Och att det icke handlade blott om lösa antaganden utan gällde rama allvaret kunde gamle mönsterskrifvaren Anders Atterberg i Hesselskog betyga. Han hade varit öfver i Norge och sett med egna ögon norska knektar i stora skaror samlade vid gränsen, hvilkas patronkök varit fyllda af skarpa patroner. Vid alla pass och broar hade de ställt ut vakter samt uppfört vårdkasar på bergen. Det kunde icke dröja veckan ut, ansåg han, innan "baggarne voro öfver". Andra spejare vissste berätta att prinsens af Hessen bagage redan anländt till Svinesund samt att han själf väntades öfver från Köpenhamn för att öfvertaga högsta befälet öfver armen i Norge, som sades räkna öfver 16,000 man. Hvarje ögonblick kunde kriget bryta löst.
Gamle mönsterskrifvarens förutsägelse slog in på pricken. Natten till den 25 september ryckte det norska avantgardet öfver Idefjorden och bröt in i Bohuslän. Öfverste Tranefelt, som med 350 dragoner hade order att bevaka gränsen, vågade icke hålla stånd mot en sådan öfvermakt, utan retirerade så fort han hann till passet vid Kvistrum. Men efter här erhållen förstärkning, hvarigenom hans styrka blef mer än fördubblad, tog han sitt parti och beslöt att bjuda fienden spetsen. Därvid skötte han sig emellertid så illa att denne fick tillfälle att från alla sidor kringränna honom, hvarigenom han tvangs efter någon skottväxling att med sina 800 man sträcka gevär.
Underrättelsen om denna snöpliga början af kriget verkade i Sverige som ett dunderslag. Man intogs allmänt af en känsla af skam och blygsel. Tranefelt och hans soldater hade nog visat mod genom att upptaga striden mot öfvermakten, men, i likhet med Gustaf Maurits Armfelt, ansåg man att de betett sig som riktiga dårar, som låtit norrmännen turnera sig. Nu hade dessa fått öppen väg åt alla håll, ty någon väpnad makt fanns ej längre, som kunde hindra deras vidare framfart. Också dröjde det icke många dagar innan de drogo fördel af sin seger.
Sista dagarna af september visste man i Åmål att de norska trupperna gått öfver gränsen. En länsman i Västra Ed hade afsändt en "enspännare" (kurir) med underrättelsen därom. De hade delat sig, rapporterade han, i tvänne kårer, af hvilka den ena marscherat mot Vänersborg och den andra vändt sig upp igenom Dal, mot Åmål. Rapportens senare del visade sig dock snart sakna grund, men förra delen bestyrktes af resande söder ifrån, som berättade att garnisonen i Vänersborg redan utrymt staden, hvilket skett i sådan hast att samhället råkat i den gränslösaste villervalla. Allt folket hade skyndat sig ut ur staden; enhvar hade endast sökt rädda sitt. Krigsförrådet, det betydligaste i krigsorten, hade däremot lämnats kvar. Landshöfdingen och t. f. generalintendenten vid armen på västra gränsen Lilljehorn var själf den förste som begifvit sig i väg. Han hade icke ens gifvit sig tid att sörja för att den kontanta behållningen i ränteriet och kansliets angelägnaste papper blefvo bragta i säkerhet. Och hans underordnade kommissariatstjänstemän glömde å sin sida att låta förstöra krigsförråden, som de af brist på dragare icke kunde föra undan, hvilket åstadkom en lika bedröflig ändring i deras egna truppers ekonomi som lättnad för fiendens (1).
Söndagsmorgonen, den 4 oktober, sorglig i åminnelse, skrifver ett ögonvittne, anlände ett nytt ilbud till Åmål. Detta medförde den oroväckande underrättelsen att norske generalen v. Mansbach föregående dag besatt Vänersborg med 2,500 man till häst och fot. Under sitt tåg genom Bohuslän skulle hans folk farit fram "som riktiga hedningar" och bland annat "jagat fåren som fredlösa djur med sina hundar". Hos befolkningen på södra Dal rådde allmän panik, som redan spridt sig uppåt socknarna. Halft förgätna sägner från forna ofredsår hade åter fått lif och bragt till förtviflan öfver sitt utsatta läge rymde den från hus och hem till skogarnas djup för att undgå det hemska öde, man trodde sig gå till mötes om man stannade kvar. Det var gifvet att dylika hårresande berättelser icke skulle verka mindre afskräckande på invånarna i Åmål. I denna lilla afkrok af världen låg hvarje tanke på väpnadt motstånd fjärran. Någon enstaka röst höjdes visserligen att man skulle resa vårdkasar på bergen och ringa i klockorna för att kalla folket i vapen. Men hvad kunde de fredsälskande borgarna i Åmål uträtta som krigare, oöfvade som de voro i vapnens bruk? Och hvem skulle väl komma dem till hjälp, då några svenska trupper icke funnos på många mils afstånd? Trots de uppmaningar, som icke saknades från predikstolarna, hade de icke insupit de nya ideer, som vunnit burskap inom vissa andra städers borgerskap. Hyllande den moderna läran, att någon exercis ej behöfdes för att dana en god soldat, hade några yngre köpmän och bodbetjänter i Karlstad, vid underrättelsen om danska öfverfallet, sammanslutit sig och bildat ett "krigsförbund", med uppgift att "räda fosterlandet". Det var ett stort och ädelt mål. Men genom sin stora förhäfvelse och själfförtröstan, hvilka bland annat yttrade sig i pratet, att det blott fordrades att taga ett gevär på axeln för att bli en användbar soldat, retade de blott officerarne. Dessa skulle baxna, hade de skrifvit i "Carlstadsblackan", då de fingo se hur "novitier" bland Karlstads borgare hade, efter blott tvänne eftermiddagars exercerande, fullständigt lärt sig hela exercisen och kunde lära samma officerare "ett fogeligt och med eftertryck gifvande commando." (2)
Men Åmåls borgerskaps novitier inspirerades ej af samma entusiasm att leka krigare som deras likar i grannstaden. Skillnaden var också dem emellan att för de sistnämnda var Hannibal icke så snart att vänta ad portas. Men dag gick efter dag, utan att Åmålsborna hörde något vidare om norrmännens antåg. Ryktesspridarna kunde endast förmäla, att dessa utrymt Vänersborg och tågat söderut till Åkersvass, förmodligen, som man trodde, med Göteborg som mål. Tack vare sitt medfödda lätta lynne och ringa kännedom om krigspolitiken lugnade man sig därför, i det glada hopp, att fienden aldrig haft för afsikt att besöka "det magra Dal". Magistraten, som hade mycket annat att beställa om, hade hvarken tid eller lust att informera dem om olika eventualiteter i framtiden. För tillfället hade den bland annat att sörja för att officerarne och underofficerarne vid den i dagarna väntade garnisonskommenderingen finge ett godt spiskvarter samt att installera ett bryggeri, som kunde leverera sex tunnor dricka om dagen till truppen, som staden utfäst sig till att lämna krigskommissariatet.
