DEN STORA ELDSVÅDAN 1846.

Vi hade skrifvit med postiljonen på förhand och annonserat vår jour d'arrivee; och charmant som alltid kom herr Lidberg själf ut på förstubron genast då vi stego ur släden och gaf oss ett rätt propert rum med utsikt öfver torget. Och nu sitter jag - min man är ute i affärer - och skrifver, tänker och betänker, hvad allt som timat här sedan du och jag voro i pension hos fru Reuter, hvars man, som du minns, ömsom titulerades inspektor och ömsom skollärare." (1)

Kanske är det nu, då brefskrifverskan, efter att ha slutat sitt bref och sitter försjunken i sina tankar, under det hon i vinterskymningen betraktar de gamla husen, som hon betänker att hon borde anteckna sig något till minnes för kommande dagar, om dem och deras ägare. Några gulnade blad med dylika minnesanteckningar funnos nämligen i hennes gömmor, hvilka nu tjäna oss till ledning, då vi söka göra oss förtrogna med stadens dåvarande utseende.

Alla hus vid torget voro, enligt hennes beskrifning, strukna med hvit oljefärg, utom hörnhuset snedt emot, som var rödmåladt. Detta äges nu af vågmästaren och stadskassören L. D. Larsson. Han är illa däran för tillfället, men sonen Petter, stor och stark, hjälper honom i våghuset. Nästa hus vid samma sida af torget tillhör brukspatron Johan (Janne) Åberg. Här låg förr i tiden skutskepparen Dunders stuga, det första huset som elden skonade i 1777 års brand och det sista mot öster, som förtärdes i branden 1809. Det nya huset har, som de äldre Åbergska "herrgårdarne", två våningar med skiffertak. Dess ägare hör ock som hans förfäder till stadens styrpinnar och är på samma gång stor mecenat. Nyligen har han skänkt ett skolhus till staden samt en dyrbar mässhake till kyrkan. Hans stora ärfda förmögenhet sätter honom i stånd därtill. Utom huset äger han nämligen Skjevik (Sjövik) tvärs öfver viken samt Kasenberg och delar i flera järnbruk i Värmland. Den höga trappan af rödt tegel, med steg af kalksten, räcker långt ut på gatan, liksom på flera andra hus i staden, men den saknar ännu räck och ledstänger (2).

Huset bredvid bebos af "uhrmakaren" L. Malmgren. I dess andra våning har nyligen inflyttat bataljonsläkaren vid Västgöta-Dals regemente, doktor D. Ekelund. Han tycks vara en god människa, förmodar vår brefskrifverska, att döma efter den annons han låtit införa i tidningen, att han ger råd åt mindre bemedlade gratis, om de infinna sig på hans lördagsmottagningar. Billig är han äfven mot andra patienter, då han blott tar en tolfskilling för att draga ut en tand. Hans äldre kollega på platsen, provinsialläkaren Ch. F. Segerstedt, har ett häftigt humör, men lär ha utmärkt sig under kolerafarsoten 1834. Han har egen gård vid Kungsgatan, där han odlar de sällsyntaste växter i sitt drifhus. Sista huset i samma räcka äges af handlanden J. P. Jönsson, som köpt det af arfvingarna efter kommerserådet Norström. Det var här som Karl Johan logerade under sin korta visit 1837. Lyktan i hörnet, med sitt stora, päronformiga glasomhölje i ett enda stycke, utgör alltjämt en af stadens förnämsta sevärdheter. Äfven det inre af huset är värdt att se. I öfre våningen har den skicklige Roselius, som dekorerat rådhussalen, ornerat alla rummen med vackra väggmålningar, föreställande italienska landskap med gondoler och palmlundar eller pelargångar. Allt är här gediget och präktigt. Nu bor där stadens borgmästare, Martin Ödman, en man i femtioårsåldern.

Vid torgets norra sida ligger, som då vi sist voro där, det gamla Åbergska stamhuset. Men det har nu gått ur släkten. Vid gamle postmästaren Gustaf Edgrens frånfälle 1840 öfvertogs det, såsom nämndt, af sonen Pehr Adolph, men inköptes redan 1844 af brukspatron Ekerman och innehafves efter hans död af hans konkursbo. Postkontoret, där hans frände major Lilliestierna nu regerar, har sin lucka under de stora lönnarna på dess östra gafvel. "Gud nåde den", säger man, "som knackar på luckan och ej har jämna pengar till hands för portot." Till följd af det ständiga tutande af postiljonerna, har man döpt om gatan längs ån till Postgatan.

Snedt emot i hörnet se vi f. d. Gustaf Åbergs hus. Det äges nu af handlanden och rådmannen J. M. Dahlgren, som har sin handelsbod på nedre botten. Af Edgrenska torpet Myrbacka har han skapat ett förtjusande litet landställe, dit ungdomen brukar lustvandra i vackra sommarkvällar.

