Midt under sorlet och stimmet fick man plötsligt höra dofva klämtslag från kyrktornet, när klockan slog tolf. Någon ropade bland mängden: "Elden är lös!" Ropet repeterades från flera håll. Förvirringen blef oerhörd, i synnerhet på torgen nere i staden. Handelsskifvorna refvos omkull med allt sitt kram. Långa rader af Höganäs' lerkärl trampades i kras. Man trängdes, svettades, svor och skrek under fåfänga försök att komma ut i det fria.
Men besynnerligt nog kunde stadsfiskalen Bergmark, där han stod på handlanden Gösta Kjellins bodtrappa och kikade åt alla kanter, icke upptäcka någon rök eller låga; och alla han frågade visste lika litet besked om hvar brandstället var beläget. Förskräckelsen utlöstes därför efter hand i undran öfver hvad den mystiska klämtningen egentligen månde betyda. Var det kanske blott ett "otäckt varsel"?
Stadstjänaren Almström, som borgmästaren skickade till kyrkväktaren för att fråga honom, såsom varande den mest sakkunnige, därom, kom omsider tillbaka med lösningen på gåtan. Redan haflvägs i backen hade han mött kyrkväktarens hustru, som med andan halsgropen berättat för honom att hennes "gubbstackare", som råkat lura till ett slag på förmiddagen, vaknat upp af knäppningarna i tornuret före tolfslaget, och efter en hastig blick på urtaflan - yrvaken som han var - hade han "tyckt att visar'n peka' på sex" (1). Och förskräckt öfver att försumma bönringningen hade han flux sprungit upp i tornet och "börjat dra i klocka' för vådeld. Så Gu' nåde honom!" -
Tredje gången det klämtades för vådeld var 1850. Detta "olycksår" hade börjat med en vinter, hvars make ingen då hade upplefvat. "Yrväderstisdagen", den 29 jan. blef för långliga tider en skräckdag för hela Sveriges befolkning, och icke minst för dem som bodde på Dal. Under en temperatur af 25 till 30 grader hopade en våldsam nordanstorm ofantliga snömassor ute på vägar och stigar. De vägfarande kunde för snömörkret icke se handen framför sig, under det att kölden förlamade dem. Det sades efteråt att i hela riket öfver hundra människor, förutom en mängd djur, skulle ha frusit ihjäl.
Samhället hade icke väl hunnit sansa sig efter Bores skräckinjagande besök, då det väcktes en sen lördagskväll af att det klämtades för vådeld. Nattväktaren hade just "ropat tio" i hörnet vid plantaget, då han fick se en halfklädd piga komma utspringande ur porten till Ekmansgården, som skrek att elden var lös, Den hade brutit ut i salen i öfre våningen, berättade hon. Den nye ägaren af gården, rådmannen och magistratssekreteraren Martin Jönsson, hade redan gått till sängs, då hon, som varit uppehållen af sina sysslor öfver den vanliga tiden i salen utanför hans sängkammare, fått höra ett egendomligt "susande" bakom salskakelugnen. Som hon visste att det icke eldats i densamma efter kl. 3 e. m., förstod hon att det var "något på tok", hvarför hon genast rusat in och väckt sitt herrskap. Häradshöfdingen, som insomnat, sprang genast ut i salen, och såg nu hur eld och rök trängde ut i kakelugnsvrån, hvarför han tillsade henne att genast skynda ut på gatan och ropa på hjälp. Med nattväktarens tillhjälp vardt brandkåren genast alarmerad och denna gång var den rapp i vändningarna. Då spruthuset och sjön lågo i närheten kommo därför sprutorna snart i gång, så att elden hejdades innan den hunnit taga någon fart. Skadan inskränkte sig därför endast till ett par nedrifna kakelugnar, några nedsmutsade golf och fläckade tapeter, en del förstörda möbler samt tillägger tidningen ur hvilken notisen är tagen, "en allmän och grundlig förskräckelse".
Äfven den "frivilliga brandkåren" fick skörda mycket beröm för sitt raska ingripande. Men släckningen hade icke heller mycket pröfvat dess unga krafter. En annan sak hade varit om allt tjänstefolket gått till hvila och den dolda eldhärden fritt fått utveckla sig, utan att ha kunnat varsnas utifrån, då svårigheterna att släcka densamma säkerligen visat sig oöfvervinneliga.
