Bland namnen på orostiftarna i dessa inbördes stridigheter har intet varit mera beryktadt än Anders Amelbergs. Han var, på sitt vis, en märklig man. Född 170(7) och son af gamle vågmästaren Lars Amelberg samt dotterson till borgmästaren Anders Åbergh, var han nyss fyllda 23 år, då han aflade borgareden. Men trots sin ungdom och ehuru han saknade allt rörelsekapital att börja sin handel med, dröjde det icke mer än sex år innan han i rådhusprotokollen nämnes som "stadens förnämste och besynnerl. handlande". Blott hans morfar, gamle borgmästaren, ansågs vara lika förmögen. Efter stadsnotarien Lundins afgång som rådman valdes han 1737 till rådman, hvarå han den 22 jan. s. å. undfick landshöfdingens fullmakt. Därefter hade han börjat att handla mera "en gros". Som rådman blef nu hans högsta diktan och traktan att bli vald till riksdagsfullmäktig för staden. Sedan flera år tillbaka lefver han på spänd fot med morfadern, borgmästaren. Då denne är ifrig mössa blir han därför naturligtvis hatt och skyndar sig att anlägga igenkänningsmärket, den bekanta kokarden, hvarefter han börjar orera vidt och bredt om att hans politiska vedersakare glömt Sveriges forna storhet och att dess roll är att behärska Östersjön samt att de i stället krupit in som musslan i sitt skal. Allt detta lumpna skulle hans parti nu råda bot för genom att tvinga regeringen och ständerna att så anlägga sin politik, att de finge det mäktiga Frankrike som allierad, då svenskarne tvifvelsutan en dag skulle få intaga härskarsätet i Norden. Djärf och förslagen, intrigmakare af naturen och med stor förmåga att "ta folk", lyckas han till sist att vinna sitt mål, dock först sedan han försatt hela samhället i gungning. Men icke nog härmed; med allehanda finter förmår han bibehålla sina valmäns gunst, hvilka omvälja honom gång på gång, äfven sedan hattarna som parti, efter det olyckliga kriget i Finland 1741-43, måst stryka på foten för mössorna. Först efter 1752 års riksdag drager han sig själfmant tillbaka från det politiska lifvet, för att i lugn och ro tillbringa sina återstående dagar i födelsestaden, där han får sluta sitt oroliga lif den 7 jan. 1754.
Så te sig, i korta drag, konturerna af hans lif. Forskaren, som söker förtydliga bilden, finner många skuggor, men nästan inga dagrar. Redan samma år han blef borgare, gjorde han sig illa beryktad för sitt vilda och obändiga lynne och får plikta för "hårdrag, blodvite och örfilar". Öfvervåldet ägde rum på borgaren Jöran Månssons bröllop, om natten fjärdedag jul 1730. I all sin torrhet ger rannsakningsprotokollet en ganska drastisk bild däraf.
Rannsakningen var utstt till den 30 påföljande januari. Då den skulle börja, höll sig Amelberg emellertid undan; det sades att han rest till tinget i Nordmarken. Som detta skett innan stämningen blifvit honom delgifven, kunde hans uteblifvande icke anses för olagligt, hvarför rätten, som ansåg honom vara causa principalis, beslöt att uppskjuta målet till den 15 nästkommande mars, då han, utan vidare stämning, skulle inställa sig, vid påföljd - efter erhållen kommunikation häraf - som 1695 års rättegångsordning förmår, där han utan laga förfall sig absentera skulle. Men äfven den 15 mars höll han sig undan, utan att ens hafva förordnat någon person att svara i sitt ställe. Men nu tog rätten utan vidare upp målet till afgörande.
Dagens protokoll lyder som följer: "Den ifrån d. 30:de sidstl. januarii tills idag uppskiutne sak, så uppå stadzfiscalen Jacob Holms som skuteskiepparen Lars Jonssons (Bergh) begiäran, beträffande det slagzmåhl, som sig yppat imellan handelsmannen Anders Amelberg, bemälte Lars Jonsson och desz hustru samt Simon Bildström förledne 4:de dag juhl uti Jöran Månssons huus, företog sig rådstugu rätten, hwar wid kiärande parterne, fiscalen Holm och skiepparen Lars Jonsson Bergh tillstädes woro.