Så kom bakslaget. Måndagen den 12 oktober, i mörkningen, syntes en ryttare på en tröttriden bondhäst komma inridande genom södra tullen, frågande den första han mötte, hvar borgmästaren logerade, och då frågan besvarats satte af i galopp åt det håll, som utpekats, utan att gifva sig tid att besvara de frågor, som haglade omkring honom. Men när de frågande vaknade följande morgon visste de och alla andra i staden den stora nyheten, eller att "fienden var i anmarsch!" Föregående dag då kyrkfolket i Vänersborg, efter slutad högmässopredikan utkommit på kyrkogården, hade hela torget varit uppfylldt af norska soldater, hvilka, efter att ha rastat en kort stund, tågat öfver Dalbobron och vidare norrut. De hade fört med sig stora kanoner och kanoniärerna hade haft sina luntor tända.
Förskräckelsen blef nu allmän. I hvarje ögonblick kunde man vänta sig få se fienden och ej en enda svensk soldat fanns i närheten, som kunde försvara dem, värnlösa som de voro mot fiendens öfvervåld! Enhvar, som hade något att förlora, skyndade att rafsa åt sig, hvad han i hast kom öfver af sina redbarheter, för att sedan springa, ur hus och i hus, för att tinga häst och åkdon, eller att gömma dem i stenrös och källare. I det rika Åbergska hemmet, där fru Elsa Beata nu residerade allena efter mannens död, var brådskan icke minst. Hennes "homme d'affaire", förvaltaren på Nygård, Gustaf Edgren, som genast vid olycksbudet skyndat in till staden, tog genast ledningen. Tilltagsen och rådsnar, som han var, lät han genast uppbryta golfvet i den stora och rymliga källaren under huset samt där gräfva en stor grop, som fordrades med plank, och hvari sedan nedlades guld, silfver och pretiosa samt tenn- och kopparkärl, duktyg, ja till och med sängkläder, hvarefter öppningen täcktes med ett flera fot tjockt lager af tillstampad jord, på det att om huset skulle afbrännas af fienden, hettan icke skulle kunna förstöra, hvad som där blifvit gömdt (3).
Sedan detta verk var fullbordadt lät Edgren förspänna de båda sufflettvagnarna, som fylldes af lådor och korgar med många "ätliga" varor, så långt utrymmet medgaf, hvarefter han, sedan nådi' frun och barnen tagit plats, satte sig på främsta vagnens kuskbock och förde karavanen lyckligt till sitt fädernehem, Smedsgården på Värmlandsnäs (4).
Emellertid hade den nyvalde borgmästaren, Gustaf Åberg, med säker hand fattat tyglarna i staden. Från första ögonblicket visade han sig vara situationen vuxen. Sedan han sammankallat borgarne på rådhussalen och redogjort för dem för det farliga, hvari man råkat, talade han med kraftiga ord de räddhågade mod i bröstet och förmådde dem att stanna kvar samt lyckades äfvenledes öfvertala större delen af dem, som redan lämnat staden, att återvända; härvid biträddes han med råd och dåd af sin duktige inspektor Petter Larsson, som förestod hans stora timmeraffär, och som nu blifvit förordnad af öfverheten till kommissarie vid fältförrådet (5).
Midt under denna allmänna förvirring infann sig en norsk fänrik vid stadens södra tull, Han befanns vara adjutant hos befälhafvaren för den anryckande norska truppstyrkan, öfversten v. Stricker, från hvilken han medförde ett öppet bref, däri denne med några kärfva ord gaf till känna att han skulle ta staden i besittning, hvarför det ålåg magistraten att ombesörja att tillräckliga förråd af bröd och andra lifsförnödenheter samt furage för hästarna funnos till hands vid hans ankomst. På samma gång öfverlämnade han en kungörelse, utfärdad af högste befälhafvaren öfver den norska armens vänstra flygel, generalmajoren v. Mansbach, däri Dalborna utlofvades skydd och säkerhet til lif, hus och egendom, på villkor att de höllo sig stilla i sina hem och icke företogo sig något fientligt emot hans trupper, skolande de i vidrigt fall icke kunna påräkna någon pardon, vare sig för sig själfva eller sina familjer och öfriga landsmän.
Med ängslan i sinnet afbidade nu, timme efter timme, staden invånare den stund, då de norska soldaterna skulle hålla sitt intåg. Dessa läto emellertid vänta på sig. I stället visade sig i tullen, torsdagen den 15 vid åttatiden på morgonen, en annan norsk adjutant, åtföljde af några dragoner, "på fula, oryktade hästar", hvilken öfverräckte till tullskrifvaren en order till magistraten, däri den förständigades att genast skaffa kvarter och förplägnad åt 35 officeraare, 675 dragoner och infanterister, samt 100 trosskuskar och officersdrängar jämte stallrum och furage för 200 hästar (6). Ändtligen, efter att ha väntat ytterligare ett par timmar, syntes den långa marschkolonnen sticka fram med sin tät öfver backen vid nya tullen (7), för att under trumslag, hvilka gåfvo starkt genljud i de trånga gatorna, rycka in i staden. Tryckta tätt intill väggarna, betraktade stadsborna med mulna blickar intåget. Hvad skulle bli deras öde, undrade de, när dessa lurfviga bestar i trasiga och nedstänkta munderingar fått dem i sina klor? Mest af allt bäfvade de inför de nya mordverktyg - långa, blanka metallrör (8) - som de medförde, burna af högväxta karlar med skägg, som räckte ända ner på bröstet, medan andra deras likar höllo tända luntor i händerna. Halt gjordes på torget framför rådhuset, hvarefter befälet afdelade vakter, som fingo order att besätta broarna öfver ån och de båda tullportarna, samt afsände en postering till Lunkekrog, en fjärdingsväg utom norra tullen, där vägen tar af till Mo kyrka.
