Då trädde glädjestöraren en dag öfver tröskeln till gästabudssalen. Dunkla rykten, förkunnade han, voro i omlopp om misstänkta trupprörelser vid norska gränsen. Äfven vid Sundet skulle danskarne börjat rusta. Mot hvem, om icke mot naboriket, var väl detta vapenhot riktadt? Utan tvifvel ville den danske konungen göra om intet resultaten af revolutionen i grannriket och bringa det ned i dess förra vanmakt, då ett återupprättadt Sverige vore för den danska monarkien en så stor fara, att densamma måste till hvarje pris förekommas.
Och den politiska ställningen vore så mycket mera betänklig, som danska regeringen underlåtit att lämna någon förklaring öfver detta plötsliga krigshot, ehuru man i Stockholm fordrat en sådan. Som det låg fara i dröjsmål, förnyade Gustaf III sin fråga och begärde klart besked om det gällde krig eller fred medan han samtidigt gaf order till några indelta rgementen att bryta upp från rotarna och lät sända ammunition och kanoner från tygförråden till gränsen. Det var nu för allom uppenbart, att kriget stod för dörren.
För att bättre kunna öfvervaka verkställandet af sina order angående gränsens bevakning, beslöt han ställa sin eriksgata först genom de västra provinserna.
Den 7 november lämnade han hufvudstaden, med Örebro som närmaste mål. Hans svit utgjordes, förutom af riksmarskalken, grefve Hans Henrik von Liewen och kanslipresidenten, grefve Ulrich Scheffer m. fl., af hans broder, hertig Fredrik Adolf.
Väglaget hade icke kunnat vara sämre och färden gick så mycket långsammare som Gustaf III tagit orden "rida sin eriksgata" efter bokstafven, hvarför han beslutat att från Örebro göra resan till häst. Först den 12 var han framme i Kristinehamn.
Här var danska hofvets svar honom till mötes. Det var hållet alltigenom i en fredlig och vänskaplig ton. Konungen af Danmark försäkrade, högtidligt och uppriktigt, att de militära anstalter, han ansett sig böra vidtaga, endast afsåge tryggandet af danska rikets egen säkerhet. Ett med samma post anländt bref från svenske ministern i Köpenhanm, frih. Sprengtporten, verkade dock icke fullt så lugnande, hvarför Gustaf III beslöt att fortsätta till gränsen och inspektera de trupper, som hunnit sammandragas där. Men anländ till Eda skans, fick han mottaga nya försäkringar från Norge om danska regeringens fredliga tänkesätt, som voro så bestämda, att han gaf befallning, att de där samlade trupperna skulle hemförlofvas, hvarefter han själf vände om till Karlstad, därifrån order utgingo till regementena längre söderut att göra sammaledes, med undantag af garnisonskommenderingarna i Åmål, Uddevalla och Strömstad, hvilka skulle kvarblifva på respektive orter, till dess han hunnit inspektera dem.
Lördagen den 21 november afreste han vid elfvatiden på förmiddagen från Karlstad; Åmål var nu närmaste målet. Öfverallt, där den kungliga kortegen drog fram, strömmade befolkningen till i stora hopar, hyllande honom som sin befriare. Om norrmännen skulle våga sig öfver gränsen, hörde han ropas ur de djupa leden, skulle man gå man ur huse för att med sin konung i spetsen drifva dem tillbaka till deras fjäll. Aldrig hade han mötts af så "obeskrifwelige Fröjdebetygelser", hvilket "gladde honom öfwer all måtta". Och att dylika känsloutbrott icke skulle uteblifva vid hans intåg i Åmål kunde man vara viss uppå, ty här, i hattarnas gamla stamort, hade de rojalistiska känslorna alltid rört sig med höga vågor.
Här var man också beredd på kungabesöket. Länets höfding, baron Cederström, hade i god tid låtit underrätta vederbörande därom. Och magistraten hade i sin tur satt alla krafter i rörelse för att bereda den höge gästen ett så festligt mottagande som han någonsin kunde begära. En myckenhet arbetsfolk med hästar och fordon hade uppbådats för att göra infartsvägarna mera trafikabla, anstalter vidtogos för rådhusets illuminering, hvarjämte stadens samtliga invånare anmanats att "genom en mera allmän illumination uttrycka sina känslor i anledning af det höga besöket". Och i hemmen "slamrades med mortlar; brådtom hade husets hjon. Pigor svängde sig med helgdagskjortlar - och på spettet satt en gödd kalkon". Hofvet, visste man väl, förde med sig eget kök och betjäning. Men från alla håll väntades grannar och någrannar, hvilka måste härbergeras och bespisas, och så måste man stöpa ljus, många och stora ljus, att sätta i fönstren under illumineringen.