Fiscalen Holms kiäromåhl war såledz:
att enär (båtsmannen) Nills Jonsson komm in uti benämnde Jöran Månssons brölop, och h. handelsmannen Anders Amelberg höllt på att dantza med Comministern Arfvid Svahlas kiäraste (1). Och effter han war något i wägen, så har Amelberg gifwit honom kindpustar, hårdragit, skuffat honom ut igenom dörren och på porten och så wijdare uth på gatan, då det allarmade med anskrij: han tahr lijfwet af honom.
Och hwad angår widare h. Amelberg och Lars Jonsson, så går bemälte Lars Jonsson fram till bordzändan, enär allt war stillat med det förra tumultet, och slår uti bordet med handen, sägandes: 'skall du slå en gammel borgare?'
Swarandes Amelberg Lars Jonsson: 'hwad angår det Ehr, låt mig blifwa i frijd, då Lars Jonsson å nygo slår åtskillige gånger medh knyttnäfwen i bordet, och säger: 'Det wore fahn, skall du, som är en yngling, slå en gammel borgare.' Derpå gifwer Amelberg Lars Jonsson en öhrfill, då straxt, så Lars Jonssons hustru som dottren, wore i håhret på Amelberg, och han på dem tillbaka, gifwandes hustrun åtskillige blåmärken; och blef Lars Jonsson tämmeligen blodig och Amelberg något rifwen i ansichtet.
I öfrigt åberopandes sig på de instämda wittnen till saksens närmare upplysning.
Skieppare Lars Jonsson igenom sin klagoskrifft andrager, att orsaken till slagzmåhlet skall kommit deraf, medelst han frågadt Amelberg, hwarföre han kommer att slå en gammel borgare utan orsak, Nils Jonsson benämd, då Amelberg swaradt honom: 'Tiger intet tu skall tu också få en knäpp på näsan.' Derpå skall Lars Jonsson swaradt: 'I tager intet tiänsten af mig.'
Och straxt har Amelberg slagit honom för pannan, så att näsa och mun stod i blod, och sagt: 'Fahnen gifwer jag tig och tin tiänst!' Emedan Lars Jonsson nu så blödde skall Simon Bildström tagit honom uti nacken, ryckiandes honom baklänges uti golfwet och slog en öhrfil. Och då nu hans hustru fick se honom blöda har hon sprungit fram och tagit Amelberg uti handen och budit honom intet så göra. Då spännandes henne för bröstet, slog han utaf henne mössan, tog henne uti håhret och slog henne trenne slag uti ansichtet och 4 uti hufwudet öfwer hieszan.
I öfrigt åberopandes sig på sine instämde wittnen samt igenom en producerad räkning påstår regresserad blifwa i expenser med 15 daler och 2 öre s. m."
Nu uppropades svaranden. Men som redan är nämndt fanns han ej tillstädes, "utan angafz vara borttrest upp till Wärmeland, ehurulikwist det extraderade protocollet af den 30 januari sidstvekne tijdigt och innan desz borttresa blefwit honom uppwijst och communiceradt igenom stadzfiskalen Jacob Holm och byfogden Olof Perzon.
Dernest præsenterades (krukmakaren?) m:r Olof Johanssons utgifne syningszattest af den 7 februari 1731, som intygar att Lars Jonssons hustru, Annicka Olofzdotter, war blå under ögonen och refwen på näsan. Likaledes intygar Anders Knööses (och) Bryngel Hanssons syningsz attest den 13 Martii att bemälte hustru war blå under bägge ögonen och refwen på näsan och har desze trenne synemän på en gång tillhopa besicktigat, som de nu in för rätten sielfwa berättade." (2)
Sämskemakaren, mäster Niclas Adler, som till vittne äfven war instämdh, inkallades nu och tillsades af magistraten att så göra sin berättelse, att han den vid anfordran kunde styrka med ed, därtill han fanns beredd. Men han visste intet "huru slagzmåhlet begyntes eller skiedde", förrän hjälpprästen i staden herr Carlund kommit till honom och sagt: "Sij huru dhe slåsz på gålfwet" och nämnde Lars Jonsson och Anders Amelberg vid namn, hvarpå m:r Adler svarat honom: "I må då intet förundra så stort der på att någon ordwäxling är fallen imellan mig och Bengt Svensson!" (3) Mäster Adler såg ock att då Lars Jonsson och hans hustru satte sig på bänken var den förre blodig under näsan och hans hustru "refwen och blodig på näsan". Något mera förklarade han sig ej veta, utan fick afträda.