När de olycksbådande klämtslagen läto höra sig för fjärde gången var hösten samma år. Men nu var det ej den röda draken, som satte kyrkklockorna i rörelse, midt under veckans "strid och stræb", utan "den långväga ostindiefararen, storebusen Cholera Morbus", hvilken, som bekant, har den hemske liemannen Mors tätt efter sig i fjäten, hvars yrke det är att alltjämt förse kyrkogårdarna med nya gäster. Redan förut var han illa känd i orten. Sensommaren 1834, då han senast hemsökt samhället, hade han på en kort tid tagit 40 människolif af 91, som han mer eller mindre antastat, hvilket ju var ett ganska stort antal, då vanligtvis endast ett tjugutal lik brukade jordas under hela året. När äldre personer i min barndom berättade om hvad de genomlefvat, hade alltid skräckdagarna under koleraåret 1834 sitt särskilda kapitel.
Koleran hade då kommit smygande, liksom tjufven om natten. Efter 16 års bortovaro tycktes den nu vilja gå mera civiliseradt till väga och flera månader i förväg annonsera sitt antåg, genom tidt och ofta återkommande notiser från andra orter. Den första notifikationen kom från Norge (2). Enligt densamma skulle i staden Bergen i Norge bortryckts 518 människor på några få veckor. Nästa notis kom från Tyskland. I Lübeck och Hamburg hade den uppfört sig ytterst brutalt, "sträckvis antagit en rent af vild karaktär". Nu var steget öfver till Sverige icke stort och den dröjde ej att uttaga det.
En dag i början af september kunde en "Göteborgsresande" berätta på gästgifvargården att den objudna främlingen redan innästlat sig i hans hemstad. Genom det våldsamma sätt, på hvilket han uppförde sig mot såväl hög som låg, fattig som rik, hade han satt skräck i alla sinnen. Särskildt i ett hus i fattigkvarteret, "femkanten" kalladt, hade han farit fram "grufveliga" och angripit nästan samtidigt alla de 56 inneboende, af hvilka 30 aflidit under ohyggliga plågor. Ännu hade dock dödsprocenten, som helhet betraktad, ej nått en så hög siffra som 1834, då var elfte person fallit offer för densamma. Men dess svåra karaktär var anledning nog för Åmålsborna att beställa om sitt hus i tid, så mycket mer som strax därefter en notis ingick från Malmö, "att den hemska Cholera-Morbus äfven där kräft talrika offer".
Ett rykte att en person aflidit i kolera vid Norsälfven i Värmland ökade oron; alla skreko på karantän. Sedan underrättelse ingått att vid Norsälfvens utlopp i Vänern, en postering ur Värmlands regemente var stationerad, som såg till att ej någon kolerasmittad person finge passera, lade sig dock efter hand oron. Men nu ansågo stadens båda läkare deras plikt fordra, att de togo allmänheten ur sin villfarelse angående dylika skyddsanordningars nytta och förklarade i stadens tidning att i fråga om sjukdomar tjänade karantäner och spärrningar till föga eller alls intet. I hvarje fall kunde koleran icke därigenom utestängas från ett samhälle, ty den "låg i luften", där den hade sin "miasma" (3), som dref omkring med vinden från det ena stället till det andra, utströende plågor och död bland människorna. Och som det ej stod i människomakt att råda öfver väder och vind, måste man resignera och finna sig i sitt öde. Något medel som skyddade mot den smittoförande miasman var ännu icke uppfunnet och skulle säkerligen aldrig uppfinnas."
De gamla Åmåliterna, som varit med anno 1834, voro dock af annan mening än läkarne. De hade sin kolartro för sig, att det enda effektiva medlet att utestänga den farlige snyltgästen var stränga karantänsanstalter till lands och sjöss. När de därför efter någon tid fingo höra att myndigheterna längre söderut, påverkade af ofvannämnda nymodiga ideer, beslutat att icke anordna någon karantänsbevakning vid Götaälf, ehuru epidemien härjade våldsammare för hvarje dag i Göteborg, väcktes därför deras oro på nytt. Finge detta oefterrättlighetstillstånd fortfara skulle det säkerligen icke dröja lång tid innan de hade "storebusen" hos sig i Åmål.
