Andra
"sista avrättningar"
Sista avrättningen av en kvinna - 1890
Yngsjömordet. Anna
Månsdotter blev den sista kvinna i Sverige som dömdes till dödsstraff.
Hon halshöggs 7/8 1890 i Kristianstad. Anna Månsdotter dömdes
till döden för att ha mördat sin sonhustru med hjälp
av sonen. Sonen hette Per Nilsson och dömdes också till mord
men benådades och frigavs 1913. Anna Månsdotters straff verkställdes
i Kristianstad. Yngve Lyttkens har skrivit en bok som kom ut 1951 där
han ifrågasatte om Per Nilsson verkligen var delaktig i mordet. Boken
låg till grund när filmen om Yngsjömordet skulle spelas
in. Meddelat av Nils-Olof Witting. .
Sista avrättningen i Sverige - 1910
För en tid sedan
såg jag ett program i TV där det bland annat ingick ett kort
referat om en giljotin som 1903 hade inköpts från Frankrike.
Denna fallbila användes endast en gång. I Per Anders Fogelströms
bok Mödrar och söner finns det beskrivet om när denna bila
användes för första och sista gången.
Förre kyparen
och värdshusidkaren, Johan Alfred Andersson Ander, hade rånmördat
en kassörska på Gerells växelkontor vid Malmskillnadsgatan.
Offret var Anna Viktoria Hellsten, 24 år gammal. Detta hände
i början av år 1910. Ander satt nu dödsdömd på
Långholmen och väntade på sin avrättning. Fogelström
skriver: ”Stunden när bilan skulle falla var utsatt till klockan åtta
den tjugotredje november, en minut före solens uppgång. Plats
var Långholmens fängelsegård”...
Skarprättare
Dalman, som bodde vid Sankt Eriksgatan, numera landets ende bödel,
verkställde avrättningen. Den sextiotvåårige bödeln,
den trettiosjuårige mördaren och den tjugofyraåriga Anna
Viktoria, kom alltså att bli smått historiska eftersom dödsstraffet
avskaffades i Sverige detta år. En annan märklig händelse,
fortsätter Fogelström, var att avrättningen förlagts
till samma dag som Hjalmar Branting fyllde femtio år. Meddelat av
Henry Norlin.
Sveriges sista avrättning
hade sin upptakt i ett rånmord på Malmtorgsgatan 2 i Stockholm
den 5 januari 1910.
Vid
10-tiden på förmiddagen den dagen lämnade kolutkörarna
Hugo Bernhard Jansson och Karl Vilhelm Vallin koks vid Hamngatan 34. Där
skiljdes de två åt, Vallin skulle bära upp mera koks i
huset medan Jansson åkte vidare med häst och vagn till Klarabergsgatan
37 för att avlämna en säck koks. De bestämde att träffas
igen vid Gerells växelkontor, Malmtorgsgatan 2.
De borde nå
dit ungefär samtidigt, men Jansson kom först, var där bra
precis vid halvelva tiden. Efter att ha bundit hästarna tog han en
kokssäck på ryggen och gick in i växelkontoret. Järndörrarna
stod öppna så pass att man knappt kunde passera in genom dem.
Han gick ett
par steg in i lokalen men såg ingen därinne. Han ropade även
"HALLÅ, KOKS" när han gick in genom dörren, men inget svar.
Ropade efter
ett tag "Hallå" igen, samtidigt som han vände sig och började
gå mot disken, passerade diskluckan och diskdörren som stod
öppen.
Då får
han se en kvinna, som han antog vara biträdet i affären, ligga
utsträckt på golvet innanför disken. Han ser dock inte
kvinnans ansikte och inte heller något blod. Jansson, som trodde
att kvinnan blivit sjuk, gick ut från växelkontoret, fortfarande
med kokssäcken på ryggen som han ställde ner på åkdonet.
Vallin hade
nu också kommit fram och Jansson bad honom följa med in för
att se vad som hänt. De gick in och fram till kvinnan på golvet
innanför disken. Runt hennes huvud kunde de nu se en stor blodpöl.
Hon gjorde ingen rörelse och inte heller något ljud hördes
från kvinnan. De trodde att kvinnan blivit skjuten och Jansson sade
till Vallin att springa ut och söka fatt på en polisman. Jansson
stannade kvar och vaktade.
Nästan
omedelbart återkom Vallin i sällskap med poliskonstapel Johan
Adolf Lindberg, som för dagen haft ståndpost på Gustaf
Adolfs torg i hörnet av Regeringsgatan. Konstapel Lindberg gick in
i lokalen och tittade på kvinnan. Hennes hår var nästan
helt utslaget kring huvudet och nedåt axlarna, samt mycket blodigt.