Vi lämna nu torget. Omgifvet som det är af hvita och väl underhållna hus, kommer det en i karriol genomresande turist, som första gången ser det, att i sin förtjusning utbrista, att det är ibland det vackraste han sett i någon af landets mindre städer (3). Äldre stadsdelen norr om ån gör på oss ett betydligt ålderdomligare intryck. Den har icke heller varit härjad af några eldsvådor, sedan Dunkan var där med sina skaror 1679. Husen äro också i regeln icke yngre än från början af 1700-talet. Närmast Kungsbron på vänster hand se vi handlanden O. Borgströms och därnäst den något större Kjellinska gården, som äges af tvillingbröderna Anders och Gustaf Kjellin, som där hafva sina krambodar. Det lilla grannhuset åt norr har apotekaren P. N. Friden 1841 öfvertagit af apotekaren C. A Weinberg, hvilken i sin ordning köpt det af den skickliga teknologen P. O. Almström (4). Ett stycke längre upp vid gatan ligger änkefru Ljungbergs hus och längst upp i backen på andra sidan om den s. k. Järngatan, där landsvägen västerifrån stryker fram, reser sig i höjden den röda gafveln af vågmästaren och handlanden Svante Ödmans gård (5).

På den östra sidan af samma gata börjar husraden först i höjd med Mellanbron. I själfva hörnet ligger handlanden Abraham Söderbergs och färgaren A. R. Brantenbergs gård, och där bakom vid ån den senares färgeri. Med handlanden Fr. Hultbergs och hattmakaren A. Ågrens gårdar slutar husräckan på denna sida om gatan söder om Tvärgatan (nu Torggatan).

Men tiden lider. Den korta vinterdagen är snart till ända. Allt ifrån dagningen har den varit grå och töig. Men nu i skymningen börjar luften klarna och det fryser starkt. Det är barvinter. Den myckna snön som föll i trettondedagshelgen har till större delen töat bort. Endast här och hvar ser man en mindre drifva. Under Galgåsen, där gångstigen tar af vid sejlarmästaren Kirbachs repslagarskjul till prostinnan Seijdelius' lilla hus vid tullen, har den dock tornat upp sig ganska högt.

Klockan slår snart tio i kyrktornet. Alla ytterluckor äro redan tillskrufvade och på rådhustrappan afvaktar nattväktaren Anders Petter Skyman det första klockslaget för att börja sin kretsgång genom den sofvande staden.

Det knäpper ett slag där uppe på höjden. Han reser sig och sveper den stora vargskinnspälsen närmare om lifvet. Så ljuder malmklangen af tioslagen öfver nejden och fattande sin stora knölpåk i handen - brandsaxarna äro längesedan aflagda - ställer han sig i hörnet för att, när det sista slaget förklingat, med hela kraften af sina lungor upphäfva det gamla väktarropet:

                    Klockan är tio slagen
                    Hör väktarens rop!
                    Guds härliga, milda och mäktiga hand
                    Skydde och bevare vår stad för eld och brand
                                samt fiendehand!
                    Klockan är tio slagen.

Så har han vandrat hvarannan natt, i ur och i skur. Intet har stört nattron. Slagsmålen utanför krogar och näringsställen, som förr voro så vanliga, ha längesedan upphört. Elden har ej heller varit lös i hans tid. Men någon gång, då han råkat slumra till under sin väntan på att tornuret skulle slå, har han plötsligt farit upp, i det han tyckt sig förnimma besynnerliga läten i vinterkvällens ljudlösa tysthet och trott att det klämtat för eld.

Då han denna kväll, vid elfvaronden, passerat "Hårskobron", tycker han sig ock förnimma dylika ljud i luften, åtföljda af en egendomlig, aflägsen susning. Han stannar och lyssnar, men allt är lugnt och stilla. Då hör han ängsliga samtal och brådskande steg bakom sig på torget. Och i nästa ögonblick ropar en gäll röst: "Elden är lös! Det brinner i Brantenbergs färgeri!" (6)

Han kastar af sig pälsen. Bultande på portar och fönsterluckor löper han gata upp och gata ned, förkunnande för de inneboende den hemska nyheten.

Klockan är vid pass half tolf.

Det dröjer en stund innan man vaknar i husen och folk kommer i rörelse. Från rådhusgången höres ett doft brummande, som ger till känna att den stora larmtrumman håller på att spännas. Den skall nog snart sätta fart i de yrvakna. Nu falla äfven kyrkklockorna in i den allmänna konserten. Lågorna slå redan högt mot skyn.

