Åtminstone får man en sådan uppfattning af tidsförhållandena, då man läser samtida bref eller de sent inflytande meddelandena i pressen om den förhärjande eldsvåda, som morgonen den 23 augusti 1777 lade en stor del af staden Åmål i aska. Man råkar rent af uti ett fullständigt kaos af stridiga uppgifter, då man vill bilda sig en föreställning om händelsen. Ena sagesmannen uppger att olycksdagen var den 28 aug., en annan den 23, en påstår att antalet brända tomter var 33, en tredje kan icke räkna till mer än 28. En antar att elden kom lös i "borgmästaren Ekmans gård, nära gamla kyrkan och Wenerstranden" (1), medan i en annan källa uppges - sedan såsom brunna uppräknats "Schole- och Capellanshuset samt borgmästare Ekmans och herrar Gustaf och Johan Åbärgars" hus samt trettio "andra hus och gårdar dessutom", att elden bröt ut "uti ett af de sistnämnda hus". Huruvida nu därmed menas att Åbergarne hade hvar sitt hus och att det var i ett af dessa, som eldhärden befanns eller om den fanns i någon af de trettio andra gårdarna, därom lämnas läsaren i fullständig ovisshet. Det ena åsyna vittnet har sett en stark blåst östanifrån försvåra släckningsarbetet, medan i en annan källa uppges att en västlig storm var rådande under släckningen. Men om nu vinden kommit västanifrån hur kunde då vittnet förklara att lågorna, om elden brutit ut i Ekmansgården (2), som låg väster om eldhärden, icke drifvit ut öfver viken och lämnat gårdarna ofvanför oantastade.
Att döma af de källor, som i tryck voro tillgängliga, syntes frågan olöslig. Då fann jag händelsevis i landsarkivet i Göteborg, dit resterna af Åmåls rådhus arkivs gamla handlingar räddats undan förstörelsen, en inlaga af v. häradshöfdingen Gustaf Åberg, dagtecknad den 30 aug. 1777, däri gåtan löses. Åberg befann sig visserligen själf på en resa i Värmland, då olyckan inträffade. Men efter ingående förhör med husfolket hade han lyckats sätta sig så noga in i saken, att han kunde gå i god för sanningen af hvad han relaterade.
Vid åttatiden på morgonen den 23 aug., berättar han, skulle tvänne spannmålssäckar förseglas i en bod inne på hans bakgård. - Huset var, såsom förut är nämndt, sammanbyggdt med hans broder Johans och låg vid östra delen af torget. - Vid förseglingen hade jungfru Anna Cajsa Forsman hållit ljuset. Hon förnekade emellertid på det bestämdaste, att hon därvid spillt någon eld. Icke desto mindre hörde en stund efteråt en hjälphustru och en hans piga, som voro sysselsatta på bakgården med att byka kläder, ett besynnerligt "brakande och buller" i boden och när de sågo ditåt, funno de att rök trängde ut vid sidan om dörren. Det var tydligt att elden kommit lös där inne. I en blink hade de också uppfattat situationen och rusat ut på torget för att kalla folket där till hjälp. Den starka västanstormen hade dock inom kort gifvit lågorna en sådan öfverhand, att ingen mänsklig makt längre kunde hejda deras raseri. - Så långt Åbergs relation.
