Vraken vid Vindskärsvarv

av Anders Vikdahl, Svenska sportdykarförbundets dykkommitté

Våren 1990 hittade sportdykare från Sundsvalls sportdykarklubb Lagun ett vrak beläget vid Vindskärsvarv i Sundsvall. Detta vrak var ett större kravellbyggt fartyg som ej var känt, åtminstone inte i sportdykarkretsar. Den enda indikationen som fanns på vrak i detta område var ett pråmvrak som omnämns i Norrlandsleden 2 av Christer Westerdahl. Dykarna uppskattade att vraket var cirka 25-30 meter långt och 7-9 meter brett. Vraket stod med kölen på botten, på cirka 10 meters djup och var nästan skrovhelt, däremot fanns ingenting av däck, rigg eller akterspegel kvar. 

side scan sonar-bild av vraken V1, V2, V3

side scan sonar-bild av vraken V1, V2, V3

Vilket var då detta vrak som låg där vid Vindskärsvarv och hur hade det kommit dit? Ja frågorna som ställdes var många och hur skulle man gå tillväga för att få reda på svaren. Enligt kända uppgifter skulle en skonert vid namn Vigliant har förlist i närheten av Vindskärsvarv år 1898, påkörd av passagerarfartyget Nordstjernan. Vad som hände med den förolyckade skonaren var också okänt, men vid en kontroll av dagstidningarna från den aktuella tidpunkten så visade det sig att Vigliant visserligen blev skadat men kunde repareras för att åter sättas i trafik. 

Alcyone

Vid en vidare undersökning för samma år så fann Lennarth Högberg, SSDK Lagun, på en uppgift om att ett fartyg som förlist vid Rödön utanför Sundsvall, skulle ha bogserats in till Vindskärsvarv. Vad som sen skulle ha skett med detta fartyg framgick ej av tidningsuppgifterna men att fartyget hette Alcyone fanns dock angivet. 

Skadorna som nämns i tidningarna från 1898 anger att Alcyone skulle ha blivit skadat i fören och att däcket slets bort för att kunna rädda lasten, dessa skador ser också ut att stämma med de som fanns på vraket vid Vindskärsvarv. Problemen började dock då man försökte gå vidare med att finna mer uppgifter om vraket. Då Vindskärsvarv gick i konkurs 1898 så hoppades man finna några uppgifter om att vraket efter fartyget Alcyone skulle finnas med i eventuell inventarieförteckning över vad som fanns som tillgångar i konkursboet. Tyvärr skulle det visa sig att dessa papper inte fanns att finna någonstans, inte ens på SCA’s huvudarkiv i Merlo slott. Vindskärsvarv skulle genom olika bolagskonstruktioner ha uppgått i det som numera är storkoncernen SCA. Det har heller inte gått att finna någon sjöförklaring, åtminstone inte ännu och eftersom detta skedde efter Sundsvallsbranden så kan man hoppas att den finns kvar i något arkiv. Vrakplatsen ligger bara 30 meter från land och platsen är skyddad från blåst. Ett annat plus är ju förstås att man inte behöver åka bil eller båt flera timmar för att komma till dykplatsen, den ligger faktiskt inte mer ca en kilometer från Sundsvall centrum. Detta gjorde att det på kort tid skedde en mängd dykningar på vrakplatsen. 

Flera vrak

Trots detta skulle man vid dykningarna våren 1992 för att märka ut vraket, hitta ytterligare två vrak. Detta inte mer än 50 meter från den först kända vrakplatsen. Dessa två vrak ligger nästan jämsides med varandra och med endast ett par meters mellanrum där det är som minst. En intressant sak med dessa vrak är att de har ungefär samma längd och bredd som det första, men börjar man titta på detaljerna så är det mycket som skiljer dessa vrak åt. Detta gör platsen exceptionellt lämplig till att bedriva utbildning av blivande marinarkeologer på, man behöver ju bara simma ett par meter fram och tillbaka om man vill jämföra skeppsbyggnadsteknik mellan olika skepp. Då man hittade vrak två och tre så hittade dykarna även en delar av en skrovsida från ytterligare ett fartyg. Vrak ett och två var precis som det första utan rigg och däck, däremot så fanns skrov och intimmring kvar. Vid dessa två vrak hittades även ett par mindre stockankare. 