Deras aning skulle snart besannas. Hvarje ny koleranotis söderifrån förkunnade epidemiens framsteg. Snart hade den intagit äfven Vänersborg. När ryktet spordes därom kom hela samhället i gungning. Än en gång måste stadens läkare träda fram på arenan och utlägga sina teorier om sjukdomens art och beskaffenhet. Orsaken till att sjukdomen lyckats sprida sig så hastigt uppför stränderna af Göta älf, förklarade de, berodde ingalunda på bristande karantänsanstalter, utan helt enkelt därpå att vinden på sistone envist hållit sig på sydkanten, hvarigenom det giftiga sjukdomsfröets spridning norrut betydligt underlättades. Om Åmål skulle drabbas af samma hårda öde som grannstaden berodde därför uteslutande på om vinden skulle kasta om eller ej. Ehvad än kunde hända uppmanade de därför allmänheten att hålla sinnet lugnt och i jämvikt, hvilket jämte ett ordnadt lefnadssätt skulle allra bäst bidraga till att afvärja den farliga smittan. Det fattades för öfrigt icke preservativ, som med fördel kunde tillgripas, om faran kom närmare. Det hade sålunda lyckats för apoteket att införskrifva flera, som voro ägnade att stärka magen och göra den mera motståndskraftig, i den händelse ofvannämnda lefnadsregler icke visade sig tillfyllestgörande. Ett sådant specificum var doktor Schäfers i Warschau "nästan osvikliga medel mot kolera", hvilket tillhandahölls på apoteket för 16 Sk. B:co flaskan. Mindre bemedlade hänvisades till Kongl. Sundhetskolegii cirkulär 1834, hvilket genom länsstyrelsernas försorg öfverallt fanns uppslaget och däri som ett säkert verkande medel mot den grasserande kolerafarsoten förordades en blandning af tjära och vatten. I vissa invigda kretsar användes en del andra skyddsmedel. Jag erinrar mig sålunda en liten svart sidenpung, fylld med pulveriseradt svafvel m. m., som min mor hängde om halsen på mig.
Midt under dessa rustningar mot den väntade fienden föll slaget. Torsdagen den 17 oktober blåste en skarp ostanvind, åtföljd af häftiga hagelskurar, hvilka fällde de sista gulnade löfven från träden. Under en sådan skur sågs en roddbåt för kraftiga årtag skjuta in i åmynningen. Två man sutto vid årorna, en tredje låg utsträckt på botten, som det tycktes sofvande. När båten lade till i kajöppningen ofvanför "Hårskobron" gingo några dagdrifvare, som höllo till utanför ett näringsställe i närheten dit ned och frågade, som vanligt, "om de fått många laxar?" I stället för att svara på frågan, bådo roddarne dem hjälpa sig att bära upp handlanden Frölander, som insjuknat så häftigt på sjön, att de trodde, han skulle dö. Stor och tjock, som han var, orkade de icke få upp honom ur båten. Hjälpen gafs, och under det den sjuke bars upp i sin bostad, ett rum på nedre botten i ett litet kyffe nedanför bron, sprang en af roddkarlarne efter stadsläkaren, doktor Segerstedt. Då denne infann sig såg han genast att patienten hade asiatisk kolera. Diagnosen spreds med blixtens hastighet i staden; bestörningen var oerhörd. Stadens läkare, Segerstedt och Ekelund, gjorde sitt bästa för att trösta och lugna. Ingen, skrefvo de i tidningen, borde oroa sig för att umgås som vanligt med sina likar, än mindre afhålla sig från att bistå dem. Och i en ny insänd artikel förklarade de att kolerasjukan icke uppkom genom direkt smitta från person till person, utan helt spontant, utan synbar anledning och, hvad det nu föreliggande fallet beträffar, förmodligen till följd af den ogynnsamma väderleken.
