.
Sockenlänkar
2005-03-01
http://www.abc.se/~m5924/stenkumla
2002-01-01
.
.
Startsidan
Gårdar
Naturen
Sevärt: 
NordicPeace
STENKUMLA BYGD
- En liten socken på Gotland, 1 mil söder om Visby -
Andra "sista avrättningar"

Sista avrättningen av en kvinna - 1890

  Yngsjömordet. Anna Månsdotter blev den sista kvinna i Sverige som dömdes till dödsstraff. Hon halshöggs 7/8 1890 i Kristianstad. Anna Månsdotter dömdes till döden för att ha mördat sin sonhustru med hjälp av sonen. Sonen hette Per Nilsson och dömdes också till mord men benådades och frigavs 1913. Anna Månsdotters straff verkställdes i Kristianstad. Yngve Lyttkens har skrivit en bok som kom ut 1951 där han ifrågasatte om Per Nilsson verkligen var delaktig i mordet. Boken låg till grund när filmen om Yngsjömordet skulle spelas in. Meddelat av Nils-Olof Witting. .
 

Sista avrättningen i Sverige - 1910

  För en tid sedan såg jag ett program i TV där det bland annat ingick ett kort referat om en giljotin som 1903 hade inköpts från Frankrike. Denna fallbila användes endast en gång. I Per Anders Fogelströms bok Mödrar och söner finns det beskrivet om när denna bila användes för första och sista gången.

  Förre kyparen och värdshusidkaren, Johan Alfred Andersson Ander, hade rånmördat en kassörska på Gerells växelkontor vid Malmskillnadsgatan. Offret var Anna Viktoria Hellsten, 24 år gammal. Detta hände i början av år 1910. Ander satt nu dödsdömd på Långholmen och väntade på sin avrättning. Fogelström skriver: ”Stunden när bilan skulle falla var utsatt till klockan åtta den tjugotredje november, en minut före solens uppgång. Plats var Långholmens fängelsegård”...

  Skarprättare Dalman, som bodde vid Sankt Eriksgatan, numera landets ende bödel, verkställde avrättningen. Den sextiotvåårige bödeln, den trettiosjuårige mördaren och den tjugofyraåriga Anna Viktoria, kom alltså att bli smått historiska eftersom dödsstraffet avskaffades i Sverige detta år. En annan märklig händelse, fortsätter Fogelström, var att avrättningen förlagts till samma dag som Hjalmar Branting fyllde femtio år. Meddelat av Henry Norlin.



Sveriges sista avrättning hade sin upptakt i ett rånmord på Malmtorgsgatan 2 i Stockholm den 5 januari 1910.

Vid 10-tiden på förmiddagen den dagen lämnade kolutkörarna Hugo Bernhard Jansson och Karl Vilhelm Vallin koks vid Hamngatan 34. Där skiljdes de två åt, Vallin skulle bära upp mera koks i huset medan Jansson åkte vidare med häst och vagn till Klarabergsgatan 37 för att avlämna en säck koks. De bestämde att träffas igen vid Gerells växelkontor, Malmtorgsgatan 2. 

De borde nå dit ungefär samtidigt, men Jansson kom först, var där bra precis vid halvelva tiden. Efter att ha bundit hästarna tog han en kokssäck på ryggen och gick in i växelkontoret. Järndörrarna stod öppna så pass att man knappt kunde passera in genom dem. 

Han gick ett par steg in i lokalen men såg ingen därinne. Han ropade även "HALLÅ, KOKS" när han gick in genom dörren, men inget svar. 
Ropade efter ett tag "Hallå" igen, samtidigt som han vände sig och började gå mot disken, passerade diskluckan och diskdörren som stod öppen. 

Då får han se en kvinna, som han antog vara biträdet i affären, ligga utsträckt på golvet innanför disken. Han ser dock inte kvinnans ansikte och inte heller något blod. Jansson, som trodde att kvinnan blivit sjuk, gick ut från växelkontoret, fortfarande med kokssäcken på ryggen som han ställde ner på åkdonet. 

Vallin hade nu också kommit fram och Jansson bad honom följa med in för att se vad som hänt. De gick in och fram till kvinnan på golvet innanför disken. Runt hennes huvud kunde de nu se en stor blodpöl. Hon gjorde ingen rörelse och inte heller något ljud hördes från kvinnan. De trodde att kvinnan blivit skjuten och Jansson sade till Vallin att springa ut och söka fatt på en polisman. Jansson stannade kvar och vaktade. 

