I det vi börja vår vandring kastar han fram några ord om den split och tvedräkt, som nu mer och mer tyvärr söndra det lilla samhället, och hvilka han förmodar hafva sin grund i det gamla vikingalynnet, som icke mera har tillfälle att storma ut i yttre fejder. När vi fråga honom, hvari dessa inbördes fejder bestå, hvad man kifvas om och hvilkendera af parterna som har rätten på sin sida, förklarar han med en betänksam min att det är kvistiga frågor att besvara på stående fot. Han lofvar oss dock att innan vi skiljas gifva oss anvisningar på vissa handlingar, såvida de icke på senare tider blifvit förstörda eller skingrade, däri vi kunna vinna upplysning om det vi önska veta.
Han fäster därefter vår uppmärksamhet på "det förut stengropiga" torget, som nu till hela dess yta blifvit stensatt. Den var icke heller en dag för tidigt, tycker han, sedan det fått vänta därpå i 117 år, då beslutet därom först fattades. Nu är han som bäst sysselsatt med att uppgöra ett "generellt prospekt" till dess fullständiga dränering, ett arbete som synes oss så mycket mera behöfligt, som den nya stensättningen består af idel kullerstenar och sluttningen ned mot den vasskantade, dyiga åbrädden på sina ställen är ganska ojämn. Då vi anmärka därpå, pekar han med stolt min på en nedfart för kördon, som han nyligen anordnat, samt omtalar hurusom han håller på att upprensa de igengrodda dikena på östra och södra sidorna om torget och förse dem med skoning af små kullerstenar. När dessa "rännstenar" bli färdiga, tror han att vattenflödet höst och vår icke längre skall förorsaka några svårare olägenheter för tomtägarna. Vi äro nog hårdhjärtade att minska hans själfberöm genom att anmärka att trots dessa anordningar har den fräna stank, som nu i sommarvärmen på ett synnerligen obehagligt sätt inficierar våra luktnerver, dock icke försvunnit. Men hyllande förmodligen den gamla satsen, "att med näsan får man inte pjoska", ler han blott en smula. Liksom samhällets öfriga medlemmar finner han det vara under sin värdighet att spilla många ord på en sådan bagatell. Man förstår att detta är ursäktligt, då man ser de många afskrädeshögarna vid åkanten. Alltjämt brukar man alltså vräka ner orenligheten från gator och bakgårdar i det rinnande vattnet.
Det lilla huset midt på torget är stadens nya rådhus. Det var färdigt att tagas i bruk 1758. Redan på 1680-talet hade borgerskapet beslutat att "gamla rådstugan"", hvilken var belägen närmare torgets östra sida, skulle repareras och flyttas midt på torget. Men medel hade saknats och då densamma i början af 1700-talet blifvit "så förfarin", att den måste nedrifvas och blef upphuggen till ved, upplät borgmästare Åbergh kostnadsfritt lokal för rådhusrätten i sitt eget hus. Först i början af 1750-talet kom frågan åter på tal. Men nu hade borgerskapet ändrat tankar och ville lägga grunden för densamma strax öster om nuvarande mellanbron, endast skild från borgmästargården genom en smal gränd. Det frångick dock denna mening, när planen skulle sättas i verket, och ändrade åsikt ännu en gång samt beslöt att byggnaden skulle läggas midt på torget.
Det rödfärgade huset ser ganska nätt ut med sitt lilla torn på taket. I öfre våningen är "rådstufvan" och "festivitetsrummen", i den nedre häktet. På baksidan se vi några järnkrampor inslagna i väggen. De sitta där för att tjäna som fäste åt handklofvarne, när arrestanterna skola spöslitas. Samma år som rådhuset blef färdigt fick staden sin tredje bro. Den ligger i Kyrkogatans förlängning och förbinder fjärde kvarteret, den s. k. Hålskogstrakten, med första kvarteret, hvarför bron i dagligt tal kallas "Hårskobron". Sjutton år tidigare, eller 1741, öfvertog borgerskapet underhållsskyldigheten äfven af den s. k. "bondbron", hvilken tillförne, såsom nämndt, underhållits af häradet. Man börjar nu kalla den Stora bron eller Kungsbron.