Doktor Segerstedt, en gammal och kunnig medicus gick ett steg längre. Åberopande sig på egen erfarenhet under "det stora koleraåret" bestred han absolut hvarje tanke på direkt smitta, person från person, eller hvad han kallade "kolerasmuggleri". Det första kolerafallet 1834 inträffade lördagen den 16 aug. En sextioårig gumma, som aldrig varit i beröring med någon kolerasmittad eller från kolerasmittad ort anländ person, hade, jämte flera andra sysslat med att bärga säd på ett nära staden beläget gärde. Om kvällen, då hon gick från arbetet, hade hon känt sig något illamående, ett illamående som tilltog, då hon kommit hem i sin stuga i Måkebergen. Då han infann sig hos henne vid 5-tiden på söndagsmorgonen, fann han strax att hon var svårt angripen af asiatisk kolera. Samma dag vid middagstiden insjukande en i hennes närhet boende arbetskarl, som icke heller varit i sällskap med några "kolerasmugglare" och dagen efter bröt sjukdomen ut på fattighuset på Örnäs, som låg i motsatta ändan af staden, på så långt afstånd från det första stället, som inom stadens gebit var möjligt. På tredje dagen, således tisdagen den 19, angrep sjukdomen tvänne i grannskapet af fattighuset boende, hvarefter den började sprida sig mer och mer, men nästan alltid åt en trakt i sänder, under det att de öfriga tills vidare voro från sjukdomen fria. De, som af fruktan inspärrade sig, angrepos och dogo af kolera. Men ehuru tvänne mödrar med dibarn dogo, gingo dibarnen fria. Af hela sjukhuspersonalen insjuknade blott två sköterskor - den ena, som intagit för mycket och för starka preservativ, dog men den andra tillfrisknade. Sjukbärarne, hvilka, efter att ha fraktat de kolerasjuka, lade sig i samma bårar och på samma sängkläder, som de sjuka varit inbäddade uti, gingo fria; och i min egen bostad, slutar han, som natt och dag besöktes af bud från kolerasjuka och där ej några andra preservativ användes än rökning av brändt kaffe, kände ingen af husfolket under hela tiden något illamående, icke ens den tjänarinna som hjälpte mig af med kläderna, hvilka voro rätt illa nedsölade af de kolerasjukas uppkastningar. Summa summarum, af 91 kolerafall kunde ej ett enda bevisas ha orsakats genom direkt smitta. Till yttermera visso, kunde han tillägga, hade en doktor, vid namn Parker i Indien obducerat 46 koleralik utan att infekteras på minsta vis därav.
Det tjänade därför ingenting till att anordna karantäner eller spärrningar af hvad slag de vara månde. Det vore en fysisk omöjlighet att därigenom kunna utestänga sjukdomssmittan från ett ställe, då den hade sitt tillhåll i luften, där den dref omkring med vinden från ett ställe till ett annat, utströende i förbifarten sitt farliga gift bland människorna; ty att råda öfver väder och vind, kunde man ju förstå, stod icke i människomakt. Han kände icke heller något säkert botemedel mot sjukdomen, sedan smittoämnet väl tillförts kroppen och börjat verka. Man måste resignera inför det oundvikliga och ta saken lugnt (4).
Den stora allmänheten var dock icke hugad att utan vidare resignera och i stilla lugn afbida ett oundvikligt ödes hårda slag. Det myckna talet om den af vinden kringspridda miasman vann ingen tilltro. Varslande instinktivt att smittofaran låg hos de kolerasjuka själfva, höll den alltjämt fast vid denna sin gamla kolartro. Lösen blef därför "fly alle man till landet!" En anonym insändare i samma n:r af tidningen (5) skildrar den förbistring som rådde i staden.
"Liksom genom en elektrisk stöt", skrifver han, "oroades vårt eljest sunda och lugna lilla samhälle sistlidna torsdag den 17 dennes af det hemska och skräckfulla ryktet, att våra dagars öfverbuse Cholera Morbus, i egen respektabel person, behagat göra oss sitt besök. Händelsen var nämligen, att nämnde dag en stadsbo, f. d. handlanden Frölander, på morgonen jemte tvänne arbetskarlar begifvit sig ut åt Venern, i ändamål att fiska lax, men i anseende till den förstnämndes hastigt påkomna illamående af de senare roddes åter hit till staden, der provinsialläkaren Hr D:r Segerstedt straxt efter anmälan infann sig. Sjukdomen hade börjat med diarrhe, uppkastning, kramp, tryckning och ömhet öfver bröst och mage m. m.; och ändades, oaktadt alla bemödanden, mannens lif redan vid skymningen."
"Dagen därpå insjuknade en kopparslagarlärling med enahanda symtomer men blef efter bad, frottering etc. så återställd, att han redan följande dag var uppe och kunde röra sig, utan synnerlig känning af att han varit sjuk. Redan det nu omnämnda var dock tillräckligt för att tillställa stor förskräckelse hos enhvar, som ej var mäktig lugn och besinning, och satte läkare och sundhetsnämndens ledamöter i förökad fart och verksamhet samt vållade tillslutande af Elementarskolan, Lankasterskolan samt en Pensionsinrättning och att eleverna uppmanades af rektor att 'hals öfver hufvud' begifva sig hvar till sitt hem, hvilket också skedde med det eftertryck, att många gossar sprungo med hjärtat i halsgropen för att af bekanta få låna sig skjutspenningar, på det att de måtte kunna undfly den fruktade dödsbudbäraren, Men som alla hästar voro straxt på Fredags morgon utgångna, måste man anropa den enskilda hjelpsamheten för att komma hastigt i väg." Efter hvad insändaren sedermera fick veta, skulle under de följande sex dagarna sex eller sju personer insjuknat med mer eller mindre koleraliknande symtom, af hvilka fyra dött och bland dem stadens aktningsvärde borgmästare, Martin Ödman."
