Fem år senare var såväl landthandeln som fraktfarten på Vänern nästan så godt som afstannad. I Åmål rådde allmän nöd och fattigdom. Invånarantalet hade visserligen något ökats efter sekelskiftet, men ökningen hade till största delen berott på inflyttning från omnejden af utfattiga och inhysesfolk. Approximativt beräknadt torde det icke ha uppgått till mer än 370 personer, hvilket var 120 mindre än Vänersborgs vid samma tid.
Stadens yttre har, i stort sedt, icke undergått någon förändring, sedan vi sist voro där i medlet af 1690-talet. Nu som då ligga de små, torftäckta husen och stugorna hopgyttrade i tvänne klungor dels öster och söder om torget, dels i nordväst mellan älfven och skogen. I saknad af nödigt underhåll hafva många af dem under de gångna åren blifvit "förfarna", hvarför deras "husfattige" måst söka sig tak öfver hufvudet annorstädes hos grannar och någrannar. I själfva åkröken har ett större hus tillkommit, som reser sig med sina tvänne våningar och sitt brutna tak som en jätte bland dvärgar. Dess ägare är borgmästaren Anders Åbergh, hvilken, då vi sist talade om honom, var vice tullnär hos Lars Tullare. Efter att ha stigit i graderna och aflagt borgareden samt valts till rådman, hade han lyckats tillvinna sig borgerskapets förtroende i så hög grad, att han, då Magnus Eneroth genom tilltagande sjuklighet vardt oförmögen att förrätta sin tjänst blef förordnad att sköta densamma och efter Eneroths död blef hans efterträdare. Fullmakten undertecknades af Karl XII i Demotika i Turkiet den 13 juli 1713. Åbergh var då i sitt fyrtifjärde år.
Omgift 1708 med den ståtliga Stina Bryntesdotter Magnelia, prostdotter från Stafnäs i Värmland, behöfde han mera utrymme för sin familj och sin stora tjänstepersonal, hvarför han vid tillträdet af den nya borgmästartomten i åkröken beslöt att bebygga densamma med ett större boningshus, värdigt hans nya ställning. Virke hade han i riklig mängd i sina stora timmerupplag. Liksom sina företrädare i ämbetet, dref han nämligen handel med sågadt timmer. Och kunniga timmernän och snickare fanns det godt om på hans skutvarf på Örnäs, ekspån till taktäckning bytte han sig till af kronan, hvilken, såsom bekant, vid denna tid hade ensamrätt till alla ekar, hvarhelst de än växte.
Inom år och dag vardt huset färdigt. De båda våningarna innehöllo 8 rum med eldstäder och 2 kallrum. I hvarje våning låg i midten en stor sal med öppen spis och fönsterna vettande mot torget, samt på hvardera gafveln ett större och ett mindre rum. På baksidan, sträckande sig ned emot åbrädden, voro tvänne flyglar sammanbyggda med hufuvdbyggnaden; den västra inrymmande, förutom kök, brygghus, bagarstuga med ugn samt vishusbodar m. m., den östra två stallar, spannmålsbod m. m. Trappuppgången till öfre våningen samt förstugorna lågo på gårdssidan (1).