Medan man sysslar härmed passa vi på tillfället och se oss litet omkring i denna "alla kältringars lilla håla", som staden nu öknämnes i grannstäderna. Och knappt är tanken väckt innan vår vän Magnus Beckeman presenterar sig för att, som han säger attachera sig hos oss som vår ciceron. Han har åldrats mycket den gode landtmätaren, sedan vi sist sågo honom; men, alltjämt lika liflig i sina rörelser och lika "intresserad" för allt som rör hans lilla stad.
Några särskilda märkvärdigheter, som kunna intressera en främling, har han dock icke denna gång på sin repertoar. Byggnadsverksamheten har legat totalt nere under de sista åren. Endast ett par stugor i fjärde kvarteret ha tillkommit samt några usla kåkar utmed älfven nedanför Hålskogsbron, där vågen, som nu är flyttad till udden öster om kyrkan, förut stått. Man märker på hans sorgsna min, att med uppsvinget är det slut, och att hans lysande dröm om den stora handelsstaden vid Vänern med sina många skepp på västerhafvet är på väg att förblekna.
Han stannar ett ögonblick vid rådhuset för att visa oss att det blifvit nystruket med rödfärg samt att stora transparanger "med sinnrika inskriptioner" blifvit uppsatta i de två fönstren mot torget. "Ändå något!" mumlar han, i det han anmärker, att de nog komma att ta sig bättre ut, då de belysas inifrån. Gladare blir minen, då han fäster vår uppmärksamhet på det vackra skiffer, hvarmed fältsekreteraren Åberg låtit täcka sitt hus, som han nyligen fått ärfva efter sin mor. Skiffern är huggen i hans skifferbrott i Glafva socken, hvilket han upptagit i kompaniskap med sin brorson, borgmästaren Anders Åberg i Uddevalla. Det gamla spåntaket hade varit alldeles förstördt af väta; det nya är en sevärdhet, som ingen främling bör underlåta att beskåda. Så berättar han, att förra ägarinnan, Stina Magnelia, för hvars skull huset blef byggdt, aflidit på våren vid 86 års ålder och efterlämnat icke mindre än 36 barn, barnbarn och barnbarsbarn i lifvet. Där uppe i stora salen, pekar han med handen, har hon de sista åren vankat åter och fram, stödd på sin kryckkäpp, grubblande kanhända på hvad det skulle bli af alla hennes arfvingar och hur det skulle gå med de stora jordagodsen. De gamle, säger han, berätta i vinterskymningen för de lyssnande barnen om hur svårt jordbunden hon varit, men det hade nog ej varit så lätt att skiljas från all denna härlighet. Och till straff fick hon nu "gå igen". Sent en kvällstund hade någon sett henne stå på öfversta trappsteget. Det var omöjligt att ta miste, hon hade den gråa sidenhufvan på hufvudet och i handen käppen med guldkryckan. Men när den besökande gått uppför trappan var hon plötsligt försvunnen (1), utan att någon af husets folk hade sett henne komma eller gå.
I det Amelbergska huset, hörnet snedt emot, bor, såsom i det föregående är nämndt, handlanden och brukspatronen Erik Ahlbom med sin maka, Brita Tenggren, och styfdottern, demoiselle Märta Christina Amelberg, nu en tjuguårig dam, samt hans egen dotter Johanna Cecilia. Grannhuset söder därom äges af fru Maria Åberg, född Lidbeck, en syster till fältsekreterskan Elsa Beata, och bekant i ungdomen för sin skönhet. Ännu vid fyllda 50 år är hon en vacker kvinna med ståtlig hållning och fina later samt vida känd för sin välgörenhet. Byggnaden består egentligen af tvänne sammanbyggda hus; norra hälften har hon ärft efter sin man, Petter Åberg - det var ombyggnaden af densamma, som den store intrigmakaren Anders Amelberg, såsom bekant, sökte hindra - den södra hälften har hon nyligen fått ärfva efter sin svärmor, Stina Magnelia. Hennes yngsta söner, Gustaf och Johan, båda lofvande unga män, vistas ännu i hemmet.
Men vi hinna ej mera denna gång. Tiden hastar. Och innan det är för sent vilja vi som hastigast kasta en blick i det kungliga logementet. Efter en allra som ödmjukaste reverens för vår ciceron - som vi troligtvis icke mera få återse - skynda vi med raska steg ned till Vänerstranden, där borgmästaren Anders Ekman slagit ner sina bopålar, snedt emot kyrkan.