Ännu ser man inga sprutor. De murare och timmermän, som af magistraten utsetts att vara sprutmästare och föra ut dem ur sprutboden, ha funnit portarna för trånga. Och när sprutorna omsider anlända till brandstället finns ej något manskap till hands att servera dem, ehuru stadens brandordning föreskrifver att alla mantalsskrifna personer af mankön äro skyldiga att lämna handräckning i händelse af vådeld.

I sin förskräckelse ha människorna glömt alla lagar och förordningar och tänka endast på att rädda sin egendom. Släpande på tunga möbler eller med stora säckar på ryggen knoga de uppför kyrkbacken och rada upp det räddade vid sidan af landsvägen. Öfverallt skrik och rop, högljudd klagan och jämmer.

För hvarje minut griper elden allt mera omkring sig. Rök och gnistor föras af vinden i stora moln väster öfver, medan i öster himlen färgas allt rödare af flammorna.

Kring brandstället alltjämt oreda och villrådighet. Ännu har man icke lyckats få sprutorna i gång. Vatten saknas. Några brandvakar finnas ej upphuggna. Allt är glömdt. Några timmermän godtgöra raskt och villigt det försummade, medan stadens kvinnor af alla stånd och åldrar bilda langningskedjor från brandstället ned till ån. Men någon af stadens öfverhetspersoner, som med kraft och insikt kan leda släckningsrbetet, har ännu icke visat sig.

Elden tar öfverhand. Gnistorna bli allt större. Förda af vinden te de sig i mängdens ögon som "ofantliga eldfåglar", hvilka sprida ständigt nya lågor omkring sig. Det hemska utlöser sig i spökbilder och synvillor. Man tycker sig se handlanden Söderberg, som nyss är begrafven, stå midt i röken och lågorna på taket af sitt brinnande hus.

Midnatten är öfver. Elden sträcker sig nu från apoteket, midt för Mellanbron, ned till Kungsbron, där hela huslängan är som ett enda jättebål. Genom borgmästarens ingripande, hvarvid han kraftigt understödjes af handlanden Jordell, stadsfiskalen Bergmark och stadstjänaren Nyman, har det ändtligen blifvit mera ordning vid släckningen.

Då kastar vinden plötsligt om och går öfver till nordan. "Gud hjälpe oss!" hör man det suckas i leden. "Nu går äfven södra delen af staden förlorad."

Man tycker sig redan se hur det brinner i rådhustaket. Vridande händerna betrakta åskådarna med förskrämda anleten, som eldskenet gör ännu blekare, hur elden breder ut sig.

Men under öfver alla under! Gnistorna slockna af sig själfva innan de få fäste; vinden har åter gått öfver till östan. Därmed är södra stadsdelen - stadens vackraste och rikaste kvarter - räddad undan eldens raseri. Ett glädjesorl höres i leden.

Emellertid har släckningsarbetet norr om ån, där elden nu hunnit lägga i aska alla hus på ömse sidor om Storgatan ända upp till Torggatan, börjat på allvar. Modiga och snarrådiga män, som skyndat till från närliggande orter, ha ökat motståndet. Van att ta befäl och leda ett arbete har fanjunkaren på Anundebyn, Johan August Nordstrand, genast förstått att göra sig åtlydd och rikta allas ansträngningar mot ett gemensamt mål. Från första stund har det stått klart för honom att nyckeln till ställningen är hörnhuset midt emot det Ågrenska (7), hvilket därför måste försvaras till hvarje pris. Kunde man blott hindra eldflingorna att få fäste där, vore man segrare på täppan. Striden står länge och väger. Tätt och oafbrutet falla eldgnistorna på det gamla spåntaket; men de af Nordstrand säkert riktade vattenstrålarna följa noga efter och släcka dem innan de lyckats anställa någon skada, under det att de i västra husräckan tränga allt högre upp och förgöra hus efter hus, så att det snart icke återstår mer än Ödmans högst upp i backen Här blir dock dess makt bruten, medan eldhärden på Ågrens tomt faller ihop till glöd.

Segern är vunnen. De trötta hjältarnes hurrarop blandas med glädjetrummans lätta hvirflar, som ge eko från de rykande ruinerna. Klockan är åtta på morgonen.

På fyra och half timme har hela tredje karteret, så när som på några mindre skjul och stugor längst bort i väster, brunnit ned till grunden. Samma öde har äfven drabbat husen i fjärde kvarteret söder om Torggatan emellan Storgatan och ån. Inalles ha 31 gårdar med sina uthuslängor gått förlorade; en oerhörd förlust för det lilla samhället. Flera hundra människor äro husvilla. Elfva handlande ha lidit brandskada och för några af dem är hela lagret förstördt. Några ha visserligen haft sin egendom försäkrad, "men många litet eller intet".