Compastor Laurentius Carlund hade insändt sitt vittnesmål skriftligt genom attest af den 14 mars, "angående det buller som sig tilldragit uti borgaren Jöran Månssons huus imellan h. handelsmannen Anders Amelberg och skiepparen Lars Jonsson, hwilket sålunda skiedt att Anders Amelberg och Lars Jonsson ganska hastigt kommo i hoop uti en vrå (i) stugun, och då straxt fattadt hwar andra uti håret. Men var dermedh ganska snart giordt. Dock likväl hade dhe hwarandra with samma tillfället så handterat att dhe woro något blodiga i ansichtet. Hvad nu till dette deras buller orsaken warit, derom förmählter h:r Compastoren alz ingen kundskap hafwa widare att berätta."
Nästa vittne som instämts är Annicka Jonsdotter. Hon hade stått utanför på gatan och genom det öppna fönstret sett bröllopsgästerna. Bäst hon nu står där och tittar får hon se hur Lars Jonsson går och sätter sig på bänken bredvid Anders Amelberg. Då reser sig den sistnämnde och ger Jonsson en örfil. Hustru Jonsson och hennes dotter rusa nu fram, då den senare ropar åt Amelberg: "Hwad giör I nu? Slår I ihiähl far min?"
Annicka kunde icke se om hustru Jonsson var rifven på näsan, eller om halsduken, hon höll i handen, var nedblodad, men "håret hang neder på henne". Icke heller visste hon om blodet på halsduken kom från henne själf eller mannen.
Örjan Larszon ifrån Skjevik, som nu inkallades att vittna, förmanades att så göra sin bekännelse att han kunde den med ed styrka. Han sade sig dock intet annat sett än att Lars Jonsson varit blodig och att Simon Bildström låg öfver honom i vrån och slogs, hvarpå han fick afträda.
Nästa vittne, grofsmeden Bengt Svensson, visste blott att både Jonsson och hans hustru, när de stodo på golfvet vid bänken hade varit nedblodade samt håret på hustruns hufvud fallit ned. Äfven Amelberg hade varit nedblodad och rifven på käken.
Bildström ålades nu af rätten att värja sig med ed, att han icke under tumultet gifvit Lars Jonsson någon örfil. Men han förklarade sig hellre vilja plikta därför. Rätten afkunnade därför utslag i målet, hvarvid den dömde Anders Amelberg in contumaciam (4) att plikta för örfilen och blodvitet, han med vilja tillfogat Lars Jonsson, samt hårdraget, äfvensom för de tvänne blånaderna å hans hustru samt för förfallolöst uteblifvande med tillhopa 14 daler s. m. Äfven skutskepparen fick plikta med tillhopa 4 1/2 daler s. m. för hårdrag och refnad med vilja. Slutligen blef äfven Simon Bildström sakfälld att böta för en kindpust 1 daler och 16 öre s. m.
Denna process, som troligen var Anders Amelbergs första vid Åmåls rådstuga, blef långt ifrån hans sista. Mot slutet af 1730-talet fyllas formligen rådhusrättens protokoll af mål rörande honom. Sällan går någon rättegångsdag utan att hans namn förekommer som part, vari sig på kärandesidan eller svarandesidan. En dag stämmer han till och med ordföranden, sin egen morfar, yrkande att han af rätten måtte förständigas att klarera sina affärer med honom. Målet återkommer gång på gång, utan att något utslag faller, tills man förlorar det i en större lucka i protokollsserien.
