extra ordinarie kammarskrifvare vid tullverket. 1850 den 18 Sept. auditör och regements-skrifvare vid kongl. Wermlands fältjägare-regemente. 1851 den 18 Mars kongl. fullmakt på borgmästare-embetet, deruti han installerades den 18 Aug. s. å. af landshöfdingen B. C. Bergman. Gift den 6 Okt. 1840 med Elisabet Ulrika Hedrén, född den 25 Juni 1815, dotter af prosten i Högsäter Lars Hedrén och Ulrika Kock.

Stads-kirurger och läkare (7).

1. Mattias Norén. Fältskär. Kallas i magistrats-protokollen "konstrike mäster". Han aflade ed inför magistraten den 17 Okt. 1693, att han sin tjenst redligen, rättrådligen och troligen uträtta skulle efter yttersta förmåga. Var gift med Abelina Kellberg.

2. Marcus Wass var här 1719 och egde 1/4 tomt i staden. Benämnes fältskär.

3. Anders Granander antogs till kirurg härstädes den 1 Maj 1742, med 30 daler silfvermynt af löningskassan från och med år 1741 samt 10 daler till medikamenter af sammanskottskassan. Hade förut varit bataljons-fältskär. Examinerad af kirurgiska societeten 1743. Han hade från och med 1739 betjenat staden, ehuru han i början bodde på landet. Dog ogift i Juni 1755 efter flera månaders sjukdom.

4. Anders Tingelholm. Var under-kirurg vid serafimerlasarettet i Stockholm, då han på borgerskapets begäran blef stadskirurg här den 1 Okt. 1755 med 60 daler silfvermynt i lön. Missnöjd med att denna icke utan svårighet och lång tidsutdrägt kunde erhållas, begärde och fick han afsked den 26 Juli 1760 och flyttade till Wermland. Gift med Sara Blombäck, som dog 1759.

5. Doktor Alexander Malakias Berger. Född på Olsby bruk i Wermland den 24 Dec. 1737. Fadren brukspatronen Carl Berger, modren Kristina Katrina Wester. 1759 sjukhusläkare vid armeen i Pommern och medic. doktor i Greifswald. Reste till Paris 1760. Erhöll kongl. fullmakt att vara stadsläkare här den 9 Febr. 1763. 1765 den 24 April biföll konungen att han tillika borde vara läkare i Tössbo och Wedbo härader. Men denna resolution upphäfdes den 18 Febr. 1766, såsom tillkommen derigenom att riksdagsmannen Jon Jonsson i Östby emot allmogens vetskap och vilja gjort sig till ombud i ärendet. Se 1:sta delen. Berger begärde 1763 den 20 April af magistraten, att helsobrunnen vid hemmanet Årbol, tillhörigt landskamereraren H. Lidbeck, beläget 1/4 mil norr om staden, måtte iståndsättas, men försköt sjelf kostnaden 1764, ehuru hans lön af staden och kringliggande bruk till större delen innestod. Begärde och erhöll afsked d. 11 Aug. 1767 och flyttade till Stockholm. Köpte sedan Sjönebol i Grums socken af Wermland och 1775 Håkansbols jernbruk i Rudskoga, der han dog den 1 Aug. 1804. Gjorde sig känd såsom kunnig läkare och driftig medborgare. 1770 gift med Katrina Elisabet, dotter af kammarrådet Olof Arenander och Ulrika Eleon. Laurin. Hade 4 söner och 4 döttrar. Sonen Carl Olof blef fältrevisor; Alexander brukspatron på Håkanbol, gift med Anna Maria Hedrén, syster till biskop Hedrén i Linköping; Adam, major vid Wermlands regemente; Per Gustaf, kronofogde i Bohuslän, död 1834; dottren Gunnila, gift med lasaretts-läkaren i Wexiö Magnus Hedrén; Ulrika, gift med ryttmästaren Uggla. Berger har i Inrikes tidningen 1763 N:o 35 infört en berättelse om Åmåls brunn. Hans enka afled den 24 Maj 1832, 81 år gammal.