Han kunde även konstatera att blod flöt från huvudet samt
att högra ögat var något uppsvällt. Skadorna från
där blodet kom kunde han dock inte se. Kvinnans kläder var inte
direkt i oordning. När Lindberg kände på hennes puls märkte
han att hon var varm och vid liv, men medvetslös. Svaga andningsrörelser
kunde också förmärkas från henne.
Lindberg anmodade
nu kolutkörarna, som fortfarande var kvar, att vakta lokalen, medan
han själv sprang ut efter konstapel Emil Olaus Dehn, som Lindberg
visste skulle stå vid norra änden av Norrbro vid Gustaf Adolfs
torg.
Dehn upptäckte
på långt håll Lindberg komma springande emot sig eftersom
Lindberg ivrigt visslade i sin pipa. Eftersom Dehn förstod att något
inträffat skyndade han sin kollega till mötes och de träffades
på torget mitt för Gustaf Adolfs staty.
Lindberg berättade
för Dehn att en kvinna låg skadad och medvetslös på
Gerells växelkontor på Malmtorgsgatan 2. Samtidigt som de båda
skyndade till platsen där de båda kolutkörarna stod kvar
som vakter. Poliserna gick in och Lindberg vände på kvinnan
som då rosslade svagt. Han lossade på kvinnans klädsel
samtidigt som de båda flyttade kroppen ur den stora blodpölen.
Lindberg påbörjade
nu konstgjord andning genom tryckningar på hennes bröstkorg
och Dehn telefonerade efter ambulansvagn samt ringde till polisstationen
efter förstärkning. I väntan på ambulansvagnen som
kom efter en tre - fyra minuter, flyttade de kvinnan ytterligare samt fortsatte
upplivningsförsöken. Efter att ambulansvagnen kommit till platsen
lyfte Dehn och en av ambulansmännen upp kvinnan på båren
och bar ut henne.
Ytterligare
poliser kom samtidigt till platsen, varför både Lindberg och
Dehn, efter att kort ha informerat de nyanlända polismännen,
kunde åka med kvinnan till Serafimer lasarettet.
Läkaren
försökte, på polisens uppmaning, få kvinnan att säga
något för att kunna få en ledtråd till att lösa
brottet, men förgäves. Kvinnan fördes därefter till
operationssal för att opereras men hon avled innan den kom till stånd.
En första
yttre besiktning av kvinnans skador gjordes nu av läkare som visade
att hon erhållit ett ca 7 cm långt sår på hjässan
med trubbiga kanter, som troligen orsakat döden. I sårets botten
befanns huvudskålen vara spräckt i hela sårets längd.
Strax till vänster om förstnämnda sår förekom
ett ca 3 cm långt sår med trubbiga kanter, likaledes gående
ända in till hjärnan.
Därtill
förekom lite svullnader och skrubbsår i övrigt på
huvudet.
De poliser som
kom till platsen samtidigt med att kvinnan fördes i väg med ambulansvagnen
kunde snabbt konstatera att ett rån förmodligen skett på
platsen. Man kunde också konstatera att det snabbt samlades en folksamling
på runt 250 personer utanför växelkontoret.
Kontroll av
lokalen, som till följd av Malmtorgsgatans stigning delvis låg
under gatans nivå, visar att kassaskåpet, som är öppet,
är så gott som tomt.
Diverse fack
som innehållit olika valutor, värdepapper mm är helt tömda.
Änkefru
Anna Rosalie Gerell, Kommendörsgatan 24, ägare till växelkontoret
underrättas per telefon om vad som skett och hon anländer till
lokalen strax efter elva. Gerell berättar att hon sedan sommaren 1905
haft fröken Anna Viktoria Hellsten anställd som biträde
i kontoret, vilket hon skött till belåtenhet och varit synnerligen
noggrann och plikttrogen i sina åligganden.
När Gerell
kontrollerat sina räkenskapsböcker, som finns kvar, kunde hon
konstatera att det försvunnit svenska kronor, tyska Mark, USA dollar,
engelska pund, finska mark, ryska rubel mm samt värdepapper i övrigt
till en summa av 5.211,27 kronor, varav kontanterna motsvarade 3.846,27
omräknat i svenska kronor.
Änkefru
Gerell brukade vistas i växelkontoret mellan ett och fem på
eftermiddagarna. Fröken Hellsten skötte annars ensam kontoret
som hade öppet mellan nio på förmiddagen och sju på
kvällen. Under senare tid hade fröken Hellsten haft middag mellan
halvtre och halvfem, under vilken tid Gerell ensam skötte kontoret.
Så hade också varit fallet dagen innan rånmordet.
Strax före
kl fyra hade då en man som inte sagt sitt namn och som fru Gerell
inte kände igen ringt till växelkontoret, varvid fru Gerell svarat.
Mannen hade
frågat efter chefen och fru Gerell som inte direkt besvarat frågan
hade undrat vad det var frågan om? Mannen hade svarat att han var
resande och att han ville sälja två Grängesbergsaktier,
och vad som kunde bjudas för dem? Fru Gerell svarade att hon inte
kunde ge besked om det.