Gamle borgmästaren tröttnar slutligen på dessa ständiga tvister och tillsäger en dag borgerskapet, att han aktar att lämna sitt ämbete, hvarför dag utsättes för val af efterträdare. Nu flammar striden upp i full låga mellan Åbergska och Amelbergska partierna. Man har aldrig förut varit med om något slikt i den lilla staden. Intet hem blir däraf oberördt. När valdagen - 15 jan. 1737 - är inne ligga mössorna öfver och välja Anders Åberghs son, vice borgmästaren Petter Åberg (5), medan deras motståndare, hattarna, förgäfves rösta på Anders Amelberg. Men dessa senare ge icke tappt. Genom hvarjehanda finter och inpass lyckas Amelberg att få valet upphäft och nytt val utsättes att äga rum den 24 juli. Men ödet är honom fortfarande vidrigt. Åberg får nu 41 röster af 54 röstande, magistratssekreteraren och rådman Herman Sylvius 9 röster. Amelberg får endast 4 röster (6). Därmed upphör dock icke striden. Seg och djärf fortsätter Amelberg med sina invändningar. Först hösten 1738 är målet färdigt att föredragas inför konungen. Äfven här har han vågat förfäkta sin sak, förebärande i sin, i djupaste underdånighet framlämnade, supplik att han ej kunnat finna någon annan lägenhet till "att ådagalägga sitt uppriktiga nit för Kongl. Maj:ts tjänsts befordran och den lilla stadens Åmohls uppkomst". Han ber konungen att Hans Maj:t med sin vanliga kongl. nåd och omvårdnad för städernas upphjälpande - "hvilket mycket befordras igenom skickeliga och förfarna borgmästare" - vid den lediga borgmästartjänstens bortgifvande i Åmål allernådigst täcktes benåda statssekreteraren Sylvius (7) med densamma. Genom studier och tolfårig uppvaktning vid rådstufvurätten, hvarunder han bevistat tvänne riksdagar, har han gjort sig "fullt skickelig och ganska väl förtjänt" af denna beställning. Men skulle valet icke falla på honom anhöll han att själf varda hugnad. För Sylvius afklädde han sig gärna sin egenkärlek, då dennes förtjänster öfvergingo hans egna, men icke för den tredje på förslaget, "borgaren" Petter Åberg, hvilken till följd af sin ungdom, "i brist af applikation, ännu icke kunnat ernå den skicklighet och stadighet som vid en sådan syssla fordras". Hans utnämnande till befattningen skulle, ehuru det "gemena borgerskapet" kallat honom, prejudicera icke blott honom själf, som i tvänne år varit rådman och nu var stadens riksdagsman, utan ännu mera sekreteraren Sylvius, som redan var rådman i staden, då Åberg gick som skolgosse i Karlstads skola (8). Som staden behöfde mycken tillsyn af en duglig borgmästare och önskvärdt vore att den ej måtte underkastas den styrelse, som säkrast kunde förmodas af Åbergs ungdom och oförfarenhet, önskade han dock helst att Kongl. Maj:ts höga val måtte falla på Sylvius.
Men äfven Amelbergs sista försök att störta sin medtäflare var förspilld möda. När målet föredrogs i konungens kabinett den 21 okt. 1738 lämnades hans supplik utan afseende, hvarefter beslut fattades att fullmakt skulle utfärdas samma dag för Petter Åberg att vara borgmästare i Åmål.
En vecka senare ingaf gamle borgmästaren en tacksägelse- och böneskrift till konungen, däri han först i djupaste underdånighet tackade för den stora nåd som bevisats hans käre son Petter, "tillönskades på samma gång Hans Kongl. Maj:t" att den Nådiga Guden täcktes bekröna Hans Kongl. Maj:ts hulda regering med alla de sällheter ett lyckosamt regemente kunna tillägnas. Som han ännu icke erhållit afsked från sin befattning, som borgmästare begär han nu att undfå detsamma, samt att han därvid, såsom brukligt är med andra gamla ämbetsmän, hugnas med något vedermäle för sin 27-åriga, trogna tjänst. Den förra delen af hans ansökan villfors, när ärendet föredrogs inför konungen den 30 okt. 1738, men i fråga om den af honom sökta "Caracter och heder" ville Kongl. Maj:t sig utlåta, "när sökanden intygat med landshöfdingarnes vittnesbörd om sitt uppförande och förhållande".