Nästan omedelbart återkom Vallin i sällskap med poliskonstapel Johan Adolf Lindberg, som för dagen haft ståndpost på Gustaf Adolfs torg i hörnet av Regeringsgatan. Konstapel Lindberg gick in i lokalen och tittade på kvinnan. Hennes hår var nästan helt utslaget kring huvudet och nedåt axlarna, samt mycket blodigt. Han kunde även konstatera att blod flöt från huvudet samt att högra ögat var något uppsvällt. Skadorna från där blodet kom kunde han dock inte se. Kvinnans kläder var inte direkt i oordning. När Lindberg kände på hennes puls märkte han att hon var varm och vid liv, men medvetslös. Svaga andningsrörelser kunde också förmärkas från henne. 

Lindberg anmodade nu kolutkörarna, som fortfarande var kvar, att vakta lokalen, medan han själv sprang ut efter konstapel Emil Olaus Dehn, som Lindberg visste skulle stå vid norra änden av Norrbro vid Gustaf Adolfs torg. 
Dehn upptäckte på långt håll Lindberg komma springande emot sig eftersom Lindberg ivrigt visslade i sin pipa. Eftersom Dehn förstod att något inträffat skyndade han sin kollega till mötes och de träffades på torget mitt för Gustaf Adolfs staty. 

Lindberg berättade för Dehn att en kvinna låg skadad och medvetslös på Gerells växelkontor på Malmtorgsgatan 2. Samtidigt som de båda skyndade till platsen där de båda kolutkörarna stod kvar som vakter. Poliserna gick in och Lindberg vände på kvinnan som då rosslade svagt. Han lossade på kvinnans klädsel samtidigt som de båda flyttade kroppen ur den stora blodpölen. 

Lindberg påbörjade nu konstgjord andning genom tryckningar på hennes bröstkorg och Dehn telefonerade efter ambulansvagn samt ringde till polisstationen efter förstärkning. I väntan på ambulansvagnen som kom efter en tre - fyra minuter, flyttade de kvinnan ytterligare samt fortsatte upplivningsförsöken. Efter att ambulansvagnen kommit till platsen lyfte Dehn och en av ambulansmännen upp kvinnan på båren och bar ut henne. 
Ytterligare poliser kom samtidigt till platsen, varför både Lindberg och Dehn, efter att kort ha informerat de nyanlända polismännen, kunde åka med kvinnan till Serafimer lasarettet. 

Läkaren försökte, på polisens uppmaning, få kvinnan att säga något för att kunna få en ledtråd till att lösa brottet, men förgäves. Kvinnan fördes därefter till operationssal för att opereras men hon avled innan den kom till stånd. 

En första yttre besiktning av kvinnans skador gjordes nu av läkare som visade att hon erhållit ett ca 7 cm långt sår på hjässan med trubbiga kanter, som troligen orsakat döden. I sårets botten befanns huvudskålen vara spräckt i hela sårets längd. Strax till vänster om förstnämnda sår förekom ett ca 3 cm långt sår med trubbiga kanter, likaledes gående ända in till hjärnan. 
Därtill förekom lite svullnader och skrubbsår i övrigt på huvudet. 

De poliser som kom till platsen samtidigt med att kvinnan fördes i väg med ambulansvagnen kunde snabbt konstatera att ett rån förmodligen skett på platsen. Man kunde också konstatera att det snabbt samlades en folksamling på runt 250 personer utanför växelkontoret. 
Kontroll av lokalen, som till följd av Malmtorgsgatans stigning delvis låg under gatans nivå, visar att kassaskåpet, som är öppet, är så gott som tomt. 
Diverse fack som innehållit olika valutor, värdepapper mm är helt tömda. 

Änkefru Anna Rosalie Gerell, Kommendörsgatan 24, ägare till växelkontoret underrättas per telefon om vad som skett och hon anländer till lokalen strax efter elva. Gerell berättar att hon sedan sommaren 1905 haft fröken Anna Viktoria Hellsten anställd som biträde i kontoret, vilket hon skött till belåtenhet och varit synnerligen noggrann och plikttrogen i sina åligganden. 
När Gerell kontrollerat sina räkenskapsböcker, som finns kvar, kunde hon konstatera att det försvunnit svenska kronor, tyska Mark, USA dollar, engelska pund, finska mark, ryska rubel mm samt värdepapper i övrigt till en summa av 5.211,27 kronor, varav kontanterna motsvarade 3.846,27 omräknat i svenska kronor. 

Änkefru Gerell brukade vistas i växelkontoret mellan ett och fem på eftermiddagarna. Fröken Hellsten skötte annars ensam kontoret som hade öppet mellan nio på förmiddagen och sju på kvällen. Under senare tid hade fröken Hellsten haft middag mellan halvtre och halvfem, under vilken tid Gerell ensam skötte kontoret. Så hade också varit fallet dagen innan rånmordet. 