Det är ett af stadens större hus, rymmande i sina tvänne våningar 2 salar och 16 andra rum, alla med eldstäder. Borgmästaren har ock behof af mycket utrymme för sin stora familj och talrika tjänarskara, icke mindre än 8 pigor och drängar. Befryndad på mödernet med den mäktiga Åbergssläkten, fann hann redan vid 24 års ålder vägen banad för sig till borgmästarestolen, och året därpå fick han intaga sin plats som riksdagsfullmäktig i borgarståndet, där han på grund af skyddslingskapet var så godt som predestinerad till mössa. Hans plötsliga omvändelse till "royalist och patriot" är i hvar mans mun. Den skulle enligt ryktet gått till så. Då han, jämte några af de mest inflytelserika medlemmarna i borgerskapet, efter kallelse infunnit sig på slottet, hade den unge konungen, så snart han fått ögonen på honom, gått fram och knutit ett hvitt halskläde om hans arm, sägande med en artig gest, att han tog alldeles för gifvet att Ekman, som var känd som en sann patriot, äfven hörde till hans vänner och därför borde bära deras igenkänningstecken. Ekman blef så öfverraskad att han icke kom sig för att protestera eller insåg han måhända bättre än de flesta, hvad klockana var slagen, och bugade sig stillatigande för ett så vackert ackord. Konungen å sin sida fann sig smickrad öfver en så lätt seger och glömde icke att berömma sig däraf.
Vi stå vid borgmästaregården och taga några språng uppför den branta trappan, som leder till öfre våningen. Hvad som mest faller oss i ögonen, när vi kasta en blick in i det kungliga logementet, är bristen på allt som vi nu kalla komfort. De illa hyflade och ojämna golftiljorna täckas ej af några mattor; innanfönster saknas i alla rum, ehuru vi befinna oss i slutet af november. Men sådana finnas icke någonstädes. Däremot flammar i salen en väldig stockvedsbrasa i den manshöga spisen, och en något mindre i den runda, blå och hvita "pottkakelugnen" i förmaket innanför.
Några knarrande steg i förstugan mana oss till reträtt. Som hastigast kasta vi en blick på den stora paradsängen, med dess blå sidensparlakan samt den förgyllda sängpprydnaden i form af en vase, som sammanhåller det ofvantill på sängtaket.
Intåget skall ske, ha vi hört, genom norra tullen. Vi måste därför påskynda våra steg, då den korta höstdagen lider mot sitt slut och monarken väntas i solnedgången. Vi hinna fram till tullporten i sista minuten. En af de gröna dragonerna kommer i sträckt traf på vägen och håller in sin löddriga häst, då han får se borgmästaren. Han rapporterar, att major Tranefelt inväntar vid torpet Tjufvedalen med sina 50 Bohuslänsdragoner den kungliga kortegens ankomst för att utgöra dess eskort vid intåget samt att Högstdensamme nu har passerat länsgränsen och befinner sig på Afvelsäterskogen. Några minuter senare visar sig vid "skiftet", där stadens ägor taga vid, den kungliga eskorten och i samma ögonblick tändas, som genom ett trollslag, tusentals bloss på ömse sidor om vägen, hvilka göra det så ljust som på ljusan dag. Äfven i de små stugorna tindra ljus i fönstren och längre bort tändas stora riseldar som färga molnen röda. När konungen kommer upp på åsen söder om Norrby (2), ser han staden nedanför som i ett enda stort, bländande eldhaf. Nu sluter Tranefelt upp vid sidan af vägen och gör front mot de kungliga, som han saluterar, då de passera förbi. De hålla in sina hästar. Sorlet tystnar. De närmast stående bland mängden knäppa ihop händerna med andäktig min, "som sutte de i kyrkan", för att lyssna till hvad kungen månde säga. Men i stället träder deras borgmästae fram till vägkanten, bugar sig för majestätet och tar till ordet: "I sirliga termer omrör han den glädje, som uppfyller allas deras hjärtan öfver Hans Kongliga Maj:ts och hans Kongliga Höghets Välmågo och lyckliga ankomst till orten", samt slutar, efter några smickrande vändningar, "som tjusa åhörarne, men till ingenting förplikta", med att underdånigst önska Deras Kongliga Högheter välkomna till Åmål.
Hans Vördighet, kontraktsprosten Andreas Sörström i Hesselskog, intar så hans plats och säger ungefär detsamma å prästerskapets vägnar, fast i en annan tonart, samt slutar med att nedkalla Herrans välsignelse öfver de kungliga.
Dessa svara med några vänliga ord, hvarefter de, följda af kortegen sätta sig åter i rörelse, hälsade med en dundrande salut af 64 skott från "stadsens kanoner" från Galgåsen.