Längre ned vid norra åstranden hafva tvänne stora våghus blifvit uppförda. Här kunna större skutor lägga till. Där har äfven ett nytt tullhus tillkommit 1759, till lättnad för de landtbor, som vintertiden ankomma öfver isen. Dessförinnan voro de nämligen nödsakade att vandra med sina varor tvärs igenom hela staden för att få dem angifna vid någon av de båda tullhusen, innan de hade lof att salubjuda sina produkter. Huset har uppförts på entreprenad af vågmästaren, rådman Jonas Dahlbäck, för en summa af 460 daler s. m.
De gamla tullhusen, vid norra och södra tullen, ha länge varit i stort behof af reparation. I synnerhet är detta fallet, anser vår ciceron, med det norra i Storgatsbacken, ity att det, ehuru för tio år sedan "förnyadt", redan är fallfärdigt. Det håller icke ens att flyttas längre upp i backen, där det egentligen borde ha haft sin plats.
På sista tiden har äfven kyrkan, "till följd af vidriga händelser" och i saknad af erforderliga medel till dess underhåll, fått förfalla. Under en stark storm 1754 rasade 48 alnar af det på 1720-talet vid västra gafveln tillbyggda gråstenstornet, hvarvid det i fallet krossade taket på kyrkan och spräckte murarna på flera ställen. Som kyrkan icke mera ansågs kunna "med fördel och bestånd" repareras, väckte stadens borgmästare Anders Ekman, i egenskap af riksdagsfullmäktig för staden, vid 1765 års riksdag motion i borgarståndet, att ståndet måtte utverka ständernas tillstyrkande hos Kongl. Maj:t, att till understödjande af församlingens sträfvan att uppföra en ny kyrkobyggnad af sten bevilja densamma rätt att upptaga en ovillkorligt kollekt af 2 öre s. m. af hvarje matlag i riket. Motionen bifölls, ständerna tillstyrkte och det kongl. brefvet om upptagandet af kollekten utfärdades den 15 okt. 1766. Sedermera erhöll församlingen jämväl tillstånd att genom stambok insamla medel för samma ändamål. Nu har den i anledning häraf, upplyser vår ciceron, i dagarna på allmän sockenstämma beslutat att de uppkomna skadorna på kyrkan endast skola provisoriskt afhjälpas och klockorna tills vidare uppsättas vid kyrkans västra gafvelvägg (2).
Af det protokoll, som fördes vid den besiktning af kyrkan, som på församlingens begäran (3) förrättats den 12 nov. 1764, få vi en ganska noggrann beskrifning på kyrkan vid nämnda tillfälle, så innantill som utvändigt. Innertaket är af bräder, platt och måladt i matt färg 1744, och väggarna hvitrappade. Golfvet består af klufvet trä. "Bak i kyrkan" är en mindre målad läktare uppförd 1756, hvars framsida är prydd med bilder ur den bibliska historien, och (förmodligen vid samma tid) är en murad och hvälfd sakristia tillbyggd framme vid koret. Hvad inventarierna beträffar har den af De la Gardie 1677 skänkta altartaflan nyligen blifvit "stofferad" (upputsad). De la Gardie säges äfven ha skänkt predikstolen. Bänkarna äro af furu, omålade samt helt "släta och simple".
Till det yttre har kyrkan hvitrappats, sedan sprickorna i murarna blifvit tätade. Yttertaket, som är af spån, är "nästan förfallet, hvadan ny taktäckning är oundgängligen nödvändig". Vid den af synerätten (4) anställda undersökningen af grunden för det nedrasade tornet befanns densamma till hälften hvila på fasta berget till hälften i mjuk blålera, i hvilken omständighet man finner en naturlig förklaring till att tornet kunnat "blåsa omkull". När de häftiga stormilarna satte den smäckra tornspiran i gungning hade denna i sin mån verkat på det under varande stentornet, hvilket ej tålt vid en så stark påfrestning, till följd af den osäkra grund, hvarpå det var uppfördt. Kyrkan är 1766 åter i sådant skick att gudstjänst kan förrättas där (5).