Strax före kl fyra hade då en man som inte sagt sitt namn och som fru Gerell inte kände igen ringt till växelkontoret, varvid fru Gerell svarat. 
Mannen hade frågat efter chefen och fru Gerell som inte direkt besvarat frågan hade undrat vad det var frågan om? Mannen hade svarat att han var resande och att han ville sälja två Grängesbergsaktier, och vad som kunde bjudas för dem? Fru Gerell svarade att hon inte kunde ge besked om det. 
Mannen svarade att det gjorde detsamma nu eftersom det var så sent men undrade om det var lämpligt att han kom in nästföljande dag mellan två och tre. Det gick bra, enligt fru Gerell. 

Fru Gerell misstänker nu att mannens syfte med telefonsamtalet möjligen var att få reda på om det fanns mycket kontanter i affären. Grängesbergsaktierna betingade nämligen ett pris av över fyra tusen kronor stycket. 

Så fort polisen fått någorlunda klarhet i vad som hänt på växelkontoret sände man ut meddelanden om vad som skett och vad som tillgripits till växelkontor, hotell, pensionat och dylika ställen i Stockholm samt till polismyndigheterna i Sveriges städer och andra större orter inom landet. 
Flera tips kom under dagen in till detektivstationen. 

Vid sju tiden på kvällen kom ett telefonsamtal från portieren Richard Efraim Larsson på hotell Temperance, Bryggaregatan 3. Han berättade att en man som bott på rum nr 35 på hotellet uppträtt underligt. Två poliskonstaplar sändes omedelbart till hotellet och pratade med Larsson. De fick reda på att en man som skrivit in sig under namnet Alfred Andersson och som under eftermiddagen lämnat hotellet, under uppgift att han skulle resa till Vaxholm, uppträtt "besynnerligt och nervöst". 

Vid samtal med överstäderskan på hotellet, Annie Karolina Eriksson, uppgav hon att hon kände väl igen Andersson. Han hade bott på hotellet cirka två månader tidigare, i början av november 1904. Vid det tillfället smet Andersson från betalningen och försvann från hotellet. Hotellräkningen på 12,90 kr fick Eriksson betala. Senare samma dag han smet ringde Andersson och sade att han skulle skicka ett stadsbud att betala räkningen och hämta kofferten han lämnat kvar. 

Varken Andersson eller något stadsbud visade sig dock och kofferten ställdes ner i hotellets bagagerum. Efter cirka en månad kom ett kort från Andersson till hotellportieren där Andersson förklarade att han skulle komma och betala räkningen, vilket han dock inte gjorde. 

Kvällen innan, den fjärde januari, hörde Eriksson att Andersson tagit in på hotellet igen och att han fått rum nr 35, han ville ha 34 som tidigare men det var upptaget. Han beställde upp en tesupé som Eriksson gjorde i ordning och städerskan Elsa Jansson bar upp den. Först morgonen därefter återsåg Eriksson mannen som var skyldig henne 12 kronor och 90 öre. Mellan åtta och halvnio på morgonen mötte hon honom i trappan. Han tycktes ha bråttom och halvsprang nerför trappan. Eriksson vet inte om han kände igen henne, han sade inget och hälsade inte. Han gick tätt intill ledstången och i högra handen hade han ett långt paket som var tjockt i ena änden, men för övrigt var smalt som en käpp. Paketet hade mörkbrunt omslagspapper och var cirka trekvartsmeter långt. Han bar paketet som om han ville dölja det och det var därför Eriksson fäste sig särskilt vid det. Eftersom Erikssons pappa varit militär tänkte hon direkt att det var en sabel i paketet. 

Några timmar senare, närmare tolvtiden kom städerskan Elsa till henne och sade att 35:an ville göra upp både gamla och ny räkningen. Eriksson hade i förväg skrivit ut räkningarna och gick genast till 35:an och knackade på. Inget svar. Hon knackade på igen och gick in i rummet. 

Andersson var inne och stod vid sängen och sysslade med något på sängtäcket han tycktes rädd att visa. Han vände sig mot Eriksson, tog snabbt räkningen och sade i en besynnerligt nervös ton. "Vill fröken vara snäll och gå ut och komma igen om en stund!" Eriksson gick då men hann se några sedlar på nattduksbordet, långa och smala. 

Efter en par minuter öppnade Andersson dörren och ropade "Fröken!". 
När hon kom in i rummet stod han vid skrivbordet med två tior. Räkningarna gick tillhopa på 17 kr 85 öre. Eriksson tog emot sedlarna, gick till kassan och växlade. 

När hon kom tillbaka stod han kvar vid skrivbordet, de långsmala sedlarna låg kvar på nattduksbordet. Sedan han fått tillbaka växeln fick Eriksson en krona i dricks. Han bad samtidigt att den orörda frukostbrickan skulle få stå kvar i rummet. Han skulle ut igen men skulle strax återkomma. 

