Nya Stockholm 1996 - en utställning om problem och möjligheter med arkitektur och stadsrum i Stockholm. Genom installationer, koncept och konkreta förslag vill vi initiera en diskussion och väcka debatt om staden, det urbana livet, makten, arkitekturen och stadsbyggandet. Vi vill visa vilka frågor och idéer som engagerar en yngre generation arkitekter och konstnärer. Om en arkitektur som står för sin tid. Om ett bejakande av flöden, förändringar, avlagringar och tillägg. Om en vilja att acceptera tiden.

Vernissage Fredag 4 oktober kl 16, Utställningslokalen på Brunkebergstorg.
Lördag 12 oktober - Söndag 13 oktober, Citygalleriet: Performance i hela Klaraområdet
Söndag 20 oktober Avslutning

Nya Stockholm (äv. Stockholm) Kortspel med minst två deltagare. Efter noggrant blandande kastar givaren upp hela kortleken i luften, varefter de övriga spelarna plockar ihop leken igen.

BAKGRUND I Sverige liksom i andra västländer står storstadsområdena inför nya förutsättningar. Välfärdsstatens kris har förändrat förutsättningarna för boststadsbyggandet och för det offentliga rummet i städerna. Reklam, media och telekommunikation har trätt in som ett nytt offenligt rum. De nya kommunikationsvägarna komplicerar den rådande uppdelningen mellan centrum och periferi; ett ökat intresse kan märkas för detta gränsland, och även för stadens mellanrum och icke-planerade strukturer. Är detta intresse tecken på att det finns andra, nya förhållningssätt till stad och expansion ? En stad utan en dominerande kärna, en stad med flera centra ? Samtidigt måste diskussionen om de historiska stadskärnorna föras. Är tendensen en museal centrumkärna med en boendeelit och en allt mer bilberoende ytterstadsbefolkning ? Hur skall vi planera våra städer och hur skall vi se på planeringsprocessen som ett fungerande styrmedel? För några år sedan när stadens förnyelseplaner för city började ta form, reagerade många på den ensidiga fokuseringen kring Sergels torg och Hötorgscity. I de två oberoende diskussionsprojekten Klara öppen stad och Cityplan-94 fördes resonemang som byggde på att de största problemen snarare fanns i de nedre Klarakvarteren, söder om kulturhuset. Ur dessa två projekt föddes sedan idén till en gemensam utställning om arkitektur och stadsrum i Stockholm. Vi saknade en diskussion som hade sin utgångspunkt i de faktiska strukturella förändringarna. Inte heller kände vi igen vår tid i de arkitekturprojekt som presenterades i dagstidningar eller i stadsbyggnadskontorets skrifter. Vi ville visa en allmänhet att det existerar andra tankar, andra möjligheter; att arkitektur kan vara på många olika - och kanske oväntade - sätt. För knappt ett år sedan skickade vi ut en inbjudan till ett hundratal arkitekter, konstnärer, forskare, landskapsarkitekter m.fl. för att med ovanstående frågor som utgångspunkt bidra med egna projekt. Från dessa har vi sedan fått in ett fyrtiotal olika idéer som vidarebearbetats under årets gång. I utställningen Nya Stockholm 1996 presenteras förslag av helt olika karaktär. En del projekt handlar om innerstaden, en del om närförorter och en del om ytterstaden. Några av projekten är installationer som utförs på utvalda platser inom kvarteren i nedre Klara. Projektgruppen Nya Stockholm 1996 består av Leif Brodersen, Ebba Högström, Johan Janssen, Stina Johansson, Per Kraft, Lars Marcus, Mattias Palme och Sven Svensson (utställningsredaktion) samt Maria Bjurestam, Per Elde, Lars Hansson och Anna Odlinge; dessutom har följande personer medverkat i utställningsarbetet: Anna Karin Edblom, Fredrik Larsson samt Malin Lobell. Huvudsponsorer: Kulturhuvudstadsåret och Svensk Bildkonstnärsfond ACCEPTERA TIDEN Det sägs att vi aldrig kommer att få uppleva 2000-talet, trots att det är så nära förestående. Det sägs att vi aldrig kommer att få uppleva 2000-talet, trots att det ärInnan dess kommer vi att fullborda en historisk vändning efter vilken vi åter, likt medeltidens människa, kommer att färdas in i framtiden med ryggen före, blickande tillbaka på en svunnen guldålder. Den historiska epok då människan tog modet till sig att blicka in i det ännu okända och där se möjligheterna till en bättre värld skulle därmed vara över; människans utopiska era skulle vara fullbordad. Detta är naturligtvis en överdriven bild men det är förbluffande att västerlandets högteknologiska samhällen, på väg in i ett nytt årtusende, är så påfallande ointresserade av vad denna framtid kan bära med sig eller, med en mer aktiv inställning, vad man skulle kunna göra av den. Istället ägnas stor energi åt tillbakablickar och nostalgi. Våra blickar tycks inte längre riktas mot ett hägrande himmelrike utan mot ett förlorat paradis. Frågan