På bilresa i Dalsland

PÅ BILRESA I DALSLAND

av Emanuel Bergman.

När förbundskassören i fjol skulle likvidera denna årsskrift, såg han sig inte i stånd att göra det. Då kunde vi alltså ej längre uppskjuta vår sedan månader tillbaka planerade turné genom Dalsland för stärkande av förbundets kassa. När en hel del hembygdsintresserade dalbor offrat både tid och krafter för det dalsländska hembygdsarbetet, kunde det ju vara rättvist, att de, som fått mera av denna världens goda, i stället gjorde en pekuniär insats. Så kom det sig, att D F H:s v ordf, kassör och redaktör en dag i slutet av juni förra året satte fart från Tösse station med Fröskog som närmaste mål. Resrutten var uppgjord långt i förväg och rollerna broderligt fördelade mellan resenärerna. Kassören och bankdirektören skulle bruka sin talförhet, och när den tröt, skulle redaktören skynda till undsättning. V ordföranden och förrådsförvaltaren hade förbehållit sig att avtacka donatorn och att för övrigt sitta och vara hemtrevlig. Vid lämpliga tillfällen kom även kameran i verksamhet. Då det var en vacker och intressant väg vi hade valt, och då resenärerna hade sinne ej blott för det materiella utan även för landskapets skönhet samt dess historiska och kulturella sevärdheter, blev utbytet av denna tredagarsresa gott, trots att vädret ej var idealiskt.

Färden går över Tösseslätten, som är en mycket gammal kulturbygd, förbi den av Brånasmeden besjungna, på långt håll synliga Tösse kyrka. Den gamla kyrkan, som troligen var den första i Tössbo härad, var 1812 förfallen och såldes på auktion till magasin. Den ligger vid Tösse prostgård, ej långt ifrån den nya kyrkan, som uppfördes 1848. Under mellantiden användes Tydje 1730 upptimrade kyrka, vilken för länge sedan är jämnad med marken. Vi komma in i en kuperad terräng med allt rikare omväxling av skog, sjö och äng. Vår första hållplats blir Kristinedal i Fröskog. Den för våra tankar till Yngve Sahlin, en av vårt landskaps tre stora filosofer och tillika Uppsala universitets mångårige rektor. Han föddes nämligen 1824 på Kristinedals herrgård eller Stenarsbyn, som platsen då hette, och återvände dit på ett sista besök vid 90 års ålder, vid vilket tillfälle han badade i den bredvidliggande sjön. Sahlin hade tydligen gjort till sitt det gamla mottot: en sund själ i en sund kropp. Nu bebos den gamla herrgårdsbyggnaden av den energiske och mångintresserade kommunalmannen O V Johansson och av fru Hedberg, som har en vacker samling Hesselbomskonst. Det var fru Hedbergs man, pastor John Hedberg, som för åtskilliga år sedan lyckades få till stånd Kristinedals barnkoloni, vilken ligger strax intill herrgården. Där få hemlösa storstadsbarn växa upp i en vacker och frisk natur och under förhållanden, som i möjligaste mån erinra om ett gott naturligt hem.

Ett stycke från Kristinedal ligger Fengersfors framåtgående pappersbruk som efterträtt det gamla Lisefors järnverk och ledes av bruksägare J Fenger-Krog, en god representant för vår tids blomstrande dalsländska industri.

Fröskogs kyrka är en gammal vacker träkyrka med takmålningar och fristående klockstapel. På kyrkogården har den Sahlinska släkten en stor grav. Där vilar även den i Fröskog födde överingenjören Johan Danielsson (1831-1901), vars om varm hembygdskärlek vittnande donation för främjandet av jordbruket inom Tössbo härad blivit till så stor nytta.