Med daggryningen tilltar blåsten. Hela horisonten i väster är skymd af damm och brandrök, som drifves upp i stora moln från de brända tomterna. Ännu glimmar det här och hvar i kolhögarna. Ett ögonblick ser det ut som om lågorna än en gång skulle ta herraväldet. Men nu har stadsfolket fått förstärkning af sprutor från Forsbacka och Säffle och många raska karlar från grannsocknarna ha aflöst den efter nattens ansträngningar uttröttade sprutservisen. Slutligen kommer en ännu bättre hjälp från ofvan genom ett rikligt snöfall, "som täpper till för de elddrakar, hvilka till äfventyrs ännu lågo på lur under kolhögarna", och hindra dem från att mera "våga visa sina eldröda gap" (8).

Mein Wenigkeit var äfven ett af ögonvittnena till katastrofen. Men till följd af min späda ålder - nyss fyllda 3 månader - har jag intet minne däraf. Efter hvad min mor berättat för mig skulle jag till och med varit nära att redan då få sluta det lif, jag så nyss börjat. Vid första alarmropen hade hon rusat till fönstret. Då hon såg att lågorna och röken slogo emot henne - vårt hus låg i huslängan söder om "Hårskobron", snedt emot det Brantenbergska färgeriet - tog hon sin lilla nyfödda i famnen, virade in honom i en schal och flydde till sin gamla vän, prostinnan Seijdelius, hvars hus låg i andra ändan af staden, vid södra tullen. Men hunnen till foten af Galgåsen, där gångstigen viker af vid Kirbachs skjul sveko henne krafterna, då hon skulle bana sig väg genom de här hopade snömassorna, och hon blef liggande där afdånad i kölden. Här anträffades hon lyckligtvis af en ungdomsvän, som sett henne fly åt detta håll, och som upptog henne samt förde henne och "hennes skatt" till rätter ort.

När en olycka timat leta vanligen människorna allra först efter hvilken af deras likar, som varit orsaken till densamma. Så äfven här. Det var gifvet att magistraten fick skulden för att den icke lagat att eldsläckningsväsendet fungerat som det bort göra samt att den glömt tillse, att brandvakar varit upphuggna på ån. Men den lyckades snart försona hvad den brutit genom den raskhet och energi, den lade i dagen, när det gällde att rannsaka om eldens uppkomst och skaffa hjälp åt de nödställda samt verka för stadens återuppbyggande. Redan på tredje dagen efter branden höll borgmästaren förhör inför sittande rätt angående eldens uppkomst. Därvid förekom intet, som kunde gifva stöd åt antagandet att olyckan orsakats till följd af "vargömmo", d.v.s. vårdslöst omgående med elden. Alla de instämda kunde enstämmigt intyga, att elden först kommit lös i det hus vid ån, där fabrikör Brantenberg låtit uppsätta sin nya press, hvilken varit i bruk samma kväll som elden bröt ut. Men hur det annars tillgått kunde ingen ge närmare besked om (9).

Samma dag blef på allmän rådstuga tillsatt en kommitte för handhafvande af de ärenden, som kunde blifva en följd af den timade eldsolyckan, hvarvid till ledamöter i densamma valdes ordföranden i stadens uppbörds- och förvaltningskammare brukspatronen Janne Åberg, t. f. postmästaren, majoren i armen August Edvard Lilliestierna, handlanden August Meijer, fabrikören och organisten Lars Gustaf Högdahl samt notarien Fredrik Mayer, hvarjämte till suppleanter utsågos handlanden O. Jordell, tunnbindaren C. Olsson och "uhrmakaren" L. Malmgren. Kommitten utsåg inom sig Åberg till ordförande.

"Nödhjälpskommitten", som den kallade sig, fick i uppdrag att mottaga, redovisa och fördela de gåfvor af alla slag, som till äfventyrs kunde inflyta, att inkomma med förslag till en ny byggnadsordning för den brunna stadsdelen, äfvensom att skyndsamligen infordra specificerad uppgift från de brandskadade öfver den förlust de lidit, så i löst som fast.

I staden arbetade man med mycken ifver på uppförandet och inredandet af mindre skjul på Lilla (10) och Stora torget, till bruk för de handlande, hvilkas butiker brunnit upp. Brådskan var stor, på det att man måtte vara redo att kunna betjäna sina kunder på vintermarknaden, som var utlyst till följande fredag den 23 jan. Åt de brandskadades familjer sökte man samtidigt, så godt sig göra lät, bereda rum i de hus, som elden skonat. Att där blef trångt var gifvet. Också såg det ut i dem, skrifver en meddelare i Veckobladet, som på en med passagerare och packgods öfverfylld ångare. Men de fingo trösta sig med ordspråket, att när sämjan är god, är rummet stort.

