Malungs former av

La Folia - Sinclairsvisan. 

"Skinnarbygd" Malungs Hembygdsförenings Årsbok 1953

av Rudolf Sundqvist

Om man klickar på respektive notexempel spelas en MIDI-fil med melodin!

 

I allmänhet är vi nog ganska avtrubbade när det gäller sådana uttryck som "succé-melodier"'', "världs-schlager" etc. Det är även ganska svårt att följa med i de värdesättningar av en melodi, som man gör på vissa ställen, där en melodis värde mäts i de inkomster, som den eventuellt kan ge i reda penningar. Men hur populära sådana melodier än kunna bli, så är dock deras "livstid" som regel ganska kort, något halvår eller så. Visserligen finns det en del s. k. "evergreens", och visserligen försöker man ibland att "vända på bingen" och plocka fram "schlagers som slog" för en 20 - 30 år sedan, men några verkligt långlivade "historier" blir det knappast. 

Om man med en "schlager" menar en melodi, som sjunges och spelas av alla och envar, som lever sitt liv oberoende av land- och samhällsgränser och hos höga och låga, rika och fattiga, ja då skall jag försöka berätta litet om en sådan melodi, en melodi som man utan tvekan kan kalla "alla tiders örhänge". Jag syftar på Folian eller Folie d'Espagne, som den litet högtidligare kallas, se notexempel I. 

När Folian uppstått eller komponerats vet man ej; den finns i en notbok frän 1570-talet men kan vara äldre. Den tycks emellertid ha uppstått i Portugal och användes där till en karnevalsdans, som utfördes av män, vanligen skrudade i kvinnokläder. 

Ordet folia är portugisiskt och lär betyda dårskap. I början av 1600-talet kom den till Spanien och blev en sällskapsdans i majestätiskt skridande 3/4-takt, och det är från den tiden den kallas Folie d'Espagne. 

Vid seklets mitt hade melodin, över Frankrike, nått stora delar av det övriga Europa, däribland Sverige. I början av 1700-talet övergår Folian att i rytmiskt hänseende efterlikna polska eller mazurka .

Denna melodiform kom att bli den i Sverige vanligaste och har undan för undan antagit folkvisekaraktär. Det är också till denna melodiform som Anders Odel (död 1773) år 1739 diktar sin mycket bekanta Sinciair-visa, vilken kom att bli omåttligt populär och även öva stor psykisk påverkan på den allmänna opinionen inför 1741-års ryska krig (notex. II). 

Den första melodiformen påträffas oftast i instrumentala sammanhang, under det att den polska-liknande melodiformen mest förekommer tillsammans med text. En tredje, enklare melodiform finnes även, bl. a. i en svensk handskriven lärobok i pianospelning från slutet av 1700-talet (notex. III). 

Inom konstmusiken har Folian använts fIitigt. En lång rad mer eller mindre kända kompositörer har använt melodin, vanligen i variationsverk. Mest bekanta är Corellis violinvariationer (omkr. år 1700), Liszts Rhapsodie Espagnole samt ett variationsverk av Rachmaninov. Johann Sebastian Bach använder sig av foliamelodin i sin burleska, världsliga "Bondekantat", och sonen Friedemann varierar den för piano o. s. v. 

 

I folkmusiken lever Folian som folkvisa i bl. a. Italien, Frankrike, Tyskland, Danmark och Finland. I Sverige återfinnes den melodiform som liknar Sinclair-visan inom folkmusiken. Anders Odels visa är redan nämnd. C. M. Bellman (död 1795) använder melodin till en av sina Fredmans sånger (nr 5, som talar om "Välment sorgesyn"), och i kommentarerna till dessa anges, att melodin använts i flera sångspel, som uppförts i bl. a. Stockholm under 17- och 1800-talen. 

Den finns också i en uppteckning från Skåne som musik till en folkdans, som kallas "Fiol i spann", d.v.s. en folklig omskrivning av "Folie d'Espagne". (För att tjäna som järnförelse med några längre fram anförda polskor från Malung, återges melodin i notex. IV.) 

I Malung finnas flera varianter bevarade av melodin. Nils Anderssons Svenska 1åtar, 3:dje Dala-häftet, har den i fin polskaform efter storspelmannen Troskari Erik Persson, V. Fors, död 1922 vid 92 års ålder. Den utgör avslutningen på "Brännvinslåt" eller "Dricka björn", och återges i notex. V. Likheten med "Fiol i spann" är tydlig. En ståtlig variant är upptecknad efter fil. lic. Niss Hjaimar Matsson, Malung.