Innan vi lämnade Fröskog, mötte vi en av Dalslands travsällskaps stiftare, den från travtävlingar i orten väl kände och populäre Adhler, men då vi nu inte hade för avsikt att fördjupa våra kunskaper i den ädla hästuppfödningskonsten, fortsatte vi västerut mot Tisselskog, njutande av de vackra utsikterna. Det är just denna härliga natur, som genom Dalslands store målare, Otto Hesselbom (1848-1913), blivit känd snart sagt över hela världen. Bilen rullar förbi Tisselskogs oansenliga träkyrka genom en konservativ bondebygd till Mustadfors och Långed i Steneby, som äro säten för en livaktig industri. En av denna industris målsmän, disponent Aarserud, hade vi nöjet sammanträffa med. Liksom flertalet av de dalsländska industriledarna lade han i dagen ett vaket intresse för den dalsländska hembygden och hembygdsrörelsen. Vi sökte naturligtvis upp D F H:s ortsombud på platsen, fröken Ida Dahlbom. Hon är en krona bland våra ortsombud, och vi hoppas, att ombuden litet var ta upp tävlan med henne i att visa nit och intresse för hembygdsarbetet. På ortsombuden hänger så mycket, huru framgångsrikt vårt arbete blir. Det är de, som skola skaffa allt flera nya medlemmar, sprida "Hembygden", hjälpa till med annonsanskaffning osv. De, som känna sig manade att arbeta för D F H som ortsombud, behöva blott tillkännage sin önskan för vår sekreterare.

Ett intressant sammanträffande var det med järnhandlanden Anders Olsson i Mustadfors, en hedersman som uppfört åt sig ett museum i form av en gammaldags knuttimrad och torvtäckt stuga, innehållande diverse gamla föremål från Dal. Ännu märkligare är emellertid hans trädgård, som innehåller omkring 600 utländska växter. Efter dess tillkomst för 15 år sedan har trädgården utökats med ett 50-tal växter för varje år och rymmer nu t o m växter, som där skola ha blommat för första gången i vårt land. Vi fingo tyvärr ej fördjupa oss i botaniska studier, huru lockande det eljest hade varit, utan fortsatte vår resa norrut över den ännu vackra stenbron vid Långed och följde vägen på västra sidan av Laxsjön med dess lummiga stränder. Det gamla Wærnska godset Baldersnäs skymtade på östra sidan av denna vackra sjö, som av ortens befolkning sedan gammalt kallas Lakesjön. Efter uppehåll vid industriorterna Billingsfors med den av Klockar-Uggla 1763 uppförda brukskyrkan, vars kyrkogård hyser den Wærnska släktgraven, och Skåpafors pappersbruk fortsätta vi färden upp mot Laxarby kyrka. Från denna har man en vidsträckt utsikt över bygden. Även en titt in i kyrkan lönar sig. Ett stycke söderut ligger på Laxsjöns östra sida hemmanet Bågen eller Bågeholm, som givit namn åt en känd dalslandssläkt. Dit kommo vi emellertid ej utan avlade i stället ett besök hos det gästvänliga folket i Låbyns gamla f d gästgivaregård, varefter vi återvände västerut. Emot Bergsberget i norr avtecknade sig en 200-årig stuga, medan söderut Sjövik erbjöd den vemodiga anblicken av en gammal trotjänare, som vräkts undan, när den ej kunnat göra tjänst längre. Det var "Greta", en känd dalslandsbåt, som nu hade mött sitt öde och låg kantrad invid stranden. Också en illustration av världens gång och en påminnelse om alltings förgänglighet.

Eter en stunds uppehåll i Bengtsfors, där den energiladdade stationsinspektor Rådström håller på att bygga upp en gammelgård, bär det av genom en alltjämt omväxlande, men nu mera storslagen och kanske även något ödslig trakt med ofta återkommande vackra utsikter över sjön Lelång. Hunna ett gott stycke in i Torrskog kunna vi se över till Gustavsfors, som ligger öster om nämnda sjö, delvis i Vårviks socken och delvis på värmländskt område. Torrskogs vita stenkyrka ligger underbart vackert vid sjön, inbäddad mellan ett antal högresta trädstammar. På andra sidan vägen ligger den långa raden av rödmålade kyrkstallar, bildande ett pittoreskt inslag. Alldeles vid sjön har en sten rests till minne av Dalslands kanals högtidliga invigning 20/9 1868 i närvaro av bl a Karl XV.