6. Christian Geffhorn, född 1736, son af stadskirurgen i Wenersborg Alb. Henr. Geffhorn. Sattes 1756 i kirurgisk lära hos regements-fältskären B. H. Möller på Sveaborg. Uppehöll sig sedermera några år vid lasaretterna i Berlin. Antogs till stadskirurg här d. 29 Maj 1773 med 50 daler silfvermynt i lön, hvilken ökades 1774 till 100 daler. Begärde afsked d. 19 Aug. 1782 och afreste i Nov. till Göteborg såsom utnämnd fältskär på ett Ostindiskt skepp. Återkom 1783. Gjorde flera resor till Ostindien och uppehöll sig deremellan i Åmål åren 1784, 1791, 1793, 1794. Sistnämnde år reste han den 15 Dec. åter till Ostindien. Erhöll med eget begifvande afsked från stadskirurgs-befattningen den 25 April 1797. Afled den 12 Juli 1807. Gift med Kristina Margreta Nordenström, färgare-dotter i Åmål och stadens barnmorska, död 1814. Deras barn: Petter, född 1782; Fredrik, född 1783; Gustaf, född 1794.

7. Magnus Aug. von Molinsky. Född 1768. Kallades både apotekare och fältskärsgesäll, då han den 4 Maj 1795 antogs till stadsfältskär, så länge Geffhorn var borta och med åtnjutande af dess lön. Rymde i Juni 1796 till Norge. Gift med skolmästaren magister Hedengrans dotter, Elsa Karolina, född 1771. Återkom från Norge 1801 och beviljades den 3 Maj 1805 att få uppbära fältskärs-lönen tills annan läkare blifver antagen. Barn: Joh. Aug. Kristoffer, född i Fredrikshall 1797; Carl Fredrik, född i Åmål 1801; Maria Eleonora, född 1802; Bengt, född 1804.

8. Alexander Dan. L'Anglois. Född i Stockholm den 13 Okt. 1770. Fadren språkmästare. Bataljons-läkare vid Westgötadals regemente 1790. Här stadsfältskär d. 25 April 1797, då han kallas bruksfältskär. Erhöll samma lön som företrädaren. Under 2 månaders tjenstledighet för att taga examen i medicin, bestreds tjensten af hans broder, kirurgie kandidaten Fredrik L'Anglois. Dog 1803. Gift med Britta Lisa Forssell, född 1762 i Bälinge, dotter af löjtnanten Dan. Forssell. Barn: Elsa Charlotta, född i Lidköping 1796; Carl Wilhelm, född i Steneby 1798. Bodde med de sina flera år på Billingsfors bruk.

9. Petter Lorens L'Anglois, den förres broder, född i Stockholm 1777. Inflyttad hit 1799. Nämnes stadsfältskär d. 29 Maj 1802. Var bataljons-fältskär, då han d. 8 Okt. 1803 antogs till brodrens efterträdare och med lika lön. 1804 d. 5 Maj heter det i rådhus-protokollet, att tjensten var ledig.

10. Doktor Nils G. Bodin. Född i Wermland 1776. Fadren komminister i Carlstad. Här stadsläkare 1806 och uppbar då första halfårets lön med 12 r:dr 24 sk. banko. Afled ogift, efter en långvarig sjukdom, den 22 Okt. 1819. Hans qvarlåtenskap, som uppgick til omkring 20,000 r:dr banko, testamenterades hufvudsakligen till syskonen, Ulrika i Christinehamn, Elsa Maja Brosse i Carlstad och Denis Sebastian, handlande i Norrköping, samt 5 halfsyskon.

11. Doktor Sven Gottfrid Zimmert. Född i Småland d. 2 Febr. 1793. Hitkom från Upsala 1820. Dog ogift den 16 Febr. 1824.

12. Doktor Ebbe Fredr. Schough. Född i Kalmar den 2 Maj 1796. Hitkom från Wenersborg 1825. Död 1828. Gift med Hillevid Zelow, född den 13 Dec. 1803, dotter af hofmarskalken Christer Zelow på Löfås i Gestads socken.

13. Doktor Fredrik Segerstedt. Född i Örebro den 3 Juni 1791. Föräldrar: prosten Albr. Julius Segerstedt och Gustafva Bergius. Bosatte sig såsom stadsläkare i Christinehamn, och antogs till stadsläkare i Warberg 1827 samt i Åmål 1829. Extra provincial-läkare i Tössbo och Wedbo härader genom kongligt förordnande den 18 Juni 1842 samt erhöll kongl. fullmakt på denna provincial-läkarebefattning den 17 Okt. 1845. Gift med 1:o Lovisa Constance Nordenfeldt, född 1804, död 1830, dotter af löjtnanten L. Nikl. Nordenfeldt och Anna Wilhelmina Posse, och hade med henne en son Johan Albert, född den 5 Aug. 1830; 2:o Maria Petronella Lindstedt, född 1803, dotter af rådmannen och handlanden i Christinehamn P. Lindstedt och E. C. Bergvall. Barn: Lovisa Maria, född den 16 Febr. 1833; Johanna Fredrika, född den 12 Nov. 1835; Per Fredr. Vitalis, född den 2 Aug. 1837; Emma Wilhelmina Katrina, född den 17 April 1839.