är dock om det egentligen handlar om att se bakåt istället för framåt. Snarare än att vilja återupprätta någon idealiserad svunnen epok verkar vi vilja iscensätta i stort sett alla tidsåldrar på en gång. Vi har således inte så mycket vänt tidens riktning som upphävt själva dess rörelse. Alla tider är tillgängliga samtidigt, föregående sekelskiftet och 60-talet lika mycket som samtiden. Kanske är vi på väg att med vår totala erövring av världen, genom att översätta den i den rena informationens följbara substans, även lyckas behärska tiden eller i vart fall i grunden förändra dess innebörd. Tiden blir inte längre något som drabbar oss med oväntade förändringar och överraskningar utan något vi formar och iscensätter. All tid finns samtidigt eller där finns ingen tid alls, det går på ett ut. I den meningen kan vi kanske faktiskt säga att 2000-talet aldrig kommer att inträffa. När man betraktar samtidens planerande och byggande i Stockholm kan man faktiskt börja tro att ovanstående profetia har fog för sig. De stadsplaneprojekt som är uppe för diskussion eller de som nyligen genomförts, upplivar samtliga olika historiska ideal valda, som man säger, utifrån olika situationers speciella krav. De färdigställda bostäderna vid Hammarby sjö kopierar oblygt bebyggelsen längs 30-talets Norr Mälarstrand då man menar att de båda platserna påminner om varandra. Området under uppförande vid S:t Eriks sjukhus anslår tonen av 20-talets klassicism, eftersom områden uppförda vid den tiden anses representera en höjdpunkt inom stadsbyggandet. Stadens förslag till omdaning av Norrtull, som än så länge endast återfinns på papper, gör mer ospecificerade historiska stadsbyggnadsgester men har som huvudmotiv att skapa en med omgivningen passande port till stenstaden. Men dessa associationer är uppenbart ytliga och bildmässiga. Stadsplaner kan ju skilja sig på många sätt utöver deras rent estetiska uttryck. De kan äga olika grader av generalitet, de kan vara öppna för olika många aktörer, de kan inbjuda till eller stå i vägen för olika typer av verksamheter osv. Men denna nivå, det som är planens egentliga innehåll, diskuteras inte; den verkar för stadens tjänstemän och politiker märkligt nog redan given. De uppenbart politiska frågorna - hur skall vi ordna vår stad? ­ reduceras till huruvida vi skall ha ett oval- eller superellipsformat Sergels Torg eller om Norrtull skall ges ett historicerande eller modernistiskt ansikte. Dessa frågor om hur det skall se ut, måste vara omöjliga att ta ställning till om man inte vet vad det skall göra. Även i de enskilda husens arkitektoniska uttryck och ordning, råder sedan en längre tid en konsensus kring vad som är gångbart på olika platser i Stockholm. Favoriter är just variationer över 20- och 30-talets Stockholmsarkitektur. Det gäller inte bara sådana uppenbara pastischer som det nya bostadshuset på Oxtorget utan även utbyggnaden vid Klara Sjö, Balettakademien vid Jarlaplan eller den nya Filmstaden vid Hötorget. Det typiska är just viljan att ansluta till omgivningen, skapa hela miljöer. I stadens förslag till överiktsplan finner man följdaktligen en kategorisering av samtliga bebyggda områden i kommunen. Det visar sig att, av de nio olika kategorier av områden man funnit, sex är sådana att deras karaktär ej får förändras. Till dessa hör så väl innerstadsområden som tunnelbaneförorterna från 50-talet. De enda platser som lämnas öppna för förändring är i princip industriområden och miljonprogrammets förorter. Viljan att bevara det som man uppfattar som goda kvaliteter är begriplig men frågan är om man inte hamnar nära skeendet i en klassisk tragedi. I sin strävan att göra rätt gör man ofelbart det enda man inte får göra. Det enda man definitivt inte bör bygga i 30-tales smalhusområden är smalhus från 80-talet , vilka med modern byggteknik ofrånkomligen framstår som tafatt klumpiga vid sidan av sina äldre bröder. Det enda man inte vill se vid Stockholm Stadion är en ny läktare som försöker sig på 10-talets oerhört hantverksskickliga tegelarkitektur. Vad man bäddar för är just en märklig tidsupplösning där 30-talets områden kommer att få additioner i 30-talsstil tolkade på 80- 90- 00-talet; 50-talets förorter får ny 50-talsarkitektur på 80-, 90-, 00-talsmanér osv. Vi står då verkligen inför tidens ände, 2000-talet kommer inte ges tillfälle att träda in. Detta kan i mycket låta som en kritik av vår tids estetik när det gäller arkitektur och stadsbyggande och man kan då fråga sig hur viktigt detta egentligen är. Men estetiken eller de uttryck olika saker tar sig, är aldrig godtyckliga, de representerar alltid något. Det är naturligtvis alltid vådligt att uttala sig om vad olika estetiska