I slutet af veckan börjades, såsom nämndt, vintermarknaden. "Den hade sin vanliga gång". Enda skillnaden var att rörelsen koncentrerade sig i de östra stadsdelarna, där flertalet af de handlande, som lidit brandskada, inhyst sina lager i provisoriska lokaler. En trappa upp till höger i gästgifvargården (11), hade, som vanligt Adolf Leija från Göteborg sitt "expositionslager af galanterivaror". Där gällde alltid fixa pris, från 16 Sk. B:co till 1 Rdr B:co. I brukspatron J. Åbergs hus vid Stora torget utställde en annan handlande, Salomonson från Göteborg, sina manufakturvaror. På landtmannaprodukter var tillgången riklig och prisen mycket moderata - i vårt tycke - Ett lispund salt oxkött fick man för 4 Rdr, ett dito färskt för 3 1/2 Rdr, ett pund smör af bästa kvalitet kostade 40 öre, en tunna hvete 20 Rdr; en dito råg 14 a 15 Rdr s. m., en tunna potatis 3 Rdr; allt riksmynt. Önskad någon köpa af de nya "Jönköpingständstickorna", kända sedermera under namnet fosforstickor, kunde dessa fås i trädosor eller spånaskar för 24 Sk. B:co (75 öre) dussinet med 100 stickor i hvarje ask och i buntar och mindre pappersdosor till 8 Sk. B:co (25 öre).

Många "industririddare af den mörska sorten" (12) hade som vanligt infunnit sig på marknaden för att försöka sin lycka. En af dem, som stulit en plånbok, fasttogs och affördes till länshäktet i Vänersborg, "där han fick afvakta fastställelsen på sin föreskrifna brunnskur", skriver Veckobladet.

Efter marknadens slut vidtog åter, med ökad fart arbetet för återuppbyggnaden af den afbrända stadsdelen. Redan den 31 jan. kunde herrar byggnadsdelegerade på allmän rådstuga framlägga sitt förslag till ny tomtreglering. Som blott en tredjedel af tomterna fingo enligt 1777 års stadsplan åter bebyggas, föreslogo de delegerade, att man skulle utverka tillstånd att densamma finge utökas söderut utmed stora landsvägen, hvilket förslag godkändes (13). Under öfverläggningen hade röster höjts för att utökningen skulle äga rum åt väster, och man enade sig slutligen om att begära bägge delarna, hvarjämte beslut fattades att gamla kyrkogården med tillgränsande kåltäppor äfven skulle upplåtas till nya tomter (14). Hvad slutligen beträffar Brantenbergs, Hultbergs och Ågrens tomter, hvilka efter stadsplanen icke finge ånyo bebyggas, beslöts att de skulle för stadens räkning utläggas till en öppen plats. Några af de närvarande hade ansett att man i stället borde uppföra här ett nytt rådhus i en "fristående fördjupning med trädplantering på ömse sidor", hvilken "nog så kuriösa ide" lyckligtvis icke vann medhåll.

Onsdagen den 4 februari anlända landshöfdingen Paul Sandelhjelm till staden för att öfverlägga med magistraten och borgerskapet om nödiga anstalters vidtagande för den afbrända stadsdelens bebyggande. Samma dag gaf borgmästaren Ödman stor middag för honom jämte några inbjudna honoratiores från staden och dagen därpå började öfverläggningarna på rådhuset om stadsplanen.

Sammanträdet öppnades af landshöfdingen, som först uppläste ett nyligen ankommet bref från regeringen, däri omförmäldes att ett af honom begärdt förlagslån af 10,000 Rdr B:co åt de af stadens handlande och andra näringsidkare, som lidit skada af branden, var beviljadt (15), hvarefter han i ett längre anförande framhöll vikten af att ett eller annat stenhus blefve uppfördt på de afbrända tomterna, och icke enbart trähus, samt utlofvade att för detta ändamål anskaffa ett större amorteringslån på fördelaktiga villkor åt dem, som följde rådet.

Herrar byggnadsdelegerade fingo därefter stiga fram och göra reda för sitt förslag till en förändrad byggnadsordning för staden samt det beslut, som borgerskapet med anledning däraf fattat. På landshöfdingens fråga, om det stod fast därvid, svarades med enhälligt ja! Som förslaget äfven vunnit hans gillande lofvade han att till alla delar tillstyrka detsamma hos konungen. Magistraten anmodade i anledning häraf landtmätaren J. M. Lagervall att verkställa nödiga afmätningar samt upprätta en ny plankarta öfver staden. Efter förhandlingarnas slut begaf sig landshöfdingen till den afbrunna stadsdelen, som han tog i noggrant ögnasikte, likasom de jordlotter, som voro afsedda att af staden inköpas till tomter. Efter slutad inspektion gaf brukspatron Åberg middag för honom "i sin stora, rikt eklärerade våning vid torget". Dagen därpå inbjöds han till en "charmant dejeuner dinatoire" hos major Lilliestierna (16), hvarefter han vid middagstiden anträdde återresan till Vänersborg, efter att vid afskedet ännu en gång ha lofvat borgerskapet, att han skulle göra allt hvad på honom ankom för att staden måtte beredas någon "lättnad i bördan för ett så godt ändamål". Under sin vistelse i staden hade han, enligt Veckobladet, tillvunnit sig allas tillgifvenhet för sitt "på samma gång humana och vänliga sätt" (17).