"Beträffande sjukdomens utbrott", fortsätter han, "så företer sig vissa egna och besynnerliga omständigheter. Den första, som insjuknade, ofvannämnde Frölander, var nämligen en person, som lefde ett i ganska hög grad, om icke i högsta grad, oordentligt lif. Med öfverdrifven, ja till omåttlighet gränsande böjelse för brännvin och annan spirituosa, hvilket kan intygas af enhvar, som kände honom, förenade han det att icke vara lika angelägen om mat, hvartill kommer att han jämnt och ständigt låg ute på sjön och fiskade, ofta äfven om nätterna, utsättande sig för alla vårt klimats växlingar, hvilka stundom äro rätt varierande på korta tider; så att i anseende på honom kunde man gärna ha grundad anledning att tro det han icke dött i Choleran, enär denna icke visat sig häromkring. Ty icke blott genom sitt vanliga lefnadssätt kunde han ha ådragit sig en förkylning, som vållat hans ändalykt. Han hade dessutom (efter att i flera dagar ha inmundigat stora kvantiteter 'beska droppar'), samma morgon som han sjuknade förtärt på fastande mage en portion konjak af omkr. ett kvarter (enl. trovärdig uppgift) hvartill kommer, att han lär ha varit i vattnet och blifvit våt, samt, för att torka sina kläder, stigit i land på en holme, där han klädt af sig och lagt sig afklädd på marken framför en eld, som i hast uppgjorts af torra kvistar, för att värma sig i den kalla höstluften. Icke må det anses underligt om man skulle under sådana förhållanden sätta lifvet på spel."
Insändaren visar därefter att förhållandet varit enahanda med handskmakaren Fogelströms lilla gosse, som fallit ner i ett barkkar och blifvit genomblöt samt därefter sprungit barfota på gatan. "Och hvad åter borgmästare Ödman beträffar lär det vara allmänt kändt, att hans lifskraft sedan länge varit i märkbart aftagande samt att han haft en mycket stark känsla af rädsla för den befarade koleran. För öfrigt voro symtomen i det väsentliga icke öfverensstämmande med kolerans."
"Emellertid skyndade sig stadens myndigheter att inrätta nya fattighuset öfverst vid ån till kolerasjukhus. De fattiga inhystes i de utrymda lokalerna i lankasterskolan. Sängar och sängkläder, bårar, sköterskor och bärare anskaffades. Allt skedde dock med sådan öfverdrifven brådska, att man icke ens gjorde sig tid att rengöra fattighusets lokaler. Likkistor och bårar hopspikades i största hast utan någon omsorg. Däremot nedlade man så mycket större möda vid genomsökandet i de olika ortstidningarna efter ledsamma koleranotiser, ehuru hvarje ny sådan gjorde de sökande mera ängsliga, genom att i deras inbillning framkalla skräckgestalter, hvilka ytterligare skrämde dem själfva och deras omgifning. Säkerligen ha härigenom flera af dödsfallen orsakats, likasom flykten ur staden "till någon lugn, landtlig vrå".
Gifvetvis skulle ett dylikt opus väcka en storm af ovilja. Tidningens redaktion sattes hårdt i klämman. Men redaktören skref sig fri, i det han i det följande numret förklarade att artikeln råkat intagas af missförstånd på tryckeriet, hvarigenom han ju omedvetet erkände att han icke ens genomsett korrekturet innan tidningen trycktes, hvilket dock ingen ville sätta tro till. En insändare, med signaturen "en liten pensionärflicka", och som efteråt befanns vara brukspatronen Åberg, väckte förslag om att man borde "byta om urmakare för tornuret" för en viss artikels skull. En annan insändare bestred upgiften i det föregående numret om den kvantitet spirituosa som Frölander inmundigat på morgonen, påstående att den endast utgjorts af 1 konjak och 1 sup beskt till en kopp kaffe. Andra åter ville förneka att det rådt "någon mera allmän" förskräckelse.
Men titulus Cederskog var icke den, som blef någon svaret skyldig. Afkastande masken, skrifver han den 7 nov. i tidningen att hvad den allmänna sinnesstämningen vid kolerasjukdomens utbrott beträffar, kan han på sitt samvete försäkra att han aldrig i sin tid, om icke vid någon utbruten eldsvåda, någonsin sett en så allmän förskräckelse som nu i Åmål.