Under tiden begaf sig en stabsofficeer till fältförrådet (9) för att lägga beslag på den i detsamma förvarade spannmålen. Men detta gick ej så lätt, som han tänkt sig. Då han trädde in öfver tröskeln och i morsk ton befallde Petter Larsson att utlämna 1,500 Ltt hö och 120 tunnor spannmål, hvilket var allt som fanns därinne, begärde denne helt lugnt, men i samma myndiga ton, "att få se kvittenset!". Då officeren icke kunde förete något sådant drog han i stället värjan, under hot att om han icke genast blefve åtlydd, skulle det vankas fuktel (10). Men Larsson, som var stor och stark tillika, blef honom icke svaret skyldig. Fattande tag i en såstång lofvade han honom ett ärligt svenskt kok stryk om han icke höll sig i skinnet, hvilket hade till följd att den morske representanten för den norska krigsmakten, som befann sig allena i det halfmörka magasinet, öga mot öga med denne jätte, fann för godt att taga skeden i vackra hand och "blef nu ganska spak" (11).
Under tiden hade kvartervärdarne på torget fått sig tilldelade de norska soldater, de skulle härbärgera. Dessa voro ytterligt medtgna "af hunger och starka marscher". De tycktes också befinna sig i ett mycket slätt tillstånd och sakna både pengar, kläder och lifsmedel. I synnerhet hungern, förklarde de, hade varit "meget skrækkelig". På flera dagar hade de icke haft något alls att äta. De började också genast pocka på mat. Men allt som sattes fram för dem på bordet försvann "som en pinne i hafvet i deras tomma magar". Och när det fattiga värdfolket till slut icke hade något mer till hands, började de gorma och väsnas, utösande de värsta eder, hvilket skrämde det "på ett mycket skamligt sätt".
Medan befolkningen fruktade det värsta spred sig en dag (12) ett rykte - ingen visste hvarifrån det kom - att befrielsens timme snart skulle slå. En hemlig budbärare, sades det, som smugit sig genom den norska vedettkedjan, skulle ha berättat för någon att en svensk armekår under generaladjutanten Armfelt vore i marsch norrifrån. När det stillestånd, som afslutats veckan förut, utlöpte, skulle leken börja på allvar. Att något var i görningen, kunde man ock förstå af den oro och brådska, som varit rådande alltifrån tidiga morgonen i de norska kvarteren, där man icke gjort annat än marscherat, än åt ett håll, än åt ett annat. Alla vakter voro förstärkta. Larmplatser hade utstakats och afröjts, gärdsgårdar nedbrutits, för att åstadkomma genomfarter, eller uppbränts, till ägarens förtviflan, de nysådda åkrarna blifvit totalt fördärfvade. Men det vore dock ett ringa ting, tyckte de, om det vore sant att deras egna voro i anryckande.
Man vet nu hvem den hemlige budbäraren var, som medfört detta glädjebud. Det var ingen annan än förvaltaren Edgren, hvilken, sedan han aflämnat sitt herrskap på Smedsgården och sett till att de blifvit på bästa sätt ombonade, vändt åter om för att se hur norskarne betedde sig och om möjligt söka skydda de af husets folk, som stannat kvar. Med några humoristiska ord beskrifver han sitt intåg i staden. Först fick han se utanför norra tullen några gevär uppradade vid en gärdsgård samt fann tullstugan full af sofvande knektar. I själfva tullporten vandrade fram och åter, med händerna korslagda öfver bröstet - geväret hade han ställt ifrån sig - en till synes utsvulten krigare, iklädd en fläckig och trasig mundering. När Edgren frågade honom, om det var tillåtet att fara in i staden, svarade han först blott med en nick, hvarefter han, i det han såg på honom med sömnig min, tillade i släpig ton: "Du maa reise, far lille!"
Inkommen genom tullporten utan vidare äfventyr eller examen såg han hur det vimlade af rödrockar på alla gator. I hans kära frus gård var hvarje vrå belagd med dem. I förstugan på nedra botten sade man honom att ett helt kompani var inkvarteradt. Han fortsatte upp till öfre våningen, där öfverste v. Stricker inkvarterat sig med sin stab, och klef utan några ceremonier in till honom, presenterande sig som värd på stället. Med lifliga gester och snabb i vändningen säger han frimodigt ifrån att han hoppas att de norska soldaterna icke göra något större ohägn i det gamla huset samt lofvar i så fall att stå till tjänst om hans välborenhet önskade sig något. Hans lilla, satta gestalt hade genast slagit an på den barske öfversten. Och samtalet slutar med att han lofvar Stricker att mot betalning i klingande mynt skaffa honom så mycket rågmjöl, han önskade från sina kvarnar vid Nygård och Kasenberg, hvilket anbud denne med nöje antar.
Från den stunden blir han känd inom hela kåren som dess välbetrodde leverantör och kan resa fritt hur han behagar genom förposterna, hvarigenom han blir i tillfälle att få deltaga i de krigsråd, officerarne vid svenska förposterna höllo hos baron Uggla på Sund (13) och gifva dem tillfälliga underrättelser om fiendens alla åtgöranden (14), medan norrmännen, som icke lyckats uppbringa en enda person, som var villig att spionera för deras räkning, lefde i den fullkomligaste ovisshet om förhållandena på svenska sidan och därför trodde blindt, hvad han själf och de bönder han instruerat berättade om svenskarnes styrka.
Sant var att Armfelt var nära. I själfva verket befann han sig nämligen i Afvelsäters gästgifvargård, blott en mil norr om staden, där han uppslagit sitt högkvarter. Men det var långt ifrån att hans styrka uppgick till en armekår. Räknade den några hundra reguljära soldater var detta ett maximum, hvartill kan läggas ett par tusen bönder från Fryksdalen, hvilka , efter dalkarlarnes exempel, gripit till vapen "för att köra bort baggarne". Därjämte väntade han till sig några 3 pundiga kanoner, betjänade af frivilliga Karlstadsbor under en afskedad artillerilöjtnant v. Kothens befäl. Detta var allt. Men trots sin ringa styrka var han fast besluten att pröfva fiendens contenance och, så snart stilleståndet utlöpte midnatten den 18 oktober, söka öfverrumpla honom. En illusionernas man var han så viss om segern, att han låtit genom Edgren vidtala allmogen längre söderut att sätta eld på Köpmannebro, för att dymedelst "försvåra fiendens flykt"!
