Detta är en deletapp av en resa från Tallinn till Istanbul. Resterande resan är dokumenterad av Anders Thorsell - Östeuropa tour 1994. Om ni vill se en större variant av bilderna så är det bara att klicka på dem.
Vi var fyra killar som tågluffade från Tallinn, Estland till Istanbul, Turkiet; Anders Thorsell från Sundsvall, Håkan Norberg från Sundsvall, Henrik Olsson från Bromma och jag. När vi kom till Varna i Bulgarien så hade vi olika önskemål om fortsättningen och därför delade vi upp oss. Anders och Håkan ville ner till Turkiet och sola medan Jag och Henrik ville se mer av Bulgarien.
Varna ligger i Bulgarien vid Svarta Havs-kusten. Det är en ganska liten stad som har fördelen att vara billig. En middag för fyra stycken med kötträtt och vin på en ganska fin restaurang gick på ca 100 sek! Vi bodde hos en familj där ingen kunde prata engelska. En kuriositet var att för att få varmvatten i dushen var man tvungen att tända en gasol-varmvattenberedare i badrummet.
| Det finns inte så mycket sevärdheter i Varna. Men det finns ett militär museum som är ganska intressant, där fanns några militärfordon från andra världskriget. Anders framkallade en filmrulle på en en-timmes framkallning. När han hade hämtat bilderna såg han allt annat än glad ut. Bilderna var det absolut sämsta vi någonsin sett. Alla bilder var extremt överexponerade. Men som tur var så var negativen okay så det gick att få bättre kopior hemma Sverige. |
|
När Anders och Håkan hade åkt så gick jag och Henrik till någon typ av Orientalisk restaurang. Vi åt där turkiska pizzor för en billig peng som var väldigt goda. Men de visade sig senare vara ödesdigra.
| Vi tog nattåget till Sofia, Bulgariens huvudstad. När vi kom fram på morgonen var vi som vanligt slitna eftersom det inte brukar gå så bra att sova på tåg, speciellt inte östeuropeiska tåg. Vi började med att leta upp en rumsförmedling. Vi hade adresser till olika rumsförmedlingar men vi hade svårigheter att hitta dem p g a att en del gator hade fått nya namn, man hade bytt ut gatnamn på ryska generaler/kommunister till de ursprungliga Bulgariska namnen. Men med hjälp av hjälpsamma Sofia-bor så hittade vi till slut rätt. |
På rumsförmedlingen fanns det en Bulgarisk yngling som var väldigt påstridig och ville växla pengar med oss, trots att det fanns ett växlingskontor på rumsförmedlingen. Han hävdade bestämt att hans växelkurs var bättre.Tanterna på rumsförmedlingen sa att vi skulle passa oss för honom så vi ignorerade honom så gott det gick.
På väg mot rummet så började de turkiska pizzorna göra sig påminda. Henrik klagade över att han mådde illa, och när vi kom fram till en park så sprang han in i buskarna och spydde. Själv mådde jag bra och var glad över det.
Rummet som vi hade hyrt var hos en trevlig Bulgarisk medelålders kvinna. Hon kunde varken engelska eller tyska, men däremot kunde hon franska. Men eftersom vi inte kunde franska så hjälpte det inte så mycket. Vi fick använda oss av teckenspråk istället som vanligt, det hade gått bra hittills under resan. Det verkar som att franska är det vanligaste andra språket som man kan i Bulgarien
Framåt kvällen började de turkiska pizzorna även angripa min mage. Till slut var det så illa att jag fick springa på toaletten stup i kvarten. Det hördes bekymrade mumlingar från toaletten från vår hyresvärdinna efter att jag varit där. Det var början på de värsta dagarna för mig under resan, på tre dygn kunde jag knappt äta någonting och jag fick med viss brådska springa in på varenda toalett som jag såg. Henrik hade som tur var återhämtat sig.