Och under jubel och lefverop skrider den lysande skaran i sakta skridt mellan höga granrishäckar och af otaliga talgljus eklärerade fönster utför Kungsbacken. För hvarje steg ökas trängseln sedan högtidsklädd allmoge börjat strömma till från alla håll. På andra sidan om Kungsbron blir den så svår att de kungliga ryttarne med möda kunna vika af nedåt Stora torget. De beundra ett ögonblick den vackra illumineringen; äfven transparangerna i rådhusfönstren bekomma en nådig nick vid förbipasserandet.
Utanför Ekmans gård väntar länets höfding, baron Cederström, för att, som etiketten bjuder, ledsaga Hans Maj:t till hans logement. Hertigen vederfares därefter samma heder i kronofogden Holmers hus vid Kungsbron (3).
I samma ögonblick konungen träder in öfver tröskeln till sina rum smattrar på kyrkbacken utanför en väldig gevärssalfva, som kommer de små rutorna att skallra i sina bågar. Det är Tössbo och Sundals kompanier af Västgöta-Dals regemente, under major Haij, hvilka salutera med trenne salfvor. Så falla äfven kanonerna på Galgåsen in i samma chorus med nya 64 skott, som insvepa den underliggande staden i moln af krutrök.
När dundret tystnat tar konungen godnatt. Han är trött och längtar till hvila. Supeen serveras därför i hans logement och det blir snart tyst öfverallt i borgmästarens stora gård. Utomhus fortfara fröjdebetygelserna hela natten.
Uppstår någonstädes brist på "flödande varor" finns det filialer öfverallt i gathörnen. För hvart sjunde hushåll är nämligen ett "näringsställe", där törstiga strupar kunna få sitt qvantum satis af tidens nektar. Rusets sällhet och sången lifva glädjen. Man sjunger eller rättare sagdt skrålar: "Gustafs skål! Den bäste kung som Norden äger". Samsjungningen är ej alltid den bästa, men sällheten så mycket mer. Per Lustig, Lasse Constapel och Lars Tuppe, som serverat stadens kanoner på Galgåsen, lära varit så sälla under natten, att stadstjänaren Magnus Askengren och klockaren Petter Grönberg, som haft ansvaret för ordningen, icke sett dem hvarken dagen efter eller den därpå följande.
Söndagen den 22 nov. höll kyrkoherden Jonas Hamner predikan, som tillsagdt var, "på Kungliga Håfvet". Efter predikans slut ägde publikspisning rum i Ekmans stora sal, då "Hans Kongl. Maj:ts trogna undersåtar af alla stånd och villkor" hade fritt tillträde till lokalen, där de kungliga sutto till bords. Samma ceremoni följdes äfven vid aftontaffeln, som anrättades vid 8-tiden. Efter dess slut gaf konungen cour, då äfven ortens ståndspersoner, som voro inresta till staden med anledning af högtidligheterna, fingo tillfälle att göra sin underdåniga uppvaktning och frambära sina lyckönskningar.
Man hade undrat mycket i bygderna hvad motivet kunde vara för konungens färder så sent på hösten och om han verkligen menat allvar, när han utgifvit det vara hans eriksgata - "eller hvad vi deraf kunna förespå?", som kornetten Svinhufvud på Bergane frågat en af oss okänd vän i Åmål. Var han med bland de uppvaktande fick han nu sin nyfikenhet stillad och detta af konungen personligen. I klara verba gjorde Gustaf III reda för den politiska ställningen jämte anledningen till den yppade misshälligheten med danska hofvet, som nu lyckligtvis vore utplånad, hvarefter enhvar, som hade något på hjärtat, fick uttala fritt sin mening. Genom sin uppriktighet och vänlighet intog han allas hjärtan. Och när de uppvaktande skildes åt om kvällen "kunde de icke nog tacka vår Herre, som givit dem en så mild monark till konung".
Afresan var utsatt till följande dag. Närmaste målet var nu Vänersborg, därifrån konungen ville göra en tur till Uddevalla och Strömstad för att inspektera hur "Svenska Norge", som Bohuslän ännu kallades, bevakades. Före afresan önskade han att allmän bön skulle hållas i kyrkan.
Nu blef åter samma folkträngsel på torg och gator som vid intåget. På den lilla kyrkogården var det fullpackadt med människor af alla stånd och åldrar, då han, ledsagad af magistrat och prästerskap samt åtföljd af sin stora svit, passerade öfver densamma till kyrkporten, hvilka uppstämde "1,000 utrop: Gud välsigne konungen!" Äfven då han efter gudstjänstens slut lämnade kyrkan upprepades samma scen. Vid kyrkogårdsporten höll kontraktsprosten Sörström "utgångstalet", hvarvid han "underdånigst betygade ortens tacksägelse för den nåd, som densamma är bevist", försäkrande på samma gång "att allas deras hjärtan äro Hans Kongl. Majestäts egendom!"