Trotsande Strickers förbud för enhvar att vid lifsstraff nattetid begifva sig utom stadens hank och stör, hade ett par oförvägna sällar icke kunnat motstå frestelsen att på nära håll få bevittna den väntade striden, hvarför de i mörkningen smugit sig upp på Måkebergen. Deras djärfva företag hade skett förgäfves. Natten förflöt i ostördt lugn, och när den nya dagen bröt in sågo de hur de norska patrullerna i allsköns lugn mötte hvarandra mellan Nolby och Lunkekrog för att utbyta lösen. Skarpa skott hade dock växlats i förterrängen och icke så få heller. Men ljudet af dem hade förtagits af den täta skogen.
Otålig att få ta ett kast med sin motståndare hade Armfelt strax efter midnatt låtit sin förpost rycka fram med order att kasta öfver ända fiendens posteringar i Afvelsäterskogen. Men skottväxlingen hade icke väl tagit sin början, då en ryttare i lifhusarernas uniform kom uppridande på gården till Armfelts kvarter, hvilken befanns vara ryttmästaren v. Stockenström, med expressa order från konungen att stilleståndet blifvit förlängdt till den 13 november, hvarför alla offensiva krigsrörelser borde inställas. Armfelt, som just stod i begrepp att sätta sig i marsch med hufvudstyrkan, hade endast att lyda och ge order om återtåg. Upprörd i sitt innersta öfver att ha gått miste om en, såsom han trodde, lättvunnen seger, svarade han konungen med några hetsiga ord, att om han fått tillfälle att sätta sin plan i verket skulle, mänskligt att döma, de norska trupperna i Åmål inom några och tjugo timmar varit Eders Maj:ts krigsfångar, samt att det återstod för honom endast att nu begära sitt afsked, om han finge order att lämna de poster, han intagit. Nedslagen och misströstande om framtiden återvände han till Karlstad.
Men här mötes hans öga af en glädjande syn, som genast försonade honom med sitt öde. Uppbådsfolket i Dalarne, hvilket han hållit på att organisera, då han mottagit konungens order att fördrifva den norska styrka, som inträngt på Dal, hade nyss anländt till Karlstad, och den glädje dalkarlarne lade i dagen då de fingo återse sin omtyckte chef, kom honom att glömma "den malör och förtret", han varit utsatt för. Och i stället för att nedlägga befälet, grep han sig genast an med fullbordandet af deras organisation.
Åmålsborna däremot fingo ej någon tröst i sin bedröfvelse, när de sporde hvad som de kanhända gått miste om natten till den 18 oktober. Tvärtom kändes deras öde ännu värre, misstänkta som de voro för att ha haft sin hand med i spelet. För hvarje dag blef norrmännens beteende mot dem allt mera olidligt. Först nu fingo de bittert erfara, hvad det ville säga att råka i fiendehand. Någon betalning för hvad de satte fram för sina objudna gäster kom icke mer i fråga. Skedde det någon enstaka gång, inskränkte den sig till ett par skilling danskt. Däremot hände det, tidt och ofta, om dessa tyckte att deras hungriga magar icke fått mat nog, att de bröto sig in källare och visthus för att roffa åt sig hvad det fanns där af födande varor att lägga i grytan jämte de rötter och potatis, som de gräfde upp i kåltäppan utanför. Och tog bränslet slut, så att den ständigt brinnande elden i spisen slocknade, eller var veden sur, som värden bar in, eller ville lågan icke flamma nog högt, flux steg gallan dem i blodet, då de kunde bryta ned plank och staket, ja själfva brädfordringen på huset för att få torrare virke att kasta på brasan. Det var ej att undra på, om de stackars utpinade kvartervärdarne hellre önskade sig döden, som en af dem sade en dag till magistraten, än att längre behöfva lida under dessa vilda sällar, hvilka hvarje stund voro färdiga med något nytt att plåga dem med.
Deras enda hjälpare i nöden var deras borgmästare. Ehuru totalt isolerad från sina öfverordnade och tvungen att lita endast på sig själf samt med ringa makt att ställa mot dessa öfversittare, förstod han likvisst, tack vare sitt på samma gång försiktiga och dristiga uppträdande, att ingifva så mycken respekt för sin person, att det planlagda våldet icke sällan stäfjades innan det fått antaga alltför svåra former (15). Vanligtvis handlade detta om plundringar och bortröfvande af födoämnen. Från första stund hade det visat sig, att sedan all införsel upphört, staden med sina 618 mantalsskrifna invånare ej i längden kunde uthärda en tvångsinkvartering, som i ett slag fördubblat antalet munnar, som skulle mättas (16). Också dröjde det icke många dagar innan hungersnöden gläntade på dörren till de flesta hem. Det hjälpte ej att använda stränghet, ty där intet finns att taga har ju kejsaren förlorat sin rätt. Äfven den barske Stricker måste böja sig för denna oskrifna lag. Genom utsändande i de kringliggande socknarna af provianterings- och furageringsdetachement sökte han nu i stället indrifva hos allmogen hvad som kunde finnas kvar af födoämnen, framför allt slaktboskap, spannmål och hö. Hvarje helt hemman pålades en gärd af 2 skålpund hö (ungefär 340 kg, om därmed menats s. k. svår vikt), 1 tunna råg och 1 tunna hafre, en extra beskattning, som redan i och för sig förefaller en nutida läsare högeligen betungande, men som måste kännas ännu mera tryckande för en befolkning, som under de föregående sju åren haft tre "oår", då hafremjölet måst utdrygas med malen bark för att få det att räcka till för folket. Och gälden kändes ännu tyngre genom det sätt, hvarpå den utkräfdes. Flera gårdar i Tösse och Ånimskogs socknar blefvo därigenom fullständigt utplundrade. Många åbor beröfvades allt hvad de ägde och fingo vara glada om de icke på samma gång misshandlades. Dragonerna huserade värst. Trovärdigt folk berättar att de brukade kasta den otröskade säden ut ur ladorna för sina hästar att ligga på, samt att de af rent okynne lät dem nedtrampa det uppkomna höstsädet. Betalning kom sällan eller aldrig i fråga. Och hände det någon enstaka gång, erlades likviden i assignationer, ställda på krigskommissariet i Uddevalla, hvilka vid uppvisandet befunnos värdelösa. Efter allt detta, hvilket vitsordats till alla detaljer af de svenska myndigheterna, kan man icke undra på att befolkningen icke var hågad att instämma i hvad högste befälhafvaren på norska sidan, prins Carl af Hessen, sedan skref, eller att hans dragoner drefvo sin måttlighet ända därhän, att de icke ville äta af den framsatta maten i öfvergifna hus, af fruktan att begå en stöld (17). Att anföra klagomål var lönlös möda. Stricker, själf den förste att ogilla sina soldaters vilda lefverne, hade, vill det synas, alldeles tappat tyglarna, så att de fingo göra, snart sagdt, hvad de behagade och därmed basta. I ett af svenskarne uppsnappadt bref beklagade han sig sålunda bittert öfver att "deras gudsförgätna öfverdåd var fast otroligt". Straff hade icke längre någon verkan. Skulle han straffa, hade han tillagt, måste han straffa hvarenda man i sin brigad.