| När vi satt på en hamburgar-restaurang och åt hamburgare kom det helt plötsligt en livs levande björn lufsande och satte sig bredvid Henrik, som tur var så var björnen kopplad av en Zigenare. Det var ett helt gäng Zigenare som gick omkring med björnar, apor och andra djur och tiggde pengar. |
Det finns ett ganska stort berg nära Sofia som man kan åka upp på med linbana och titta på utsikten. Vi bestämde att vi skulle prova det. Efter att ha väntat länge klev vi på en buss som vi hoppades skulle ta oss till linbanan. Efter att ha åkt ganska länge tyckte vi att det var dags att hoppa av. Vi började leta efter linbanan och försökte med teckenspråk och alla språk vi kunde fråga folk var den låg. Till slut fick vi till vår besvikelse reda på att linbanan var stängd. Modstulna efter att ha gått backe upp och backe ner i 30 graders värme började vi leta oss tillbaks till Staden.
Vi förirrade oss in på en gata i ett villa-område. Vi kom fram till ett hus där en hund började skälla ilsket när vi närmade oss. Det var ingen speciellt stor hund så vi var inte speciellt oroliga, men vägen var slut så vi vände om. När vi hade vänt om började hunden springa efter oss, och till min stora förvåning och förargelse så bet hundskrället mig i vaden! Den var helt tokig, den högg efter mina ben hela tiden, så jag var tvungen att springa därifrån! Jag blev då ganska orolig, jag visste inte vilka sjukdomar den där byrackan kunde föra med sig. Efter strapatserna i Sofia var det dags att åka vidare. Jag var fortfarande dålig i magen. Vi tog tåget till en stad som heter Plovdiv, det är en av de större städerna i Bulgarien med många gamla fina hus. Till vår stora förtret så var det så dåligt skyltat på Plovdivs central så att vi missade att kliva av där! Det var bara att åka vidare till nästa station och kliva av där istället och ta första bästa tåg tillbaks till Plovdiv. När vi till slut kom fram till Plovdiv så fick vi stora problem att hitta ett rum. Det var helg och allt var stängt. Vi gick omkring ett tag och kom fram till ett torg där en konstnär ställde ut en massa tavlor. Han hade en hund som var väldigt snäll men den hade brutit ett ben, så den haltade omkring på tre ben. Vi kom i samspråk med en gubbe på ett Café och berättade att vi hade problem med att få tag på rum. Han presenterade oss då för konstnären som sade att vi kunde bo hos honom. Vi var först lite tveksam, men konstnären verkade vara en snäll gammal gubbe, så vi bestämde oss för att bo hos honom. Konstnären visade oss sedan runt i staden och eftersom han var konstnär så visste han var de bästa motiven fanns. Så Henrik som är en väldigt driven fotograf med en imponerande förbrukning av filmrullar tog bilder så att det glödde om avtryckarfingret. Toaletten hos konstnären är värd en historia för sig. Den fanns i ett hörn av en bod ute på gården som var full av skräp. Den var av den primitivaste sorten, ett hål i betonggolvet med en kran att spola med. Men nöden har ingen lag. Jag fyllde också några spannar med kallvatten från en kran ute på gården och tog en "dusch". Jag skänkte då längtansfull tanke åt mitt nyrenoverade badrum hemma i Sverige. Nu ville vi åka ut till Svarta-havs kusten för att sola och bada. Men p g a att tågen inte riktigt gick som vi ville så var vi tvungna att mellanlanda i en stad som heter Karlov. Karlov var väl inte en så intressant stad men vi hittade i alla fall några statyer att fotografera. Vi skulle till en restaurang och äta, jag tänkte göra ett seriöst försök att få i mej lite mat. Men där var språkförbistringen total. Menyn var obegriplig och ingen av personalen kunde något annat än bulgariska. Henrik hade en reseguide med sig som hade en förteckning över några maträtter på bulgariska. Vi ville ha en köttstek av något slag så vi pekade på ordet för kött i boken. Men problemet var att det finns olika köttsorter, och