Mannen svarade
att det gjorde detsamma nu eftersom det var så sent men undrade om
det var lämpligt att han kom in nästföljande dag mellan
två och tre. Det gick bra, enligt fru Gerell.
Fru Gerell misstänker
nu att mannens syfte med telefonsamtalet möjligen var att få
reda på om det fanns mycket kontanter i affären. Grängesbergsaktierna
betingade nämligen ett pris av över fyra tusen kronor stycket.
Så fort
polisen fått någorlunda klarhet i vad som hänt på
växelkontoret sände man ut meddelanden om vad som skett och vad
som tillgripits till växelkontor, hotell, pensionat och dylika ställen
i Stockholm samt till polismyndigheterna i Sveriges städer och andra
större orter inom landet.
Flera tips
kom under dagen in till detektivstationen.
Vid sju tiden
på kvällen kom ett telefonsamtal från portieren Richard
Efraim Larsson på hotell Temperance, Bryggaregatan 3. Han berättade
att en man som bott på rum nr 35 på hotellet uppträtt
underligt. Två poliskonstaplar sändes omedelbart till hotellet
och pratade med Larsson. De fick reda på att en man som skrivit in
sig under namnet Alfred Andersson och som under eftermiddagen lämnat
hotellet, under uppgift att han skulle resa till Vaxholm, uppträtt
"besynnerligt och nervöst".
Vid samtal med
överstäderskan på hotellet, Annie Karolina Eriksson, uppgav
hon att hon kände väl igen Andersson. Han hade bott på
hotellet cirka två månader tidigare, i början av november
1904. Vid det tillfället smet Andersson från betalningen och
försvann från hotellet. Hotellräkningen på 12,90
kr fick Eriksson betala. Senare samma dag han smet ringde Andersson och
sade att han skulle skicka ett stadsbud att betala räkningen och hämta
kofferten han lämnat kvar.
Varken Andersson
eller något stadsbud visade sig dock och kofferten ställdes
ner i hotellets bagagerum. Efter cirka en månad kom ett kort från
Andersson till hotellportieren där Andersson förklarade att han
skulle komma och betala räkningen, vilket han dock inte gjorde.
Kvällen
innan, den fjärde januari, hörde Eriksson att Andersson tagit
in på hotellet igen och att han fått rum nr 35, han ville ha
34 som tidigare men det var upptaget. Han beställde upp en tesupé
som Eriksson gjorde i ordning och städerskan Elsa Jansson bar upp
den. Först morgonen därefter återsåg Eriksson mannen
som var skyldig henne 12 kronor och 90 öre. Mellan åtta och
halvnio på morgonen mötte hon honom i trappan. Han tycktes ha
bråttom och halvsprang nerför trappan. Eriksson vet inte om
han kände igen henne, han sade inget och hälsade inte. Han gick
tätt intill ledstången och i högra handen hade han ett
långt paket som var tjockt i ena änden, men för övrigt
var smalt som en käpp. Paketet hade mörkbrunt omslagspapper och
var cirka trekvartsmeter långt. Han bar paketet som om han ville
dölja det och det var därför Eriksson fäste sig särskilt
vid det. Eftersom Erikssons pappa varit militär tänkte hon direkt
att det var en sabel i paketet.
Några
timmar senare, närmare tolvtiden kom städerskan Elsa till henne
och sade att 35:an ville göra upp både gamla och ny räkningen.
Eriksson hade i förväg skrivit ut räkningarna och gick genast
till 35:an och knackade på. Inget svar. Hon knackade på igen
och gick in i rummet.
Andersson var
inne och stod vid sängen och sysslade med något på sängtäcket
han tycktes rädd att visa. Han vände sig mot Eriksson, tog snabbt
räkningen och sade i en besynnerligt nervös ton. "Vill fröken
vara snäll och gå ut och komma igen om en stund!" Eriksson gick
då men hann se några sedlar på nattduksbordet, långa
och smala.
Efter en par
minuter öppnade Andersson dörren och ropade "Fröken!".
När hon
kom in i rummet stod han vid skrivbordet med två tior. Räkningarna
gick tillhopa på 17 kr 85 öre. Eriksson tog emot sedlarna, gick
till kassan och växlade.
När hon
kom tillbaka stod han kvar vid skrivbordet, de långsmala sedlarna
låg kvar på nattduksbordet. Sedan han fått tillbaka växeln
fick Eriksson en krona i dricks. Han bad samtidigt att den orörda
frukostbrickan skulle få stå kvar i rummet. Han skulle ut igen
men skulle strax återkomma.
Eriksson såg
honom dock aldrig mer. När hon fick höra om mordet på växelkontoret
tänkte hon direkt på Andersson. Hans besynnerliga sätt,
på hans paket, hans nervositet och sedlarna på nattduksbordet.