Af andra källor få vi veta att efter några timmar hela första kvarteret samt östra delen af andra kvarteret, fram till skepparen Christian Dunders hus (3), voro förvandlade i rök och aska. Det var 33 hela tomter, som blifvit ödelagda, eller med andra ord en dryg tredjedel af stadens bebyggda område. Äfven kyrkan hade varit nära att bli lågornas rof, men räddats i sista ögonblicket, likaså rådhuset och det stora Åbergska huset vid torgets norra sida, hvilka, ehuru de legat i lä för eldhärden, varit nära att antändas af de väldiga hvirflar af gnistor, som kastvindarna sände omkring åt alla håll. Tack vare skiffertaket kom Åbergska huset undan den starka påfrestningen med några af hettan söndersprängda rutor. Det stora lönnarna vid den östra gafveln funnos nämligen ännu icke,
Ännu på tredje dagen brann det i ruinhögarna. Med den primitiva brandattiralj, man förfogade öfver, förmådde man icke fullständigt släcka glöden öfverallt. Man befarade därför att elden, om stormen icke snart bedarrade, skulle blossa upp på nytt och äfven förstöra de återstående kvarteren. Till all lycka lugnade sig dock vädret. Brandskadan var i alla fall mycket stor, i synnerhet som en mängd spannmål, som varit lagrad för utskeppning under hösten, gått förlorad, jämte en myckenhet viktualier, som importerats för vinterbehofvens fyllande. Förlusterna för de enskilda voro, snart sagdt, ruinerande, då högst få af dem kunnat bärga något af sitt lösbo och "de flesta alls intet". Faran hade kommit öfver så oförmodadt, att de i sin förskräckelse icke ens kommit sig för med att tänka på några räddningsförsök. Hela vidden af deras olycka inser man dock först, när man betänker att några försäkringsanstalter för städerna icke ännu funnos där man, som nu är fallet, kunde mot erläggande af en viss årspremie få den lidna skadan ersatt. Hvad lösboet särskildt beträffar kunde de nödlidande icke vinna någon annan lindring än den, som genom den enskilda välgörenheten kunde komma dem till del. Och denna var icke stor. Hela den redovisade summan uppgick nämligen endast till omkring 215 Rdr Sp., däraf 2 Rdr Sp. från en sjökaptensfru i Gamla Karleby i Finland, 210 Rdr och 40 Sk. Sp. från Göteborg och 3 och 1/3 Rdr Sp. från Gillberga socken i Värmland. Saken ställde sig något bättre i fråga om åbyggnaderna. Här hjälptes man åt att nedtaga de kvarstående skorstenarna, på det att teglet i dem ej måtte "förskämmas af vätan", hvarjämte Kongl. Maj:t medgaf att till lättnad vid tomternas återbebyggande medel finge insamlas genom s. k. brandtiggeri, som så tillgick, att borgerskapet utsåg inom sig vissa personer, hvilka drogo omkring i landet med sin "stambok", vädjande till allmänhetens medlidande för dem som lidit skada genom branden. Därtill utsågs nu i Åmål skolmästaren Hedengran samt tre borgare. Hvad dessa lyckades insamla förslog dock icke på långt när. Men tröstande sig med gamle prostens ord, "att efter mulna dagar tittar solen fram", repade man dock mod. Härtill bidrog icke minst den omtanke, med hvilken ortsmyndigheterna grepo in. Redan vid första underrättelsen om eldsvådan hade landshöfdingen Michael von Törne skrifvit till magistraten, att han med första å ort och ställe ville förvissa sig om "hur olyckan sig tilldragit" samt "af vanlig nit och ömhet för länets invånare skulle bevista de rådplägningar, som komme att äga rum för fattande af beslut, anagående de afbrända tomternas återbebyggande". I anledning häraf blef allmän rådstuga utlyst till den 5 sept. Vid sammanträdet, som ägde rum under landshöfdingens presidium, framlade borgmästaren Ekman en "idecharta eller project", som han låtit upprätta till ledning för de ödelagda tomternas bebyggande, hvilket sedan den vunnit landshöfdingens gillande blef af borgerskapet enhälligt godkänd, hvarefter den af landshöfdingen fastställdes att lända till efterrättelse vid upprättande af förslag till ny stadsplan. På förslag af borgmästaren anförtroddes arbetet därmed åt vår gamle bekante, landtmätaren Magnus Beckeman.