Apotekare i Åmål. (8).

1. Johan Fredrik Reiman, bördig från Sachsen, född 1721. Tjenstgjort såsom apotekaregesäll ut- och inrikes, då han anlade apotek härstädes 1754, ehuru staden ej erhöll privilegium på apotek förr än d. 14 Dec. 1756. Kallades af magistraten och borgerskapet den 30 April 1757 att blifva ordentlig apotekare i Åmål, hvarom protokolls-utdrag afgick till collegium medicum, på det han måtte få undergå examen. Enligt magistratens protokoll den 3 Dec. 1763 skall han ej varit tillförlitlig apotekare. Sålde apoteket till Billing 1772. Dog 1773. Gift med Kristina Wennerus. Barn: Anders, född 1757; Johan Christian, se nedan; Håkan, född 1764.

2. Jean Billing. Född i Carlstad 1740, der fadren var klockare. Antogs till apotekare den 21 Mars 1772. Apoteket afbrann i eldsvådan den 23 Aug. 1777. Billing gjorde cession 1779, då apoteket förestods af stads-kirurgen Geffhorn till 1783, då det såldes till Sundberg. Var icke examinerad apotekare. Blef rådman, hvilken tjenst han innehade till sin död 1802. Gift med Kristina Magdalena Brand, född 1752.

3. Hemming Amund Sundberg. Mjölnareson från Stockholm, född 1757. Examinerad 1783, sedan han köpt apoteket. Lemnade det 1789. Död 1791. Gift med Maria Stina Bach, född 1760. Deras son Kristian född 1787.

4. P. G. von Molinsky. Var endast apotekare-gesäll. Mottog apoteket 1789 och innehade det till sin död 1799. Ogift.

5. Christian Geffhorn. Se stadens läkare. Bortarrenderade apoteket 1799, under sin Ostindiska resa, till Reiman, och sålde det till honom den 10 Nov. 1801.

6. Johan Christian Reiman, son af förste apotekaren härstädes. Född i Åmål den 1 Juni 1759. Sålde privilegierna och apoteket till L. Borgström den 29 Mars 1814 för 2,700 r:dr banko. Dog ogift den 2 Febr. 1815 och testamenterade samma dag sin qvarlåtenskap, omkring 17,000 r:dr banko, sålunda, att hans oäkta barn, en son och en dotter, fingo tillhopa 3,000 r:dr, hans närmaste slägtingar 5,000, doktor Bodin 2,000, till ett orgelverk i stadens kyrka 1,500, till fromma stiftelser i staden 4,000 samt återstoden till flera personer.

7. Ludvig Borgström. Född i Jönköping den 30 Sept. 1788. Fadren orgelnist. Se Biografiskt Lexikon 2 band. sid. 386. Sålde apoteket till Clevander den 16 Juni 1817 för 6,333 1/3 r:dr banko. Blef sedan apotekare i Carlstad.

8. Carl Gustaf Clevander. Född i Eskilstuna den 30 Sept. 1777. Fadren handlanden Wikström, hvars namn sonen 1812, efter fadrens död, utbytte mot Clevander. Sålde apoteket jemte 1/2 tomt till Almström för 10,858 1/3 r:dr banko och afträdde det den 1 Juli 1829. Ogift. Flyttade till Näs härad i Wermland, der han inköpt landtegendomen Herrestad.

9. Per Olof Almström, son af handlanden i Stockholm Lars Olof Almström och född der den 29 Mars 1801. Sålde apoteket och gården den 21 Aug. 1836 till Weinberg. Flyttade till Stockholm, der han blef lärare vid teknologiska institutet. Gift med Sofia Charlotta Gjörcke, född 1804, dotter af hospitals-sysslomannen i Carlstad Carl Gustaf Gjörcke och Sara M. Boström. Barn: Sofia Maria Charlotta, född den 8 Juni 1831; Adolf Fredrik Robert, född den 19 Aug. 1834.