Underrättelsen om Armfelts uppträdande i skogarna vid Värmlandsgränsen hade emellertid haft den verkan att högsta krigsledningen på norska sidan beslutat förstärka Strickers kår, samtidigt som den beordrade generalmajoren von Mansback att själf taga befälet i Åmål. När denna nyhet blef bekant för Åmålsborna, blefvo dessa utom sig af förskräckelse. Skulle denna höga militärperson, som de hört beskrifvas som en mycket stram herre, regera öfver dem, vore de totalt förlorade. Men ryktet hade denna gång fört dem vilse. Ehuru hessaren Johan Fredrik von Mansbach var en barsk krigarnatur, som icke lade fingrarna emellan, när det handlade om att beifra något oskick bland hans underhafvande, af hvad slag det vara månde, tålde han minst af allt öfvervåld mot den fredliga befolkningen af en ostyrig soldateska. Också hade han icke väl hunnit inlogera sig hos borgmästaren förrän plundringarna och inbrotten med ens upphörde likasom äfven soldaternas ständiga pockande och trug på mera mat. Mot stadsborna åter var han själfva rättrådigheten personifierad; men hade han befallt en sak, måste de lyda, och det utan allt prut. De lärde sig ock snart att uppskatta hans förtjänster.
I stället fingo de nu annat att grufva sig öfver, nämligen den "ohyggliga fältsjukan", som fienden fört i släptåg, och som bortryckte för hvarje dag allt flera offer bland hans folk. Hur många visste man ej, lika litet som antalet af de insjuknade, och det var vid lifsstraff förbjudet att forska därefter. Men att sjukstugorna voro öfverfulla och att ett tjugutal patienter måst afpolletteras till sjukhuset i Uddevalla hade icke kunna hållas hemligt. Skulle nu sjukdomen vinna spridning bland dem själfva, kunde ingen vara säker till lifvet, emedan någon sjukvård ej vore att påräkna, då staden var i saknad af såväl läkare som apotek. Apotekaren Sundberg, den siste de haft, hade nämligen afstått sitt apotek åt en viss Hedström, hvilken blifvit alldeles utfattig och slutligen rymt bort från hustru och barn samt, efter hvad man berättat, tagit värfning vid någon frikår. Och stadens fältskär, Christian Gefthorn, befann sig för tillfället på en Ostindiefarare i Stilla hafvet. Den enda, man hade att lita sig till vid inträffande farsot, var därför hans hustru, Stina Greta, hvilken som barnmnorska förstod sig något på sjukvård (18). Utifrån var ej att påräkna någon hjälp, då fienden höll alla vägar och båtleder strängt afspärrade. Men till all lycka fann den hemska sjukdomen ej någon lämplig jordmån bland den civila befolkningen, hvarför det stannade denna gång med blotta förskräckelsen.
Ändtligen slog förlossningens timme. Det var en vacker höstmorgon. Så snart det börjat dagas, fick man se hur norrmännen började packa sina trosshästar och göra sig redo till affärd. Och vid middagstiden drogo de sin kos med pick och pack samma väg de kommit. Befälhafvaren öfver den svenska "avant-posten" vid Afvelsäter, fänrik Lilljebjörn, som på förmiddagen erhållit rapport att norrmännen fått order att samma dag lämna staden och tåga söderut och genast begifvit sig dit in, fann staden på aftonen utrymd af fienden, och borgerskapet "rusigt af glädje" öfver sin befrielse från dessa oroliga sällar (19).
Fem dagar senare var hela Dal samt Vänersborg befriade från deras våldgästning. Det enda, man sedan fick höra om dem, var att de, som en sista afskedshälsning, velat tvinga borgerskapet i Vänersborg, under hot af plundring, att erlägga en brandskatt af 12,000 Rdr Sp. Att sammanskjuta en så stor summa visade sig emellertid vara en ren omöjlighet för den medellösa, utplundrade befolkningen, hvarför norrmännen måste tåga sin kos, den förutan. Den hemska hotelsen hade endast varit ett skrämskott.
Under det att man i Åmål skämtade häröfver och gladde sig åt, att faran för dem själfva var öfverstånden, väcktes de plötsligt en morgon af en häftig kanonad från hamnen, som kom glasrutorna att dallra i sina bågar och dem själfva att hufvudstupa rusa upp ur sängen, kasta på sig kläderna och skynda ned till stranden därifrån dånet hördes, troende att det var norrmännen, som återkommit och deras sista timme slagen. Men hur förvånade blefvo de ej, då de fingo se den blågula flaggan svaja från aktern af de saluterande båtarna: två stora galerer, hvardera med 18 par åror, som ankrat midt i viken, halfvägs till Lakeskär. Och nu blef där ett ifrigt undrande och spörjande hur de kunnat taga sig upp i Vänern, ty sådana krigsfartyg hade man aldrig sett där förut; de funnos blott i Stockholm, Karlskrona och Göteborg och ännu var icke salig Beckemans dröm besannad att "'Dalslands endesta stad' skulle vinna ett så besynnerligt anseende, att dess segelfart kunde sträckia sig utom Veners stränder". Men hur kunde det komma sig att de icke sport ett ord om detta storverk? Lösningen af gåtan lät icke längre vänta på sig, sedan de muntra kanoniärerna kommit upp på landbacken. Saken var helt enkelt den, att galererna haft sin tillvaro där, allt sedan de för 45 år sedan första gången sattes i sjön.
