Krigshistoria.

Hednatiden från år 870

Från kristna tidens början, vid 1100 till Gustaf 1.

Striderna under Gustaf 1.

Sjuårskriget 1563 till freden i Stettin

Krigen till freden i Knäröd den 18 jan. 1613.

Danska kriget 1644 till freden i Brömsebro den 13 aug 1645

Kriget med Danmark 1657 till freden i Köpenhamn den 6 juni 1660.

Kriget med Danmark 1675 till freden i Lund den 26 sept. 1679.

Danska krigen under Carl den 12:te till freden den 3 juni 1720.

Krigshot från Danmark 1743.

Danska kriget 1788.

Danska kriget 1808.

Dansk-norrska kriget 1813-1814.

Hjelpsändningen till Danmark 1848.


                               Primæ revocabo exordia pungnæ.

                                                 Virgilius

Hednatiden från år 870.

Sturlesons Heimskringla och andra Isländska sagor hafva sedan 1620 - vid hvilken tid den förra blef först känd i Sverige - varit flitigt anlitade källor af Svenska historieskrifvare och topografer. Om Dal är deras förråd mycket inskränkt. Orsaken härtill låg väl till stor del i denna orts obetydlighet, ringa uppodling och glesa befolkning under hedendomen och första kristna tiden. Dal hette icke Markerna, d. ä. skogarne, förgäfves. Förlusten af underrättelser från Island om vår provins är dock lyckligtvis icke stor. De få anteckningarne derifrån, som nu äro tillgängliga, kunna ej heller vara ofelbara. Att så gamla händelser, hvilka timat några hundra år förr än de uppskrefvos, skulle kunnat oblandade och felfria behållas i minnet, lära få numera vilja antaga. Isländska sagorna äro till stor del mer skildringar af det man tänkte sig, än af det som verkligen skett (1). Emellertid må här inflyta hvad som är att hemta från detta håll.

Om Harald Hårfager heter det, att han, genast efter mötet i Wermland med Erik Edmundsson Wäderhatt och kalaset hos Åke Bonde, underlade sig hela det landet. Året derefter drog Harald till sjös, kom upp i Götaelf, "for vidt omkring i Götaland, hade der många fältslag på båda sidor om elfven och fick oftast seger. Sedan lade han under sig hela landet på norra sidan om elfven och vestan Wenern, tillika med hela Wermland". Häraf får man således veta, att Harald ena året eröfrade Wermland, andra året Bohuslän och Dal samt Wermland ånyo. Dessa tre sägas länge lydt till Sverige. Vidare: att Bohuslän räknades till Götaland, och att hertig Guttorm sattes till befälhafvare öfver dessa trenne provinser. Allt detta skall hafva inträffat före slaget vid Hafursfjord år 872. Om så skett, som sagan efter en sång av Hornklofve uppgifver, skulle Dal denna tid kommit under Norge. Eröfringen lärer likväl icke haft lång varaktighet. Ty då Harald skiftade sitt väldes provinser mellan sina söner, nämnas icke Wermland och Dal (2). Derest de då hört till Norge, hade man väl icke bortglömt dem vid delningen.

Härefter afhöras inga tvister om Markerna under Haralds efterträdare Erik Blodyxa, Håkan Adalstens Fostre, Harald Gråfäll, Håkan Jarl och Olof Tryggvason. Men under Olof Haraldsson, den helige, omkring år 1020, blef ånyo tal om gränsen. Sveriges välde sträckte sig då till Svinesund. Här frammanför, i kapitlet om gränserna, är förmäldt huru Bohuslän då kom under Norrska konungen. Men om Dal och Wermland nämnes intet. De voro och förblefvo lydande till Sverige.

En händelse, ehuru ej rörande krigsärender, må här få ett rum. I 92 kap. af Olof den heliges saga berättas, att vid denna tid Sigvater skald, sjelf tredje, afgick såsom konung Olofs sändebud till Ragnvald Jarl i Westergötland "från Sarpsborg (3) öster öfver Markerna och så till Göta land. De drogo öster till Ed, men hade svårighet att färdas öfver elfven på en liten ökstock, och kommo med nöd öfver. De foro derefter öfver Edsskogen", färdades genom Göta land, der de råkade på Alfablot - offer till Alferna - samt flerestädes ett ovänligt bemötande bland dervarande hedningar. Såsom det vill synas, skedde denna resa öfver Dal. Man har varit af olika tanka om belägenheten af Eida eller Ed. Någre hafva velat finna det vid Eda i Wermland. Munthe, i noterna till Jak. Aall (4), har visat det osannolika häruti, och förmenar deremot, att stället är detsamma som W. Ed på Dal, samt att elfven, som Sigvater med möda kom öfver, vore den å, hvilken förenar Lögsjön vid Eds kyrka med Stora Le. Denna förslags-mening skulle man frestas antaga, derest icke den stora svårigheten dervid mötte, att mellan Lögsjön och Stora Le allsingen å, eller ens bäck, någonsin funnits. Lögsjön saknar synligt utlopp helt och hållet, är rundtomkring omgifven af höga grusmoar och sandvallar. Man nödgas då söka Eida, Ed på annat efter resans och berättelsens gång lämpligare ställe. Detta finnes svårligen annorstädes än vid Göta-elf och Edet, der Edsvägen varit, mellan Wassändan och Åkervass. Denna trakt har från uräldsta tider haft samma namn Ed, Edet. Der i grannskapet af Restad, Malöga och Onsjö har likaledes af ålder varit öfverfarts-ställe, sednare kalladt Nafluma sund (5). Öfver 2 mil här nedom, förbi ett annat fall i elfven, är det lilla Edet, till skilnad från det längre Edet förbi Trollhättefallen. Skogen, som Sigvater passerade, har då legat midt för Stora Edet på elfvens östra sida. Han säger den varit 13 mil lång. En mil den tiden skall motsvara 1/2 Svensk. Då man ej kan föreställa sig ordentligt uppmätta vägar, lära skaldens ord ej heller få tagas efter bokstafven. Men att stora skogar då beklädde Westgöta-slätten är mer än sannolikt. Ännu 150 år sednare klagade konung Sverre öfver Westergötlands ödsliga skogar, såsom här på annat ställe förmäles.

Från kristna tidens början vid 1100, till Gustaf 1.

Norrska konungarnes anspråk på Dal afhördes ej förr än 1099, då Magnus Barfot "påstod sig ega hela den bygd, som ligger vestan Wenern upp till Wermland". Då detta honom vägrades, "red han upp till Göta land och hade mycket och godt manskap med sig. Men när han kom till Markerna (Dal), härjade han och brände, och for så fram genom alla bygderna. Folket gaf sig under honom och svor honom lydnad. När han kom till Wenern, led det på hösten. Då foro de till Qvaldinsö (Kållandsö) och gjorde der en borg af timmer och torf samt grofvo en graf deromkring. Så snart detta fästningsverk var färdigt, ditfördes kost och andra förnödenheter. Magnus lade der 300 man samt vände sedan åter". Konung Inge lät utdrifva denna besättning år 1100, då Dal med detsamma återföll till Sverige. "Alla Markmännen underkastade sig på nytt Inge, Svea konung". Genom freden i Konghäll samma år blef gränsen oförändrad.

Under konung Magnus Erlingsson, 1174, uppkommo de i Norrska historien så märkvärdige Birkebenarne. Enligt Sturleson bestod de mest af Elfgrimar (från Bohuslän) och Markmän, sannolikt till större delen, om ej alla, från Markerna inom Norge, emedan de uppträdde i Norrska angelägenheter. Deras konung eller höfding var Östen Meijla, hvilken stupade 1177. De beskrifvas såsom ett hårdt, strid-djerft och oroligt folk, hvilket for våldsamt fram, så snart de tyckte sig nog manstarka. De voro den tidens hamnbusar och rabulister. Bland dem voro få, som egde rådighet, kunskap i landsstyrelse och lag, eller skicklighet att anföra en krigshär. Om någon sådan fanns, ville dock de flesta hafva fram hvad dem bäst syntes, förtröstande på sitt antal och sin tapperhet. Desse tvungo Sverre, en oäkta son till konung Sigurd Mund, att blifva deras höfding efter Östen. Detta skedde på Hammar (6) i Wermland, onsdagen i fastlagsveckan 1177. Hela hopen utgjordes då blott af 70 man. En ringa början, men som emellertid förde Sverre på Norrska thronen. Med dessa sina anhängare tågade han genom Dal till Bohuslän, derunder antalet förstärktes, att de voro 350 när han kom till gården Sörbo i Krokstads socken. Der utropades han den 5 Mars samma år till Norges konung. Kort derefter drog han tillbaka genom Dal till Wermland och vidare till Norge. Följande året tågade Sverre ånyo genom Dal till Bohuslän med 500 man och på nytt tillbaka till Wermland, så att dessa provinser hade täta besök af denne herre.

Några hafva trott att Slittungarne, en annan Norrsk röfvarehop, jemte deras hufvudman, presten Bene, hvilken föregaf sig vara son af Magnus Erlingsson, uppkommit på Dal samt derifrån utgått på rof och rån i grannriket. Konung Håkan Håkanssons saga i 33 och följande kapitlen upplyser likväl, att Bene var adjunkt hos Harald i Rakkestad, och att han fått sina anhängare inom Markerna i Norge.

Ett annat parti, Ribbungarne, med sin hufvudman Sigurd Ribbung, hvilken hade anspråk på Norrska kronan, uppstod 1219. När de kommo i trångmål sökte de stundom fristad inom Dal och Wermland, och derstädes förstärkte sig. År 1224 måste de fly undan konung Håkan Håkansson från Wiken till Dal. För deras besök och måhända det skydd och understöd de njöto, gjorde samme konung 1225 ett härjande infall i vestra Wermland, så att gränsorterna mer än en gång hade sin dryga känning af de strider, som söndrade Norrmännen, af den lystnad de visade efter regent-ombyte, den tidens reformsjukdom, och deraf uppkommande oredor. I sistnämnde konungs saga är minnet förvaradt af en man från Dal, Ivar Torstensson, hvilken afgick såsom sändebud från konung Erik Läspe, för att erfara hvad ersättning Håkan ville gifva för den ofred han anställt i Wermland. Med denna beskickning vanns dock intet vidare än löfte om ett möte vid landsgränsen, på hvilket förlikning kunde ske.

För öfrigt förmäler samma saga, att, sedan Sigurd Ribbung aflidit, Ribbungarne valt junker Knut (7) i Westergötland till hufvudman. Denne skall fått många hopar af Westgöter och Dalboer med sig till Norge. Der erbjöd han dock snart fred och slöt den med sin tremänning konung Håkan, blef derpå jarl samt konungens svåger. Detta är allt det hufvudsakliga, som om Dal kan hemtas ur de Norrska konungasagorna.

Svenska häfderna äro fattiga på underrättelser för hednatiden och början af kristna tidehvarfvet, så väl för riket i allmänhet, som för de särskilda landskapen. Likväl hafva också vi haft sagor såsom Isländarne, sånger och rim såsom de, ehuru högst få numera äro i behåll, sedan de antingen blifvit förskingrade till utlandet (8), eller vandaliskt ringa aktade och förstörda under början af reformationstiden (9).

Wermeland och Dal skola af ålder räknats för Sveriges femte konungarike, enligt Ericus Olai och Johannes Magnus. Men om dess öden och regenter hafva hvarken de, ej heller någon annan äldre inhemsk författare något att berätta. Ej förr än vid 1275 nämnes Dal i historien, då denna ort, jemte det öfriga Göta land tillegnades den från thronen störtade Waldemar, under det hans broder, Magnus Ladulås, regerade i Svea land. Waldemars herravälde öfver Göta rike upphörde dock 1279, då Göta åter förenades under en spira med Svea. Sedan höres intet om detta landskap förr än ny brödratvist mellan Magnus Ladulåses son, konung Birger, och hans bröder, hertigarne Erik och Waldemar, kastade riket uti invärtes oro. Hertigarne härjade uti Westergötland 1304, intogo Dal samt anlade samma år Daleborgs fäste i Bolstads socken vid Dalbergsåns utlopp i Wenern. För denna borgens uppförande plågades närboende allmoge med odrägliga bördor, säger Ericus (10) Olai. Konung Birger sjelf och Torgel Knutsson förde en här af 10,000 man mot Daleborg, belägrade och intog fästet samma år. Hertigarne, som i styrka voro konungens här underlägsna, hade sökt och erhållit mycket manskap af konung Håkan Magnusson i Norge. Efter denna förstärkning vågade de ställa sig i slagtordning emot Birger. Om den gamla uppgiften rörande antalet af krigsfolket är tillförlitlig, hafva troligen hvarken förr eller sednare större fiendtliga härar mött hvarandra inom denna provins. Men både Svenska och Norrska herrar arbetade på förlikning mellan bröderna, som ock tillvägabragtes i Kålsäter vid Bohusländska gränsen i Gesäters socken, så att vidare blodsutgjutelse och manspillan förekommos. Freden slöts der den 15 Febr. 1305 (11). Dess innehåll var följande: hertigarne erkände sin förbrytelse att hafva satt sig upp mot sin konung, hvilket erkännande skedde i närvaro af biskop Isar i Strengnäs, biskop Nils i Westerås, Torkel Knutsson, Gudmar Månsson, Tor Kellsson, Per Ragvaldsson, Birger Pedersson, Knut Jönsson, Måns Gregersson och kamereraren Holger Ulfsson. De underkastade sig helt och hållet konungens herravälde med ed, hvilken i deras namn skulle afläggas af Mattes Kettilmundsson samt Ivar, att göra och låta hvad deras broder dem tillsade för deras förseelse, med undantag, att de icke skulle föra krig mot konungen i Norge, ej heller hjelpa denne mot Danmark: lofvandes att troligen tjena konungen Birger, hans drottning Margareta och deras barn. Birgers son, hertig Magnus, som var vald till konung, skulle de hålla för sin regent och, om han aflede, den äldste af hans söner, så länge någon till vore, att riket skall gå i arf till hans barn. De skulle ej heller tillfoga marsken Torkel, eller andra konungens män, innan råds eller utan, någon skada för det de troget bistått honom. De lofvade tillika att, innan Johannes Döparens födelsedag, öfverlemna till Birger, efter hans eget behag, antingen konung Eriks i Danmark, eller konung Håkans i Norge, eller grefve Geerts i Holstein borgen, att denna förbindelse icke skulle brytas, derest icke nöd uppenbarligen tvingade, - ty nöd hafver ingen förpligtelse, - och skulle dessa regenter lofva, att icke lemna hertigarne något bistånd, eller hysa dem, utan lemna dem under de andliges i Sverige dom att bannlysas, om de bröto häremot. Till bekräftelse beseglades detta, jemte dem, af Björn af Björkerö, Halfvard Båt, konung Håkans i Norge råd, Mattes Kettilmundsson och Ivar. Sålunda har Kålsäter fått sitt namn i historien genom ett fredsfördrag, hvilket, så till innehåll som de dervid närvarande personerna, ingalunda kan anses för det minst betydliga, ehuru de ingångna förbindelserna icke varade längre än till den 8 Sept. 1306, då hertigarne fängslade konung Birger på Håtuna och blefvo mästare af riket. Vänskapen mellan hertig Erik och hans tillämnade svärfader, konung Håkan i Norge, blef ej heller långvarig. Hertigen inföll i Wiken 1308, brandskattade, sköflade och brände, samt intog Opslo och belägrade Akershus. En åkommen sjukdom nödgade honom att återvända, hvarefter konung Håkan lönade hans härjningar genom ett lika beskaffadt infall på Dal. Konungen ditsände 2:ne särskilda truppar, den ena anförd af Ivar Jonsson, den andra af Holger Båt. Hvarhelst de framforo var förödelsen deras följeslagare. Ivar kom med sitt manskap oskadd tillbaka till Norge. Men Båt blef slagen och hans manskap skingradt af kommendanten på Daleborg. Härpå följde fred med Norge i Opslo, Mars 1310 12. Samma år den 20 Juli ingicks fred med Danmark i Helsingborg samt förlikning mellan konung Birger och hans bröder, Erik och Waldemar, enligt hvilken konungen insattes i sin förra rättigheter. Hertig Erik fick på sin lott Dal jemte Westergötland, Wermland, Halland och Småland med Kalmar. Detta herradöme var för Dal och det öfriga hertigdömet till ingen fromma. Erik lefde yppigt, gjorde en kostsam resa till Rom, Frankriket och andra länder, som folket fick betala. Gästning genom sammandraget krigsfolk samt fiendtliga härjningar ökade eländet under dessa tiders oredor. Det är antecknadt, att folket, utom de vanliga kronoutskylderna, fick stundom betala 3:ne gärder på året, ehuru i Helsingborgs förening var stadgadt, att inga nya skatter skulle påläggas (13). Hertigarnes så kallade häfdaskifte af deras landskaper skedde i Lödöse den 9 Sept. 1315 (14). Dittills synas de haft allt gemensamt. Waldemar hade sitt residens i Kalmar. Erik på Högnatorp eller Agnatorp i Westergötland. År 1318 afledo dessa oroliga bröder i sin fångenskap på Nyköpings slott. Eriks enka, hertiginnan Ingeborg, konung Håkans i Norge dotter, fick såsom morgongåfva sig anslagen räntan af Wermland, Walla, Skånings, Kinds, Wartofta och Gudhems härader. Hennes mans hertigdöme återföll till kronan. Men ovisst är om detta skedde genast efer Eriks död, eller först år 1326.

Sedan konung Albrekt tillfångatagit sin morbroder, konung Magnus Eriksson, och lösgifvit honom efter en nära sexårig fångenskap, den 15 Aug. 1371, fick Magnus i underhåll kronans inkomster af Westergötland, Wermland och Dal, dem han åtnjöt till sin död den 1 Dec. 1374 (15). Af Svenska historien är bekant, att rikets tillstånd i allmänhet var högst bedröfligt under Albrekts regering. Ännu olyckligare var det i de vestra gränsorterna Westergötland, Dal och Wermland, som sköflades af Danskar och Norrmän, under det Albrekt inföll i Skåne och Halland för att eröfra dessa provinser 16. Efter drotset Bo Jonsson Grips död 1386 ökades Albrekts tilltagsenhet samt våldförande af både personer och egendom, att ett formligt inbördes krig utbröt följande året. I sin nödstälda belägenhet vände sig Svenskarne 1388 till Margareta, Danmarks och Norges regerande drottning, om hjelp, samt valde henne genom bref palmsöndagen samma år till Sverigs drottning (17). Följande dag lemnade riksmarsken Erik Kettilsson Puke sitt samtycke till detta val genom bref, som här bör få ett rum, emedan det är utgifvet från Dal, der Puke då vistades (18). "Jag, Erich Kiættelssön ridder och marsk kiendis det obenbarlig med dette mit obne breff, at alt det her Byrge Ulffssön, her Steen Bendssön, her Erngisel Nielssön, her Ulff Joenssönn, her Steen Steenssön, her Steen Boessön, her Thure Benedictssön oc her Arvid Benedictssön, riddere, her Knut Bæssön, cantor udi Lingkiöbing, oc Carl Magnusssön, Tord Bonde oc Gregorius Benedictssön, svenne, med hederlige oc min kiere frue, fru Margrete, Norigis oc Sverigis dronning oc rette arffving oc förstinde rigens i Danmarck, dagtinget oc bebreffuet haffuer, det er alt giort oc skeet i alle maade med mit raad och med min villie oc jeg forskreffne i alle stycke nærverendis vaar. Oc fordi at Boe Joenssön i sit leffuende liff skickede mig til en sin testamentarium, da fulbyrder jeg alle de dagtinge oc breffue, som de forskreffne min frue, dronning Margrete, giort oc giffuet haffuer, oc dennem vil ieg stadeligen holde. Oc haffuer jeg Erich Kiættelssön ridder, til meere beuisning oc visse paa alle de forskreffne stycker, mit indsegle med min vidskaff oc vilie hengd for dette breff, som giffuet oc skreffuet er paa Daleborg aar effter Guds byrd 1388, mandagen næst effter Palmesöndag". Drottning Margaretas bref, palmsöndagen samma år, innehåller försäkran att styra riket efter Svensk lag och rätt (19). Nyssnämnde Erik Kettilsson Puke anförde drottning Margaretas arme emot Albrekt vid Falköping den 24 Febr. 1389, då konungens här blef slagen, och han sjelf, jemte sonen Erik m. fl., tillfångatogs. Sedan Margaretas välde var stadgadt, hennes efterträdare, Erik af Pomern, vald och hyllad, hölls ett sammanträde med riksens råd i Nyköping den 20 Sept. 1396, dervid henne tillerkändes såsom morgongåfva för lifstiden, med all kunglig rätt, allt hvad kronan tillhörde af Östergötland, Westergötland, Kind, Mark, Dal, Wermland och Mo härad m. m. (20). Och som hon afled den 28 Okt. 1412, har all kronans skatt af Dal intill dess varit af henne uppburen. Vid nyssnämnda tillfälle i Nyköping stadgades ock i 15:de punkten, att intetdera af de 3:ne nordiska rikena skulle föra örlog på det andra, hvilket än vidare tycktes blifva bekräftadt genom dessa rikens fullkomliga förening under en spira den 20 Juli 1397, eller den ryktbara Kalmare-unionen. Efter denna dag borde hela riket i allmänhet och södra samt vestra gränsorterna isynnerhet hoppas att få lefva i det fredslugn, hvarförutan så allmän som enskild förkofran fruktlöst väntas. Men freden under dels svaga, dels orättvisa utländska regenter, som bröto sin konungaförsäkran, var förenad med ett verkligt förtryck, utpressning af olaga skatter genom utländska fogdar, förakt för landets lagar, utrikes fejder, främmande för Sveriges fördelar, våld mot både person och egendom, samt inrikes tvedrägt, att landets tillstånd under Skandinaviska föreningen af nordens 3:ne riken blef vida olyckligare än förut. Detta föranledde Engelbrekts uppresning 1434. Daleborgs slott innehades då, på samma sätt som de flesta platserna i riket, af en Dansk höfvitsman eller fogde. Hans namn var Palne Jönsson. På Engelbrekts befallning angreps detta fäste af Peder Ulfsson, troligen i September samma år. Efter en belägring af allenast 3:ne dagar, derunder man anlagt bröstvärn samt antändt slottet, måste Palne gifva sig. Han blef med möda räddad af Peder Ulfsson undan de belägrandes våld, förlorade allt utom lifvet samt tillfälle att begifva sig hvart han ville (21). Efter att i 130 år varit ett slags fästning på Dal, mer till ortens lidande än gagn, förstördes sålunda Daleborg, utan att sedermera blifvit ånyo iståndsatt. Stenen bortfördes i sednare tider till andra byggnader, så att numera obetydliga spår synas efter grundmurarne. Den bedröfliga unionstiden är ytterst fattig på underrättelse om Dal. Att provinsen icke blott delade det allmänna eländet, utan äfven hade sin särskilda svåra känning af Danskars och Norrskars infall öfver gränsen, kan anses för otvifvelaktigt. Då Kristian I från Wiken gjorde ett ströftåg till Wermland i Augusti 1451 (22), är mer än sannolikt att Dal ej heller skonades, ehuru man derom saknar bestämda underrättelser. Under samma konungs härjningar i Westergötland 1452, och den sedermera fortfarande ofreden der och i Bohuslän, kunde Dalsland svårligen undgå att i mer eller mindre måtto hemsökas af de politiska stormarne.

