Välbevarad i 133 år på Vätterns botten

År 1856 sjönk hjulångaren ”E Nordevall” på sin resa mellan Vadstena och Göteborg

av Bengt Henryson

Spöklikt välbevarad står den gamla hjulångaren ”E Nordevall” på Vätterns botten. Under 133 år har den varit på resa utan att komma ur fläcken. Bogsprötet pekar trotsigt färdriktningen, bordläggningen är intakt, liksom rigg och maskin. Till och med galjonsfigurens förgyllning finns kvar.

Målning av Reinhardt Grosch

Den 3 juli 1856 hade man anlänt till Vadstena under den ordinarie turen mellan Stockholm och Göteborg. Fartyget förtöjdes på sin vanliga kajplats vid slottets vallgrav.

Den olycksaliga onsdagen den 4 juli började som de flesta andra dagar. Eldaren och maskinisten var tidigt på benen, men det kom att ta hela förmiddagen innan båten var lastad och klar för avgång.

Framåt tolvtiden var det dags. När man fått upp trycket i ångpannorna kastade man loss. De två ångmaskinerna, ”Hvardera om Sjutton Hästas Kraft”, satte de stora skovelhjulen i rörelse under stort pustande och stånkande.

Allt var sig likt, dock med det undantaget att däckslasten bestod av surrade brännvinskaggar från spritlagret vid Vadstena slott. Drickat skulle ner till Göteborgs hamn.

Möjligen kan lasten ha spelat en viss roll i de händelser som nu skulle följa.

Redan efter en timmes seglats började kapten Bergström känna sig opasslig. Man hade då bara kommit några få distansminuter ut på sjön. Efter att ha kontrollerat att allt var i sin ordning, lämnade han över befälet till styrman Eriksson och drog sig tillbaka till sin hytt.

Efter ytterligare en stund tycktes även styrman Eriksson på väg att komma i otakt med jordrotationen. Han började uppvisa samma symtom som fartygschefen. Tvärtemot alla regler satte han rodret i händerna på en lättmatros.

– Du kan gå ön Jungfrun hur nära som helst, det är tillräckligt djupt, löd styrmans order, varpå han försvann under däck.

Mot sitt öde

Matros Eliason, som verkligen lyckades hålla sig på benen, följde ordern till punkt och pricka. Dock med den fatala avvikelsen att han mot all logik valde att gå norr om Jungfrun, vilket alls icke var meningen.

Klockan var strax efter två på eftermiddagen när ”E. Nordevall” för full maskin ångade mot sitt öde. I sju knops fart rände den rakt upp på grund och blev ohjälpligt fast.

Kapten Bergström, som hastigt tillfrisknat vid den våldsamma skrällen, kom störtande upp på däck: Han kunde till sin häpnad se att fartyget befann sig ett par hundra meter norr (!) om Jungfrun.

Att försöka ta sig loss för egen maskin var utsiktslöst. Återstod bara att blossa för att kalla på hjälp från land.

Ångskonerten, ”Motala Ström” kom till assistans med förmådde inte rubba haveristen. Man valde att föra över lasten för att lätta hjulångaren.

Dagen därpå, på torsdagen, gick man ut med de båda ångkorvetterna ”Santesson” och ”Föreningen”. Med gemensamma krafter, och med hjälp av ”E Nordevalls” egna maskiner, lyckades man komma av grundet. Men lyckan skulle bli kortvarig.

Redan efter ett par minuter stod det klart att skrovet rivits upp i botten när det drogs av grundet. Besättningen fick i största hast föras över till räddningsfartygen och det blev bråttom att kapa bogsertrossarna.

Klockan var omkring sex på kvällen när ”E Nordevall” gick till botten på 45 meters djup, och var därmed räddningslöst förlorad. Dels var fartyget en smula ålderstiget, dels var djupet för stort för att det skulle gå att få upp henne till en rimlig kostnad.