När kungen af Danmark 1743 hotade med krig och sammandrog trupper vid vår västra gräns, hade kungen af Sverige icke kunnat finna sig däri, utan på sin sida vidtagit nödiga anstalter för att mota ut fienden, om han skulle infalla i landet. Därvid blef beslut äfven fattadt att man skulle stärka gränsförsvaret genom att bygga några galerer i Vänern. Tvänne sådana blefvo nu genom amiralitetets försorg stapelsatta vid Otterbäcken, en hamn nära Mariestad. Emellertid inskränkte sig denna gång fiendens onda anslag till blotta hotet, hvarför galererna icke behöfde tagas i bruk, utan blefvo upplagda på stranden att småningom ruttna bort. När nu danskarne på hösten 1788 öfvergått till verkligheter och inföllo i Bohuslän var det någon minnesgod officer på hvarfvet i Stockholm, som kom att erinra sig dem, och som de vid verkställd undersökning befunnos, besynnerligt nog, i så godt skick att de utan större omkostnad kunde sättas i sjön, erhöll majoren i amiralitetet Abraham Du Bordieu, en rask och duglig sjöofficer, som utmärkt sig i fransk krigstjänst, hvarunder han förvärfvat L'ordre du merits militaire, befallning att skyndsamt begifva sig dit ner och sätta dem så fort som möjligt i stånd att kunna uppträda på Vänern mot de bevärade fartyg, som man visste att fienden hade för afsikt att utrusta i Vänersborg och Åmål för att anställa plundringståg längs stränderna.
Du Bordieu fullgjorde sitt uppdrag lika fort som väl. Sedan han genom länsstyrelsens försorg låtit uppbåda alla i orten befintliga skutbyggare och timmermän, skred han genast till verket, börjande med att dikta och tjära skrofven. Därefter lånade han en gammal fältslanga (20) och sexton kanoner från de stora bruken i Värmland och närliggande småstäder, och efter nio dagars forceradt arbete kunde de två galererna löpa af stapeln och bestyckas. Nu gällde det att få dem utrustade, så att de kunde sticka ut till sjöss. Detta var en kvistigare fråga att lösa, då allt felades: segel, tåg, virke och ankare. Men det allmänna nitet för landets bästa var så stort, att hjälpande händer räcktes från alla håll. Allt gick som en dans. När det var klart att sticka ut i sjön gaf Du Bordieu den ena galeren namnet "Gustaf III", den andra namnet "Friherre Armfelt", till minne af konungens vän och "den utsedde befriaren af de nödställda provinserna".
Det fattades nu för galererna endast besättning. Men Du Bordieu visste råd för allt. På sin fråga till skutbyggarne om de ville pröfva sina händers verk mot fienden, svarade de med en mun, att de gärna ville offra lif och blod för en så helig sak som att köra norrmännen ur landet.
Du Bordieu tog nu själf befälet öfver galeren "Gustaf III", och öfverlät befälet öfver galeren "Friherre Armfelt", åt fänriken Adolf Örn, hvarefter han den 19 oktober afseglade till Mariestad. Hit hade under tiden landshöfding Ekeblad låtit uppbåda bönderna från närliggande socknar till tjänst ombord, hvarjämte frivilliga från Kristinehamn tillströmmat i sådan mängd att Du Bordieu endast behöfde behålla hos sig 102 fiskare från Torsön och kringliggande öar, hvilka voro vana vid sjön och kände farvattnen samt lät de öfriga återvända till sina hem. När så allt folket var inmönstradt lyfte han ankar och styrde kursen till Läckö, där handgevär och krut och kulor togos ombord. Nu var han färdig att taga ett nappatag, med fienden, om denne tordes sticka ut emot honom. Till sin operationsbas valde han en liten holme utanför Aneberg i Ånimskogs socken på Dal. Härifrån lyckades han sedan under de följande veckorna, genom täta kryssningar och utsändandet af rekognosceringsbåtar härs och tvärs i Dalbosjön, att snart göra sig till oinskränkt härskare i farvattnet, så ingen af de bevärade båtar och handelsskutor, som norrmännen utrustat i Vänersborg och Åmål, vågade sig utanför hamninloppen.
Samma dag som Du Bordieu väckte Åmålsborna med sin starka kanonad - det var fredagen den 13 november - fingo de upplefva en ny sensation. Medan de som ifrigast voro upptagna med att bekika hans sjöjättar, fingo de höra aflägsna trumslag. Det var ju den välkända svenska marschen! En ny kapplöpning upp till norra tullen, därifrån ljudet hördes komma. Först kom det uppe i backen ett trettiotal lifhusarer i sina vackra ljusblå uniformer, ridande på sina svarta hästar, och efter dem dalkarlar och västmanlänningar, trygga och groflemmade, med taktfasta steg, "i jämn, lidande marsch". Inga utrop eller viftningar hälsa dem välkomna. Men rörda till tårar stirra åskadarna med slutna läppar på sina räddare i nöden, ty det kännes som om den sista stenen fölle från deras sorgtyngda bröst, när de se hur rote efter rote tågar förbi. "Och ur djupet af deras hjärtan gick en tacksamhetens suck till modern Svea, som icke glömt sina barn".
Och nu blef det lust och gamman i alla hem. Det som gömts i vrår och skrymslen undan fiendens giriga blickar sattes fram af gifmilda händer på bordet för de välkomna gästerna. Mycket var det icke ty, såsom Armfelt skref till Gustaf III, de norska soldaternas skicklighet i marodering hade varit "oförliknelig".
Så förflöt en vecka. Då fick man höra en dag af en resande från Karlstad, att kungen kommit dit. Hela staden hade varit illuminerad och en stor transparang uppsatt öfver konungens krönta namn, där det stått att läsa: "Milda Konung! Folkets Far, Som vårt hela Hjerta har, För Dig offras Lif och Blod, Med oförfalskadt mod."
Han skulle nu inspektera försvarsanordningarna vid Nysätersbron och Norra Ed, hvarefter han ärnade fortsätta resan til Åmål och vidare söderut. Några dagar senare visste man som säkert att hans afresa från Karlstad var utsatt till den 24 vid middagstiden samt att han kunde väntas samma kväll til Åmål.
Så skedde äfven. Vid sextiden på eftermiddagen nämnda dag kom han med stor svit infarande genom norra tullporten. Han föreföll vara vid ett briljant lynne. Mönstringen af den vid Nysäter förlagda Dalafrikåren hade utfallit till hans stora belåtenhet. Sällan, hade han sagt till sin omgifvning, hade han sett ett så vackert och resligt folk som dessa unga karlar från Leksand, Rättvik, Ål och Gagnef, hvilka alla täflat att visa sin fosterländska ifver och sina konungsliga tänkesätt. Bland annat hade de under sin förbimarsch afsjungit följande.