Resan går emellertid vidare. I Gummenäs, en idyllisk vrå av landskapet ett gott stycke norr om kyrkan, bor församlingens komminister Ivan Markendahl. Hos honom göra vi påhälsning. Det är inte så länge sedan han från Värmland återbördades till sin hemprovins. Hans gamla hembygdsentusiasm skall säkert få ny och kraftig näring här uppe i denna härliga dalslandsnatur. Emellertid börjar skymningen breda ut sig, och vi måste slita oss ur förtrollningen. Snart lämna vi Lelång bakom oss och tvära över socknen mot Stora Le på en smal och backig väg, som går genom en ödslig skogstrakt förbi Kesnacken och Kölens herrgård till Sund. Nedfarten till Sundingens färjeställe är sällsynt vacker. Nedanför våra fötter utbreder sig den majestätiska Les av mörk barrskog inramade vattenyta. Anlända till stranden tas vi ombord på en primitiv färja, som skjutes framåt av en liten motorbåt. Det känns litet kusligt för resenärerna, när de sitta i den tvärställda bilen, men framåt går det, och snart har färjan fått känning med land vid Strand. Så kör bilen vidare på den utmärkta landsvägen väster om Stora Le till det tre mil längre söderut belägna Ed. Det intryck av ödslighet, som skogarna ge, förstärkes av det tilltagande mörkret, men vår chaufför, Johan på Stadshotellet i Åmål, som kan sin sak och väl känner Dalslands vägar, sitter vid ratten, lugn och säker, och för oss slutligen välbehållna till målet för dagens resa. När vi passera avtagsvägen till Klevmarken, ägna vi en förströdd tanke åt Karl XII och Halvord Bryngelsson, som givit stoff åt så många sägner och berättelser från denna gränstrakt.

Följande dag - den 27 juni - vaknade vi vid regn. Vi fingo trösta oss så gott vi kunde med att det var kärkommet för lantbrukarna och sökte utnyttja tiden på bästa sätt. Dir And Johansson, vars stora hembygdsintresse sedermera tagit sig uttryck bl a i att han igångsatt och bekostat en energisk insamlingsverksamhet för Eds hembygdsmuseum, hjälpte oss till rätta med besöken i Edstrakten. Helt flyktigt sammanträffade vi med konstnärinnan Gerda Palm, som är född på Henriksholm i Ånimskog men sedan flera år bor i Göteborg. Hon vilade nu ut i denna vackra, hälsobringande trakt för att sedan söka upp lämpliga dalsländska motiv att fästa på duken. Eljest har hon mest hållit sig utanför sitt hemlandskap och åstadkommit goda saker med motiv från bl a Italien, Sigtuna och Göteborg.

Vid passerandet av Eds kyrka försummade vi inte att se på Halvordsstenen, som ännu ej fått tillfredsställande skydd. Den borde snarast möjligt sättas upp på en lämplig sockel, där den hittades, således på karolinen Halvord Bryngelssons förmodade grav, eljest löper den fara att bli förstörd. Vår färd gick så vidare förbi Onsön, där Bågenholmar bott, till Peter Karlsson i Vägne. Själv tillhörande Håbolssläkten har han en stor samling släktminnen och besitter nära nog outtömliga kunskaper om släkten. Det vore verkligen beklagligt, om hans många kommunala bestyr skulle hindra honom att teckna ner sitt vetande. Han följde med oss till den i många avseenden intressanta, troligen från 1500-talet stammande Gäserudsstugan, vilken innehåller en massa saker, som tillhört äldre håbolingar. Det är väl sannolikt, att denna stuga så småningom blir ett håbolssläktmuseum, ty intresset för släkt och hembygd är mycket utpräglat i dessa trakter. Det vore gott, om D F H snart kunde få statsunderstöd icke blott för åstadkommandet av ett centralmuseum med intendent utan även för att kunna rädda sådana värdefulla gamla byggnader på Dal från att alldeles förfalla. Redan i Vägne hade amanuens Hjalmar Larsen stött till och gjort oss sällskap till Gäserud. Sakkunskapen var sålunda väl företrädd vid vårt besök där. Från dessa trakter äro som bekant tonsättaren och musikkritikern Wilhelm Peterson-Bergers föräldrar. En faster till honom lever ännu i Håbol.