Han höll sitt ord. Redan den 20 maj, då han återkom för att förrätta den sedvanliga beväringsmönstringen, kunde han "till invånarnas oförställda glädje" meddela, att Kongl. Maj:t på hans därom gjorda framställning, fastställt förslaget till ny tomtreglering och i sammanhang därmed anvisat ett belopp af 5,000 Rdr B:co till dess genomförande jämte ett byggnadslån af 3,000 Rdr s. m. Nu fanns alltså intet hinder mera att börja stadens återuppbyggande. Några veckor senare afreste en deputation, under borgmästare Ödmans presidium, till Vänersborg för att uppvakta konung Oskar I, som på genomresa skulle stanna öfver där en dag, och tolka för honom borgerskapets i Åmål stora tacksamhet för "Dess Nådiga bifall till det underdåniga tomtregleringsförslaget samt det understöd af allmänna medel, som på samma gång kommit staden till godo".

Under tiden hade äfven brandskadan hunnit regleras samt de på frivillig väg insamlade "nödhjälpsmedlen" blifvit utdelade. Totalbeloppet å assurerad egendom, som gått förlorad genom branden, uppgick till 67,986 Rdr 16 Sk. B:co, eller något mer än halfva försäkringssumman. Resultatet ansågs "lyckligare än man kunnat hoppas", skrifver Veckobladet, "då man besinnar den rofgirighet, hvarmed elden rasade och det ringa manskap, som fick användas vid bärgningen, då släckningsanstalterna togo det mesta folket i anspråk". Härtill kom förlusten af oförsäkrad egendom, hvilken uppgick till 13,950 Rdr B:co. För lindrandet af denna förlust fanns endast "nödhjälpsmedlen" att tillgå, hvilka blott belöpte sig till 1,505 Rdr 28 Sk. B:co, en summa som kommitten fördelat i 287 olika poster. Bland gifvarna omnämnas i första rummet brukspatronerna Janne Åberg i Åmål och Maurits Sahlin på Kristinedal, kontraktsprosten Anders Lignell i Kila samt majoren Carl Fredrik Uggla i Säffle, som varit inrest till staden under branden och lär ha biträdt vid släckningen. Äfven från mera aflägsna orter i landet hade gåfvor influtit. Sålunda hade brukspatron Åbergs svåger, apotekaren L. Fr. Schöldström i Kungsbacka, öfversändt 80 Rdr. Och i Vänersborg hade genom en där för ändamålet bildad "fruntimmersförening" insamlats 461 Rdr 21 Sk. B:co. Att en så stor summa kunnat hopbringas visar "liberalitet hos de bidragande damerna och ridderlighet hos kavaljererna", tillägger Veckobladet. Äfven tre unga studerande från Strängnäs, hvilka under en fotvandring föregående sommar besökt staden "och där med vanlig gästfrihet blifvit omhuldade", hade insändt 87 Rdr Rmt, som en bal inbragt, hvilken de anordnat till förmån för de brandskadade; de önskade att summan måtte fördelas bland de tjänstehjon, hvilka blifvit lidande genom branden. Dessutom hade från Växjö inkommit 150 Rdr, utgörande inkomsten af tvänne sällskapsspektakel, o.s.v. Slutligen bör icke förglömmas hurusom många landtbor i trakten skyndat sig att efter eldsvådan insända rikliga gåfvor af allehanda landtmannaprodukter för att afhjälpa de mest trängande behofven.

Tack vare den hjälp, som de brandskadade bekommit af allmänna och enskilda medel samt borgerskapets egen företagsamhet och dess i allmänhet goda affärsställning, reste sig inom kort flera vackra hus på de af elden ödelagda tomterna. Redan vid jultiden, voro tvänne tvåvånings stenhus under tak och uppförandet af tvänne andra var anmäldt hos magistraten. De förhoppningar man hyst att få se ännu flera gingo dock ej i uppfyllelse. Det första stenhuset, som blef färdigt, var handlanden Borgströms vid Kungsbron, nu bokhandlaren Petterssons. Redan vid årsskiftet kunde han öppna sin butik på gamla tomten. "Denna lifliga byggnadsverksamhet vittnar", skrifver Veckobladet, "om den rådande välmågan, hvilken ytterst beror på stadens för handeln så ypperliga läge". Äfven på andra områden rådde lif och rörelse. Det tycktes som om en allmän väckelse gått genom det lilla samhället. Bland annat beslöto några affärsmän att starta ett bolag med ändamål att åstadkomma reguljär ångbåtstrafik mellan Arvika. Åmål och Göteborg. Samtidigt väcktes förslag om uppförandet af en teaterbyggnad. Det enda, som bekymrade de mera eftertänksamma, var den tilltagande utflyttningen, hvarigenom folkmängden nedgick högst väsentligt, ett nedgående som sedan fortfor flera år framåt och som kom den att sjunka från 1,506 personer, som den varit året förre branden, till 1,329 fem år senare.