Lifvet i den lilla staden förflöt i sitt vanliga, stilla enahanda. Dag kom och dag gick utan att dess invånares tankar sträckte sig utöfver de tilltagande näringsbekymrens trånga krets. Man visst väl af de små tidningsbladens korta notiser, att kung Carolus och hans tappra bussar alltjämt krigade mot sina öfvermäktiga fiender. Men från någon närmare känning af fiendernas vilda framfart hade man hittills varit förskonad. Då spordes en dag - det var i början af året 1716 - att Närke-Värmlands regemente fått order att bryta upp från rotarna samt att den "enrollerade allmogen" i Värmland och på Dal skulle besätta gränspassen mot Norge. När postiljonen nästa tisdagsmorgon blåste i sitt horn uppe i Kungsgatan och handlanden Jakob Ahlrot, som numera skötte postmästarsysslan, med yrvakna blickar tittade ut ur sitt bodkammarfönster, såg han en flock nyfikna som samlats utanför för att snappa upp något af hvad "Stockholmiske Posttidender" månde ha att förtälja. Men deras skörd vardt ganska mager. Först mot slutet af februari blefvo de mera gifvande. Det spordes nu, bland annat, en dag, att arfprinsen lämnat Skåne för att mönstra de i Göteborg förlagda regementena och att en myckenhet krigsfolk tågat genom Karlstad åt Nordmarken. Och några dagar senare fick man veta af en forbonde, att kung Carolus själf befann sig där. Sent en bister vinterkväll hade han kommit inkörande genom tullen, sittande i sin tunna blå kappa på en höbunt med en halft förfrusen skjutspojke vid sidan. Nu kunde det icke gärna slå fel, att icke de obstinata norrbaggarna skulle få känna eggen af hans skarpa klinga och få böta för sitt stora öfvermod. Och denna gång spådde man rätt. I nästa nummer af tidningen fick man nämligen veta, att "Hans Maj:t, Vår Allernådigaste Konung, har, tillika med Hans Högfurstliga Durchlaucht Arfprinsen af Hessen, den 26 febr. inbrutit med armen i Norge samt förskingrat de norska trupper, som stått vid gränsen, och tagit dem, tillika med deras anförare, till fånga, hvarvid Arfprinsen blifvit något sargad i foten under striden". Närmare detaljer fick man höra af en kurir, som färdats genom de snöfyllda skogarna raka vägen till Åmål för att ombesörja kvarter för arfprinsen, då denne var i stort behof af läkarvård i en lugnare omgifning, emedan hans sår var mycket allvarligt, hvilket man också kunnat förstå af den kungörelse, som kuriren lämnat till kyrkoherden, däri anbefalldes, att förböner skulle hållas för honom i alla rikets kyrkor.
En annan kurir, som anlände strax därefter från hufvudstaden, berättade, att arfprinsessan Ulrika Eleonora äfven vore med det snaraste att förvänta till staden. Vid första underrättelsen om den olycka, som drabbat hennes gemål, hade hon satt sig i släden och med ett ringa följe genom natt och dag begifvit sig till Karlstad, därifrån hon nu i hvarje stund kunde väntas.
Arfprinsparets kvarter blef, som gammal sed bjöd, anordnadt hos borgmästaren. Här skurades nu och fejades från morgon till kväll, medan utanför på torget stora grupper af stadens invånare, stodo i spänd väntan att få se på ståten och med nyfikna blickar betraktade allt som bars ut och in i huset, eller de enrollerade tössbobönderna, som under sin manhaftige löjtnant, Alexander Montan, med bössor och pikar på axeln uppmarcherade på torget för att jämte borgerskapet bestrida vaktgöringen i staden under det högfurstliga parets därvaro (2).
I hemmen undrade man samtidigt hur det höga besöket skulle aflöpa för värdfolket och i synnerhet för den unga borgmästarinnan. Skulle hon kunna gå i land med tillagandet af all den kostliga förtäring, som så höga gäster kunde göra anspråk på? Hade någon kanhända hört hvad hon tänkte bjuda dem på? Det gissades på jäsmjölk, fläskpannkaka eller sötost med kanelsås. Andra höllo före att spickeskinka och mandeltårta - rätter som man hört att kung Carolus tyckte mest om - vore mera passande. Att mjödet skulle ställas på stora bordet och silfverkannan med starkölet på skänken, jämte ost, bröd och kallt kött för uppvaktningen var en gifven sak.
Men de goda matronorna hade förgäfves ansträngt sin uppfinningsförmåga. Nästa morgon fingo de nämligen se några packslädar komma uppkörande på torget, lastade med lårar fulla af tenn- och kopparkärl samt andra köksutensilier, bordssilfver och "linkläden" (duktyg), hvilket allt af uppbådad kungsskjuts forslats dit direkt från hufvudstaden. Man kunde däraf förstå att hofvet själf skulle ombesörja bespisningen för det högfurstliga paret. Generaladjutanten hos arfprinsen, frih. v. Schwerin, som anlände strax därefter, började ock bestyret därmed, liksom med kockarnas och lakejernas inkvartering i de närliggande gårdarna.
Den 7 mars anlände arfprinsen själf. Resan hade gått långsamt. Väderleken hade på sistone slagit om till tö och väglaget kunde icke gärna vara sämre. Han hade därför måst ligga öfver i två nätter hos assessor Linroth på Forsbacka (3). Arfprinsessan, som anländt en stund före sin make, mötte honom vid norra tullen.