uttryck betyder, men som en gemensam nämnare bakom vår samtids bläddrande i stilkatalogen kan man ana en speciell uppfattning av begreppet tid. En uppfattning som dessutom långt ifrån kan anses harmlös. Att acceptera tidens närvaro är också att acceptera förändring. Det karaktäristiska för det som byggs och planeras i Stockholm idag är kanske inte så mycket tillbakablickandet som ambitionen att skapa det tidlösa. Vi uppfattar det tidlösa som något positivt, som något som har giltighet och känns meningsfullt oavsett tidens gång. Men tidlöshetens baksida är just utestängandet av förändring. I det tidlösa är allting färdigt från början, allting har sin givna mening och funktion. De förändringar som tidens gång automatiskt medför blir till hot för det tidlösa. I längden är detta ohållbart då tidens gång, det som sker, i lika hög grad inskriver mening i vår byggda omgivning som denna omgivning ger ramar för skeendet. Men trots det tycks just rädslan för tidens förmåga att förändra och inskriva nya meningar utgöra temat i vår tids byggande. Istället vill man genom välkända tecken inte bara inskriva utan föreskriva bestämda meningar a priori. Förändring kan naturligtvis uppfattas som hotfullt och skrämmande i sig, men det är också uppenbart att förändring hotar etablerade system och maktstrukturer. Utan att gå för långt i en sådan diskussion är det välkänt att bygg- och fastighetsbranschen är en av samhällets mest mäktiga och tungfotade sektorer där dessutom förhållandet mellan politiska beslut och ekonomiska intressen är mycket outrett och dimmigt. Hur det än är med detta är det uppenbart att denna strävan att bygga den oföränderliga staden går emot själva stadens särart, staden är i sig föränderlig, den går inte att slutgiltigt fånga eller bygga. Drömmen om den färdiga staden, vilken genomsyrar hela det modernistiska tänkandet, är snarast en dröm om nekropolis. Trots att man idag så ofta kritiserar och menar sig ha gjort upp med det modernistiska tänkandet när det gäller såväl staden som bostaden, lever drömmen om det färdiga absoluta rummet starkt, det rum där tidens flöde formas på bästa sätt så att den inte riskerar att bjuda på obehagliga överraskningar. Vi kan förstå det som ett skydd mot det okända men vi kan också förstå det som en vilja att befästa en rådande ordning. Återstår så de områden i staden som så att säga hamnar bredvid maktens fingrar, de perifera förorterna och smutsiga industriområdena. Stadens styvmoderliga behandling av dessa områden är naturligtvis ett led i den uppenbara segregation som Stockholm genomgår, där den omhuldade och inflytelserika innerstaden ges stora resurser för sitt välmående medan periferin lämnas åt sitt öde. Men möjligen ligger dessa åsidosatta områdens kvalitet och framtid just i det att de lämnats vid sidan. Dessa miljöer äger idag en alldeles speciell lockelse. Inte bara inom ungdomskulturen eller för den delen bland de arkitekter som söker mer samtida miljöer, utan också för kulturellt och ekonomiskt nyskapande. Det är här man återfinner de man kallar framtidens företag inom media och data, det är här det nya mångkulturella Sverige formas på gott och på ont, det är här de få exemplen på vad man skulle vilja kalla modern eller samtida arkitektur ges en chans. Här har tiden ännu inte upphört, här har den fortfarande riktning, här förmår den ännu överraska och inskriva nya meningar. Med detta som bakgrund vill vi i den här utställningen ge utrymme för andra förhållningssätt och perspektiv på byggande och planering än de vedertagna och etablerade i dagens Stockholm. Ge plats för andra bilder än de vi sett så mycket av, att vi börjat tro att dessa är de enda möjliga. Det är först när vi ställs inför olika synsätt och bilder vi har något att diskutera utifrån när vi skall besluta i den fundamentalt politiska frågan: Hur skall vi bygga och planera Stockholm? I detta har vi upptäckt att det som kanske är en gemensam nämnare för dessa motbilder är just en annan syn på tiden. Det är inte de stora utspelen, de absoluta och slutgiltiga lösningarna eller det radikalt nydanande vi får se; snarare det intelligenta tillägget, det nya lagret på det gamla och ett samspel med det befintliga utan att bli inställsam som kommer till uttryck. På detta sätt lyckas man också med en förbluffande ekonomi kommentera, förändra och ge nya innebörder åt det som redan är och samtidigt inskriva sig själv i ett meningsfullt sammanhang. Det man anar är just ett bejakande av, inte så mycket vår egen tid som sådan, som själva tidens flöde, och de förändringar, skiftningar och nya innebörder som följer med det. Man skulle helt enkelt kunna tala om en vilja att acceptera tiden.

Tillbaka