Efter avstickaren till Håbol återvände vi till Ed och fortsatte söderut passerande gamla befästningar i form av vallar, synliga invid vägen. I Ökna gästade vi hos J A Eriksson, Dalslands centrallantmannaförenings skapare och en praktisk man, som även har sinne för ideellt hembygdsarbete. Trakten är kuperad. Åker, äng och skog omväxla. Vi passera Rölanda gammaldags trevliga prästgård och ha vid Rölandadalen en vidsträckt utsikt mot Bohuslän med dess mäktiga bergshöjder. Därefter går färden i sydostlig riktning förbi Råggärds oansenliga träkyrka genom en tämligen kuperad terräng till St Torp, varifrån en avstickare göres norrut mot Järbo, vars kyrka tecknar sig vackert på avstånd. På Skällsäters skolgård ligga några gamla gravhögar, som vi ta i ögonsikte. Så söderut till kronobostället Önne, också i Järbo, där general von Döbeln var bosatt i 13 år (1793-1805). D F H har för avsikt att med medel, som ställas till förfogande av brukspatron Axel R Jansson på Upperud, resa en minnesssten över von Döbeln vid Önne, och därför togo vi de lokala förhållandena i skärskådande. Det rullstensblock, som ligger vid ladugården, skulle nog inte vara så oävet, om det försåges med inskrift och placerades på gårdsplanen framför stugan. Denna har f ö D uppgjort ritningen till men aldrig bebott. Den gamla av D bebodda stugan, som stod ett litet stycke ifrån den nuvarande, finns ej kvar. Det kunde även vara praktiskt att sätta upp en tavla vid landsvägen för att fästa de förbifarandes uppmärksamhet vid platsen och minnestenen.

En stunds fortsatt färd i sydlig riktning och vi äro i Tångelanda. Nu ligger den gamla gästgivaregården, där säkert många av äldre tiders vägfarande mer eller mindre måttligt läskat sina strupar med den kära nektarn, helt fredligt sida vid sida med tingshuset. Så närma vi oss Högsäters på långt håll synliga, något banalt verkande stenkyrka. Det berättas, att man måste spränga den gamla kyrkans murar, när den nya skulle byggas. Vi få emellertid ej döma dem, som buro ansvaret för dessa åtgärder, alltför hårt. För en mansålder sedan (kyrkan byggdes 1902) hade man ej alls så god förståelse för det gamla som nu. Denna tänkesättets förändring är säkert en frukt av vår tids allt kraftigare hembygdsrörelse. Från kyrkan har man emellertid en vidsträckt utsikt, och på kyrkogården kan man beskåda den Fryxellska släktgraven.

Från Högsäter är vägen ej så lång till Färgelanda, slutpunkten för dagens resa. Eter att ha intagit en välbehövlig middag där gingo vi till attack för D F H:s kassa. Över resultatet breder jag emellertid tystnadens slöja. På kvällskvisten gjorde vi en tur ut till Tveten och tittade på den mycket omtalade, ålderdomliga dubbelstugan, vars ena halva nu rivits och timret använts till uppförande av en ny byggnad. Den kvarstående stugan har ett väldigt kök med en stor, öppen spis och en "omm", där barnen förr brukade få ligga och värma sig, samt en liten kammare. Nära Tvetenstugan har ett antal redan på 1700-talet kända malmfyndigheter inmutats. Vi tillönska företagarna bättre lycka, än som kommit äldre liknande företag på Dal till del. Tveten har i äldre tider tillhört släkten Modh, av vilken medlemmar ännu leva i dessa trakter.

Före vår avresa torsdagen den 28 juni fingo vi tillfälle att bese Färgelanda Folkhögskola, som under sin 23-åriga verksamhet kommit att betyda mycket för vårt landskap och dess befolkning. Vi hoppas att den i fortsättningen skall bli ett verksamt medel ej blott att höja dalborna östan och västan Kroppefjäll utan även att närma dem till varandra. En tur vidare söderut förde oss förbi Ödeborgs gamla, mycket vackert belägna tempel ned till det kända godset Ellenö i Torps socken. Det äges nu av fru Cecilia Jansson (änka efter riksdagsman J) och ligger med sin gamla stora park mycket idylliskt vid stranden av Ellnesjön. Manbyggnaden uppfördes 1806 av majorskan von Döbeln, en svägerska till generalen.