Nu fingo stadsborna snart bättre besked om huru det hade tillgått, när han blef sårad. Striden hade stått i tidiga ottan den 27 februari i byn Riser, ett stycke på andra sidan gränsen, eller dagen efter den i Stockholmstidningen omnämnda öfverrumplingen. Konungen, som tagit sitt kvarter i gården Riser, ett stycke från byn, hade själf varit nära att råka illa ut. Väckt af den häftiga skottlossningen vid förvakten hade han rusat upp ur bädden och kastat sig på hästryggen, ropande åt de utspringande ryttarna att sitta upp. Men då de sölade, sprängde han af ensam i full galopp mot byn Riser, därifrån det mesta stridslarmet hördes och anlände just i det ögonblick då major Hamilton, som med sina Upplands tremänningsryttare skyndat förvakten till hjälp, förgäfves sökte hålla stånd mot de förföljande norrmännen i den trånga bygatan. Ehuru endast ett trettiotal ryttare, mesta parten officerare, hunnit under galoppen sluta sig till honom, högg han genast in midt i klungan af fiender. Det blef nu ett fäktande, hvars make man sällan skådat. Hans kappa blef sönderrispad, hatten genomborrades af tvänne kulor och det var på ett hår nära att han blifvit öfvermannad, då i sista stund generaladjutanten von Rosen sprängde fram till hans sida och hjälpte honom ur det värsta stridsvimlet. Nya tillskyndande ryttarskaror hjälptes sedan åt att tvinga norrmännen att rymma fältet.
Under denna häftiga skärmytsling var det som arfprinsen blef sårad. I Stockholmiske Posttidender uppgafs att han sårats i foten, men så var ej förhållandet, utan hade skottet träffat högra låret, en handsbredd ofvanför knäet. Man hade i förstone trott att det affyrats ur en räffelbössa, men när fältskärerna närmare undersökte det, befanns att det drabbat honom på mycket nära håll, sannolikt ur en ryttarpistol, som varit laddad med rännkulor, hvilka trängt uppåt höften och fört med sig slamsor af linnet och byxtyget, som stannat kvar i såret och i hög grad försvårade läkningen.
Det högfurstliga parets vistelse i Åmål räckte i fyra veckor, ej, som Lignell uppger, i 3 månader. Tack vare den noggranna sårbehandlingen förbättrades arfprinsens tillstånd dagligen. Härtill bidrog icke minst den ömma omsorg, som ägnades honom af hans maka. Sällan vek hon från hans sjukbädd, där hon, bland annat, läste högt för honom de tyska bordsbönerna samt morgon- och aftonbönerna. De stunder, hon var frånvarande, tillbragte hon för det mesta i ensamhet, försjunken i sin kammare med studium af sina tyska postillor, i hvilka hom med sin nästan oläsliga piktur skref ned sina mer eller mindre djupsinniga reflexioner.
Det pågår nu som bäst predikan för hofvet i salen i öfre våningen. Predikanten är den unge pastorn i Karlstad, Elof Fryksell, som på hög befallning infunnit sig där. Vi äro djärfva nog att glänta litet på dörren. Men ehuru vårsolen sänder sina strålknippen mot de tre stora fönsterna i fonden, förmår den ej att tränga sig igenom de i bly infattade små, dammiga rutorna. Vi kunna därför icke så noga, som vi skulle önska, beskåda sniderierna på de stora skåpen, i hvilka, efter hvad vi förnummit. Stina Magnelia lär förvara sin rika linneskatt, hvarför vi i stället passa på tillfället att bese de öfriga rummen medan de stå tomma. Allt här är pyntadt på bästa sätt. På de nakna bjälkväggarna äro upphängda väfda eller målade tapeter, och på golfven stå ekbord eller bord med stenskifvor, omgifna av höga länsstolar eller små kullerstolar. Här och hvar hänga speglar i svarta eller röda ramar samt mässingslyktor med vaxljus. Vi stanna ett ögonblick i nattstugan för att beundra den stora himmelssängen med sitt dyrbara sidensparlakan och täcket med sina vackra, gula rosor, samt de stora, massiva silfverljusstakarna. Det synes af allt att borgmästaren är en rik man, som förmår att härbergera furstliga främmande.