Uti striderna med Danmark i Sturarnes tid är intet av vigt kändt rörande Dal. Blott Ture Jönsson bref (utan årtal) till Svante Sture, original i Kongl. Danska arkivet, i hvilket han säger sig hafva emottagit 30 goda karlar, som tjent Nils Ravelsson, och begär Kinne härad till deras underhåll. Han ville lägga dessa sina tjenare hos Olof Björsson för att vakta på Söffrin Skåning i Wiken, att han icke gjorde något angrepp på Dal, slutande brefvet sålunda: "och hopes mik ath ner han komber han skal faa the swar som honom icke skal behage". Vidare nedanstående bref, efter originalen i samma arkiv, hvilka upplysa, att gränsinvånarne den tiden, till mildrande af krigets olyckor, afslöto fredsförbund inbördes utan konungarnes vetskap. Detta kallades bondefred, som är känd ännu närmare 100 år sednare så väl här på Dal, som i Wermland och Småland. Det är ej sannolikt, att en sådan fred något gagnade, då den allvarsamma striden på hög befallning skulle utföras. Den kunde på sin höjd förekomma de anfall, som enskilda flockar, af begär till plundring och under sken af den allmänna ofreden, på eget bevåg synas hafva företagit från den ena eller andra sidan af gränsbandet. Brefven lyda sålunda:

1. "Wenligh helsse for senth med war herre ihesu christo maa edher wetherlyghet were kere lasse wynther thet wy haffwe wareth hoes woer herre her gwde galle ok vnderwysth honom thet wy haffwe fare for nokre skoegtiuffue ath the göre oss noketh forffongh ssom de haffwe tyll forne giorth thaa gaff her qwde oss saadaen swaer ath han wyll yckke ath nokre skoghtiuffwe skulle stedes saa langth som hans leen eer ok befalthe oes thet wy skulle skryue edher tyll om y wylle och teslytkesth göre paa eders sydhe ath y wylle ycke stede nokre skoegtiuffwe y thet leen ssom y offwer raadhe ok haffwer her gwde galle sacth thet han wyll ycke arghe paa dall heller walbohereth fför en y skulle faa een erlygh forwaryngh bede wy eder gerne thet y skryue oss eder wyllye tyll med thet snaresth huaeth swaer wy skulle giffwe woer herre herr gwde tyll y geen wylle wy gerne gore ffor eder skull dhet wy kunne erlygh forsuare her med gudh beffalendes skreffwet y oddual onssdaghen nesth fore palme sondagh anno domini mdxvij

  
                      borgemesther ok raedh
                        ok menygheten y
                          oddewall"

Utanskrift

Welfornumstigh swen lasse wynther foghet paa dall tyll komende thette breff
2. "Venlige oc kerlige helssen forsenth med gud Vide maa i Lasse vinther som i scriffwe migh tiil om then bondhe ath vij skulle fly honum siith igen huilket ieg oc giort hawer for eders skyld och screff ieg eder tiil stacket siden om noger bonder ther paa dal huilke soz fore her neder oc toge en karl oc hans penninge med bodh baa oc boskap oc haffwer same karl slagett en mwnck i hiell her i vette herit oc giort huerken seeth eller sone anthen med karl en kongh for same gerninge oc heder then same karl olaff scredere som mwncken slaa i hiel och hinderet ieg hanum inthet thi han haffde sin kongxdagh for segh oc icke visthe ieg thet för han var borthe, oc er ther oc en anden karl paa dal som for her neder oc röffuede er (?) arff her borth oc flere andere som ieg scal vel giffeu eder ath kende beder ieg eder gerne athi skicke meg ræth aff thenne oc the kunne komme her i retthe igen jeg vil giöre eder tisliges igen na'r (i) meg tilsigendes vorder Item om saa er ath thet kommer til (vfredt) och thet bliffwer vthen dagh beder ieg eder ath i giorer meg en erlige forwaringh jeg vil giore eder sadan forwaring igen oc giffuer meg en viss scriuelse igen med thet alle forste huore i ville haffuet om alle tisse ærenne oc sende i os eder twende scriuelsse i siisth vndere meg hui ieg fick engen bwdh igen kan ieg mercke ath eder lensmand hauer them oc vil icke skicka them tiil eder thi vnder meg ath i straff hanom icke ther for som i screff meg til utij dagh tyckes iag engen dagh bryde for ieg griber en skalck til rætta Item vor ieg gerne self til tals med eder om mange ærenne om vi kunne komme samen paa ett beleijligt stedh her med gud beffallendes Screffuit i vigen förste söndag i fasthe anno domini mdxvij

                                               Soren
                                               skoningh"


Utanskrift


             Erlige oc velfornumstige Swend lasse
             vinther kerlighe Sendes thette breff
3. "Wenlige oc kerlige helssen med qwd Som i screffue meg til om then dag som i ere begerendes ath haffue huilket ieg oc samtycke vil ath han scal staa til manede effter poske oc siden vij dage sidder oc giore huer ander erlig forvarelsse med breff oc incegel oc eder visse tienere er(?) ath fore breffuet til meg oc engen anden faa thet i hender en meg selff, Jeg scal oc tesliges sender eder breff med en myn visse tienere som i fwllelige sculle rætthe eder effter oc faa i nogen skade ther offuer ath breffuet bliffuer forsomth som ieg sender vdt tha vil ieg staa eder til rætthe ther faare och rætthe eder skade vp igen, oc nar i scriffue meg til igen tha giffue meg sodan artickel igen i eders breff ther iag bliffuer ligesaa forwaret med Item oc scal ther oc engen ander herremendz tienere drage her igenom vigen ath arge paa eder med mijt vidh ath göre, med myndere ath i sculle faa erlige visse foruaringh aff meg eller iag scal selff affwerie thet paa myn herres vegne thet sculle i lide stadelige paa oc giörer oc scriffuer meg til tesligeste igen oc ville iag helder engen skoffstryger stede her saa langt vigen reker at arge paa eder eller nogen eder vndersotte meden thet stor i then felige dag oss emellom Item vil ieg oc vare til tals med eder her i foss manede effter poske iag bliffuer ledige fore ath i ville tha möde megh ther oc ville i thet giöre tha giorde i meg storlige til vilie oc vil ieg thet forskylle med eder Item oc vil ieg holde then dagh til endhe paa myn dannesens(!) ære manede effter poske oc siden viij dage erlige vp at sie Item for ieg oc myn herres breff saa snart ath iag kand icke holde same dag til endhe tha sculle (i) faa erlige forvarelse viij dage til foren Sculle i enthen twiffwel ther paa ath huadt ieg gior paa heredets vegne saa lenge ieg er fogede ther scal bliffue giortt kommes ieg til med ath wor vii selff findes kunne vij tha giöre lenger dagh emellom oss thet faa vij tha ath see Item oc nær vij skilles ath igen scal dagen visselige staa the viij dage ther effter til huor kommer i sitth bohoff igen Scriffuer meg ligeruiser saa igen som iag screffuer eder til her med eder gude oc sancte olaff konungh beffalendes Screffuit i Auross manedagen nesth effter kiære sondag anno domini mdxvij

                                                Söffren
                                                skoning"


Utanskrift

         Erlighe oc Welfornumstige Swend lasse vinther fogede paa
         dal kerlige Sendes thette breff
4. "Venligh och Kerligh Helssen tell ffaaren sendh med wor herræ kiære lassæ vinther som i skriffue meg tell med thenne breffuiser ath iegh skullæ mödhe eder i roland quasi modo geniti Huelket iegh ingelunde kand aff stedh kommæ helsth fforty ath iegh haffuer mangæ ærende ath bestylla paa myn herres nades vegnæ paa samme tiid, Kan edher leylighedh saa wæræ ath i vellæ mödhæ megh i fforss soghenn hiem tell redher i möde ther vell iegh beskicka edher eth natthæ læghæ selff syetthæ och vell iegh visth mödhe edher ther ottende dagen nest effther hellige korss dagh nw nesth komende och skall thet staa oss i mellum i feliggen dagh viij dage ther nesth effther huath heller wij kwnnæ wæræ tell eningx eller ey thet skall wære vthen all argelysth pa myn sidhe och alle the hær i læneth æræ tesliges, om iegh vell sidhe tell bordz med gode karllæ, kwnnæ i och haffue med edher oluff staghe paa eder sidhæ iegh vell paa mynæ sidha haffuæ med megh Hermen skriffuere, Huath the baade gora oss i mellen thet vell iegh fuldkommeligæ holdhe paa mynæ sidhæ Item thet dagx breff som i skriffue om thet haffuer iegh aff steedh sendh fformodher iegh ath thet skal kommæ tell edher vfortöffuet, kiære lasse kwnnæ i skriffue meg eth visth swar igeen vfortöuet om i vellæ modhe paa samme tiid saa fremth iegh er helbreyde tha skall iegh visth kommæ ther tell talss med edher acthæ i oc ath skiffthæ gotth med megh, tha skall iegh goræ edher tesliges aff myn ytherste fformwagæ Her med edher gudh och her sancte oluff koningh befolendes Screffuet på Auross palme sondagh anno domini mdxvij
                                                   Soffryn
                                                   skaaningh"


Utanskrift.

Erliigh och ffornumstigh sswend lassæ vinther landsfoghet paa dall
kerligen sendes thette breff
5. "Wij almenighe almughe som byghe ok boo pa dal Helsser eder alle dandemen som byghe ok boo i vyghen kerleghe med vor herre ok sancte erich kongh Kære venner skal eder alle vitterlicketh vare om thet förbunth som ær kommen mellom vighen ok dal sa ath vy fathighe men maa icke fare æpter then del oss behoff kan göres in tiil eder ok i hiidh tiil oss tha haffuer vor ffogeth latheth seth godh mynne tiil ath hvilken danneman aff vigen kommer hiidh pa dal æpter sin bærnyngh tha skal han fare meth friidh ok ære vy thet samma begærendhæ aff eder ath i talle tiil eder fogeth ath han lather ok oss fatighe men ffare i friidh i vighen æpter then del oss behoff kan göres til vor bernyngh ath i villi alle vare offuer eth radh med fogethen ok gyffver oss eth visth swar i gen med ederth beseldhe breff thet vy kunne rettha oss æpter ath vy maghæ fare med friidh hwer til annan ok haffuer eder fogeth screffueth oss tiil thet vy skullæ scriffue kunghen tiil om vor brösth hvilket oss ær intheth radheligheth æpter wy haffve en godh herre for oss ok höffwisman i swerighe hwath hans herredömæ vil scriffue ther om thet star tiil hanum ok icke tiil os Kære venner varer her vel fortenkthe vtthy om for screffne ärende ath vy faa swar i gen meth thette vort budh eder her med alle gud befalendes ok sancte oloff konungh ex dal torsdagen nesth æpter sancte laurencii dagh anno domini mdxix."

Striderna under Gustaf I.

Resningen emot Kristian II sträckte sig äfven till Dal. Underrättelserna derom äro likväl få och ofullständiga. Säkert vet man likväl, att fogden Asmus blef ihjälslagen i Tössbo härad den 10 april 1521, jemte välborne Torbjörn Olsson och 5 karlar, hvarvid konungens foderkorn och penninge-uppbörden samt 30 tunnor mjöl, tillhöriga ortens lagman Ture Jönsson Roos, borttogos. Detta skedde af en hop från Wermlands bergslag, - grannar till Dalkarlarne, - anförd af Wermlands-lagmannen och häradshöfdingen i Westergötland, Nils Olsson Winge till Skofteby, som ock sammankallade folket (tingade) i Tössbo och talade för Gustaf Eriksson (23). Detta tal hade den verkan, att 1500 Dalboar grepo till vapen mot Kristian (24). Sannolikt gaf Winge dem då samma löfte, som han den 23 derpå följande Juni skriftligen lemnade Westgötarne på Gullbergshed, nämligen en tredjedels afkortning i alla årets skatter, och framdeles alla olaga skatters försvinnande, - den säkraste not, hvarmed allmoge i alla tider fångas (25). Winge upphöjdes sedan till riksråd, riddare och ståthållare på Stegeborg, men blef såsom deltagare i Westgöta-oväsendet 1529, detta år halshuggen på Brunkeberg (26), och rönte således enahanda affärd som flere Gustafs ifrige anhängare, hvilka naturligtvis tjusades af första akten i hans uppträdande, men sedermera tyckte, - troligen lika naturligt, - att utvecklingen och efterspelet icke svarade deremot.

Att Dalboarne icke voro delaktige uti sistnämnda Westgötarnes företag, synes af Gustafs bref den 24 Augusti 1531 (27), deruti han tackar dem kärligen för den huldskap, troskap och manskap, som de honom och hans befallningsmän alltid bevisat hafva, särdeles att de icke i dessa år någorledes låtit sig bedraga till något obestånd, som en part annorstädes gjort hafva, utan alltid stått honom fasta, vid den troskap och manskap, som de honom lofvat och tillsagt hafva, så i dessa år som tillförne, då Ture Jönsson med flere togo sig obestånd före. Och som electus (utnämnde biskopen) i Skara underrättat konungen om Dalboarnes välvillighet att utgöra den hjelp af deras kyrkor med klockor och annan del, som gått till rikets gälds betalning, hvarmed ganska mycket förderf blifvit förhindradt, så tackar han dem gunsteligen och vill det alltid gerna till det bästa betänka.

Fogden på Dal, Sven Karth, hade i början af året 1532 uppsnappat åtskilliga dit inskickade bref från Kristian II samt hans vänner, och hade sjelf fått ett sådant från den afvikne biskopen Måns i Skara. Karth sände dessa bref genast till Gustaf, och erhöll hans svar från Bjurum (i Gudhems härad) sista onsdagen i Januari, deri Karth uppmanas tillse, att sådana skrifvelser ej blifva kunniga, och förbjuda presterna vid lif och gods dem läsa för bönderna. Han befalles derjemte sammankalla allmogen och kungöra följande öppna bref, hvilket äfven afgick till Wermland. "Wi Gustaf etc. helse eder dannemän alle, som bygga och bo på Dal, evinnerliga med Gud. Käre vänner, som i nog förstått hafven huru allas vår hätske fiende, konung Kristian, är kommen uti Norge med sitt krigsfolk, aktandes draga här in i riket till att drifva brand, rof och mord på Svenskarne, som han tillförne gjorde, och hafver han der med sig Ture Jönsson, biskop Gustaf, biskop Måns, som här af riket rymde äro, och hafver varit deras rätta fädernerike orättrådige, hvilke ock ännu stå deruppå att de vilja komma konung Kristian härin, som de tillförne gjorde. Så veten i väl, käre dannemän, i hvad nöd, sorg och bedröfvelse Svenskarne uti voro, då samme konung Kristian hade riket under sig, och huru okristligt han beviste sig emot dem, der han hölt dem hvarken tro eller lofven, hvarken bref eller insegel, ehuru högt han deruppå svurit och sig förpligtat hade, och veten i väl huru jemmerligen han tog Svenskarne af daga i Stockholm både andelige och verldslige, ädle och oädle, och lät bränna dem, som de hade varit hedningar eller andra ogerningsmän, lät halshugga menlösa barn och uppskära kristna menniskors inelfvor som svin eller annor oskälig kreatur, och var ej heller tillfreds med, att han så obarmherteliga handlade med dem som lefde, utan lät ock upprifva de döda af jorden och lät bränna dem, såsom han gjorde den gamle herren herr Sten och hans barn med honom, öfver hvilken sig Gud förbarme. Desslikes lät han ock säcka och dränka munkar och prester, som allom nog vetterligt är, och kort sägandes, så regerade konung Kristian, att Svenskarne icke stod annat för utan svärd, galge och hjul, och såsom han begynt hade på riddare och riddersmän, så hade han ock aktat att fullfölja in på bönderna och den menige man, hvilket han nog lät påskina då han böd uppå, att alle skulle få deras lagböcker och deras arborst ifrån sig, der man väl kunde få märka af hvad han i sinnet hade. För sådan grymhet och okristlig handel, som han här bedref, vore både i och den menige man öfver hela riket redobogne och välvillige till att sätta sig upp emot honom och drifva honom här utaf landet, icke såsom Svenske manna rätte herre och konnung, utan såsom menige rikets förderfvare, den der väldeliga med rof och mord och falsk dagtingan trängde sig här in i riket och okristliga regerade så länge han här var. Och efter det att alle Sveriges troinnebyggare voro om ett råd, och alle tillhulpo att drifva honom härut, så är ock intet tvifvel att om han komme härin igen, ville ju vräka det så väl in på eder bönder och bokarlar som andre och ville rycka in till eder med dem han råda finge, det honom Gud förbjude. Derföre råde och förmane vi eder att i icke låte eder bedraga, antingen med bref eller bud, som samme konung Kristian eller hans tillhängare förenämnde Ture Jönsson, biskop Gustaf, biskop Måns och flere af det partiet sända till eder. Ty i veten väl hvad biskop Gustaf är för en man och huru mycket obestånd han hafver kommit här åstad i riket och huru illa han förrådde den gode herren herr Sten, satte sig upp emot honom, som hans rätte herre var, och drog konung Kristian här in i riket, Svenske män till allra största skada och förderf, det näppeligen Sveriges rike försvinner i vår tid, dock hafver han aldrig varit sine rätte infödde herrar rättrådig. Så vete i ock väl att Ture Jönsson halp der ock fast till, att konung Kristian kom här in igen, och må i der fulleligen rätta eder efter, att så månge som der begära att han skall komma härin igen, de vilja veta både edert och menige rikets skada och förderf. Ty är rådeligt att i icke sätten tro till deras söta ord, som de gifva eder före, utan hellre tänka eder uppå att det var väl så mycket godt utlofvadt tillförne med eder, bref och insegel, som nu någon tid utlofvas kan, och röntes dock väl hvad godt konung Kristian unnade Svenskarne, och skulle än ytterligare rönas om han råda finge. Så besinner ock ytterligare, käre vänner, att om konung Kristian komme här in igen, då vore allt fåfängt gjordt, som både i och menige riket deruppå kostat hafva med gods och penningar, döda och sårade, att i skulle vara skilde vid honom. Derföre ligger eder allra största makt uppå att i icke låte eder bedraga, utan stån faste emot konung Kristian och hans parti, hvilket oss ock intet tviflar att i ju så görande varde och hålle oss den huldskap, troskap och manskap, som i oss lofvat och tillsagt hafva. Vi akte näst Guds hjelp på vår sida efter vår yttersta makt och förmåga afvärja allas eder skada och förderf, hvar i eljest sjelfve viljen något så nu som tillförne tillhjelpa med. Och hafve vi fördenskull förskickat vårt hoffolk (28) och meste parten af frälset der ner till Lödöse. Äre ock sjelfve här med nedkomne till eder för allas eder nytta och gagn skull. Dock på det att vi kunde vara funne desto mäktigare, så att vi kunde vara dem tredubbelt eller fyradubbbelt stark, hafve vi skrifvit eder till, att i skulle komma oss till undsättning med folk, goda skyttar. Så råde och förmane vi eder ännu att i velen vara redo med den allra största makt i åstadkomma kunnen, och, när i fån der befallning uppå, att draga dit som behöfvas kunde. Och så vele vi näst Guds hjelp göra konung Kristian ett sådant motstånd, att han ej tidare skall längta hit till riket. Derföre, käre vänner, låter eder nu i denna resan finnas välvillige. När Gud fogar vi blifve konung Kristian qvitt, vele vi alltid rama edert bästa. Gudi befallande (29). - I trakten af gamla Lödöse, vid Skepplanda kyrka, der Kristian hade sitt läger, blef han af Svenske fältherren Lars Siggesson Sparre genom täta anfall så oroad, att han drog sig tillbaka till Norge, blef kort derefter lockad till Danmark och insatt i fängelse, der han tillbragte sina 27 återstående lefnadsår.

Dacke-upproret i Småland 1542 kunde ej dämpas genom de åtgärder då vidtogos. Gustaf sammankallade derföre ett möte i Örebro den 19 Jan. 1543 af riksrådet samt Smålands och Westgöta adel. Fogden på Dal, Sven Karth, var äfven der närvarande. Den 23 Jan. (30) fick han bref till frälset i Wermland och Dal, att med sitt folk till häst och fot samlas på den tid och ort, Karth å konungens vägnar utsatte, och borde frälset sätta tro till Karth, liksom konungen med dem personligen handlade. Mötesplatsen blef Wadstena, der adelns manskap skulle samlas den 22 Februari. Karth anbefalldes dessutom i konungens bref från Norrköping den 15 påföljande Juni (31) att hafva noga akt och tillsyn, att icke någon tjufvehop (hvarmed förstås Dackens anhang) sig uppkastar eller församlar på Dal.

Sedan Dackefejden väl var slut uppstod ny oro i Småland. År 1545 den 26 Maj (32) anbefalldes Olof Eriksson att med alla knektar, som voro förlagda i borgeläger uti Westergötland, Wermland och Dal, oförtöfvadt begifva sig till Småland att förstärka fogdarne der nere emot förrädarehopen. Karth åter förständigades den 21 Juni (33) att på Dal värfva det mesta dugliga fotfolk, han der kunde öfverkomma, samt hafva det i beredskap tills vidare föreskrift erhölles. Emedan Småländska oväsendet denna gång tog snart slut, är troligt, att denna värfvade trupp icke behöfde begagnas.

Gustafs regering var alltigenom bullersam. Han fick ej många år i sänder hvila på sina lagrar och njuta af den rikedom i löst och fast, som han så nitiskt åt sig och de sina förvärfvat. Ännu året före sin död och sedan konung Kristian afsomnat stördes hans ro af fruktan för dennes anförvandter, som föranledde herredagen i Wadstena 1559 samt anstalter till försvar. Den 11 Juni samma år afgick Gustafs bref från Stegeborg till dåvarande fogden på Dal, Maurits Stake, så lydande: "Vi låte dig förstå, att vi och detta vårt rike blifva flux undsagde, att vi ju skole hafva oss krig och fejd att förmoda uti detta år af gamle konung Kristians arfvingar och deras anhang, desslikes af andra våre missgynnare. Så ligger oss derföre allsom största makt uppå att vi förstärke oss både till lands och vatten med den mesta makt och krigsfolk som vi kunne åstadkomma, och vele dig härmed allvarligen hafva befallt, att du antager uti vår och rikets tjenst det mesta dugliga folk som der på Dal står till att bekomma, och dem du uti så motto uti vår tjenst antagandes varder vele vi att du skickar till Westergötland, ty vi hafve skickat dit Anders Persson till Fåredal, hvilken vi hafva låtit öfverantvarda någre penningar till att försträcka samma folk med, den ock skall veta gifva dem tillkänna hvart de sedan draga skola" (34). - Denna förskräckelse gick dock snart öfver, emedan det förväntade anfallet uteblef.

Sjuårskriget 1563 till freden i Stettin. den 13 dec. 1570 (35).