Om förändringarna i kyrkans närmaste omgifvningar under de senaste årtiondena är föga värdt att nämna. Den lilla kyrkogården är alltjämt lika skräpig. Den kan gärna icke heller vara annat, ett tillhåll som den är för grannarnas utelöpande kreatur. De båda Forsbackabodarna hafva fått en ny brygga af sten, vid hvilken äfven större skutor kunna lägga till. "Där utanför", anmärker Beckeman med förnöjsam min, "är ren seglation och en god hamn". I andanom tycks han redan skåda hur det lilla Åmål i framtiden kommer att växa ut till en stor och rik handelsstad, med direkta sjöförbindelser med västerhafvets hamnar. "Belägenheten af denna, Dalslands endesta stad", så siar han i det han tar sig en pris ur sin stora näfverdosa, "förespår något besynnerligit anseende i framtiden, då genom Guds nåd segelfarten kommer att sträckia sig utom Weners stränder". Som en lofvande början framhåller han de tvänne stora mölkvarnarna vid Nygårdsfallen, som nyligen monterats och dit stadens invånare "med beqvämlighet" kunna ro sin mäld ända fram till nedersta fallet. Äfven skryter han en smula med det nya tegelbruket under Måkebergen, "som går med tämlig fördel".
Hvad öfverbyggnaden af Nygårdsfallen beträffar har frågan därom länge legat stadsborna om hjärtat. Redan strax efter stadens grundlägggning hade, såsom i det föregående är omnämndt, ägaren till Nygård, Jöns Rosenbjelke, processat med staden angående en kvarndamm, som den låtit uppföra där. Ehuru staden vann processen, synes kvarnbyggnaden ha afstannat med dammens fullbordan; ty hösten 1709 supplicerade en f. d. rådman i Åmål, Oluf Wallman, hos landshöfdingen friherre Axel von Falzburg, att han måtte få arrendera af magistraten i Åmål det vattenfall vid Nygård, som staden processat sig till af Rosenbjelkarna. Suppliken, som remitterades af Falzburg till magistraten i Åmål, afstyrktes emellertid enhälligt af samtliga stadens borgare på allmän rådstuga den 31 dec. nämnda år. Wallman var nämligen illa anskrifven där på orten. I mars 1707 hade han, så rådman han var, stämts för rätta för det han genom okvädinsord stympat och "till dess heders læsion" angripit stadens borgerskap, men tagit "saak å baak" och afvikit från staden till Stockholm för att "där utan tvifvel efter sin vanlighet något förargligt och osanning yppa". Särskildt hade han beskärmat sig öfver att konung Carolus som "legat i fält i så många år ej något af staden bekommit och uppburit" (6).
Med mycken reverens aftacka vi nu vår kunnige och erfarne ciceron för det omak, han gjort sig för vår skull, och fortsätta våra iakttagelser på egen hand. Vi finna snart att lefnadsvillkoren synts hafva betydligt förbättrats på de senaste årtiondena. Välståndet inom alla klasser af landet har ock, tack vare ett nästan oafbrutet fredslugn, stadigt ökats, hvilket åter haft till följd att samfärdseln med utlandet återtagit sina gamla vägar och valt nya, hvarigenom rörelsen blifvit lifligare med hvarje år. De snäfva tullgränserna ha vikit för tidens kraf, skråväsendet har inskränkts och ett märkbart ekonomiskt uppsving har följt med den utvidgade näringsfriheten och den ökade handelsomsättningen. Med den större välmågan har stadens invånarantal hållit jämna steg. Redan i början af 1750-talet hade det växt till omkring 600 eller ungefär dubbelt emot hvad det var vid århundradets början. Mariestad har dock 150 fler. Se vi nu på de olika samhällsklasserna finna vi af den "specifikation uppå Åmåls borgerskap och invånare", som upprättades på allmän rådstuga den 4 oktober 1736 (7), alltså 14 år tidigare, att det redan då fanns 108 yrkesidkare af olika slag. Sålunda funnos där 26 handtverkare - 15 mer än 1695 - samt 49 skutskeppare, skutebåtsmän, järnbärare, skutbyggare och timmermän. Resten var köpmän. Af handtverkarne voro 5 segelsömmare, 3 sämksmakare, 1 murmästare, 3 skomakare och 2 skoflickare, 2 skräddare, 2 snickare, 1 kopparslagare, 1 garfvare, 2 glasmästare, 1 sadelmakare, 1 krukmakare, 1 klensmed och 1 grofsmed. Hattmakare, målare, färgare och linväfvare hafva ännu icke erhållit burskap i staden; de tillkomma först på 1740-talet. Bagare, slaktare och bryggare höra fortfarande icke till de fria yrkena. Den första färgaren, som etablerade sig i Åmål, var Johan Nordenström, som inrättade sitt färgeri 1740 ett stycke nedanför våghusen på norra älfstranden.