Eriksson såg honom dock aldrig mer. När hon fick höra om mordet på växelkontoret tänkte hon direkt på Andersson. Hans besynnerliga sätt, på hans paket, hans nervositet och sedlarna på nattduksbordet. Hon pratade med portieren om det hela men han tyckte inte det varit något speciellt med mannen. Eriksson kunde dock inte sluta tänka på det och vid sextiden på kvällen frågade hon om portieren ringt till polisen, vilket han inte gjort. 
Hon sade då till portieren att om inte han ringde så skulle hon ringa polisen. Då ringde han. 

Städerskan Elsa Jansson berättade en likartad historia med tillägg att Andersson blivit rasande på henne eftersom hon väckte honom med frukosten först en fem-sex minuter över åtta istället för åtta som begärt. 
Vid ett tiden när Andersson kom tillbaka till hotellet begärde han lite varmt kaffe som Jansson serverade honom på rummet. En kvart senare hade Andersson begärt att Jansson skulle skaffa en smed för han hade brutit av nyckeln till sin koffert. Jansson meddelade hans önskemål till portieren. 

Samtidigt som Andersson begärt hjälp med koffertnyckeln hade han sagt "Ja, nu reser jag till Vaxholm, fröken, men kofferten får stå kvar tills jag kommer tillbaka i morgonkväll." Jansson hade därefter lämnat rummet och inte sett honom mer. 

Poliserna pratade med ytterligare en städerska som i stort sett bara vidimerade de tidigare vittnesmålen. 

Man pratade med hisskonduktören David Julius Johansson som tagit emot Andersson på kvällen den 4:e. Johansson berättade att Andersson haft med sig ett långt smalt paket, minst 75 cm långt, väldigt smalt men på ena änden en tjockare klump. Därefter pratade man med portier Larsson igen. 

Portieren berättade att mannen bodde på hotellet några dagar från första november och skrev in sig som handlanden Alfred Andersson från Göteborg. Han hade även haft med sig en stor koffert. En dag sade Andersson att han skulle resa till Vaxholm och försvann samma dag utan att betala för sig. Kofferten lämnade han kvar. Den bar Larsson ner till bagagerummet efter ett par dagar. 

Dagen före, den fjärde januari, hade Andersson ringt mellan tolv och ett och ville ha ett rum. Vid sjutiden på kvällen anlände han till hotellet, bokade in och ville ha upp kofferten på sitt rum, helst samma kväll, annars morgonen efter. I dag på förmiddagen mellan tio och elva bar portieren upp kofferten till 35:an. När Andersson återkom till hotellet vid elva-tolv tiden meddelade portieren honom att kofferten fanns på rummet och bad samtidigt om ursäkt för att han inte burit upp den redan i går kväll. Men det gjorde inget, enligt Anderson. Vid två tiden fick Larsson bud att Andersson hade problem med en nyckel. 

Larsson gick upp till 35:an och Andersson föreföll mycket nervös. Han hade berättat att han öppnat högra låset i kofferten och när han skulle öppna det vänstra gick nyckeln av. Larsson fick pipan och axet till den söndriga nyckeln och lovade ombesörja en ny nyckel tills Andersson kom tillbaka. 
Andersson skulle resa till Vaxholm över helgen med 3,10 båten för att hälsa på bekanta. Redan samma eftermiddag vid fyratiden kunde Larsson låsa igen Anderssons koffert med den nya nyckeln. Sedan städerskan övertalat honom ringde han polisen. 

Poliserna blev synnerligen intresserade när de fick höra att hyresgästen lämnat en koffert och dessutom hade portieren nyckeln. Poliserna och portieren gick gemensamt upp och öppnade kofferten. Den var fylld med diverse saker, de flesta inlagda i kartonger eller invirade i tidningspapper. 
Längst ner på botten låg ett paket inlindat i tidningspapper. När de öppnade paketet visade det sig innehålla en större bunt utländska sedlar. 

Nu kontaktades cheferna på detektivavdelningen och det beslöts att kofferten skulle föras in till detektivstationen. När man gick igenom kofferten grundligare därinne anträffades så gott som allt som stulits från Gerells växelkontor. En del av mynten låg invirade i en dragningslista som utgivits av växelkontoret. Tidigare anträffades en damväska av läder som innehöll en portmonnä på vars klaff det var skrivet med bläck namnet "Viktoria Hellsten". Offret vid rånmordet. 

Nu visste polisen att man var på rätt spår. Som grädde på moset anträffades ett frejdebetyg (frejdbetyg var en handling som utfärdades av kyrkan och som utvisade huruvida man var en hedervärd medborgare eller inte, den typen av handling avskaffades 1918, red anm) för tapetseraren Johan Alfred Andersson, samt ett fotografi föreställande en för polisen välbekant person, fd kyparen Johan Alfred Andersson-Ander. Straffad för brott i såväl Sverige som Finland. Fotot förevisades portier Larsson som kände igen hyresgästen. 