Konung Fredrik II i Danmark började ett kitsligt, orättmätigt och för de nordiska folken obarmhertigt krig emot Erik XIV 1563. Knektehöfvitsmannen i Wermland och Dal välbördig Peder Larsson (36) skref d. 14 Maj samma år från Ferglanda till konung Erik, att han genom sina utskickade till några Norrska städer fått underrättelse om ett tillämnadt fiendtligt anfall mot Sverige. Konungen svarade den 3 Juni med uppmaning att hafva ett vaksamt öga på fienden och uppmuntra menige man att efter yttersta förmåga afvärja den tillämnade skadan, äfvensom han borde inöfva knekte-rotarne på flera särskilda ställen, enär, i anseende till den dyra tiden, hela fänikan ej kunde på ett ställe sammandragas till vapenöfning. Derförutan skulle Sigvard Kruse från Elfsborg skicka nödiga värjor till de nyss antagna knektarne. Den 8 Juni skref konungen ytterligare till Peder Larsson, att man nu förnummit Danskarnes afsigt. Peder Larsson borde således icke begifva sig från orten, utan hafva knektarne utefter gränsen, och derest fienden skulle vilja göra något infall, tillsäga allmogen gå man ur huset, fälla bråtar och i öfrigt göra manligt motstånd. Riksdrotset grefve Per Brahe samt riksrådet Jöns Bonde till Traneberg förordnades att bevaka gränsen för Wermland och Dal, hvartill man väntade sig biträde af knektarne i Dalarne, enligt Brahes bref till Bonde den 15 Juli. De ämnade sig kort derefter till gränsen. Brahe hade erfarit, "att Baggarne allaredan röfvat och bränt i Blomskogs gäll och Holmedal". (Enligt brefvet af Fjugstad i Knista socken. Originalet i Säfstaholms arkiv.). Den 9 Aug. mottog konungen Danska krigsförklaringen. Danska hären var den 23 Aug. vid Elfsborg, hvilken ort af Gustaf I och Erik nyligen blifvit satt i mycket godt stånd. Icke desto mindre lemnades fästningen den 4 Sept. af kommendanten Lars Kagg i Danskarnes händer. Den 9 Aug. underrättade konungen grefve Per, att konungen af hans skrifvelse inhemtat, hurusom allmogen i Wermland och Dal är välvillig samt redt sig med 4 tolfter pil för hvarje man, - att grefven befallt bönderna förse sig med mer pil.- att, emedan grefven anmält brist på värjor (skjutgevär), krut och bly, befallning afgått om försändande af 100 rör, 100 skålp. krut och 200 skålp. bly, i hopp att detta till en början vore tillräckligt. Konungen förmäler vidare, att sekreteraren och härolden Lars Knutsson återkommit från beskickningen till Danska konungen, hvilken sednare förkastat alla gjorda fredsmedel. Den 2 Sept. aflät konungen från Wäderstad till grefve Per åter en skrifvelse, med tillsägelse att han icke kunde få den begärda förstärkningen, utan måste söka försvara gränsorten med det manskap han egde, biträdd af allmogen, hvars bästa det gällde. Brahe hade ämnat, biträdd af allmogen, infalla i Wiken till Uddevalla. Men svårigheter mötte, emedan Danskarne på sin sida om gränsen fällt stora bråtar, midt emot dem på Svenska sidan. Emellertid hade han utskickade att söka stigar, för att kringgå fiendens bråtar. (Bref till Bonde från Bolstad d. 4 Sept.). Enligt ett sednare bref från Bolstad den 10 Sept., säger han, att bönderna voro honom till föga hjelp. Han hade redan aftalt med några Norrskar, att de skulle vara Sveriges konung undergifna, hvarföre han ej låtit sköfla eller bränna deras hus. Behöll sitt ringa manskap för att möta "then Munchen", som sades åter vara på vägen häråt. Från Åby den 13 Sept. befalldes fogdarne i Westergötland, Dal och Wermland, att från Wenerns stränder vid Westgötasidan bortföra alla skutor och båtar, emedan fienden torde ämna sig upp i Westergötland på farkoster, och der framfara med rof och brand så, som han börjat i trakten af Elfsborg. Tre dagar derefter befalldes knektehöfvitsmannen Peder Larsson att - emedan hvar 10:de man i Wermland och Dal var uppbådad - han med dessa och knektarne borde begifva sig till lägret i Westergötland, der riksmarsken Gustaf Olsson Stenbock och Lasse Pedersson Hård voro. Grefve Per Brahe hade underrättat konungen, att han icke ansett rådligt infalla i Norge för närvarande. I svar herå den 17 Sept. förundrar sig konungen, hvarföre grefven, då han icke kunde uträtta något på stället, ej med sitt folk begifvit sig till lägret, tilläggande: "efter i nu hafven någon tid varit borta ifrån edert, och fördenskull väl kunnen tänka, att i hafven behof begifva eder hem och se om edert bästa, derföre mån det väl göra, intill dess vi eder uti någre andra saker och ärender hafve behof att bruka". Till menige man på Dal skref konungen samma dag svar på det deras fullmäktige sändebud tillkännagifvit. Sändebuden hade förmält, att allmogen ej velat infalla i Norge, emedan det vore säkert förlikt emellan Norrske och Svenske, så att man på denna tiden och orten icke hade något fiendtligt att förmoda. Konungen yttrar, att det ock nu vore för sent gå öfver gränsen, men om grefve Per ej försummat sig, utan i tid fullgjort befallningen, så hade det varit riket mycket nyttigt. Tillsäger Dalboarne, att de härefter icke skulle vara grefven hörige och lydige, emedan konungen ej ämnar bruka honom vidare i den befallningen. Och emedan menige man i Westergötland ropar om hjelp mot fienden, som framfar med rof, mord och brand, samt krigsmakten ännu icke vore ankommen, men väntades från Upland, Södermanland, Westmanland och Nerike, så ville konungen, att hvar tredje man på Dal, utrustad med den bästa värja han kunde och 6 veckors kost, rycker ut med allra första, jemte ryttare och knektar, som i orten äro, och kommer i följe med folket, hvilket anländer ofvan från Tiveden, sedan begifvande sig till G. Stenbock i lägret. År 1563 d. 29 och 30 Sept. afgick befallning till schyttere och chefer i Wermland och Dal att genom natt och dag, vid lifsstraff, skynda till konungen i Jönköping, emedan Stenbock underrättat, att Danskarne ämnade sig dit för ett fältslag. Grefve Per Brahe lärer kommit till nåd igen, emedan han i September var i Uddevalla och der samtalat med borgarne, likasom bönderna i Wiken, till konung Eriks fördel. Begärde mer krigsfolk, som konungen äfven lofvade, i svar från Jönköping den 8 Okt., att Jöns Bonde skulle sända. Men samma dag, i svar på en annan grefve Pers skrifvelse, säger sig konungen icke kunna sända mer folk, emedan man erfarit, att Danskarne ämnade sig från Halmstad inåt Sverige öfver Nissestigen. I början af Nov. hade grefve Per likväl med 400 man och en hop bönder ryckt in i Bohuslän, bränt Kongelf samt allestädes der han framdrog, och gick då mest allt Bohuslän konung Erik tillhanda. Dal hade under året 1563 varit skonadt af fienden, men dess manskap och en stor del af allmogen oupphörligt stått på fältfot, så inom som utom orten, hela sommaren och hösten.

Året 1564 blef för denna ort olyckligare. Redan i början af Januari förmäler fogden och krigsöfversten i Wermland, Per Nilsson (Gyllenstråle), i underdånig skrifvelse, att Danske höfvitsmannen i Christiania, Kristian Munch, samlat en trupp, dermed han ämnade anfalla Dal. Konungen svarar härpå från Stockhom den 19 Jan., att detta icke hade något på sig, alldenstund man ofta hört sådant rykte och är ändock intet mera tillgjordt vordet, hvarförutan man förstått, att de Norrske nekat göra Munch något bistånd mot Svenskarne. Likväl, emedan Clas, Chr. Horn blifvit affärdad till Westgötagränsen med en hop krigsfolk både till häst och fot, kunde Per Nilsson, om så behövdes, af honom begära hjelp och eljest rådfråga sig i alla saker, dock gifva konungen alla lägenheter tillkänna. Den 20 Jan. utfärdades instruktion, den 3 Mars förnyad befallning för Horn att straxt företaga tåget till Norge, Bohus eller Elfsborg, emedan konungen förnummit, att i Norge intet krigsfolk skulle vara, och Norrmännen voro sin konung icke mycket benägne, enligt hvad befallningsmannen på Dal, Maurits Stake, förmält. Horn skulle söka intaga Wiken och Olsborg. Jöns Bonde hade samma tid afsändt krigsfolk till Dal att ligga uti landtvärn. Men konung Erik säger sig nogsamt förstått, att de Norrske vore honom fast mer benägne och bevågne, än de voro välsinnade mot sin egen furste, hvarföre några försvarsmedel ej behöfdes på Dal; befallde Bonde att draga trupperna derifrån och biträda Horn. Efter inlupna underrättelser från Clas Flemming, fick Horn den 9 Mars af konungen en skrapa för det han icke uträttat något annat, än skjutit bort kulor och krut vid Bohus. Flemming fick det samma, jemte befallning att skyndsamt intaga Wiken. Missnöje yttrades ånyo mot Horn och Jöns Bonde den 23 Mars i bref till G. Stenbock. I sammanhang med föreskriften att intaga Wiken, befalldes Gyllenstråle den 17 Mars att med den makt han kunde åstadkomma från Wermland och Dal, jemte det folk som stod under höfvitsmannen P. Bergh, inbryta öfver gränsen åt Mangelbro, öfverallt brandskatta och taga hyllning af Norrmännen både skriftligen och muntligen, efter det formulär, som han nu fick sig tillsändt. Afsigten med dessa rörelser var att hindra Munch skicka trupper emot Svenska styrkan under Claudius Collart, hvilken nyligen intagit Jemtland, Trondheim och Stenviksholms fästning. I Mars hade Norrske fribytare röfvat inom Dal och 2:ne blifvit tillfångatagne af Maurits Stake. Antalet af hans skyttar var allenast 12 eller 16, hvarföre han den 27 Mars från Berg begärde af Jöns Bonde 2 eller 3 knekte-rotar till hjelp. Carl de Mornay befalldes den 29 Mars sända Horn 1000 hakeskyttar för tåget till Wiken. Den 14 April underrättades G. Stenbock och B. Gylta, att ett tåg bör göras till Wiken med de Tyska ryttarne och öfriga manskapet i Westergötland, hvaröfver Mornay skulle blifva öfverste. Vid denna tid underrättade Maur. Stake konungen, att Stake samtyckt till en bondefred mellan folket på Dal och i Wiken, på sätt de Norrske af Stake begärt. Uti svar härå förundrar sig konung Erik icke litet, efter Stake varit så länge brukad i Gustaf I:s tjenst, att han härvid icke sett sig bättre före, utan låtit bedraga sig af Jutepartiet, alldenstund han väl vet hvad förmögenhet nu hos dem är, och huru litet bestånd en sådan fred kunde hafva, emedan Danska konungen ännu ej ingått förlikning. Erik ogillade således hvad Stake gjort, ålade honom hjelpa till att fullfölja den befallning, Gyllenstråle fått om infall i Norge, och gaf honom följande formulär till det svar, han borde lemna Bohuslänningarne eller Wikboarne. "Jag hafver för någon tid sedan undfått eder skrifvelse, och såsom i och eder landsfogde hoten och undsägen mycket huru i vele hemsöka Kongl. Maj:ts till Sverige, min allernådigste herres undersåter, som här på Dal bo, och göra oss skada, hvar vi oss emot eder något företagandes varde. Så vill jag eder derpå för svar icke förhålla, att högstbemäldte Kongl. Maj:t min allernådigste konung hafver för god fog och rättmätig orsak till att gripa eder an samt alle andre flere, som hålla med konungen af Danmark, besynnerligen eder, alldenstund i hafven så mycket mer ställt eder otillbörligen emot högsbemäldte Kongl. Maj:t framför andra, i det att i icke hafven hållit den ed vid makt, som största parten af eder hafver svurit högstbemäldte Kongl. Maj:t den tid högstbemäldte Kongl. Maj:ts troman och råd, grefve Per Brahe handlade med eder. Och förundrar mig storligen, det i ären så oförståndige, att i icke kunnen betänka och besinna den nöd och farlighet, som i sjelfve ären stadde uti, i det att i ställen mycken lit till konungen af Danmark, af hvilken i ingen hjelp hafven att förmoda, alldenstund i kunnen skenbarligen se hvad bistånd och undsättning, som edra grannar, som bo på alla sidor om eder, både i Norge, Halland och Blekinge, hafva utaf honom; och alldenstund han icke hafver makt till att försvara dem, som honom närmast ligga för handen och han sin största inkomst och renta hafver om året, mycket mindre varder han sig vårdandes om eder. Så skolen i veta att jag hafver bekommit högstbemäldte Kongl. Maj:ts min allernådigste herres befallning här uppå att gifva eder Kongl. Maj:ts allvarliga vilje tillkänna, att dersom i ännu velen låta eder ångra, falla till föga och gå högstbemäldte Kongl. Maj:t välvilligt tillhanda, görandes högstbemäldte Kongl. Maj:t en sådan försäkran och ed och annat såsom af nöden är, då vill högstbemäldte Kongl. Maj:t taga eder uti hägn och försvar och hjelpa och befria eder från det Danska våld, tyranni och träldom. Men hvar i det icke till sinnes ären och sådan Kongl. Maj:ts nådiga benägning och gunst anamme, då mågen i fullkomligen förlåta eder derpå, att hans Kongl. Maj:ts krigsmakt skall komma till eder och hemsöka eder med all fiendtlig tilltastning snarare än i tilläfventyrs förmoden; och der som i sjelfve kunnen trotsa, då skolen i inom få dagar få det förnimma. I velen fördenskull betänka edert eget gagn och bästa och mig med det allra första häruppå ett visst svar gifva".

Att denna skrifvelse icke gjorde åsyftad verkan, synes af följande. Den 24 April befalldes Mornay belägra antingen Elfsborg eller Bohus. Kunde han intet uträtta mot dessa fästningar, borde han belägra Olsborg och tvinga Wikboarne att blifva konungen hulde och trogne. Den 19 Maj förordnades Horn till öfverste i Småland; den 1 Juni befriades Mornay från tåget till Norge, och både han och Horn förblefvo i Småland. Den 3 Juni förklarade konungen sitt välbehag öfver Gyllenstråles ströftåg i Norge, befallande honom värfva krigsfolk i Wermland och Dal, I Juli månad fick knektehöfvitsmannen Peder Bergh och Bengt Svenske befallning att med sina knektar och allmoge i några härader af Westergötland infalla i Norge. Efter återkomsten derifrån anmälde Bergh för konungen, att han uppbränt Uddevalla samt nedergjort vid pass 400 Norrskar och i öfrigt röfvat och bränt. Erbjöd sig infalla i Wiken på lika sätt, om han finge några knektar af dem, som han förut kommenderat. I anledning häraf befalldes Gyllenstråle den 3 Aug. att af Wermlands och Dals knektar, nämligen af dem, han och Stake bordt begagna vid infallet i Norge från Wermlandssidan, lemna Berg 2 qvarter till tåget inåt Wiken. På det att Svenska trupperna i Trondelaget måtte genom ett anfall från Wermland och Dal understödjas i så måtto, att Norrskarne nödgades dela sina stridskrafter, befalldes Gyllenstråle den 15 Aug. uppmana folket i Wermland och Dal, att till ett ströftag åt Akershus län och Opslo utgöra hvar 3:dje, eller i det minsta hvar 5:te man, då Gyllenstråle borde tillfoga de Norrske all möjlig skada, emedan de Danske sådant väl förskyllt hafva och än dagligen förskylla. Den medföljande Svenska allmogen skulle i Norge få taga fritt byte och tilltastning med hvad del, som de der kunde öfverkomma. Från Linköping den 1 Okt. underrättar konungen i bref Maur. Stake, att han bekommit dess rapport, huru Stake och Gyllenstråle med menige mans tilhjelp från Dal och Wermland infallit i Wiken, der de förhållit sig med mord och brand det mesta de förmått, hvilket var konungen behagligt, om det eljest förhölle sig så som Stake uppgifvit. Dock vill detta ej vara nog. Stake befalles rådslå med Lindorm Torstensson, som aktade på gränsen utmed elfven vid Elfsborg, antingen denne vill företaga belägring af fästningen, då han skulle understödjas af alla ryttare och knektar från Wermland och Dal, eller, om han ansåg att belägringen icke borde företagas, Stake då skulle draga in i Wiken med de fänikor knektar, som Johan Iselberg, Lasse Rudd och Peder Bergh hade i befallning. Först skulle han skicka Wikboarne konungens bref, om de ville underkasta sig, aflägga en sådan ed, som Stake från konungen medförde, samt om de ville medverka till belägringen af Bohus. I dessa fall borde de förskonas och de förnämsta bland dem tagas i gisslan. Men i händelse af vägran, borde Wiken hemsökas med mord och brand. Den 17 Nov. befalldes Torstensson att ej längre fördröja Elfsborgs belägring. Den 14 Dec. beordrades Gyllenstråle att med första göra infall i Norge der lägligast vore, jemte M. Stake och menige mans tillhjelp i Wermland och Dal samt de 2 fänikor knektar der äro, och dervid ingen förskona, utan sköfla, bränna och slå ihjäl, låtandes folket ha fritt rof och byte; slutandes konungen med dessa ord: "och hafver du icke behof att vara så rädd, som du vara plägar". Af dessa ohyggliga akter får man dock i riksarkivet ingen underrättelse, om eller när Norrskarne detta år lika vildsint framfarit på Dal. Men af Kammararkivets räkenskaper inhemtas, att 55 hemman i Ryr, Torp, Gesäter, Rölanda, Eds, Töftedals och Nössemarks socknar blifvit sköflade och brända, så att förödelsen visade sig på båda sidor om gränsen.

Året 1565 ingick med underrättelse från M. Stake, att Munch och fogden i Wiken haft i sinnet infalla på Dal, men att det folk, som de för ändamålet samlat, från dem afvikit. Konungen tillskref honom den 10 Jan., att det låge största makt uppå att hafva alla saker i god ordning, sända kunskapare till Norge och, i händelse af anfall, skyndsamt sammandraga alla ryttare och knektar i Wermland och Dal, att med menige mans biträde göra motstånd. Befunnos fienden vara för stark, skulle undsättning begäras af Åke Bengtsson (Ferla), som nu belägrade Elfsborg och Bohus. Antingen var all fara förbi den 3 Febr., eller hade konungen ändrat sin plan för anfall och försvar, ty samma dag befalldes M. Stake, och den 4 Febr. Gyllenstråle att lemna trupparne i Wermland och Dal till Åke Bengtsson, som med allvar skulle belägra Bohus, derest han dem behöfde och begärde. Gyllenstråle hade från befallningsmannen i Dalarne, Michel Helsing, blifvit underrättad, att Dalkarlarne voro villige tåga till Norge och Hedemarken, hvarföre konungen gerna såge, att bönderna i Wermland och Dal gjorde dem sällskap, och borde Gyllenstråle derom handla med allmogen. Infallet kunde lägligast ske när konungen med sitt folk droge mot de Danske, hvilket han ämnade med allra första. Den 26 Juli från Hofva fingo Stake, Gyllenstråle och Helsing befallning att bryta in öfver gränsen, då Stake med Dalboarne också härjade en stor del af Akershus län. Efter detta tåg, men samma år, inföllo Norrskarne i Wermland och framforo på samma sätt i Elfdals, Fryksdals, Jösse, Nordmarks och Gilbergs härader, då 100 hemman i de 3:ne förstnämnda röfvades och brändes. Allmogen i Jösse, Gilbergs och Fryksdals härader beklagade sin nöd. Konungen gaf dem i Wadstena den 29 Nov. frihet från 3:ne års utskylder. Deremot undgick Dal detta år sådant besök af sina naboer. Likaså 1566. Men då värfvades i båda provinserna ryttare, en fana under Brynte Börjesson (Lillje) befäl. Den 11 Dec. d. å. utfor konungen i häftiga förebråelser mot Gyllenstråle för det han låg med krigsfolket i landtvärn på Dal och i Wermland, samt hotade honom att få betala den umkost, som detta år till krigsfolkets underhåll blifvit använd. Han befalldes inbryta i Norge från Wermland, likasom Johan Siggeson infallit från Dalarne.

Uti detta tåg 1567, hvari Dals och Wermlands knektar begagnades, utdelades i Norge konungens patent af den 17 Nov. 1566, att Norrmännen borde gifva sig under Svenska Kronan. Gyllenstråle slog 2:ne fänikor Tyska knektar, tog deras fältstycken och brände några Norrska socknar. På berättelsen härom svarade konungen den 11 Mars; "Att du slagits med de Tyske knektar från Sallesborg. mm, så vore det oss väl behagligt, hvar det eljest hade sig så i sanning som du föregifver. Efter vi hafve nog skytt dernere i landsändan, må du vara förtänkt med det allra första låta samma fältskytt blifva levererad hit till Stockholm, på det vi måtte få se och förnimma att det är sant, som du oss derom berättat hafver". Under detta Svenskarnes ströftåg lades staden Hammer i aska af Johan Siggesson och hans Dalkarlar.

Det våld och grymhet Svenskarne föröfvat mot Danska undersåtar i Norge blef i rikt mått vedergäldt på lika sätt 1568. Oredorna i Svenska styrelsen, konungens vansinne och tvisterna mellan honom och hans bröder gåfvo Danska konungen lätt tillfälle att utan svårighet låta roffa och bränna på Svenska området, intill dess det af hertigarne Johan och Carl i September tillvägabragta stilleståndet afslöts. Enligt handlingarne i Kammararkivet, blefvo ej mindre än 281 särskilda hemman och torp (37) på Dal i 24 socknar röfvade och brända detta år, nämligen i Frändefors, Brålanda, Ör, Gunnarsnäs, Dalskog, Holm, Torp, Ödeborg, Ferglanda, Högsäter, Rännlanda, Råggerd, Lerdal, Jerbo, Gesäter, Rölanda, Töftedal, Ed, Wårvik, Torrskog, Ärtemark, Ödsköld, Bäcken och Mo, dervid prestgårdarne i Ferglanda, Steneby, Frendefors, Högsäter, Ör och Ed jemväl lades i aska. Samma år undergingo 30 af Wermlands socknar lika bedröflig medfart, derunder 665 hemman och torp ödelades i Elfdals, Fryksdals, Jösse, Nordmarks och Gilbergs härader. Vid Ferglanda hade fienden bränt kyrkan, med sig tagit kyrkoklockorna m. m., hvarföre socknen fick all tionden i gället 1572 till hjelp, enligt Johans bref af Stäkeborg den 31 Okt. samma år. Dessa härjningar, som förmodligen skedde i början af året, emedan folket fick afkortning i skatten för 1567, har jag ej funnit omnämnda hos våra historieskrifvare, ej heller i riksregistraturet, utan endast i kammar-arkivet, som förvarar flera underrättelser om folkets öden, hvilka annorstädes fruktlöst eftersökas.

År 1569 hade Sverige en ny konung. Den 26 Juni afgick bref till alla orter, att ett möte var utsatt på gränsen, S:t Olofs dag, för fredsunderhandlingar med Danmark, men att Danske konungen icke desto mindre rustade till anfall. Konung Johan ville icke inskaffa främmande krigare, emedan de voro folket till besvär. I fall af krig begärde han att menige man måtte strida, eller ock bevilja att han införskrefve utrikes manskap. Härpå begärde han svar och ville veta hvilketdera man valde. Gyllenstråle betackades af hertig Carl den 8 Sept. från Jönköping för de underrättelser han lemnat om tillståndet i Norge, och meddelades honom, att det krut och bly han begärt, skulle af ståthållaren på Wadstena genast aflemnas. Från Hvalstad i Wartofta härad skref konungen den 11 Dec. d. å. till Göran Torstensson, att, enligt berättelse, de Norrske samlade sig i Wiken vid gränsen och troligen ämnade göra Svenska undersåtar någon skada. Emedan konungen för några dagar sedan kallat till sig hans broder Kristoffer Torstensson, ville han, att Göran skulle vara i dennes ställe, hafva alla saker i god akt så väl vid elfven som eljest mot Norrska sidan, att fienden ej måtte göra något "schoffuende" öfver gränsen. Och, på det Dal ej måtte vara blottadt på krigsfolk, befalldes Torstensson att genast begifva sig dit med de Westgöta-ryttare, som vid elfven förordnade voro, samt, i händelse fienden infölle, då med dessa ryttare och menige mans biträde försvara orten.

År 1570 i Januari hade Brynte Lillje härjat Hisingen och nedergjort Danska truppen derstädes, bränt Orust och Tjörn. Den 9 Febr. underrättade konungen sin broder Carl, att han skickat Brynte in i Wiken att befästa Karsborg (38), men att Anders Sigfridsson återkommit derifrån med berättelse, att det ditförda folket ställt sig ovilligt och slätt intet velat uti detta arbete tillgöra. Konungen ville dock ej afstå från företaget, på det man kunde hafva något i pant för Elfsborg, och tillika ett ställe, der det främmande krigsfolket kunde underhållas. Och emedan Lillje ryckt in i Akershus län (han brände der en betydlig del, Sarpsborgs stad och län), hade konungen låtit tillskrifva Wermlandsknektarne att begifva sig till Karsborg på 6 veckors dag att befästa samma klippa. Om så vore, att på Dal och i Wermland fara visade sig af Baggarne, så vore ändå Wermlands ryttare der, begärandes att hertigen ville af sina ryttare ditsända 50 a 60. Peder Westgöte, som hade Wermlands-knektarne i befallning, beordrades den 1 Mars att genom natt och dag begifva sig till Wiken till Lillje och Torstensson, på det befästningen af Karsborg måtte blifva företagen (39). Fogden på Dal, Per Jonsson, fick konungens svar den 19 April, deri det heter; "Berörer du ock om den skada de Norrske fribrytare tillfoga våra undersåtar vid gränsen. Du må vara förtänkt med menige mans tillhjelp göra dem allt motstånd. Af årets kronoräkenskaper synes, att Töftedals socken sköflades och brändes. 232 olika hemman och torp i provinsen lågo öde efter förra krigsoroligheter. Den 5 Dec. erhöll samma fogde konungens bref, deruti förmäles, att undersåtarne på Dal haft sina bud hos konungen och låtit förstå, att största parten genom fiendens rof och brand äro mycket fattige och så försvagade vordne, att de ej förmå utgöra skatten, hvartill kom att säden genom mycket regn detta år blifvit förderfvad. Konungen beviljar, att de, som mest lidit, få afkortning på halfva kronoutskylderna. Freden i Stettin, som af konung Johan med skäl kallades olidelig, stadfästades den 24 Febr. 1571 af konungen och hertig Carl. Den gjorde omsider slut på det ömsesidiga härjandet i gränsorterna. Det måste dock dröja länge, innan det arma folket på Dal kunde komma sig före igen efter det sjuåriga lidande, hvarmed Fredrik II i Danmark, som började detta krig, inbrände sitt förhatliga minne. Det hårda Stettinska fredsvillkoret, att Elfsborgs fästning skulle köpas tillbaka med 150,000 r:dr, föll sig odrägligt för Svenske konungen och hans undersåtar.