Och därvid blef det, antingen nu gamle borgmästaren icke brydde sig om att förskaffa sig ett dylikt betyg eller den sökta nåden, detta oaktadt, icke beviljades. Emellertid dröjde det ett stycke inpå nyåret innan han fick mottaga det kongl. brefvet om sitt afsked, hvarför han måste fungera som borgmästare ända till den 23 februari 1739.
Sedan Petter Åberg installerats i sitt ämbete väljer Amelberg en ny krigsmetod för att göra lifvet surt för denne sin lyckligare medtäflare och om möjligt tvinga honom att afgå. Ett passande tillfälle härtill yppar sig snart. Den nyvalde borgmästaren, som är i behof af en rymligare bostad, har svårt att finna en sådan, då han icke ville besvära sin far med att afstå från nya borgmästartomten. Denne har därför lofvat honom att i stället bygga om Enerothska huset på gamla borgmästartomten vid torgets östra sida, som han fått sig pantförskrifven af sin aflidna dotter i första giftet Christina och hennes andra man, magistratssekreteraren Herman Sylvius. Men nu blandar sig hennes systerson Anders Amelberg i leken, i sin egenskap af förmyndare för hennes son i föregående gifte "unge monsieur" Töres Lundqvist, och stämmer å sin pupills vägnar sin morfar, borgmästaren, föregifvande sig vilja tillbörda sig tomten. Han har visserligen föga utsikt att vinna målet, men genom sitt trakasseri kan han ju alltid hoppas försena ombyggnaden. Målet förekommer första gången den 31 aug. 1737. Gamle vågmästaren Amelberg tar genast afträde såsom varande fader till målsägaren, hvarefter nyvalde borgmästaren Petter Åberg anmäler sig som fullmäktig för sin fader, "ädel och högaktad, herr Anders Åberg".
Men Anders Amelberg, sin vana lik, håller sig nu undan och låter sin bror, trettonårige skoledrängen Jonas, i stället ingifva ett skriftligt memorial, dateradt Göteborg den 25 juli, däri han erkänner att han fuller bort inställa sig för rätten å utsatt tid, men att hans "lilla näring och handtering" tvingar honom att uppehålla sig där på orten längre än han kunnat beräkna, hvarför han begär uppskof till påföljande 14 sept., då målets beskaffenhet vore af den art att han ej kunde anförtro dess utförande åt någon fullmäktig och på det att han icke heller genom "en för hastig afresa" måtte få vidkännas en alltför stor olägenhet.
Ehuru svaranden anser att hans motpart redan haft tillräckligt lång beredelsetid genom en stämningstermin af en månad, vill han dock icke motsätta sig hans begäran om uppskof, hvarför rätten resolverar att med sakens slutliga företagande skulle anstå till ofvannämnda dag.
Men redan samma eftermiddag väcker Petter Åberg saken åter på tal å sin fars vägnar. Han vill nämligen uttryckligen betona att uppskofsresolutionen icke finge misstolkas därhän, att den skulle anses innebära ett förbud mot den tillärnade ombyggnaden tills laga slut föregått. Han kunde nämligen icke föreställa sig att rätten ville "depossedera" (afhända) hans far ur en i hans händer varande egendom. Han fann det äfven högeligen märkligt att magistraten icke ens brytt sig om att kommunicera honom resolutionen (9).
Någon fortsättning på protokollet finnes ej bevarad. Men att Amelberg äfven denna gång drog det kortaste strået kan man förstå däraf, att ombyggnaden fullföljdes och huset stannade i Åbergs ägo". Nästa sammandrabbning ägde rum följande år. Ny har Amelberg under tiden blifvit vald till riksdagsfullmäktig. Men ehuru riksdagen öppnats den 12 maj 1738 sitter han ännu den 21 juni kvar som rådman i rätten, där han håller ett långt förmaningstal för sina kolleger därför att de icke skyndat sig att insända en förklaring, som landshöfdingen infordrat, angående den besvärsskrift han på sin tid ingifvit rörande tullhuseet vid Söderport. Men innan hans anförande hunnit intagas i protokollet stiger Anders Åbergh, upp från ordförandestolen och går in till sig. Strax därefter aflägsnar sig äfven rådman Falk, fastän Amelberg ber honom stanna kvar och taga del af ärendet. Så försvinner äfven gamle rådman Holm och det tycks bli fullständig strejk. Endast Amelberg själf och Wennerus äro kvar. Rätten är icke längre beslutmässig, hvarför äfven de båda skiljas åt sedan Amelberg anhållit att allt detta skulle införas i dagens protokoll.
