Klefmarkssläktens 200-årsdag.

KLEFVEMARKSLÄKTENS 200-ÅRSDAG.

av Gustaf Bergman, publicerad i Svenska Dagbladet 1916-07-27.

I notiser om den stundande 200-årsfesten i Klefvemarken har meddelats, att släktmöte samtidigt kommer att hållas, och då Klefvemarkssläkten är en af Dalslands största och mest kända släkter, torde några erinringar om dess öden ej sakna allmänt intresse.

Släkten har sitt namn af hemmanet Klefvemarken i Eds socken på Dal, hvilket af konung Carl XII skänktes till Halvard Bryngelsson för de tjänster denne gjort riket under svensk-norska kriget 1716-18. B. var nämligen då konungens vägvisare öfver ödmarkerna till Fredrikshald och hans sändebud mellan Kristiania och Stockholm. Han hade därvid gjort iakttagelser och meddelade konungen åtskilligt, som icke stämde öfverens med de bref han medförde, så att konungen frågade sin följeslagare kapten Dahlfelt, som var ifrån Hökedalen i Ed, om man kunde tro gubben i allt.

Ja, sade D. Visserligen tror jag att B. kan ljuga för ers maj:ts fiender, men mot eders maj:t själf är han helt visst trovärdig.

Detta hade till följd värdefulla förändringar i monarkens plan. Af fyra utskickade, var Halfvard den ende, som ej blef uppsnappad af fienden, och somliga togo honom därför som förrädare. (Lagermark i sin afhandling om Carl XII:s krig med Norge.) Men om Halvard meddelat fienden något för att stå väl med denne, har detta helt visst varit af ringa värde mot hvad han därigenom lyckades vinna för konungens och rikets sak. Det uppskattades ock på sin tid.

Halvard Bryngelsson var född i Södra Rörviken af Nössemarks församling, ett annex till Ed, år 1671. Fadern, Bryngel Andersson var bonde. Strax efter Halvards födelse flyttade B. till Klefvemarken, som han arrenderat af staten. Det var förut länsmansboställe, hvartill det dock var olämpligt nu, då det mesta folket bodde framme vid kyrkan och i trakten däromkring.

Halvard dog 1752 och efterlämande sönerna Engelbrekt, Anders, Jon, Per och Bryngel samt en dotter Karin.

Hvart och ett af barnen bildar en gren af släkten, som har talrika afkomlingar.

Engelbrekt blef riksdagsman i bondeståndet. Han hade som barn blifvit vaggad af Carl XII under dennes besök i Klefvemarken och satte så stort värde därpå, att han vid 85 års ålder då han trodde sig vara besatt af en ond ande och sände efter den ett år yngre prästen "Mäster Anders" (Berzelius), under väntan på denne företog sig att reparera den vagga, i hvilken konungen vaggat honom. "Mäster Anders" förehöll honom det barnsliga i att syssla med sådan fåfänglighet, när han skulle bereda sig till döden eller blifva kvitt sin sjukdom. Då blef Engelbrekt vred, och det kom till en ordväxling, som snart öfvergick i slagsmål. Bägge gubbarne voro starka bjässar, så att det vardt en hård dust. Emellertid försonades de åter, och Engelbrekt fann, att han under tvekampen blifvit kvitt den onde anden.

Engelbrekt hade ingen son men flera döttrar, af hvilka två blefvo gifta till Tössbo härad. En blef gift med Sven Asmundsson, en advokat från Gesäter, som sedan bosatte sig i Klefvemarken. Häradshöfdingen gaf denne följande betyg: "Han är den värste krångelmakare, som finnes i hela domsagan. Gud bevare mig för den Asmundsson!"

De två döttrar, som blefvo gifta till Tössbo härad, uppgingo i den namnkunniga domaresläkten, så kallad, emedan dess äldsta stamfäder varit häradsdomare. Det var nämligen häradsdomaren Sven Hanssons i Tomasbol två söner Sven och Olof, som gifte sig med hvar sin af Engelbrekt Halvardssons två döttrar, Katrina och Ingegärd (den fagra kallad). Från den sistnämda är det, som lektor Johan Bergman, konstnären Otto Hesselbom m fl härstamma.

