Omvänd rasism?

1980 var jag student i sydstaterna i USA. Klasskamrater berättade för mig att de inte tyckte om negrer. Jag tyckte att de var rasister och dumma i huvet. Mina kompisar var både vita och svarta.

Men det var innan jag drabbats av rasismen.

1987 hade jag en flickvän i Frankrike och hon tyckte inte om araber. Jag tyckte att hon var rasist och okunnig.

Men det var innan jag drabbats av rasismen.

Jag körde taxi på deltid i Stockholm. Någon gång omkring 1990 berättade flera av de svenska kollegorna att de slutat plocka upp kunder som såg utländska ut, ”för att slippa problem”. Jag tyckte de var rasister och mindre vetande.

Men det var innan ...

Jag fortsatte att som princip acceptera vem som helst som stod på egna ben och inte var nedspydd. Här ska inte diskrimineras! De flesta invandrare (och svenskar) bland mina passagerare var givetvis genomhyggliga människor.

Men enstaka ungdomar med invandrarbakgrund blev mycket aggressiva så fort de trodde att jag kört fel eller inte ville köra svart utan taxameter. Hotfull stämning. Ibland fick jag höra att det var jag som var rasist. Vad jag än försökte svara blev det fel. Typiskt svar var: ”Sug kuk din jävel, vi hatar svenskar!”

Det måste vara jobbigt att ”hata svenskar” för en person som är uppvuxen och kanske född i Sverige. Jag gissar att det var invandrarungdomar ur andra generationen, som inte känner sig hemma i något land.

Nu hade jag också drabbats av rasismen.

Jag slutade att köra taxi. Jag hade fått nog av rasismen. Tyvärr verkar det som om denna ”omvända rasism” inte existerar i den offentliga debatten. Är det för pinsamt för att tala om?

Eftersom vissa svenskar ogillar invandring (men förhoppningsvis inte invandrare) är det kanske inte konstigt om vissa invandrare ogillar ”svenskar”.

Vi måste våga hantera även detta problem. Den som kallar sig antirasist borde bekämpa all slags rasism, inte bara den från ”svenskar” mot invandrare. Annars fastnar vi lätt i ett ”vi mot dem”-tänkande.

Knäckfrågan: Vad är en svensk?

Här är ett förslag: Var och en, som kan göra sig förstådd på svenska och följer reglerna i samhället, kan kalla sig (och känna sig som) svensk! Så i den bästa av alla världar ska det vara ett personligt val, om man vill vara "invandrare" eller "svensk" eller ha flera identiteter. Och i den bästa av alla världar ska ingen diskrimineras efter sitt utseende, vare sig man ser ut som "svensk" eller "invandrare".