Personal skickades till Vaxholmsbåtarna med fotot. Vaxholm I låg inne. 
Styrmannen berättade att mannen, sedan han sett fotot, åkt med 3.10 turen och klivit av vid Karlsudd, ett par bryggor före Vaxholm. Det visade sig att styrmannen känt mannen sedan barnsben under namnet Alfred Andersson. Styrmannen visste att mannens far, skeppare Andersson, bodde i Karlsudd. 
Alfred Andersson hade åkt med en kvinna som han presenterat för styrmannen som sin hustru. Vidare berättade Andersson att han snart skulle resa till Helsingfors. När de anlänt till Karlsudds brygga hade gubben Andersson mött upp. 

Nu beslutades det att man skulle åka ut till Karlsudd och hämta Ander och hans hustru. Alla båtar hade dock slutat gå för kvällen och därför lejdes bogserbåten Sigge för transporten. En halvtimme före midnatt landsteg polisstyrkan på Karlsudds brygga. 

Man hade dock ingen aning om ortsförhållandena därute och inte heller visste man var Andersson bodde. De flesta husen stod öde under vintern och överhuvudtaget var det väldigt tyst och tomt därute. Man hittade dock en stuga där det lyste och knackade på. En vresig mansröst undrade vad det var frågan om? - Jo, känner ni till var skeppare Andersson bor, undrade en av poliserna? - Det ska väl du veta som är hans son, fräste mannen tillbaka. 
Efter ett tag lyckades man dock övertyga mannen om sitt misstag och fick reda på att Andersson bodde ett gott stycke därifrån. 

Han ville dock inte visa vägen dit mitt i natten, kolsvart var det och isigt. Ett löfte om fem kronor som tack för hjälpen, fick dock mannen att ändra sin syn om naturförhållandena på platsen. Svart var det som sagt, och ovanligt halt på den obanade marken och när man nådde Lagnövikens strand där stugan låg och försökte ta sig nerför en brant bergssluttning råkade flera av poliserna snava och sparka till stenar som rasade ner. Polisstyrkan på tio man slog en ring runt huset. I samband med detta klättrade en av poliserna upp på en mur som rasade på ett långt stycke, vilket måste ha hörts in i huset. 

Nu blev det bråttom. Samtidigt steg spänningen och nyfikenheten på vad som komma skulle. Man hade på vägen ut gjort upp med vägvisaren att han skulle föra ordet för att om möjligt männen i huset skulle känna igen rösten. 
Polisbefälet knackade på dörren, inget svar, knackade hårdare och till slut bankade. Då hördes skepparen själv inifrån huset och han undrade vem det var som stod och förde oväsen mitt i natten? När vägvisaren svarade kände skepparen igen honom och öppnade dörren. Genast kastade sig ett par av poliserna fram och satte händerna mellan dörr och karm. 

Så var fältet fritt. Man tände sina ficklampor och rusade in. I första rummet fanns bara skepparen varför man rusade vidare till en dörr i rummet och öppnade den och lyste in. I en säng därinne satt en förskräckt kvinna och stirrade mot ficklampsljuset. Bredvid henne låg en man och sov eller låtsades göra det. 

Mannen, som var den eftersökte Ander, beordrades upp och meddelades att nästa anhalt var detektivpolisen i Stockholm. Vid kontroll av Anders byxfickor och lite andra ställen i huset anträffades ca 370 kronor, frimärken och lottsedlar, två tygpåsar och två mässingslås. Allt förmodligen från tillgreppet hos Gerells. En kvitterad räkning på matvaror från A.H. Bergqvist, 19 Nybrogatan, Stockholm till ett belopp av 56 kr 40 öre anträffades, liksom ett reklamkort från hotell Luleå på vilket det fanns skrivet med blyerts "Gerell 7959". På en nota hittades även anteckningar om rubel, dollar och Riksmark. 

Medan en av poliserna betraktade de båda anträffade mässingslåsen sade Ander att de tillhörde hans koffert. Skepparen frågade nu sin son vad han gjort och om han stulit de pengar han haft med hem? Nej, pengarna hade Ander ärligen lånat och uppmanade sin far att inte lämna ifrån sig den hundrakronesedel han fått. Ander förklarade vidare för sin far att detta säkert hade att göra med den stora händelsen i Stockholm som det stått så mycket om i tidningarna och självklart misstänkte polisen Ander, eftersom han var straffad tidigare. 

Skeppare Andersson överlämnade dock den hundrakronesedel han fått till polisen. Sonen Ander ifördes handbojor samt fördes liksom hans hustru, Julia Charlotta Andersson-Ander, till båten som väntade och vidare till detektivstationen på Myntgatan dit man anlände vid fyra-tiden på morgonen. 
Det hölls omedelbart förhör med Ander om rånmordet men han nekade till brottet, vilket han kom att göra under hela utredningen. 