En mera direkt följd af den stora eldsvådan var eldsläckningsväsendets reformering samt anskaffandet af en mera tidsenlig eldsläckningsattiralj. I stort sedt förblef dock själfva organisationen som den varit. Magistraten skulle allt fortfarande utse sprutmästare, rotemästare, strålförare, vattenbärare och slanghållare, hvilka kallades att möta till mönstring en dag, på utlyst tid, å Stora torget, medförande sina tjänstebrickor, ämbar och handsprutor. För dem bland stadens invånare, som varit i tillfälle att se sig mera om i världen, föreföll emellertid denna gammalmodiga inrättning allt annat än tillfyllestgörande. Någon slags säkerhet för att kunna begränsa en hotande eldfara kunde man ju knappast begära af densamma. För att kunna nå detta mål måste mera tidsenliga anstalter träffas. På enskildt initiativ bildades därför följande år en "Frivillig brandcorps", afsedd att utgöra "en kärntrupp af samhällets unga, friska , kraftiga viljor", som ägde förmåga att kunna stäfja "det så lätt lössläppta elementets härjningar". Medel till inköp af sprutor och annan behöflig brandredskap anskaffades på frivillig väg samt genom anställandet af soireer och andra förlustelser. Nära västra hörnet af Kungsgatan uppfördes vid Torggatans norra sida ett spruthus. Allmänna brandkårens spruthus låg i motsatta ändan af staden i närheten af gamla kyrkan.

Medlemmarna af frivilliga brandkåren voro dels aktiva, dels passiva. De aktiva medlemmarna buro vid öfningarna uniform, bestående af hvita rockar af tältduk samt hvita felbhattar med gullackerade brickor, fastsatta i hattbrättet, å hvilka i svarta bokstäfver angafs innehafvarens tjänsteställning vid kåren. Deras öfningar anställdes i allmänhet vid 7-tiden på morgonen någon vacker sommarsöndag. Signal gafs med tvänne kanonskott från Lilla torget. Till en början voro dessa öfningar synnerligen populära bland allmänheten, icke minst bland det yngre släktet, hvilket med oförställd förtjusning åsåg, när det långa tåget af hvitklädda, frivilliga brandsoldater vek af ned åt torget, företrädda af sin fanjunkare, som lät det hvita sidenstandaret, med "fågeln Fenix målad i midten, höjande sig ur bålet", fritt fladdra ut för vinden.

Det kunde äfven hända någon vacker söndagsförmiddag under sommaren att de frivilliga brandmännen fingo höra signalskotten ljuda, då de gällde blott "til lyst". Genom någon utfärd i båtar till Trollholmarna, utanför Knöttkärrstranden, till Grimmens trädgård på Sandön eller Årbols brunn ville styrelsen under ett angenämnt kamratlif söka verka för en ökad tillslutning af rekryter. Bland de mest nitiska för den goda saken voro handlanden O. Jordell och kantorn i lärdomsskolan, vikarierande organisten Christofer Kjellin.

Innan kåren ännu hunnit inöfvas var det på ett hår nära att den fått sitt elddop. En februarinatt, det var, om jag minns rätt, den 6 februari 1847, kom elden lös nära "Hårskobron", i Gybergs garfveriverkstad. Det var bistert kallt. Vakarna hade som vanligt fått tillfrysa. Faran för norra stadsdelen - den äldsta i staden - syntes öfverhängande. Till all lycka var dock vädret stilla och lugnt, eljest hade elden säkerligen snart spridt sig bland de här liggande gamla fallfärdiga kåkarna. Nu fick man något rådrum och kunde, tack vare gamle nattväktaren Anders Petter Skymans påpasslighet, kväfva den i sin linda. Han erhöll också jämte järnhandelsbiträdet Nilsson, som med mod och rådighet hjälpt till vid släckningen, belöningsmedalj af brandstodsbolaget.