Hon pratade med portieren om det hela men han tyckte inte det varit något
speciellt med mannen. Eriksson kunde dock inte sluta tänka på
det och vid sextiden på kvällen frågade hon om portieren
ringt till polisen, vilket han inte gjort.
Hon sade då
till portieren att om inte han ringde så skulle hon ringa polisen.
Då ringde han.
Städerskan
Elsa Jansson berättade en likartad historia med tillägg att Andersson
blivit rasande på henne eftersom hon väckte honom med frukosten
först en fem-sex minuter över åtta istället för
åtta som begärt.
Vid ett tiden
när Andersson kom tillbaka till hotellet begärde han lite varmt
kaffe som Jansson serverade honom på rummet. En kvart senare hade
Andersson begärt att Jansson skulle skaffa en smed för han hade
brutit av nyckeln till sin koffert. Jansson meddelade hans önskemål
till portieren.
Samtidigt som
Andersson begärt hjälp med koffertnyckeln hade han sagt "Ja,
nu reser jag till Vaxholm, fröken, men kofferten får stå
kvar tills jag kommer tillbaka i morgonkväll." Jansson hade därefter
lämnat rummet och inte sett honom mer.
Poliserna pratade
med ytterligare en städerska som i stort sett bara vidimerade de tidigare
vittnesmålen.
Man pratade
med hisskonduktören David Julius Johansson som tagit emot Andersson
på kvällen den 4:e. Johansson berättade att Andersson haft
med sig ett långt smalt paket, minst 75 cm långt, väldigt
smalt men på ena änden en tjockare klump. Därefter pratade
man med portier Larsson igen.
Portieren berättade
att mannen bodde på hotellet några dagar från första
november och skrev in sig som handlanden Alfred Andersson från Göteborg.
Han hade även haft med sig en stor koffert. En dag sade Andersson
att han skulle resa till Vaxholm och försvann samma dag utan att betala
för sig. Kofferten lämnade han kvar. Den bar Larsson ner till
bagagerummet efter ett par dagar.
Dagen före,
den fjärde januari, hade Andersson ringt mellan tolv och ett och ville
ha ett rum. Vid sjutiden på kvällen anlände han till hotellet,
bokade in och ville ha upp kofferten på sitt rum, helst samma kväll,
annars morgonen efter. I dag på förmiddagen mellan tio och elva
bar portieren upp kofferten till 35:an. När Andersson återkom
till hotellet vid elva-tolv tiden meddelade portieren honom att kofferten
fanns på rummet och bad samtidigt om ursäkt för att han
inte burit upp den redan i går kväll. Men det gjorde inget,
enligt Anderson. Vid två tiden fick Larsson bud att Andersson hade
problem med en nyckel.
Larsson gick
upp till 35:an och Andersson föreföll mycket nervös. Han
hade berättat att han öppnat högra låset i kofferten
och när han skulle öppna det vänstra gick nyckeln av. Larsson
fick pipan och axet till den söndriga nyckeln och lovade ombesörja
en ny nyckel tills Andersson kom tillbaka.
Andersson skulle
resa till Vaxholm över helgen med 3,10 båten för att hälsa
på bekanta. Redan samma eftermiddag vid fyratiden kunde Larsson låsa
igen Anderssons koffert med den nya nyckeln. Sedan städerskan övertalat
honom ringde han polisen.
Poliserna blev
synnerligen intresserade när de fick höra att hyresgästen
lämnat en koffert och dessutom hade portieren nyckeln. Poliserna och
portieren gick gemensamt upp och öppnade kofferten. Den var fylld
med diverse saker, de flesta inlagda i kartonger eller invirade i tidningspapper.
Längst
ner på botten låg ett paket inlindat i tidningspapper. När
de öppnade paketet visade det sig innehålla en större bunt
utländska sedlar.
Nu kontaktades
cheferna på detektivavdelningen och det beslöts att kofferten
skulle föras in till detektivstationen. När man gick igenom kofferten
grundligare därinne anträffades så gott som allt som stulits
från Gerells växelkontor. En del av mynten låg invirade
i en dragningslista som utgivits av växelkontoret. Tidigare anträffades
en damväska av läder som innehöll en portmonnä på
vars klaff det var skrivet med bläck namnet "Viktoria Hellsten". Offret
vid rånmordet.
Nu visste polisen
att man var på rätt spår. Som grädde på moset
anträffades ett frejdebetyg (frejdbetyg var en handling som utfärdades
av kyrkan och som utvisade huruvida man var en hedervärd medborgare
eller inte, den typen av handling avskaffades 1918, red anm) för tapetseraren
Johan Alfred Andersson, samt ett fotografi föreställande en för
polisen välbekant person, fd kyparen Johan Alfred Andersson-Ander.
Straffad för brott i såväl Sverige som Finland. Fotot förevisades
portier Larsson som kände igen hyresgästen.