Men psalmsången har upphört. Sviten och hofbetjäningen börja redan aflägsna sig. När vi titta genom dörrspringan, se vi arfprinsessan sitta i den höga, skinnklädda karmstolen vid ändan af det långa ekbordet, och vid hennes sida på kullerstolen den unge predikanten, medan hennes hoffröken och allt i allo, Mensa von Düben, krupit undan i en vrå, där hon tar sig en pris af sitt spanska snus, så att det står som ett rödbrunt moln kring hennes coiffure.
Nu vinkar prinsessan åt henne med sin lilla hvita hand.
"Lilla Duba, min cadeau!"
När hon mottagit det lilla etui, som hon räcker henne, vänder hon sig mot pastorn, som stiger upp och bugar sig, och tackar honom med många rara ord för de vackra utläggningar af Den heliga skrift, han låtit henne få del af. Men nu måste han också lofva att snart gifva henne en afskrift af dem. Därefter lägger hon i hans hand den lilla minnespenning, hon tänkt gifva honom i afskedsstunden, ty denna är nu för handen. De måste skiljas åt, då oförmodade underrättelser hafva ingått under natten, som tvinga henne att redan följande morgon lämna staden. De ses nu här för sista gången, men gärna såge hon, att han ville besöka henne någon gång på Karlberg, dit hon nu beger sig.
De underrättelser prinsessan vidrört i sitt tal voro icke kända af den stora allmänheten och fråga är om den någonsin fick veta något om dem. Men vi, sena tiders barn, som veta allt, kunna i korthet omtala att de handlat om generallöjtnanten Kristian Ludvig von Aschenbergs hufvudlösa återtåg från Skjeberg i Norge, hvarigenom förbindelserna för konungens arme, som framryckt till Kristiania, i hög grad äfventyrades. Då det syntes som om norrmännen, hvilka med öfverlägsna krafter följde honom tätt i spåren, skulle inbryta i södra Dal, hade arfprinsen, som ännu alltjämt var sängliggande, funnit ställningen så betänklig, att han beslutat, att hans gemål för all säkerhets skulle, genast borde draga sig undan till Karlstad, dit hon också, som bestämdt var, anträdde resan följande dag, söndagen den 1 april.
Emellertid visade det sig inom kort att ryktet som vanligt öfverdrifvit faran. Norrmännen hade stannat vid gränsen. Arfprinsen, som fann vägen söderut fri, lät därför följande dag föra sig till Vänersborg. Efter ett längre uppehåll därstädes fortsatte han resan öfver Jönköping till Medevi, för att begagna sig af dess på den tiden mycket gouterade bad, och där arfprinsessan var honom till mötes i slutet af juni.
Det enda spår af arfprinsparets besök, man påträffar i stadens, till större delen af ovarsamma händer sköflade, arkiv, är en kort inlaga af generaladjutanten v. Schwerin till magistraten den 4 april, däri han anmäler ett i Hans Durchlauchts kök begånget inbrott, därvid silfver- och tennsaker samt diverse duktyg bortstulits. Om tjufven blef ertappad eller om det stulna kunnat tillrättaskaffas, får man ingen upplysning af det protokoll, däri händelsen omtalas, och det är det enda från det året, som är bevaradt till vår tid. Egendomligt nog fortlefde ännu i min barndom en tradition, som äldre personer kände till, att en silfverskatt skulle finnas gömd i en hemlig källare under den vänstra flygeln af Åberska huset, där det kungliga köket vid arfprinsens besök var installeradt.
Vid arfprinsparets afresa blef säkerhetsvakten omedelbart indragen. Tössebönderna kände sig mycket lyckliga öfver sin kommendering. Deras likar i de andra häradena hade haft det betydligt värre. De hade nämligen, till ett antal af 400 man, måst tåga in i Norge, där en fjärdedel af dem dukat under och återstoden blifvit fångna. Om tössebönderna erhållit någon särskild dusör får sitt besvär med vakthållningen känner man ej. Men tack vare arfprinsens resolution kommo deras arbetsgifvare, Forsbacka bruks intressenter, i åtnjutande af en icke obetydlig lindring i skatten, i anledning af att "vaktbönderna" hindrats af sin tjänst att fullgöra arbetet vid brukets kolmilor.
Inlagt 1996-01-07,