Att vara eller icke vara, det är frågan. Månn’ ädlare att lida och fördraga ett bittert ödes styng och pilar, eller att ta till vapen mot ett hav av kval och göra slut på dem med ens: att dö? Att sova – intet vidare – och veta att uti döden domna hjärtekvalen och alla dessa tusental av marter vilka äro köttets arvedel. Det vore en nåd att stilla bedja om: att dö. Att sova. Sova! Kanske också drömma?
Se däri ligger knuten! Ty i döden, vad drömmar i den sömnen månde komma, när stoftets tunga skrud vi kastat av? Det tål att tänka på. Den tanken skapar vårt hela långa levernes elände.
Ty vem fördroge tidens spe och gissel, förtryckets vrånghet, övermodets hån, föraktad kärleks kval, senfärdig lag, närgången ämbetshögfärd och de sparkar odågan ger den tåliga förtjänsten, om rädslan ej för något efter döden, det oupptäckta landet varifrån man icke återvänder, skrämde viljan att hellre bära vanda plågor än att fly till andra, dem man icke känna?
Så gör oss samvet till pultroner alla. Så går beslutsamhetens friska hy i eftertankens kranka blekhet över, och företag av märg och eftertryck vid denna tanke slinta ur sin bana och mista namnet handling.
Tyst, min vän!
Att vara eller icke vara, det är frågan.
Månn’ ädlare att lida och fördraga
ett bittert ödes styng och pilar, eller
att ta till vapen mot ett hav av kval
och göra slut på dem med ens: att dö?
Att sova – intet vidare – och veta
att uti döden domna hjärtekvalen
och alla dessa tusental av marter
vilka äro köttets arvedel. Det vore
en nåd att stilla bedja om: att dö.
Att sova. Sova! Kanske också drömma?
Se däri ligger knuten! Ty i döden,
vad drömmar i den sömnen månde komma,
när stoftets tunga skrud vi kastat av?
Det tål att tänka på. Den tanken skapar
vårt hela långa levernes elände.
Ty vem fördroge tidens spe och gissel,
förtryckets vrånghet, övermodets hån,
föraktad kärleks kval, senfärdig lag,
närgången ämbetshögfärd och de sparkar
odågan ger den tåliga förtjänsten,
om rädslan ej för något efter döden,
det oupptäckta landet varifrån
man icke återvänder, skrämde viljan
att hellre bära vanda plågor
än att fly till andra, dem man icke känna?
Så gör oss samvet till pultroner alla.
Så går beslutsamhetens friska hy
i eftertankens kranka blekhet över,
och företag av märg och eftertryck
vid denna tanke slinta ur sin bana
och mista namnet handling. — Tyst, min vän!