Oskar Halleborg

OSKAR HALLEBORG

av Emanuel Bergman.

Karl Oskar Halleborg föddes i Halleboda, Råggärds socken, den 29 november 1882. Hans släkt hade djupa rötter i den dalsländska hembygden. Fadern, soldaten och klockaren Johannes Petterson Hall, var sålunda född i Järbo och modern i Ödskölt. Själv kom emellertid Halleborg att tillbringa största delen av sitt liv utanför sin hemprovins.

Oskar Halleborg fick genomgå många växlande öden, innan han träffades av döden på Umeå lasarett den 12 februari 1930. Redan som liten pojke visade han konstnärliga anlag. Han snidade fåglar och hästar, som han sålde eller skänkte bort till sina kamrater. Som mycket ung flyttade han över till sin syster i Norge och kom där i stenhuggarlära. Vid ett tillfälle, då han tröttnat på att hugga sten, rymde han och tog plats som däckspojk på ett segelfartyg och stannade där i två år eller tills det förliste under en storm på Nordsjön. Efter tre dygns törst och svält blev besättningen räddad av fiskare från Grimsby, och Halleborg, som då var omkring 18 år gammal, blev hemsänd. Under denna sin sjömanstid hade han skrivit ned sina upplevelser och försett anteckningarna med upplysande bilder, och vid hemkomsten efter förlistningen gjorde han ur minnet en hel serie teckningar från resan, skeppsbrottet och räddningen. Tyvärr synas dessa teckningar ha kommit bort.

Halleborg stannade nu hemma under ett par år, varunder han gick i skomakarelära en kortare tid. Därefter tog han emellertid värvning den 26 april 1902 och kom på det viset till Sollefteå. När han någon tid därefter genomgick korprals- och underofficersskolan vid Svea livgarde i Stockholm använde H sin fritid till flitigt studium av huvudstadens konstsamlingar. Då köpte han också oljefärg för första gången.

Under sin korpralstid vid Sollefteå målade Halleborg alltid på lediga stunder och rönte mycken förståelse och uppmuntran från befälets sida. Vid denna tid skrev han även och uppförde tillsammans med några kamrater en teaterpjäs, som mottogs med stort bifall inte minst från regementchefens sida. Sedan Halleborg den 15 april 1907 tagit avsked från militärtjänsten, möttes han av vidriga öden, som bragte honom nära förtvivlan. Efter några års kamp kom han emellertid i bättre och lugnare förhållanden, och då började han på allvar söka försörja sig med målning. Därvid fick han emellertid som så många andra före honom erfara, att konstens väg är törnbeströdd, och under de närmaste åren skaffade han sig en knapp bärgning genom att bl a i Jämtland omväxlande försälja tavlor han målat och syssla med halvsulning av skor eller grävning av diken.

År 1914 inträdde en ljusning för Halleborg. Dels fann han då sin blivande följeslagerska genom livet, och dels blev han bekant med en sjökapten, som tog honom med sig först uppefter den norrländska kusten och sedan till London, på vilken senare plats han studerade konstverken i museerna men även målade själv. En tavla med motiv från Themsen fick han sålt till en engelsk sjökapten för 75 kronor, och detta bidrog att ge honom en smula självtillit. Återkommen till Stockholm i oktober 1914 började han måla tavlor med motiv från staden, Djurgården, Ladugårdsgärde osv, vilka han även fick sålt genom en konsthandel. I november 1915 bildade han ett eget hem, och framtiden tedde sig ljusare, när det nu var två som delade mödorna och bekymren. Följande år föddes en dotter, och från den tiden har familjen varit bosatt i Norsjö i Västerbotten. Genom Halleborgs anställning som möbelmålare tryggades familjens utkomst. På lediga stunder ägnade han sig emellertid åt utövande av sin konst, och när han år 1919 hade sin första utställning (i Luleå), fick han både välvillig kritik och köpare, och samma framgång hade han i Umeå året därpå. Den vidare utvecklingen av Halleborgs konst skildras av D:r Tor Hedberg på annat ställe i denna årsskrift (sid 74), varför jag beträffande den hänvisar dit. Där finnas också avbildade några prov på hans konst. Här må dock nämnas att H målade noggrant och sakta, och att han vid sin död hade blott ett fåtal färdiga dukar i sin ateljé.

Halleborg var mycket händig. Han hustru berättar, att det ej fanns något praktiskt arbete, som han inte kunde göra. Han snidade, snickrade, tapetserade, murade och satte upp kakelugnar, lagade bilar, symaskiner och klockor, stoppade möbler, byggde alldeles ensam en halvdäckad segelbåt, gjorde en vacker taklampa av hamrad järnplåt och band böcker. Bland ortens befolkning hette det också vanligen "Kan ingen annan göra det, kan Halleborg."

Halleborg älskade böcker, mest religionsfilosofiska och astronomiska. Han tyckte om lugn och stillhet och avskydde större tillställningar men såg gärna, att hans vänner besökte honom. Barn, som kommo i beröring med honom, älskade honom liksom han dem. Hustrun vittnar om Halleborg, att han var en god och ädel personlighet, en idealist som kanske hade litet svårt att göra sig gällande i en materialistisk tid.

Under de sista åren kom Halleborg tillbaka till sin hembygd och ställde ut av sin konst där. Han gjorde även ett besök i Dalslands gille i Göteborg och utställde ett antal av sina tavlor på gillets högtidssammanträde i febr 1929. Ehuru bosatt fjärran från Dal under en jämförelsevis lång tidrymd var Halleborg alltjämt besjälad av ett varmt intresse för sin hembygd, och det gladde honom att förnya bekantskapen med Dal och på duken återge det vackra landskapet. Säkert hade han under de närmaste åren kommit att ännu mera intressera sig för sin dalsländska hembygd, men så kom döden överraskande och ryckte honom bort från arbetet, innan han ännu hunnit helt infria de förhoppningar hans vänner ställt på honom. Vi få emellertid vara tacksamma för vad han givit oss av sin konst, och av sitt föredöme i redligt arbete och trohet mot sin uppgift.

E Bergman

Källor: Skriftliga uppgifter av fru Hildur Halleborg samt förf:s personliga intryck av Halleborg.


Minnesrunan var införd i Hembygden 1930 s 157-159. För denna liksom för övriga texter på hemsidan gäller upphovsmannarätt.

Inlagd 1997-11-09,