Personal skickades
till Vaxholmsbåtarna med fotot. Vaxholm I låg inne.
Styrmannen
berättade att mannen, sedan han sett fotot, åkt med 3.10 turen
och klivit av vid Karlsudd, ett par bryggor före Vaxholm. Det visade
sig att styrmannen känt mannen sedan barnsben under namnet Alfred
Andersson. Styrmannen visste att mannens far, skeppare Andersson, bodde
i Karlsudd.
Alfred Andersson
hade åkt med en kvinna som han presenterat för styrmannen som
sin hustru. Vidare berättade Andersson att han snart skulle resa till
Helsingfors. När de anlänt till Karlsudds brygga hade gubben
Andersson mött upp.
Nu beslutades
det att man skulle åka ut till Karlsudd och hämta Ander och
hans hustru. Alla båtar hade dock slutat gå för kvällen
och därför lejdes bogserbåten Sigge för transporten.
En halvtimme före midnatt landsteg polisstyrkan på Karlsudds
brygga.
Man hade dock
ingen aning om ortsförhållandena därute och inte heller
visste man var Andersson bodde. De flesta husen stod öde under vintern
och överhuvudtaget var det väldigt tyst och tomt därute.
Man hittade dock en stuga där det lyste och knackade på. En
vresig mansröst undrade vad det var frågan om? - Jo, känner
ni till var skeppare Andersson bor, undrade en av poliserna? - Det ska
väl du veta som är hans son, fräste mannen tillbaka.
Efter ett tag
lyckades man dock övertyga mannen om sitt misstag och fick reda på
att Andersson bodde ett gott stycke därifrån.
Han ville dock
inte visa vägen dit mitt i natten, kolsvart var det och isigt. Ett
löfte om fem kronor som tack för hjälpen, fick dock mannen
att ändra sin syn om naturförhållandena på platsen.
Svart var det som sagt, och ovanligt halt på den obanade marken och
när man nådde Lagnövikens strand där stugan låg
och försökte ta sig nerför en brant bergssluttning råkade
flera av poliserna snava och sparka till stenar som rasade ner. Polisstyrkan
på tio man slog en ring runt huset. I samband med detta klättrade
en av poliserna upp på en mur som rasade på ett långt
stycke, vilket måste ha hörts in i huset.
Nu blev det
bråttom. Samtidigt steg spänningen och nyfikenheten på
vad som komma skulle. Man hade på vägen ut gjort upp med vägvisaren
att han skulle föra ordet för att om möjligt männen
i huset skulle känna igen rösten.
Polisbefälet
knackade på dörren, inget svar, knackade hårdare och till
slut bankade. Då hördes skepparen själv inifrån huset
och han undrade vem det var som stod och förde oväsen mitt i
natten? När vägvisaren svarade kände skepparen igen honom
och öppnade dörren. Genast kastade sig ett par av poliserna fram
och satte händerna mellan dörr och karm.
Så var
fältet fritt. Man tände sina ficklampor och rusade in. I första
rummet fanns bara skepparen varför man rusade vidare till en dörr
i rummet och öppnade den och lyste in. I en säng därinne
satt en förskräckt kvinna och stirrade mot ficklampsljuset. Bredvid
henne låg en man och sov eller låtsades göra det.
Mannen, som
var den eftersökte Ander, beordrades upp och meddelades att nästa
anhalt var detektivpolisen i Stockholm. Vid kontroll av Anders byxfickor
och lite andra ställen i huset anträffades ca 370 kronor, frimärken
och lottsedlar, två tygpåsar och två mässingslås.
Allt förmodligen från tillgreppet hos Gerells. En kvitterad
räkning på matvaror från A.H. Bergqvist, 19 Nybrogatan,
Stockholm till ett belopp av 56 kr 40 öre anträffades, liksom
ett reklamkort från hotell Luleå på vilket det fanns
skrivet med blyerts "Gerell 7959". På en nota hittades även
anteckningar om rubel, dollar och Riksmark.
Medan en av
poliserna betraktade de båda anträffade mässingslåsen
sade Ander att de tillhörde hans koffert. Skepparen frågade
nu sin son vad han gjort och om han stulit de pengar han haft med hem?
Nej, pengarna hade Ander ärligen lånat och uppmanade sin far
att inte lämna ifrån sig den hundrakronesedel han fått.
Ander förklarade vidare för sin far att detta säkert hade
att göra med den stora händelsen i Stockholm som det stått
så mycket om i tidningarna och självklart misstänkte polisen
Ander, eftersom han var straffad tidigare.
Skeppare Andersson
överlämnade dock den hundrakronesedel han fått till polisen.
Sonen Ander ifördes handbojor samt fördes liksom hans hustru,
Julia Charlotta Andersson-Ander, till båten som väntade och
vidare till detektivstationen på Myntgatan dit man anlände vid
fyra-tiden på morgonen.