10. Carl Anton Weinberg, son af Carl Vincent Weinberg och Charlotta Lönner. Född i Göteborg den 19 Juli 1804. Sålde apoteket 1841 till Fridén. Gift med enkan efter Nils Högdahl, orgelnist vid kronhuskyrkan i Göteborg, Anna Märta Rosell, född i Åmål den 21 Mars 1811. Barn: Carl Anders Wilhelm, född den 11 Okt. 1838; Anton Joh. Gustaf, född den 21 April 1840; Filip Alfred, född den 31 Maj 1841; Martin Kristoffer, född den 30 Aug. 1842.

11. Petter Niklas Fridén, född i Björsäter i Östergötland den 11 Juni 1815. Apoteket och gården afbrunno i eldsvådan 1846. Sålde apoteket och privilegierna 1847 till Weinberg och blef apotekare i Norrköping. Gift med 1:o Henrika Amalia Bersselius, född i Linköping den 21 Okt. 1805, död i Åmål 1843; 2:o Augusta Elisabet Odhelius, född i Sköfde den 31 Mars 1813. Son: Per Fredrik Teodor, född den 15 Okt. 1845.

12. Carl Anton Weinberg ånyo apotekare 1847.

Särskilda underrättelser af blandadt innehåll.

Under de första 60 åren af Åmåls tillvaro tillsattes en så kallad byfogde och en gevaldiger. Derjemte förordnades af borgerskapet 2:ne utridare i ändamål att uppspana allt landköp, som skedde omkring staden, och borde de "uppassa alla landtköpmän, hvilka öfverträda och violera Sveriges lag och förordningar."

1681 den 13 Jan. förmanades i rådstugan alla borgare att hålla sina klagomål och besvärspunkter i beredskap till hans nåde välborne landshöfdingen von Vickens lyckliga ankomst. Item att hålla sig i beredskap till vakt vid hans nåde landshöfdingens qvarter.

Att staden ännu 1683 varit i mycket klent skick vill synas deraf, att borgerskapet då först tillsades stensätta gatorna, efter landshöfdingens bref, samt att icke lägga sin dynga på gatan eller intill väggarne, äfvensom att icke beså sina tomter med säd, utan bebygga dem. Alla gator och en del af torget voro ännu icke stensatta år 1760.

1705 i Maj hade vattnet i Wenern stigit så högt, att det gick upp på gatorna i Åmål, och en borgare beklagade sig att hans hus skadades, samt begärde annan tomtplats att bebygga.

1739 utsatte magistraten ett vite af 10 daler silfvermynt för den af allmogen, som understod sig att på stadens marknad före klockan 3 eftermiddagen upphandla kreatur, på det stadens invånare förut måtte få tillfälle uppköpa sin förnödenhet.

Enligt de af magistraten 1682 och 1686 upprättade förteckningar och delningar af stadens jord, hade de civile embetsmännen sina embetstomter och egolotter: borgmästaren, 4 rådmän och stadsfiskalen hvardera sin tomt och jord, borgmästaren 6 lotter och rådmännen tillhopa 6 lotter. Efter landshöfdingen Focks resolution den 11 Maj 1720, skulle dessa lotter och tomter vid den började och då fortfarande, men aldrig fullbordade landtmäteri-delningen observeras och jorden framgent vid sysslorna bibehållas. 1755 bortsåldes likväl 3:ne af rådmanslotterna, jemte en lott, hvilken hörde till gästgifveriet. Nu äro qvar 10 1/6 lotter, deraf borgmästaren innehafver 5 1/2 samt 1 2/3 såsom magistrats-sekreterare, enligt kongl. brefvet den 12 Mars 1851. De 2:ne rådmännen hafva 1 2/3 hvardera. Men ingen har embetstomt eller embetsgård.