Dalasång:
Wår Kung! Wår Gustaf! Se Dit Folck.
Dess arm är nu dess hjertas tolk.
Den eld, för Wasa fordom brann
För Dig ej släckas kan.
Ur bergen, styrkans fosterbygd
Med Fädrens mod, med Fädrens dygd,
Se gamla tapperhetens stam
För Dig nu wandra fram.
Ej Mödrars, Barns, ej Makars röst;
Förändrar nu wårt hjelte Bröst.
Och i den eld oss alla rör
Ej ålders skilnad gör.
At wåga lif för Land och Kung
Man ej för gammal, ej för ung
I wåra Dalar känner sig.
Hwart Hjerta andas krig.
Och Wasas ättling wid din Wink
Skal Svärdet blottas i en blink
Och döden ljunga ur wår hand
Och Lik beströ Din strand.
Wid wåra Härars Wapengny
För en af oss skal hundra fly
Det Fält som rödt af Stridsmän stod
Skal badas rödt i blod.
Då Segren gynnat har wårt Swärd
Och owäns styrka är förtärd
Och Ödet åter lugn beskär
Och Friden hwilar här.
Då skal bland wåra fjällars is
Din Nåd och efterwerldens pris
Som skal wårt nit och kärlek se
Och nog belöning ge. (21)
Efter manöverns slut, så berättade de af stadens invånare som åsett
densamma, hade konungen i mycket nådiga ordalag aftackat dalkarlarne samt
berömt såväl befäl som trupp för deras goda hållning, lofvande dem sin
konungsliga ynnest och ständiga bevågenhet. Dalkarlarne, som alltid vilja
ha sitt ord med i laget, hade icke blifvit honom svaret skyldig. Genom sin
chef, majoren, frih. Lars Åkerhielm, hade de förklarat sig intet bättre
begära än att Hans Kongl. Maj:t allt fortfarande ville anse dem för en
trupp, den han kunde kalla, då de städse ville vara redo att i trängande
tider försvara, jämte egen frihet, Hans Höghet och ära, hvarför de önskade
att såsom hans krigsmän fortfarande få bära sin daladräkt samt få behålla
gevären att förvara i sina hem, hvarjämte de önskade erhålla något
äretecken (22).Deras tvänne första önskemål hade konungen genast på stående fot bifallit. Hvad åter äretecknet beträffar, hade han lofvat att ha det i minne. Sedan han därefter ännu en gång tackat dem för deras vackra prestationer och de mångfaldiga prof på tillgifvenhet och svenskmannatrohet, de ådagalagt, hade han låtit kalla fram till sig officerarne, som hvar för sig föreställdes (23), hvarefter han satte sig i vagnen och med Armfelt vid sin sida afrest under mängdens välsignelser och lefverop till Norra Ed för att inspektera det nya skansbyggandet därstädes (24). Här hade han dock råkat i misshumör därför att arbetet genom söl och slarf försinkats. Men lynnet ljusnade något sedan han åter kommit upp i vagnen och fått prata en stund med Armfelt. Aldrig hade denne hört så mycket beröm från sin kunglige väns läppar och vid ankomsten till Åmål var humöret strålande. Här voro som vanligt till mötes vid tullporten magistraten och prästerskapet samt de förnämsta af borgerskapet. I andra ledet, bakom borgmästaren, tronade den myndige rådmannen och vågmästaren Olof Edström, och bakom honom märktes rådmannen och f. d. apotekaren Jean Billing, rådmannen, handlanden och postmästaren Hans Henrik Groth, rådmannen och handlanden Olof Rosing samt notarien och stadsfiskalen Lars Wikland. I sitt välkomsttal framförde borgmästaren i underdånighet sin lyckönskan öfver "Hans Maj:ts högst nådiga ankomst" samt uttalade på samma gång sin och alla stadens invånares stora glädje och fägnad öfver denna nåd, tillönskande Hans Maj:t all lycka och framgång i sina företag.
Konungen svarade med några vänliga ord, hvarefter kortegen åter satte sig i rörelse genom de, liksom vid hans förra besök, med höga granrishäckar klädda gatorna, hvilka nu utom från de rikt eklärerade fönstren upplystes af stora bloss och facklor, allt under det att från de mullrande folkhoparna trohetsropen skallade: "Lefve konungen" Lefve konungens vänner!".
Då den kungliga vagnen, efter att ha passerat Kungsbron, svängde af nedåt torget, aflossades af de framför rådhuset paraderande trupperna flera generalsalfvor, hvilken salut besvarades med icke mindre än 128 kanonskott från Du Bordieus galerer ute på viken.
Det kungliga logementet var denna gång beredt i öfre våningen i borgmästaren Gustaf Åbergs nybyggda hus vid torget (25). Ute på trappan mötte som vanligt länets höfding, friherre Lilljehorn, hvilken nätt och jämnt hunnit tillbaka till sitt residens efter sin flykt undan fienden, då han kallats att möta konungen i Åmål.
Uppkommen i sina rum gaf konungen genast cour för stadens stater och kårer samt många af landsortens ståndspersoner. "I mildaste uttryck" uttalade han för borgmästaren Sitt höga välbehag öfver det goda förhållande, som befolkningen lagt i dagen under den fientliga ockupationen. Om kvällen var publik spisning anordnad i salen, då en deputation af borgerskapet, bestående af handelsmännen, rådman Olof Rosing, Johan Åberg, Christofer Kjellin, Petter Utter och Gustaf Lund, i nåder tillätos att jämte ett viss antal af kringboende allmoge vara närvarande. Handtverkarnas klass tycks ännu icke varit presentabel vid hofvet, icke ens såsom åskådare.
Ett sådant stoj och oväsen, som denna eftermiddag hördes på stadens torg och gator har nog aldrig förekommit där hvarken förr eller senare. Hvart man gick var ljus i fönstren, gästabud, sång och strängaspel. Stadens 23 "näringsställen" voro öfverfulla af gäster, rusiga af rojalistiska känslostämningar och berusade af "öl och brännevin".
Äfven i de enskilda borgarhemmen, där en mängd ståndspersoner från landet och garnisonens officerare inbjudits var stämningen hög. Sånger och tal stimulerade de patriotiska känslorna.