Det hölls
omedelbart förhör med Ander om rånmordet men han nekade
till brottet, vilket han kom att göra under hela utredningen.
Dagen efter
tar man fingeravtryck på Ander och fotograferar honom på signalementsavdelningen.
Polisen jämför det som stals från Gerells med det anträffade
i Anders koffert på hotell Temeperance samt det som hittades i stugan
vid Karlsudd. Värdepapper inklusive kontanter till ett värde
av 5211 kr 27 öre tillgreps, det anträffades 5122 kr 39 öre,
inte fullt hundra kronor felades.
Änkefru
Gerell känner igen tre tygpåsar som anträffades i kofferten,
samt ytterligard två, som sina. Hon kände även igen läderväskan
och portmonnän som tillhörigt den avlidna Hellsten. Liksom hon
kände igen de två mässingslåsen som gick till växelkontorets
ytterdörrar.
I förhöret
med Anders hustru, som var född i Norrköping, berättar hon
att hon gifte sig med Ander 1894 i Stockholm. 1898 flyttade de till Strängnäs
och övertog Järnvägshotellet som efter ett tag dock gick
omkull. De kom tillbaka till Stockholm 1899, strax därpå häktades
maken för stöld och frigavs i augusti 1900.
De flyttade
då till Helsingfors där Ander fick jobb som kypare. Därefter
blev det Kotka dit de flyttade 1903, där mannen övertog en mindre
restaurang. Efter sju månader gick den restaurangen överstyr
och man återvände till Helsingfors. Där fick dock maken
inget jobb varför man efter ett halvår flyttade till Hangö
där Ander övertog hotell och restaurang Continental. Drygt ett
halvår senare blev det konkurs men man bodde dock kvar ytterligare
ett år. Hustrun drev under den tiden en hyrkuskrörelse som också
strandade.
Våren
1906 flyttade man tillbaka till Sverige där man övertog Rimforsa
turisthotell i Östergötland. Konkurs på hösten samma
år. I februari 1907 häktades Ander för misshandel, rymmer
dock på väg till fängelset.
Cirka ett år
efteråt flyttar makan till Stockholm där hon får jobb
som uppasserska.
Den 27 juni
1909 på väg till sin bostad på Tomtebogatan återser
hon sin man i trapphuset till bostaden. Han berättar för henne
att han avtjänat straff för stölder i Finland och Sverige
och frigivits två dagar tidigare. De bodde sedan tillsammans i hennes
bostad men flyttade den femte november samma år till Anders föräldrar
vid Karlsudd.
Den fjärde
januari åkte de båda tillsammans till Stockholm för att
låna pengar. Väl inne skiljs de åt och bor på olika
ställen under natten. De hade kommit överens att åka tillbaka
tillsammans med 3,10 båten den femte, vilket man även gör.
Ander berättar för hustrun att han fått låna 300
kronor. Under hemfärden bjuder Ander sin hustru på vin och smörgåsar.
Framme vid byggan där Anders far möter upp visar det sig att
Ander köpt med sig en låda öl samt en stor packlåda
med mat. Det var så mycket att man inte kunde forsla hem bägge
packlådorna samtidigt på kälken som fadern medfört.
Kvinnan berättar
vidare att mannen varit mycket grym och hård mot henne under äktenskapet.
Vid ett tillfälle i Kotka hade Ander kommit hem berusad. Han hade
en revolver i handen och siktade mot henne där hon låg i sängen.
Hon var säker på att han skulle skjuta henne och blev förlamad
av skräck.
Ett skott small
av och gick upp i taket, ytterligare ett skott gick in i väggen alldeles
ovanför henne. Hon rusar upp, men Ander säger till henne att
inte ha så bråttom, hon ska först se vad han gör
med sig. Han sätter sig i gungstolen och stoppar revolverpipan i munnen.
Hustrun rusar skräckslagen ut från sovrummet och ett skott smäller.
Efter ett tag går hustrun och en tjänsteflicka in i sovrummet
igen, där sitter Ander kvar i gungstolen och gapskrattar.
Ett av många
tillfällen där hustrun blivit förnedrad och misshandlad
av Ander.
Efter att polisen
fått klart för sig att hustrun inte kunde sättas i samband
med rånmordet på Gerells så fick hon lämna detektivstationen.
Offret, Viktoria
Hellsten, bodde tillsammans med sin syster Signe Hellsten på Döbelnsgatan
21. Deras mor, Kristina Hellsten, levde och bodde på Storgatan 86
i Sundsvall. Offret, Viktoria, hade bott i Stockholm de senaste fem åren.
Den 5 januari hade hon lämnat systrarnas gemensamma bostad vid halvnio
på morgonen.
Fortfarande
saknade polisen mordvapnet, som man misstänkte var en järnten,
kofot eller något liknande. Lördagen efter mordet, den 8 januari,
ringde man från näringsstället Automaten, Drottninggatan
19 och meddelade att där fanns ett med papper omslaget besman (en
våg, red anm) som lämnats av en okänd person. Man funderade
om det kunde ha med mordet att göra och därför ringde man
polisen.