Kyrkoherde-tjensten. Åmåls stad och socken lydde under Hesselskogs pastorat intill 1655. Då erhöllo de egen kyrkoherde. Denne hade embetstomt och hus i staden med tillydande stadsjord. Genom 5:te punkten i kongl. resolutionen den 10 Sept. 1664, på stadens anhållan om hjelp till dess kyrkoherdes uppehälle, förordnades: "att kyrkoherden en af de ofvanbemälde 6 bondegårdar (som staden bekommit) fri, för prestestommen, nådigst skall förunnas." När staden fått ett helt ecklesiastikt hemman, Stommen, att bygga på, var det i sin ordning att staden, i stället för detta hemman, afstod åt sin pastor ett annat helt hemman af de öfriga 5, som kronan skänkt. Men det skedde icke så. Kyrkoherden fick allenast ett halft hemman, Hanebol, hvilket han ännu innehar med samma frihet som vid andra pastorsboställen, Det dröjde likväl innan han kom i besittning äfven af detta halfva hemman. Stadens förste kyrkoherde, Olof Hjerpe, som dog 1672, synes icke kommit i åtnjutande deraf. Hans efterträdare, Jonas Hammar, måtte hafva gjort anspråk på boställshemman med stöd af nyssnämnda kongl. resolution, ty i rådhusprotokollet den 2 Maj 1674 läses: "Tillfrågades borgerskapet i gemen hvad de svara kyrkoherden, mäster Jon, om Hanebol? Dertill svarade alla i gemen, att de ville efterlåta honom halfparten." Den andra hälften delades emellan 11 borgare, som hade nya tomter, hvilken delning också 3 dagar derefter verkstäldes ute på marken af borgmästaren, biträdd af 2 magistratspersoner. I stället för ett helt hemman, som konungen anslagit till pastorsbol, fick kyrkoherden sålunda i sjelfva verket allenast ett fjerdedels. Huru länge det dröjde innan det blef annorlunda, är okändt, men 1686 innehade han Hanebol ostyckadt.

Beträffande tomten och gården i staden, hade pastor från början en sådan. 1673 den 1 Maj beslöts, att Anders Anderssons hus och tomt skulle läggas till prestgården och repareras samt blifva prestgård evärdeliga. Af kongl. resolutionen den 27 Sept. 1675 på stadens riksdagsbesvär synes, att kyrkoherden gjort anspråk på Skölerud, emedan denna utjord eller torp låg på hans boställes område. Konungen hänsköt frågan till landshöfdingen. Vid tomtedelningen 1682 den 4 Maj var prestgården i staden belägen uti 1:sta qvarteret. I rådhusprotokollet den 19 Dec. 1687 heter det: "Beviljades att gifva kyrkoherden till den halfva gård Hanebol, som han åbor, en half gårds skatt, nämligen 9 daler 13 1/3 öre, dock sålunda, att de egor, som han hafver till sin tomt, deraf decorteras." Deraf tyckes som pastor skulle hafva påyrkat så stort boställe, som 1664 års resolution utfäst och bestämt, i hvars ställe man nu gaf honom kronoräntan af ett halft hemman. Tomten i staden innehade han enligt rådhusprotokollet 1708 och ännu 1732, då staden nekade att hålla åbyggnaderna derå, ehuru beslut om byggnad redan var fattadt 1702. Han måste likväl ej långt derefter mistat både tomt och hus, ty af magistratens protokoll den 20 Jan. 1748 inhemtas, att staden då hyrde 2:ne rum åt kyrkoherden, och, då han begärde tomt och egor, lofvades att man ville söka detta fullgöra. Hvart tomten i 1:sta qvarteret med sina åbyggnader tagit vägen jemte den jord, hvilken efter landshöfdingen resolution den 13 Okt. 1714 henne tillhörde, har jag ej fått upplyst af stadens handlingar. 1748 den 30 April förklarade magistraten och borgerskapet att, när de nya byggnaderna på Hanebol blifva förfallna, de ville förskaffa en tomt i staden, der de conjunctim med landtförsamlingen ville försvarligen bygga kyrkoherdehusen, och sin halfva gård Hanebol till stadens och borgerskapets nyttjande återtaga. Detta beslut gick väl ej till alla delar i verkställighet, men 1756 blef Hanebols skog i så måtto till nyttjande använd, att timmer der fälldes för byggnad af hus i staden, hvilka icke tillhörde pastor. 1760 den 8 Nov. vägrades betala hushyra för pastors embetsrum i staden. 1762 anvisades honom ett rum i komministershuset; men 1781 anordnades medel till hushyra. Dermed fortfor till omkring 1821, då han fick rum ånyo i komministershuset. I stället för penningelön till pastor, erbjöd borgerskapet honom 1768 att räkna säden på åkern och deraf taga sin tionde årligen samt tillika åtnjuta de förmåner och rättigheter, som sysslan i öfrigt åtfölja.