För dem, som klaga öfver indelningsverket och dess börda, äro krigen före detsammas inrättande en temligen klar och lättfattlig undervisning om huru det har tillgått och alltid skall komma att tillgå i ett land, - der jorden kräfver många armar och mycken flit för att lemna odlaren sin bergning, - när icke en tillräcklig stående arme lemnar skydd åt de fredliga yrkena. Det fordras ingen profetisk anda och siareförmåga för att afgöra huru det skulle komma att se ut i fädernebygden, om under ett eller fler års lopp hvar tredje eller hvar femte vapenföre mansperson, någon gång ännu flere, behöfde anlitas att i månader försvara eget och andras hem för in- eller utrikes fiender. Man behöfver endast hafva ögonen öppna för historiens lärdomar.

Krigen till freden i Knäröd 18 Jan. 1613 (40).

Efter Stettinska freden hade Svenska gränsorterna mot Norge ett långvarigt lugn, så att folket kunde åter upptaga och uppbygga de afbrända gårdarne. Dal fick dock så väl som andra orter kännas vid följderna af Ryska kriget, hvartill knektarne kallades i Augusti 1571, med skyldighet att medföra en månads kost. Frälset uppbådades den 19 Sept. s. å. att med hästar och karlar infinna sig, så framt man icke ville förverka adliga privilegierna. År 1574 den 16 Aug. anbefalldes ståthållaren på Elfsborg, Anders Olsson, att i Westergötland och Dal värfva 800 varaktiga enspännare med goda och starka hästar samt brukliga värjor. De som antogos skulle få sina hemman fria från alla årliga utskylder. De åter, som inga hemman egde, ville konungen försörja med sådana, att de der kunde hålla en häst. År 1578 den 11 April påbjöds, att en varaktig och väl utrustad knekt skulle utgöras af 10 frälse- och skatte-bönder, så att hvar 11:te bonde måste ut i fält. Följande året värfvades här derjemte matroser för flottan, mindre besvär att förbigå.

Omsider kunde vänskapen mellan Danska och Svenska hofven icke längre bibehållas, oaktadt det sednares alla bemödanden åren 1609 och 1610. Det förra ville begagna det betryckta tillstånd, hvari Sveriges konung befann sig, för att skörda på grannens bekostnad. Denna politik har ofta varit Danmarks. Vid enskilda tillfällen har den stundom varit fördelaktig, men i det hela ingenting mindre än vinstgifvande. Carl IX beredde sig till försvar och vidtog flera åtgärder. År 1609 den 9 Juni befalldes ståthållaren öfver Läckö slott, Dal, Kinne och Kållands härader, Michel Pedersson, att förstärka knektefänikan på Dal, så att den blefve 300 man. Derifrån borde derjemte 5 eller 600 man komma till hjelp, när behof gjordes. Botvid Larsson skulle emottaga Wermlands och Dals knektar och vara med dem vid Gullberg den 1 Juli. De borde medhafva kost för 2 månader. Kunde de icke sjelfva förse sig dermed, ålåg det bönderna understödja dem, så att 10 eller 20 bönder underhölle en knekt. I Mars 1611 voro alla knektarne på Dal beordrade till Göteborg, att der, jemte 200 man af Wermlänningarne, arbeta på en skans och gräfva en graf omkring staden. Danska konungen utfärdade krigsförklaringen mot Sverige den 4 April 1611, och anföll kort derefter Kalmar. Konung Carl sände ett bud den 18 Juli till Wermland och Dal, att derifrån afhemta allt det nyutskrifna krigsfolket. Men kort derefter erfor han, att ett infall på Dal var att förvänta af Norrska allmogen, hvarföre konungen från Ryssby i Småland, den 18 derpåföljande Augusti, utfärdade fullmakt för Peder Knutsson att vara öfverste för Dalbönderna, samt för Lars Svensson att vara höfvitsman för en fänika unge, ogifte, utskrifne karlar derstädes. Dessa voro konungens sista åtgärder för denna ortens säkerhet. Han afled i Nyköping den 30 Okt. 1611. Det befarade anfallet uteblef ej heller. Ehuru handlingarne i Riksarkivet härom intet vidare upplysa, inhemtas likväl af Erik Anderssons räkenskap för Dal 1611, att 2 prestgårdar, 7 frälsehemman, 72 1/3 skatte, 3 halfhemman och 31 torpare, egentligen i Eds och Högsäters pastorat, blefvo sköflade och brände. Frendefors, Bolstads och Ferglanda pastorat röfvades.

Men lidandet var dermed icke slut. Danska armeen, under konungens eget befäl, belägrade och intog Elfsborg den 24 Maj 1612. I följande Juli samlades Norrska hären till Uddevalla, och företog derifrån ett härjningståg inåt vestra delen af Dal (41). En afdelning af 800 man Danskar från Elfsborg - andre säga några tusen (42) - understödde detta företag med ett lika beskaffadt tåg till Sundals, Nordals och Walbo härader, under anförande af Georg Lunge. Vid ett förnyadt anfall af Lunge i September månad tvang han nyssnämnda härader att hylla Danska konungen, och drog tillbaka med ett byte af 2000 oxar till Elfsborg, der han tog sitt vinterqvarter (43). Annat munförråd lät Lunge föra på Wenern till Brätte. Fienden tvangs till återtåg af fältmarskalken Jesper Kruus, som ändteligen kom hit från Westergötland med så väl Svenska som Skottska trupper. Konung Gustaf Adolf aflät den 29 Sept. ett öppet bref till prester och bönder på Dal, så lydande: "Vi kunne eder härmed nådeligen icke förhålla, att vi hafve förnummit, att i bären fara, att fienden, som afviken är, skall åter inkomma. Derföre på det i för fiendens tillsättning desto bättre måge beskärmade blifva, hvar han på eder landsort någon tillsättning göra ville, så hafve vi låtit skrifva vår fältmarskalk till, att han från Westergötland skall till eder skicka både ryttare och knektar, så många som i behöfven. Vi förmane eder fördenskull och förse oss till eder nådeligen, att i samtelige och synnerlige betrakta, öfverväga och hålla eder vid den trohet, ed och förpligtelse, som i oss och Sveriges krona med förbundne äre, hafvandes edra saker i god akt med bråtar, vakt och vård, hållandes eder samtelige vederrede till att göra honom motstånd, såsom edra förfäder alltid gjort hafva och Svenske män egnar och bör. När i det gören och fienden eder samhällighet och enighet förnimmer och att i ären vederrede och hafven edra saker i god akt, så varder han sig intet dit bjudandes. Att i eder trohet och ed således betrakte och denna vår nådiga befallning hörsamlingen och enhälligen efterkommandes varden förse vi oss till eder nådeligen, efter det länder eder sjelfve, edra hustrur och barn till hägn och försvar emot fiendens tyranniska tillsättning." På konungens befallning till fältmarskalken Kruus dömdes de, som varit orsaken till förräderiet eller tillstyrkt menigheten svärja trohet åt Danska regenten, att afflytta från orten. Desse voro från Nordal, och fingo sig i stället ödehemman i Westergötland anvisade att upptaga och bebo. Många hade gifvit brandskatt till fienden för att rädda sin egendom. År 1613 den 26 april höll Botvid Larsson ting i Slommehagen, då fogden anklagade menige man i Sundal "för det de hade bebrefvat Juthen". Alla gjorde sig dertill skyldige och begärde nåd. Fienden hade efter sitt aftåg till Walbo sändt några tillfångatagna bönder tillbaka med en skrift, jemte hotelse om rof och brand, om de icke ville "försegla" den. Men som de dolde härads-signetet, lät han en Dansk guldsmed, som bott på Dal, om natten göra ett nytt signet. Några bönder, hvilka såsom gisslan måst följa till Norge, voro utsända att begära "en möjelig brandskatt". Kyrkoherden herr Hans i Frendefors hade lika litet som herr Erik i Bolstad varit i råd med bönderna härom, men herr Erik hade, af rädsla för fiendens och allmogens hot, skrifvit under. Samma år den 29 April hölls ting i Skallsjö, Walbo härad, om ungefär ett lika förhållande som i Sundal, enligt domboken i Göta hofrätts arkiv. Anders Nilsson i Böle, då han var stadd på väg till fienden med 44 Tyska daler i mening att aflemna dem, blef gripen af knektehöfvitsmannen Göran Kögher, hvilken fråntog honom penningarne. Deröfver klagade Anders Nilsson hos konungen, som i bref den 5 Sept. 1613 till ståthållaren G. Stenbock resolverade, att penningarne borde till And. Nilsson återställas, sedan konungen redan benådat de undersåtare på Dal, hvilka af svaghet kunnat falla de Norrske till. Den fiendtliga sköflingen 1612 hade öfvergått största delen af provinsen. Mesta skadan ledo Sundälingarne, mindre Nordälingarne. I Tössbo brändes intet. Ingen socken var skonad från sköfling. Det oaktadt, enär statens behof det oundgängligen påkallade, måste 16 krono- och skattebönder tillhopa utgöra en krigsgärd, bestående af 8 tunnor mjöl, 8 dito malt, 4 dito gryn och kornmjöl, 4 dito hafre, 3 lisp. 4 skålp. humle, 4 lisp. smör och ost, 24 lisp. kött och fläsk, 1 oxe, 8 får, 8 gäss, 16 höns, 320 ägg, 32 alnar lärft, 16 par skor, 16 fårskinn, 8 lass hö, 64 kärfvar råghalm. Två frälsebönder svarade mot en skatte, 4 torpare mot 1 bonde. Kyrkoherdarne skulle hvardera utgöra en fjerdedel häraf för hvarje 64 bönder i gället, eller lika med 4 bönder, om 64 funnos i pastoratet, Voro flere än 64, ökades prestens afgift i förhållande derefter.

På allmogens klagan öfver den stora skada man lidit, dels af fienden, dels af eget krigsfolk, biföll konungen den 9 Juni 1613, att folket detta år skulle förskonas från städsle- och fodernöts-penningarne. Skattebönderna, som icke sådana persedlar utgöra, skulle få afkortning på deras årliga ränta så mycket som deremot svarade. Från alla ovissa hjelper och gärder, som ännu ej voro utgjorda, skulle de, tills vidare besked, blifva förskonade. Pastorerna i Bolstad, Frendefors, Ferglanda, Högsäter och Ed fingo 20 tunnor spannemål hvardera till hjelp att dermed återuppbygga sina afbrända prestgårdar, hvilken säd erhölls till en del 1613 samt resten 1614.

Danska kriget 1644 till freden i Brömsebro den 13 aug. 1645.

Man var i Sverige icke okunnig om Danska konungens innerliga benägenhet till fredsbrott, som ock af hans förhållande framkallades den 13 Dec. 1643, då Torstensson inföll i Holstein och inom kort intog hertigdömet. Detta anfall föranleddes af det öfvervåld, prejerier och åtgärder stridande mot ord och förbund, som konungen i Danmark ådagalagt (44). Residenten i Köpenhamn, Harald Strömfeldt, och köpmannen Melcher Jungh underrättade kort derefter Svenska regeringen, att Kristian IV låtit uppfordra krigsmakten i Danmark och Norge, hvarföre förmyndare-regeringen den 26 Dec. 1643 befallde generalmajoren Lars Kagg att med första företaga utskrifningen af manskap, erinra landshöfdingarne i Elfsborgs län, Wermland och Dal, Jönköpings, Kronobergs och Kalmare län, att så väl alle gamle officerare som allmogen i dessa orter borde hålla sig redo till motvärn. Landshöfdingen Olof Stake befalldes att den 16 Jan. 1644 mönstra både gamla och nya manskapet och genast derefter skicka det till Göteborg. Vidare i bref den 15 Jan., att förmå allmogen till sjelfbeväpning och gränsförsvar, indela folket i kompanier och gifva det afskedade officerare till befäl, för hvilket försvar 8 tunnor krut och 6 skeppund bly till Stake öfversändes. Den 27 Jan. fick han erinran att öfvertala adeln låta sina skyttar åtfölja kronoskyttarne och hejderidarne till armeen. Enligt regeringens bref den 26 Febr., borde han i Wermland och Dal låta värfva 200 dragoner, hvilka hvardera skulle bestås 1/2 hemman af högst 2 lisp. smörränta, om de hade lust att tjena och sig sjelfva utrusta. Regeringen hade väl, efter sitt bref den 12 Febr., varit sinnad skicka krigsfolk till dessa orter, men emedan inqvarteringen skulle blifva besvärlig, och armeen samt fästningarne dessutom på detta sätt försvagades, ville hon så mycket hellre härifrån afstå, som faran härstädes icke vore så stor, att ju densamma genom invånarnes enhällighet kunde afvärjas, låtandes dervid bero, att provinserna skulle försvara sig sjelfva (45) under afskedade officerare. Han egde tillika handla med presterskapet och civile embetsmännen i höfdingedömet att utrusta hästar och karlar till allmogens bistånd. De nyssnämnde adelns och kronans skyttar fingo också stanna inom orten (46).

Dalboarne uppkallades att hålla gränsvakt på 5 särskilda ställen, hvarmed början gjordes den 13 Jan. 1644. En hvar måste blifva på vakten 3 a 4 dygn, innan aflösning skedde, och höll sig sjelf både kost och vapen. Stundom uppfordrades alla vapenföre att på en gång inställa sig, derunder det skall händt, att de värfvade ryttarne lågo overksamme i gårdarne, begagnade mellanåt böndernas hästar, under det de läto sina egna stå i stallet. Ryttarne, nyss tagne bland allmogen i orten, begagnade nu sitt förmenta herravälde öfver sina likar. Man besvärade sig häröfver vid riksdagen i Oktober s. år. Ol. Stake undersökte sjelf i Febr. fiendens ställning. Var 1/2 mil nära Uddevalla, der fiendtliga högqvarteret var, besåg dess vakter vid Saltkällan, och reste sedan utefter hela gränsen för Dal och Wermland. Enligt hans berättelse till regeringen, var allmogen vid godt mod och lifvad att göra manligt motstånd, derest något anfall skedde, men folket saknade gevär. Regeringen svarade honom den 4 Mars att, emedan de Norrske hålla sig fredsamme, våra icke må tillåtas göra något infall i Norge, utan bemöta dem välvilligt, som komma fredligt öfver gränsen, påminnandes dem, huru de fordom varit ett folk med oss, m. m., och lofvades i öfrigt gevär. Den 27 Febr. underrättades regeringen af Stake, att de förnämsta bönderna i Eidskog infunnit sig vid Magnors bro hos Svenska vakten och lofvat hålla sig stilla äfvensom hindra andre Norrmän från anfall, derest de fingo vara oantastade af Svenskarne. Den 4 April befalldes han uppspana dem, som utspridde smädeskrifter och osannfärdiga berättelser, hvilka hit insmögos öfver gränsen. Den 22 April lofvas honom bössor åt allmogen, så snart faktoren får dem färdiga. Han borde ej tro att fienden vore så stark, som utspridt är. Ehuru allmogen på Dal, som nu låg på gränsvakt, begärt slippa föra de plankor till Wenersborg och stakettets upprättande derstädes, som landshöfdingen i Göteborg Nils Assarsson Mannersköld önskat, kunde någon befrielse derifrån icke beviljas, emedan staden, såsom en vigtig plats, behöfde befästas. Den 12 April hade Stake skrifvit från Morast, att fienden några dagar förut infallit i Skillingemark, der plundrat några bönder, sedan gjort ett infall vid Magnors bro, men på båda ställen blifvit åter utkörd. I början af Maj inföllo Norrskarne ånyo i Skillingemark, men blefvo tillbakadrifne. En Norrsk prest och några bönder hade blifvit tillfångatagne, dem Ol. Stake borde låta få gå hem. Vid Sundals häradsting hade ransakning skett med bonden Börge i Berg, emedan han velat öfvertala allmogen der i orten att gifva sig under Danska konungen och lofva honom brandskatt. Genom Ax. Oxenstjernas bref den 3 Juni befalldes Stake uppsända denne bonde till Stockholm, att vidare ransakning undergå (47). Hvad underhållet för de värfvade ryttarne och deras hästar anginge, så i Wermland som Dal, lofvade Oxenstjerna den 10 Juni, att yttrande derom skulle meddelas med första. Detta utgafs ock en månad derefter, af innehåll, att rikskammarrådet fått befallning meddela dem underhåll af någon viss ränta i länet; och som folket skulle vara turberadt af de små infall och plackeri, som af fienden skedde äro, och under tiden förelöpa, särdeles af det ryktet han låter utgå om sin förstärkning i Norge, så hade riksdrotsen blifvit affärdad ner åt orten att ställa armeen under en hög officerares befäl, samt i öfrigt vidtaga nödiga anstalter till landets säkerhet. Emellertid inberättade Stake, att fienden stod vid Magnors bro, 2000 man till fot och några hundra till häst, i afsigt att inbryta öfver gränsen; att allmogen, som dels var sysselsatt med höbergningen, dels med vakthållning, icke förmådde göra tillbörligt motstånd, hvarföre biträde begärdes från bergslagen. Uti svar härå yttrade regeringen den 16 Juli, att fienden icke bestod af annat än bönder och sammanrafsadt parti, och att den stora myckenheten icke vore annat än vanliga falska Jutetidningar, hvilka ofta denna vår och sommar blifvit utspridda, såsom man erfarit af en Tysk sergeant, hvilken öfverlupit till Göteborg, der han berättat, att de många tusen utländskt folk, som skulle finnas i Bohus, utgjordes allenast af 8 kompanier till fot och 4 till häst, allt bonddrängar (48). Stake borde uppmuntra allmogen att göra manligt bistånd, om så erfordrades, tills det krigsfolket hunne ankomma, som redan vore uppbådadt. Den 10 Sept. anmälde Stake, att Dals och Wermlands ryttare, 213 man, blifvit delade i 2 kompanier, och att han satt sin kaptenlöjtnant att kommendera dem, hvilket regeringen gillade. Dagarne derefter hade Stake beordrat ryttmästarne Gustaf Stake samt Ivar Bagge att anfalla fiendens skans vid Magnor. Den intogs, dervid fienden förlorade 75 man på platsen, några officerare och 14 gemene man i fångar samt 3 kanoner jemte ammunition (49). Enligt Stakes berättelse, hade han kommenderat Dals ryttare öfver Wermlandsgränsen, hvilka i lika måtto intagit 2:ne fiendtliga skansar, raserat dem och drifvit fienden på flykten, hvaröfver allt regeringen betygade sin tillfredsställelse. Öfverstlöjtnant Peder Lillie, kommendant i Wenersborg, hade den 26 Sept. anmält, att genom fångars berättelse kunnigt vore, det Norrskarne under Hannibal Sehested vore sinnade göra anfall på Dal, hvarföre han sammandragit sina truppar vid Wenersborg och låtit göra en flottbro, för att i hast komma öfver till samma provins. Anfallet uteblef likväl detta år. Deremot intog fienden Morast skans den 18 Nov. utan allt motstånd af allmogen, som låg i garnison derstädes. Kommendant var Peder Bondesson. Fernow kallar honom Salomon Göransson. O. Stake hade allenast allmogen och nyssnämnde ryttare till ortens försvar, hvaraf hände, att Eda socken till en del både plundrades och brändes (50). Han fick från regeringen som oftast skrifvelser att väl bevaka landet, manligt motstå fienden, uppmuntra allmogen o. s. v., alldeles såsom i Erik XIV:s tid; men hvarken kanoner, handgevär eller öfvadt manskap till biträde. Först i Jan. 1645 kommo några truppar under öfversten Gabriel Gabrielsson Oxenstjerna, utgörande 4 kompanier Uplänningar tillika med det i Wermland och Nerike hemmavarande ringa antalet soldater, som uppbådades i Dec., samt några Finnar från Dalarne. Faktoren i Örebro, Carsten Otter, befalldes först den 11 Dec. 1644 att med forderligaste skaffa de 600 musketter till Wermlands försvar, hvilka Stake redan den 2 Okt. begärt. Samme Otter tillsades äfven att hafva tillreds ett antal pistoler, på det Wermlands-ryttarne måtte dem der i Örebro för skälig betalning hafva att uppköpa. Ej förr än den 28 Dec. beordrades öfversten Joh. Wrangel att med 2 kompanier fotfolk och det manskap P. Lillie kunde umbära i skansarne vid Götaelf, jemte ett kompani af Göteborgs garnison, draga genom Dal, taga der med sig allmogen och komma Stake till undsättning i Wermland. Men dessa anordningar kommo för sent, och kunde ej annat, då högsta befälet, nu såsom 1564, befanns i Stockholm, öfver 40 mil från stället der striderna utfördes. Lägges nu härtill regeringens falska förtröstan till fiendens svaga stridskrafter, till allmogens förmåga att försvara sina hem, endast understödd af en handfull öfvade krigare, så måste följden blifva sådan som den visade sig.

Alla regeringens tillgöranden synas ådagalägga, att hon var i saknad af både det ena och det andra nödvändiga för ett fälttåg. Ehuru dessa provinser, Wermland och Dal, bevakade gränsen och lågo i fejd med fienden så godt de kunde, måste de derjemte förse armeen i Skåne med kläder. Ol. Stake befalldes den 16 Okt. 1644 att skicka de kläder till Göteborg, som på Dal blifvit insamlade och till Askersund hvad som tillagats i Wermland.