Så gingo för invånarna, under stilla förnöjsamhet och med små anspråk, dagarna sin jämna, enahanda gång i den lilla staden. Våren kom ovanligt tidigt detta år. Redan i maj var seglationen i full fart. Man kunde få se ända till 9 segelfartyg samtidigt liggande utanför stenbryggan vid våghusen för att lasta eller lossa. Och dagen lång hördes smattrandet af järnstängerna och det dofva ljudet af "plankskotten", när däckslasterna instufvades eller dånet från "tackjärnsbottnarna", när de flyttades från fartygen in i järnbodarna. Redan uppe i backen vid norra tullen började oljudet. Stångjärnslassen och planklassen gjorde nämligen där sitt slamrande intåg genom gatorna. P. Ödman, som såg dem dagligen passera nedanför sitt fönster, beskrifver dem i sina Nya resebilder. Järnet var "lastadt korsvis - i sned långsträckt form - på kärrorna och stack ut långt med ändarne både bak- och framtill". - Det var härigenom som smattrandet uppkom. - "Hästarna gingo delvis inuti den vinkel, som framtill bildades af stängerna. Planklassen voro ordnade på samma sätt; men dånet af dem var ett annat, dofvare." Äfven författaren af dessa rader tycker sig höra, när han tänker sig tillbaka till sin barndoms vårdagar, detta "eviga skrammel" och se dessa stora, kraftiga gestalter, som, sotiga i ansiktet från arbetet i smedjorna, gå bredvid och köra lassen, hvilka, då de passera öfver Mellanbron, uppväcka ett underligt eko, hvilket förmodligen är anledningen till den i det föregående omnämnda förmodan, att brohvalfvet en vacker dag skulle spricka och störta samman.

För att frakta allt detta järn och dessa plankor till Göteborg fordrades gifvetvis många både stora och snällseglande fartyg, på det att man måtte hinna med utskeppningen under den korta seglationstiden. Men det fanns en man, som sörjde för att intet härutinnan blef försummadt. Mannen var Petter Larsson. Vid ännu icke fyllda 23 år hade han förordnats till sin faders efterträdare som vågmästare. En duktigare och driftigare man har Åmål sällan haft. Samma år (1846) hade han fått färdigt ett för stärbhusets räkning byggdt fartyg, "Sanct Petter" kalladt, hvilket visade sig vara en riktig snabbseglare. Fullastadt med stångjärn på bortvägen och på henvägen med styckegods hade det gjort "en ferm tur" till Göteborg på mindre än 8 dagar. Det var byggdt på Örnäsvarfvet. Det var ju ej så underligt att gamle Palmblad skref i sin geografi, såsom särskildt karakteristiskt för staden: "skeppar ortens jern- och trävaror till Götheborg".

I det föregående har jag några gånger som källa uppgifvit Åmåls Veckoblad - stadens äldsta tidning. Första numret af densamma fingo prenumeranterna afhämta på boktryckerikonstförvanten Liedbergs tryckeri kl. 4 e. m. den 15 jan. 1846. Redaktör var Sundelius. Så här börjar denna sin anmälan.

"Det var ändå något", sa' den, som första gången såg Åmål. Så torde äfven mången utropa, då han första gången får skåda Åmåls Weckoblad. Och huru än förhållandet kan vara med det förra, så kunna vi försäkra, att hos det senare är blygsamhten så stor, att det, långt ifrån att stöta sig öfver ett sådant uttryck, finner sig, om ej smickradt, dock tills vidare "högst belåtet". Med så små anspråk framskjuter nu denna späda telning på publicitetens stora och lummiga träd, och utan hopp att blifva en gren däraf, på sin höjd en liten kvist, önskar den blott att genom sin obemärkthet vara skyddad från tvedräktens och kifvets stormar, hvilka rasa bland "de större grenarna".

Längre torde nog ingen anmälare gått i sin blygsamhet, ty att få höra offentligt af en publicist den önskan uttalad, att hans organ måtte förbli obemärkt, är väl mera ovanligt. Framgång i yrket är ju i icke oväsentlig mån beroende i våra dagar af det sätt, hvarpå reklamen skötes.

Att döma af fortsättningen lyckades det honom icke heller att dölja sin späda telning undan tvedräktens och splitens rasande stormar. Hans understundom pigga kritik af "de lokale Forhold" var icke ägnad att stilla stormens raseri. Det lilla Veckobladet hann därför icke att bli hvarken en kvist, än mindre en gren på publicitetens stora och lummiga träd. Efter att ha lefvat i icke fullt tre år tvinade det bort, förmodligen af brist på tillräcklig näring.

Understundom försökte sig bladet i "hvarjehanda", såsom då det ville härleda stadens namn från latinska ordet Amalia, "den behagliga, den angenäma" (18) eller lämnade åt läsaren att uttyda följande charad:

            "Genom mitt hela
             Flyter mitt första
             Till mitt andra."

Inlagt 1996-01-10,