Då rätten åter sammanträder på eftermiddagen och protokollet från förmiddagssammanträdet blifvit uppläst, begär rådman Falk ordet för att erinra om att klockan var tre på eftermiddagen, då han absenterade sig, hvilket han begärde måtte äfven antecknas. Därpå frambars stadsplanen och lades på bordet, då Amelberg visade, hurusom på densamma Sandlyckan under södra åsen (10) fram till landsvägen vore indelad till kålgårdar och icke till tomter, samt att den andra lyckan (väster om landsvägen), som inehades af kopparslagaren Esaias Ekström, skutbåtsmännen Nils Jonsson och Hans Olsson, äfvenledes vore på samma sätt utmärkt.
Nu stiger Holm upp och absenterar sig, trots att Amelberg erinrar honom om hans plikt att stanna kvar, hvilken erinran han genast begär till protokollet, som äfven sker. Då står äfven borgmästaren upp och går in i sina rum. Strejken är sålunda i full gång igen. Det spörjes nu att Holm gått in till borgmästaren, hvarför byfogden Högman och stadstjänaren Lund skickas efter honom, med hälsning, att han måtte åter infinna sig i rätten "och göra sitt ämbete". Men de båda sändebuden återkomma allena. Holm har hälsat tillbaka att han är sysselsatt med att utskrifva en längd på dem, som skola taga mossa till prästgårdsbyggnaden. Såväl han som borgmästaren ha likväl tillagt att när de ville taga postulaterna (11) före där inne, skulle de komma.
Sedan detta förts till protokollet och vidkänts förklarade Falk och Wennerus att de funno de framlagda kartorna tydligen utvisa att Sandlyckan, likasom ägorna väster om landsvägen, vore utstyckad till kålgårdar, hvarom Amelberg äskade magistratens vittnesbörd. Sedan votering ägt rum och antecknats i protokollet, inträdde nu, som lofvadt var, borgmästaren och Holm, då sekreteraren börjar att uppläsa protokollet. Men härtill neka såväl borgmästaren och Holm, i det den förre förklarar att sådana protokoll, som hållas då han icke är närvarande, icke behöfva uppläsas, hvarpå Holm tillägger att sådana protokoll, som hållas i herr borgmästarens frånvaro, ogillar äfven han alldeles "och vill inte höra't".
Öfver allt detta begär Amelberg extractum protokolli, hvarefter rätten ändtligen kan öfvergå till postulaterna.
Följande år träder en yngre broder till Anders Amelberg, "monsieur Olof ", inför rätten. Han är tilltalad för brott mot missgärningsbalkens § 60 och dömes att plikta 10 daler s.m. Vid samma tid dömes Anders Amelberg af Näs häradsrätt att utbetala en större penningsumma. Men när denna skall utkräfvas håller han sig undan, trogen sin vanliga taktik. Utan att uppvisa landshöfdingens permissionssedel eller ens tillsäga därom, har han begifvit sig på resor utom länet. Petter Åberg, som ändtligen fått tillträda sitt ämbete, tillfrågar därför sina kolleger i rätten en dag, om de icke funne lämpligt att man anmälde saken för vederbörande. Men så stor är respekten för orostiftaren att ingen vågar hålla i skaftet om yxan skall gå. Han är nu stadens högst beskattade person, och man kunde ju icke veta om han icke på privat väg, förskaffat sig landshöfdingens tillstånd till resan. Borgmästaren måste finna sig häri och saken lades för denna gång ad acta. Men påminnelserna om ofvannämnda utslag af Näs häradsrätt blefvo allt mera påträngande och då Amelberg allt fortfarande höll sig undan utan att göra någon min af att vilja ställa sig rättens anmaningar till efterrättelse, tar Petter Åberg slutligen mod till sig och förmår rådhusrätten besluta att skulden skulle utsökas exekutivt genom auktion å vissa Amelberg tillhöriga varor, hvilket beslut äfven gick i verkställighet.