vi kunde inte förklara vilken vi ville ha. Till slut vinkade personalen in oss i köket där de öppnade kylskåpet och bad oss peka ut den typ av kött vi ville ha. Så till slut fick vi vår efterlängtade köttstek. Tågen mot kusten passade så illa så att vi var tvungna att tillbringa hela natten på Karlovs central. Jag blev sämre i magen igen och fick springa till toaletten otaliga gånger. Toaletten på centralen var av sedvanlig östeuropeisk förfärlig kvalitet. Det var bås med dörrar som inte gick att låsa. Toaletten var ett hål i cementgolvet. Det använda toalettpapperet fick man slänga i en papperskorg berdvid. Lukten ska vi inte tala om. När tåget till slut kom så var det proppfullt. Denna tågresa var den värsta på hela resan. Vi fick med ryggsäckarna tränga oss igenom tågkorridoren som var full med människor bara för att konstatera att det inte fanns några sittplatser på tåget. Till slut hittade vi någon typ av Café-vagn där det bara fanns ståplatser och golvet var så skitigt så att det inte gick att sitta på det. Vi var trötta, lessa och hungriga. Vi ställde oss i varsit hörn och väntade och sade knappt någonting på flera timmar. Min mage var förstås i bedrövligt skick, och toaletterna på tåget var obeskrivligt förfärliga. Äntligen kom vi fram till Burgas. På centralen blev jag jagad av en tokig liten tiggande Zigenar-flicka som envisades med att ta tag i remmarna på min ryggsäck och släpa efter mej där jag gick, mycket ska man vara med om. Väl i staden så gjorde jag ett brådraskat besök på toaletten på stadens lyxhotell. Den var en dröm efter de bedrövliga tågtoaletterna. Mitt nästa ärende var att leta upp ett apotek så att jag kunde köpa mag-tabletter, jag hade hört att Imodium skulla vara bra. Jag traskade runt i staden ganska länge och hittade till slut ett Apotek. Ingen på Apoteket pratade förstås något annat än bulgariska, men genom att visa en lapp där det stod Imodium så fick jag det. Till min stora lycka och lättnad så hjälpte tabletterna och min mage började långsamt fungera som den skulle igen. Nu var det hög tid att resa till Istanbul för att återförenas med Anders och Håkan. Vi åkte med en buss från Burgas till Istanbul. När vi klev på bussen möttes vi av ett tjock rökmoln. Till min stora bedrövelse satt hälften av buss-passagerarna och stor-rökte! Jag som milt sagt avskyr cigarett-rök. Och i den bussen skulle vi sitta i flera timmar. Jag virade en tröja om huvudet och försökte andas så lite som möjligt. Det var en krånglig procedur att åka över turkiska gränsen. Vi fick kliva ur bussen och lägga ryggsäckarna utanför. Sedan fick vi gå in på ett tullkontor och lämna in passen, vänta någon timme, få ut passen, och sedan gå ut och hämta ryggsäckarna och gå in i bussen igen. Till slut kom vi fram till Istanbul, men bussen körde inte in till centrum utan stannade någon mil utanför staden. Därifrån fick vi ta spårvagn in till Istanbul. Problemet var att vi inte hade några turkiska pengar, så vi kunde inte köpa biljetter. Men Henrik lyckades växla en sliten 5-dollars sedel som växlingskontoren hade vägrat att ta emot under hela resan hos killen i biljettluckan. Vädret var dåligt, det ösregnade. Väl inne i Istanbul lyckades vi hitta en bankomat som tog våra MasterCard. Jag kände inte till kursen på turkiska Lira, så det kändes lite konstigt att ta ut några hundratusen Lira ur bankomaten. I ösregnet började vi leta efter rum. Till slut såg vi ett gäng japaner med ryggsäckar som gick med bestämda steg. Vi hängde på dem och kom fram till ett hotell där vi tog in. Rummet vi fick som var ostädat när vi kom hade tydligen bebotts av en tjej som hade bråttom att komma därifrån, det låg ett par kvarglömda trosor på sängen. En typisk konversation med en turkisk försäljare: Ett viktig regel när man ska köpa något på basarerna är att man ska pruta så mycket som möjligt. Annars betalar man onödigt