Dagen efter tar man fingeravtryck på Ander och fotograferar honom på signalementsavdelningen. Polisen jämför det som stals från Gerells med det anträffade i Anders koffert på hotell Temeperance samt det som hittades i stugan vid Karlsudd. Värdepapper inklusive kontanter till ett värde av 5211 kr 27 öre tillgreps, det anträffades 5122 kr 39 öre, inte fullt hundra kronor felades. 

Änkefru Gerell känner igen tre tygpåsar som anträffades i kofferten, samt ytterligard två, som sina. Hon kände även igen läderväskan och portmonnän som tillhörigt den avlidna Hellsten. Liksom hon kände igen de två mässingslåsen som gick till växelkontorets ytterdörrar. 

I förhöret med Anders hustru, som var född i Norrköping, berättar hon att hon gifte sig med Ander 1894 i Stockholm. 1898 flyttade de till Strängnäs och övertog Järnvägshotellet som efter ett tag dock gick omkull. De kom tillbaka till Stockholm 1899, strax därpå häktades maken för stöld och frigavs i augusti 1900. 

De flyttade då till Helsingfors där Ander fick jobb som kypare. Därefter blev det Kotka dit de flyttade 1903, där mannen övertog en mindre restaurang. Efter sju månader gick den restaurangen överstyr och man återvände till Helsingfors. Där fick dock maken inget jobb varför man efter ett halvår flyttade till Hangö där Ander övertog hotell och restaurang Continental. Drygt ett halvår senare blev det konkurs men man bodde dock kvar ytterligare ett år. Hustrun drev under den tiden en hyrkuskrörelse som också strandade. 

Våren 1906 flyttade man tillbaka till Sverige där man övertog Rimforsa turisthotell i Östergötland. Konkurs på hösten samma år. I februari 1907 häktades Ander för misshandel, rymmer dock på väg till fängelset. 
Cirka ett år efteråt flyttar makan till Stockholm där hon får jobb som uppasserska. 

Den 27 juni 1909 på väg till sin bostad på Tomtebogatan återser hon sin man i trapphuset till bostaden. Han berättar för henne att han avtjänat straff för stölder i Finland och Sverige och frigivits två dagar tidigare. De bodde sedan tillsammans i hennes bostad men flyttade den femte november samma år till Anders föräldrar vid Karlsudd. 

Den fjärde januari åkte de båda tillsammans till Stockholm för att låna pengar. Väl inne skiljs de åt och bor på olika ställen under natten. De hade kommit överens att åka tillbaka tillsammans med 3,10 båten den femte, vilket man även gör. Ander berättar för hustrun att han fått låna 300 kronor. Under hemfärden bjuder Ander sin hustru på vin och smörgåsar. Framme vid byggan där Anders far möter upp visar det sig att Ander köpt med sig en låda öl samt en stor packlåda med mat. Det var så mycket att man inte kunde forsla hem bägge packlådorna samtidigt på kälken som fadern medfört. 

Kvinnan berättar vidare att mannen varit mycket grym och hård mot henne under äktenskapet. Vid ett tillfälle i Kotka hade Ander kommit hem berusad. Han hade en revolver i handen och siktade mot henne där hon låg i sängen. Hon var säker på att han skulle skjuta henne och blev förlamad av skräck. 
Ett skott small av och gick upp i taket, ytterligare ett skott gick in i väggen alldeles ovanför henne. Hon rusar upp, men Ander säger till henne att inte ha så bråttom, hon ska först se vad han gör med sig. Han sätter sig i gungstolen och stoppar revolverpipan i munnen. Hustrun rusar skräckslagen ut från sovrummet och ett skott smäller. Efter ett tag går hustrun och en tjänsteflicka in i sovrummet igen, där sitter Ander kvar i gungstolen och gapskrattar. 

Ett av många tillfällen där hustrun blivit förnedrad och misshandlad av Ander. 
Efter att polisen fått klart för sig att hustrun inte kunde sättas i samband med rånmordet på Gerells så fick hon lämna detektivstationen. 

Offret, Viktoria Hellsten, bodde tillsammans med sin syster Signe Hellsten på Döbelnsgatan 21. Deras mor, Kristina Hellsten, levde och bodde på Storgatan 86 i Sundsvall. Offret, Viktoria, hade bott i Stockholm de senaste fem åren. Den 5 januari hade hon lämnat systrarnas gemensamma bostad vid halvnio på morgonen. 

