Efter sejouren i Svenska Amerika Linjens Laholm mönstrade jag på Transatla'ntics Mongabarra som gick på en mycket varierande fraktfart. Allt ifrån pappersmassa i balar från Finland, timmer i helstock från Kanada till socker eller spannmål i lösvikt från Australien plus en massa annat styckegods. Både fartyget och fraktfarten var mycket omtyckt varför manskapet stannade länge ombord.

Jag blev mönstrad som motorman ombord och fick 1:e maskinistens vakt. Han hade rykte om sig att vara elak och att dessutom ha ett rysligt humör. Han visade sig så småningom dock vara en mycket snäll människa. Hela min första resa ombord var jag skräckslagen för honom och när han under vakt visslade efter mej, syntes min bakdel vid alla fyra hörnen av huvudmaskineriet samtidigt.

Både på vakt och vid varje hamnbesök under första resan, fick jag allt skitjob som gick att uppbringa. Det mesta av den fritid som jag hade gick därför åt till att vaska arbetskläder.

Under vakt hade jag bl a. som uppgift att rengöra min del av maskinrummet. Den rengöring som tilldelats mej var babords maskinrumssida. På styrbordssidan fanns en skrivpulpet och en stol. Där satt 1:e maskinisten när han inte gick runt och drev på mej. På skottet akter om huvudmaskin satt två stora kylare med var sin mässingsplåt där kylarnas data var ingraverade. Av en händelse upptäckte jag att man, från vissa positioner på babordssidan, genom spegling i respektive mässingsplåt, kunde se när 1:e maskinisten satt på sin stol. Detta utnyttjade jag på så sätt, att så fort 1:e maskinisten reste sej så var jag i arbete och så fort han satte sej så satt även jag :-).

Detta ögontjäneri ledde till att jag fick ord om mej att vara en mycket idogt arbetande motorman som flitigt arbetade hela vakten. Nu kan man ju undra varför han inte lyckades avslöjade mej, men tydligen upptäckte han aldrig att jag kunde bevaka honom med mitt lilla knep.

Så småningom återkom vi till Göteborg och redan vid Vinga fick jag frågan om jag ville stanna ombord även nästa resa. Jag bad om betänketid och fick till svar att vid "Väl i maskin" när vi låg till kaj i Göteborg ville han ha besked. Det fanns ju anledning att tveka på grund av det lilla he-te  jag haft, men det innebar också en fördel vid nästa mönstring att ha varit mer än en resa ombord i föregående fartyg. Jag beslöt mig för att stanna och det fick jag aldrig anledning att ångra. Lika besvärligt som jag haft det första resan, lika bra fick jag det nästa resa. Dessutom fick jag ledigt med full lön medan Mongabarra gick längs svenska kusten och vidare till Finland för att lasta massa.

1:e maskinisten var en mycket skicklig yrkesman men hade lite svårt med att hantera starka och destillerade drycker. Han yttrade under ett av många förtroliga samtal under andra resan följande till mej: "Vet Du Sven-Erik, jag är aldrig fyllesjuk, men å andra sidan är jag ju hellre aldrig nykter".