Brobygge

Vraken ligger som tidigare nämnts vid Vindskärsvarv. Det är i närheten som den eventuella högbron över Sundsvallsfjärden ska gå. Nu är det inte meningen att denna högbro ska gå över vrakplatsen, men kajplatsen för oljefartygen ligger där bron eventuellt ska gå. Det innebär att man kommer att flytta oljekajen till den plats där vraken ligger. Eftersom vägverket kände till att det fanns vrak på platsen så var man "tvungen" att göra en marinarkeologisk inventering i området. Därför kom Bert Westenberg och Göran Ekberg från Statens sjöhistoriska museum hit sommaren 1992 och körde runt i Sundsvallsfjärden med en side scan sonar. Man hade vid detta tillfälle hyrt Sundsvalls hamns fartyg Bill

Gustavsberg, sjönk 13/12 1956 i Sundsvalls hamn
Gustafsberg De vid Vindskärsvarv kända fartygen syntes tydligt på utskriften (bild 1) från skrivaren som var kopplad till side scan sonaren, man kan till och med räkna tvärskeppsbalkarna på dessa vrak. Vraket efter bogserbåten Gustavsberg som sjönk 1956 ligger på andra sidan av Vindskärsvarv, för övrigt ungefär där bron kommer att gå fram. Detta vrak syns visserligen också det på utskriften (bild 2) men här krävs det lite erfarenhet för att se att det är ett vrak, för på utskriften ser det för ett ovant öga mest ut som ett "tumavtryck". 

vraket "V4"

V4

Men det intressanta var att bara en bit från de andra vraken vid Vindskärsvarv så finns det ytterligare ett större kravellbyggt fartyg som blivit vrak (bild 3) och detta inte mer än cirka 150 meter från de övriga. 

V4 fick bli detta vraks arbetsnamn. Vraket efter det fjärde fartyget är troligen utmärkt på sjökortet men inte som vrak utan som en "undervattenssten". Detta gäller sjökort daterade före 1995. Om dessa fyra vraks framtid är för tillfället läget lite oklart då man ska bygga högbron över Sundsvallsfjärden. 

Undersökning

Vad som då kommer att göras med vraken är okänt, men någon form av marinarkelogisk dokumentation kommer att göras. Någon bärgning av dessa vrak är knappast sannolik då vraken ur historisk synpunkt är av relativt liten betydelse. Dessutom kommer vraken från en epok som är någorlunda känd då det gäller byggnadssätt mm. Vraken är dessutom troligen yngre än 100 år vilket gör att de ej skyddas av kulturminneslagen, men som sagt detta är spekulationer än så länge. Därför måste en marinarkelogisk undersökning till som kan bestämma detta. En eventuell bärgning av dessa vrak skulle dessutom kräva så mycket resurser, både då det gäller tid och pengar, att detta med största sannolikhet aldrig kommer att bli aktuellt. 

Felnavigering

Det först hittade vraket kom alltså att kallas V1. Men hur hittade man de vrak som kom att kallas V2 och V3? I mars 1992 skulle vraket vid V1 vid Vindskärsvarv märkas ut med bojar för att underlätta för dem som ville dyka, att snabbt hitta vraket. Dykare som har letat efter föremål under vattenytan vet hur svårt det kan vara att finna dessa, även om man har dykt på samma plats flera gånger. Fynden av V2 och V3 berodde på en felnavigering. Normalt brukar felnavigeringar ej resultera i några glädjetjut men i detta fallet så blev det. Dykarna märkte dock först inte att de hade simmat till ett nytt vrak, då vraken vid en första anblick är ganska så snarlika, men då dykarna kom till aktern och just på detta vrak så fanns det ett akterskepp, vilket det inte fanns på V1. Dykarna blev ganska så snopna när det gick upp för dem att det var ett nytt vrak. Förvåningen förbyttes dock snabbt till glädjekänslor. 

Dessa vrak är alla inrapporterade till länets länsmuseum, undersökta av staten sjöhistoriska museum och filmade av Scandinavian viking explorer group (SVEG), denna film ska användas i Sportdykarförbundets marinarkeologikurs som SVEG håller på att sammanställa. Vraken är med andra ord kända i de marinarkeologiska kretsarna som finns i Sverige. Vraken är som tidigare nämnts tämligen lika i byggnadssätt, men det finns dock skillnader som kan vara nog så intressanta för de som vill göra jämförande studier av skeppsbyggnadsteknik från slutet av 1800-talet. 

Vem är vem?

modell av V1:s förskepp gjord av Harry Alopaeus
modell av vraket V1:s förskepp, byggd av Harry Alopaeus Om nu ett av de sjunkna fartyget skulle vara Alcyone, vilket man kan förmoda, så känner vi till lite mer om denna förlisning. De andra tre fartygens förlisningar och dess orsaker är ingenting i dagsläget känt, och då naturligtvis inget om dess tidigare öden heller. Men för att återknyta till Alcyone så byggdes hon i Värnanäs år 1859. Hon byggdes i ek och furu på kravell och riggades till en tvåmastad skonert. I första mätbrevet så mättes hon till 57,71 svåra läster. Hon kom att ha ett flertal hemmahamnar innan hon fick Blidö som hemmahamn och A. Jansson från Blidö till kapten, han var för övrigt också den kapten som hade oturen att föra Alcyone på grund. 