Komministerstjensten i Åmål, hvilken icke tillkom förr än 1686 (9), förenades då med pedagogien, och fortfor denna sysslornas förening till dess de, enligt kongl. resolution den 8 Juli 1761, på pastors förslag och magistratens ansökning åtskildes. På stads- och landtförsamlingens underdåniga anhållan tillät konungen den 21 Juni 1820, att de återigen tills vidare finge förenas på följande sätt: 1:o pastor fick, såsom förbättring i sina svaga lönevilkor, komministers-bostället Tollebol med dertill hörande mjölqvarn till stomhemman; 2:o komministern, som komme att bo i staden, fick till boställe skolmästaregården med dertill hörande jord, jemte den honom sjelf tillhöriga stadsjorden; 3:o komministershuset i staden, såsom derefter för komministern öfverflödigt, fördelade så, att ena hälften skulle innehafvas af pastor och den andra uppläts till bostad åt orgelnisten. - Denna förening blef ej långvarig. Genom kongl. brefvet den 4 Sept. 1829 förordnades, att sysslorna skulle åtskiljas, som också skett. Vid socknestämma den 8 Juni 1834 stannade man i den meningen, att kapellans-sysslan borde försvinna, om pastor hölle en i staden boende adjunkt. Men i anseende dertill, att den förut nog svaga pastors-sysslan skulle genom förslagets verkställande blifva ytterligare försämrad, utom andra i och för embetsutöfningen uppkommande olägenheter, befallde Kongl. Maj:t, efter flerfaldiga öfverläggningar och skriftvexlingar, uti kongl. bref den 17 Mars 1837, att kapellans-sysslan skall bibehållas åtskild från både pastors- och skolsysslorna. (Carlstads Stiftstidning 1835 N:o 35, 1837 N:o 4.) År 1696 var kapellanstomten N:o 99 i 4:de qvarteret. 1746 var den flyttad till 1:sta qvarteret, och befanns gården der 1767 under N:o 10, hafvande 2 hela lotter stadsjord. Efter 1777 års brand flyttades kapellanshuset till platsen, der lärdomsskolan nu är, uppemot nya kyrkan. 1845 den 3 Juni fastställde Kongl. Maj:t en öfverenskommelse, hvarigenom staden skulle årligen gifva komministern 100 r:dr banko, men han deremot afstå tomten och tillydande andelen i stadsjorden. Om myntet, efter alla tiders erfarenhet, oupphörligt faller i värde, kan också denna kontanta ersättning om 100 år, kanske förr, nedsjunka till hälften, om ej derunder, af sin nuvarande betydelse. Komministerns lön af staden är 44 r:dr 21 sk. 4 r. b:ko.

Klockaresysslan hade af ålder haft en tomt. Konungen befallde den 20 Dec. 1682, att stadens egor skulle af edsvuren landtmätare delas, och 1684 den 25 Sept., då landshöfdingen von Vicken höll rådstuga, anbefalldes denna kongl. resolution till verkställighet, alldenstund ingen laga delning varit. Kartan borde utvisa nummer på tomter och egor, så att intet abalieneras kunde. Då landtmätaren Wilh. Kruse omsider 1714 företog delningen, hvilken likväl af en eller annan orsak ej blef fullbordad, resolverade landshöfdingen den 13 Okt. sistnämnde år, att alla tomter, så byggde som obebyggde, skole njuta samma rättigheter uti delningen: kyrkoherdens, pedagogens och klockarens komma så mycket mer att njuta samma rättighet med andra tomter, som de höra publico till, och måste under flitig husesyn vid makt hållas. Af förteckning på tomterna den 27 Juli 1696 inhemtas, att klockaretomten var N:o 25 i 3:dje qvarteret. Enligt ett prostetings-protokoll hade klockaren stadsegor 1702. Allt är nu borta.

Redan den 27 Febr. 1759 höll landshöfdingen öfverläggning å Åmåls rådhus med Tössbo härad om anläggning af socknemagasin och fattighus i hvarje socken, jagtinrättning, skollärares antagande och Köpmannebrons ombyggnad af sten. Ledde till ingen påföljd.

I anledning af kongl. brefvet den 23 April 1782 hölls sammanträde på Altorp den 28 Okt. s. å. om nya städers anläggning till gränsallmogens mera beqvämlighet.