Polisen åkte
dit och hämtade paketet. Paketet, som är 94 cm långt, öppnas
på detektivstationen. Det är mycket riktigt ett besman med handtag
av trä. Kring kroken och handtaget var en vit näsduk lindad.
Näsduken hade ett monogram "AS" i vit tråd. Näsduken spårar
polisen till arkitekten John Arvid Sjöqvist, Strandvägen 1, Stockholm.
Han har på obekant sätt förlorat näsduken vid Karlsudd
där hans far har ett hus som gränsar till Anders faders hus.
Den 9 januari
meddelades från kafé "Tysta Marie" Regeringsgatan 26 att en
man 3-4 dagar före julhelgen lämnat in ett paket som innehållit
ett besman till förvaring. Uppenbarligen var det samma besman som
anträffats på Automaten. Besmanet hade hämtats från
Tysta Marie den 4 januari mellan sex och sju på kvällen av en
man som personalen senare identifierade som Ander vid en konfrontation
på detektivstationen. Ander uppger när han tillfrågas
om detta att han någon tid före jul blev ombedd av en okänd
man att lämna in besmanet på Tysta Marie. Dagen före mordet
hade Ander träffat mannen igen på båtresan in till stan.
De två hade gemensamt gått till Tysta Marie och hämtat
besmanet. Var det fanns nu visste han inte.
Polisen räknar
på de utgifter Ander haft och kommer fram till 97 kr 71 öre.
Som tidigare nämnts felade knappt 100 kronor mellan det stulna och
vad som anträffats hos Ander. Personal på olika penningförrättningar
ges tillfälle till konfrontation där Ander ingår och flera
av dem känner igen att Ander varit inne hos dem den 5 januari och
växlat olika utländska pengar till svenska och andra igenkände
att Ander försålt värdepapper till dem.
När man
undersökte reklamkortet från hotell Luleå som anträffades
hos
Ander visade det sig att den handskrivna anteckningen "Gerell 7954" var
telefonnumret till Gerells.
Den sjunde januari
får fru Balthasar i Helsingfors ett brev från Ander, som hon
känner, innehållande fem kronor. Ett bilagt meddelande daterat
den 5 januari har följande innehåll: "Båten afgår
3,10, hinner ej mer skrifva, klockan är 3". Hon hade även fått
ett brevkort daterat 4 januari där det sades att i morgon skulle allt
avgöras och väl är det. Ander hörs om skrivelserna
och vidkänner att han skrivit dem, han visste dock inte vad han menat
med texten.
Han hörs
också om sina levnadsförhållanden. Ander är född
i Ljusterö församling, blev moderlös vid ett års ålder
och vid 10 eller 11 års ålder fick han en styvmor. 1888, vid
fyllda fjorton, lämnade han föräldrahemmet och hade arbeten
på olika krogar i Stockholm. Värnplikten gjorde han 1893-94
vid Vaxholms artillerikår. 1894 ingick han även äktenskap
med Julia Charlotta, de har icke några barn. Sedan blev det i stort
som hustrun redan tidigare berättat, näringsställen på
olika platser i Sverige och Finland. Han nekar till att ha växlat
in några utländska pengar eller försålt värdepapper.
Ander berättar
om förre kyparen och numera handelsresanden Karl August Johansson,
Rådmansgatan 65, 3 tr ö g. Han hade varit skyldig Ander 125
kr och nu hade Ander fått tillbaka 115 av dem samt en lottsedel som
Ander bett honom köpa. Man gjorde från polisens sida noggranna
undersökningar efter Karl August Johansson, men det fanns ingen sådan
på den uppgivna adressen och inte heller i övrigt lyckades man
finna mannen.
Vidare berättade
Ander att han fått låna 500 kr av en okänd man, Ander
förvarade även en del paket åt den okände i sin koffert.
Vittnen hörs.
Städerskan Maria Lovisa Johansson, som alltid städade växelkontoret
på morgnarna, uppgav att Ander den 5:e tio minuter före nio,
innan fröken hellsten anlänt, kommit in i lokalen. Johansson
upplyste då Ander att växelkontoret inte öppnade förrän
kl nio, varvid Ander gått. Städerskan lämnade växelkontoret
strax efter halvtio.
Snickaren J.G.
Tollstam hade kl 9,50 den 5 januari tänkt gå in i Gerells växelkontor
när en mansröst ropat att det är stängt, varvid Tollstam
vänt i dörren och gått ut därifrån.
Två skräddare
uppgav att Ander förvarat en yxa i deras skrädderi under cirka
14 dagars tid i oktober månad. Ander vidimerade detta med yxan som
han sedan lämnat till en person han inte vill namnge.