mycket för en vara. Säjer försäljaren ett pris så erbjud hälften, till slut får man mötas någonstans imellan. När vi gick omkring i Istanbul så mötte vi en turk som verkade vara väldigt trevlig. Han berättade lite om Istanbul och gav oss ett tips att besöka ett gammalt tempel som låg under havsytan. En James Bond -film hade visst också spelats in där. Vi gick in i templet och det var väldigt intressant. När vi kom ut igen så stod turken som tipsade oss om det utanför och väntade på oss. Då ville han plötsligt bjuda oss på the i sin mattaffär. Vi började ana ugglor i mossen och ville bli av med honom, han ville antagligen sälja mattor till oss. Vi var inte intresserade av att köpa några mattor, och de skulle också vara lite besvärliga att stoppa ner i ryggsäcken. Men han var förstås väldigt påstridig och efterhängsen och ville absolut bjuda oss på the i sin mattaffär. Till slut lyckades vi slita oss loss ifrån honom. Det finns ett väldigt stort palats nere vid hamnen i Istanbul som vi hade tänkt besöka. Men det var tyvärr stängt den dagen. Vi stötte på en turkisk taxi-chaufför som absolut ville att vi skulle åka på en sightseeing-tur med honom. Det tog en ganska lång stund att bli av med honom. Vi tog några bilder på palatset. När vi gick därifrån så började några poliser ropa. Jag antog att det inte var mig de ropade på så jag började gå därifrån. Men då började de skrika ännu mer och ett par k-pist beväpnade poliser började springa efter mig och sa åt mig att stanna. En aning förvånad och orolig så stannade jag och de började genast fråga ut mig vem jag var och vad jag gjorde där. Jag försökte förklara att jag var en vanlig svensk turist som tittade på palatset, men de vägrade släppa iväg mig. Till slut kom en kostymklädd turk springande med en Walkie-Talkie i handen. Han var antagligen deras chef och han frågade också ut mig. Men han nöjde sig med att jag var en vanlig turist så han släppte iväg mig. Jag förstod aldrig varför de stoppade mig. Jag noterade i Istanbul att nästan alla administrativa byggnader var bevakade av k-pist beväpnade vakter. De är kanske rädda för attentat av kurdiska terrorister. Till slut var det dags att åka hem och återförena oss med våra reskamrater Anders och Håkan. Vi gick in på ett litet Kebab-ställe för att äta. Där jobbade Turkiets förmodligen enda rödhåriga turk! Måhända var han en ättling till en Viking som blev kvar i Miklagård (Istanbul). Där blev det missförstånd om priset på Kebaben, turken sade att den kostade 15000 lira, det var väldigt billigt så vi tog den. Sedan när vi skulle betala så kostade den förstås 50000 lira. Turken hade lite svårt att skilja på uttalet av 15 och 50 (på engelska). Det blev en dispyt men till slut så betalade vi och gick. Nu var det dags att åka ut till flygplatsen där vi skulle träffa Anders och Håkan. Efter ett tag upptäckte jag till min förskräckelse att min kamera var borta. Ett ställe som jag kunde ha glömt den på var på Kebab-stället, jag kom ihåg att jag hade lagt den på bordet. Och sedan när vi gick efter att ha bråkat om priset så kanske jag glömde den. Jag skull då gå tillbaks till restaurangen för att kolla, men eftersom mitt lokalsinne i städer inte är något vidare så hittade jag naturligtvis inte dit. Men Henrik som är mer begåvad på det området fick då gå dit och kolla. Men kameran var borta, kanske tog turken den och sålde den på basaren. Det var med stor sorg som jag måste konstatera att min kamera som har tjänat mig väl på många hundra mils resande och många fester var oåterkalleligt borta. Naturligtvis hade jag de bästa bilderna från Istanbul på filmen som var i kameran. Nu var det hög tid att åka ut till flygplatsen. Eftersom jag och Henrik föredrar att åka med allmänhetens färdmedel istället för att kosta på en Taxi så skulle vi gå bort till en buss som gick till flygplatsen. Men desvärre så var