Fortfarande saknade polisen mordvapnet, som man misstänkte var en järnten, kofot eller något liknande. Lördagen efter mordet, den 8 januari, ringde man från näringsstället Automaten, Drottninggatan 19 och meddelade att där fanns ett med papper omslaget besman (en våg, red anm) som lämnats av en okänd person. Man funderade om det kunde ha med mordet att göra och därför ringde man polisen. 

Polisen åkte dit och hämtade paketet. Paketet, som är 94 cm långt, öppnas på detektivstationen. Det är mycket riktigt ett besman med handtag av trä. Kring kroken och handtaget var en vit näsduk lindad. Näsduken hade ett monogram "AS" i vit tråd. Näsduken spårar polisen till arkitekten John Arvid Sjöqvist, Strandvägen 1, Stockholm. Han har på obekant sätt förlorat näsduken vid Karlsudd där hans far har ett hus som gränsar till Anders faders hus. 

Den 9 januari meddelades från kafé "Tysta Marie" Regeringsgatan 26 att en man 3-4 dagar före julhelgen lämnat in ett paket som innehållit ett besman till förvaring. Uppenbarligen var det samma besman som anträffats på Automaten. Besmanet hade hämtats från Tysta Marie den 4 januari mellan sex och sju på kvällen av en man som personalen senare identifierade som Ander vid en konfrontation på detektivstationen. Ander uppger när han tillfrågas om detta att han någon tid före jul blev ombedd av en okänd man att lämna in besmanet på Tysta Marie. Dagen före mordet hade Ander träffat mannen igen på båtresan in till stan. De två hade gemensamt gått till Tysta Marie och hämtat besmanet. Var det fanns nu visste han inte. 

Polisen räknar på de utgifter Ander haft och kommer fram till 97 kr 71 öre. Som tidigare nämnts felade knappt 100 kronor mellan det stulna och vad som anträffats hos Ander. Personal på olika penningförrättningar ges tillfälle till konfrontation där Ander ingår och flera av dem känner igen att Ander varit inne hos dem den 5 januari och växlat olika utländska pengar till svenska och andra igenkände att Ander försålt värdepapper till dem. 

När man undersökte reklamkortet från hotell Luleå som anträffades hos Ander visade det sig att den handskrivna anteckningen "Gerell 7954" var telefonnumret till Gerells. 

Den sjunde januari får fru Balthasar i Helsingfors ett brev från Ander, som hon känner, innehållande fem kronor. Ett bilagt meddelande daterat den 5 januari har följande innehåll: "Båten afgår 3,10, hinner ej mer skrifva, klockan är 3". Hon hade även fått ett brevkort daterat 4 januari där det sades att i morgon skulle allt avgöras och väl är det. Ander hörs om skrivelserna och vidkänner att han skrivit dem, han visste dock inte vad han menat med texten. 

Han hörs också om sina levnadsförhållanden. Ander är född i Ljusterö församling, blev moderlös vid ett års ålder och vid 10 eller 11 års ålder fick han en styvmor. 1888, vid fyllda fjorton, lämnade han föräldrahemmet och hade arbeten på olika krogar i Stockholm. Värnplikten gjorde han 1893-94 vid Vaxholms artillerikår. 1894 ingick han även äktenskap med Julia Charlotta, de har icke några barn. Sedan blev det i stort som hustrun redan tidigare berättat, näringsställen på olika platser i Sverige och Finland. Han nekar till att ha växlat in några utländska pengar eller försålt värdepapper. 

Ander berättar om förre kyparen och numera handelsresanden Karl August Johansson, Rådmansgatan 65, 3 tr ö g. Han hade varit skyldig Ander 125 kr och nu hade Ander fått tillbaka 115 av dem samt en lottsedel som Ander bett honom köpa. Man gjorde från polisens sida noggranna undersökningar efter Karl August Johansson, men det fanns ingen sådan på den uppgivna adressen och inte heller i övrigt lyckades man finna mannen. 

Vidare berättade Ander att han fått låna 500 kr av en okänd man, Ander förvarade även en del paket åt den okände i sin koffert. 

Vittnen hörs. Städerskan Maria Lovisa Johansson, som alltid städade växelkontoret på morgnarna, uppgav att Ander den 5:e tio minuter före nio, innan fröken hellsten anlänt, kommit in i lokalen. Johansson upplyste då Ander att växelkontoret inte öppnade förrän kl nio, varvid Ander gått. Städerskan lämnade växelkontoret strax efter halvtio. 

Snickaren J.G. Tollstam hade kl 9,50 den 5 januari tänkt gå in i Gerells växelkontor när en mansröst ropat att det är stängt, varvid Tollstam vänt i dörren och gått ut därifrån. 

Två skräddare uppgav att Ander förvarat en yxa i deras skrädderi under cirka 14 dagars tid i oktober månad. Ander vidimerade detta med yxan som han sedan lämnat till en person han inte vill namnge. 