Sedan konungen med några förbindliga ord försäkrat dem tillbaka om sin kungliga nåd och ynnest, nu och allt framgent, steg han i vagnen (4), som i sakta mak mellan bugande led körde till torget, där den, efter på förhand gifven befallning, höll ett ögonblick, då han önskade "nogare betrakta de båda transparangerna i rådhusfönstren". Han glömde icke heller fältsekreteraren Åbergs nya skiffertak, det första i sitt slag i denna del af landet. Den prydliga läggningen i rutor och rosetter beundrades mycket och med några artiga ord gratulerade med nöje dess lycklige ägare för detta vackra prof på inhemsk konstskicklighet och solidt arbete, som han fann vara ett talande bevis på det uppsving, stenindustrien tagit där på orten.
Därmed var kungabesöket i Åmål denna gång till ända, det första där på orten i historisk tid. Visserligen omnämner Hammarin efter en gammal tradition, att Gustaf II Adolf en söndag skulle ha öfvervarit gudstjänsten i Åmåls gamla kyrka. Men i så fall måste det ägt rum i medeltidskyrkan, emedan den kyrka, som nu kallas den gamla, är, som af det föregående framgår, uppförd lång efter hans död (5).
Bland mängden af åskådare vid det kungliga besöket befann sig kanhända en liten gumma, "svag och bräcklig af ålder", som det står i stadens mantalslängd. Hon bebor med sin dotter ett litet lågt hus vid Kyrkogatans nedre del (2 kvarteret n:r 29). Hennes man, handlanden Anders Sandberg, är nyligen afliden, efter att i många år haft sin lilla krambod i samma hus. Flicknamnet är Maria Oxe och i taxeringslängden upptages hon som "utfattig". Nu lefver hon på hvad hennes hyresgäst, f. d. apotekaren Johan Fredrik Reiman, ger henne i hyra för salen och kammaren, medan hon själf och dottern Greta få nöja sig med köket och den lilla kökskammaren innanför till bostad.
Namnet i och för sig tyder ju icke på bättre dagar, men tillägget i längden: "adel" väcker vår nyfikenhet. Och nu kommer det märkliga. Dena gamla borgaränka, halft förtorkad af ålder och umbäranden, är den sista ättlingen af en af våra äldsta frälsesläkter, bekant redan i vår medeltid för rang och rikedom. Både hennes farfar och farfarsfar voro landhöfdingar. Den förstnämnda hade börjat sin bana som "skänkjunker" vid drottning Kristinas hof och tillhörde grefve Magnus Gabriel De la Gardies lysande svit vid ambassaden till franska hofvet 1646. Hennes farmor var friherrinannan Elsa Creutz, hvars far, generalamiralen, omkom i sjöslaget vid Öland 1676. Och orsaken till denna hastiga ståndscirkulation? Är sagans sanning den att hennes far gifte sig med "bondepigan Carin?" Man vet det ej. Det enda, som ättartaflorna nämner om honom, är, att han lefde utan tjänst och skref sig till Fornæs (6). Gården är mycket liten, knappast så stor som ett fänriksboställe. Och när allt kommer omkring ägde Erik Oxe blott en del af densamma, hvilken del han ärft efter sin 1687 aflidne farbror, ryttmästaren Henrik Oxe, som fått Fårenäs förklaradt för säteri. Äfven hans farbror tycks ha varit på förfall. Åtminstone tyder därpå ett yttrande i ett bref från Johan Ekeblad till sin fader, att han alla dagar gick full omkring på Stockholms gator. Kanhända har brorsonen aldrig ens kunnat taga sitt arf i besittning. Också var det hos hans kusin och medarfvinge, fru Margareta Oxe på Bågen i Laxarby socken, gift med löjtnanten vid Närke-Värmlands regemente Johan Svenske, hvilken 1722 återkommit från en trettonårig fångenskap i Sibirien, som hans dotter Maria haft sitt hem. Där hade hon antagligen blifvit bekant med sin blifvande man, den ofrälse handlanden i Åmål, under någon af hans många marknadsresor, och hade vid makarna Svenskes död, då han friat till henne, givit honom sitt jaord, för att finna lefvebröd på gamla dagar. Hon dog i Åmål den 17 dec. 1790, öfver 90 år gammal, den sista af sin urgamla ätt.
Inlagt 1996-01-08,