Bortglömd blev hon dock inte. Spritlasten satte folkfantasin i rörelse och snart hade det tämligen triviala brännvinet förädlats till den finaste konjak.

Amatörer fick napp

Att spriten bärgats redan före förlisningen var snart bortglömt. Lasten växte i stället i omfattning och kom, med tiden att vida överträffa fartygets faktiska lastkapacitet. Hela härligheten låg där nere och väntade bara på att bli upplockad, ansågs det.

Flera försök att hitta vraket, har gjorts, men det har varit svårt. Ingen visste åt vilket håll hjulångaren drogs av grundet och inte heller hur långt ut den kom innan den började sjunka.

1980 kom dock ett gäng amatördykare på en ny sökmetod och fick napp redan efter ett par dagar. Ena änden på en lång vajer förankrades i sjöbotten och vid fästpunkten knöt man dessutom fast en femtio meter lång lina med plastdunk. Dunken flöt upp och visade var fästpunkten befann sig.

Sällskapet startade nu sin plastbåt och lät 350 meter stålvajer; här och var försedd med sänken, sträckas ut över den släta sjöbotten. När allt var utlagt kunde de se plastdunken guppa 400 meter bort. Nu var det bara att i sakta mak köra runt i en vidlyftig cirkel, med plastdunken som centrum.

Efter ett par misslyckade försök blev det napp. Hela släpet med förankringar och a1lt hade plötsligt börjat röra sig i en helt annan riktning än båten. Det syntes en liten svallvåg efter dunken långt där borta. Vajern löpte alltså runt något föremål där nere på botten.

Förgyllningen i fören syns än. Foto Göran Nilsson.

Där nere stod fartyget helt intakt i det kolsvarta mörkret. Skorstenen reser sig över däcket och skovelhjulen. På däcket ligger redskap och utrustning som man lämnat det, Tittar man in genom kajutfönstrens glasrör fartygssidorna ser man in i hytterna med kojer och skåp.

Allt finns kvar ombord, på samma plats som när fartyget gled ned i djupet. Här är en interiörbild från fartygets ”vattenklosett”. Foto Kent Hult.

En fiolbåt

Under ett par decennier hade hjulångaren trafikerat Göta Kanal, med både passagerare och styckegods. Vid tiden för haveriet hade den just sålts till ett rederi i Vadstena. Tidigare ägdes det av Ångfartygs AB Stockholm – Göteborg.

”E Nordevall” var en så kallad fiolbåt. För att komma igenom de trånga slussarna var skovelhjulen inte placerade utanpå fartygssidorna. De var i stället inbyggda i skrovet, varför båten såg ut att vara hopsnörd på mitten. Därav namnet ”fiolbåt”.

Den som leder undersökningarna kring ”E Nordevall” är Carl Olof Cederlund, docent i marinarkeologi vid Statens sjöhistoriska museum. Han har också sammanställt materialet kring fartygets förlisning. De fyra dykarna som återfann ”E Nordevall” var Mats Bagge, Åke Bergneher, Bo Jarsmo och Åke Svensson.

Sedan vraket, som egentligen inte är något vrak, hade påträffats har ett omfattande undersökningsarbete pågått. Med hjälp av ”Sjöugglan”, en liten obemannad undervattensfarkost, har fartyget avfotograferats och videofilmats ur alla upptänkliga vinklar. Allt som en förberedelse inför en eventuell utgrävning.

Forskarna hoppas också att få tillräckligt med pengar för att bärga fartyget. En affär på cirka tio miljoner kronor.

Carl Olof Cederlund håller just på att avsluta en rapport som ska presenteras för riksantikvarieämbetet. Sedan återstår att se om det kommer några pengar.

– ”E Nordevall” är väl värd att tas om hand, menar Cederlund. Fartyget är ett av de första i sitt slag och en mycket intressant exponent från industrialismens genombrott med ångkraft och utökade kommunikationstekniska landvinningar.

Docent Carl Olof Cederlund leder undersökningen