De förnämsta bland handtverkarnes klass voro 1736 sämskmakarne Niklas Sachtleben och Johan Romberg, skräddarmästarne Erik Plan och Isak Ljungvall, sadelmakaren Anders Westin, murarmästaren Herman Askenstedt, krukmakaren Oluff Johansson och klensmeden Lars Liidberg. Samtliga upptogos i andra förmögenhetsklassen, eller de "mindre förmögne". De ansågos hafva väl lärt sitt handtverk samt brukade det med flit. Flertalet af dem hade egen gård, ett par hade flera. Sachtlebens gård låg på s.-ö. hörntomten af nuvarande Torggatan och Storgatan, hvilken nu är utlagd till torg. Hans närmaste granne i söder var skräddaren Erik Plan. Öfriga icke namngifna handtverkare här ofvan voro samtliga "minst förmögne". Tjugu år senare (1756) hade antalet handtverkare i staden ökats till 27 (8), hvilka i sina verkstäder sysselsatte 7 gesäller och 22 lärlingar ("gossar".). Färgaren Nordenström, sämskmakarne Sachtleben och Romberg samt sadelmakaren Westin, klensmeden Liidberg och skräddarmästaren Ljungvall utöfvade fortfarande sina yrken. De voro samtliga burgna män. De öfriga voro nya. Flera af stadens ståndspersoner drefvo handelsrörelse. Sålunda handlade borgmästaren Anders Åbergh med sågadt timmer, som han fraktade med egna skutor öfver Vänern. Han räknades till tredje förmögenhetsklassen och ansågs alltså "något förmögen". Förutom huset i staden och sin gård i Tveta socken, där han uppfört en större ladugård, rådde han, sedan 1720-talet, om Nygård, som upphört att vara säteri. Liksom hela sin släkt var han en ifrig anhängare af mösspartiet och betraktade det som en ödets vink att Sverige måste söka sin lycka i olyckan genom att vända all sin håg åt förkofrandet af rikets välstånd och till följd däraf borde söka freden till hvarje pris.
Åberghs kolleger i magistraten 1736 voro rådmännen Jonas E. Lundin, tillika stadsnotarie, Daniel Falk, Anders Wennerus, Mathias Holm och Herman Sylvius. Hvarken Lundin, Falk eller Sylvius dref någon handels- eller rederirörelse. Wennerus var äfven stadskassör och "brukade seglation med en skuta samt handlade smått" och ansågs som "mindre förmögen". Olof Tegman efterträdde honom 1743 som stadskassör. Holm var tillika postmästare. Han var nu en 50 års man; 1723 hade han varit riksdagsfullmäktig för staden och räknades nu till de "mindre förmögne". Hans gård låg vid Södra Ågatan, på vänster hand, när man viker af från torget nedåt kyrkan (9). Efter Lundins afgång blef Sylvius stadsnotarie eller, som befattningen sedan benämndes, magistratssekreterare.
Stadens vågmästare var sedan många år tillbaka Lars Amelberg. Han var 1736 en 65 års man samt måg till den blott två år äldre borgmästaren Åbergh. Han dref ej någon handel och ansågs "mindre förmögen". Stadsfiskal var Sven Stakell, byfogde Anders Högman, f. d. underofficer. Bland de ståndspersoner och handlande, som icke hörde till magistraten eller dess underordnade, märkes gränstullinspektoren Severin Ekman. Han "var utan handel och borgerlig näring" samt "mindre förmögen". Tullnären Eric Winge var likaså. Bland köpmännen var blott en enda, som räknades till första förmögenhetsklassen, "något förmögen": Anders Amelberg, son af vågmästaren. Han "brukade äfven seglation". Af de öfriga hörde 11 till de "mindre" och 3 till de "minst" förmögna. Gabriel Sandberg, Magnus Trana, Anders Bengtsson, Börje Åberg - son af borgmästaren i hans första gifte och svåger till vågmästaren Amelberg, Anders Amelbergs fader - Nils Samuelsson, Simon Bildström, Samuel Danielsson, Olof Johansson, Gunnar Bom, Carl Johanæ, Oluff Hamberg, Lars Jonsson, Anders Börjesson Bröjer och Michel Kiälmer, som på samma gång var krögare och gästfgifvare, räknades till den förstnämnda kategorien. Flera af dem "brukade seglation med skutor", en hade alldeles upphört med handeln och höll sig endast till seglationen, några handlade blott med småkram.
Inlagd 1996-01-07,