Om Olof Svensson, som äfven var riksdagsman bl a vid Norrköpings riksdag 1800, berättas och styrkes af kyrkoböcker, att han, som var förmyndare för tre flickor, döttrar till prästen Abraham Bergman, i anledning af Gustaf IV Adolfs utskrifning af landtvärnet 1808, för att hans söner skulle slippa ifrån denna utskrifning utan vidare gick till kyrkoherden Håkan Folcker och tog ut äktenskapslysning för dem och två af sina myndlingar, som på detta enkla sätt fingo äktenskapsfrågan afgjord.

Ingegärds efterkommande bo i Tösse och Tydje, under det att Katrinas bo i Ånimskogs socken. Hon hade med Sven, som blef handlande, ej mindre än tio barn, ett storväxt och kraftigt släkte.

Äldste sonen Carl Svensson (1769-1829) var komminister i Tösse och bodde på Näs i Ånimskog, som på den tiden hörde till Tösse pastorat. Han hade enligt Hammarin ett godt hufvud, men passade icke för den tid, i hvilken han lefde. Han var ganska originell. När han reste till Tösse kyrka, en mils väg, och det var varmt om sommaren, kunde han stöta ut kullen på sin höga plyschhatt och låta denna hänga. Samstämmigt beskrifves han dock som god, känslofull och samvetsgrann. Han hade stora insikter, särskildt i musik och botanik, och skulle som lärare i något af dessa ämnen hafva fylt sin uppgift bättre än som präst.

Halvards andre son Anders kallades "Kasen", emedan han bebodde Kasene i Klefvemarken. Han har många afkomlingar i orten. Samma är förhållandet med Halvards son Per, som blef 95 år gammal. Hög lefnadsålder är utmärkande för släkten. En af Pers söner bor på Halleröd i Norge. Han äger den snusdosa, ur hvilken farfadern bjöd Carl XII på snus, hvarmed han lär ha varit rätt flitig, så att konungen, när han märkte, att förrådet tagit slut för Halvard, skämtsamt begärde en pris, hvarpå Halvard svarade: "Hilletre, ers maj:t lytter lokte i hålet. Ja' har inte mer".

Den mest omtalade af Pers söner var dock Bryngel (Bastedalsgubben). Han är stamfader för den gren af Klefvemarkssläkten, som kallades Bastedalingarne. Han var läs- och skrifkunnig, något för den tiden ovanligt i dessa trakter. Därtill var han läkare och - trollkarl. Han gick alltid beväpnad med två pistoler och en bössa. Denna originalitet ärfdes af en bland hans tre söner, Orre Bryngel. Som hufvudbonad bar denne alltid en mössa, tillverkad af lomskinn med näbb och vingar fastsittande. Han gick för det mesta såväl till kyrkan som annorstädes beväpnad med bössa, pistoler samt 4 ā 5 knifvar i ett bälte kring lifvet.

Bryngel, Halvards femte son, flyttade till Håbol och dog där.

Karin, Halvards enda dotter, blef på ett romantiskt sätt bortgift. En Tore Mattesson, som var med i slaget vid Tönningen 1712, kom där i dansk fångenskap. Först efter 12 år återkom han. Hans fästmö hade emellertid ej kunnat vänta ut honom utan gift sig. Tore gick då till hennes man och sade.

- Du måste skaffa mig en annan i stället.

- Vi skola gå till Halvard i Klefvemarken. Han har en enda dotter, den skall du ha.

De gingo och - fingo. Tore blef gift med "Kari". De vapen han begagnat i striden, en musköt och en värja, fick han behålla, och de finnas ännu hos Sven Andersson, Sannerud, Ed.

Klefvemarkssläkten utmärker sig för godmodigt och skämtsamt lynne, begåfvning och originalitet. Ett visst vemod genomgår dock Tössegrenen, af hvilken många, i synnerhet män, ej förmått bära lifvets börda.

Det är fyra led af äkta svenska odalmän, vi här i största korthet skisserat. Härdade i försakelser, voro de redan från barndomen skickade att möta lifvet här uppe i vildmarkernas faror och äfventyr liksom stamfadern, Halvard Bryngelsson, hvars minne skall firas vid 200-årsfesten den 13 augusti 1916.

  
             G. Bgn.
SvD 1916-07-27.

Inlagt 1996-12-11,