I Norge förde ståthållaren Hannibal Sehested öfverbefälet, efter hvilken kriget fått sitt namn Hannibals- och Balsefejden. Han har efterlemnat en dagbok öfver sina bragder inom Svenska området, hvilken numera är tryckt (51). Ehuru den, jemförd med officiella handlingar i Svenska riksarkivet, innehåller åtskilligt oriktigt, annat orättvist förklenande, i förening med ett barnsligt skryt i rapporterna, lemnar den likväl en och annan upplysning till fyllnad i underrättelserna om detta härjningståg. Uti en skrifvelse, intagen i dagboken, klagar Sehested öfver Norrska allmogen, hvilken såsom den Svenska icke vill gå öfver gränsen till den andras offension. Detta hade Sehested nu erfarit, med mera, som ej dugde att anförtro åt papperet. De bönder han tagit med sig till förstärkning hade lupit bort, innan han kom till gränsen, ehuru han med hatten i hand bedt dem för Guds skull, för konungens och fäderneslandets välfärd följa med och hålla gränsvakt. Dervid hade de helt rebelliose ropat och svarat, aldrig vilja offendera Sverige, väl vetande, att när man började röra vid Sverige, vore det till deras egen olycka. De första dagarne i Januari 1645 lät han sina truppar inrycka uti Wermland och Dal. Vid Eds prestgård förlades 100 ryttare, 200 dragoner, 400 musketerare, 300 snapphanar, 100 fyrrör, der väntande tills den öfriga armeen kunde från Wermlands-sidan komma in på Dal, att förena sig å något tjenligt ställe mot Westergötland. Allt det Norrska fotfolket, Bohus regemente ensamt undantaget, var väl underhållet i Sverige, säger ståthållaren, nämligen i Jösse, Nordmarks, Gilbergs och Wedbo härader. Den 8 Januari var högqvarteret flyttadt från Holmedal till Sillerud. Derifrån skedde tåget till Gilberga. En afdelning var förlagd i Jösse härad under öfverstlöjtnant van Dick, med 6 kompanier till fot, en sqvadron dragoner och 4 fältstycken, ströfvande in till Fryksdaln. Från Långserud och Gilberga tågades till Åmål, som afbrändes. Vidare en afdelning öfver Köpmannebro, en annan åt Wedbo härad till W. Ed, hvarefter båda ånyo förenades i Sundal. Derpå företogs af översten Henr. Bielche 3:ne fruktlösa anfall på Wenersborg och dess skans, som tappert försvarades af P. Lillie. Dessa anfall omnämnas icke af Sehested. Hela Norrska styrkan var den 10 Febr. i Bohuslän, den 17 i Hjertum, intog den 18 en liten skans vid Götaelf, samt drog sig den 19 Febr., öfver Qvistrum till Norge. Den 24 Mars var Sehested i Köpenhamn. Från Fredrikshall (Halden) hade han den 14 Jan. utfärdat proklamation till Dal, deruti han förmäler, att Gilbergs härads invånare begärt få sitta i fred under den Danska konungen och dess krigsfolks beskydd, hvartill han samtyckt, och gjorde det honom ondt, om något ringa rof och byte vore skedt på boskap och annat, förr än en hvar kom hem till sin gård. Det samma lofvar han nu folket på Dal, så att de, som blifva hemma på sina gårdar, skola fredligen behandlas. Men den, som icke blifver hemma på sin gård, får stå till sitt eget äfventyr, hvarhelst han med sitt gods träffas. Från W. Ed den 28 Jan. anbefalldes prosten öfver Dal, att med alla sina prester samt 4 de vederhäftigaste män i hvarje härad inställa sig på Halden och aflemna riktigt förseglad längd på alla hela, halfva och fjerdingsgårdar, skolande hvarje hel gård till Danska konungen utgöra 12 r:dr, halfgård 6, fjerdedelsgård 3, för att få sitta i ro och fred. Detta vore den skatt Norrska undersåter utgifvit till krigets underhåll. Halfva beloppet borde betalas den 8 Febr. samt återstoden den 1 Mars, så framt man icke ville straffas med mord och brand. Emedan Norrskarne dragit sig från Dal undan de omsider ankommna Svenska trupparne, är sannolikt att denna brandskatt aldrig utgått. Uti underdånig rapport till sin konung, äfven av den 28 Jan., uppgifver Sehested; att han intagit staden Åmål (den var nyligen anlagd, och kunde icke vara större eller svårare att eröfra än en bondby); att de Svenske befälhafvarne börjat krig sinsemellan i så måtto, att Ol. Stake och G. Oxenstjerna trakterat hvarandra med skällsord, örfilar och käppar; att Sehested slagit Stakes trupp, sekursen från Stockholm 2 kompanier till häst samt Wrangels dragoner vid Köpmannebro, bekommit G. Stakes och J. Bagges fältstycken, ammunition, bagage och bref, samt går nu med armeen, omkring 5000 man (52), mot Göteborg, sedan han lagt i kontribution 2:ne stora provinser, Wermland och Dal. Uti skrifvelse s. d. till kansleren C. Sehested förmäler ståthållaren, att han helt ruinerat Ol. Stake, Oxenstjerna, G. Stake, J. Bagge, Wrangel och P. Lillie med deras folk till häst och fot, först vid By (i Eda socken) på isen, sedan i Åmål, dernäst vid Köpmannebro; och i bref till amiral Gädde den 30 Jan., att vid Köpmannebro J. Bagges och G. Stakes kompanier blifvit så slagne, att icke sju man öfverblefvo.

Dessa stora mandomsprof få likväl icke tagas efter orden, emedan åtskilligt motsäges af Svenska handlingar samt jemväl en del af berättaren sjelf. I brefvet till Gädde säger Sehested, att han beordrat öfverste Bielche att med allt sitt folk aftåga från W. Ed genom Högsäter och Ferglanda, dels för att erfara Svenska styrkan, dels att lägga sig vid Bohuslänska gränsen och försäkra Wiken mot Svenskarnes anfall, samt tillägger, att han ej vågar gå anfallsvis till väga eller långt ifrån gränsen, utan att hafva säkert återtåg på Bohus och Akershus. Hans befallning till fogdarne i Bohuslän den 10 Febr., deri allmogen uppbådas mot Svenskarne till nästa lördag, synes utvisa, att han med sina 5000 man ej var trygg och måste inskränka sig till gränsförsvar. De 2 stora provinserna ansågos af honom sjelf redan förlorade 2 dagar efter den underdåniga rapportens datum.

Af Svenska handlingar intages, att Norrska styrkan inryckt i det på försvar blottade Wermland, der endast ett ringa antal krigsfolk var i Jösse härad under Ol. Stakes befäl. Striden på isen vid By i Eda fördes mot 200 Svenska ryttare och en hop bönder, som icke hade tillräckligt hvarken af krut eller kulor. Undsättningen till Ol. Stake kom för sent, och när Oxenstjerna anlände, var hans styrka för ringa att bjuda van Dick spetsen. Han nödgades fatta posto i Nor, bakom förhuggningarne mellan södra ändan af Fryken och Wermeln. Fienden fick således alldeles oförhindrad genomtåga Wermland till Dal. Först den 17 Jan. utfärdades fullmakt för generalmajoren G. Otto Stenbock att föra försvarsverket i dessa orter. När han hitkom voro trupparne så ringa till antalet, att han icke kunde anfalla den mångdubbelt öfverlägsne fienden. Då han ändteligen erhöll förstärkning i slutet af Januari, hade fienden lemnat sin post vid Frendefors och gått öfver gränsen till Bohuslän. Vid Åmål föreföll endast en skärmytsling med Ivar Bagge. Den 21 Jan. inberättade öfverste Wrangel, att fienden sökt hindra hans förening med Oxenstjerna; träffningen vid Köpmannebro hade aflupit till större förlust för Norrskarne än för Svenskarne. Det manskap, som uppifrån landet ankom, var till en del af den art, att det lopp sin väg hem igen. Så gjorde borgarne från Arboga och Köping, enligt Stenbocks rapport. Att P. Lillie icke var ruinerad, såsom Sehestad uppgaf, kan slutas deraf, att Wenersborg och dess skans icke kunde intagas, oaktadt 3:ne försök dertill.

Sedan fienden utrymt orten, stannade en del af Svenska styrkan qvar. Hvad fienden icke sopat med sig af födoämnen, förtärdes nu af egna försvarare. Den 20 Febr. från Berg i Holms socken, inberättade Ol. Stake, att han ej egde medel till detta krigsfolkets underhåll, emedan allmogen var af fienden utblottad och proviant saknades. Härpå fick han svar från regeringen den 5 Mars, att det faller Oss och kronan svårt sända proviant till Dal, utan borde Stake genom alla görliga medel och utvägar uppbringa af allmogen hvad till krigsfolkets behof kunde erfordras, hvilket skulle i deras utlagor afkortas. I bref från Arvika i Mars månad anhöll Stake, att Dal och Wermland detta år måtte förskonas för utskrifning, emedan allmogen nästan beständigt måst gå i fält, ofta varit i fejd med fienden, och dervid hvarje gång förlorat några man, utom alla andra olägenheter. Äfven detta afslogs, men utskrifningen mildrades sålunda, att endast hvar 15:de eller 20:de man borde tagas. Den 31 Mars skref regeringen till Stenbock, att mot en fången Norrsk prest, som då befanns i Westerås, utbyta någon fången prest från Dal. Af Walbo härads dombok, Juni 1645, erfar man, att kyrkoherden i Ferglanda Lars Rolander, i spetsen för allmogen derstädes, den han sjelf uppbådat, nedgjort en stor del af en Norrsk truppafdelning i Januari detta år vid ett pass på Stigsfjället, sjelf skjutit öfversten Bilde, borttagit hela trossen och gjort fältpresten till fånge. Hade Norrskarne att berömma sig af sin prest Kjeld Stub, hvilken i detta krig gjordes till förman för vakten vid Medskog, så kunde Svenskarne deremot uppvisa denne Rolander på Dal samt kapellanen Daniel Buschovius i Dalarne (53). Genom K. Br. den 31 Mars 1649 fick Rolander frihet för taxan och gärden så länge han var pastor i Ferglanda, emedan han utstått mycket lidande i sista fejden, då fienden röfvat och afbränt hans boställe (54).

Sedan Stenbock i början af Maj fått nödig förstärkning, intog han genast Morast skans i Eda, dref fienden ur skansen vid Magnorsbron, hvilken Norrskarne sjelfve antände och lade i aska, liksom skansarne vid Magnor och Medskog. Fienden stannade ej förr än han öfverkommit Glommen, der Stenbock vände om samt enligt befallning drog krigsfolket ur Wermland i slutet af Maj.

Vid vårtingen på Dal 1645 ransakade J. Petrejus öfver presterskapets lidanden. Då upplystes, att prosten på Dal, kyrkoherden i Tösse, blifvit bortförd till Norge. Hela Eds och halfva Ferglanda prestgård hade fienden lagt i aska. Kyrkoherdarne i Ed, Tösse och Frendefors hade förlorat all sin lösegendom, och de öfrige största delen af hvad de egde i böcker, kläder, husgeråd, kreatur och spannemål. Enligt Ol. Stakes bref till fogden Erik Bengtsson, Carlsberg (i Carlstad) den 19 Sept. 1645, njöto kyrkoherdarne i Tösse, Ed och Frendefors för år 1644 full eftergift af taxan, mantalspenningarne (gärden) och råghjelpen. De öfrige fingo en del deraf afkortad. Detta var all den ersättning de njöto för sin förlust. År 1645 ransakade Ol. Stake och Petrejus jemväl öfver allmogens lidande. Då utröntes, att 109 hemman på Dal blifvit så utplundrade och brända, att de voro alldeles obrukade och platt öde. Andra hemman, till ett antal af 121 1/2, voro väl icke alldeles öde, men hade lidit ganska mycket. Utur kyrko-härbergena i Ferglanda, Högsäter, Ed, Hesselskog, Tösse had 60 tunnor kronotionde blifvit borttagna. Förödelsen hade i mer och mindre måtto öfvergått 34 socknar. I vestra Wermland hade likaledes 116 5/6 hemman blifvit förhärjade (55). Afkortningar i skatterna blefvo häraf en följd. För det lidande folket var detta en ringa ersättning.

Kriget med Danmark 1657 till freden i Köpenhamn den 6 juni 1660. (Krabbe-kriget)

Huru svaga anledningar Danmark hade till fredsbrott, inhemtas af Rühs (56). Emellertid började Fredrik III fiendtligheterna redan i Maj 1657 till sjös. Man hade i Norge tidigt beredt sig att anfalla Sverige. Den 29 Nov. 1653 skref landshöfdingen öfver Wermland, Langman, till general-guvernören, hertig Adolf Johan, att bönderna i Norge som oftast mönstras samt blifvit befallda alltid hafva i beredskap bössa, krut, 20 kulor och en skaftyxa. 1654 den 24 Jan. anmälde han vidare för hertigen, att ståthållaren på Akershus, jemte en öfverste och en major, varit vid Morast, hvarefter de 2:ne sistnämnde rest inom Svenska området och der besett den ruinerade skansen (57). Man besåg sålunda i tid orten och tog belägenheterna i betraktande. Å Svenska sidan beredde man sig äfven. Eda skans anlades 1656, i stället för den vid Morast. I Febr 1657 inföllo Norrmännen och intogo den nya skansen, men måste straxt derpå öfvergifva den, när tillräckligt antal Svenska krigare ankommit. Troligen skedde Ivar Krabbes anfall på Westergötland från Bohus vid samma tid, äfvensom några mindre ströftåg till Dal. Generalmajoren grefve Gust. Oxenstjerna kommenderade vid Eda. Han berättar till rådet den 20 Augusti 1657, att fienden förstärkte sig bakom Glommen samt hade redan öfverfört 6 kompanier ryttare, 3 kompanier dragoner. Dess styrka sades uppgå till 4000 man. Af Oxenstjernas manskap hade Bergssqvadronen den 24 Aug. velat rymma lägret med gevär och fanor, såsom den gjort i sista kriget. Men genom Wermländska kompaniets och de gamle knektarnes framryckande hindrades verkställigheten. Tre af upphofsmännen till myteriet bland desse nykomne, den tidens förstärknings- eller beväringsmanskap, blefvo efter ståndrätts dom straffade till lifvet, några andra med gatulopp. Den 1 Sept. hade fienden med ansenlig styrka samlats vid Magnors bro, men drog sig tillbaka då Svenska hären hotade med anfall. I Oktober anmälde han, att fienden låg stilla på andra sidan Glommen, och besvärade sig deröfver, att hvarken proviant eller aflöning ordentligt ingick. Efter erhållna order att med trupperna gå från Eda, hade Oxenstjerna qvarlemnat öfversten Cl. Fleming med det hemförlofvade folket af Wermland, något rytteri, dragoner och fotknektar, 6 jernstycken, samt uppbådat allmogen. Den 5 Dec, hade han sitt högqvarter vid Tveten i Frendefors och inberättade derifrån, att fienden från sitt läger i Uddevalla utsändt truppar söderut och en annan del norrut till inemot Wedbo härad, der han av Dalbönderna fordrade brandskatt. Oxenstjerna hade derföre öfverenskommit med generalmajoren Stake att afsända 2 kompanier ryttare til Wedbo, men ville först afbida rikstygmästaren E. Stenbocks ankomst. Hela styrkan, som Oxenstjerna hade vid Frendefors, uppgick till 1108 man kavalleri och 740 man infanteri. Freden i Roeskild den 26 Febr. 1658, hvarigenom Skåne, Halland, Blekinge, Bohuslän, Trondheims län, Bornholm och Hven tillföllo Sverige, hade väl bordt bereda lugn mellan grannarne. Men den bröts inom kort. De vanliga oroligheterna i gränsorterna började ånyo. Inom Dal gjorde Norrskarne på öfligt sätt sina plundringsbesök. Hela denna landsort led af deras rofferier, hvilka blefvo så mycket odrägligare, som folket dels ej ville, dels ej förmådde betala den fordrade brandskatten. Ryrs socken i Walbo blef alldeles ruinerad. Husen nedbrändes och gårdarne voro mest öde 1660. Nössemarks kyrka hade blifvit sköflad och så förderfvad, att gudstjenst der icke kunde hållas. För att i någon mån värja sig, måste Dalbon turvis ligga på fältvakt. Det krigsfolk man fått till försvar måste underhållas, och var en tryckande börda. Isynnerhet förorsakade rytteriet stor tunga, emedan hästarne vintertid skulle förses med hafra och hö, och under sommaren afbetade de ängarne. I Mo och Åmåls socknar var artilleri inqvarteradt med 100 hästar i 9 veckor, från Febr. 1659, hvarunder de öfriga socknarne i grannskapet utgjorde 3 r:dr af hemmanet. I Walbo låg ett regemente samt 6 kompanier dragoner i 7 veckor vid samma tid. Ungefär samma besvär i de öfriga häraderna. Detta är summariska innehållet af klagomålen vid riksdagarne i Göteborg och Stockholm 1660. Regeringen beslöt en allmän noga ransakning af dertill utsedde kommissarier, och lofvade lindring i skatten efter hvars och ens lidna skada. Harald Stakes anfall på Fredrikshall med 1,200 man i Sept. 1658 och början af 1659, äfvensom hans, Gustaf Horns och Lars Kaggs intåg i Norge, Januari 1660, bidrogo att freda Dal för än svårare medfart. Kronofogden Er. Lideman anförde Dals allmoge de 2:ne sista åren. Vid ett försök, som fienden gjorde under general Bielche att intränga i provinsen vid Strömsäters bro i Ryrs socken, blef han slagen, återdrifven öfver gränsen, och förlorade dervid 4 metallkanoner, gevär och bagage. Detta utfördes dels af allmogen, dels af kapten Åke Hökenberg och hans kompani.

Kriget med Danmark 1675 till freden i Lund den 26 sept. 1679. (Gyldenlövs-fejden)

Kristian V önskade sig tillfälle angripa Sverige, för att återvinna de i sista kriget förlorade provinserna. Carl XI gjorde deremot allt genom underhandlingar för att bibehålla freden, och begärde tillika grannens syster till gemål. Ingenting hjelpte. Danska konungen förklarade krig den 2 Sept. 1675. Det fördes derefter hufvudsakligen i Halland och Skåne, Ståthållaren i Norge, grefve Gyldenlöve, inföll i Sept. med 6000 man öfver Svinesund i Bohuslän, men drefs tillbaka vid Qvistrum af general R. v. Ascheberg med sina 2,700 man, som nödgade Gyldenlöve att i de första dagarne af Nov. återtåga till Norge (58). Konungen kom till Wenersborg den 4 Nov., der han af bref till v. Ascheberg från öfversten Gyllenspets vid Eda i Wermland fick anledning förmoda, att fienden torde med öfverlägsen styrka ämna besöka den provinsen. Han beordrade derföre samma dag generalen Carl Sparre, som stod i Norrland, att infalla i Norge, på det fienden derigenom kunde föranledas draga sig från Wermland. Samma dag befalldes landshöfdingen Lejonhufvud att sammandraga Wermlands allmoge till Eda samt laga så, att ryttmästaren Lodh ginge dit med sitt kompani, helst fienden lärer vara att förvänta med 6 kompanier till häst, 800 dragoner och 4 a 5,000 fotfolk. Gyllenspets underrättades dessutom, att ryttmästarne Svenske och Lodh blifvit till honom beordrade. Den 9 påföljande Januari befullmäktigades generallöjtnant Fersen att taga sig an hela försvarsverket vid Eda.

Konungen reste till Göteborg, men återkom till Wenersborg den 25 Nov., och qvarblef der i 3 månader (59), eller till den 29 Febr. 1676, då han reste till Stockholm och derifrån till Skåne, dit äfven v. Ascheberg kallades, till olycka för vestra gränsorterna mot Norge.

Under vistandet i Wenersborg ordnade konungen bondehären på Dal. Den skall uppgått till nära 3000. Dess fanor voro tecknade med en stridsyxa, en hillebard eller partisan och en spikklubba, korslagda öfver varandra, och underskriften: fidelitate et armis (60). Emedan allmogen uti Eds pastorat, såsom närmast till gränsen liggande, framför andra blifvit betungad med gärd, folks och hästars underhåll, och derjemte lofvat att, om så påfordrades, gå alla män af gård att sig försvara, så resolverade konungen, den 3 Jan. 1676, till befrielse från den nu tillstundande utskrifnignen, helst folket under förra krigstider förhållit sig väl.

A. Faye i Norges historia (61) säger väl, att Gyldenlöve i Febr. 1676 med 11,000 man inföll i Bohuslän. Men detta skedde icke förr än den 8 Juni samma år (62). Den lilla besättningen i Wenersborg måste ge vika för Norrska öfvermakten den 24 juni. Då Svenskarne drogo sig undan, satte de bron öfver Carlsgraf i brand, och sedan Rånnumsbron. På Westgötasidan funnos endast 3 kompanier krigsfolk, som jemte allmogen i Wäne härad, gjorde något motstånd då fienden ämnade gå öfver Götaelf vid Malöga. Förskräckelsen var allmän, och Westgötarne flyktade undan till skogarne med sina lösören. De la Gardie ensam lät sitt orördt på Höjentorp, derifrån han uppbådade sitt grefskap och försåg folket med vapen så långt han förmådde. Men han saknade tillräckligt krut för handgevären och sina 4 kanoner. Under Juli månad gjorde han hos vederbörande påminnelse derom 3:ne gånger fruktlöst. Likaså flera gånger hos konungen om förstärkning. I slutet af Juni hade fienden gått öfver elfven med 300 man och 100 ryttare, hvilka röfvade der de framforo. Frendefors och Bolstads pastorat brandskattades vid samma tid. I början af Juli hade fienden landvägen från Uddevalla framsläpat till Wenern några skärgårdsbåtar, hvarmed han oroade kusterna, så i Westergötland som Dal. De la Gardie förmådde städerna Christinehamn och Carlstad att utrusta 2:ne Wenerskutor med 8 kanoner å hvardera. De bemannades med sådant folk, som kunde åstadkommas, jemte 20 man från den lilla styrka Gyllenspets hade vid Eda. Dertill kommo 5 Wenersbåtar med 2 kanoner å hvardera; och var detta den flotta, hvarmed fiendens skulle mötas, som hade handterligare fartyg och öfvade sjömän om bord. Svenska befälet till sjös innehades af kaptenerna Sterne och Wertelau öfver tillhopa 200 man. Man sökte föra till Dal all den manstyrka, som kunde erhållas. Men den blef i alla fall för ringa och till stor del oduglig. Den allmoge från Näs härad, som Gyllenspets ditskickat, blef vid Åmål upprorisk och vände om. I Eda skans var manskapet sjukt. Endast 100 under Gyllenspets, 225 ryttare under öfverstlöjtnant Ulfsparre och ryttmästaren Columbus samt 200 dragoner under öfverste Strauck, var all den undsättning provinsen bekom. Med dessa 525 krigsmän kunde naturligtvis föga uträttas eller fiendens företag hindras. Han framträngde derföre med en del af Gersdorffs regemente till Walbo härad, derifrån han dock blef tillbakadrifven af en löjtnant med 40 hästar samt en hop bönder, hvilka sutit opp såsom dragoner. Det lilla Svenska lägret var den 31 Juli vid Torpane i Tösse. Den 30 Juli om natten inföll fienden på 6 båtar i Sundal, tog allt folket till fånga på Frendefors prestgård, utom kyrkoherden, som undkom. Derpå refs Frendeforsbron.

Riksrådet Tord Bonde, som hade fått sig uppdraget högsta befälet i Wermland, samt rikskansleren De la Gardie, hvilken hade samma befattning i Westergötland och Dal, utfärdade från Mariestad den 1 Aug. 1676 en allmän kungörelse till dessa landsorter. Deri återvarnas menigheten att icke sätta tro till fienden och de åtskilliga skrifter han i orterna utspridt, i hvilka han oblygt uppdiktat osanna underrättelser, för att draga menige man från det trohet man svurit sin konung och fädernesland. De löften fienden i dessa plakater gifvit äro svekfulla. Till dem kan man icke sätta mer lit nu, än i förra tider, då sådana jemväl blifvit gifna, men aldrig hållna. Största delen af hvad fienden berättat var osant och allenast ett hos honom vanligt skryt, såsom hvarjom och enom för ögonen är. Folket uppmanas till trohet och tappert motstånd, så nu som i fordom tid, då dessa orters invånare förvärfvat ett odödligt beröm.

Emellertid ströfvade fienden öfver större delen af södra och vestra Dal, plundrade och brände, der intet allvarligt motstånd mötte. Vid en skärmytsling i Walbo blef Norrska öfversten Kray dödskjuten. Medan Svenska styrkan var sysselsatt på vestra Dal, sände fienden en afdelning till östra Dal ända upp till Åmål i Augusti månad, plundrade staden, och likaså på fram- och återtaget genom Tössbo härad, afbrände husen i Hängelsrud samt Lund i Ånimskog och tog kyrkotionden vid sistnämnda kyrka (63). I samma månad blef fienden drifven öfver elfven från Westergötland af De la Gardies och T. Bondes bondehär, hvarpå han afbrände Wenersborg och förstörde dess skans. Under sommaren hade Gyldenlöve fruktlöst beskjutit Göteborg och Bohus. Drog sig sedan tillbaka, utrymde Uddevalla natten till den 13 Sept. 1676, der han lät kasta 1,400 tunnor råg och malt i elfven, jemte en myckenhet salt, som han ej kunde medföra, gick öfver Svinesund, efter att hafva i 3 månader uppehållit hären i Bohuslän, Dal och en del af Westergötland.

Då fienden nu väl var borta, fick Dal emottaga de 200 man, hvilka varit å Wenersfartygen. Utskrifning skulle ske öfver hela riket, och hade man åtagit sig hvar 6:te man. Dalboarne undanbådo sig, emedan de i alla fall icke friades från allmänt uppbud när faran hotade. Och emedan de i sådan händelse lofvade att man för man göra fienden motstånd samt jemväl gå öfver gränsen, då de dervid biträddes af krigsfolk, så medgaf rikskansleren den 3 Okt. 1676 i Alingsås (der provincialmöte eller landtdag nu hölls) (64) att Dal denna gång förskonades, presterskapet dock undantaget, som skulle anskaffa och kläda en dragon och utstyra honom med 1 månads kost. Men för 1677 skulle hvar 10:de man utgöras enligt riksdagsbeslutet. I Oktober fortfor fienden att med skärbåtar besöka öarne i Bohuslän och der plundra. Dal oroades icke vidare. Under en sammankomst i Åmål rörande krigsärenderna, den 12 Dec. 1676, emellan De la Gardie, Tord Bonde, generalmajor Gyllenspets m. fl. hade man öfverenskommit hemställa till konungen, om ej en allmän landtstorm från Dal och Bohuslän borde ske till Norge under julhelgen och sålunda löna Gylldenlöves inbrott. Men konungen svarade den 20 Dec., att man endast skulle försvara sig. Vid denna sammankomst, såsom De la Gardie i brefvet till konungen yttrade, erfor han besvär öfver rytteriet, som Dal haft till sitt skydd. Jag har aldrig trott, säger han, att finna så svåra klagomål som nu öfver de 2:ne kompanier ryttare, hvilka här stått hafva. Det är okristeligt huru de hafva sig anställt; och nödgas jag låta ske en solenn inqvisition och sedan hålla krigsrätt. Detta arma folket har varit alldeles utan försvar, och haft ingen som dem protegerat, utan hafver man handterat dem efter eget behag (65).