Grosshandlare Olsson uppgav att han, som kände Ander mycket väl, sett Ander den 4 januari efter kl tre och under minst en halvtimmes tid utanför och i närheten av växelkontoret. 

Änkefru Gerell uppgav att en man överensstämmande med Anders utseende den 4 januari vid tre tiden kommit in och köpt en dragningslista för 5 öre. Hon uppgav vidare att rösten hos den man som ringt vid fyra tiden den 4 januari var så lik Anders röst att hon var övertygad det var Ander som ringt. 

Två kompisar, Andersson och Åström hade sett Ander stå och kika in i växelkontoret under minst 15 minuter någon gång mellan 6 och 6,30 på kvällen den 4:e. Ander hade även tilltalat Andersson och bl a frågat om värdet på mynten som låg i skyltfönstret samt undrat om "den där lilla fröken i butiken alltid vore ensam därstädes?" 

Den 4 januari mellan sex och sju på kvällen hämtade Ander besmanet från kaféet Tysta Marie, identifierad av uppasserskan. Ander har uppgett att han lämnat besmanet till en man han träffat på båten på vägen in, något som hustrun som åkte med inte kände till något om. 

Vid sju-halvåtta på kvällen den 4:e anlände Ander till hotell Temperance uppenbarligen med besmanet med sig. Ander lämnade hotellet den femte vid halvnio på morgonen och även då medfört besmanet. 

Vid 11-tiden på förmiddagen den 5 anträffades besmanet, som förmodligen var mordvapnet, på Automaten och det överlämnades till polisen den 8:e. En näsduk anträffas på det förmodade mordvapnet. En näsduk tillhörig Arvid Sjöqvist vars faders hus gränsade till där Ander bodde. 

Arbetskarlen Karlsson anställd hos ved- och skrothandlanden Johan Erik Ferngren uppgav att en person som han igenkänt som Ander, cirka 14 dagar före jul kommit in och köpt ett besman. Detta besman hade när det kom in till affären saknat handtag med tillhörande klyka. Karlsson hade lagat besmanet och kunde identifiera det nu anträffade besmanet som det han försålt till Ander. 

Den 28 februari påbörjades rannsakningen. Endast ett tjugotal åhörare och journalister fick plats i den trånga lokalen men utanför på rådhusgården vid Myntgatan var det packat med folk. Varje måndag i elva veckors tid fortsatte rannsakningen som avslutades den 9 maj utan att Ander erkänt. Ett hundratal vittnen hördes. 

Domen avkunnas på eftermiddagen den 14 maj. Ander dömdes för rånmord att mista livet. Han själv tycktes ta emot domen med lugn medan övriga närvarande var djupt skakade. Domen överklagar Ander i alla instanser men den blir fastställd ända upp i högsta domstolen. Avrättningen skulle försigå onsdagen den 23 november kl 08.00 på förmiddagen på Långholmen. Exekutionen skulle verkställas av skarprättaren A.G. Dalman. 

För första gången i Sverige skulle avrättningen ske med hjälp av en giljotin, vilken införskaffats från Frankrike. Innan den fastställda dagen gjorde Dalman kontroller och "provavrättningar" med giljotinen för att se att allt fungerade. 

Häradshövdingen och fängelsepredikanten besökte kort före avrättningen Ander och bad honom lätta sitt hjärta. Ander ville dock inte prata med dem. De erinrade då att det var deras plikt att tala med Ander, varvid han svarade att han gav tusan i både prästen och direktören. 

Vid halvåttatiden på morgonen den utsatta dagen infann sig det dryga tjugotalet personer som skulle närvara vid avrättningen. Exakt kl åtta lästes domen upp vid giljotinen och omedelbart därpå fördes Ander fram. Hans ögon var icke förbundna, detta på hans egen begäran. Däremot var hans händer bakbundna och han hade ett lätt fängsel om benen. 

Ander styrde direkt och med ganska raska steg mot schavotten. Han tittade upp mot bilan som lyste stor och blank. När han närmade sig vittnena yttrade han högt och ljudligt till dem. - God morgon, mina herrar! De församlade lyfte under tystnad på hattarna. 

Den livdömde ställdes mot den vertikalt stående skjutbrädan. Hans skjortkrage veks undan. Ander bad nu att få säga något men fick inte. 
Nu gick allt mycket snabbt. Ander låg raskt framstupa, inskjuten på brädan med halsen direkt under bilan. Skarprättaren ryckte omedelbart i utlösningsanordningen och bilan föll som en blixt. Placerandet av Ander och bilans fall skedde inom fem sekunder. Inte en ryckning förnams från hans kropp. 

En tystnad så kompakt att man nästan kunde ta på den lägrade sig omedelbart över platsen.


Källförteckning och länkar
.
.
Till toppen
ePost: Kenth Jönsson <kj@abc.se>
.