På återvägen besökte vi nuv. komministersbostället i Rubbestad, där disponent Hjalmar Lundbohm föddes 1855, och som han på äldre dagar någon gång återsåg, gärna i sällskap med sin broder, landfiskal Sixten L i Fritsla. Därifrån fortsatte vi norrut med Ödeborgs bruk och fornsal på vänster hand och veko vid Håvesten av i östlig riktning. Nu gick resan genom en naturskön trakt i Kroppefjälls sydliga utgreningar till Kuserud och det gamla Rådanefors med dess yppiga växtlighet och vackra läge. En gång fanns på det senare stället ett stort järnbruk, men det är nu länge sedan dess. Snart lämna vi Valbo bakom oss och komma in i Sundals härad, passera V Bodane, åka över Frändeforsån, innan den faller ut i Hästefjorden, vika vid Hakerud av åt söder och följa Skee mosses sydsida till Kärserud och Bränneberg, där ögat fägnas vid åsynen av ej mindre än tre ryggåsstugor, som kanta vägen. I Kärserud föddes 1795 den bekante frikyrklige banbrytaren lektor P P Waldenströms fader, provinsialläkaren i Luleå Erik Magnus Waldenström. Dennes far, farfar och farfars far voro f ö dalsländska präster. Forsane, som var nästa hållplats, är nu tillbyggd och apterad till en uppfostringsanstalt för ett femtiotal gossar från länet men har tidigare bebotts av bl a major Ferdinand Palm (1823-1885) under den tid han ledde sänkningen av Hästefjorden. Efter en stunds fortsatt resa voro vi vid Dykälla gamla gästgivaregård och styrde därifrån kosan mot norr till Frändefors förbi kyrkan och vidare utefter B J:s järnväg till Brålanda, som genom sitt läge synes vara ett naturligt centrum för dalboslätten och dess ekonomiska liv.

Styrkta av god mat på hotellet gjorde vi en tur ut på slätten, just som solen började luta mot sitt fall. Brålanda kyrka speglar sig så vackert i den förbiflytande Brålandaån. Vi fara förbi Baggebol och äro snart ute på den öppna slätten. I Gestad fästa vi oss vid ett missionshus. Sådana äro inte vanliga i dessa högkyrkliga bygder. Vi stanna litet vid Gestads kyrka. Ej långt därifrån ligger Lövås, där på sin tid den av Tegnér besjungne karolinen och landshövdingen i Älvsborgs län Axel Erik Roos (1686-1765) var bosatt och slutade sina dagar. På den gamla kyrkogården ett stycke längre bort utmed landsvägen finna vi en minnesvård över honom och en minnestavla med inskrift om kyrkogårdens förflyttning till dess nuvarande plats. Snart äro vi inne i Bolstads socken, som sedan blivit riksbekant genom att slå vakt om katekesen. Strax söder om Bolstads kyrka träffa vi på Lillebyn, vars manbyggnad mot vanligheten är uppförd av sten (1873).

Färden går vidare norrut till N Rödjan, där borgmästare Axel Rune i Västervik och hans broder prosten Albin Rune i Grava föddes. En fjärdingsväg härifrån i östlig riktning ligger Aritsholmen, och där bor journalisten A G Bördh, som är en av de duktigaste och trognaste arbetarna inom den dalsländska hembygdsrörelsen och tillika brukar den jord han fått i arv av sina fäder. Honom sände vi en vänlig tanke, när vi lämna Bolstad på väg mot Grinstads kyrka. Vi fara alltjämt genom en utpräglad slättbygd. Socknarna äro små, och kyrkorna komma tätt. Anlända till Järns kyrka söka vi upp Brånasmedens grav, vars sten börjat bli mossbelupen (en vink för D F H:s ortsombud!). Från kyrkan resa vi västerut förbi Bråna men ha ej tid att fara fram till den något avsides från vägen liggande gården för att se den minnessten, som för några år sedan restes över skalden. Tyvärr finns ej någon tavla vid landsvägen, som ger anvisning om platsen för sagda sten.

Den 29 juni på morgonen vaknade vi i Mellerud. Här gingo stridens vågor höga med anledning av kyrkoherdevalet i Holms nyinrättade pastorat. Sådant händer ju ofta vid dylika val, särskilt här på västkanten av Sverige, men vi göra klokt i att hålla oss utanför. Frampå förmidddagen hämta vi vår skattmästare, som en god stund arbetat på sin bank. Då var det inget märkvärdigt med Dalslands bank i Mellerud, men nu när detta tryckes nära ett år senare har banken tagit i besittning ett nybyggt hus med vackra och originellt dekorerade lokaler. I direktionsrummet äro sålunda Dals olika härader jämte vapen målade på väggarna och skiljas åt av smala fält, prydda med hela serier av den dalsländska oxen.