År 1677 den 11 Juni inföll Norrska krigshären ånyo i Bohuslän, intog Marstrand, besegrade De la Gardie vid Qvistrum och den 29 Aug. vid Uddevalla, samt uppehöll sig der till julen samma år. Carl XI:te blef af Gyldenlöves fördelar i Bohuslän betänkt på att icke blott gå försvarsvis tillväga, utan äfven begagna den plan De la Gardie året förut uppgjort i Åmål, att inbryta i Norge. Den 6 Dec. fick öfversten och generalqvartermästaren E. Dahlberg befallning att iordningsställa allt, som erfordrades för ett anfall på fienden i Bohuslän och ett inbrott i Norge. Samma dag, från högqvarteret Ljungby i Skåne, utskrefs konungens budkaflebref till Elfsborgs, Skaraborgs, Nerike och Wermlands län om en allmän resning, på samma sätt som Smålänningarne några gånger berömligen gjort och följt konungen i striden. Danska konungen hade utan skäl anfallit riket med härjande och brännande, emot kristlige furstars bruk, på flera orter Sveriges gränser förderfvat och ödelagt. Konungen ämnade nu i egen person med en del af krigsfolket fienden ur Bohuslän fördrifva och tillfoga honom efter tidsens lägenhet den skada, som han med sin grufliga våldsverkan förtjent. Folket i gränsorterna borde derföre komma man ur huset konungen till hjelp på den dag ortens landshöfdinge tillsade. Denna storm kom likväl ej vidare på papperet. Budkaflen låg färdig, underskrifven, men blef aldrig afsänd. Dahlberg återkallades genom bref från Halmstad den 20 följande Februari, emedan ingen förhoppning var att i verket sätta den honom anförtrodda planen, i anseende till den ostadiga väderleken. Året 1677 var för Bohuslän högst olyckligt; för De la Gardie likaså, i anseende till den förlorade träffningen vid Uddevalla, hvarigenom han ohjelpligt föll i konungens onåd. Han hade på goda skäl året förut begärt befrielse från öfverbefälet, emedan, såsom han sade, ingen olyckligare befattning finnes, än att var general utan folk, utan officerare och utan underhåll; men måste likväl, på konungens befallning i Sept., dermed fortfara. När han ändteligen erhöll folk, fick han till en del sådant, som rynde fältet.

Året 1678 använde Gyldenlöve mot Bohus och Göteborg, utan att vinna sitt egentliga ändamål. Mot årets slut, då Bohuslän var utplundrat, gjordes ströftåg till Dal. Men 1678 i slutet af December och 1679 i början af Januari inföll fienden der på 3:ne ställen och utöfvade de gräsligaste ohyggligheter. Under Jan. och Febr. hade Norrska generalmajoren Dunkam sitt läger i Tösse. Tydje kyrka, Hesselskogs prestgård, norra halfva delen af Åmål, jemte 45 bondgårdar, förvandlades till aska i häradets norra del, och många deribland på sjelfva nyårsdagen. Kyrkors tillhörigheter och enskildes bohag bortröfvades, äfven kyrkoklockor, såsom man med visshet vet hafva skett vid Gesäter. De la Gardie var nu skild från krigsärenderna. Till honom, som då vistades på Kägleholm i Nerike, skref Per Olsson Luthman den 3 Mars 1679 om det oerhörda tyranni, som i de dagarne spordes på Dal. Fiendens styrka under Dunkam uppgick till 4,000 man, utom några hundra Bohusbönder. Vid första inbrottet hade 8 socknar i Wermland blifvit härjade. Derpå hela Wedbo och Walbo, staden Åmål och Hesselskogs socken. I Walbo hade fienden bränt nästan hvarenda stake Kapten Sven Skough, densamme, som var med vid sjöslaget på Wenern och nu var kommendant i Uddevalla skans, anförde brandpartiet. Den 1 Mars hade fienden, hvars största styrka då stod vester om Stigsfjället, ankommit till Frendefors, uppbränt prestgården och 30 kringliggande hemman. Kyrkoherden Torsten hade med sin hustru flytt öfver isen på Wenern till Tådene. All boskapen på prestgården jemte hela lösöreboet hade fallit i fiendens våld. Medelst granaters och fyrkulors inkastande i husen, kommo dessa att inom 1/4 timme stå i låga. Man förfor dervid så vildsinnadt, att barnsängsqvinnor och annat sjukt folk, som icke förmådde fly undan, blefvo innebrända. Kyrkoherdens i Frendefors gamla "fäätulla", som ville försvara boskapen, hade Norrskarne kastat upp i elden. Luthman förmäler ock, att det i Westergötland varande krigsfolket samlades vid Forstena, och skulle under generallöjtnant N. Bjelkes befäl bryta upp öfver sjön till Dal, dit emellertid 300 kavallerister skulle nästa torsdag begifva sig att kunskapa om fiendens ställning och antal. Beklagar att fienden, utan ringast motvärn, fått ruinera landet, m. m. (66). När von Ascheberg emottagit länsstyrelsen härstädes, anmälde han för konungen det ömkansvärda tillstånd, hvaruti Dal befanns vid detta årets slut. Åtskilliga socknars åbyggnader voro afbrända och öde, samt boskap och annan egendom bortröfvad (67). På allmogens klagan vid riksdagen 1680 öfver fiendens härjningar, brand, inqvartering och gärder til eget krigsfolk, resolverades i 7:de punkten, att landshöfdingarne skulle derom ransaka och sedan låta vederbörande få förmedling, eller frihetsår, efter omständigheterna (68). Af Walbo dombok inhemtas, att hvarje hemman härstädes ålades utgöra 2 tunnor säd, förbakade till bröd åt garnisonen i Wenersborg under April 1675. Emedan landsböcker för Elfsborgs län saknas i kammar-arkivet åren 1676-1679, landskontorets i Wenersborgs handlingar jemväl gingo förlorade i branden 1834, har jag icke varit i tillfälle få bestämda antalet af de hemman, hvilka blefvo förhärjade under det barbariska Gyllendenlövs- och Dunkams-kriget. Men landshöfdingen Maklier nämner uti en underdånig rapport till Carl XII:te den 21 Nov. 1699, att 400 gårdar blifvit afbrända. Af 1682 års afkortningsbok för länet inhemtas, att följande antal röfvade och brända hemman ännu då voro befriade från vissa räntor: skatte och krono 131 3/8, nytt frälse 2 1/2, gammalt frälse 15 7/8, summa 149 3/4 hemman. I anseende till liden skada under kriget, fingo pastorerna i Westersysslet i Wermland genom kongl. brefvet den 2 Dec. 1680 förskoning till hälften af de vid samma års riksdag belefvade kontributioner; de i Östersysslet med 4 tunnors utgift; men de i Frendefors, Ferglanda, kompastor i Ryr, pastorerna i Ed, Steneby, Hesselskog, Åmål, kompastor i Rännlanda, enkan i Rölanda och Ör samt pastorerna i Holmedal, Silbodal, Sillerud och Blomskog, blefvo alldeles förskonade från dessa bevillningar, emedan de dels blifvit utplundarde, dels deras boställen tillika afbrända. D. Maklier sändes af Carl XI:te till Gyldenlöve i Norge att förkunna freden i Lund. Under samtalet yttrade den Norrske ståthållaren, "att, i anseende till den ymnighet, som fanns på Dal, han icke kunnat afhålla sig ifrån att plundra denna rika spiskammare". Den begagnades ock med glupskhet. De la Gardie och Tord Bonde underrättade rådet den 15 Aug. 1676, att af fiendens folk många sjukna och dö, så väl vid armeen, som i Wenersborg "egentligen af den färska maten, som de utsvultne Norrbaggarne så omenskligt förtära". Med hungern må nu vara huru som helst, men ovedersägligt är, att Danske krigaren både förut och isynnerhet under denna fejd uppenbarade en vildhet mot oskyldiga och värnlösa invånare, hvars motbild lyckligtvis sällan förekommer i historien sedan reformationstidens början. Lika otvifvelaktigt synes det vara, att Svenska regeringen under alltför mycken godtrogenhet mot grannen och oriktigt begrepp om hans stridskrafter, försummat lemna gränsprovinserna tillräckligt skydd, utan egentligen låtit dem försvara sig sjelfva, då försvaret också blifvit derefter, och följden ett outsäglit lidande.

Danska krigen under Carl den 12:te till freden den 3 juni 1720.

Danmark hyste ett outsläckligt hat till Sverige, och Svenska maktens störtande syntes vara den Danska politikens enda syftemål, säger Rühs. Till ovänskapen bidrog väl äfven i någon mån det misslyckade försöket att gifva en Dansk prinsessa till Sveriges drottning (69). Konung Fredrik IV:s anfall mot Carls svåger, hertig Fredrik af Holstein, gaf anledning till uppenbara fiendtligheter. Innan dessa utbröto kände man i Sverige Danska hofvets afsigter. Landshöfdingen Maklier inberättade den 21 Nov. 1699 till konung Carl, att gemene man i Norge mer än vanligt öfvas i krigstjenst, erhållit mer kulor och krut än förr, att af hvarje bondgård tagits en dragon med häst och mundering, samt att Fredrikshalls fästning fått ökade förråd. Det liknar sig således till ofred. I sådant fall har Dal så mycket säkrare att vänta fiendtliga besök, som denna provins är ansedd för en god visthusbod, hvarom Maklier sjelf hört Gyldenlöves yttrande. Han föreslog derföre, att Dalbönderna må öfvas i krigstjenst, äfvensom att f. d. ryttmästaren Lars Fahneskiöld må få detta uppdrag och hugnas med majors fullmakt. Den 3 Jan. 1700 lemnade konungen härtill sitt bifall. Maklier anmälde vidare den 3 April s. å., att Norrska bönderna dagligen öfvas, och att Norrska trupparne dragas närmare mot gränsen. Han uppgifver, att, liksom major Granfelt fått fullmakt att öfva Wermlands bönder, Fahneskiöld också gjort en början till detsamma på Dal, då han under Mars månad upptecknat och indelat folket i vissa rotar, enligt bilagd lista, utvisande att här funnos 2,747 bönder, 317 bondesöner och 198 drängar. Dessa egde 2,102 hakar och bössor, men ganska få voro dugliga. I svar härå lofvades gevär och trummor från rustkammaren i Örebro. Fanor kunde göras af lärft. Redan i Januari hade Maklier fått befallning uppgifva huru många dugliga artillerihästar kunde anskaffas i denna ort. Han borde ock värfva kuskar för artilleriet i händelse af krig (70).

Till bevakning af gränsen för Wermland och Dal 1700 voro inqvarterade Östgöta kavalleri, Elfsborgs och Westgöta Dals regementen, af hvilka likväl det förstnämnda i Juni afgick till Skåne och deltog i landstigningen på Seland den 25 Juli (71). Freden i Travendal den 8 Aug. 1700 gjorde slut på fiendtligheterna för denna gång.

Men Danmark förklarade krig den 9 Nov. 1709. Landsatte 3 dagar derefter 18,000 man i Skåne, hvilka grefve Magn. Stenbock fullkomligt besegrade den 11 Mars 1710, dervid omkring hälften af Danska armeen gick förlorad. Vid denna tid hade generallöjtnanten grefve C. G. Mörner befälet öfver krigsfolket utmed Dals och Wermlands-gränsen. Den 11 Aug. detta år gick Norrske ståthållaren Lövendal öfver Svinesund med 10,000 man, gjorde i Bohuslän byte af födoämnen och lösören. Dermed återtågade han i slutet af Augusti, såsom det synes, utan att hafva lossat ett skott mot någon enda Svensk stridsman. Rühs berättar, att Lövendal lofvat sin konung intet mindre, än att eröfra hela Sverige. Mot sommaren 1711 och hösten likaså inkom ett och annat Norrskt ströfparti öfver gränsen härstädes, dervid allmogen flydde husen, lemnande sin boskap och lösören till spillo (72). Vice landshöfdingen Cederhjelm anmälde hos regeringen den 21 Aug. 1711, att Dals manskap låg vid gränsen, Westgöta-allmogen vid Uddevalla. Fogdarne hade den 18 i samma månad blifvit befallda vid lifsstraff, att genom natt och dag med utskickade länsmän, nämndemän, ryttare, profosser och fogdekarlar resa till alla herre-, preste-, fogde- och länsmansgårdar, hvar någon förmögenhet funnes, och der, mot löfte om betalning, utfordra så mycken spannemål, kött, fläsk, smör, ost, gryn, ärter, m. m. slikt, som i deras hushåll funnes, sedan undantaget vore hvad deras nödtorft på någon tid kunde behöfvas. Vidare att indrifva innestående kontribution, tionde, gärder, skatter af alla slag. Afskedade ryttare och knektar skulle genast gå till garnisonen, rörliga qvinfolk samt gamla gubbar transportera spannemålen och gärden, som allt skulle vara indrifvet till den 8 September. Särskildt hade landshöfdingen befallt fogdarne utkräfva medlen af rotarne till upphandling af trossen, men dermed gick mer än trögt. I underdånig skrifvelse den 27 Sept. klagar han, att allmogen på Dal är alldeles medellös och utblottad genom många knektelegor och monteringar, hvilka på så åtskilligt sätt detta år varit påbjudna, att ehvad allvarsamhet kronobetjeningen än brukade för anskaffandet af trossmedlen till Elfsborgs infanteri, som nu skulle afgå till Skåne, var dock ingen tillgång förr än bonden finge berga och i penningar förvandla sin säd. Men som fienden just vid bergningstiden inföll i landet, och allmogen så väl som kronobetjeningen allt sedan varit sysselsatt, dels med uppfordringar till gränsens försvar, dels med skjutsningar af regementerna fram och tillbaka, gärders anskaffande och afförande till armeen, kunde de ifrågavarande medlen nu omöjligen anskaffas. Den nye landshöfdingen Sparfelt tillkännagaf för kongl. senaten den 30 Dec. 1711, att allmogen lidit ett svårt förtryck vid en del regementers genomtåg, af hvilka folket blifvit handteradt såsom fiende, att man ej kan se huru det skall kunna betala sina utskylder, helst det 3:ne år å rad måst utgöra krigsgärder utan någon vedergällning. Så nu, som alltid under krigen här på gränsen, framlyser den nyutskrifna gemenskapens våldsamheter och prejerier, ehuru de, såsom allmogens egna söner, borde bäst känna hvar skon klämde och mest ömma för jordbrukaren. Men när den obildade fått eller tror sig ega väldet, gifves ingen argare despotism än dennes. Sparfeldt intygade, att de allvarligaste bemödanden, så af civila som militära makten, icke förmådde skydda bonden.

Året 1712 ingick och med detsamma fortfarande lidanden. Sparfelts anmälde den 28 April för defensions-kommissionen, att invånarne på Dal och utmed elfven voro af de tryckande bördorna så medtagna, att, derest icke snar befrielse inträffade, intet hopp vore att skatterna och kontributionerna detta år kunde utgöras. Här hade 3 regementen under 1/2 års tid, det ena efter det andra, haft samma qvarter. Först öfverste Bennets kavalleri, och, när detta afgått till Halland, sedan Södermanlands infanteri, sist Uplands regemente, som legat här 3 månader. Ehuru Sparfelt på allt sätt sökt hålla god ordning vid inqvarteringarne, hade han icke förmått hindra att invånarne blifvit alldeles utsugna genom penningars utpressande, hvartill soldater och officerares drängar gjort sig skyldiga. Till råga på allt detta skulle nu, enligt kongl. brefvet den 26 April 1700, dragoner uppsättas. Hvarje dragonrustning uppgick till 200 daler silfvermynt. Adel, prester och ståndspersoner hade förklarat sig villiga utgöra penningebeloppet, men att anskaffa manskap och persedlar var omöjligt. För bondehären begärde Sparfeldt mer gevär af kommissionen. Samma år ålades folket åt sig anskaffa ett slags vapen, kalladt bilspjut, troligen hellebard, partisan, som kostade 1 daler 16 öre silfvermynt. Emedan de voro tunga och oviga, begärdes 1720 deras utbytande mot skjutgevär. Den enda hugnad Dalbönderna erforo 1712, var ett bref från Bender den 13 Mars, deri konungen berömde dem för deras nit att försvara gränsen, samt gaf dem någon lindring i skatten. Han förordnade öfverstlöjtnant G. Brinck och majoren Ludv. Tessmar m. fl. till allmogens officerare (73).

År 1713 oroades orten icke af fienden. Men de inqvarterade dragonerna plågade folket på mångfaldigt sätt, hvaröfver landshöfdingen fruktlöst beklagade sig på högsta ort. Likaså öfver värfvare, hvilka med våld och nattetid, till och med under helgedagen på vägen till gudstjensten, grepo drängar, gossar, stundom jordbrukande bönder, samt bortförde dem till krigstjenst. Vid inqvarteringar lät militären sig icke åtnöja med anvisade rum, utan godtyckligt ombytte när som helst, och utpressade penningar, att intet deraf qvarblef för skatterna. Landshöfdingen anhöll, att regementerna måtte förläggas i garnison och månadstraktamente från landet till dem aflemnas. Om sådant ej läte sig göra, borde dock 1678 års inqvarteringsordning införas, jemte en sträng tillsyn, så vida det arma folket icke skulle gå till undergång. Oordningarne och sjelfsvåldet hade hunnit derhän, att bönder från Horntveten och Hofsten i Ferglanda skriftligen hos landshöfdingen förklarade, att om icke hjelp anskaffades, hus och hemfrid mot våldsamma värfningar bereddes, omöjligen något annat kunde följa än uppror och inbördes mord. Landshöfdingen anhöll likaledes få veta huru allmogens officerare härefter skulle underhållas, utan folkets vidare betungande. Handlingarne förmäla icke, om något eller intet blef tillgjordt i anledning af dessa klagomål och hemställanden.

Efter nära 15 års bortavaro i främmande länder, återkom Carl XII den 13 Dec. 1715 till Sverige, åtföljd af 4 personer, och landsteg vid Trelleborg. Öfvergifven nära nog af hela verlden, icke så alldeles utan skäl som det synes, hade han ingentigng öfrigt utom sin krona, sin stridslust och spiran öfver ett af hårda lidanden nedtryckt folk. Den 16 Febr. 1716 reste han bittida på morgonen från Ystad och anlände till Carlstad den 18 kl. 12 på natten (74). Redan den 26 i samma månad gick han öfver Norrska gränsen i Östevallskog med 3,000 man, under det generalmajoren C. G. Mörner med 6,000 man inryckte från Dal och Bohuslän, Den 27 Febr. föreföll en liten träffning vid Hölands prestgård i nedre Romerige, då prinsen af Hessen, konungens svåger, sårades af en kula i högra låret och måste afföras till Åmål, der han låg sjuk i nära 3 månader (75). Den 11 Mars var Carl i Christiania, der hela armeen samlades, efter ett svårt tåg på obanade vägar i den ovanligt djupa snön. I och för detta hinder kunde gröfre artilleri icke medtagas. Detta fälttåg blef fruktlöst, såsom flera andra af denne konungs kraftansträngningar. Den 29 Juli var armeen åter inom Svenska gränsen, sedan den gjort flera förluster. Under det konungen låg i Christiania med krigshären, gjorde Norrmännen ett och annat ströftåg inåt Dal och Wermland.

Från Strömstad anlades väg 1716 till V. Ed på Dal. Vid Ed uppfördes äfven en skans. Dalbönderna arbetade på densamma mot en dagspenning af 4 öre, då de sjelfva höllo sig kosten. Högre gällde icke en karls dagsarbete den tiden. Många arbetare hade flera mils väg till Ed. Der byggdes äfven ett kongligt stall och ett magasin för armeens behof. Dylika magasiner anlades tillika i Wenersborg, Bogesund, Alingsås och Borås. År 1717 ålades hvarje hemman aflemna till desamma 40 lispund hö, 1 1/2 tunna hafra, 3 tunnor råg, mot löfte om betalning efter markegång. Denna utföll till stor del aldrig, lika litet som för den inventarii-säd vid prestgårdarne, hvilken vid denna tid fråntogs kyrkoherdarne (76). Den 5 Aug. 1717 kom konungen från Strömstad, veterligen första gången till V. Ed. Dröjde der till den 18 Aug., då han öfver Bohuslän begaf sig till Göteborg och vidare till Lund. Troligen hade allmogen under hans vistande vid Ed beklagat sig öfver de Norrska ströfverierna. Konungen gaf derföre befallning att bemöta Norrmännen på samma sätt. Under hösten och vintern detta år gjorde Svenska truppafdelningar flera infall öfver gränsen, borttogo hästar och boskap, som lemnades till de Svenska bönder, hvilka lidit enahanda förluster, hvarigenom ersättning bekoms så långt tillgången medgaf.

I Febr. 1718 inföll ett Norrskt ströfparti af 300 man i Töftedals och Eds socknar, plundrade flera hemman på kläder och boskap, sönderslog fönstren för allmogens boningsrum, samt tog 20 man af Uplands tremänningar jemte några bönder till fånga. Nio Norrska blefvo derunder gripna dels af allmogen, dels af dragonerna. Den 21 April s. å. begaf sig konung Carl med 27 små roddbåtar på Stora Le från Holmedal till V. Ed, dit han anlände följande morgon. Fienden, som fått underrättelse om hans resa, hade anlagt ett vattenbatteri på sjön. Detta förstördes likväl av G. Brinck och hans bondehär, att konungen med de öfrige oförhindrade framkommo. Den 24 April var Carl i Strömstad. Gjorde derefter besök i Skåne. Den 11 Juni var han åter i Strömstad. Gjorde i Augusti och September ofta färder till häst efter gränsen upp till Eda och tillbaka, intill den 28 Okt., då han med mellersta kolonnen af armeen sjelf uppbröt från Eds prestgård öfver Jakobsrud, Prestbacka och Snäckekleffven till Ideslätten. H. O. v. Albedyl inbröt från Wermland. Tredje kolonnen den 10 Nov. öfver Svinesund, under fältmarskalken grefve C. G. Mörner och arfprinsen af Hessen. Hela styrkan uppgifves till 12,600 man infanteri, 9,500 man kavalleri (77). Den 30 Nov., 1:sta söndagen i Adventet, kl 9 e. m. föll den Svenske hjelten utanför Frerikshalls fästning, älskad såsom enskild menniska och krigare, men icke saknad såsom statsman, - om för fiendtlig eller förrädisk kula, är ännu oafgjordt och torde alltid förblifva det.

Klagomålen öfver krigets olyckor på Dal voro lika välgrundade som många. Vid 1719 års riksdag ingaf häradsallmogen härstädes 33 gemensamma besvärspunkter, jemte dem som framlemnades af hvarje härad för sig, - nästan alla föranledda af kriget. Man uttryckte sin sorg öfver den kring hela verlden bekante hjeltens död, men tillika sin glädje deröfver, att drottningen redan afsagt sig enväldet samt lofvat förändra alla nyheter, hvilket öfverensstämde med alla trogna undersåtares högsta önskan.