busshållplatsen svår att hitta,vi irrade omkring ganska länge och det började bli kris. Till slut träffade vi en vänligt sinnad turk som visade oss vägen. Vi klev på bussen och åkte iväg. Nu var det verkligen kris, minuterna gick fort och bussen gick sakta. Vi kom fram till flygplatsen ca 20 minuter innan planet skulle gå. Vi rusade in till incheckningen och slängde in ryggsäckarna. Vi kom ombord på planet ca 3 minuter innan det skulle gå. Våra reskamrater Anders och Håkan satt förstås redan på planet och vara ganska nervösa, när vi satte oss vid dem så applåderade de och frågade vart tusan vi hade varit. Men nu kunde vi äntligen dra en suck av lättnad och luta oss tillbaka i fåtöljen. Ibland känns det väldigt skönt att åka hem till Sverige. Denna resa gjordes 1994. Förhållandena som beskrivs i artikeln behöver inte nödvändigtvis vara representativa för länderna idag. Copyright © 1996-
Med mitt blödande ben så kom vi fram till ett hus där det satt tre 70-åriga tanter. Vi tänkte att de
kanske kunde hjälpa oss med plåster. Med teckenspråk och genom att säga vov-vov och peka på
mitt blödande sår försökte vi förklara vad som hänt. De förstod tydligen till slut, för en tant gick in
och hämtade vatten och en trasa så att jag kunde rengöra såret. Sedan började tanterna peka
mot grannen mittemot och en av tanterna gick dit. Då kom grannen ut som visade sig vara en
flygvärdinna på Balkan Air som pratade engelska. Vi förklarade vad som hade hänt och hon tyckte
att jag borde ta en stelkramps-spruta för att förhindra infektion. Hon var då så hjälpsam så att hon
skjutsade oss i sin bil till en läkarmottagning där några sjuksystrar tog hand om mig och gav mig
en stelkramps-spruta.
Hos konstnären kunde vi inte åtnjuta någon vidare komfort, han bodde på övervåningen av ett hus
där han hade två rum med kokvrå. I ena rummet fanns det en extrasäng. Då blev det problem
eftersom vi var ju två stycken. Men Henrik som antagligen hade medlidande med mig offrade sig
och lade sig på golvet. Jag var vid det laget ganska tärd efter att knappt ha ätit och sovit något på
två dygn.
Efter Plovdiv tog vi tåget till en stad som heter Hisarya. Det är en väldigt gammal stad som har en
ringmur från medeltiden. Den har också en specialitet, en mineralvattenkälla som ska vara väldigt
hälsobringande. Jag drack tacksamt av mineralvattnet och hoppades att det skulle kurera min
mage. I Hisarya finns också en gammal amfiteater av "grekisk" modell som är sevärd.
Vi åkte ut till en badort utanför Burgas. Tyvärr var det ingen 30-gradig värme som inne i landet ,
utan det var blåsigt och kallt. Men jag badade i alla fall i Svarta Havet medan Henrik valde att sitta
på en bänk och läsa en bok. Där fanns också en liten örlogsbas med några fartyg. Vi såg också en
kuriositet i form av en Åsna och en vagn.
Första dagen i Istanbul så spöregnade det hela tiden, så vi kunde inte företa oss så mycket. I
Istanbul finns det ganska mycket att se, där finns bl a den blå moskén och sultanens
palats, de är båda väldigt stora och imponerande. Bron över Bosporen-sundet är berömd för att den
sammanbinder Europa med Asien. Istanbul är också känd för sina basarer, den är väldigt stor. Där
finns det mycket skinnvaror, smycken och diverse krimskrams.
Den allra besvärligaste representanten av det turkiska folket är försäljaren. Han finns överallt och är
väldigt påstridig och efterhängsen. Om man stannar upp en sekund och tittar på något så kommer
det alltid en och ibland två lismande turkar springande. Som turist är man tydligen väldigt populär.
- Hello mister do you want a leather bag?
- No, I'm just looking.
- I will give you a very good price.
- Thankyou, but I don't want any bag.
- But it is a good price.
- I don´t want any bag.
- It is a very good price.
- I DON'T WANT ANY BAG!
För att bli av med försäljaren måste man springa därifrån.
Text & Foto
Kent Ekholm