Alcyone var från början avsedd till storsjöfart, då hon förhydrades redan på varvet med kopparplåt. Detta tyder på att hon skulle göra färder i vatten där skeppsmasken (teredo navalis på latin) härjar. Denna skeppsmask som har så många träfartyg på sitt öde. Fartyget var som sagt ämnad till långa resor ute på världshaven, men fick på grund av de rådande konjunkturerna ägna sig åt träfarten, vilket naturligtvis kom att innebära en del resor till Sundsvalls distriktet som då var medelpunkten i det som nu brukar kallas för träriket. 

Redan i april år 1860 så strandar Alcyone utanför Högsnäs. Fartyget fick vid detta tillfälle mycket svåra skador. Man hade inte tänkt att reparera henne då skadorna ansågs för svåra, detta trots att hon endast var ett år gammal. Hon såldes emellertid på vrakauktion och inropades av Peter Lindkvist från Hälsingborg. Reparationen av Alcyone kom att bli mycket tidsödande, vilket gjorde att Alcyone inte kom med i Svensk skeppslista förrän år 1864 igen. 

Den 19 oktober 1889 så grundstöter Alcyone i Gävlebukten mellan Simpnäs och en plats som heter Skomakaren. Reparationerna efter denna grundstötning blev i kombination med en misslyckad säsong 1890, en stor ekonomisk smäll för partrederiet som nu äger Alcyone, vilket innebär att man måste sälja henne. 

Sista förlisningen

Den sjätte augusti 1898 så inträffar olyckan med Alcyone som skulle bli hennes sista. Alcyone hade varit uppe i Lugnvik som ligger vid Ångermanälvens mynning och lastat timmer. Hon skulle sedan bege sig söderut förbi Sundsvall, vid Rödön utanför Alnön så går hon på grund. 

Vädret var vid detta tillfälle någorlunda bra, med god sikt men en frisk SSO bris - och en kapten som inte var förtrogen med farvattnen. Alcyone som var tungt lastad kom att fastna hårt på grundet och började läcka svårt. Man försökte att dra henne loss från grund direkt efter olyckan men detta misslyckades, inte förrän man hade tagit bort lasten och därvid varit tvungen att hugga loss däcket, så lyckades man dra loss henne. 

Trälasten måste flyttas över till en pråm som tagits dit just för detta ändamål. Alcyone kunde därefter tillsammans med pråmen bogseras in till Vindskärsvarv av bogserbåten Mon från Mons sågverk. Flera bogserbåtar hade försökt dra loss Alcyone från grundet men misslyckats, vilket gjorde att besättningen på Mon kunde känna en berättigad stolthet över sitt fartyg då de lyckades dra loss henne. 

Sjöförklaring

I Sundsvalls Posten berättas från sjöförklaringen följande: 

"Sjöförklaring har idag hållits inför härvarande rådhusrätt med anledning av den av oss omtalade skonerten Alcyone’s strandning utanför Rödön. Såsom sakkunniga tillkallas kaptenen S:A Mattson och konsul C:G: Wickberg. Besättningen intygade riktigheten av kaptenen C:E: Eriksson, berättelse om olyckan. Kaptenen hade ej haft lots ombord utan hållit kurs med sjökortets hjälp och hade funnits det ödesdigra grundet utprickat. Kapten Matsson upplyste om att grund intill land aldrig utprickades på sjökorten. Alcyone som kostat kaptenen 2000 kronor var oassurerat. Fartyget ska nu säljas som vrak, hon kom att "plundras" på master, rigg kätting och annat värdefullt". 

Så långt tidningen, vad som sedan kom att hända med Alcyone har det ej gått att få fram några uppgifter om. Men Alcyone hade vid strandningen på Rödön uppnått den aktningsvärda åldern av 39 år. Om man nu får spekulera lite så sjönk troligen Alcyone vid Vindskärsvarvs kaj, varvet gick för övrigt i konkurs 1898. Vilket utav fartygen V1-V3 som är Alcyone kan vara svårt att säga, men om spekulerandet ska fortsätta lite till så kan man förmoda att Alcyone är V1, men för att få visshet i detta så måste det till noggrannare uppmätningar än de som hittills är gjorda. 

Måttuppgifter

V1: längd 35 meter, bredd 8,3 meter. 
V2: längd 26,3 meter, bredd 7,6 meter. 
V3: längd ca 32 meter, bredd 7,4 meter. 
V4: längd 40,6 meter, bredd ca 9,1 meter. 