Ehuru kolerafallen märkbart aftogo ville också oron icke lägga sig. Enhvar, som hade tillfälle därtill, stängde sig inne på sin kammare och proppade magen full med allehanda preservativ. Eller ock valde han en annan metod och tog sig ett duktigt rus i det fria - som af mången ansågs vara just idealet af alla slags skyddsmedel. Så var i synnerhet fallet inom den fattigare delen af befolkningen, där en sådan föreställning hade gamla anor. Orätt vore emellertid att vilja påstå något sådant som att det icke samtidigt funnits personer, mäktiga att med lugn och sinnesro motstå förskräckelsens och orons påfrestningar. Att döma af tidningen stodo stadens båda läkare i främsta ledet af de motståndskraftiga. Med "oförskräckthet och jämn hållning", försäkrar redaktionen, sökte de oförtrutet "inverka lugnande på sin omgifning samt i tal och skrift sprida kännedomen om sjukdomens verkliga karaktär". Denna kännedom var dock i själfva verket ganska ringa. Och hur de missförstodo det lilla, de med visshet kände, blef först efter flera tiotal år konstateradt genom Robert Kochs epokgörande upptäckt, att den verkliga smittoalstraren till den asiatiska koleran har sitt tillhåll i människans tarmkanal, samt att dess spridningsförmåga hufvudsakligen beror på hälsovidriga förhållanden, såsom osnyggt lefnadssätt, dåligt dricksvatten, bristande dränering o.s.v. I stället för att sopa rent på marken ville de därför rensa luften. Under det "stora koleraåret 34" hade man ock, ehuru förgäfves, sökt rena denna genom röken från stora bål af tjärtunnor, torrved och gammalt tågvirke, hvilka ständigt höllos brinnande natt och dag. Men ehuru staden dag som natt låg insvept i en tät, gulaktig rök, som var nära att kväfva människorna och genom ett instänk af rödt gaf åt föremålen samma hemska utseende som vid en eldsvåda, vann man blott det negativa resultatet, att den satte ännu större skräck i de friska. Dylika bål såg man därför icke till under 1850 års koleraepidemi. Däremot florerade alltjämt osnyggheten. Någon ansats till stadens dränering hade icke påbörjats och de af gräs igenvuxna rännstenarna uppfyllde illa sitt ändamål. Gammal sedvana tillät fortfarande att stora dynghögar fingo uppstaplas i uthusen och på bakgårdarna samt att det ej var så noga om kreatursspillningen fick ligga kvar på gatorna till dess den bortsköljdes af nästa regnskur. Allmän sopning af torg och gator förekom icke oftare än då stadstjänaren gick omkring i gathörnen och ringde i sin stora malmklocka, förkunnande magistratens beslut, att hvarje husägare skulle göra rent framför egen tomt. Men hur detta sedan skedde var ej så noga. Bakterier och mikrober voro äfven för de lärde ännu okända storheter på smittolärans gebit. Äfven mycket annat som nu för tiden hör till hygienens hufvudgrunder, hade icke vunnit burskap i det allmänna föreställningssättet. Beklagade sig någon händelsevis öfver den fräna rötmånadsstanken utomhus blef svaret gemenligen det gamla kända: "med näsan får man inte pjoska".
Af det föregående vill det synas som om epidemien icke varit asiatisk kolera. Hade så varit fallet skulle utan tvifvel flera strukit med, ty en lämpligare jordmån för densamma kunde icke uppletas. Vid närmare undersökning befanns det ock att flera af dödsfallen berott på andra orsaker. Den så hastigt bortryckte, populäre borgmästaren hade i flera år lidit af ett svårt hjärtfel, hvilket tvifvelsutn varit dödsorsaken. Å andra sidan var det kinkigt för läkarne att kunna bortförklara att icke direkt smitta förelåg i åtminstone ett par af de andra fallen. I en "trång men snygg stuga" bodde ett arbetskarl vid namn Löf med hustru och en piga. Han lär ha varit en skötsam och relativt nykter person. Det var han, som jämte en kamrat åtföljdt Frölander på dennes sista fisketur. Han insjuknade och dog samma dag som Ödman "i utbildad kolera", hvarefter äfven hans hustru och piga insjuknade i liknande symtom och afledo. Att det icke handlade i detta fall om direkt smitta var väl svårt att bestrida; men att ingå i någon närmare undersökning härom brydde sig icke de medicinska myndigheterna om att föranstalta.