Den visar på ett strålande sätt hur levande tradition förmår bära vidare det väsentliga i visan. Att sedan århundraden kan ligga emellan tycks inte ha så stor betydelse. Visan, eller rättare visorna, enär det är fråga om två olika texter (notex. VI), ha sjungits på detta sätt i Niss Hjalmars föräldrahem. 

Det finns emellertid även exempel på, att traditionen ej förmår bära en visa ograverad genom långa tider, att den så att säga kan "förlora" sig. Kanske är det på sådant sätt som nya folkvisor födas, nya melodiformer skapas och musiken blir än mer berikad. "Från Västerdalsbygder", Malungs Folkhögskolas Elevförbunds årsbok 1917, meddelar en del folkmusik från Malung, upptecknad av Ossian Svensson. Dessa uppteckningar är synnerligen värdefulla, även om man i några fall måste ifrågasätta korrektheten. 

En av visorna, "På denna ort jag varit har" efter förut anförda Troskari Erik Persson, V. Fors, är bland dessa frågliga. Meddelaren anger, att man även sjungit en annan text till denna melodi. "Det kom till mig en gammal man beprydd med silverhåren"', d. v. s. ett fragment ur Odels Sinciair-vise-text. Att O. Svensson anfört visan i 4/4-takt måste bero på en felbedömning av rytmen och takten. Möjligen kan det ha berott på Troskari Eriks höga ålder vid upptecknandet - han måste ha varit omkring 84 år då - och därmed sammanhängande svårigheter för honom att sjunga rytmiskt korrekt. I notex. VII anförts O. Svenssons uppteckning och i notex. VIII ett försök att rekonstruera visan t 3/4-takt, och då kan man tydligt se, att det ej är fråga om någonting annat än Sinciair-visan. jämför f. ö. notex. VI. Ännu ett exempel på hur, långt bort från det ursprungliga den fritt skapande folkmusiken kan föra en melodi, ja så långt, att man nästan måste tala om en helt ny melodi, är nr 869 i Svenska Låtar, Dalabandet, en vallåt efter Nörstmo Halvar Halvarsson i Idbäck, Malung (död i juli 1950, 96 år gammal). Se notex. IX. Det är ganska svårt att vid första påseende finna något samband med Sinclair-visan. Låten är upptecknad i A-dur. Spelar man den i moll, alltså utan höjt "c" är sambandet lättare att finna. "Kohornet" saknar fast stämning och det är därför mycket svårt att blåsa "rent" på det efter vanliga musiknormer.

 

En hornblåsare, som jag tillfrågat om detta, säger sig även uppfatta låten som moll-låt. Upptecknaren anger även, att låten är en variant av den kända visan "jag är en fattig lappman, som bor långt upp i Lappland", d. v. s. den i Sverige kanske vanligaste textvarianten till Folian - Sinclair-visan. Av det här anförda framgår, att man kan våga säga, att det är absurt, när någon påstår - som det ganska ofta kan hända - att en folkmelodi är "riktig" eller "felaktig". Varje sådan melodi är - i sitt rätta sammanhang - naturligtvis "riktig". Om den sedan ej skulle råka helt sammanfalla med den version, som jag till äventyrs själv kan ha av melodin, behöver detta ej vara detsamma som att melodin är "felaktig". I ett band av Svenska Låtar, som finns på ett bibliotek i Malung, står vid en psalm-melodi från Malung ditskrivet med kraftig blyertsskrift av en - tydligen mycket - säker kommentator: "Absolut felaktigt"'. Till detta kan: man blott säga: det är möjligt att någonting är "felaktigt", melodin är det i varje fall ej. 

Till slut skall ännu två varianter av Folian-Sinclair-visan från Malung anföras. Den första är meddelad av Niss Hjalmar Matsson. Melodin är där en festiig variant och texten väl närmast en barnramsa.

Den andra, meddelad av fru Elvina Söderlund, är en ståtlig, saraband-liknande variant på den i samband med bröllop och gästabud välkända "Ja, vårôn värd".

 

Eftersom det inte går att spela en ton mellan g och giss på datorn, spelas här en version med giss på de noter som är markerade med # över själva noten.

Inscannad och bearbetad 11 juni 1999.