Hur Sven Wiberg nästan tog död
på mig utan att ens försöka.
Det visade sig att jag faktiskt stött på Wibergarna
långt innan jag visste att de hade något med min familj
att göra.
En lustig liten introduktion till Historien om Frieda.
Berättad av Sven Wickberg.
| Jag var väl omkring 10 när jag började
lära mig spela kornett på Frälsningsarmén (FA).
Några år senare var jag juniorsoldat och gossmusikant på
Stockholms första kår. Vi var rätt många från
början, men nu var vi bara tre kvar. Vår ledare Kurt Larsson
skulle lämna oss för att gå på Krigsskolan och utbildas
till frälsningsofficer. Då sa musikmästare David Berg (ledaren
för "stora" musikkåren) till våra föräldrar:
Vi tar hand om pojkarna! Skicka ner dem till oss på söndag kväll!
Så vi gick dit.
Vi var alltså tre, två söner till överstelöjtnant
Emanuel Sundin och så jag. Vi bodde alla i samma kvarter som kåren.
När vi steg in i musikantrummet den kvällen hade vi ingen aning
om vad som nu skulle ske.
|
|
När vi klev in hälsades vi hjärtligt välkomna. Var
och en av oss fick ett skåp (med nyckel!) för våra instrument,
en notväska och så en rödtröja. Det var en av den
gamla sorten med "revben" som hade varit vita en gång i tiden. Man
sa åt oss att ta på våra nygamla uniformtröjor,
ta med våra instrument och noter och hänga med. "Hänga
med" betydde att klättra uppför trapporna till baksidan av lokalen
och stiga upp på den höga plattformen och göra i ordning
för att spela till mötets första sång.
På detta något okonventionella sätt kom jag att
bli deltagare i mitt livs första söndagkvällsmöte på
Frälsningsarmén (FA)!
Allting var nytt för mig: hela "ritualen" med vittnesbörd,
predikan, "eftermöte"... Vi smågrabbar följde allt som
hände med stora, unga och vakna ögon.
Mina föräldrar hade sagt åt mig att vara hemma senast
klockan halv tio. Eftersom mötet inte var slut då stövlade
vi tre -- kanske litet väl bullersamt -- ned från plattformen
mitt i predikan och gick hem.
Men från och med nu intog spelandet i "stora" musikkåren
en framskjuten plats i våra liv. Jag hade blivit en aktiv frälsningsmusikant.
Det dröjde inte så länge förrän jag upptäckte
att det där med att sitta på plattformen också förde
med sig vissa skyldigheter. Man kunde t ex bli "uppropad" att ge sitt vittnesbörd.
Jag var livrädd för att någon tokskalle skulle ropa upp
mig.
| Em söndagkväll annonserade vår kårledare:
Nästa
söndag har vi glädjen att få lyssna till Sven Wickberg....(MITT
HJÄRTA STANNADE AV SKRÄCK)...men nej. jag kom på att han
inte
hade talat om mig. Det handlade om en överste Sven Wiberg...., och
s a k t a började mitt hjärta slå igen och färgen
återvända till mina kinder.
Jag måste alltså ha stött på denne Sven Wiberg
en eller ett par gånger, som ledare för ett kvällsmöte
på Stockholm 1, "Templet" som man säger numera. Om jag minns
rätt hade han en genomträngande blick under stora, buskiga ögonbryn.
(Mary har senare försett mig med bilden till höger.) När
han besteg plattformen inspekterade han sina trupper med en örnblick.
Jag var alldeles säker på att hans blick på mig sa: Den
där lilla killen med kornetten måste få ge sitt vittnesbörd
i kväll... |
|
Men det hände aldrig, och med tiden lugnade jag ner mig och var
inte så lättskrämd. (Och så småningom lärde
jag mig också att ge mitt vittnesbörd.)
Jaha, det var Sven Wiberg.
Det
här hände 1945. Många år senare, kanske på
1970-talet, fick jag ett telefonsamtal från en amerikansk FA-officer
vid namn Hugo Wiberg. Han var på semesterresa och passerade
Stockholm. Jag visste inte att han var son till ovannämnde Sven, och
han berättade det inte heller. Han bara talade om att han hade känt
min mor, Frieda. Han erbjöd sig att skicka mig ett vackert kort av
henne. Jag tackade förstås ja, men jag var litet förvånad.
Hon hade ju levat för så längesen. Vi pratade en stund
till om väder och vind och så la vi på. Jag grunnade litet
på det här samtalet, för det blev inte riktigt klart för
mig vad han egentligen ville mig. (Det kom jag underfund med senare, och
det är en del av Historien om Frieda.)
I mars 1998 fick Hugos dotter Mary Long kontakt med mig. Hon sände
med ett tjugutal brev från Frieda till Hugo, och det var dessa som
inspirerade mig att skriva denna historia.
-
-
1999 02 17; 99 03 12; 2000 06 17
webmaster: sw@abc.se
-
.
-