Under det att detta tilldrar sig i hans hemort hade Amelberg fått pröfva sin krafter på ett större operationsfält. Och detta med mera lycka. Det spordes från hufvudstaden att han inom kort lyckats arbeta sig upp till en ganska framskjuten ställning inom borgarståndet, där hattarna nu fått öfvervikten. Tack vare sin oförsynthet och flytande tunga hade han äfven, trots sin ungdom - han var blott ett par och trettio år - förstått att ställa sig in hos inflytelserika personer inom de andra stånden samt därigenom blifvit en faktor, som den sittande regeringen måste taga med i räkningen, när det gällde att drifva propaganda inom riksdagskretsarna. Och nu glömmer han icke att, som andra lycksökare och partigängare, skaffa sig fördelar för egen del. Bland annat lyckas det honom att utverka i sekreta utskottet att han får ett bidrag af 9,000 daler k. m. (12) ur manufakturkontorets fonder för inrättande af en "fabrik" i Åmål.
Efter hattpartiets fall vid 1743 års riksdag vardt det nära att han skulle råka illa ut för denna "affär". Han hade emellertid varit en klok karl, som under medgången förstått att skaffa sig vänner till och med inom motpartiet, och dessa skyddade honom nu för alla efterräkningar. Efter en hetsig debatt i sekreta utskottet lades frågan ad acta, och sekreta handels- och manufakturfondens extra protokoll (13), rörande detta och flera andra likartade mål, kom aldrig till allmänhetens kännedom. Hvad slags "fabrik" hans projekt afsåg förblef för alltid en hemlighet och i hans hemort såg man ingen tillstymmelse till någon fabriksanläggning.
Sedan Anders Amelberg med 1752 års riksdag lämnat det offentliga lifvet, vände han sin håg uteslutande åt förkofrandet af sin egen betydande förmögenhet. Under årens lopp hade stridigheterna mattats af mellan honom och Åbergarne, i synnerhet efter hans morfars, gamle borgmästarens, frånfälle 1744 och sonen Petter Åbergs några år senare. Länge fick han dock icke njuta af sin triumf och medvetandet om att han var den rikaste mannen i staden och dess omnejd. Redan den 7 januari 1754 afklippte döden, såsom förut är nämndt, hans egen lifstråd vid en ålder af endast 47 år.
Anders Amelberg efterlämnade inga bröstarfvingar. Hans stora förmögenhet tillföll därför odelad brodern Olof - skoledrängen, monsieur Jonas har troligen dessförinnan gått all världens väg - hvilken får taga i besittning hans stora tvåvåningshus vid torget, snedt emot borgmästargården (14), innehållande 10 större och mindre rum. Äfven denne har genom inkomstbringande handel och fraktfart arbetat sig upp under årens lopp till en god ekonomisk ställning och byggt på sin egen tomt ett tvåvåningshus vid Kungsbron (15). Gift 1751 i Vänersborg med mademoiselle Bergitta Tenggren, en adertonårig skönhet, dotter af rådmannen därstädes Johan Tenggren, blir han genom sin svärmor Märta Stina Åberg i dubbel bemärkelse besläktad med Åbergarna, samma familj, hvars ständiga vedersakare han och hans äldre broder varit sedan ungdomen. Länge fick dock icke heller han glädja sig åt sin stora rikedom, ty innan året var slut hade han måst följa sin broder i grafven, endst 40 år gammal. Nu dröjer det icke länge innan hans änka gifter om sig med handlanden i Karlstad, sedermera brukspatronen Erik Ahlbom, en driftig man i trettioårsåldern, som inflyttar i Anders Amelbergs stora hus. Och när hon aflider 1774, efter ett nära tjuguårigt äktenskap, träder en tid därefter henns vackra dotter Märta Stina i brudstol med vice häradshöfdingen Gustaf Åberg, en sonson till gamle borgmästaren och stadens blifvande kraftfulle borgmästare. Efter mångåriga, bittra släktfejder blir hon den Fridkulla, som bringar i glömska framfarna oförrätter och åstadkommer mellan släktmedlemmarna den Familia Caritatis i världslig mening, hvars sinnebild, man trott sig finna i de sammanflätade bokstäfverna A och Å, omgifna av en krans förgätmigej, som prydde deras ostindiska kaffeservis och hvaraf spridda pjäser till senaste tider gått i arf inom släkten.