Och de brandröda strimmorna öfver Nygårdsskogen bleknade bort efter hand i novemberkvällens gråa skymning. Men ännu i mörka natten hördes någon efterblifven gäst tralla: "Gustafs skål! Den bästa kung som Norden äger!"
När det dagades följande morgon, önskade konungen ta staden i närmare beskådande. Med Armfelt på sin ena sida och borgmästaren på den andra samt följd af sin stora svit kom han gående mellan leden af högtidsklädda borgare och landtbor. Man tyckte att han åldrats mycket sedan man sist såg honom, slank och liflig i sina rörelser. Nu är han stelbent, många tyckte rent af att han haltade en smula. De veka anletsdragen hade blifvit plussiga och den ungdomliga friskhet, som då så mycket tjusat dem, fanns ej mera. Men för den stora massan, som icke fäste sig vid sådant lappri, var han dock alltjämt "tjusarkungen", när han visade sig i sin dyrbara dräkt, som glittrade af pärlor och juveler vid hvarje steg, han tog på den knaggliga stenläggningen. Och patriot var han, svensk patriot. Han hade icke glömt sitt trogna folk, då det mest trängde till hans hjälp. När han med ett vänligt leende och en gest med handen besvarade hyllningen hördes lefveropen som ett enda väldigt brusande.
Med mycken attention tycktes han dessemellan lyssna på hvad hans värd, den ståtlige och sirlige borgmästaren, yttrade. Knappt uppstigen ur sängen hade denne inkallats i hans logement för att medan frisyren ordnades berätta om ett och annat rörande samhället. Särskildt hade han varit intresserad att få höra något om sin förre värd, Anders Ekman, hvars finansiella ställning på sista tiden försämrats genom de allt mer tryckande konjunkturerna och förlisning af fartyg på Vänern, hvilket han mycket beklagade. Han hade nu dragit sig tillbaka till sin landtgård i Tveta. Hans nya hus, på hvilket Åberg fäste hans uppmärksamhet när de passerade detsamma, fann han vackert, med sitt brutna skiffertak.
En dånande salut från Du Bordieus galerer afbröt samtalet. Säkerligen har hvarken förr eller senare ett skådespel uppförts i Åmålsviken, jämförligt med det, som Gustaf III nu fick se då han steg ut på stenbryggan nedanför gamla kyrkan. Krutröken stod som en ofantlig molnsky öfver den lätt krusade vattenytan ända långt bort åt Örnäsblandet.
När den skingrades gaf han order till galererna, hvilka högtiden till ära iklädt sig en vacker skrud af brokiga vimplar och granrisgirlander, att börja manövern, först med segel och sedan med åror. Båda delarna fullgjorde de förträffligt, "utan minsta olyckshändelse", som rapporten därom förmäler, och efter manöverns slut fick också Du Bordieu ur kungens mun höra många vackra ord, icke minst för den fart, med hvilken han ledt galerernas sjösättning, samt den goda vakt han hållit under ockupationstiden. Därefter blef Armfelts tur att få beröm och mottaga svärsordensstjärnan. I de nådigaste ordalag tackade han sedan gamle kapten Hörling för det han, trots sin höga ålder (26), velat kläda blodig skjorta för fäderneslandet och fäste med egen hand svärsordensstjärnan på hans bröst, dubbande honom till riddare.
Det var en sällsynt utmärkelse för en person i hans ställning. Armfelt, som likväl var öfverste och generaladjutant samt riddare af Elefantorden, Danmarks förnämsta orden och jämnställd med Serafimerorden, hade icke fått mottaga större nådebevis för hvad han uträttat i fråga om Dalafrikårens organisering och utbildning. Men så hade också Hörling varit den förste, som anmält sig som frivillig, då Dalarnes folk grep till vapen, och hade sedermera med en ung mans vigör fört sitt kompani. Efter slutad inspektion vid Nysätersbron hade kungen personligen tillsagt honom att följa med in till Åmål (27).
Äfven tre af stadens invånare fingo mottaga nådevedermälen ur konungens hand "för ådagalagd trohet och behjärtadt uppförande, den tid fienden höll staden besatt"; t. f. fältkommissarien Petter Larsson, som så modigt försvarat sitt förråd, erhöll sålunda guldmedaljen och förvaltaren på Nygård Gustaf Edgren samt länsman Carlstrand hvardera en silfvermedalj (28).
Sedan konungen återkommit till sitt logi och spisat frukost, afreste han vid halftolftiden under en väldig salut af musköt och kanonsalfvor samt beledsagad af befolkningens "trognaste önskningar om en lycklig resa och hans beständiga välgång". Några dagar senare fick garnisonen hemlof. Äfven galererna försvunno ur viken och lades upp vid Läckö i vinterläger, där deras lämningar numera anses härröra från något af Magnus Gabriel De la Gardies många ofullbordade projekt.
Krigslågan vid västra gränsen hade flammat ut. När den tändes, hade Åmålsborna fått lära sig, att ingen har fred längre än grannen vill. Nu, när lågan slocknat, förstodo de bättre än sina efterkommande; "att tidiga och kraftiga motanstalter, som tjäna till att freda ett land och spara blod, äro icke mindre värda än blodiga segrar". Så lät det denna tid, då man nyss legat under färlan.
----
Och småningom kom hvardagslifvet åter in i sina gamla gängor i den lilla uppstaden vid Vänerstranden, den ena dagen kom den andra lik. Tidigt i ottan måste alla vara uppe för att kunna hinna med julstöket. Det var iskallt i den lilla kammaren hvars rutor voro nedisade från ofvan till nedan, lika kallt där inne som utomhus. För att få varmare måste man först leta rätt på skörasken, flintan och stålet för att kunna tända den smala talgdanken och därefter göra upp eld i spisen. Och när den första dagern lyste in genom rutan lät spinnrocken höra sitt surrande och väfstolen sitt slammer. Dagen blef nu allt kortare och husfaderns utegöromål minskades, hvarför han satte sig i stället i spiselvrån och splintade torrvedsstickor eller lagade sina fisknät, under det han sög röken ur sin korta lerpipa och tänkte på alla löjorna och de andra fiskarna, han skulle meta om sommarkvällarna från sin lilla ökstock i vasskanten vid norra stranden af åmynningen, medan kvinnfolket rådslog om sina långa väfvar, som det skulle breda ut att blekas i solljuset, när det blef vår igen.
Inlagt 1996-01-09,