Inom loppet af en vecka kräfde den hemska sjukdomen sju offer, hvilket ej var ringa för en befolkningssiffra af 1,329 personer. Ehuru något ytterligare dödsfall icke inträffade fortfor därför oron, trots att de båda läkarna försäkrade i sina officiella rapporter att sinnesstämningen var god och - "väderleken gynnsam!" Ryktet om kolerans härjningar i staden hade emellertid spridt sig ut på landsbygden, och här hade skildringarna antagit de mest fantastiska proportioner. På en enda natt skulle i staden, efter hvad som berättats af trovärdigt folk, som kom därifrån, icke mindre än 16 personer dukat under för sjukdomen, hvarför stadsborna icke haft stort annat för sig än att hopslå lårar för de många koleraliken och söka få dem nerstoppade så fort som möjligt i jorden. En del af liken hade måst läggas hvarftals, med kläderna på. Man kunde namngifva flera af stadens mera kända personer bland de döda, om hvilka talet gick, att bäst som de stått och talat med någon på gatan, hade de "fallit ned stendöda". Snart vågade sig ingen landtbo mera in på stadens torg med sina produkter. Följden blef att bristen på bränsle och annat mera blef för hvarje dag allt mer kännbar. Ingen vågade skjutsa dit in. Men en vacker novembermorgon tog en ung bonddräng mod till sig och lät öfvertala sig att köra in med ett vedlass. Kommande i sakta mak farande från tullen Kungsgatan utföre, under det att han försiktigt bligade omkring sig åt alla sidor, fick han plötsligt höra en röst, som frågade hvad veden kostade. Han vänder blicken mot det öppna fönstret, därifrån ropet hörts, och hvad får han se där, om icke den handelsman, han nyss hört berättas skulle ha fallit ned död, knall och fall, kvällen förut.
"Herre je!" skriker han till. "Där står han lell!" - och med ett rungande "tvi vale mej", ger han hästen ett piskrapp, som försätter denna i det vildaste sken gatan utföre och vidare ut genom motsatta tullen.
Allmogens lättrogenhet, i fråga om troll och vålnader, var ännu på 1850-talet fast otrolig i dessa trakter. Jag erinrar mig ett liknande fall från mina första skolpojksår. Någon spjufver hade företagit sig att upprita i kol och rödkrita på ett karduspapparsark ett fantasiporträtt af "skogsdjäfveln", hvilken enligt ryktet skulle husera väldeligen i skogarna bortom Ånimskogs kyrka. Trots en viss naivetet i framställningssättet, var ritningen icke illa hopkommen. Kom så en mulen höstkväll ett par bonddrängar från samma trakt in i boden, där det förevisades, frågande, sedan de slutat sin handel, om de fingo lof att titta ett tag på "den onde", som de hört skulle finnas där. Det bifölls och effekten kom ögonblickligt. Knappast hade de kastat en blick på den "faseliga bilden" förrän de vände ryggen till och rusade ut genom dörren, lämnande kvar varorna, som de köpt och växelpengarna, samt kastade sig upp i kärran för att hinna hem innan det blef mörkt.
Påverkad af berättelsen från landsbygden och allmogens rädsla att resa in till staden för kolerasmittans skull beslöt slutligen sundhetskommitten den 11 dec. att utfärda en kungörelse, som utsändes till alla socknar på norra Dal, däri densamma under åberopande af provinsialläkaren, doktor Segerstedts officiella rapporter till länsstyrelsen, kategoriskt dementerade de rykten, som kringlöpte i orten, om kolerans fortsatta härjningar i staden. Kommitterade kunde bestämdt försäkra, att epidemien fullständigt upphört. Utan minsta risk att blifva kolerasmittad kunde därför enhvar begifva sig dit in. Särskildt ville kommitterade betona att ryktet om att magistraten skulle ha förbjudit all handel med frukt och potatis var alldeles gripen ur luften. Genom denna och andra lämpliga åtgärder kom tillförseln från landsbygden snart åter i gång igen.
Hur dessa rykten uppstått kom man händelsevis underfund med någon tid efteråt. I slutet af epidemien skulle en dag "den försvarslöse drängen Gåfäng" föras ut till kyrkogården för att begrafvas. Eftersom han var en själfspilling skulle han begrafvas i stillhet invid norra kyrkogårdsmuren och utan klockringning.