Såsom ofta händer då märkligare personer plötsligt försvinna ur tiden, gaf bröderna Amelbergs bortgång upphof till åtskilligt löst prat. Det hviskades att "icke allt gått rätt till". Olof, hette det bland annat, skulle hafva söfts af en sömndryck och icke vaknat till medvetande förrän hans kista var nedsatt i hvalvet under kyrkan, då han fåfängt sökte bryta upp locket. "Gamla Karin", som på 1850-talet tjänade hos apotekaren Weinberg, lär ha berättat att hennes mor, hvilken jämte de andra nattvardsbarnen, en mulen och kall decembermorgon, samma höst som Olof Amelberg begrofs, stått i stora gången i gamla kyrkan och läst sin läxa ur katekesen för magister Anders Ståhl, tydligen hört hur någon "stönat" under kyrkgolfvet, hvilket hade mycket förskräckt henne. Magistern hade också genast skickat efter kyrkvaktaren. Men sedan denne varit nere i grafkammaren och sett noga efter samt icke märkt något ovanligt hade stönandet upphört. Förmodligen hade locket på kistan icke varit riktigt tillskrufvat, utan fallit af, och hade det väl varit orsaken till bullret.
Orimligheten i gamla Karins berättelse är lätt bevisad. Det har nämligen aldrig funnits några grafhvalf under kyrkgolfvet. Vågmästaren Petter Larsson, som 1879 lät uppbryta det gamla trägolfvet, bestyrkte uttryckligen i ett samtal med mig året innan han dog, att så varit förhållandet. Endast några skelettdelar hade påträffats och dessa hade med all säkerhet funnits där redan under den äldre medeltidskyrkan, hvilken hade ungefär samma grundplan, endast något mindre, än gamla kyrkans (16). Men man misstar sig nog icke om man ur gamla Karins berättelse tycker sig förnimma en efterklang af hvad som hviskades i spiselvrårna i hennes mors barndom om den hetsiga släktfejd, som under många år ägt rum mellan Åbergarne och Amelbergarne.
En annan inbördes konflikt i början af 1760-talet, som gaf stadens myndigheter åtskilligt hufvudbry och obehag, var den stridslystne komministern Anders Waldenströms tvist med sin nye kollega, skolmästaren, höglärde magistern Petter Hamner. Genom resolution den 8 juli 1761 hade Kongl. Maj:t bifallit magistratens ansökan om åtskiljande af kaplans- och pedagagsysslorna. På församlingens begäran hade Hamner därefter förordnats till skolmästare. Men då denne på hösten skulle tillträda befattningen fann han skoltomten upplåten åt andra. Dessa "andra" var komministern Anders Waldenström, som icke ville utflytta ur den af honom innehafda lägenheten. Det blef en hetsig process mellan de båda kontrahenterna inför rådhusrätten, med viten och ersättningskraf, som slutade med att magistraten beslöt att Hamner skulle åtnöja sig med de tre skolrummen i "kapellansgården" till dess att man nästa sommar hann uppföra en ny bostad åt honom på tomten. Men Hamner gaf sig ej till freds därmed, utan klagade för Venerandum consistorium. Slutet blef att Kongl. Maj:t den 2 febr. 1766 ålade magistraten att skyndsamt låta uppbygga hus för skolmästaren och göra början därmed innan årets utgång. Enligt § 7 i prästerskapets privilegier var det nämligen städernas skyldighet att förse skolmästaren med fria husrum. Hvad kaplanen anginge, kunde han, eftersom han redan blifvit inrymd uti den begyggda tomten, få tillåtas att där kvarbo (17).
Inlagd 1996-01-08,