Grosshandlare
Olsson uppgav att han, som kände Ander mycket väl, sett Ander
den 4 januari efter kl tre och under minst en halvtimmes tid utanför
och i närheten av växelkontoret.
Änkefru
Gerell uppgav att en man överensstämmande med Anders utseende
den 4 januari vid tre tiden kommit in och köpt en dragningslista för
5 öre. Hon uppgav vidare att rösten hos den man som ringt vid
fyra tiden den 4 januari var så lik Anders röst att hon var
övertygad det var Ander som ringt.
Två kompisar,
Andersson och Åström hade sett Ander stå och kika in i
växelkontoret under minst 15 minuter någon gång mellan
6 och 6,30 på kvällen den 4:e. Ander hade även tilltalat
Andersson och bl a frågat om värdet på mynten som låg
i skyltfönstret samt undrat om "den där lilla fröken i butiken
alltid vore ensam därstädes?"
Den 4 januari
mellan sex och sju på kvällen hämtade Ander besmanet från
kaféet Tysta Marie, identifierad av uppasserskan. Ander har uppgett
att han lämnat besmanet till en man han träffat på båten
på vägen in, något som hustrun som åkte med inte
kände till något om.
Vid sju-halvåtta
på kvällen den 4:e anlände Ander till hotell Temperance
uppenbarligen med besmanet med sig. Ander lämnade hotellet den femte
vid halvnio på morgonen och även då medfört besmanet.
Vid 11-tiden
på förmiddagen den 5 anträffades besmanet, som förmodligen
var mordvapnet, på Automaten och det överlämnades till
polisen den 8:e. En näsduk anträffas på det förmodade
mordvapnet. En näsduk tillhörig Arvid Sjöqvist vars faders
hus gränsade till där Ander bodde.
Arbetskarlen
Karlsson anställd hos ved- och skrothandlanden Johan Erik Ferngren
uppgav att en person som han igenkänt som Ander, cirka 14 dagar före
jul kommit in och köpt ett besman. Detta besman hade när det
kom in till affären saknat handtag med tillhörande klyka. Karlsson
hade lagat besmanet och kunde identifiera det nu anträffade besmanet
som det han försålt till Ander.
Den 28 februari
påbörjades rannsakningen. Endast ett tjugotal åhörare
och journalister fick plats i den trånga lokalen men utanför
på rådhusgården vid Myntgatan var det packat med folk.
Varje måndag i elva veckors tid fortsatte rannsakningen som avslutades
den 9 maj utan att Ander erkänt. Ett hundratal vittnen hördes.
Domen avkunnas
på eftermiddagen den 14 maj. Ander dömdes för rånmord
att mista livet. Han själv tycktes ta emot domen med lugn medan övriga
närvarande var djupt skakade. Domen överklagar Ander i alla instanser
men den blir fastställd ända upp i högsta domstolen. Avrättningen
skulle försigå onsdagen den 23 november kl 08.00 på förmiddagen
på Långholmen. Exekutionen skulle verkställas av skarprättaren
A.G. Dalman.
För första
gången i Sverige skulle avrättningen ske med hjälp av en
giljotin, vilken införskaffats från Frankrike. Innan den fastställda
dagen gjorde Dalman kontroller och "provavrättningar" med giljotinen
för att se att allt fungerade.
Häradshövdingen
och fängelsepredikanten besökte kort före avrättningen
Ander och bad honom lätta sitt hjärta. Ander ville dock inte
prata med dem. De erinrade då att det var deras plikt att tala med
Ander, varvid han svarade att han gav tusan i både prästen och
direktören.
Vid halvåttatiden
på morgonen den utsatta dagen infann sig det dryga tjugotalet personer
som skulle närvara vid avrättningen. Exakt kl åtta lästes
domen upp vid giljotinen och omedelbart därpå fördes Ander
fram. Hans ögon var icke förbundna, detta på hans egen
begäran. Däremot var hans händer bakbundna och han hade
ett lätt fängsel om benen.
Ander styrde
direkt och med ganska raska steg mot schavotten. Han tittade upp mot bilan
som lyste stor och blank. När han närmade sig vittnena yttrade
han högt och ljudligt till dem. - God morgon, mina herrar! De församlade
lyfte under tystnad på hattarna.
Den livdömde
ställdes mot den vertikalt stående skjutbrädan. Hans skjortkrage
veks undan. Ander bad nu att få säga något men fick inte.
Nu gick allt
mycket snabbt. Ander låg raskt framstupa, inskjuten på brädan
med halsen direkt under bilan. Skarprättaren ryckte omedelbart i utlösningsanordningen
och bilan föll som en blixt. Placerandet av Ander och bilans fall
skedde inom fem sekunder. Inte en ryckning förnams från hans
kropp.
En tystnad så
kompakt att man nästan kunde ta på den lägrade sig omedelbart
över platsen.
Källförteckning
och länkar
|