För detta krig ankommo på olika tider 12,000 man (78), dels från Wermland, dels från Westergötland, till Mellerud i Holms socken och afgingo derifrån till V. Ed. Gärden till deras underhåll forslades in uti Norge och till Blomsholm i Bohuslän. Denna orten hade varit nära 3 gånger mer betungad af gärder, än andra. 215 hästar gingo förlorade på transporterna, ängarne efter vägarne blefvo afbetade, nertrampade och för längre tid förstörda. Några år förut hade orten lidit af inqvarteradt rytteri och dragoner, under det de egna soldaterna dragits åt andra håll. Inqvarterings-penningarne till allmogens befäl, som blifvit betalda sedan 1712, hade folket ännu icke utbekommit 1719, likasom icke någon ersättning utfallit för det man i 2:ne år givit kost åt detta befäl, deras hustrur, barn och tjenstefolk, samt foder åt deras hästar. Ehuru man här såsom annorstädes antagit det vissa knektehållet, blefvo likväl tremänningar (en soldat af 3 rotar), fyrmänningar och sjumänningar hvar efter annan utskrifna, hvarförutan socknesoldater (en eller två af hvarje socken) måst anskaffas. Derigenom hände, att icke blott alla drängar och bondesöner, utan äfven bönder på 1/4 hemman uttogos till krigstjenst, hvarigenom åkerbruket råkade i ödesmål. Man hade måst utgöra trosshästar och packsadlar, trossdrängar och munderingar, tvärtemot knektekontraktet. Provinsen hade tillika blifvit ålagd rekrytera för Kållands och Kullings kompanier i Westergötland, hvilkas manskap förlorades vid Revel, utan att för sådan uppoffring af folk någon ersättning eller lindring erhållits. Vid mönstringarne gick ock hårdt till, hvarpå anfördes såsom exempel, att 2:ne sjumänningar från Ör, af landshöfding och vederbörande befäl godkände i Wenersborg, efter ankomsten till Skåne vid generalmönstring derstädes blifvit hemförlofvade, och socknen anbefalld skaffa andra.

Sådant är hufvudinnehållet af skuldregistret för denna tid. Klagomålens öfverensstämmelse med förhållandena bestyrktes uti flera underdåniga skrifvelser åren 1719 och 1720 af landshöfdingen Fock. Han framställde nödvändigheten deraf, att orten förskonas från inqvarteringar, så framt den ej skulle blifva ödemark. Han vitsordade de olagliga, våldsamma värfningarne, anhållande att sålunda anskaffadt manskap måtte återgifvas till föräldrar och husbönder. Han yrkade, att allmogens befäl måtte indragas, emedan det länder bonden mer till betungande och öfvervåld, än landet till nytta. Spannemålsbristen 1719 var så stor, att en svår hungersnöd stod för dörren. Fock begärde derföre, att allmogen måtte få köpa säd ur kronomagasinerna till brödföda och utsäde. Samma förlägenhet och behof 1720. Fock bönföll hos regeringen ånyo om landets förskoning från inqvartering af hästregementerna. För deras skull hade alla halmtak under vintern blifvit förtärda i hackelse. Den befintliga hafran hade ock dertill blifvit använd, under det att folket lifnärde sig af barkbröd. Det gränsar till det otroliga, att, under sådana förhållanden och efter så ofta upprepade klagomål och sedan freden redan den 3 Juni var afgjord, landshöfdingen likväl ännu den 15 Dec. 1720 klagar öfver, att kavalleriet var här inqvarteradt. Enväldet var redan afskaffadt, den äkta frihetstiden hade ingått. En hvar läsare har här lägligt tillfälle att jemföra vår belägenhet och vårt närvarande fredslugn med dessa tider, och derefter anställa de betraktelser, som med den historiska sanningen öfverensstämma.

Efter Carls vistande i Eds socken 1717 och 1718 (79), har man ett och annat minne qvar, såsom rudera efter skansen, den anlagda vägen, - en träskål, ur hvilken konungen druckit, och en kista, hvarpå han hvilat hos den snällfotade Halvord Bryngelsson i Klefmarken. Denne Halvord fick i belöning för sin skicklighet att fortskaffa bref besittningsrätten på detta kronohemman, hvilket 1792 köptes till skatte. Hans ende son Engelbrekt var riksdagsman 1761 och 1765. Denne författade ett rimmadt samtal mellan Carl XII och Halvord, hvilket Engelbrekt aflemnade 1772 till Gustaf III, då konungen för ett befaradt fredsbrott med Danmark besökt V. Ed (80). Engelbrekt skänkte träskålen 1802 till pastor i Ed, doktor P. P. Ekelund, hvilken åter vid riksdagen 1815 öfverlemnade henne, då silfverbeslagen och försedd med inskrift, till konung Carl XIII. Kistan och en träsked, hvarmed Carl XII skall hafva ätit, funnos ännu i behåll 1833 hos Anders Svensson i Klefmarken.

Krigshot från Danmark 1743.

Gränsorternas invånare lefde i fredslugnet till 1743, då de hotades med nytt anfall från Norrska sidan. Danmark öfvergaf ej sin gamla politik att passa på när Sverige var i trångmål. Westgöta-Dals regemente låg i Stockholm och var ett bland dem, som den 20 Juni detta år uppställdes utanför Norrtull mot den upproriska allmogen från Dalarne. Understödd från Norge och uppviglad af Danska ministern i Stockholm, gjordes denna allmoge till ett medel att få kronprisen Fredrik i Danmark vald till Svensk thronföljare, och således, om möjligt, en ny Skandinavisk förening tillvägabragt. Men en del af Dalkarlarne blef på hufvudstadens gator nedskjuten den 22 Juni på eftermiddagen, sedan alla fredliga och vänliga försök misslyckats att bringa massan till sans, hvarpå hela den 5,000 man starka hopen skingrades. Följande dag valdes hertig Adolf Fredrik till kronprins (81). Detta val tillintetgjorde Danmarks afsigter på thronen, hvilket gick Kristian VI så hårdt till sinnes, att han ämnade med 10,000 man infalla ur Norge. Landshöfdingen i Wenersborg, Axel Roos, anmälde i underdånig skrifvelse den 22 Aug. 1743, att han haft sina vanliga kunskapare inöfver gränsen och derigenom inhemtat, att Norrske generalen H. J. Arnoldt vidtagit åtskilliga krigsrustningar. Hvarje bakugnsegare i Fredrikshall var ålagd förbaka 12 tunnnor mjöl, köpmännen att upphandla viktualier och bränvin till armeens behof, en köpman i Christiania var antagen till öfvermarketentare och hade erhållit 10,000 r:dr kontant i förskott, befallning hade skett om upphandling af allt det hö, halm och hafra, som kunde öfverkommas, 2:ne generaladjutanter voro förordnade, Trondhiems och Bergenhus regementen voro redan i rörelse söderut, materialier till brygga öfver Svinesund tillagade, krigsmanifestet redan befordradt till trycket (82).

Dessa åtgärder föranledde Svenska regeringen till både underhandlingar i Köpenhamn genom grefve C. G. Tessin och rustningar samt att begära hjelptrupper från Ryssland. Derifrån anlände äfven 15,000 man, af hvilka en del stannade i Södermanland, underhållne på Ryska kejsarinnans bekostnad. I medlet af Sept. 1743 samlades af dessa hjelptruppar 13,300 i Norrköping, der de qvarlågo till den 24 Juni 1744. Till befälhafvare mot Arnoldt utnämndes riksrådet, generalen C. G. v. Rosen (83). Men Ryska hjelpen gaf sannolikt åt underhandlingarne den vigt, att man ansåg rådligast afstå från våldsamma steg. Förlikning afslöts i Köpenhamn den 23 Febr. 1744. Dal förskonades således denna gång från fiendtlig gästning.

Norrska hären hade sitt läger på Skiebergs-heden, der lingon (på Norrska Tyttebær) växa i myckenhet. Af denna anledning erhöll detta fälttåg i Norge spenamnet Tyttebærkrigen.

Danska kriget 1788 (84).

Sveriges krig med Ryssland detta år föranledde äfven fiendtligheter från Danmark, denna gång, såsom det ville synas, på grund af traktater. Uti den deklaration Danska regeringen aflemnade till den Svenska, förmäles, att Ryska kejsarinnan, angripen till lands och vatten af Sverige, hade anropat den hjelp, hvilken blifvit lofvad i defensiva allianstraktaten 1763 och 1769, förnyad 1773. Danska konungen förklarade, att han till följd häraf öfverlemnade en del af sin flotta och arme, hvilka nu utrustades till Ryska kejsarinnans fria disposition. Med största ifver gjordes dessa rustningar i Danmark, hvarest man, utom förpligtelsen af förbundet, äfven ansågs gerna vilja nyttja tillfället att inom trångare gränser inskränka Svenska konungen. Allmänt gick den sägen, att Ryssland försäkrat Danmark om besittningen af Göteborg och Bohuslän, så snart dessa voro intagna. I Finland fick Gustaf III den 21 Aug. 1788 underrättelsen att Danskarne beredde sig till infall i Wermland och Dal. I den förlägenhet konungen då var, mottog han tidningen med glädje. Största delen af Svenska krigsfolket var i Finland. Konungen, derifrån anländ till Stockholm den 1 Sept., sände genast gardet till fot och Jemtlands regemente till Göteborgs förstärkning. Sjelf begaf han sig till Dalarne, der han den 14 Sept. i Mora, sedan i Leksand, Tuna och Falun, begärde Dal-allmogens bistånd, och fick löfte om 6,000 frivillige. Derifrån reste han till Carlstad. General Armfelt samlade frivillige i Wermland. Men det var stor brist på krut, flintor och andra nödvändigheter, isynnerhet på penningar. Då Armfelt stod på resan från Dalarne, der han varit att påskynda Dal-allmogens snara ankomst, var reskassan så uttömd, att han i Filipstad måste låna skjutspenningar till Carlstad. Hela krigskassan utgjorde allenast 4,000 dukater, hvarmed en arme skulle anskaffas och underhållas. Armfelt dels sålde, dels pantsatte sitt eget silfver och juveler, för att i första ögonblicket öka den otillräckliga summan konungen hade att lemna. Eda skans var i dåligt skick. Man befästade Morast, gjorde förhuggningar der och vid Glasfjorden. Armfelt fick till användande 1 bataljon infanteri, 1 1/2 sqvadron kyrassierer samt 2 kanoner, jemte allmogen från Dalarne och Wermland.

På Dal voro försvarsanstalterna ännu sämre. Westgöta-Dals regemente var i Finland, deltog i slaget vid Hogland den 17 Juli 1788 samt reträtten från Högfors den 1 Sept 1789. Enligt generallöjtnanten och öfverbefälhafvaren vid vestra gränsen Carl Hjertas interimsfördelning af trupparne, gifven Lagmansholm den 8 Sept. 1788, skulle förläggas i Åmål 296 man med 2 trepundiga kanoner. Till Strömstad föreslogos 1,218 man, Uddevalla 150, Wenersborg 1,310, Kongelf 200. Desse skulle göra motstånd emot Norrska styrkan, som inbröt öfver gränsen och lärer utgjort 9,540 man, enligt prinsens af Hessen uppgift.

Man hade flera kunskapare på Norge. Bland dem f. d. munsterskrifvaren And. Atterberg i Holmedal, hvilken inberättade den 17 Sept. att större delen af Norrska armeen låg så nära till, att den inom 24 timmar kunde vara på Svensk botten; att hvarje man af Norrska landtvärnet fått 30 skarpa skott; att alla vapenföra drängar och husmän blifvit försedda med gevär. De som ej voro dugliga att handtera skjutgevär, skulle uppvisa, att de åtminstone hade spjut, spik-klubba eller värja, så att ingen mansperson från och med 15 år fanns, hvilken icke hade något vapen. Man hade vakthus och vårdkasar i ordning. En Norrsk i Fredrikshall hade skrifvit till Atterberg, att han hoppades oroligheterna skulle biläggas, samt att det ännu icke, efter hvad man kände, var Danmarks afsigt att anfalla. Af tillrustningarne vill dock synas, som icke blott den Norrske brefskrifvaren misstog sig, eller med uppsåt ville missleda, utan äfven att Danska afsigterna gingo något längre, än ofvannämnda krigsförklaring innehöll. En annan kunskapare hade varit inne i Christiania och der erfarit, att Danska kronprinsen äfvensom prins Carl af Hessen och dess son Fredrik kort före den 19 Sept. dit anländt, men efter några dagar begifvit sig till Fredriksstad, hvarest funnos 16,000 man infanteri, utom karabinierer, 2,000 hästar voro antagna för armeen. Anfallet troddes ske med första, ehuru man icke kände på hvad ställe. Från Strömstad erfor man den 17 Sept., att i Fredriksvärn 10 galerer voro rustade, 3 fregatter nyligen anländt från Köpenhamn, 2 andra med proviant och ammunition, jemte mindre transportfartyg. Pontoner skulle föras till Svinesund från Fredriksstad. Under sådana omständigheter lefde folket vid gränsen i daglig oro. Natten till den 25 Sept. öfvergick också fienden Idefjorden vid Krokstrand till Bohuslän, tvang öfverste Tranefeldt, som med sin lilla styrka stod vid Wettelandsbro, att draga sig undan till Qvistrum. Der föreföll en för Svenskarne olycklig drabbning den 29 Sept., i hvilken 550 man, jemte generalbefälet, tillfångatogos af Norrska krigsmakten, hvilken var omkring 10 gånger större. Vägen stod nu öppen till Wenersborg. Staden utrymdes af Svenskarne, och bron öfver Götaelf afbrändes af de flyende. Fienden inryckte der den 3 Okt. och tog dervarande magasin. Norrske öfverbefälhafvaren utfärdade derpå följande Bekiendtgjörelse:

"Da paa hans k. Svenske Maij:ts allernaadigste befal er utgaaed nogle Placater, som opmuntrer allerhöjstsammes Troe undersaatter til Mod og en kraftig modstand mod de Fiender som er falden ind i Landet og jeg befrygter at en uvidende Almue, eller andre uvidende mennesker kunne ilde forstaae saadanne Placater og ansee dem for Fiender som hidtil intet Fiendtlig har foretaged med nogen ubevæbned Mand, men tvertemod nöijagtig opfyldt den af den höijst commanderende General Feldtmarschallen H. Prinds Carl af Hessen Cassel utgivne Bekjendtgörelse, og gribe til Waaben og giöre irreguliere ud- og anfald, som intet virksom kand bidrage til Landets Forsvar, eller Krigens lyckelige Ende; soo formaner jag en hver af hvad Stand de kand være at holde sig roelig i sit huus og hiem; hvor hans huus og ganske Ejendom samt alt hvad hand Ejer og besidder, skal være beskyttet som i de Roeligste Tiider. Men skulle vedkommende og icke i militaire Stand virkelige engagerede Folk lade sig finde udi Waaben, soo kand ingen Pardon for hans liv være at vente, og jeg hverken vil eller kan indestaae for de slemme Fölger som i saa maade kand falde paa hans familie og Medborgere. Wenersborg d. 11 Okt. 1788.

   Generalmajor og höijst commanderende ved de Danske
   tropper i Wenersborg og omliggende Egne.

                                Mansbach."
Fienden utbredde sig derefter öfver Dal. Öfversten Stricker intog Åmål och låg der med 1,500 man. Han hade sina förposter vid Lunkekrog, 1/4 mil norr om staden. Sednare ditsändes Mansbach med kavalleri. En afdelning låg vid Rådanefors. Hvar fienden upphöll sig, hade han med våld och hot aftvingat folket nästan intill det sista som fanns. Af hemmanen utskrefvos födoämnen för hären, hö, hafra och hackelse för hästarne, under löfte om betalning, som blott till en del utföll. Ett förhållande, som icke öfverensstämde med prinsens af Hessen meddelade generalorder och öfriga uppgifter i hans memoires. Borgmästaren Gust. Åberg i Åmål lofordades af general Armfelt i underdånig rapport för sitt högst berömliga förhållande under denna ofred. Generalen hade i sinnet anfalla Stricker i Åmål vid samma tid, som den i Kongelf den 9 Oct. afslutade första vapenhvilan på 8 dagar tilländalopp. Begagnade några raska personer, som skulle förmå allmogen i byarne näst intill Köpmannebro att uppbränna densamma och derigenom hindra all förbindelse med Wenersborg. Tvänne halfgalerer, som sedan Carl XII:s tid stått under skjul vid Weners-stranden, hade generalen fått i sjön och bemannat med 102 Westgötabönder. De voro bestyckade med en tolfpundig fältslanga och 16 trepundiga kanoner. Dessa skulle visa sig vid Åmål i samma stund man från alla sidor ämnade hota Stricker. I staden voro alla sitt fädernesland tillgifna. Planen tillintetgjordes likväl, emedan en ny vapenhvila den 18 Okt. blef undertecknad, hvilken skulle räcka till den 13 November, hvarom Armfelt genom en kurir underrättades. Enligt denna återtågade Norrska hären d. 1 Nov. öfver Köpmannebro. I följd af vapenhvilan fick Åmål icke förr än den 13 Nov. mottaga en Svensk postering. Danskarne ville nödvändigt hafva försprång. 4,000 af Danska krigsfolket skulle hemtågat genom Wermland. Men när Armfelt anmälde, att den armerade allmogen lätteligen kunde öfverfalla dem, afskräcktes prins Carl af Hessen från denna väg. Genom en öfverenskommelse i Uddevalla den 5 Nov. förlängdes stilleståndet på 6 månader, och fienden troppade af till Norge den 12 Nov., utan att få behålla en fotsbredd land af de 2:ne provinser och flera städer, som han öfversvämmat och intagit. Härmed slöts detta härtåg, som varat omkring 6 veckor. Denna lyckliga utgång tillskrifves i första rummet konungens vaksamhet, rådighet och drift. Dernäst Englands och Preussens biträde i underhandlingsväg. Engelska ministern vid Danska hofvet, Elliot, mötte konungen i Carlstad vid ankomsten från Dalarne, och erbjöd Englands bemedling på vilkor, som ej voro gjorda att behaga Franska hofvet. Elliot, i förening med Preussiske ministern von Borcke, var en kraftigt bidragande orsak att förlikning kunde åstadkommas och ett möjligen långvarigt krig med Danmark förekommas. Båda hotade Danmark med de allvarsammaste åtgärder. Det tyckes således som fullmyndige ministrar äro vid sina tillfällen goda att hafva, än för det ena, än för det andra folkets bästa, emedan regenterna sjelfva icke stå till hands på hvarje ort och hvarje tid att lägga sitt ord till i vågskålen så skyndsamt, som det ofta behöfves.

Några ytterligare underrättelser om detta krig må ännu tilläggas. Under vistandet vid Eda skans fick Gustaf III underrättelse om Danskarnes infall i Bohuslän. Han återvände då straxt till Carlstad, satte sig den 2 Okt. kl. 8 på aftonen i det sämsta väder och väglag uti åkdonet, för att öfver Åmål skynda till Göteborg. Men en kurir mötte konungen straxt utom staden, med underrättelse från den fångne generallöjtnant C. Hjerta om Qvistrums-affären. Konungen måste då vända om till Carlstad, emedan vestra kusten af Wenern ej ansågs säker, helst fienden redan kunde vara i Wenersborg. Han reste derföre öfver Mariestad. På halfva vägen lemnade han vagnen, satte sig till häst, brådstörtande till Göteborg, dit han ankom helt oväntad den 3 Okt. sent på qvällen. Befolkningen var i största oro och bekymmer för den annalkande fienden. Kommendanten, generallöjtnanten A. R. Du Rietz, besvor konungen att skynda derifrån, emedan staden icke kunde räddas. Följande morgon kom Danska generallöjtnanten v. Haxthausen, förvånad att finna konungen der, hvarest han minst väntade det. Han uppfordrade staden. Gustaf gaf det muntliga svaret, att staden förr skall låta förvandla sig i en stenhop, än gifva sig. Staden blef jemväl icke en gång beskjuten, och de goda Göteborgarne räddades.

Genom öfverenskommelsen i Uddevalla var man qvitt fienden och dess utpressningar för denna gång. Men anstalter måste vidtagas till landets försvar, hvilka blefvo kännbara. På hög befallning höll landshöfdingen Lilljehorn sammankomster, den 5 Jan. 1789 med Tössbo och Wedbo i Torpane, den 7 Jan. med öfriga härader på Dal i Östebyn, för att inhemta i hvad mån man skulle kunna bidraga till landets säkerhet. Invånarne åtogo sig att för hvarje soldat eller soldat-rote hålle en Vargeringskarl, hvilken skulle vara i reserv att intaga en afgången soldats plats och nummer. Denna extra soldat skulle rotarne förse med släpkläder och kost vid öfningsmöten. Derjemte förbundo de sig att hålla en Landtvärnskarl på hvarje helt hemman, utan afseende på hemmanets natur. Som detta manskap åtogs till provinsens enskilda säkerhet, gjordes det förbehåll, att landtvärnet icke borde kommenderas utom denna gränsort. Styrkan beräknades till 550 vargerings- och 930 landtvärnskarlar, tillsammans 1,480 man. Emedan landshöfdingen anmälde, att folket åtagit sig mer än det förmådde utgöra, nedsatte konungen vargeringarnes antal till hälften, och förklarade sitt nådiga välbehag öfver den utmärkta beredvillighet, hvarmed invånarne åtagit sig uppsätta dessa truppar. Den 20 Mars beslöt konungen att de skulle skyndsamt mönstras och till befälet öfverlemnas. Vargeringen skulle öfvas tillhopa med en bataljon af regementet. Befälet öfver landtvärnet blef följande i Maj 1789: öfverstlöjtnant och chef f. d. majoren Sam. v. Schultz; major D. E. Wollert; kaptener El. v. Wolcker, Åke Ridderstolpe, O. Appelberg, Dan. Svinhufvud, C. Rahm; löjtnanter J. v. Starck, H. L. Lidström, J. L. Svanberg, L. Fågelberg; fändrikar E. C. Wollert, C. N. Wirgin, N. A. Fagerström, C. Qviding, M. C. Eurenius, Benj. Wall, Otto W. Holmqvist, Gust. Ekelund, C. G. Wirgin. Westgöta-Dals och Elfsborgs vargering samt landtvärn hade, efter behörig afmönstring och öfning samt till en början till stor del försedda med kläder af landet, dels med sin hela styrka, dels afdelningsvis, intill freden med Ryssland i Werelä den 20 Aug. 1790 bestridt garnisoneringen i Göteborg, Elfsborg, Carlsten, Warberg och Wenersborg, med allt det nit, som andra reguliera truppar, hvarigenom riket hade den nyttan, att gamla stammen kunde dragas till Finland. Landshöfdingen Lilljehorn framställde denna manskapets tjenstgöring och uträttade gagn sålunda inför Kongl. Maj:t i konseljen på Haga slott den 10 Nov. 1790, der han var personligen närvarande. Konungen beslöt då offentligen betacka invånarne för deras nit, och förklarade, att Dalboarne genom landtvärnets uppsättande ådagalagt den trohet mot sin konung, den kärlek mot fäderneslandet, som alltid utmärkt Svenska folket, och försäkrade dem om sin beständiga, synnerliga nåd och välvilja.

Öfverste kammarjunkaren baron G. M. Armfelt erhöll den 10 Febr. 1789, jemte chefskapet öfver frikorpsen i Dalarne, som han den 29 förutgående Sept. emottagit, befälet öfver alla truppar i provinserna mot Norge. Landshöfdingen baron Fr. Lilljehorn var generalintendent för vestra krigs-kommissariatet. Fältmagasiner voro anlagda i Åmål, Wenersborg, Lerum, Alingsås och Göteborg.

Danska kriget 1808 (85).