Ett tillämnat mera storartadt företag var föremål för öfverläggning inför landshöfdingen i Wenersborg, på konglig befallning, den 22 Sept. 1783, nemligen Wenerns sänkning, och om strandegarne ville något dertill bidraga. Åmålsboarne förklarade, att de af sjöns sänkning icke hade någon fördel, hvarföre de afsade sig allt deltagande i kostnaderna. Det skulle varit af intresse att få se handlingarne i detta mål samt erfara hvem den var, som först gaf anledning till att försöka en så kolossal tappning. Men jag har fruktlöst efterfrågat dem. Hvad som emellertid är säkert, är att öfverläggningen blef utan minsta inflytelse på sjöns vattenstånd. Numera lärer väl ingen framkomma med ett sådant sänknings-förslag, emedan, om det ock med ofantlig kostnad kunde verkställas, det ofelbart komme att förorsaka mer skada än gagn.

1813 den 24 Nov. utfärdade konungen nådigt bref och stadganden om seglationens förbättrande på Wenern, - angående tillsyn öfver sjömärken, - afgift af fartyg och varor, - styrelsen öfver seglations-fondens medel och sjöfartens förbättrande, - instruktion för åboerna uti de 14 distrikt, hvari sjöstränderna äro indelade, samt för 2:ne uppsyningsmän, hvaraf den ene i Carlstad, den andre i Wenersborg, likaledes för befälhafvaren öfver tillsyningsmän och åboer omkring sjön, m. m. Styrelsen skall bestå af 11 personer, 2 af bruks-societeten, 2 fartygsegare från landet uti de till sjön angränsande länen, 1 från hvarje af de vid Wenern belägna städerna, hvilka välja en ordförande. De sammanträda minst en gång årligen uti fastings marknad i Kristinehamn.

På Dal, i Frendefors socken vid Wenersstranden, nära Wenersborg, är sedan längre tid tillbaka en lampfyr uppförd till sjöfarandes vägledning. En annan fyr skall, enligt kongl. brefvet den 1 Febr. 1851, med en årlig underhållskostnad af 800 r:dr banko, som tills vidare får bestridas af lots- och fyringsmedlen (kongl. brefvet den 18 Juni s. å.), uppföras och 1852 vara fullbordad. Den får sin plats på Hjorten, en grusvall och udde vid hemmanet Udden i Grinstads socken. En annan fyr är föreslagen på holmen Fogden vid inloppet till Åmålsviken. Seglations-fondens för segelfarten å Wenern ekonomiska ställning vid 1849 års slut var sådan, att kassan hade en tillgång af 10,765 r:dr 35 sk. 10 rst., deri dock inberäknadt ett förskott till den pågående sjömätningen, som blifvit bekostnad genom stats-anslag. Sjömätningen, hvilken fullbordades 1851, har verkstälts af kaptenlöjtnanten Joh. Emil Warberg.

För hämmandet af yppighet och öfverflöd hölls länssammanträde i Wenersborg den 10 Okt. 1792, hvarvid beslöts af ombuden:

1:o Vid alla större samlingar och bord skulle ej serveras med så vidlyftiga anrättningar som hittills. Man afsade sig bruket af konfekturer samt all annan desert, än af inhemska frukter.

2:o Alla finare viner, punsch, bischoff och porter skola på intet ställe vidare finnas i bruk. Ingen utländsk dryck är tillåtlig, utom rödt och hvitt Franskt vin.

3:o Kaffe skall inskränkas och icke i större sällskap bjudas efter måltiden.

4:o I klädedrägten bör gamla tarfligheten och allvarsamheten upplifvas.

5:o Allmogen förband sig att ej nyttja andra tyger till kläder, än de som tillverkas i orten, samt af ingen annan färg än den vanliga grå, eller af egen ull melerade. Alla lysande knappar afläggas och häktor helst nyttjas.

6:o Bruket af det förderfliga bränvinet skall inskränkas.

Att ingen enda punkt af allt detta numera efterlefves, är allmänneligen kändt. Besluten må dock stå här såsom bevis på våra fäders bemödanden att gå tillbaka till det förnuftiga och gagneliga, - en reaktion, hvilken lärer vara önsklig i alla tider och hos alla folk.

Inlagt 1995-11-20, rev. 1996-10-08,