Just som den fåtaliga processionen vek af från landsvägen till kyrkogården stannade ett par kärror på vägen.
"Herre jemine!", utbrast kvinnan, som satt och körde i främsta kärran. "Minsann, tror jag icke att de föra bort ett koleralik?"
"Ja, gunås! Dä' ä' nog inte bättre", inföll en sjåare, som hörde yttrandet. "I da' ha åtta sjuknat och trettiotre dött!"
Och utan att höra på hvad han kunde ha att vidare förmäla, gaf kvinnan hästen ett piskrapp och satte i väg fortast möjligt från ett så farligt ställe, medförande till hemmet den farliga nyheten, med tillägget, att koleralik icke längre finge kristlig begrafning. Och hennes utsago vann så mycket större tilltro, som den kunde vitsordas af dem, hon varit i följe med.
När sundhetsnämndens kungörelse upplästes i landskyrkorna hade jämnt två månader förflutit sedan epidemiens utbrott. Jämförd med hur den varit på andra kolerasmittade orter, hade dess förhållande i Åmål varit mycket mildt. Af stadens 1,329 invånare hade under de tvänne första veckorna vårdats endast 74 personer, däraf 26 i sina hem. Därefter hade blott enstaka fall förekommit. Från landsbygden hade under hela tiden intet enda fall anmälts. Hela antalet insjuknade ansågs därför icke ha öfverstigit 80. Af dessa hade sju fall slutat med döden. Ett af dem, Ödmans, var dock tvifvelaktigt. Den öfverraskande milda karaktär, som sjukdomen sålunda hela tiden visat - sjukprocenten uppgick ju blott till 6 procent af invånarantalet - väckte, i den mån rapporterna offentliggjordes, allt starkare tvifvel, på andra af kolera hemsökta orter i landet, om epidemien i Åmål verkligen varit asiatisk kolera. Särskildt Vänersborgsläkarne bestredo på det bestämdast att Åmålsläkarnes diagnos varit riktig. Dessa åter höllo fast vid sin mening och bemötte sina vedersakare, enligt Åmålstidningens mening, "med mycken värdighet och allvar!" En insändare var likväl elak nog att insinuera att de foro vilse, när de påstodo att sjukdomen icke varit smittofarlig. Hur ville de eljest förklara, frågade han, fallet Löf? Och det förhållande, som de med så stor pondus framhäft, att ingen af de 26 personer, som vårdats i sina hem, smittat nere sin omgifning, ehuru de varit "så illa medtagne", att de under flera dagar måst ligga till sängs, var han nog fräck att tillskrifva den omständigheten att ingen af dem haft ens en tillstymmelse till kolera. De hade ju icke heller upptagits i någon officiell rapport. Deras rätta plats var ju icke heller där, utan borde de kanske rättast klassificerats bland sådana, "som, jagade af sin inbillnings skräckgestalter, skyndade sig att gömma sig i någon undangömd vrå".
Den som dock, trots allt, höll fast vid sin tro var doktor Segerstedt. Han gaf sig ej en tum. När följande sommar väderleken, efter att ha varit kall och blåsig en längre tid, fram i juli plötsligt slog om till motsatsen, föreslog han en dag på allmän rådstuga, att magistraten skulle gå i författning om att en sundhetsnämnd genast blefve tillsatt. Dylika häftiga omslag i väderleken, visste han af mycket lång erfarenhet, brukade i regeln föra med sig den farliga "miasman", hvilken ju var kolerans rätta upphof.
Magistraten befanns dock icke längre hågad att lyssna till hans råd. Anhängarna af miasmateorien hade uppenbarligen förlorat öfvertaget under den sista epidemien, hvilket kanske var orsaken till att han icke mera lät höra af sig.
Till slut min mormors "recept mot Colera" 1834; "Farsotens annalkande tillkännagiver sig hos de flesta", skrifver hon, "genom en lindrig utsot och får denna fortfara så följes den af colera. Det bästa medlet häremot är att dricka fläderthe och gå till sängs, tills en öfverallt utbrytande svettning inställer sig, hvilken måste underhållas 4 till 6 timmar, hvarvid den svettande förblifver i sängen. Märkes äfven någon fallenhet för kräkning, så bör kräkningen tvingas till utbrott medelst intagande af kräkrot, men icke af kräksalt. Skulle till och med tryckning i hjärtgropen infinna sig, så användes senapsdeg; och kännas verkliga plågor någonstädes så skingras de medelst påläggning af heta kryddpåsar."
Inlagt 1996-01-10,