Snart äro vi alla tre på väg mot norr. Österut, nära banan, ha vi Holms kyrka och strax därintill Bergs vackra säteri, som nu äges av länets hövding. På hans ägor växer den sällsynta men här lyckligtvis fridlysta gulblommiga halvbusken Genista germanica. I höjd med Nordkärrs högar se vi västerut Vedbyholm, där major Lilliestierna, förf till "En åttiårings minnen" föddes. Vi lämna slätten och komma in i Skålleruds leende nejder. Förbi Åsensbruk med dess av disponent Mats Halling uppförda präktiga arbetarbostäder, idrottsgård mm komma vi fram till Håverud, sedan gammalt känd för sin akvedukt men numera säte för AB Håfreströms betydande pappersindustri. Mats Hallings broder L Halling har nu denna rörelses många trådar i sin hand. Genom att fortsätta utmed Hölens östra sida nå vi snart Upperud, en gammal känd industriplats med liksom Håverud synnerligen vackert läge. Upperuds valskvarn har av disponent Deshayes utvecklats till en av de större i vårt land med alltigenom modern utrustning. Disponentvillan har ett härligt läge invid sjön Nedre Hölen. Detsamma kan sägas om bruksägare Axel Janssons vackra, av gammal förnäm kultur präglade herrgård. Förr i tiden drevs här ett järnbruk, men dess hamrar ha för länge sedan tystnat. Den gamla tiden har måst vika för den nya. Intresset för och kärleken till det gamla har emellertid under allt detta levt kvar, och det dalsländska hembygdsarbetet har alltid kunnat räkna på intresse och förståelse från brukspatron Janssons sida.

Från Upperud återvände vi samma väg vi kommit men fortsatte sedan över Sandviken med dess tre åldriga, fridlysta enar tätt invid vägen, förbi Rinnens gamla kaptensboställe i Gunnarsnäs ned till Ekholmens helt skiffertäckta herrgård i samma socken. Gården, som tillhör Fryxell-Langensköldska stiftelsen, har förutom styrelserum en sängkammare, som till åminnelse av att Karl XIV Johan sovit där en natt bibehållits i sitt dåvarande skick med sina målade väggar och sin säng med sänghimmel. Gården arrenderas av brukspatron Källman, som erhållit en massa pris för sina hästar.

Under tilltagande regn satte vi kurs mot Bäckefors. På Dals-Rostock har rektor J Henriksson sin med seg energi bedrivna medicinalväxtodling. Strax intill Vättungens herrgård håller man på att lägga grunden till Bäckefors lasarett, vars byggande året förut genomdrivits i landstinget trots opposition från landskapets läkare. Arbetet ligger nere på grund av strejk, men om något år skall väl Dalslands lasarett (och epidemisjukhus) stå färdigt att taga emot sjuka dalbor.

Då det artade sig till dagsregn och det började lida emot aftonen, avstodo vi från en påtänkt avstickare till Ånimskog och foro raka vägen till Åmål under passerande av Ödskölts moar, samma församlings kyrka, som mycket erinrar om Bäcke förut passerade kyrka, vidare förbi Alltorps tingshus och söder om den vackra sjön Iväg genom Steneby förbi kyrkan utan att ta en titt på de strax därintill befintliga jättegrytorna - enligt Lignell de största i Sverige - till vilka Doktor Thorbjörn Hwass för ett antal år sedan lät göra en väg på egen bekostnad. Så gick det vidare på förut befarna vägar upp mot Billingsfors, varunder vi på höger hand (österut) hade Grimmerud, där på sin tid Jan i Grimmerud, den kanske mest kände av Håbolsgossarna, bodde, och Wærns-Högen. Vid passerandet av Sjövik ägnades "Greta" en igenkännande medlidsam blick, och från Laxarby gick färden i ostlig riktning till Edsleskog, vars vackra natur knappast kunde komma till sin rätt i det silande duggregnet. Vid Edsleskogs prästgård reste sig nu Fryxellstenen, som hugfäster minnet av hävdatecknaren Anders Fryxells födelse där. Över Hanefors, Korsbyn och Tjuke kommo vi så på kvällssidan till Åmål och hade därmed avslutat den ur flera synpunkter givande resan.


Artikeln var införd i Hembygden 1929 s 101-119.

Denna text är inlagd på P O Bergmans hemsida.

För denna liksom för övriga texter på hemsidan gäller upphovsmannarätt.

Ansvarig för innehållet på hemsidan är P O Bergman, Hjortronvägen 89 590 54 Sturefors - epostadress: m225@abc.se.


Inlagd 1997-11-09,