|
År 1992 firade amerikanarna 500-års jubileum av Christopher Columbus upptäckt av Amerika. Det var fullt firande och ståhej på New Yorks gator när jag inväntade ett anslutande plan till Jamaicas norra kust. Jag skulle där komma att delta i en amerikansk expedition för att lokalisera Christopher Columbus skepp. Som tur var hade jag lärt mig dyka – det fick jag lära mig under Gulfkriget, eller åtminstone vid sidan om. Amerikanska flottan, ett gäng mammas pojkar – verklighetens Pearl Harbour, hade ankrat sina fartyg utanför Egyptens kust och hade inte alltför mycket att göra – så på fritiden lärde vi oss dyka tillsammans. Det var en ruskig militärisk dyktränare som brukade vrida av mina lufttuber bakifrån och mosa runt mig i ansiktet när jag gjorde kärringknutar istället för pålstekar i det grumliga vattnet.
På flygplatsen stötte jag ihop med en annan ung deltagare i expeditionen. Han hette José Alberto Gallart och var influgen från Puerto Rico. Vi skulle med tiden bli mycket goda vänner och senare arbeta i tillsammans i Främre Orienten. Utgrävningsledaren som just drabbats av en hjärtattack kunde inte delta i själva dykningarna, han gick mest omkring på en flotte och skrek åt oss, att vi minsann inte skulle tro att vi var något, för att vi kunde se det han också ville se. Enligt Ferdinandos dagbok skulle skeppen ligga sida vid sida på en plats som inte var alltför djup. Amerikanarnas avancerade ”radarsystem” hade lokaliserat resterna av två skepp liggandes sida vid sida på en plats som passade utmärkt med beskrivningen. I luften cirkulerade en helikopter med en fotograf från National Geographic. Samtidigt som helikopterns rotorblad fick våra papper och utrustning att fara omkring i bästa poltergeistmanér, så skrek han på bred amerikanska : ”Snälla, försök att bete er naturligt!”. Det var också ett drygt och hårt arbete att jobba på botten. Det trettio grader varma vattnet skapade svettkänslor när man förde den jättelika slamsugen över skeppen. Strömmarna under vattnet var bitvis också ganska starka och om man var ouppmärksam så kunde man driva med. När man svävade omkring väl försjunken i sina ritningar och efter ett tag tittade upp – så var skeppen borta. Arbetet med fartygsvraken var mycket annorlunda i jämförelse med tidigare utgrävningar. Att stå och sålla fram fynd på en vit strand i Karibiska havet under några kokospalmer, kändes inte riktigt verkligt. Arkeologiska lämningar, som vi ju hört, brukade ju onekligen bjuda på helt annorlunda omgivningar och umbäranden. Under våra lediga dagar brukade José och jag frigöra oss från gruppen och gå på våra egna upptäcktsfärder. Arbetet kretsade kring skeppen, men – den där lilla boplatsen där Columbus och hans män tillbringat sitt dryga år – var fanns då denna? Med Ferdinandos dagboksanteckningar i handen letade José och jag helg efter helg i de snåriga och branta sluttningarna mot havet. Enligt Ferdinando skulle lägret utmärka sig som en liten platå med 180 graders utsikt över hela bukten – en nödvändig vy för att kunna upptäcka de skepp som skulle komma och undsätta Columbus och hans män. Platsen skulle också omgärdas av två bäckar och sannolikt någon form av grunder till de enklare bostäder som man uppfört. Ferdinando skrev också att man bytte föremål med indianerna; indianerna var speciellt intresserade av de glaserade och vattentäta kärl som spanjorerna hade i sin ägo. En dag när vi tog oss en rast i sökandet satte vi oss ned i en glänta. Utsikten var extra god och man kunde faktiskt se hela bukten åt båda hållen – 180 grader alltså… Vänta nu…. 180 grader! Vi kollade oss omkring – och på var sida om platån fanns också två uttorkade bäckar. Våra hjärtan började banka och vi grep tag i varsin gren som vi började krafsa med på ytskiktet. Dolt under gräs och jord låg kantiga stenbumlingar prydligt på långa rader – och det såg inte ut att vara en boplats för indianer. Ett par keramikskärvor från Arawakindianerna poppade upp… och tro det eller ej, men efter några ögonblick stod vi också där med just en alldeles speciell liten krukskärva – den var glaserad. Det råder idag delade meningar om resterna av skeppen verkligen var Christopher Columbus skepp. Några år senare dog José tragiskt i en bilolycka och det blev aldrig av att vi följde upp vår upptäckt… Den glaserade skärvan har legat på mitt skrivbord i snart tio år nu. Men José……. en dag lovar jag att återvända till gläntan... ARCDOC Archaeological Documentation |
Hur som helst så landade jag på norra Jamaica som arkeologisk attackdykare
– exakt 489 år efter det att Christopher Columbus hade hamnat på samma kust,
dock mot sin vilja. År 1502, under sin fjärde och sista resa, hade nämligen
Columbus drabbats av skeppsbrott och drivit in sina två skepp in i St.
Ann-bukten. Ferdinando, Columbus son, hade fört detaljerade
dagboksanteckningar som beskrev var skeppen övergivits. Den 115 man stora
besättningen hade blivit strandsatta på Jamaica tillsammans med
Arawakindianerna i över ett år, och de kom också att bygga ett läger som
ingen ännu återfunnit.
Åter till Marinarkeologi