Vraket vid Tjuvholmen

vraket vid Tjuvholmen Sommaren 1995 hittade Statens Sjöhistoriska museum ett vrak utanför Tjuvholmen, Sundsvall (bild 5). Detta skedde med ett elektroniskt hjälpmedel. En så kallad side scan sonar. Den kan enklast beskrivas som ett sidoseende ekolod. Vraket är beläget på cirka 17 meters djup. Det är ungefär 20 meter långt och 4,5 meter brett. Måtten är uppskattade så en viss osäkerhet kring dessa råder tills en mätning har genomförts. Byggnadsmaterialet är trä och byggnadstekniken kravell, vilket innebär att bordläggningsplankorna ligger an mot varandra kant i kant vilket ger en slät skrovsida. Den andra vanliga byggnadstekniken för ett träfartyg kallas för klink vilket innebär att bordläggningsplankorna överlappar varandra vilket ger en skrovyta som är "trappstegsformad". Vraket ligger inte långt från Tjuvholmens fyr. Vilket skepp det en gång har varit och dess historia är för närvarande okänt. Det finns ett antal uppgifter om förlisningar i närheten. Men i dagsläget är det omöjligt att säga om vraket vid Tjuvholmen har något samband med någon av dessa förlisningar att göra. Fartyget har naturligtvis hamnat där av någon anledning, även om orsaken för närvarande är okänd. Fartyg kan bli vrak av många orsaker exempelvis förlisning. Eller sänkta på grund av utrangering, detta sker då vanligtvis på djup vatten. De kan också bli sänkta för att de skall ingå som en del i ett byggnadsverk. Det finns naturligtvis också andra orsaker. Om vraket vid Tjuvholmen förlist eller sänkt medvetet får framtida forskning avgöra. 

Tillstånd

Om du ska dyka på dessa vrak så måste du först få tillstånd från myndigheterna, i detta fall är det Sundsvalls hamn. Detta kan du göra på fax 060-56 65 33, NMT 010-224 97 54 eller MBS 0042-860 64. 

Ansökan ska innehålla:

  1. Tid och plats för dykningen.
  2. Antal dykare. 
  3. Klubb eller motsvarande. 
  4. Vem som är ansvarig dykledare och hur han kan nås, exempelvis mobiltelefonnummer. 

Vi kan rekommendera dykningar på dessa vrak, då vraken är förhållandevis skrovhela. Vrak på så ringa djup som V1-V3 ligger brukar normalt bli ganska illa åtgångna av isen. Nu är som tur platsen vid Vindskärsvarv känd för sitt gynnsamma isläge, vilket har gjort att dessa vrak har klarat sig väl undan isen. 

Troligen finns det ingen känd plats med så många skrovhela vrak inom ett så begränsat område, men om man börjar att lite mer systematiskt dyka vid områdena kring våra varvsplatser så kanske det kommer fram liknande fynd. Det som är synd med vrak vid varvsplatser är att dessa vanligtvis har blivit sänkta sedan de har blivit "strippade" på alla värdeföremål, åtminstone ur en skeppsbyggares ögon. Detta gör att det oftast inte finns några lösfynd på dessa vrak. Vraken är desto intressantare ur skeppsbyggndsteknisk synpunkt, dessutom är dessa det närmaste vi kanske kan komma av "Kalle Anka"-vrak. Ett Kalle Anka-vrak, är ett vrak som står kölrätt på botten med alla delar och inventarier kvar. Precis som i serietidningarna. Även en dykare som är måttligt intresserad av marinarkelogi kan tydligt se att dessa stora trätingestar på botten en gång har varit stolta fartyg som en gång har korsat världshaven. Tyvärr så är de flesta vraken i våra farvatten ganska så hårt åtgångna av isen vilket har gjort att det enda som återstår är plankhögar, och för att man ska kunna urskilja vad detta en gång har varit så krävs det ett stort skeppsbyggnadstekniskt kunnande. Ibland räcker det inte med bara ett dyk på vrakplatsen för att kunna se vad för slags fartyg dessa vrak en gång kan ha varit, men det problemet slipper man som sagt var på vraken i Vindskärsvarv. 

Text: © Anders Vikdahl
 

Bild: © Seth Jansson, Marin dokumentationsteknik AB

Bildoperatör: Bert Westenberg, Statens Sjöhistoriska museum

layout: Per Åkesson, sept 1996, rev 1999

Källor:

  • Sjöfolk och fartyg från Viken I/B:B.Malmsten 
  • Sundsvalls Posten 1898 
  • Sundsvalls Tidning 1898. 
  • Svensk skeppslista Lagunen 4-94 

Länk:

Denna artikel har publicerats i Sportdykaren 4/96.


Till huvudsidan Åter till Marinarkeologi