Såsom grundtanke för ofvannämnda idekarta låg den förnuftiga bestämmelsen att vissa tomter, "till förminskande af en uppkommande vådelds kringspridande", skulle anslås till trädgårdar och planteras med löfträd, hvarefter minskning i tomtantalet skulle utjämnas genom utflyttande af stadens staket, i norr bortom "norra åsen" (kyrkbergen) och i söder till afvägen åt Örnäs. För vinnande af ytterligare utrymme (!) skulle äfven kyrkogården utläggas till tomter och kyrkan flyttas upp på nämnda ås, hvarjämte de ruckel, som på sista tiden uppstått på norra åstranden, nedanför Hålskogsbron, skulle bortröjas och i stället en bred strandgata planeras längs ån. Slutligen skulle de bebyggda tomterna i tredje kvarteret mellan Kungsgatan och ån, söder om Mellanbron, utläggas till torg, så att torget komme att bilda en fyrkant.
Det är, som vi genast finna, gamle Beckemans storhetsfantasier, som gå igen i detta projekt. Om de förverkligats i sin helhet hade stadsbilden totalt förändrats. Lyckligtvis blef detta icke fallet, såsom vi snart skola få se. Visserligen blef den nya stadsplanen redan den 21 november oförändrad approberad af Gustaf III. Men dess genomförande gick så mycket långsammare. Den nya kyrkobyggnaden måste nämligen uppskjutas till en oviss framtid, då alla medel, man lyckats samla under de föregående åren till gamla kyrkans ombyggnad, måste tagas i anspråk för uppförande af ett nytt "Schole och Capelanshus" i stället för det, som gått förloradt i branden. Allt annat fick vänta på bättre tider. En gifven konsekvens af kyrkans flyttande blef emellertid att kaplanshuset äfven blef förlagdt "upp emot åsen".
Fredrik Åberg fick icke länge glädja sig öfver räddningen af sitt stora hus. Den 6 jan. 1779 gick han bort, 56 år gammal. Under sin morgonpromenad på salsgolfvet hade han råkat trampa sin favoritkatt på svansen. I smärtan bet den honom i foten. Bettet trängde genom den tunna toffeln, såret blef elakartadt, kallbrand stötte till och med lifvets förlust måste han plikta för sitt felsteg. Egendomligt nog, så berättas det, försvann katten spårlöst vid dödsfallet, efter att dessförinnan troget ha legat i sängen hos den sjuke utan att kunna förmås, med lock eller pock, att lämna den. Men då processionen efter jordfästningen återvände till sorgehuset återfanns katten, liggande död vid sängkammardörren.
Det visade sig vid bouppteckningen efter den aflidne att allmänheten icke tagit miste, då den ansett gamle fältsekreteraren för den rikaste mannen i staden. Behållningen i hans bo taxerades nämligen i rundt tal till icke mindre än 16,264 Rdr Sp. Summan förefaller oss, vana som vi äro att räkna med mångsiffriga tal i dylika fall, icke stor. Men penningens värde var högre på hans tid än i vår. Vi fatta skillnaden, när vi höra att hans stora tvåvåningshus med tillhörande trädgårdstomt endast upptaxerades till 500 Rdr Sp. och nu är värdt säkerligen 10 gånger så mycket samt att herrgården Nygård värderades till endast 2,000 Rdr Sp. I hela summan ingick för öfrigt värdena af många hemman, såsom t. ex. Gunnarsbol, Årbol, Östbyn, Buxbol samt n. och s. Lilla Torp i Åmåls landsförsamling och Aneberg i Ånimskogs, Backen, Billsvik, Rud, Återsköp, Magnebyn, Gengere, Lars och Bråne i Värmland, förutom ett stort antal mindre lägenheter och hemmansdelar i Köla, Eda och Järnskogs socknar jämte frälseräntor i Värmland och på Dal, samt, sist men icke minst, skifferbruket och en del malmfyndigheter vid Glafva och trakten däromkring.
Äfven lösboet gick icke af för hackor. Ensamt arbetadt guld och silfver var värderadt till 325 Rdr Sp. Och i kassakistan låg i kontanta medel 1,407 Rdr Sp.(4) För en köpman i en småstad var ju detta en ganska stor summa denna tid och visar hvilket betydande uppsving i handel och rörelse, som skett under de föregående åren äfven i dessa trakter.
Inlagt 1996-01-08,