Efter Danska politikens vanliga gång skulle Sverige anfallas på dess vestra gräns, så snart riket hade krig med någon annan makt. Så äfven nu. Redan i Febr. 1808 inföll Ryska hären i Finland. Samtidigt nalkades Norrska truppar Svenska gränsen. Så snart underrättelsen härom kom till Stockholm, sammandrogos de närmast linien befintliga regementerna i början af Mars. Westgöta-Dals regemente till Wenersborg den 16 i samma månad. Emedan förråd saknades, måste rotehållaren utrusta soldaten såsom till regementsmöte. Efter konungens vilja borde hvarje hemman för armeens behof dessutom utgöra och vid det närmaste af följande magasiner eller uppbördsställen, nämligen Wenersborg, Åmål, Köpmannebro, Uddevalla, Saltkällan, Fjälls gästgivaregård i Steneby, Töftedaln, Ed, Bengtsbron och Tånglanda, aflemna 1 skeppund hö, 1 d:o halm, 1 lisp. salt fläsk och 1 tunna hafra, allt inom Mars månads slut. För transporten af magasinsförråden anskaffades lastpråmar vid Köpmannebro, i Råvarp, Aklången, Laxsjön, Lelång och Stora Le. Konungen befallde äfven att vargeringen skulle uppsättas efter 1790 års författning med görligaste första. Både för detta manskap och soldaterna ålades rotarne anskaffa strumpor, skor, skjortor m. m. mot betalning. Hvad vargeringen angick, gjordes intet afseende på färg eller snitt å kläderna. Detta brokiga manskap samlades den 28 Maj i Wenersborg, och afgick under kapten Tollstedts befäl till vapenöfning vid Jönköping. Förlades derefter i läger vid V. Ed. Konungen föreskref ytterligare den 26 Mars, att 4 bataljoner landtvärn, hvardera om 600 man, skulle upprättas i Elfsborgs län, deraf 1 bataljon föll på Dal. Öfver landtvärnet sattes öfversten grefve Carl E. Lewenhaupt i Alingsås till brigadchef. Danska krigsförklaringen aflemnades i Stockholm den 14 Mars. Genast derefter afgick reserv-armeen vid Örebro till Norrska gränsen. Likaså fördelningen i Jönköping. Generalbefälet öfver hela styrkan mot Norge uppdrogs åt generalen baron G. M. Armfelt, som tillika förde befälet öfver högra flygeln. Venstra flygeln kommenderades af generalmajoren baron v. Vegesack. Den förra utbredde sig efter Wermlandsgränsen till Silbodal, den sednare derifrån efter gränsen till Svinesund. Högra flygeln, som sedan kallades Wermländska fördelningen, bestod af Wermlands fältjägare, Nerikes och Wermlands regemente, en bataljon af lifregementets grenadierer, två af Uplands, en af Helsinge, två af Södermanlands, två af Dalregementet, fyra sqvadroner lifgarde till häst, lifregementets husarer och fyra batterier artilleri. Högqvarteret i Carlstad, men flyttades sedan till åtskilliga ställen vid gränsen. Venstra flygeln: Westgöta-Dals, Bohusläns, Elfsborgs och Skaraborgs regementen, fyra bataljoner lifregementets grenadierer, Westgöta dragoner och två batterier åkande artilleri. Högqvarteret i Wenersborg. Första planen var att endast gå försvarsvis tillväga. Men sedan hjelptruppar med säkerhet väntades från England, hvilka borde användas mot Norge, befalldes inbrott öfver gränsen, Högra flygeln gick också öfver gränsen i medlet af April. Den venstra, som genom brister af alla slag blifvit uppehållen, företog genom Nössemarken en lyckad rekognoskering den 16 April, under ledning af Armfelts adjutant Carl Löwenhjelm, hvarpå hela flygeln den 1, 2 och 3 Maj gick in i Norge vid Nössemark, Jakobsrud, Wassbön. Striderna fördes efter gränsbandet, hufvudsakligast af högra flygeln, intill den 10 Juni, då fiendtliga hären - öfver hvilken prins Kristian August af Augustenburg förde högsta befälet - gjorde ett kraftfullt försök att drifva Svenskarne tillbaka inom Dal och Bohuslän, som dock misslyckades. Ty den 14 Juni innehade de åter sin förra ställning. Kampen fortfor under omvexlande lycka, utan att några stora förluster inträffade å någondera sidan, ej heller förekom någon större affär. Så fortfor den återstående delen af året till den 2 Dec., då en vapenhvila på obestämd tid, med 48 timmars föregående uppsägning, afslöts, hvilken genom regementsförändringen den 13 Mars 1809 kom att fortfara tills freden med Danmark den 10 Dec. s. å., hvilken afslöts i Jönköping, gjorde slut på detta krig.

Det hörde til f. d. konungens flera förvirrade och olyckliga åtgärder i försvarsanstalter och politik, att, ehuru en öfvergeneral fanns på stället vid vestra armeen, chefen för venstra flygeln likväl direkt skulle taga befallningar från konungen, som befann sig i Stockholm. Detta återkallar i minnet Erik XIV:s ofvan anmärkta förhållande, hvaraf Gustaf IV Adolfs hade ett starkt slägttycke. Likaså, att konungen, genom sitt besynnerliga förfarande mot England, ej fick begagna de hjelptruppar, som anländt till Göteborg och han så väl behöfde, men hvilka han till och med vägrade landstiga. Så återkallade han i Maj general v. Vegesack från venstra flygeln. Armfelt flyttade då sitt högqvarter till Wenersborg och vidare i Juni till Vestra Ed. Öfverstlöjtnant Georg Adlersparre blef chef för högra flygeln när Vegesack afgått. Nu var ordningen hos Armfelt att falla i onåd. Denne hade någon kunskap derom förut, och yttrade den 14 Aug. i bref till Adlersparre: "Hans Maj:t vill menagera mig och ej utan ett visst decorum sparka mig bak. Häruti har han orätt; ty jag skulle finna mig admirabelt i den disgracen". I samma dagar anlände presidenten i krigs-kollegium, generalen baron Bror Cederström, till Dal och emottog generalbefälet. Armfelt återvände från den bedröfliga krigs-teatern, såsom han synes hafva uppriktigt önskat. Armeen var illa rustad både med kläder och fält-traktamente. Var dessutom till antalet för ringa att utträtta något hufvudsakligt, knappast att försvara den långa gränslinien. Den starka kölden vinter 1808 och 1809 bidrog derjemte att bland armeen, isynnerhet landtvärnet, uppkom en svår feber, känd under namnet landtvärnssjukan, hvilken bortryckte en myckenhet folk i och utom hären i dessa vestra gränsorter. Detta krig och dermed förenade olyckor, frukter af konungens styrelsesätt, bragte isynnerhet öfver Dal och Wermland ett djupt lidande. Redan den 28 Juni 1808 fick landshöfdingen Lilljehorn befallning att genom subskriptionslistor i länet insamla medel till landtvärnskläder. Dessa medel uppgingo endast till 4000 r:dr riksgäldsmynt och voro för ändamålet alldeles otillräckliga. Man höll derföre sammankomst med länet i Wenersborg den 19 Oktober. Den var ej angenäm. En högljudd och nästan allmän klagan hördes bland deputerade öfver förökade bördor af alla slag. Men nöden bland landtvärnet var ännu större. Man måste, på kyrkoherden i Frendefors, doktor P. P. Ekelunds förslag, gripa sig an att uppkläda landtvärnet, så vida dessa ynglingar ej helt och hållet skulle förgås. Hans förslag bifölls. Vid pass 2:ne hemman borde, vid 6 2/3 r:dr banko vite, innan den 8 påföljande November aflemna en råck af grått vallmar med blå krage och sleif på venstra axeln, ett par grå vallmarsbyxor, en väst med ärmar, ett par svarta stöfletter, två par ullstrumpor, ett par skor, två blångarns-skjortor, en halsduk, en uniformshatt. När detta var gjordt, skulle penningesammanskottet återlemnas. I underdånig skrifvelse den 24 Okt. framlade Lilljehorn lika öppet som ärligt och sannt tillståndet i landet. Detta län, yttrade han bland annat, ett af de magrare i riket, har genom sin nära belägenhet till krigs-teatern, i märklig mån fått och får vidkännas krigets vidriga påföljder. Ständiga kronoskjutsningar, särdeles för transporterna till armeen, ofta påkommande kurirskjuts, dryga legor för täta rekryteringar af soldater, ryttare, båtsmän och vargeringskarlar, samt deras förseende med kläder och andra förnödenheter, utrustande af ett betydligt antal landtvärn och dess fullständiga beklädning, samt, till råga på allt detta, en i de flesta delar af länet, så väl de näst förflutna åren som äfven isynnerhet detta år, inträffande missväxt, - på Dal i den mån kännbar, att ganska många af sitt vårutsäde icke fått skörda frökornet igen, - äro omständigheter, som i förening med hvarandra synas innebära hotande och svåra utsigter för invånarnes bergning. Men dessa och andra, af rikets högre embetsmän uttalade, ännu kraftigare föreställningar verkade intet. Lilljehorns förutsägelse gick i bedröflig fullbordan. Såsom generalintendent för armeen led han icke blott brist på penningar till mathållning och medikamenter för sjukhusen, utan måste såsom länets höfding se en svår hungersnöd inställa sig i många hus, särdeles på Dal. Han anskaffade 3,000 tunnor af olika sädesslag, men Dalbönderna kunde ej betala, emedan penningar saknades. Den af oviljan för egennytta och andra moraliska lyten orättvist tadlade kanslipresidenten Fr. W. v. Ehrenheim hade på den målning af tillståndet i landsorten, som Lilljehorn honom muntligen lemnat, skänkt 1,000 pund sterling, för hvilka i England upphandlades närmare 800 tunnor korn, att utdelas bland nödlidande i Dal och Westergötland. Vid underrättelse om denna Ehrenheims gåfva, skänkte jemväl Engelska ministern Georg Canning ett penningebelopp, hvaraf 2,416 r:dr 32 sk. banko tillföllo Dal. Dessa medel kommo likväl ej hit förrän 1811, då landshöfdingen Hjerta underdånigst föreslog, att desamma måtte få förräntas och framdeles vid inträffande missväxt användas till folkets behof, emedan de nu efteråt svårligen kunde rättvisligen utdelas, och orten för närvarande någorlunda repat sig efter kriget. Staden Åmåls invånare erhöllo i inrikestidningarne af bataljonschefen Chr. Klingspor en offentlig tacksamhet för det hedrande och välgörande bemötande de ådagalagt mot både befäl och manskap af Dalbataljonen under dess vistande i staden i Dec. 1808. Manskapet hade blifvit med förekommande godhet och frikostighet bemött. De talrikt sjuka rönte utmärkta prof af ädelmod. Borgmästaren Gust. Åberg och krigskommissarien B. Norström uppläto åt de sjuka lägenheten Kasenberg utom staden, och komministern Jak. Bergenhem sin embetsgård inom staden. Norström anskaffade hvad till sjukhusen behöfdes, samt skänkte 50 skjortor till de mest usla. Sådana exempel af menniskokärlek och välgörenhet hos högre och lägre embetsmän samt andre medborgare, ehuru icke under någon tid sällsporda, må dock ihågkommas och leda till efterföljd.

Åren 1808 och 1809 voro, i och genom krigets elände, den sista allmänna, hårdt tryckande olycka, som öfvergått denna landsort. Ty hvad var väl 1812 års och sednare inträffad missväxt i jemförelse med krig, sjukdomar och missväxt i förening ? Den som under nuvarande fredslugn och rättvisa styrelse missnöjd klagar dels öfver svårigheter, ofta mer diktade än verkliga, dels öfver bördor, oskiljaktiga från hvarje samhälle, - äfven det lyckliga, man sjelfklokt tror sig kunna nybilda, - han bör erinra sig fordna tidsförhållanden, de lidande som öfvergått Dal, de eldprof det utstått, för att om möjligt göra en rättvis jemförelse mellan det förflutna och närvarande.

Dansk-Norrska kriget 1813-1814.

Sverige biträdde de förenade Europeiska makterna i det gemensamma beslutet att sätta en gräns för kejsar Napoleons krigs- och eröfringslystnad och derigenom bereda fred i Europa. Enligt fördragen härom och att försäkra det så ofta störda lugnet i Skandinavien, borde Norge med Sverige förenas, samt Danmark erhålla ersättning inom Tyska området. Danska hofvet var ej härmed nöjdt. Det vidhöll förbundet med Frankrike, ehuru dess politik stundom syntes dubbel.

De första Svenska trupparna öfverkommo till Stralsund den 22 Mars 1813 för att deltaga i den gemensamma striden mot Frankrike. Kronprinsen Carl Johan afseglade från Carlskrona till Pomern den 14 påföljande Maj. Innan dess gaf han sina vapenbröder inom riket tillkänna föremålet för sin resa, äfvensom att 2:ne arme-korpser qvarlemnades under fältmarskalkarne friherre Toll och grefve von Essen, för att bevara tryggheten af rikets gränsor och för att anfallsvis gå tillväga, der fäderneslandets heder och intresse sådant fordrade. Han yttrade äfven, att Skandinaviska folkens förening var tryggad genom fördrag, grundad på en sund politik och som hade Nordens lugn till föremål. Den 30 Maj afsändes hofkansleren friherre Gust. af Wetterstedt, Ryske generalen v. Suchtelen, Engelska sändebuden, envoyen Thornton och generalmajoren Hope till Köpenhamn, för att förvissas om Danska hofvets verkliga tänkesätt, föreslå de vilkor, hvarigenom fred kunde afslutas med England och, i förening med densamma, Sveriges på fördrag grundade fordringar - genom dess eget medgifvande betydligt nedsatta - tillfyllestgöras. Genom Danska statsministern Rosenkrantz fingo underhandlarne fullkomligt afslag, erhöllo icke ens tillstånd att landstiga i Köpenhamn. Den 4 Juni återvände de till Stralsund. Detta afslag blef således ett ytterligare bevis på egenskapen af Danska regeringens med Frankrike ingångna, nya hemliga förbindelser, hvarom för öfrigt dess deltagande i Hamburgs besättning mot slutet af Maj tydligen vittnade. Anmärkningsvärdt syntes ock att, på samma gång Danska presidenten Kaas hemligen i Harburg öfverenskom med prinsen af Eckmuhl att med förenade Danska och Franska truppar anfalla och befästa Hamburg, han lät säga Svenska generalerna, att konungen af Danmark vore färdig förena 25,000 man med Svenska armeen för att återställa en allmän fred samt minska Napoleons välde. Danmark hade likväl genom nyssnämnda afslag bestämdt förklarat sig och vidhöll förbundet med Napoleon. Emellertid gick denne, det oaktadt, sitt fall med stora steg till mötes, hvilket fullbordades i slaget vid Leipzig den 16 och 18 Oktober 1813. Redan dessförinnan, eller den 15 Sept. s. å., kungjorde Sveriges konung för sitt folk: sedan Danska konungen, efter ett länge fortsatt ovänligt bemötande, hvarigenom, oaktadt fredsslutet 1809, Svenska sjöfarten af Danska kapare alltjemt blifvit oroad, nu skridit till verkliga fiendtligheter, med befallning till sina undersåtar, att alla Svenskar, som befinnas på uppbragta eller till uppbringande skepp, skola behandlas såsom krigsfångar, Sveriges konung funnit sig nödsakad möta våld med våld, - att krigstillståndet med Danmark inträdt, samt att all gemenskap med Danmark och Norge vore afbruten. Carl Johans segrande truppar utbredde sig öfver Holstein i början af December, och Danmark måste genom freden i Kiel den 14 Jan. 1814 för evärdeliga tider afträda Norge till Sverige.

Från och med September 1813 bevakades Norrska gränsen af hemmavarande krigare. Wermlands regemente låg vid V. Ed. Westgöta- Dals extra roterings-, förstärknings- och beväringsmanskap beordrades äfven dit den 23 Sept. Öfver vestra armeen eller Norrska gränsbevakningen innehades öfverbefälet af fältmarskalken grefve H. H. von Essen.

I Norge hade man långt förut beredt sig på krig med Svenskarne. Redan den 13 April 1812, således mycket öfver 2:ne år innan det utbröt, lästes i tidningarne underrättelser om Norrmännens rustningar. Sunnanfjäldska regementet var då förlagdt i Fredrikshall, det nordanfjäldska i Fredriksstad och Moss, jemte skarpskyttar och jägare. På förra stället arbetades ifrigt att sätta fästningen i bästa skick. Stora foror från Danmark af ammunition, beklädnadspersedlar m. m. fördes ofta genom Strömstad till Norge. Patruller utsändes ordentligen till Svenska gränsen. Allmänheten tycktes vara öfvertygad om att Norrmännen skulle infalla i Sverige. Brist på lifsmedel lät känna sig. Invånarne i Fredrikshall och deromkring läto förstå, att de icke längre kunde underhålla de sammandragna trupparne, hvilka, enligt till Sverige inlupna, i tidningarne meddelade underrättelser, till en del blefvo spisade med frusna potäter.

I Norge var prins Fredrik af Hessen vice ståthållare till den 21 Maj 1813, då Danska kronprinsen Kristian Fredrik anlände till Christiania samt öfvertog ståthållare-befattningen. Så snart fredsafhandlingen i Kiel af honom blef känd, sammandrogs hela Norrska styrkan, omkring 30,000 man, sunnanfjälls. Derpå reste prinsen omkring i landet ända till Throndhiem att inhemta allmänna sinnesstämningen. 1814 den 19 Febr. förklarade han sig för Norges regent tills vidare samt påbjöd en riksförsamling till Eidsvolds jernbruk den 10 April. Armeen förlades sålunda: generalmajoren v. Staffeldt med något öfver 8,000 man kantonerade i Smaalænens amt, vester om Örjesjön, vid Berg, Skieberg, Thunoe, Rakkestad, Eidsberg, Trögstad. Öfversten Hagerman med något öfver 7,000 man i Akershus amt och öfra Romerige, vester om Glommen, vid Sörum, Ullensager, Eisvold, o. s. v. Öfversten Krebs med 2,000 man i trakten af Kongsvinger. Rode med sina 1,000 man i Hedemarken och Elverum. Generalmajoren v. Arenfeldt med reservbrigaden 4,000 man i Christiania, Drammen, o. s. v. Generalmajoren v. Mailænder med 2,000 man vid Fredriksværn. Öfverstelöjtnanten v. Stabells förtropp 2,000 man sträckte en kedja från Krogfos i Höland till Skotborg sund. Dertill kommo fästnings-garnisonerna (86). Af en så talrik arme och under det en stor del af Svenska försvaret var i Holstein, kunde man i Sverige möjligen befara ett infall öfver gränsen. Men hvarken den yttre politiken, ej heller Norges inre förhållanden voro af beskaffenhet, att ett sådant rimligen borde företagas. Spannemålsbristen i landet var omöjlig att afhjelpa, emedan oöfvervinneliga hinder mötte tillförseln från Danmark. Endast hälften af den öppna jorden i Akershus och Kristiansands stift lärer varit besådd 1813. Sannolikt var förhållandet föga bättre i de andra stiften. Oaktadt den fiendtliga ställningen blef dock Norrska folket vänligt behandladt från Svenska sidan. 1814 den 25 Febr. kungjorde fältmarskalken v. Essen, att all gemenskap mellan enskilde personer på Svenska och Norrska sidan vore fullkomligt fri och obehindrad; - att alla vårt lands egna produkter finge tullfritt föras öfver gränsen; - att Norrska varor, bränvin undantaget, likaledes finge tullfritt införas, - att alla i Sverige tillåtna och förtullade varor jemväl finge utföras till Norge. Detta hade kunnat komma folket å båda sidor om linien till godo. Men fördelarne häraf måste snart minskas och upphöra, sedan man erfarit att prins Kristian förklarat sig för Norges regent. Essen såg sig då tvungen att den 28 Febr. förändra den gifna tillåtelsen i så måtto, att tills vidare endast spannemål fick afyttras i mindre partier till dem af Norrska allmogen, som infunne sig å Svenska området att uppköpa denna lifsförnödenhet. Likväl föranläts fältmarskalken den 24 Mars att återtaga äfven denna tillåtelse, sedan utrönt blifvit, att Norrska styrelsen tvungit bönderna aflemna till fältmagasinerna en betydlig del af den säd, de af barmhertighet fått tillhandla sig i Sverige (87). Under sommaren gjordes flera försök att tillvägabringa en fredlig förening emellan rikena. Men hvarken vänliga uppmaningar från Sverige, ej heller till Norge afsända kommissarier från de förenade Europeiska makterna och Danska konungens föreställningar, förmådde rubba Norrska styrelsens beslut att med vapen i hand afgöra saken. Den 12 Juli 1814 afreste derföre kronprinsen Carl Johan från Stockholm att taga befälet öfver den nu samlade Svenska armeen vid gränsen, besvara inbjudningen samt mäta sina krafter, sitt snille och mångåriga erfarenhet med fiendens. Lyckligtvis blef striden hvarken långvarig ej heller särdeles blodig. Armeen fördelades i 2:ne korpser. Den första, den från Tyskland återkomna, under kronprinsen Carl Johans eget befäl. Den andra under fältmarskalken grefve v. Essens ledning. Den första bestod af 3 divisioner och 6 brigader. Divisionschefer: generalmajoren friherre Posse, generallöjtnanterna friherre Sandels och friherre Boije. Brigadchefer: generalmajorerna v. Schulzenheim, Lagerbring, Brändström, öfversterna Reutersköld och Bergenstråle samt generalmajoren Hederstjerna. Den andra korpsen af 2 divisioner och 4 brigader. Divisionschefer: generalmajorerna grefve G. Mörner och friherre Rosenblad. Brigadchefer: Öfverstarne v. Platen, Hay, Klingspor och Gahn af Colquhoun. Elfte brigaden, under öfversten Eek, stod på gränsen af Jemtland. Första armekorpsen sammandrogos i trakten af Strömstad, vid hvilket tillfälle armeen, genom en generalorder den 29 Juli, erinrades att, då Svenskarne stridde mot de upproriske och främlingar, som endast stämplade till Norges olycka, förde de icke krig mot Norrmännerna, hvilka armeen är skyldig välvilja och beskydd. Deras egendom anförtros åt vården af Svenskarnes redlighet och krigslydnad. Divisionsgeneralerna gjordes ansvariga för hvarje öfverträdelse af denna befallning. Den mot Norge utrustade flottan bestod af 4 linieskepp, 4 fregatter, några briggar, skonertar, däckade kanonslupar och mörsarebåtar samt 60 öppna kanonslupar, under general-amiralen friherre Pukes öfverbefäl, och skärgårdsflottans rörelser särskildt under öfversten af Wirsens ledning.

Den 26 Juli 1814 satte sig flottan i rörelse vid Hvalöarne. Den 30 Juli inbröt fältmarskalken von Essen från Dal med sin armekorps till Prestbacka och Bærby, hvarunder han hade att kämpa med stora svårigheter i anseende till de branta vägarne. Den 31 Juli ryckte generalmajoren Gahn öfver gränsen från Eda i Wermland. Den 2 Aug. gick första armekorpsen, under kronprinsens eget befäl, öfver Svinesund på pontonbrygga. Den 14 Aug. var striden utkämpad och kriget slut genom konventionen i Moss samma dag, enligt hvilken prins Kristian Fredrik afsade sig Norrska kronan för sig och efterkommande evärdeligen.

Af detta krig hade Dal ingen svårare känning än skjutsningar och inqvarteringar. Men dessa voro betydliga nog, i anseende till den större styrka med dertill hörande tross, som dels var förlagd i orten, dels fördes derigenom. Vid Ed hade gränsbevakningen legat i 11 månader. Den 5 Nov. 1814 uppbröt armeen från Norge, återvändande till hemorten, med undantag af de 2:ne garnisonerna i Fredrikshalls och Fredriksstads fästningar.

Hjelpsändningen till Danmark 1848

Efter 34 års fredslugn fick krigsmannen på Dal åter rusta sig till strid. Tilldragelserna inom Danmark och fiendtliga besök af dess södra grannstater föranledde detta rike att begära hjelp från Sverige och Norge. Så väl konungen som brödrafolken omfattade denna sak med uppriktigt och varmt deltagande. Man ej allenast glömde gamla misshälligheter och utståndna lidanden, hvilka jag framställt i denna krigshistoria, utan man skyndade att lemna ett hjelpsamt biträde åt grannen söder om sundet. Anmärkningsvärdt är, att det generalbefäl och en stor del af de truppar, som från Sverige afsändes att först vara till hands der behofvet så fordrade och gifva prof på Svenska krigarens mod och tapperhet i en rättvis strid, voro från de Svenska provinser, hvilka under århundraden haft mest att beklaga sig öfver Danska politiken.

Svenska ständerna beviljade 2 millioner r:dr banko - mer än ett års allmän bevillning för Sveriges inre behof - att användas för dessa krigsomkostnader. Omkring 16,000 man sammandrogos. Under befäl af generallöjtnanten m. m. grefve Carl Gust. Löwenhjelm på Long i Wermland, gingo trupparne, deribland Westgöta-Dals regemente, ombord i Göteborg den 7 Juni 1848 på sju Danska transportfartyg och fyra Danska ångbåtar till Nyborg på Fyen. Genom konung Oscars bemedling inleddes under tiden underhandlingar samt afslöts i Malmö, den 26 följande Augusti, en konvention mellan konungen i Danmark å ena sidan samt konungen i Preussen så väl i eget namn som å Tyska förbundets vägnar å den andra, hvarigenom all fiendtlighet till lands och sjös skulle från samma dag under sju månader fullkomligt upphöra, med en månads uppsägning för hvar och en af de kontraherande makterna. De Svenska hjelptrupparne fingo således återvända till hemorten. Den 19 Sept. s. å. anlände från Fyen till Göteborg så väl Westgöta-Dals regemente som de öfriga.

Inlagd 1995-05-18